Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.
1909-04-27 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1909:98, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.
N:r 98.
Uppläst, och godkänd hos Första Kammaren den 27 April 1909.
_ — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande
af edgång m. m.
(Lagutskottets utlåtande n:o 33 och mem. n:o 42.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär framställt förslag
om aflåtande af skrifvelse till Eders Kungl. Maj it med begäran att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej edgång kunde alldeles
afskaffas; eller, om så ej utan våda för rättssäkerheten kunde ske, i
hvad mån edgång kunde i tillämpningen inskränkas och edsformuläret för
denna händelse förenklas samt eden under vissa förhållanden mot en i
annan högtidlig och bindande form på heder och samvete afgifven förklaring
utbytas.
Det som skiljer ed från en försäkran i allmänhet torde kunna betecknas
såsom ett religiöst moment, vanligen ett åberopande af Guds namn.
För ed i juridisk-teknisk bemärkelse erfordras ytterligare, att denna försäkran
afgifves i lagbestämd form och inför behörig myndighet. I kulturländernas
lagstiftning har eden kommit till användning för att tjäna hufvudsakligen
två olika syften, å ena sidan för att stärka trovärdigheten af
uppgifter, som äro af vikt för bedömandet af ett gifvet rättsförhållande,
samt å andra sidan i form af löftesed såsom en garanti för att personer,
hvilka träda i ett ur en eller annan synpunkt betydelsefullt förhållande
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 30 Käft. (Näs 98, 99). 1
2 Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.
till det allmänna, skola handla i öfverstämmelse med lag och plikt. Bland
de förra ederna äro de i rättegång förekommande af särskild betydelse,
nämligen vittneseden och partseden samt vidare gäldenärseden och borgenärseden;
bland de senare märkas den ed, som statsöfverhufvudet i en del
länder har att vid regeringstillträdet aflägga å författningen, tro- och huldhetsed,
som här i landet afgifves af utlänning, som upptages till svensk
medborgare, vissa ämbets- och tjänsteeder, t. ex. domareeden m. fl.
Då yrkande nu framställes på afskaffande af edgång eller inskränkande
af dess användande, torde detta vara så att förstå, att det religiösa
moment, som konstituerar edsbegreppet, önskas i alla eller vissa fall borttaget.
Lämpligheten och nödvändigheten af att i någon lagbestämd form
en försäkran afgifves inför myndighet, samt att, om denna försäkran icke
är sanningsenlig, straffpåföljd kan inträda, synas icke med fog kunna göras
till föremål för tvifvel.
Hvad angår de viktigaste ederna, de processuella, äro dessa af synnerligen
gammalt datum i vårt land. Den nuvarande af lag eller praxis
bestämda formen för dessa eder leder sitt ursprung från 1734 års lag.
Lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, förutom en förkortning
af edstemat, ej annan ändring däruti, än att i stället för inledningsorden
»Gud och hans heliga evangelium» sattes »Gud och hans heliga ord». I
fråga om rätt att för särskilda fall förändra edstemat eller utbyta detsamma
mot annan bekräftelseform, innehöllo dessa lagförslag endast en
hänvisning till hvad som r särskildt fanns stadgadt om edgång af den, som
ej är af kristen lära. År 1867 blef vittneseden, med bibehållande af
inlednings- och afslutningsorden, i öfrigt förenklad till sin nuvarande lydelse
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag, och år 1870 ändrades jurymannaeden i tryckfrihetsmål,
bland annat genom borttagandet af en längre religiös inledningsformel.
Såsom motionären erinrat, tillkomma nu gällande bestämmelser angående
edgång af mosaiska trosbekännare 1849 och beträffande vissa främmande
kristna trosbekännare 1873. 1883 års Riksdag anhöll i skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t bland annat om utredning och förslag angående förändring
af gällande edsformulär i syfte, att slutorden måtte utbytas mot
andra och mera lämpliga. Skrifvelsen öfverlämnades till den då arbetande
nya lagberedningen, som sistnämnda år afgaf särskildt förslag till ett nytt
edsformulär, hvilket, i enlighet med det beredningen vid skrifvelsens öfverlämnande
meddelade uppdrag, endast afsåg begynnelse- och slutorden,
och hvilket i förändrad form förelädes 1885 års Riksdag, men ej vann
3
Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.
