Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner nr 50—53 angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan med mera.

1910-05-30 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1910:153, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner nr 50—53 angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan med mera.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

1

Nr 153.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 30 maj 1910.

— — — — Andra kammaren den 30 maj 1910,

Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts

propositioner nr 50—53 angående ändrad lydelse af

vissa paragrafer i grufvestadgan med mera.

(Sammansätta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och 2.)

Till Konungen.

Riksdagen har till behandling förehaft Kungl. Maj:ts propositioner

nr 50 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22,

44 och 65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser angående

grufdrift å viss kronojord, samt till lag angående ändrad lydelse

af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, nr 51 med

förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande af

mineralfyndigheter å viss kronojord, nr 52, innefattande förslag till visst

tillägg till de af 1908 års Riksdag antagna förändrade grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner, och nr 53, angående utläggande

af vissa statsgrufvefält.

Vid behandlingen af Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag har

Riksdagen jämväl haft att pröfva tre i anledning af berörda propositioner

nr 50 och 51 inom Första kammaren väckta motioner.

Bill. till Riked. Prof. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Häft. (Nr 153—155.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

Det i omförmälda proposition nr 50 innefattade förslaget till lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan afser upphäfvande

af rätten att å kronojord, som står under kronans omedelbara disposition

eller upplåtits till begagnande under viss tid, inmuta mineral, som enligt

gällande grufvestadga äro föremål för inmutning. Det likaledes i propositionen

nr 50 intagna förslaget till lag, innefattande bestämmelser angående

grufdrift å viss kronojord, samt det i propositionen nr 51 innefattade

förslaget till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande

af mineralfyndighet å samma jord innehålla de bufvudstadganden,

som beträffande ifrågavarande jord skulle träda i stället för inmutningsrätten.

Om sistnämnda i propositionen nr 51 innefattade bestämmelser

skulle det enligt propositionen tillkomma Riksdagen att ensam besluta.

Vidare skulle, på sätt i propositionen nr 53 föreslås, Riksdagen ensam

besluta om utläggande af vissa statsgrufvefält, å hvilka, i den mån marken

å dem utgöres af annan kronojord än sådan, som innehafves under ständig

besittningsrätt eller är till boställe anslagen, allt arbete för undersökning

och tillgodogörande af mineralfyndigheter skulle vara enskilde förbjudet.

Förutnämnda förslag hafva föranledt dels det i propositionen nr 50 intagna

förslaget till lag om ändring i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, dels ock propositionen nr 52 angående visst tillägg till de af

Riksdagen antagna grunderna för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

Slutligen skulle af Eders Kungl. Maj:t i administrativ väg

lämnas vissa föreskrifter angående ordningen för den ifrågavarande grufdriften,

motsvarande sjätte kapitlet i gällande grufvestadga.

Det synes Riksdagen, som om de principer, som kommit till uttryck

i de förevarande förslagen, i det hela skulle kunna tillämpas, när man

vill upphäfva inmutningsrätten å kronojord. Med möjligheten att bereda

staten inseende öfver samt skälig afkastning af grufvor på kronojord

förenar det en af inmutningssystemets ofvan framhållna hufvudsakliga

fördelar, nämligen att genom den utsikt det öppnar för upphittaren af

en fyndighet att få njuta densamma till godo erbjuda en verklig lockelse

till efterforskande och bearbetande af fyndigheten. Men äfven om Riksdagen

alltså funnit sig kunna i hufvudsak ansluta sig till det nya system,

som i de föreliggande förslagen vunnit uttryck, har dock Riksdagen

funnit anledning att mot dem framställa vissa erinringar.

Hvad först angår förslagens yttre uppställning anförde chefen för

justitiedepartementet till det statsrådsprotokoll, som i utdrag åtföljde

propositionen i ämnet till förlidet års Riksdag, att det vore uppenbart,

att den af honom förordade inskränkningen i rätten till inmutning å

kronojord icke kunde genomföras i annan ordning än den, som för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

ändring af allmän civillag funnes föreskrifven L 87 § regeringsformen.

A andra sidan ansåg departementschefen med hänsyn till den form,

som för de blifvande upplåtelserna funnits lämplig, reglerna om dessa

ej böra erhålla civillags natur, utan syntes det, då kronan efter inmutningsrättens

bortfallande vore såsom jordägare berättigad att fritt förfoga

öfver fyndigheterna å sin mark, böra jämlikt 77 § regeringsformen

tillkomma Riksdagen ensam att bestämma om grunderna för förvaltningen

af dessa fyndigheter.

Med afseende härå vill Riksdagen erinra, att ifrågavarande föreskrifter,

hvilka, såsom i sistberörda proposition framhölls, afse bland annat

att gifva regler, huru viss rätt till undersökning och tillgodogörande af

malmfyndigheter skall kunna af enhvar vinnas, i väsentliga delar af samma

allmängiltiga beskaffenhet som de för närvarande i grufvestadgan meddelade

föreskrifter angående inmutning å samma jord, hvarom nu är fråga.

