Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.

1910-05-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1910:112, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med enskildes skogar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Skrifvelse Nr 112.

1

Nr 112.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 25 maj 1910.

— — — — Andra kammaren den 25 maj 1910.

Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda

större trygghet för en bättre vård af och hushållning

med enskildes skogar.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 75).

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har hemställts, att Riksdagen

måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes

verkställa utredning, om och på hvad sätt större trygghet för en bättre

vård och hushållning med den yngre och växtligare skogen skulle kunna

ernås genom ändringar uti lagen angående vård af enskildes skogar,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, som däraf kunde föranledas.

Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»Vid behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition och särskilda utskottets

däröfver afgifna förslag till lag angående vård af enskilda skogar

yttrade åtskilliga talare, att erfarenheten sannolikt komme att visa, att

Bih. till Biksd. Prat. 1910. 10 Sami. lAfd. 1 Band. 25 Höft. {Nr 112 -119.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Biksdagens Skrifvelse Nr 112.

lagens fundamentala bestämmelser om skogsvården beliöfde g''öras mera

effektiva, men att man nu finge nöja sig med hvad förslaget innehöll

och hoppas på att insikten om de fördelar en god skogsvård medförde

skulle mer eller mindre komplettera lagens svaghet.))

Denna lags bestämmelse om skogsvården ligger som bekant i

första delen af § 1 och lyder:

))Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej afverkning så bedrifvas

eller efter afverkninger med marken så förfaras att skogens återväxt

uppenbarligen äfven tyras.)) Innebörden däraf är — eller borde vara,

dels att vid afverkning vare sig ett tillräckligt antal frödugliga träd

kvarlämnas eller att afverkningen på annat sätt begränsas till arealen,

så att ^själfsådd från intill liggande skogsbestånd kan äga rum, samt

att i bada fallen markberedning bör ske — eller också afverkningen

begränsas till en sådan blädning, att de kvarlämnade träden bilda ett

växtligt något så när slutet skogsbestånd, men ock att, om i de båda

första fallen själfsådden misslyckas, vederbörande afverkare eller markägare

måste medelst sådd eller plantering sörja för återväxt. Men då

vederbörande myndigheter vid undersökningen om huruvida vanskötsel

ägt rum, till följe af de bestämmande orden ))uppenbarligen äfventyras»

niaste utgå från att vanskötseln skall vara alldeles gifven, reduceras

alltså här förut angifna innebörd till ett minimum däraf.

Med stöd af lagen kan emellertid den som gjort sig skyldig till

vanskötsel åläggas att draga försorg om att ny skog må i sinom tid

uppkomma i den afverkades ställe, men däremot lägger lagen icke något

verksamt hinder i vägen för en sköflare att inom ett årtionde kunna

spoliera hela det mest växtliga skogskapital, som finnes på en egendom.

Att detta kan eller får ske, beror hufvudsakligen därpå, att ett på

grund af vanskötsel eventuellt utverkadt förbud mot vidare afverkning

skall upphöra, så snart hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande borgen

ställts för utförandet af de vederbörande afverkare ålagda kulturåtgärder.

Äfven med den allra största påpasslighet hos skogsvårdsstyrelsen att

vid eu pågående skogssköfling utverka ett afverkningsförbud, kan en

dylik yrkesidkare under några få år totalt spoliera den växande skogen

på ett vanligt hemman eller en medelstor egendom. Ty såfort ett för

vanskötsel utfärdadt förbud är upphäfdt, kan sköflingen fortsättas och

denna manöver behöfver icke upprepas många gånger för att allt skall

vara expedieradt.

Men, säger man, genom de af skogsvårdsstyrelsernas biträden

meddelade råd och upptysningar om huru en god skogsvård bör bedrifvas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse Nr 112.

skall väl insikten om och intresset för en god vård af och klok hushållning

med skogen så småningom vinna alltmer terräng.

Ja, erfarenheten har nog också visat, att laglydiga personer äro

angelägna om att icke i strid mot lagen bedrifva sin utverkning, men

då de upplysningar därom, som, åtminstone inom Gäfleborgs län, alltid

på begäran lämnas, måste hålla sig inom lagens räckvidd, blir också

effekten däraf begränsad därefter, så att till och med i dylika fall ytterst

sällan en klok hushållning med det växtligaste skogskapital kan blifva

följden; och naturligtvis så mycket mindre då af alla dem, som icke bry

sig om hvarken goda råd eller lagen, hvilka dess värre ingalunda äro så få.

Redan vid lagens tillkomst var den välbelägna unga furuskogen

starkt hotad af pågående export af pitprops och s. k. egyptiska sparrar,

och sedan dess har tillkommit en kanske ännu större fara för den unga

granskogens bestånd genom den kolossala ökningen af cellulosa- och

trämasseproduktionen, hvilken kräfver mycket stora kvantiteter massved,

hvartill toppar efter sågtimmer eller gallringsvirke numera icke förslå långt.

