Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

1911-05-31 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1911:242, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

i

Nr 242.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 31 maj 1911.

— ■— — — Andra kammaren den 31 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens

år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd

granskning af statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.

(Statsutskottets utlåtande nr 29 och 109.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer

•rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909 uti afgifven berättelse

anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti häröfver

afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får Riksdagen i

nedan nämnda ärenden anföra följande.

Arméförvaltningen.

Beträffande arméförvaltningens räkenskaper hafva revisorerna i 1 §

under fjärde hufvudtiteln gjort följande framställning:

»Revisorerna hafva velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på,

att, enligt hvad af förestående specifikation af sammandraget af arméBihang

till Riksd. prof. 1911. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 69 Raft. (Nr 242.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

förvaltningens räkenskaper ( framgår, reservationsanslaget till arméns

byggnader, mötesfält och '' kommendantsutgifter samt fortifikationens

öfningar och materiel, hvilket anslag uppförts för år 1908 med 900,000

kronor och för år 1909 med 920,000 kronor, visat eu öfverbetalning

från år 1908 å 88,742 kronor 94 öre och år 1909 ytterligare öfverskridits,

så att å anslaget till år 1910 utförts en öfverbetalning å 156,209

kronor 71 öre.»

I häröfver den 18 januari 1911 afgifvet utlåtande har arméförvaltningen

å fortifikationsdepartementet anfört följande:

»Revisorerna hafva velat fästa uppmärksamhet därå, att reservationsanslaget

till arméns byggnader, mötesfält och kommendantskapsutgifter

samt fortifikationens öfningar och materiel visat en öfverbetalning från

år 1908 å 88,742 kronor 94 öre och år 1909 ytterligare öfverskridits,

så att å anslaget till år 1910 utförts en öfverbetalning å 156,209

kronor 71 öre.

Anslagets otillräcklighet särskilt i den de!, som omfattas af landtförsvarets

under fortifikationsdepartementets vård och uppsikt ställda

fastigheter, är, såsom fortifikationsdepartementet i underdånig skrifvelse

den 16 mars 1910 framhållit, en följd af flera samverkande orsaker och

har af departementet vid upprepade tillfällen anmärkts. Redan år 1897,

då en mindre ökning af anslaget begärdes, framhöll departementet, att

anslaget äfven med denna ökning kunde antagas blifva otillräckligt. Att

den år 1900 begärda ökningen begränsades till 80,000 kronor, berodde

på den af departementet då hysta åsikten, att de uppdrifva arbets- och

materialprisen skulle komma att sjunka. Då ett motsatt förhållande ägde

rum, nödgades departementet följande år hemställa om höjning, som å

omförmälda anslagsdel beräknades till omkring 140,000 kronor, men af

Kungl. Maj:t, ehuru med erkännande af behöfligheten, nedsattes till

99,900 kronor, hvarför departementet sedermera måste ånyo begära en

ökning med 67,000 kronor, som bifölls. I sin underdåniga skrifvelse

angående anslag för år 1905 måste fortifikationsdepartementet anmäla,

att ytterligare ökning af anslaget med ej mindre än 200,000 kronor vore

behöflig, men med hänsyn till de stora anslagskrafven i öfrigt, som den

nya härordningens genomförande föranledde, begärdes endast 100,000

kronor, som ock beviljades. Af enahanda skäl föreslog fortifikationsdepartementet

och beviljades för följande år en ökning af endast 40,000

kronor, ehuru enligt den af chefen för generalstaben angifna beräkningsgrunden

för anslaget, en ökning af 100,000 kronor varit erforderlig.

I underdånig skrifvelse 1907 anmälde fortifikationsdepartementet, att en

ökning af tit. T vore synnerligen önskvärd, men att framställning därom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

ej ansåges då höra göras, enär en begäran om höjning af tit. 11 ej kunde

uppskjutas. Den 12 november 1908 framhöll fortifikationsdepartementet

ytterligare behofvet af ökning, som enligt förberörda af generalstabschefen

angifna beräkningsgrund borde utgöra 130,000 kronor, men Eders

Kungl. Maj:t ansåg på anförda skäl ej större ökning än 69,000 kronor

för tit. I kunna af 1909 års Riksdag begäras. Detta belopp beviljades.

Äfven under sistnämnda år visade sig en ökning behöflig, och fortifikationsdepartementet

gjorde underdånig framställning om sådan till belopp

af 171,000 kronor, men Eders Kungl. Maj:t begärde och 1910 års Riksdag

beviljade allenast 91,000 kronor.

Att en betydande ökning varit synnerligen behöflig framgår äfven

däraf, att de anslagskraf dels för större reparationer och dels för nybyggnads-

och förändringsarbeten, som under en lång följd af år ingått från

truppförbanden, måst högst afsevärdt nedprutas af fortifikationsdepartementet.

