Skrifvelse till Konungen angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa afsöndring från hemmanet.
1911-05-30 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1911:210, Skrifvelse till Konungen angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa afsöndring från hemmanet.
Dokumentets text
Riksdagens skrifvelse Nr 210.
3
Nr 210.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 30 maj 1911.
— — — — Andra kammaren den 30 maj 1911.
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående rätt för ägare till
kronolotshemman att verkställa afsöndring från hemmanet.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 105)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion bar framställning gjorts, att Riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring i gällande författningar,
att kronolotshemman tillkomme rätten att afsöndra en femtedel af ägovidden,
med bibehållande af samma skyldighet för stamhemmanet, som
förut ålåg detsamma.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Egnahemsfrågan har af såväl regering och Riksdag som den stora
allmänheten i vårt land omfattats med allt större intresse. Alla torde vara
ense därom, att egna hem åt så många som möjligt af vårt lands innebyggare
är ett af de viktigaste villkoren för vårt folks trefnad och andliga
såväl som ekonomiska framåtskridande. Också har man sökt befrämja
denna sak, bland annat, genom att i största möjliga utsträckning bereda
tillfälle till afsöndringar från såväl enskildes som kronans egendomar, nu
senast genom den förra året antagna ecklesiastiska boställsordningen, enligt
hvilken vissa prästerliga boställen få styckas till egnahemstomter. En fortsättning
på denna väg synes vara på det högsta att rekommendera. Bland
de s. k. kronolotshemmanen finnas många, som äro för afsöndring till egnahemslägenheter
synnerligen lämpliga. Men härvidlag ställer sig lagstiftningen
hindrande, i det att genom det kungl. brefvet af den 19 augusti
1823 är stadgadt, att dessa hemman ej få klyfvas eller mindre delar och
4
Riksdagens skrifvelse Nr 210.
tillhörigheter därifrån afsöndras. Då med dessa hemman följer lotsningsskyldighet,
är det klart, att ofvannämnda bestämmelse tillkommit för att
förhindra, att hemmanets värde så skulle sjunka, att det ej kunde bära
lotsningsskyldigheten. Då emellertid dessa i regel välbelägna hemman,
hvilka sedan den långa tid tillbaka, då desamma genom skatteköp förvärfvades,
i värde flerdubblats, torde numera ej den ringaste risk förefinnas
att i någon män ändra dessa alltför stränga villkor. För andra i enskild
ägo varande eller under stadgad åborätt upplåtna jordegendomar är genom
lagen den 27 juni 1896 tillåtet att frånskilja och försälja intill eu femtedel
af ägo vidden, och denna rätt är i en del fall, såsom då det gällde afsöndring
till egnahemslägenheter i vissa län, utsträckt utöfver en femtedel
af ägovidden. Det synes mig både lämpligt och rimligt, att det beträffande
kronolotshemman gjordes samma bestämmelse i afseende å rätten
att afsöndra, nämligen att äfven härvidlag tilläts att frånskilja och försälja
intill en femtedel af ägovidden, dock med bibehållandet af samma lotsningsskyldighet
för stamhemmanet. Eu sådan ändring skulle, utan att
medföra någon risk med afseende på lotsningsskyldigheten, befrämja den
betydelsefulla egnahemsfrågan, då dessa hemman i regeln äro belägna vid
hamnplatser och större samhällen, där efterfrågan på egnahemslägenheter
är särskildt stor.»
Riksdagen har inhämtat, att enligt lotsjordeböckerna antalet lotshemman
och lotslägenheter af skattenatur utgör 144, däraf 8 lägenheter. Af de
under åborätt upplåtna kronolotshemman, hvilka afses i § 2 punkt 6 i
kungl. förordningen den 9 juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser
för lotsar, återstår numera endast ett enda, nämligen hemmanet
Gåsholma nr 1 i Gäfleborgs län. Öfriga lotshemman och lotslägenheter
äro i jordeboken upptagna bland kronoegendomar under allmän disposition
och kunna således icke skatteköpas. Slutligen finnes ett fåtal lotshemman
af frälsenatur, beträffande hvilkas lotsningsskyldighet stadgas i § 5 af
nämnda kungl. förordning.
Vidare har Riksdagen inhämtat, att utaf ofvanberörda lotshemman och
lotslägenheter af skattenatur, hvilka äro belägua inom Stockholms, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och
Västerbottens län, följande icke för närvarande torde tagas i användning
af lotsverket, nämligen: inom Östergötlands län: Gräntzö, Lindö och Lindöja
i Jousbergs socken samt Kettilö och Ilåskö i Gryts socken; inom Ivalmar
län: Örö i Misterhults socken samt Välde nr 1, 2 och 3 och Mölstadås
Riksdagens skrifvelse Nr 210.