Att de ej äro mindre betydelsefulla för vare sig samhället eller den enskilde,

torde vara uppenbart. Härtill kommer, att, på samma sätt som

är fallet vid inmutning, här beröras ej blott rättsförhållanden mellan

kronan och fyndighetens bearbetare, utan äfven mellan den sistnämnde

och andra enskilde — en omständighet, som vid utförandet af den använda

metoden med afseende å ifrågavarande föreskrifters meddelande visat sig

medföra praktiska olägenheter, hvilka undvikits, om äfven de i propositionen

nr 51 innefattade bestämmelser gifvits formen af lag. Sålunda hafva

nu vissa föreskrifter, som ansetts icke böra saknas bland sistberörda

bestämmelser, dock ansetts vara af den vikt, att de borde meddelas i

allmän lag. Detta är, till följd af i sådant hänseende inom högsta domstolen

framställd anmärkning, händelsen med de i 2 § 2, 3 och 4 mom.

af sagda bestämmelser meddelade stadganden angående fredande af där

omförmälda områden från skärpning. Med anledning förnämligast af

berörda anmärkning har utarbetats det i propositionen nr 50 innefattade

särskilda förslaget till lag angående grufdrift å viss kronojord, uti hvilket

nämnda stadganden äfven upptagits. Vissa andra förhållanden, som hafva

afseende å tredje man, synas, där de icke, såsom vid fråga om reglerande

af nyttjanderättshafvares rättsställning, föranledt ytterligare särskild lagstiftning,

icke hafva i de föreliggande förslagen vnnnit behörigt beaktande.

Så är t. ex. händelsen rörande i allmänhet tillståndshafvarens förhållanden

med afseende å närbelägen enskild mark och dess ägare eller innehafvare.

Vid fråga om inmutning finnas för vissa motsvarande fall föreskrifter

meddelade bland annat i 11 och 32 §§ grufvestadgan.

Riksdagen har af anförda skäl ansett, att berörda bestämmelser i

propositionen nr 51 böra erhålla formen af lag, stiftad i den ordning

87 § regeringsformen stadgar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

Med afseende i öfrigt å innehållet i det kungl. förslaget har Riksdagen

i anslutning bland annat till synpunkter, som gjorts gällande i

en af berörda inom Riksdagen i detta ämne afgifna motioner, funnit sig

böra framhålla följande.

Ehuru naturligen i allmänhet bör gälla, att för att sådan kronojord

hvarom är fråga, skall vara undandragen enskildes grufdrift, densamma

bör hafva i den särskilda ordning, det föreliggande förslaget

innehåller, förklarats för statsgrufvefält, synes det dock mindre egentligt,

att i hvarje fall, då fråga är om jord, med afseende hvarå dylikt förklarande

icke meddelats, kronan skall vara nödsakad underkasta sig det

med skärpningen förenade intrång. I detta afseende synes kronan knappast

fullt betjänt ensamt vare sig af de inskränkningar, som innehållas i 2 §

af ifrågavarande bestämmelser, eller af den väl äfven för kronan förefintliga

möjligheten att för egen räkning beträffande viss mark förskaffa

sig skärpnings- eller grufdriftstillstånd,r hvarvid ju kronan blir

underkastad flere af de för tillståndets uppehållande gällande allmänna

villkor.

Beträffande frågan om särskild belöning i vissa fall för den, som

erhållit skärpning, har i ett af de statsrådsprotokoll, som i utdrag åtföljde

propositionen i förevarande ämne till 1909 års Riksdag, närmare

angifvits de skäl, som föranledt afvikelse i detta hänseende från föreskrifterna

i 1907 års förslag, enligt hvilket upptäckaren af en fyndighet

skulle, i händelse arbetstillstånd blefve annan meddeladt, vara berättigad

att af denne erhålla en belöning af 1,500 kronor. Om det också, på

sätt i nämnda statsrådsprotokoll framhållits, är sant, att med den nu

använda principen en dylik belöning är umbärlig och i många fall ej

erforderlig, synas dock, såsom i herr Bosseus’ motion gjorts gällande,

förhållanden kunna inträffa, där en sådan i någon form skulle vara

lämplig. Att för hvarje fall på förhand fastslå belöningens belopp, torde

dock ej böra ske. Én förutsättning för användbarheten af en sådan

särskild belöning i någon form bör äfven vara, att bestämmelserna

därom befinnas kunna så afvägas, att tvister om densamma i möjligaste

mån undvikas.

De i 34 § af de föreslagna bestämmelserna meddelade föreskrifter

angående rätten för kronan att efter 25 års förlopp när som helst uppsäga

grufdriftstillståndet att upphöra vid utgången af femte kalenderåret

efter det, hvarunder uppsägning skett, synas Riksdagen alltför litet

beakta tillståndshafvarens intresse samt äfven ägnade att, sedan de 25

åren förflutit, göra honom obenägen att nedlägga erforderligt kapital

och intresse å rörelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

På sätt i sist om förmälda motion framhållits, har äfven Riksdagen

funnit de föreslagna bestämmelserna angående kronans rätt och plikt

med afseende å inlösen och ersättning, då grufdriftstillstånd upphör, icke

tillfredsställande. Det synes Riksdagen icke riktigt, att den nämnda

skyldigheten eller rättigheten för kronan med afseende å en till grufdriften

hörande anläggning alltid skall vara inskränkt till de fall, då

denna är belägen på ett från kronan åt tillståndshafvaren upplåtet markområde.

