Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af på följden förlust af medborgerligt förtroende.

1909-03-09 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1909:29, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af på följden förlust af medborgerligt förtroende.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

3

N:o 29.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 mars 1909.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande

ur strafflagstiftningen af på följden förlust af medborgerligt

förtroende.

(Lagutskottets utlåtande n:o 12.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer gjort irain-''

stallning om borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af

medborgerligt förtroende.

De reformsträfvanden på allmänna stratfrättens område, som föregingo

utfärdandet af nu gällande 1864 års strafflag, togo sig uttryck bland

annat i yrkande på inskränkning i möjligaste mån af användningen af

sådana straff, som afsågo att tillskynda den brottslige det slags lidande,

som kunde ligga i ett offentligt stämplande af honom såsom i ett

visst afseende straffvärd. Redan äldre lagberedningen polemiserade i sitt

år 1844 afgifna förslag till ny straffbalk mot dylika straff. Hvad

särskildt beträffade förlust af medborgerligt förtroende, hvilket såsom

lagteknisk term tidigast synes hafva användts af lagkommittén, framhöll

beredningen, att förlusten däraf, uttalad såsom bestraffning för brott,

syntes mycket närma sig till straffet ärans förlust, hvilket enligt beredningens

uppfattning borde ur lagen uteslutas. I enlighet med hvad bered
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

ningen sålunda anförde affattades 20 och 21 §§ af 2 kap. i beredningens

förslag till straffbalk sålunda:

»20 §. I vissa fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu

sagda äro, efter ty därom i lagen särskildt stadgadt finnes.

21 §. En af de påföljder, som i 20 § omtalas, är, att den dömde

ej må i allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort

sig förfallen, oberättigad utöfva ämbete, tjänst eller allmän befattning, att

till allmän befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta.»

I det slutliga förslaget till strafflag hade ändring skett i denna del

af beredningens förslag, mot bvilket anmärkts hufvudsakligen, att genom

detsamma villrådighet skulle uppstå, huruvida den sålunda föreslagna påföljden

skulle blifva att anse såsom vanfrejdande eller ej, men att visshet

härom borde äga rum för tillämpning af de särskilda författningar, hvilka

stadgade god frejd såsom villkor för erhållande eller utöfvande af vissa

rättigheter. Lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag framhöll också, att

genom att i strafflagen införa definition på vanfrej d skulle åt detta begrepp

gifvas en efter utskottets mening nyttig begränsning. »Namnet på dennna

påföljd, förlust af medborgerligt förtroende,» anförde lagutskottet vidare,

»må efter olika åsikter finnas mindre lyckligt, ehuru utskottet ej för att

rätt uttrycka begreppet kunnat finna något egentligare, men själfva saken

kan svårhgen stöta, såvidt nödig varsamhet vid principens genomförande

i lagen iakttages.»

Huru efter 1864 ifrågavarande straffpåföljd under åren 1873, 1890

och 1905 varit föremål för lagstiftning, hvarigenom dess tillämplighet

alltmer inskränkts, är af motionärerna omtaladt.

Enhgt 2 »kap. 19 § strafflagen har den, som dömts förlustig medborgerligt

förtroende, förverkat ämbete, tjänst eher annan allmän befattning,

som af honom innehafves; så länge han är medborgerhgt förtroende

förlustig, är han ock utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,

för hvilkas tihgodonjutande god frejd erfordras. Hvilka de rättigheter

och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas i särskilda lagar

och förordningar. Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar

stadgadt rörande förlust af medborgerhgt förtroende, skall denna påföljd

finnas innebära hufvudsakligen:

1) förlust af ämbete, tjänst eller allmän befattning, som den dömde,

då han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet att,

så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten

att deltaga i riksdagsmannaval;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N :o 21). 5

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed, äfvensom att vara

rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig

handtering, annat än i viss ringare omfattning, samt obehörighet att

öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Nya lagberedningen, hvars förslag låg till grund för nyssnämnda, år

1890 företagna lagändring, framhöll beträffande den ifrågavarande straffpåföljden

bland annat, att dess syfte ej vore att tillfoga brottslingen något

lidande genom att utsätta honom för andra människors afsky och förakt,

utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott,

Unge framdeles eller, där påföljden ådömdes för viss tid, förrän någon tid

förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet

inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att

denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något, hvarom själfva benämningen

förlust af medborgerligt förtroende, riktigt förstådd, enligt beredningens

förmenande, innehölle en antydan.

