Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.

1909-04-27 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1909:98, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.

N:r 98.

Uppläst, och godkänd hos Första Kammaren den 27 April 1909.

_ — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande

af edgång m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 33 och mem. n:o 42.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär framställt förslag

om aflåtande af skrifvelse till Eders Kungl. Maj it med begäran att Eders

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej edgång kunde alldeles

afskaffas; eller, om så ej utan våda för rättssäkerheten kunde ske, i

hvad mån edgång kunde i tillämpningen inskränkas och edsformuläret för

denna händelse förenklas samt eden under vissa förhållanden mot en i

annan högtidlig och bindande form på heder och samvete afgifven förklaring

utbytas.

Det som skiljer ed från en försäkran i allmänhet torde kunna betecknas

såsom ett religiöst moment, vanligen ett åberopande af Guds namn.

För ed i juridisk-teknisk bemärkelse erfordras ytterligare, att denna försäkran

afgifves i lagbestämd form och inför behörig myndighet. I kulturländernas

lagstiftning har eden kommit till användning för att tjäna hufvudsakligen

två olika syften, å ena sidan för att stärka trovärdigheten af

uppgifter, som äro af vikt för bedömandet af ett gifvet rättsförhållande,

samt å andra sidan i form af löftesed såsom en garanti för att personer,

hvilka träda i ett ur en eller annan synpunkt betydelsefullt förhållande

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 30 Käft. (Näs 98, 99). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.

till det allmänna, skola handla i öfverstämmelse med lag och plikt. Bland

de förra ederna äro de i rättegång förekommande af särskild betydelse,

nämligen vittneseden och partseden samt vidare gäldenärseden och borgenärseden;

bland de senare märkas den ed, som statsöfverhufvudet i en del

länder har att vid regeringstillträdet aflägga å författningen, tro- och huldhetsed,

som här i landet afgifves af utlänning, som upptages till svensk

medborgare, vissa ämbets- och tjänsteeder, t. ex. domareeden m. fl.

Då yrkande nu framställes på afskaffande af edgång eller inskränkande

af dess användande, torde detta vara så att förstå, att det religiösa

moment, som konstituerar edsbegreppet, önskas i alla eller vissa fall borttaget.

Lämpligheten och nödvändigheten af att i någon lagbestämd form

en försäkran afgifves inför myndighet, samt att, om denna försäkran icke

är sanningsenlig, straffpåföljd kan inträda, synas icke med fog kunna göras

till föremål för tvifvel.

Hvad angår de viktigaste ederna, de processuella, äro dessa af synnerligen

gammalt datum i vårt land. Den nuvarande af lag eller praxis

bestämda formen för dessa eder leder sitt ursprung från 1734 års lag.

Lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, förutom en förkortning

af edstemat, ej annan ändring däruti, än att i stället för inledningsorden

»Gud och hans heliga evangelium» sattes »Gud och hans heliga ord». I

fråga om rätt att för särskilda fall förändra edstemat eller utbyta detsamma

mot annan bekräftelseform, innehöllo dessa lagförslag endast en

hänvisning till hvad som r särskildt fanns stadgadt om edgång af den, som

ej är af kristen lära. År 1867 blef vittneseden, med bibehållande af

inlednings- och afslutningsorden, i öfrigt förenklad till sin nuvarande lydelse

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkommitténs och äldre lagberedningens

förslag, och år 1870 ändrades jurymannaeden i tryckfrihetsmål,

bland annat genom borttagandet af en längre religiös inledningsformel.

Såsom motionären erinrat, tillkomma nu gällande bestämmelser angående

edgång af mosaiska trosbekännare 1849 och beträffande vissa främmande

kristna trosbekännare 1873. 1883 års Riksdag anhöll i skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t bland annat om utredning och förslag angående förändring

af gällande edsformulär i syfte, att slutorden måtte utbytas mot

andra och mera lämpliga. Skrifvelsen öfverlämnades till den då arbetande

nya lagberedningen, som sistnämnda år afgaf särskildt förslag till ett nytt

edsformulär, hvilket, i enlighet med det beredningen vid skrifvelsens öfverlämnande

meddelade uppdrag, endast afsåg begynnelse- och slutorden,

och hvilket i förändrad form förelädes 1885 års Riksdag, men ej vann

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.