Äfven om anläggningen skulle beröra annan mark, bör väl,

till förmån för kronan eller tillståndshafvaren, lösen eller skadestånd

kunna ifrågakomma, och då i viss utsträckning gälla äfven i fråga om

tillståndshafvarens rätt till marken.

På grund af hvad sålunda anförts, och då af ofvan framhållna

skäl Riksdagen ansett en omarbetning af de i propositionerna nr 50,

51 och 52 innefattade förslagen erforderlig, hvilken icke lämpligen

kunnat inom Riksdagen verkställas, har Riksdagen icke kunnat bifalla

nämnda propositioner i föreliggande skick.

Beträffande åter det i propositionen nr 53 inuefattade förslaget

till utläggande af vissa statsgrufvefält har Riksdagen icke ansett detta

förslag äga sådant sammanhang med förutnämnda förslag, att detsamma

ej heller skulle kunna af Riksdagen antagas. För antagande af sagda

förslag har en ändring i grufvestadgan blifvit nödvändig. I öfverensstämmelse

med den uppfattning, som af Riksdagen uttalats därom, att

de i propositionen nr Öl föreslagna bestämmelser angående undersökning

och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord borde

blifva af allmän lags natur, har Riksdagen ansett, att föreskrifterna

angående hvilka statsgrufvefält som böra utläggas äfven böra meddelas

af Konung och Riksdag gemensamt. Att så bör blifva förhållandet

kan för öfrigt anses följa redan däraf, att, medan enligt de i propositionen

nr 51 föreslagna bestämmelserna angående undersökning och

tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord statsgrufvefälten

närmast skulle vara undantagna från skärpning, de nu blifva undantagna

omedelbart från den enligt grufvestadgan medgifna inmutningen.

Det nu gällande provisoriska förbudet mot inmutning i de tre nordligaste

länen bör naturligen i afvaktan på en definitiv lagstiftning tills

vidare uppehållas. I sådant syfte har Riksdagen för sin del antagit

nedanstående lag, hvarigenom nämnda förbud, som för närvarande gäller

till den 1 oktober 1910, ytterligare provisoriskt utsträckes.

Riksdagen får alltså för Eders Kungl. Maj:t anmäla:

l:o) att Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner nr 50,

51 och 52 icke blifvit af Riksdagen bifallna;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

2:6) att Riksdagen, i anledning af Kung]. Maj:ts förevarande

proposition nr 53,

dels för sin del antagit följande

Lag

om ändrad lydelse af 3 och 10 §§ grufvestadgan.

Härigenom förordnas, att 3 och 10 §§ grufvestadgan skola erhålla

följande ändrade lydelse:

3 §.

«

1 mom. Inmutning må ej ske å sådan kronojord, som genom

beslut af Konung och Riksdag förklarats skola utgöra statsgrufvefält.

2 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra

meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,

utan tillstånd af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål

befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra

hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på

mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

10 §.

1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter

1 § ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för

sådan grufva förbjudet.

Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna

i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning

enligt nämnda lagrum ej är tillåten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

Klander mot matsedel på grund af förhållande, hvarom nu är

sagdt, så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom

underlätet fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten

skall, för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande

dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill,

få all verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen,

om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning

enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen

tillkommit eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han

ändå arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå

i laga tid anställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning ånyo af sådan

äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke

skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt

förlustig; och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar,

icke gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som

ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets

instämmande.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1910.

dels ock för sin del besluta,

att de områden, som omförmälas i ett af landshöfdingen K. J.

Bergström och professorn vid tekniska högskolan G. W. Petersson afgifvet,

vid statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 11 februari

1910 fogadt yttrande, med de gränser, som angifvas i sagda yttrande

och utmärkts å detsamma bilagda kartor, må, i dqn mån marken därinom

utgöres af annan kronojord än sådan, som innehafves under ständig

besittningsrätt eller är till boställe anslagen, förklaras vara statsgrufvefält

och alltså följande statsgrufvefält utläggas, nämligen:

1. Kimma statsgrufvefält i Juckasjärvi socken;

2. Ekströmsbergs statsgrufvefält i Gellivare och Juckasjärvi socknar;

3. Svappavaara statsgrufvefält;

4. Toppi statsgrufvefält;

5. Nakerivaara statsgrufvefält; de tre sistnämnda i Juckasjärvi

socken;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse Nr 153.

6. Gellivare statsgrufvefält;

7. Salmivaara statsgrufvefält; de båda sistnämnda i Gellivare

socken; samt

8. Ruotevare statsgrufvefält i Kvickjocks kapellförsamling; samt

3:o) att Riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om inskränkning i inmutningsrätten.

Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under

tiden intill den 1 oktober 1911 endast för kronans räkning inmutning

ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller

är till boställe anslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1910.

Stockholm den 30 maj 1910.

Med undersåtlig vördnad:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.