Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur vid slakt. Första Kammarens tillfälliga utskotts

1909-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1909:152, Skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur vid slakt. Första Kammarens tillfälliga utskotts

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 152.

N:o 152.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1909.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser

mot onödigt plågande af husdjur vid slakt.

Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 10.

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 5) utlåtande n:o 7.

Till Konungen.

Uti inom Riksdagen väckta motioner hafva framställningar gjorts om

åvägabringande af utredning beträffande huruvida och i hvilken utsträckning

stadganden borde meddelas i syfte att vid slakt af husdjur minsta

möjliga lidande medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt

sätt tillfogas djuren.

Den fråga, som i motionerna afses, har tillförene vid flera särskilda

tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling, och beslöt 1896 års

Riksdag i anledning af väckt motion skrifvelse till Kungl. Maj:t med

begäran att utredning måtte verkställas i samma syfte, som i nu förevarande

motioner föreslagits. Sedan i anledning af Riksdagens nämnda

skrifvelse yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter har Kungl.

Maj:t vid ärendets föredragning den 1 februari 1901 förklarat, att ifrågavarande

framställning icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagms Skrifvelse N:o 152.

5

Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning

för slakt af husdjur för cirka ett tiotal år sedan behandlades af

vederbörande myndigheter, förhållandena ej så litet hafva förändrats.

Landets djurskyddsföreningar hafva under denna tid utvecklat en mycket

liflig verksamhet för att bland allmänheten sprida kännedom om särskilt

den gren af djurskyddet, som afser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser

i slakt hafva anordnats och skriftliga råd och anvisningar

rörande det från djurskyddsvänlig synpunkt lämpligaste tillvägagångssättet

vid slakt hafva spridts bland allmänheten, hvarjämte föredrag härom

hållits å många orter. Nya ändamålsenligare slaktapparater hafva uppfunnits,

hvilka genom föreningarnas försorg blifvit ganska allmänt spridda

och alltmera tagits i bruk.

Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till

följd af den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter

hand ett humanare förfarande vid slakt af husdjur kommit till stånd.

Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen

står att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock

tala för att å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte

att såmedelst kunna än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena.

Att en dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja en

humanare behandling af slaktdjuren, håller Riksdagen för visst. Sedan

nämligen känslan af skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande

af djuren numera hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet,

skulle en sådan lagstiftning utan tvifvel vara ägnad att alltmera

befästa denna uppfattning, på samma gång den komme att utgöra ett

korrektiv mot dem, som ej äro mottagliga för upplysning af ofvan angifna

slag. Uti de af myndigheterna förut afgifna utlåtanden i ämnet

har ock nära nog enstämmigt uttalats önskvärdheten af en dylik lagstiftning.

Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter

rörande förfaringssättet vid förrättande af slakt, anser Riksdagen själffallet.

De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning

för bedömandet af hvad dessa föreskrifter närmare böra innehålla.

Såvidt handlingarna utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling

kommit under öfvervägande, huruvida eller i hvad mån eu sådan

lagstiftning lämpligen bör omfatta jämväl renslakt.

Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvifvelaktigt bör

äga tillämpning å slakt, förrättad såväl af dem, hvilka utöfva slakteriBih.

till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 39 Haft. (N:is 151—152.)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 152.

yrket såsom näring, som ock af dem, hvilka, utan att så är fallet, likväl

eljest i mera afsevärd omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande

af slakt å dess husdjur. Däremot synes det Riksdagen tveksamt,

om lagstiftningens tillämpning bör utsträckas äfven till annan slakt

å husdjur, synnerligast hvad angår de mindre djuren. Utan tvifvel skulle

nämligen därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten,

men å andra sidan synes följdriktigheten kräfva en dylik utsträckning;

och skulle, såsom tillförene framhållits, ändamålet med förevarande lagstiftning

säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning ej

komme till stånd.

I fråga om själfva sättet för slaktens förrättande anser Riksdagen

det allmänna kraf böra uppställas, att med afseende å de djur, som ej

aflifvas genom hufvudets skiljande från kroppen, bedöfning må föregå

blodaftappningen. Beträffande åter sättet för bedöfningens åstadkommande

synes viss frihet böra lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare

utredning af sakkunniga torde dock i denna del erfordras.

Hvad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket

delade, huruvida detta slaktsätt, där det utöfvas af fullt sakkunnig och

skicklig person, kan sägas vara förenad! med större grymhet eller lidande

för djuren än s. k. bedöfningsslakt; och torde härutinnan en utredning

böra verkställas af sakkunnige.

Beträffande slutligen de bestämmelser i öfrigt, hvilkas inrymmande

i en blifvande författning kan ifrågaställas, anser sig Riksdagen i ärendets

nuvarande skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala si»-.

O

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen, som finner giltig

anledning föreligga till ett förnyande af den utaf 1896 års Riksdag i

ämnet gjorda framställningen, anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t

dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden må kunna

meddelas i syfte att vid slakt af husdjur minsta möjliga lidande medelst

förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren,

dels ock, därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 13 maj 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1909, Tr.-A.-B. Skandia.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.