Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen angående åvägabringande af utredning huru vården af rikets fornsaker bäst bär ordnas. [Första kammarens'' tillfälliga utskotts

1911-05-20 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1911:136, Skrifvelse till Konungen angående åvägabringande af utredning huru vården af rikets fornsaker bäst bär ordnas. [Första kammarens'' tillfälliga utskotts

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 186.

11

Nr 136.

Uppläst och godkänd hos Forsta kammaren den 20 raaj 191J.

— — — Andra kammaren den 20 maj 1911.

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående åvägabringande

af utredning huru vården af rikets fornsaker bäst bär

ordnas.

[Första kammarens'' tillfälliga utskotts (nr 2) utlåtande nr 11.]

[Andra kammarens tillfälliga utskotts (nr 1) utlåtande nr 12.]

Till Konungen.

Uti särskilda inom Riksdagen väckta motioner har framställning gjorts

om att en utredning genom Eders Kungl. Majits försorg måtte komma till

stånd rörande huru vården af vårt lands fornsaker bäst bör ordnas för att

motsvara sitt ändamål.

Ku gällande föreskrifter om vården af rikets fornsaker innehållas, enligt

hvad Riksdagen kunnat inhämta, i kyrkolagens kap. 26 § 6 — som aldrig

blifvit till någon del uttryckligen upphäfd — kungl. förordningen den 29

november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande

med däri genom kungl. kungörelserna den 30 maj 1873 och den 21 april

1886 gjorda ändringar, kungl. förordningen den 30 maj 1873 angående

nedgrafven skatt, bottenfynd in. m., äfvensom stadgarna för vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien, instruktionen för riksantikvarien och

nämnda akademis tjänstemän samt reglementet rörande vården af de under

akademiens inseende ställda samlingarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrifvelse. Nr Vid.

I likhet med motionärerna anser Riksdagen, att förordningen den 2it

november 1867, den s. k. fornminnesförordningen, i väsentliga delar icke

längre motsvarar tidens kraf och därför är i behof af omarbetning.

Nyssberörda förordning synes hafva sin väsentligaste brist i det sätt, på

hvilket den sörjer för de kyrkliga antikviteternas bevarande. Eu \ erklig

fara för förskingring af dessa konstsaker föreligger nämligen för närvarande,

itv att den förköpsrätt, som Kungl. Maj:t i förordningen förbehållit sig,

lätt kan blifva af mycket liten effekt till följd åt de till jtteilighet uppjagade

prisen på kyrkliga konstsaker från medeltiden och lenässansen,

hvarigenom de kommunala myndigheterna utsättas för svåra frestelser.

Enligt hvad till Riksdagens kännedom kommit, lärer frågan om undanröjande

af faran för dessa antikviteters förskingring liksom äfven af de

olägenheter, som äro förbundna med det för närvarande i stor skala bedrifna

systemet att i museer eller offentliga samlingar deponera kyrkorna

tillhöriga konstskatter, redan vara föremål för Eders Ivuugl. Maj:ts uppmärksamhet

genom eu af Eders Kungl. Maj:ts vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademi i januari månad innevarande år gjord underdånig framställning,

däruti akademien hemställt, att fornminnesförordningen måtte så

ändras, att kyrkliga antikviteter ej finge »till enskilda personer, inhemska

eller utländska samlingar aflåtas, utan att Eders Kungl. Maj:t, där särskilda

omständigheter sådant föranleda, därtill gifvit tillstånd», men däremot finge

af vederbörande församling, om vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

det medgifvit, i svensk offentlig samling deponeras med villkor, att

de till församlingen vid anfordran återställdes.

I motionerna har vidare påpekats, att rörande eu särskild grupp åt

kyrkornas tillhörigheter, klockorna, Indika ofta äro af det allra största

antikvariska, konstnärliga och vetenskapliga intresse, nyssberörda förordning

icke ens stadgar rätt för Kungl. Maj:t ett hindra deras omgjutning

genom att till deras värde inlösa dem. Enligt hvad Riksdagen inhämtat,

Tära nu gällande föreskrifter om omgjutning af ringklockor och därmed

förenad anmälningsskyldighet i praxis i allmänhet tillämpas så, att anmälan

om alla till omsmältning bestämda klockor göres till vitterhets- histoneoch

antikvitetsakademien, således äfven då de ej äro försedda med inskrifter

eller bilder af ovanlig beskaffenhet. I en blifvande ny fornmmnesförordning

synes emellertid anmälningsskyldigheten med afseende å till omsmältning

bestämda ringklockor böra utvidgas så, att den i enlighet med ofvannämnda

praxis kommer att omfatta alla sådana ringklockor. Likaledes

torde stadgande böra inflyta i fornminnesförordningen angående rätt för

staten att i hvarje fall inlösa dylik klocka.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 13V.