Riksdagens bifall. År 1884 afgaf nya lagberedningen sitt betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning. I detta föreslog beredningen

med afseende å vittneseden den kortfattade formuleringen, att vittne allenast

skulle svära »inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsaga

hålla sig till sanningen». Främmande trosbekännare af sådan lära,

som ej tillstadde edgång, skulle få utbyta eden mot en försäkran på heder

och tro under samma ansvar, som om cd gåtts, och om domstolen, med

hänsyn till ett vittnes sinnesart, uppfattning af edens betydelse eller andra

personliga förhållanden, funne vådligt eller olämpligt att låta edgång anförtros

vittnet, skulle i stället för ed förestafvas vittnet förklaring, att

han under den i lag för dylikt fall stadgade straffpåföljd förpliktade sig

att i sin utsago hålla sig till sanningen. Domareeden både högst väsentligt

förkortats, och flera af de i rättegångsbalken särskildt stadgade ederna

hade uteslutits ur förslaget. Sedan nya lagberedningens förslag framlades,

har frågan om edens användning och form vid upprepade tillfällen varit föremål

för Riksdagens pröfning, senast, såsom motionären erinrat, 1902 och 1903

i sammanhang med då föreliggande förslag till ny lagstiftning om bevisning.

Innan Riksdagen öfvergår till ett närmare angifvande af de önskemål

beträffande edgång, som enligt Riksdagens mening för vårt lands vidkommande

kunna framställas, vill Riksdagen något beröra den utländska

lagstiftningen i ämnet.

I Norge infördes nya bestämmelser om edgång genom lag den 10 maj

1893. Vid afläggande af ed inför rätta tilltalar domaren den edspliktige

med orden: »Svserger De åt . . .», hvarpå denne stående och med högra

handen uppsträckt svarar: »Det svmrger jeg, saa sandt hjaslpe mig Gud

den Almmgtige og Alvidende». Vid edsafläggandet skola samtliga närvarande

resa sig. Personer, tillhörande trossamfund, som ej tillstädjer ed, eller

som på grund af sin religiösa öfvertygelse eller därför, att de icke tro på

en allsmäktig och allvetande Gud, vägra att aflägga ed, få dock med

afseende å de två sistnämnda grupperna först efter domarens pröfning,

huruvida denna vägran grundar sig på en verklig öfvertygelse — i stället

för ed och under samma straffsrättsliga ansvar, som om ed aflagts, afgifva

en högtidlig försäkran på: »sere og samvittighed». Sedermera har äfven

möjlighet beredts att för särskilda fall använda annan religiös edsformel.

Enligt gällande dansk rätt inledas rättegångsederna, där ej annorlunda

stadgats i fråga om vissa främmande trosbekännare, med orden: »lover

og svserger», samt afslutas med bekräftelsen: »Saa sandt hjselpe mig Gud

og hans hellige ord». Särskilda edsformer finnas för judar och herrn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.

hutare. Enligt tyska civil- och straffprocessordningarna skall ed afläggas

med högra handen uppräckt samt börjas med orden: »Jag svär vid Gud

den allsmäktige och allvetande», och afslutas med orden: »Så sant mig

Gud hjälpe». Skall eden afläggas af flera på en gång såsom t. ex. af jurymän,

uppläser domaren inledningsorden och själfva edsförklaringen, hvarefter

enhvar af de svärjande upprepar: »Jag svär det, så sant mig Gud

hjälpe». Konfessionella tillägg till edstemat, som ej ändra den lagstadgade

formuleringen, anses tillåtna, och där lagen för medlem af visst trossamfund

medgifver rätt att utbyta eden mot annan form för bekräftande,

gäller dylikt bekräftande lika med edgång. Sådan rätt finnes emellertid

ej omförmäld i rikslagstiftningen, men däremot i vissa partikulära lagar.

