Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående lag om husrannsakan.

1910-03-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1910:25, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående lag om husrannsakan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nr 25.

1

Nr 25.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1910.

— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning till Riksdagen angående lag om husrannsakan.

(Lagutskottets utlåtande nr 7.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifnaämbetsberättelse har justitieombudsmannen

hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag, innefattande bestämmelser angående när och

af hvem husrannsakan må anställas samt om tillvägagångssättet vid

husrannsakan.

I 1734 års lag*— med dess ofta kasuistiska stadganden — gafs

beträffande husrannsakan endast en mera utförlig regel för ett enstaka

fall, nämligen i missgärningsbalkens 52 kapitel vid fråga om forskande

efter tjufgods. Emellertid generaliserades i praxis denna regel och

tjänade till ledning vid allt flera fall. Då vid utfärdande af 1864 års

strafflag stadgandet i fråga bibehölls i lagstiftningen och — med den

lydelse, som af justitieombudsmannen ofvan angifvits — upptogs i kung],

förordningen om strafflagens införande, hade detsamma redan vunnit

häfd, såsom ägande en allmännare betydelse, än ensamt dess ordalag

omedelbart angåfvo. Med stöd af nämnda stadgande jämte andra i vår

rätt gällande bestämmelser hafva sedermera så småningom, genom teori

och praxis, vissa grundsatser blifvit godkända såsom i stort sedt utgörande

den svenska rättsuppfattningen i det ifrågavarande ämnet.

Bih. Ull Rilcsd. Prot. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. (Nr 25—31). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse Nr 25.

Skulle man söka i korthet skissera innehållet i dessa grundsatser, torde

man kunna fastslå bland annat följande.

Husrannsakan har till ändamål antingen en persons häktande, föremåls

tagande i beslag eller bevisnings tillvaratagande — genom beslag

eller annorledes. Rätt att besluta om husrannsakan tillkommer i allmänhet

samma myndigheter, som äga besluta om häktning. Vid fråga

om tjufnadsbrott eller annat brott, för hvilket straffarbete ingår i straffsatsen,

torde husrannsakan i allmänhet vara tillåten, förutom för den misstänktes

häktande, för verkställande af beslag af gods, som genom brott

åtkommits eller förbrutits, samt för bevismedels vinnande. I fråga om

ringare brott får husrannsakan ske dels för häktnings verkställande, där

sådan skall äga rum, dels ock hos den för brott eller delaktighet däri

misstänkte och i vissa fall jämväl hos annan för beslag af gods, som

genom brott åtkommits eller förbrutits. Viss grad af sannolikhet, olika

i olika fall, måste förefinnas, att det med husrannsakan åsyftade ändamålet

skall nås.

Om äfven den gällande rätten i det förevarande ämnet låter sig

mera exakt bestämmas än ofvan skett — hvilket torde kunna göras,

särskildt i fråga om husrannsakan i ringare brottmål i bevisningsändamål

— finnas dock i densamma luckor, som i tillämpningen lämna rum

för åtskillig osäkerhet, hvars menliga följder blifva desto mer framträdande,

då man tager i betraktande betydelsen af de intressen, som här

stå på spel. Det gäller nämligen här å ena sidan ett rättsmedel, som

staten till sitt värn mot förbrytare omöjligen kan undvara, och å den

andra den enskilde medborgarens berättigade anspråk att icke kränkas

i sin rätt till hemmets helgd. Inom ett område, där kollisionen mellan

nämnda båda intressen, samhällets och den enskildes, så starkt framträder

som på det ifrågavarande, kan behofvet af bestämdt uttryckta

och väl afpassade regler till stöd för myndigheterna och till värn för

den enskilde icke anses vara i vår gällande rätt tillfredsställande fylldt.

Härutinnan är Riksdagen alltså enig med justitieombudsmannen.

I straffprocessordningen ingår husrannsakan såsom ett led i den

extra judiciella s. k. förundersökningen eller den förberedande verksamheten

för brotts upptäckande och brottslingars efterspanande. I den

moderna lagstiftningen i främmande länder har man ägnat stor omsorg

åt denna del af det processuella förfarandet, hvars handhafvande i viktigare

fall öfverlämnats åt särskilda domare, s. k. undersökningsdomare.

Med detta system och med ett modernt anordnande i öfrigt af processens

utförande och de processuella myndigheterna har man utan fara

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse Kr 25.

för rättskränkningar kunnat åt hithörande bestämmelser bereda en lämplighet

efter olika förhållanden och en effektivitet i tillämpningen, som

— hur önsklig den än måtte vara — vår domstolsorganisation och vårt

åklagar- och polisväsen knappast torde möjliggöra. Till belysning af

det ifrågavarande ämnets närmare plats i det processuella systemet vill

Riksdagen något beröra den gällande lagstiftningen på detta område i

några oss närstående främmande länder.

I Norge lämnas i adertonde kapitlet af »Lov om Rettegangsmaaden

i Straffesager» den 1 juli 1887 regler om husrannsakan. Hos hvar

och en, mot hvilken skäl finnes till misstanke, att han begått brott,

hvarå högre straff än böter kan ådömas, får husrannsakan i allmänhet

företagas, om det kan antagas, att därigenom beredes möjlighet till

häktande af den för brottet sålunda misstänkte, eller till »Opdagelse af

Forbrydelsens Spor eller til Beslaglgeggelse». Hos annan person kan

vid fråga om brott, som ofvan nämnts, husrannsakan äga rum, om viss

högre grad af sannolikhet finnes för att den för häktning eftersökte

skall anträffas eller bestämda föremål kunna beslagtagas eller visst spår

efter brottet anträffas. Såsom regel gäller, att beslut om husrannsakan

skall, där ej vederbörande samtycker därtill, meddelas af rätten. Ifall

sådant beslut icke kan inväntas, tillkommer det i allmänhet åklagarmyndighet

att förordna om åtgärdens verkställande. — Till grund för

den norska lagstiftningen rörande husrannsakan ligga bland annat de i

lagens sjuttonde kapitel meddelade bestämmelserna angående beslag.