5
i Mölstadås socken; inom Blekinge län: Långöra, Ungskär och Stenshamn
i Thorshamns socken samt Saxemora i Bonneby socken; samt inom Göteborgs
och Bohus län: Traveröd i Västra Frölunda socken, Askerö Östergården,
Västergården och Mellangärden i Norums socken samt Fläskön i
Q ville socken.
Hemmanen Ivettilö och Håskö hafva genom kungl. bref den 7 november
1879 befriats från lotsningsskyldighet mot erläggande af visst belopp.
Beträffande hemmanen Våldö nr 1—-3 har genom kungl. bref den 5
december 1884 förordnats, att, sedan äganderätt till ett af Våldö hemmansägare
upplåtet område och en därintill belägen utkiksplan blifvit åt lotsverket
förvärfvad samt den sålunda uppkomna lotsplatsen hunnit för sitt
ändamål behörigen bebyggas, ifrågavarande hemman skulle befrias från dem
åliggande lotsningsskyldighet.
Såsom framgår af förestående utredning, finnas bland lotshemman- och
lägenheter af skattenatur vissa, som icke tagas i användning för lotsskyldigheten.
Att det oaktadt äfven för dessa hemman och lägenheter gäller den
genom vissa äldre författningar meddelade bestämmelsen, att skatteköpta
kronolotsliemman icke få klyfvas eller afsöndringar från dem verkställas,
torde vara klart. Beträffande åter de fall, där Kungl. Maj:t på vissa
villkor medgifvit befrielse från lotsningsskyldighet, torde däremot nämnda
bestämmelse hafva upphört att äga tillämpning på de sålunda frigjorda
hemmanen.
Berörda bestämmelse, att skatteköpta kronolotshemman icke få klyfvas
eller afsöndringar från dem verkställas, har lämnats orubbad af senare
lagstiftning angående hemmansklyfning och jordafsöndring, och hvad sålunda
finnes stadgadt torde äga motsvarande tillämpning i fråga om det
på senare tider införda institutet ägostyckning. Detta torde på sätt jämväl
motionären framhållit äga sin grund däri, att den ifrågavarande fastigheter
åliggande lotsningskyldigheten må kunna behörigen fullgöras.
Beträffande de lotshemman och lotslägenheter, som icke tagas i användning
af lots verket, synes, enligt Riksdagens förmenande, förutsätt
ningen för nämnda inskränkning i fråga om rätt till kemmanklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring icke längre förefinnas, utan torde dessa
hemman och lägenheter utan olägenhet kunna i berörda afseende likställas
med andra under enskild äganderätt varande fastigheter. Beträffande åter
de lotshemman och lotslägenheter, hvilka tagas i anspråk för utgörande
af dem åliggande lotsningsskyldighet, tilltror sig Riksdagen icke för närvarande
kunna bedöma, huruvida en ägarne till dessa hemman och lagen
-
6
Riksdagens skrifvelse Nr 210.
heter medgifven rätt till hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
i samma omfattning, som gäller i fråga om andra enskilda tillhöriga fastigheter,
skulle kunna äfventyra den ifrågavarande hemman och lägenheter
åliggande lotsningsskyldigheten. För bedömande af denna fråga är en utredning
gifvetvis behöflig, hvilken icke lärer kunna ske annorledes än
genom Kungl. Maj:ts försorg. Riksdagen är emellertid af den uppfattningen,
att åtminstone i fråga om vissa hemman och lägenheter, därest
rätt i ofvanberörda afseende medgåfves, samma trygghet för lotsningskyldighetens
fullgörande alltjämt skulle förefinnas.
På grund af det anförda och då Riksdagen i likhet med motionären
anser, att egnahemsrörelsen skulle främjas, därest lotshemman och lotslägenheter
i förevarande afseende medgåfves samma rätt som andra under
enskild äganderätt varande fastigheter, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i hvilken omfattning och
under hvilka villkor — med hänsyn till de särskilda skyldigheter mot
det allmänna, som påhvila lotshemman och lotslägenheter -— dessa fastigheter
må kunna i fråga om rätt till klyfning, styckning och afsöndring
likställas med andra under enskild äganderätt varande fastigheter, samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en dylik utredning
kan föranleda.
Stockholm den 30 maj 1911.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.