I hufvudsak enahanda bestämmelser med afseende på edens form gälla i

Österrike. Kristna aflägga emellertid där i vanliga fall eden framför ett

krucifix med två brinnande ljus. För judar och muhammedaner gälla

särskilda edsformer, och sekterister, som ogilla edgång, få i stället afgifva

en högtidlig försäkran. Religionslösa äro hvarken i Tyskland eller Österrike

befriade från edstvång. I England och Amerikas Förenta stater har

eden en utprägladt religiös karaktär. Enligt engelsk rätt är den vanliga

formen för afläggande af ed, att den edspliktige, sedan han lagt högra

handen på nya testamentet, tilltalas med orden: »Den utsaga, ni har att

afgifva öfver ifrågavarande sak, skall innehålla sanningen, den fulla sanningen

och intet annat än sanningen. Så hjälpe eder Gud.» Härefter

kysser han boken. Enligt nordamerikansk rätt aflägges eden under åberopande

af Guds namn samt i öfrigt på det sätt, som den svärjande

enligt sin religiösa öfvertygelse anser bindande. Såväl i England som

Amerika äger hvar och en, som gör invändning mot edgång, vare sig af

religiösa betänkligheter eller därför, att han icke hyser någon religiös

öfvertygelse, att i stället och under enahanda kriminella ansvar afgifva

en högtidlig försäkran. I Frankrike bekräfta vittnen sin utsaga med

orden: »Jag svär det». Dessa ord, som utgöra den häfdvunna formen

för den religiösa eden, anses också innefatta ett religiöst moment. Icke

katoliker tillåtas att aflägga ed enligt, sin religions föreskrifter, och anabaptister

och kväkare samt, efter domstolens medgifvande, äfven andra få

använda formen: »Jag försäkrar», eller »Jag lofvar». I Italien har den

strängt religiösa edsformen upphäfts. Den afgifves liksom i Frankrike

med orden: »Jag svär», hvilken form i Italien anses innebära frihet för

den, som går eden, att däri inlägga eller icke inlägga en religiös mening,

hvarför särskilda bestämmelser för sekterister, som ogilla edgång, icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse, iV/o .98.

ansetts erforderliga. I Schweiz, där för öfrigt sedan reformationstiden

den processuella eden uti en del kantoner i större eller mindre omfattning

kommit ur bruk, äger hvar och eu att undandraga sig afläggande!

af en religiös edgång och får i stället afgifva ett enkelt löfte, som i straffrättsligt

hänseende medför samma ansvar som ed. Formen »jag svär»

anses icke vara af religiös karaktär.