Då frågan om ändring i strafflagens bestämmelser rörande förlust af

medborgerligt förtroende år 1905 förevar, uttrycktes från många håll en

förhoppning, att den inskränkning i dess tillämplighet, som då genomfördes,

måtte vara ett steg i riktningen mot denna straffpåföljds snara afskaffande,

åtminstone i dess nu föreliggande form.

De anmärkningar, som ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande

bistraff, äro hufvudsakligen, att, då alla andra straff, som gå å

äran, blifvit afskafläde, detsamma äfven borde ske med nu ifrågavarande

straffpåföljd, samt att denna påföljd i tillämpningen visat sig vara

därutinnan fördärflig, att den pa ett betänkligt sätt lade hinder i vägen

för den frigifne fångens återupprättande. Att en person genom domstols

dom förklaras under viss tid eller för alltid vara förlustig medborgerligt

förtroende, kan otvifvelaktigt af den allmänna meningen uppfattas såsom

ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke, på grund hvaraf den, som däraf

drabbas, icke blott finner sig i saknad af vissa rättigheter, utan äfven

betraktas såsom den där i större eller mindre grad förverkat rätten till

medmänniskors aktning och förtroende. Den ifrågavarande förklaringen

har också, visserligen utan lagstiftarens afsikt, därför understundom kommit

att framstå såsom en varning, riktad till andra människor, för den ovärdige,

som drabbats af en sådan dom. Följden häraf har blifvit, att den,

som sålunda ansetts af samhället vara framställd såsom föraktlig, helt

säkert ofta just på grund däraf afhållits eller hindrats från att blifva en

nyttig samhällsmedlem. En dylik verkan af straff — redan tidigt i vårt

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 15 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

«

Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

land beaktad och funnen olämplig — står än mycket mindre i öfverensstämmelse

med vår tids uppfattning om straffets ändamål. Yår nuvarande

rättsutveckling måste nämligen ä priori taga afstånd från en straffpåföljd,

som är ägnad att i sedligt afseende nedsätta den straffade brottslingen och

därmed hindra honom från upprättelse och återbördande åt samhället. Af

nu angifna skäl lärer därför ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form

ej längre böra i vår strafflagstiftning bibehållas.

Men om alltså det menliga, som, enligt hvad numera tämligen allmänt

torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför, enligt Riksdagens mening

bör förekommas och för sådant ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder

vidtagas, får å andra sidan icke förbises, att de påföljder, som förlust af

medborgerligt förtroende för närvarande innebär, icke kunna helt och

hållet borttagas. Yissa brott måste alltid anses vara af den beskaffenhet,

att den, som därtill blifvit förvunnen, bör äfven efter därför utståndet

straff vara diskvalificerad till utöfvande af vissa medborgerliga funktioner

eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon viss tid framåt.

Därför bör enligt Riksdagens mening en utredning äga rum, huruvida och

i hvilken omfattning de påföljder, som för närvarande rättsligen innefattas

i förlusten af medborgerligt förtroende, böra i en eller annan form

uppehållas. Yid bestämmande, på hvad sätt detta bör utföras i lagstiftningen,

torde ledning kunna hämtas från främmande länders strafflagar.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förutsättningar straffpåföljden

förlust af medborgerligt förtroende må kunna ur lagstiftningen borttagas,

samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,

hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 9 mars 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1909. Stockholms Bokindnstri Aktiebolag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.