Riksdagens bifall. År 1884 afgaf nya lagberedningen sitt betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning. I detta föreslog beredningen
med afseende å vittneseden den kortfattade formuleringen, att vittne allenast
skulle svära »inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsaga
hålla sig till sanningen». Främmande trosbekännare af sådan lära,
som ej tillstadde edgång, skulle få utbyta eden mot en försäkran på heder
och tro under samma ansvar, som om cd gåtts, och om domstolen, med
hänsyn till ett vittnes sinnesart, uppfattning af edens betydelse eller andra
personliga förhållanden, funne vådligt eller olämpligt att låta edgång anförtros
vittnet, skulle i stället för ed förestafvas vittnet förklaring, att
han under den i lag för dylikt fall stadgade straffpåföljd förpliktade sig
att i sin utsago hålla sig till sanningen. Domareeden både högst väsentligt
förkortats, och flera af de i rättegångsbalken särskildt stadgade ederna
hade uteslutits ur förslaget. Sedan nya lagberedningens förslag framlades,
har frågan om edens användning och form vid upprepade tillfällen varit föremål
för Riksdagens pröfning, senast, såsom motionären erinrat, 1902 och 1903
i sammanhang med då föreliggande förslag till ny lagstiftning om bevisning.
Innan Riksdagen öfvergår till ett närmare angifvande af de önskemål
beträffande edgång, som enligt Riksdagens mening för vårt lands vidkommande
kunna framställas, vill Riksdagen något beröra den utländska
lagstiftningen i ämnet.
I Norge infördes nya bestämmelser om edgång genom lag den 10 maj
1893. Vid afläggande af ed inför rätta tilltalar domaren den edspliktige
med orden: »Svserger De åt . . .», hvarpå denne stående och med högra
handen uppsträckt svarar: »Det svmrger jeg, saa sandt hjaslpe mig Gud
den Almmgtige og Alvidende». Vid edsafläggandet skola samtliga närvarande
resa sig. Personer, tillhörande trossamfund, som ej tillstädjer ed, eller
som på grund af sin religiösa öfvertygelse eller därför, att de icke tro på
en allsmäktig och allvetande Gud, vägra att aflägga ed, få dock med
afseende å de två sistnämnda grupperna först efter domarens pröfning,
huruvida denna vägran grundar sig på en verklig öfvertygelse — i stället
för ed och under samma straffsrättsliga ansvar, som om ed aflagts, afgifva
en högtidlig försäkran på: »sere og samvittighed». Sedermera har äfven
möjlighet beredts att för särskilda fall använda annan religiös edsformel.
Enligt gällande dansk rätt inledas rättegångsederna, där ej annorlunda
stadgats i fråga om vissa främmande trosbekännare, med orden: »lover
og svserger», samt afslutas med bekräftelsen: »Saa sandt hjselpe mig Gud
og hans hellige ord». Särskilda edsformer finnas för judar och herrn
-
4 Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.
hutare. Enligt tyska civil- och straffprocessordningarna skall ed afläggas
med högra handen uppräckt samt börjas med orden: »Jag svär vid Gud
den allsmäktige och allvetande», och afslutas med orden: »Så sant mig
Gud hjälpe». Skall eden afläggas af flera på en gång såsom t. ex. af jurymän,
uppläser domaren inledningsorden och själfva edsförklaringen, hvarefter
enhvar af de svärjande upprepar: »Jag svär det, så sant mig Gud
hjälpe». Konfessionella tillägg till edstemat, som ej ändra den lagstadgade
formuleringen, anses tillåtna, och där lagen för medlem af visst trossamfund
medgifver rätt att utbyta eden mot annan form för bekräftande,
gäller dylikt bekräftande lika med edgång. Sådan rätt finnes emellertid
ej omförmäld i rikslagstiftningen, men däremot i vissa partikulära lagar.