Edgången såsom ett i vårt land urgammalt rättsligt institut har helt

visst synnerligen djupa rötter i vårt folks medvetande, och det i eden ingående

religiösa momentet innefattar otvifvelaktigt för mången i vårt land

en den kraftigaste maning till sanningsenlighet i lämnade uppgifter. En

sådan maning är med vår nuvarande rättegångsordning desto angelägnare,

som den svenska domaren vid bevispröfningen är i vidsträckt mån bunden

af legala regler, och för att framtvinga sanningen saknas de medel, som

förefinnas i den moderna processordningen med dess koncentrerade muntliga

förfarande, där parternas intressen i allmänhet tillvaratagas af rättsbildade

advokater. Det synes Riksdagen särskild! under sådana förhållanden

icke riktigt att uppgifva den garanti för sanningsenligheten af lämnade

uppgifter, som edgången enligt Riksdagens mening verkligen innebär

beträffande den stora massan af folket i vårt land. Endast i de särskilda

fall, där en sådan garanti uppenbarligen icke med edgången ernås, bortfaller

den hufvudsakliga grunden för edgångens användande. Blott i dessa

fall blir det enligt Riksdagens mening ur olika synpunkter lämpligare, att,

såsom i allmänhet skett i den moderna utländska processlagstiftningen,

edgången på något sätt utbytes, naturligtvis utan uppgifvande i någon

mån af sanningsplikten och straffet för dess öfverträdande. Enligt gällande

rätt, 17 kap. 7 § rättegångsbalken, är den jäfvig att vittna, som är

okristen eller af sådan lära, att han om vittneseden en falsk och skadlig

mening häfver. Att sålunda total frånvaro af den garanti, man med edgången

velat vinna, skall kunna medföra befrielse från vittnesplikten,

därest icke parterna eftergifva eden, torde kunna föranleda och har äfven

föranled! till betänkliga missförhållanden. Beträffande dem, som på grund

af religiösa betänkligheter vägra att gå ed, synes det Riksdagen, som om

edsformuläret bör utbytas mot något tema, däruti edgång ej ingår, eller

ock, i den mån det kan låta sig göra, jämkas efter deras berättigade kraf

i det förevarande hänseendet. I fråga om dem, som, därför att det i eden

ingående religiösa momentet fullständigt saknar betydelse, motsätta sig att

aflägga ed, synes edgång äfven för edens egen skull och för uppehållande

af dess helgd visserligen icke böra behöfva förekomma, men dock böra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse, N:o 98.

ersättas med en annan form för bekräftande. Såsom i utländska lagar

skett, synes nödvändigt, att, då någon, hvilken icke tillhör ett trossamfund,

som förbjuder ed, vägrar att aflägga sådan, tillvaron af omständigheter,

som verkligen böra berättiga till befrielse från edgång, göres till

föremål för pröfning af domstolen.

Vid en revision af gällande bestämmelser om edgång synes emellertid

äfven böra undersökas, om ej ändringar böra ske beträffande det gällande

formuläret för edens afläggande. Särskildt i fråga om den oftast förekommande

vittneseden har behofvet af en ändring i edsformuläret framträda

något som framgår redan af de ofvanberörda tidigare afgifna förslagen i

detta hänseende. Mot det nuvarande formuläret för denna ed lärer bland

annat kunna anmärkas, att detsamma ej står i full öfverensstämmelse med

nutida språkbruk. Erfarenheten gifver vid handen, att denna ed lättare,

än som borde få ske, blir föremål för missuppfattning, som i sin ordning

kan föranleda störande afbrott i edens framsägande och måste förrycka

det allvarliga intryck, som med edgången åsyftas. En äfven önskvärd

förkortning af temat för vittnesed skulle möjligen kunna bidraga att afhjälpa

ett öfverklagadt förhållande beträffande sättet för edens afläggande,

nämligen att i praxis, då flera vittnen skola höras i samma mål, för

vinnande af tid alla på en gång edfästas, därvid det för domstolen blir

omöjligt kontrollera, att eden af alla riktigt eftersäges. Bland annat för

att eden lämpligare skulle kunna förestafvas för hvarje vittne särskildt,

föreslogs den kortare affattning af vittneseden, som, enligt hvad ofvan

nämnts, nya lagberedningens betänkande innehåller. Ur nu antydda och

andra synpunkter synes Riksdagen en förändring af det nuvarande edsformuläret

önsklig, som åt detsamma gifver större enkelhet och ågässlighet

utan att därmed i minsta mån eftergifves något af det högtidliga allvar,

som enligt Riksdagens uppfattning bör med eden vara förbundet.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, dels i hvilka fall edgång må

kunna utbytas mot en i annan högtidlig och bindande form afgifven försäkran,

dels ock huru formen för edgång bör förändras, samt därefter för

Riksdagen framlägga de förslag, som däraf kunna föranledas.

Stockholm den 27 april 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.