Det är också just vanskötseln af det unga och växtligare skogsbeståndet,

som är farligast och dess värre äfven synes tilltaga. Ty om

denna vanskötsel icke hejdas, skola vi aldrig vare sig med sådd eller

plantering, som blott kan ske inom en viss begränsning, komma till

den bättre skogsvård, som för vårt land är så ytterst viktig.

Behofvet af lagens skärpning synes mig redan ur denna synpunkt

vara uppenbart, men därför gifves äfven ett annat skäl.

Därmed skulle uppenbarligen det starka intresse, som sågverksbolag

och massfabrikanter hittills haft att inköpa skogrika hemman och

egendomar, helt säkert väsentligt minskas. Det är nämligen just friheten

för den enskilda ägaren att hastigt realisera sitt skogskapital,

som nästan tvingar sågverksbolaget eller trämassebolaget att för tillgodoseendet

af sitt framtida behof af råvara inköpa skogsegendomar,

livilket helt naturligt skulle i allmänhet underlåtas, därest utsikt funnes

att genom inköp af skogsprodukten kunna fylla detta sitt behof.

En såväl ur nationalekonomisk som social synpunkt så viktig

fråga som ett laga skydd emot en otillbörlig exploatering af det yngre

och växtligare skogsbeståndet bör därför lösas — och utan onödiga

dröjsmål lösas snart.

I fråga om sättet och formen för en dylik utgick domänstyrelsen

på sin tid från idén om vissa åldersgränser, under det att Riksdagen

i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1896 framkastade tanken på att vid

sidan om en gemensam återväxtlag hafva speciella sådana för vissa

landsdelar, medan återigen ett par norrländska landsting utarbetade en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse Nr 112.

dimensionslag eller rättare ett förslag därtill. Åldersgränsen vore lätt

att tillämpa för ett likåldrigt skogsbestånd, men desto svårare för ett

olikåldrigt, hvarförutom samma åldersgräns icke lämpligen kunde bestämmas

för landets södra, mellersta och nordliga delar.

En dimensionslag återigen, hvithet mått som än valdes, komme

nästan lika ofta att utgöra hinder för afverkning af träd, Indika ur

skogsvårdssynpunkt böra borttagas, som för sådana, hvilka ur samma

synpunkt böra kvarstå, och måste därför kompletteras med kostsamma

utsyningar af undermåliga oväxtliga träd samt torde för öfrigt svårligen

lämpa sig till utveckling af eller utbyggnad på en återväxtlag.

Tanken på speciella lagar för olika landsdelar återigen synes mig

böra upptagas endast under den förutsättningen, att tillfredsställande

och för hela landet lämpliga bestämmelser icke kunde infogas i den nu

gällande lagen om vård af enskildas skogar. En dylik fruktan synes

mig dock icke vara särdeles befogad, ty målet: förekommande af den

jmgre och växtligare ståndskogens alltför starka exploatering, bör vara

behöfligt i alla de län, där nyssnämnda lag gäller.

De tillägg eller ändringar, som för ändamålets vinnande synas

mig nödiga, gälla 1, 2, 4, 6 och 13 paragraferna. Utan alla anspråk

på att ha funnit de lämpligaste uttrycken torde det dock vara på sin

plats att ange förslag därom, ehuru blott såsom exempel på dylika

tillägg eller ändringar. Om sålunda grundbestämmelsen i § 1 erhölle

följande lydelse: »Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej utverkning

så bedrifvas eller efter afverkning med marken så förfaras att skogens

återväxt och en fortgående skälig afkastning af den växtligare ståndskogen

uppenbarligen äfventyras» — så kunde, synes det mig, därigenom

å ena sidan det yngre och växtligare skogsbeståndet skyddas

mot en alltför stark eller hänsynslös afverkning utan att å andra sidan

skogens ägare komme att lida af något för honom skadligt intrång

däraf. Några svårigheter att skilja emellan den växtligare skog, hvarunder

faller alla yngre bestånd, och en svagt eller mindre växtlig skog,

synas mig lika litet böra förekomma som vid afgörandet af huruvida

genom en afverkning skogens återväxt uppenbarligen äfventyrats eller

ej. För afgörandet däraf — likasom ock öfver huruvida en fortgående

skälig afkastning uppenbarligen äfventyrats eller ej — bör det sunda

omdömet i regel vara tillräckligt, och där skogens ägare misstror sitt

eget omdöme, kan han på begäran erhålla anvisning därom af skogsvårdsstyrelsens

biträden.