Sådan nedprutning gjordes under år 1907 med tillhopa 33,700

kronor för större reparationer och 174,800 kronor för nybyggnads- och

förändringsarbeten, under år 1908 med 131,000 kronor och 300,000 kronor

och under 1909 med respektive 171,300 kronor och 417,400 kronor.

Dessutom hafva framställningar om beviljandet af särskilda medel, som

under nämnda tre år uppgått tillsammans till 613,600 kronor, af fortifikationsdepartementet

afslagits.

Af det anförda torde uppenbart framgå, att fortifikationsdepartementet

måst iakttaga den största sparsamhet och ej användt medel för

andra arbeten än sådana, som ansetts vara af behofvet synnerligen påkallade;

och fortifikationsdepartementet har tillika redan år 1903 erinrat

samtliga truppförband om nödvändigheten däraf, att i reparationsförslagen

ej upptoges andra än oundgängligen nödvändiga arbeten. Denna sparsamhetsprincip

har ock gifvetvis medfört, att underhållsbehofvet år efter

år stegrats.

Ehuru hvad nu anförts torde vara tillfyllest för att visa anslagets

otillräcklighet och följaktligen äfven anledningen till den anmärkta öfverbetalningen,

må såsom bidragande orsak härtill äfven anföras det förhållande

att, ehuru anslaget hufvudsakligen är afsedt för underhåll, afsevärda

medel därifrån måst anvisas jämväl för nybyggnader. Såsom

fortifikationsdepartementet i sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse

den 16 mars 1910 anfört, uppgår sammanlagda beloppet af de medel,

som Eders Kungl. Maj:t under åren 1907—1909 från ifrågavarande anslag

anvisat för nybyggnadsändamål, till sammanlagdt 193,900 kronor.

På framställning af fortifikationsdepartementet bär emellertid Eders

Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8 april 1910 föreskrifvit, att den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

af departementet anmälda brist i anslaget skulle af arméförvaltningens

civila departement förskjutas af omhänderhafvande medel för att sedermera

till ersättande anmälas i sammanhang med framställningen rörande

landtförsvarets medelsbehof för år 1912. Sedan anslaget i följd häraf

numera kommit i normal ställning, skall det blifva fortiiikationsdepartementet

ytterligare angeläget att i möjligaste mån tillse, det någon öfverbetalning

å anslaget ej hädanefter kommer att ske.))

På sätt Riksdagen i skrifvelse angående regleringen af utgifterna

under riksstatens fjärde liufvudtitel för år 1912 anmäler, har Riksdagen,

med anledning af Eders Kungl. Maj:ts i nämnda hufvudtitel gjorda framställning

om anvisande å extra stat för samma år af ett belopp å 241,712

kronor för täckande af ifrågavarande brist, medgifvit att för täckande af

brist i ordinarie byggnadsanslaget linge från 4:e hufvudtitelns besparingar

utgå ett belopp af, i jämnadt tal, 241,712 kronor.

Då sålunda den uppkomna bristen å ifrågavarande reservationsanslag

blifvit täckt, synes revisorernas omförmälda framställning icke föranleda

annat yttrande från Riksdagens sida än att det är af synnerlig

vikt, att reservationsanslagen liksom andra fasta anslag icke öfverskridas,

samt att, om undantagsvis ett öfverskridande måst äga rum, underrättelse

därom med uppgift å anledningen därtill samt förslag till bristens

täckande bör ofördröjligen meddelas Riksdagen.

Äfven synes det vara angeläget, att åtgärder vidtagas, hvarigenom

må kunna vinnas en ständig öfverblick öfver samtliga statsanslags ställning.

Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, huruvida föreskrifter må kunna utfärdas för vinnande

af en ständig öfverblick öfver samtliga statsanslags ställning.

Marinförvaltningen.

Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade vid granskning

af femte hufvudtitelns ordinarie anslag revisorerna fäst uppmärksamheten

vid de afsevärda behållningar, som förefunnes å reservationsanslaget

till »Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna». Ifrågavarande

anslags ställning under de tio senaste åren framginge af

följande tablå:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

5

Reservation

från

föregående år

Anslag

Utgifter

Reservation

till

följande år

Summa

År 1900 .........

95,457

43

286,550

228,438

72

153,568

71

382,007

43

1901 .......

153,568

71

317,510

--

302,124

92

168,953

79

471,078

71

., 1902 ........

168,953

79

342,775

—

329,227

05

182,501

74

511,728

79

„ 1903 ........

182,501

74

369,500

—

379,555

61

172,446

13

552,001

74

„ 1904 ........

172,446

13

387,260

—

377,974

24

181,731

89

559,706

13

„ 1905 .......