I hufvudsak enahanda bestämmelser med afseende på edens form gälla i
Österrike. Kristna aflägga emellertid där i vanliga fall eden framför ett
krucifix med två brinnande ljus. För judar och muhammedaner gälla
särskilda edsformer, och sekterister, som ogilla edgång, få i stället afgifva
en högtidlig försäkran. Religionslösa äro hvarken i Tyskland eller Österrike
befriade från edstvång. I England och Amerikas Förenta stater har
eden en utprägladt religiös karaktär. Enligt engelsk rätt är den vanliga
formen för afläggande af ed, att den edspliktige, sedan han lagt högra
handen på nya testamentet, tilltalas med orden: »Den utsaga, ni har att
afgifva öfver ifrågavarande sak, skall innehålla sanningen, den fulla sanningen
och intet annat än sanningen. Så hjälpe eder Gud.» Härefter
kysser han boken. Enligt nordamerikansk rätt aflägges eden under åberopande
af Guds namn samt i öfrigt på det sätt, som den svärjande
enligt sin religiösa öfvertygelse anser bindande. Såväl i England som
Amerika äger hvar och en, som gör invändning mot edgång, vare sig af
religiösa betänkligheter eller därför, att han icke hyser någon religiös
öfvertygelse, att i stället och under enahanda kriminella ansvar afgifva
en högtidlig försäkran. I Frankrike bekräfta vittnen sin utsaga med
orden: »Jag svär det». Dessa ord, som utgöra den häfdvunna formen
för den religiösa eden, anses också innefatta ett religiöst moment. Icke
katoliker tillåtas att aflägga ed enligt, sin religions föreskrifter, och anabaptister
och kväkare samt, efter domstolens medgifvande, äfven andra få
använda formen: »Jag försäkrar», eller »Jag lofvar». I Italien har den
strängt religiösa edsformen upphäfts. Den afgifves liksom i Frankrike
med orden: »Jag svär», hvilken form i Italien anses innebära frihet för
den, som går eden, att däri inlägga eller icke inlägga en religiös mening,
hvarför särskilda bestämmelser för sekterister, som ogilla edgång, icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Riksdagens Skrifvelse, iV/o .98.
ansetts erforderliga. I Schweiz, där för öfrigt sedan reformationstiden
den processuella eden uti en del kantoner i större eller mindre omfattning
kommit ur bruk, äger hvar och eu att undandraga sig afläggande!
af en religiös edgång och får i stället afgifva ett enkelt löfte, som i straffrättsligt
hänseende medför samma ansvar som ed. Formen »jag svär»
anses icke vara af religiös karaktär.