Då det för häradsrättens eller öfverexekutors beslut om eventuellt

afverkningsförbud bör vara af vikt, att synemännens utlåtande äfven

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse Nr 112.

bör innehålla förslag om huruvida och i hvad mån ett förbud mot vidare

utverkning bör med hänsyn till vanskötselns art och omfång omfatta

hela eller viss del af den återstående ståndskogen samt tid eller

villkor för dess upphörande, så synes ett tillägg af sådan innebörd

böra göras i § 2.

Enär tiden för ett dylikt förbud i § 4 är begränsad till dess de

föreskrifna åtgärderna för återväxtens betryggande å den afverkade

skogsmarken blifvit vidtagna, så torde äfven i denna paragraf ett tilllägg

böra göras af den innebörd, att dels förbudet må gälla intill dess

att genom de vidtagna åtgärderna återväxten kommit i ett tillfredsställande

skick och dels att, därest förbudet grundar sig på vanskötsel af

växtligare skog på sådant sätt att förutnämnda villkor för dess upphörande

icke är tillämpligt, viss längre eller kortare förbudstid må kunna

bestämmas.

Beträffande återigen § 6 med dess syfte att af den till en vanskötsel

skyldige lättare erhålla säkerhet för kulturåtgärdernas fullgörande än

eljest, emot den erhållna friheten att kunna tidigare fortsätta med vanskötseln,

så synes mig denna böra omarbetas i den riktning, att förbud,

som i 4 eller 5 § är nämndt, upphör när därför stadgade villkor äro

uppfyllda samt af skogsvårdsstyrelsen godkända, hvarvid eventuellt ställd

pant eller borgen för kulturåtgärders fullgörande ock skall återställas.

Hvad slutligen beträffar den redan nu så till vida otillfredsställande

§ 13 att däri ingen hänsyn tages till rättsförhållandet emellan upplåtare

och afverkare, så torde i viss mån redan däraf och än mera, därest

förut antydda ändringar genomföras, behofvet af dess omarbetning framträda.

Denna omarbetning torde böra gå ut på, att väl afverkaren fortfarande

må stå för vanskötselns följder, men att, därest genom aftal,

tillkommet före 1905 års början eller före den dag sedermera genomförda

ändringar om skogsvården träda i tillämpning samt äfven efter

sistnämnda dag äro gällande, en och samma innehafvare af dylik afverkningsrätt

kan visa, att han till följe af det hinder denna lag för honom

åstadkommit att uttaga virke, hvartill han eljest enligt aftalet haft

rätt, därigenom icke af skogen erhållit valuta i värde motsvarande hvad

han för afverkningsrätten utgifvit jämte 5 % ränta å hvad som genom

afverkningar icke amorterats därå, så bör upplåtaren hålla honom skadeslös

för skillnaden eller den förlust, som på dylikt sätt tillkommit.

Enklare att tillämpa blefve det visserligen, om för de träd, som uti

ifrågavarande fall måste kvarlämnas, ersättning skulle utgå för deras

då befintliga värde, men då i så fall helt säkert upplåtaren komme att

drabbas oskäligt tungt, synes mig en dylik lösning icke böra komma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

i fråga. Men skulle vid tillämpningen svårigheter anses möta att låta

förstnämnda rätt till ersättning omfatta de aftal, som ingåtts både före

år 1905 och före den dag en eventuellt skärpt lagförändring trädt i

tillämpning, så må då hellre denna rätt inskränkas till blott sistnämnda fall.

Helt naturligt böra de af mig här ofvan framkastade förslag till

ändringar icke anses såsom annat än antydningar om den riktning,

hvari de enligt min åsikt böra gå och mer eller mindre förtjäna att

tagas till ledning vid det fortsatta arbete som erfordras för att syftet

•— ett bättre skydd för den yngre och växtligare skogen — må medelst

lämpliga ändringar af lagen kunna vinnas.

Då en och annan torde hysa den uppfattningen, att landets skogsvårdsstyrelser,

som vid gemensamma möten, där mångsidig erfarenhet

är representerad, kunna dryfta dylika spörsmål och därför vore bäst

skickade att taga initiativ om sådana ändringar, som af mig här ofvan

föreslagits, därest de ansågos nödiga, så tillåter jag mig uttala den

meningen, att dessa mötens organisation och korta arbetstid lägga hinder

i vägen för en omsorgsfull beredning af mera viktiga ändringar i lagen

om vård af enskildes skogar.

I ett dylikt fall torde nog det på erfarenhet grundade omdömet

mera genomtänkt kunna göra sig bättre gällande, om skogsvårdsstyrelserna,

där så anses nödigt, lämnas tillfälle att hvar för sig afgifva

yttrande öfver ett förarbetadt förslag.»

Då 1896 års skogskommitté i sitt förslag till lagstiftningen för vården

af enskildes skogar stannade vid att förorda antagandet af en återväxtlag,

uttalade kommittén samtidigt, att en sådan lag icke kunde anses

tillfredsställande, och anförde särskildt, att det förnämsta felet hos detta

slag af lagar vore, att ett ingripande i anledning af öfverdrifven afverkning

i allmänhet komme för sent, för att de skadliga verkningarna

af densamma skulle kunna på önskvärdt sätt förhindras.