181,731

89

407,795

—

376,753

73

212,773

16

589,526

89

„ 1906 ........

212,773

16

429,995

—

377.021

24

265,746

92

642,768

16

., 1907 .......

265,746

92

456,498

—

2S5,692

94

436,551

98

722,244

92

1908 ........

436,551

98

487,800

—

415,888

74

508,463

24

924,351

98

„ 1909 ........

508,463

24

487,800

—

442,334

14

556,014

60

998,348

74

—

—

—

*) 2,085

50

—

—

—

~

—

*) Omföring från reservationsanslaget “flottans nybyggnad och underhåll".

Reservationen å anslaget hade sålunda från 1900 års slut, då den

uppgick till 153,568 kronor 71 öre, vuxit till 556,014 kronor 60 öre

vid utgången af år 1909. I betraktande af att densamma sålunda ökats

till ett i förhållande till anslagets storlek oproportionerligt högt belopp,

hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke en afsevärd del däraf

borde öfverföras till fonden för reserverade medel.

I häröfver den 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen

meddelat, att ämbetsverket i skrifvelse den 28 oktober

1910 på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition

föreslå Riksdagen, bland annat, att af behållningen vid 1909 års slut

å ifrågavarande anslag finge användas dels 149,100 kronor för täckande

af en utaf Kungl. Maj:t den 7 juli 1905 gjord anvisning till anskaffande

af beklädnad och sängservis för kustartilleriets värnpliktige dels ock

300,000 kronor till förstärkande af stammens beklädnadsförråd vid flottans

båda stationer, hvarefter återstoden af reservationen kunde till statskontoret

inlevereras.

Riksdagen delar revisorernas uppfattning om att ifrågavarande

reservationer uppgå till ett belopp, som icke kan anses stå i rimligt

förhållande till anslagets storlek, och håller förty i likhet med revisorerna

före, att en afsevärd del af reservationerna bör, utan att det

med anslaget afsedda ändamål behöfver blifva därpå lidande, kunna efter

Riksdagens hörande för annat ändamål disponeras. Riksdagen får alltså

anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huru
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

vida icke eu afsevärd del af de å ifrågavarande anslag uppkomna reservationer

må för annat ändamål disponeras och därefter till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill förhållandena må föranleda.

Revisorerna hafva erinrat, hurusom i 1909 års statsrevisorers berättelse

funnes en framställning af följande lydelse:

»Enligt hvad revisorerna inhämtat, inginge bland kostnaderna för

jagaren Magnes expedition den 2 juli—28 september 1908 ett belopp

af 750 kronor, som fartygschefen låtit ur fartygets kassa utbetala såsom

ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador, som förorsakats

af de svallvågor jagaren åstadkommit vid passerandet af Dalarö den 9

september 1908. Skadornas art och omfattning framginge af ett utaf

en stationsingenjör härom upprättadt besiktningsinstrument, som utvisade

bland annat, att en brygga, bestående af ’en stenkista med dimensionerna

5,5 x 4,5 x 3 meter, af vatten vågen förflyttats cirka 6 meter från sin

plats invid stenmuren och utkastats på cirka 6 meter djupt vättes’.

Af ett utaf t. f. fartygschefen undertecknadt protokoll inhämtades,

att jagaren var beordrad att med inspekterande amiralen efter slutad

inspektion af kusteskadern från Hårsfjärden afgå till Saltsjöbaden, ''fart

25 knop''.

Då revisorerna af handlingarna i ärendet funnit, dels att jagaren

Magnes ofvannämnda färd företagits efter slutad inspektion och ej torde

kunna räknas till öfning, och dels att rörande färdens förlopp inga

andra utredningar förelåge än ofvannämnda af t. f. fartygschefen upprättade

protokoll samt förenämnde stationsingenjörs besiktningsinstrument,

hade revisorerna ansett sig böra omförmäla förhållandet, på det att saken

måtte blifva underkastad ytterligare utredning och pröfning.»

Efter tagen del af marinförvaltningens utlåtande i ämnet den 11

januari 1910 samt därvid fogade yttrande från stationsbefälhafvaren vid

flottans station i Stockholm jämte förklaring af fartygschefen å Magne

vid det ifrågavarande tillfället, kaptenen G. Celsing, anförde statsutskottet

vid 1910 års riksdag, att utskottet funne den af revisorerna omförmälda

utbetalningen af skadestånd till fullo förtjänt af den uppmärksamhet,

som af revisorerna ägnats densamma. Såsom af stationsbefälhafvarens

yttrande i ärendet framginge, hade jämväl stationsbefälhafvaren beaktat

frågans principiella betydelse, i det han — jämte meddelande att i reglementet

för marinen föreskrift saknades om, huru beträffande skadeersättning

af ifrågavarande art borde förfaras — uttalat, att det i fråga

om skadestånd utöfver visst minimibelopp vore lämpligt om föreskrift

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

funnes därom, att anspråk på dylik ersättning, med undantag för visst

angifvet fall, underställdes marinförvaltningens pröfning; och både stationsbefälhafvareu

tillika, vidkommande särskild! det nu föreliggande fallet,

framhållit, att undersökning syntes böra äga rum, huruvida jagaren vid

tillfället framförts med starkare fart än omständigheterna behof! föranleda.

