Skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur vid slakt. Första Kammarens tillfälliga utskotts
1909-05-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1909:152, Skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur vid slakt. Första Kammarens tillfälliga utskotts
Dokumentets text
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 152.
N:o 152.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1909.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående bestämmelser
mot onödigt plågande af husdjur vid slakt.
Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 10.
Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 5) utlåtande n:o 7.
Till Konungen.
Uti inom Riksdagen väckta motioner hafva framställningar gjorts om
åvägabringande af utredning beträffande huruvida och i hvilken utsträckning
stadganden borde meddelas i syfte att vid slakt af husdjur minsta
möjliga lidande medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt
sätt tillfogas djuren.
Den fråga, som i motionerna afses, har tillförene vid flera särskilda
tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling, och beslöt 1896 års
Riksdag i anledning af väckt motion skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran att utredning måtte verkställas i samma syfte, som i nu förevarande
motioner föreslagits. Sedan i anledning af Riksdagens nämnda
skrifvelse yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter har Kungl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 1 februari 1901 förklarat, att ifrågavarande
framställning icke skulle till vidare åtgärd föranleda.
Riksdagms Skrifvelse N:o 152.
5
Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning
för slakt af husdjur för cirka ett tiotal år sedan behandlades af
vederbörande myndigheter, förhållandena ej så litet hafva förändrats.
Landets djurskyddsföreningar hafva under denna tid utvecklat en mycket
liflig verksamhet för att bland allmänheten sprida kännedom om särskilt
den gren af djurskyddet, som afser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser
i slakt hafva anordnats och skriftliga råd och anvisningar
rörande det från djurskyddsvänlig synpunkt lämpligaste tillvägagångssättet
vid slakt hafva spridts bland allmänheten, hvarjämte föredrag härom
hållits å många orter. Nya ändamålsenligare slaktapparater hafva uppfunnits,
hvilka genom föreningarnas försorg blifvit ganska allmänt spridda
och alltmera tagits i bruk.
Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till
följd af den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter
hand ett humanare förfarande vid slakt af husdjur kommit till stånd.
Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen
står att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock
tala för att å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte
att såmedelst kunna än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena.
Att en dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja en
humanare behandling af slaktdjuren, håller Riksdagen för visst. Sedan
nämligen känslan af skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande
af djuren numera hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet,
skulle en sådan lagstiftning utan tvifvel vara ägnad att alltmera
befästa denna uppfattning, på samma gång den komme att utgöra ett
korrektiv mot dem, som ej äro mottagliga för upplysning af ofvan angifna
slag. Uti de af myndigheterna förut afgifna utlåtanden i ämnet
har ock nära nog enstämmigt uttalats önskvärdheten af en dylik lagstiftning.
Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter
rörande förfaringssättet vid förrättande af slakt, anser Riksdagen själffallet.
De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning
för bedömandet af hvad dessa föreskrifter närmare böra innehålla.
Såvidt handlingarna utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling
kommit under öfvervägande, huruvida eller i hvad mån eu sådan
lagstiftning lämpligen bör omfatta jämväl renslakt.
Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvifvelaktigt bör
äga tillämpning å slakt, förrättad såväl af dem, hvilka utöfva slakteriBih.
till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 39 Haft. (N:is 151—152.)
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 152.
yrket såsom näring, som ock af dem, hvilka, utan att så är fallet, likväl
eljest i mera afsevärd omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande
af slakt å dess husdjur. Däremot synes det Riksdagen tveksamt,
om lagstiftningens tillämpning bör utsträckas äfven till annan slakt
å husdjur, synnerligast hvad angår de mindre djuren. Utan tvifvel skulle
nämligen därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten,
men å andra sidan synes följdriktigheten kräfva en dylik utsträckning;
och skulle, såsom tillförene framhållits, ändamålet med förevarande lagstiftning
säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning ej
komme till stånd.
I fråga om själfva sättet för slaktens förrättande anser Riksdagen
det allmänna kraf böra uppställas, att med afseende å de djur, som ej
aflifvas genom hufvudets skiljande från kroppen, bedöfning må föregå
blodaftappningen. Beträffande åter sättet för bedöfningens åstadkommande
synes viss frihet böra lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare
utredning af sakkunniga torde dock i denna del erfordras.
Hvad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket
delade, huruvida detta slaktsätt, där det utöfvas af fullt sakkunnig och
skicklig person, kan sägas vara förenad! med större grymhet eller lidande
för djuren än s. k. bedöfningsslakt; och torde härutinnan en utredning
böra verkställas af sakkunnige.
Beträffande slutligen de bestämmelser i öfrigt, hvilkas inrymmande
i en blifvande författning kan ifrågaställas, anser sig Riksdagen i ärendets
nuvarande skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala si»-.
O
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen, som finner giltig
anledning föreligga till ett förnyande af den utaf 1896 års Riksdag i
ämnet gjorda framställningen, anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden må kunna
meddelas i syfte att vid slakt af husdjur minsta möjliga lidande medelst
förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren,
dels ock, därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Stockholm den 13 maj 1909.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1909, Tr.-A.-B. Skandia.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.