Vid behandlingen af den proposition, som på grundvalen af kommitténs

betänkande framlades för 1903 års Riksdag och som föranledde

nu gällande lagstiftning angående vård af enskildes skogar, uttalades,

såsom motionären också framhållit, den farhågan, att lagens bestämmelser

skulle visa sig otillräckliga för ernående af en tillfredsställande

skogsvård, särskildt i hvad denna afsåge ett skydd för den unga och

växtliga skogen. Om och det måste erkännas, att den nya lagstiftnin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse Nr 112

gen verkat mycket godt, och att under skogsvårdsstyrelsernas förtjänstfulla

verksamhet förhållandena i afsevärd mån utvecklat sig till det

bättre, samt att en rätt uppfattning om och ett verkligt intresse för en

förbättrad skogsvård börjat göra sig mer och mer märkbara, så framgår

dock af de berättelser rörande skogarnas tillstånd och skötsel, hvilka

årligen afgifvas af skogsvårdsstyrelserna i olika landstingsområden, att

dessa farhågor i viss mån blifvit bekräftade.

Af dessa berättelser inhämtas nämligen bland annat, att sköflingar,

hvarigenom det unga växtliga skogskapitalet tillintetgöres genom förtidig

och planlös aftorkning, företrädesvis förekommer, då afverkningsrätt

till skog upplåtits äfvensom vid inköp af skogsfastigheter i uteslutande

syfte att fortast möjligt tillgodogöra sig den befintliga ståndskogen

utan tanke på skogens framtida afkastning.

I den mån värdet å de mindre virkessortimenten stegrats, hvilket

under de sista åren varit fallet icke allenast på grund af den betydliga

utvecklingen af landets trämasseindustri, utan ock därför att smärre

virke i stora mängder exporterats utan förädling, bar naturligtvis efterfrågan

å dessa sortiment ökats och anmärkta missförhållanden blifvit

alltmera iögonenfallande.

Från denna synpunkt finner Riksdagen syftet i motionärens framställning

vara behjärtansvärdt.

Riksdagen är dock icke öfvertygad, att en formulering af § 1 i

lagen den 24 juli 1903 angående vård af enskildes skogar i den riktning

motionären antydt vore lämplig. Det kan fastmer med hänsyn

till svårigheten att åstadkomma tillfredsställande lagbestämmelser, hvilka

tillräckligt tydligt angifva gränserna för skogsägarens befogenhet, ifrågasättas,

huruvida icke mera skulle kunna vinnas genom ett lämpligt utvidgande

af skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verksamt ingripa till

förhindrande af en afverkning, hvarigenom uppenbarligen ett ungt,

växtligt skogsbestånd skulle komma att ödeläggas. Det gäller nämligen

att härvidlag, såsom jämväl af motionären framhållits, noga fasthålla

vid, att förhållandena i landets skilda delar äro ganska växlande, och

att lagen alltså måste noggrant afpassas med hänsyn härtill.

Motionärens förslag till ändring af § 13 i nyssnämnda lag måste

Riksdagen bestämdt ogilla. Riksdagen kan nämligen icke finna något

skäl föreligga att ställa den, som förvärfva! rätt till skog genom nyttjanderättsaftal,

i gynnsammare ställning än den, som förvärfva! sådan

rätt genom annan upplåtelseform.

På förslag af enskild motionär anhöll Riksdagen år 1908 i skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse Nr 112.

i hvad män inskränkning borde ske i den uti förutnämnda lag medgifna

rätt att genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt afverkningsförbud

att upphöra, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill utredningen kunde gifva anledning. Enligt hvad Riksdagen

erfarit, bar domänstyrelsen i med anledning häraf afgifvet underdånigt

utlåtande hemställt, att § 6 i berörda lag måtte erhålla följande lydelse:

»Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där såsom pant för

fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande

skick finnas erforderliga, hos öfverexekutor kontant nedsättes

ett belopp, ej understigande de uppskattade kostnaderna för samma åtgärders

vidtagande.»

En ändring af lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli

1903 är sålunda genom Riksdagens omförmälda skrifvelse bragt under

Eders Kungl. Maj:ts pröfning. I sammanhang med denna pröfning

synes enligt Riksdagens förmenande jämväl ifrågavarande lagstiftning i

hvad den lider af de nu framhållna bristerna lämpligen böra upptagas

till behandling. På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning om och på hvad sätt ändring

och tillägg i 1903 års lagstiftning angående vård af enskildes skogar

må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma uppenbar sköfling af

ungskog samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 25 maj 1910.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.