Edgången såsom ett i vårt land urgammalt rättsligt institut har helt
visst synnerligen djupa rötter i vårt folks medvetande, och det i eden ingående
religiösa momentet innefattar otvifvelaktigt för mången i vårt land
en den kraftigaste maning till sanningsenlighet i lämnade uppgifter. En
sådan maning är med vår nuvarande rättegångsordning desto angelägnare,
som den svenska domaren vid bevispröfningen är i vidsträckt mån bunden
af legala regler, och för att framtvinga sanningen saknas de medel, som
förefinnas i den moderna processordningen med dess koncentrerade muntliga
förfarande, där parternas intressen i allmänhet tillvaratagas af rättsbildade
advokater. Det synes Riksdagen särskild! under sådana förhållanden
icke riktigt att uppgifva den garanti för sanningsenligheten af lämnade
uppgifter, som edgången enligt Riksdagens mening verkligen innebär
beträffande den stora massan af folket i vårt land. Endast i de särskilda
fall, där en sådan garanti uppenbarligen icke med edgången ernås, bortfaller
den hufvudsakliga grunden för edgångens användande. Blott i dessa
fall blir det enligt Riksdagens mening ur olika synpunkter lämpligare, att,
såsom i allmänhet skett i den moderna utländska processlagstiftningen,
edgången på något sätt utbytes, naturligtvis utan uppgifvande i någon
mån af sanningsplikten och straffet för dess öfverträdande. Enligt gällande
rätt, 17 kap. 7 § rättegångsbalken, är den jäfvig att vittna, som är
okristen eller af sådan lära, att han om vittneseden en falsk och skadlig
mening häfver. Att sålunda total frånvaro af den garanti, man med edgången
velat vinna, skall kunna medföra befrielse från vittnesplikten,
därest icke parterna eftergifva eden, torde kunna föranleda och har äfven
föranled! till betänkliga missförhållanden. Beträffande dem, som på grund
af religiösa betänkligheter vägra att gå ed, synes det Riksdagen, som om
edsformuläret bör utbytas mot något tema, däruti edgång ej ingår, eller
ock, i den mån det kan låta sig göra, jämkas efter deras berättigade kraf
i det förevarande hänseendet. I fråga om dem, som, därför att det i eden
ingående religiösa momentet fullständigt saknar betydelse, motsätta sig att
aflägga ed, synes edgång äfven för edens egen skull och för uppehållande
af dess helgd visserligen icke böra behöfva förekomma, men dock böra
6
Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.
ersättas med en annan form för bekräftande. Såsom i utländska lagar
skett, synes nödvändigt, att, då någon, hvilken icke tillhör ett trossamfund,
som förbjuder ed, vägrar att aflägga sådan, tillvaron af omständigheter,
som verkligen böra berättiga till befrielse från edgång, göres till
föremål för pröfning af domstolen.
Vid en revision af gällande bestämmelser om edgång synes emellertid
äfven böra undersökas, om ej ändringar böra ske beträffande det gällande
formuläret för edens afläggande. Särskildt i fråga om den oftast förekommande
vittneseden har behofvet af en ändring i edsformuläret framträda
något som framgår redan af de ofvanberörda tidigare afgifna förslagen i
detta hänseende. Mot det nuvarande formuläret för denna ed lärer bland
annat kunna anmärkas, att detsamma ej står i full öfverensstämmelse med
nutida språkbruk. Erfarenheten gifver vid handen, att denna ed lättare,
än som borde få ske, blir föremål för missuppfattning, som i sin ordning
kan föranleda störande afbrott i edens framsägande och måste förrycka
det allvarliga intryck, som med edgången åsyftas. En äfven önskvärd
förkortning af temat för vittnesed skulle möjligen kunna bidraga att afhjälpa
ett öfverklagadt förhållande beträffande sättet för edens afläggande,
nämligen att i praxis, då flera vittnen skola höras i samma mål, för
vinnande af tid alla på en gång edfästas, därvid det för domstolen blir
omöjligt kontrollera, att eden af alla riktigt eftersäges. Bland annat för
att eden lämpligare skulle kunna förestafvas för hvarje vittne särskildt,
föreslogs den kortare affattning af vittneseden, som, enligt hvad ofvan
nämnts, nya lagberedningens betänkande innehåller. Ur nu antydda och
andra synpunkter synes Riksdagen en förändring af det nuvarande edsformuläret
önsklig, som åt detsamma gifver större enkelhet och ågässlighet
utan att därmed i minsta mån eftergifves något af det högtidliga allvar,
som enligt Riksdagens uppfattning bör med eden vara förbundet.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, dels i hvilka fall edgång må
kunna utbytas mot en i annan högtidlig och bindande form afgifven försäkran,
dels ock huru formen för edgång bör förändras, samt därefter för
Riksdagen framlägga de förslag, som däraf kunna föranledas.
Stockholm den 27 april 1909.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.