För verkställighet af beslag beträffande föremål, som icke frivilligt utlämnas,

fordras förordnande af rätten eller i trängande fall af åklagarmyndighet.

Endast om icke heller ett dylikt förordnande kan inväntas,

verkställes beslaget utan dylika föregående beslut. I sistnämnda båda

fall skall åtgärden underställas rättens pröfning.

I Tyskland finnas bestämmelser om husrannsakan i åttonde kapitlet

af tyska strafifprocessordningen af den 1 februari 1877, hvilket har

öfverskriften: »Beschlagnahme und Durchsucliung». Enligt dessa stadganden

kan husrannsakan företagas, utom för en persons häktande, hos

enhvar för hvilket brott som helst eller delaktighet däri misstänkt, om

det kan antagas, att åtgärden skall leda till anträffande af genom brott

åtkommet eller förbrutet gods eller af bevismedel. Hos personer, som

icke misstänkas för brott eller delaktighet däri, kan husrannsakan, jämväl

utan inskränkning med hänsyn till brottets beskaffenhet, företagas

för viss persons häktande, för anskaffande åt visst bestämdt bevismedel

eller för verkställande af beslag af visst föremål, därest fakta stödja

det antagande, att personen eller det eftersökta kan anträffas, där hus
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nr 25.

4

rannsakan tillämnas. Befogenheten att förordna om husrannsakan tillkommer

domaren eller vid fara af dröjsmål allmänna åklagarmyndigheten.

— Enligt lagens bestämmelser skola föremål, som genom brott

åtkommits eller förbrutits eller kunna tjäna såsom bevismedel, tagas i

allmänt förvar eller på annat sätt bringas i säkerhet. Befinna sig dylika

föremål i enskild persons besittning och vägrar denne att frivilligt

utlämna dem, skola de tagas i beslag. Beträffande förutsättningarna

för och verkställighet af beslag gälla i lagen närmare angifna regler,

som inrymma vidsträckt befogenhet för vederbörande myndighet, dock

skall, därest beslag verkställes efter åklagarmyndighetens beslut, beslutet

inom tre dagar underställas domarens pröfning. — De bestämmelser

i. förevarande hänseende, som finnas intagna i det nya tyska förslaget

till straffprocessordning, äro byggda på samma principer som den omförmälda

gällande lagstiftningen.

Då, såsom af hvad Riksdagen ofvan anfört lärer framgå och justitieombudsmannen

äfven antydt, den nu af justitieombudsmannen Riksdagen

underställda frågan intimt sammanhänger med frågan om en

eventuell ny processordning, hvilken fråga som bekant står på dagordningen

i vårt land, synes icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida ej

med eu lagstiftning i det förevarande ämnet borde anstå, till dess sagda

fråga blir i hela dess vidd upptagen till behandling, i hvilket fall tills

vidare skulle åt domstolarnas och öfriga myndigheters praxis öfverlämnas

det närmare reglerandet af här afsedda förhållanden. Med hänsyn

till det af Riksdagen ofvan framhållna behofvet af uttryckliga regler i

förevarande ämne, hvilket behof icke lärer kunna underkännas, kar

emellertid. Riksdagen icke ansett sig böra förorda ett dylikt uppskof.

Utsikten inom en mer eller mindre obestämd framtid till en reform af

omförmälda omfattning synes nämligen icke böra afhålla från partiella

förbättringar af den gällande rätten i de delar sådana, af verkligt behof

påkallade, lämpligen kunna genomföras. Det synes Riksdagen icke skola

mota afsevärd svårighet att sålunda till särskild behandling upptaga

ifrågavarande ämne. Uppenbart torde vara, att i samband därmed äfven

böra gifvas regler om kroppsrannsakan och kroppsbesiktning. Därjämte

lär, hvilket äfven torde framgå af hvad Riksdagen ofvan yttrat, det icke

kunna undgås, att frågorna om vissa öfriga tvångsmedel för brottslingars

gripande (häktning) och genom brott åtkomna eller förbrutna eller till

bevismedel i brottmål tjänande föremåls tillrättaskaffande (beslag) i sammanhang

med det af justitieombudsmannen berörda ämnet göras till

föremål för den granskning eller bearbetning, hvartill deras samband

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Nr 26.

5

med samma ämne kan föranleda. Utan att nu kunna närmare angifva

riktlinjerna för den lagstiftning, Riksdagen sålunda anser sig böra förorda,

vill Riksdagen dock framhålla, att till vägledning för densamma

synas kunna tjäna åtskilliga redan gjorda förarbeten i ämnet. Vidare

anser sig Riksdagen, med anledning af hvad justitieombudsmannen uttalat,

böra anmärka, att tillfredsställande skäl icke synas vara anförda

för begränsning af rätten att företaga husrannsakan till de fall, där

straffarbete ingår i straffsatsen för det brott, hvarom kan vara fråga.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det

Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag om husrannsakan.

Stockholm den 4 mars 1910.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 26.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 mars 1910.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till fullmäktige i riksbanken, i anledning af

verkställd granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

(Bankoutskottets utlåtande nr 4.)

Till fullmäktige i riksbanken.

Efter erhållen del af Riksdagens år 1909 församlade revisorers

berättelse angående riksbanken har Riksdagen tagit under öfvervägande,

hvad revisorerna i denna berättelse anfört äfvensom hvad bankoutskottet

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.