13

I fråga om anmälningssättet beträffande fornfynd och fornlämningar

anser Eiksdagen att, i samband med omarbetning af fornminnesförordningen,

lämpligen bör stadgas, att kronobetjäningen skall direkt insända dylik

anmälan till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och Eders Kungl.

Maj:ts beta 11 aingshafvandes mellanhand därigenom undvikas. Det synes

dock jämväl böra stå hittare öppet att direkt göra anmälan till nämnda

akademi eller till riksantikvarien, men i så fall bör, till kontroll öfver att

anmälan verkligen göres, det åligga hittaren att genast om dylik anmälan

underrätta närmaste kronobetjänt, som det torde tillkomma att befordra

meddelandet härom till akademien eller riksantikvarien.

Vidare synes, ehuru, enligt hvad Eiksdagen inhämtat, gällande föreskrift

i fornminnesförordningen, att för guld- och silfverfynd hittaren skall

vid inlösen erhålla fulla metallvärdet med t/s förhöjning, i praxis tolkats

så att hittaren skall bekomma minst Vs öfver metallvärdet, uti en ny

fornminnesförordning uttryckligt stadgande i sådant hänseende böra inflyta.

Motionärerna hafva jämväl ifrågasatt lämpligheten dels af att på ett

museum, statens historiska i Stockholm, koncentrera alla gräfningsfynd, i

stället för att, såsom förhållandet exempelvis vore i Xorge, uppdela landet

i arkeologiska intressesfärer, dels ock af att chefskapet för statens historiska

museum fortfarande vore förenadt med riksantikvariebefattningen. Detta

är emellertid en fråga af stor räckvidd, hvilket bäst torde framgå däraf

att, under det vid fornminnesförordningens tillkomst år 1867 i vårt land

knappast fanns något annat museum af ifrågavarande art att tala om än

statens historiska museum, sedan dess med anlitande hufvudsakligen af den

enskilda offervilligheten uppvuxit ett stort antal museer, bland hvilka främst

märkas nordiska museet i Stockholm, kulturhistoriska museet i Lund och

museet i Göteborg, hvilka tre museers samlingar uppgifvits representera

ett sammanlagdt värde af omkring åtta miljoner kronor. Dessutom skola

i vårt land finnas 38 mindre museer, hvilka med hus och samlingar lära

auses hafva ett värde af omkring fem miljoner kronor, värdet af kyrkliga

depositioner icke inräknadt. Eiksdagen anser sig emellertid icke böra

inlåta sig på något som helst bedömande af frågan, huruvida och på hvad

sätt eu sådan organisation, som här antydts, bör komma till stånd, utan

synes densamma böra bero på eu närmare undersökning genom Eders Ivungl.

Maj:ts försorg.

Äfven de i gällande fornminnesförordning upptagna föreskrifter om

fasta fornlämningar torde vara i behof af ändring i så måtto''att ersättning

bör beredas flen, som i god tro förvärfvat mark, å hvilken fornlämning

finnes, för förlust, som tillskyndats honom genom af vederbörande myndig
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrifvelse Nr 136.

het för fomlämnings skyddande utfärdadt förbud mot bearbetande af sådan

mark.

Såsom af det ofvan anförda torde framgå, äro, enligt Riksdagens

mening, ändrade bestämmelser rörande vården af våra fornminnen i åtskilliga

hänseenden af verkligt behof påkallade. Omförmälda ändringar i

fomminnesförordningen beträffande kyrkliga antikviteters bevarande, hvarom

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien gjort framställning hos Eders

Kungl. Maj :t, synas Riksdagen till och med vara af den brådskande beskaffenhet,

att deras utfärdande i administrativ väg, så fort ske kan,''iir

önskvärdt. Beträffande ordnandet af fomminnesvården i öfrigt anser Riksdagen

närmare utredning om härutinnan påkallade åtgärder först vara erforderlig.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl.

Maj:t låta utreda, huru vården af rikets fornsaker bör för att motsvara

sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån Riksdagens medverkan härför

erfordras, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en sådan utredning

kan föranleda.

Stockholm den 20 maj 1911.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.