Till dessa stationsbefälhafvarens uttalanden ville utskottet i alla

delar ansluta sig. Då emellertid af det anförda och hvad handlingarna

i öfrigt innehölle framginge, att'' förevarande fråga ej mindre vore föremål

för räkenskapskontorets vid stationen i Stockholm och stationsbefälhafvarens

uppmärksamhet än äfven kunde förväntas blifva behandlad af

vederbörande afdelning inom marinförvaltningen, hade utskottet ansett

sig endast böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla.

Såvidt revisorerna kunnat inhämta, hade efter hvad vid Riksdagen

förekommit ingen annan åtgärd i detta ärende vidtagits än att marinförvaltningens

revisionskontor från räkenskapskontoret vid flottans

station i Stockholm infordrat upplysning, huruvida några åtgärder af

stationsbefälhafvaren vidtagits på grund af ofvannämnda utbetalning af

ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö, i anledning af hvilken

framställning räkenskapskontoret i afgifven förklaring hänvisa! revisionskontoret

till stationsbefälhafvaren för vinnande af de begärda upplysningarna.

Då vederbörande myndigheter sålunda, långt ifrån att af hvad i

ärendet vid Riksdagen förekommit finna sig manade att kraftigt ingripa

för ifrågavarande angelägenhets slutförande, syntes hafva lämnat

saken å sido, hade revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens särskilda

uppmärksamhet å förhållandet.

I häröfver den IT januari Dill afgifvet utlåtande har marinförvaltningen

anfört följande:

»1 fråga om hvad revisorerna anfört beträffande ett belopp af

7o0 kronor, som chefen lör jagaren Magne under dess expedition den 2

juli — 28 september 1908, kaptenen G. Celsing, låtit ur fartygets kassa

utbetala såsom ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador,

som förorsakats al de svallvågor, jagaren åstadkommit vid passerandet

al Dalarö den 9 september 1908, får marinförvaltningen erinra, att

ämbetsverket i underdånig skrifvelse den 11 januari 1910 i anledning

al Riksdagens revisorers lör år 1908 gjorda anmärkning rörande förevarande

utbetalning anförde, att vederbörande tjänsteman hos ämbetsverket

icke torde underlåta att vid förestående granskning af redogörelsen

lör ifrågavarande fartygsexpedition i behörig ordning framställa

deri anmärkning mot berörda utbetalning, hvartill fog kunde förefinnas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Efter granskning- af flottans stations i Stockholm räkenskap för

maj månad 1909, hvarest redogörelsen för expeditionen intagits, yrkade

äfven ämbetsverkets revision att, enär ifrågavarande utbetalning anmälts

för stationsbefälhafvaren för vidtagande af de åtgärder, denne kunde

Unna skäliga, redogöraren, biträdande intendenten S. Ehlin, måtte inkomma

med upplysning, huruvida några åtgärder af stationsbefälhafvaren

vidtagits. Denna anmärkning kommunicerades den 9 augusti 1910

redogöraren, hvilken i en den 27 september samma år hit inkommen

förklaring hänvisade revisionen till stationsbefälhafvaren för vinnande

af den begärda upplysningen. Sedan anmärkningsakten därpå under

någon tid varit på begäran utlånad till Riksdagens revisorer, framställde

revisionen uti den 13 december 1910 afgifna påminnelser yrkande, att

f. d. stationsbefälhafvaren, amiralen L. Palander, måtte, såsom redovisningsskyldig

i målet, åläggas att till ämbetsverkets kassa inleverera

anmärkta 750 kronor, såvida han icke inkomme med nöjaktig förklaring

öfver anmärkningen. Förklaring åt amiralen Palander har denna dag hit

inkommit, men har beslut i anledning däraf ännu icke blifvit meddeladt.

Detta anmärkningsmål bär således härstädes behandlats på vanligt

sätt; och någon anledning har icke synts föreligga — vare sig med

hänsyn till anmärkta beloppets storlek eller öfriga omständigheter i

målet — att behandla detsamma i annan ordning än öfriga af revisionen

under året till ett antal af 682 handlagda anmärkningar vid marinens

räkenskaper. Först sedan anmärkningsmålet blifvit i behörig ordning

afgjordt, synes enligt marinförvaltningens förmenande tiden vara inne

att taga i öfvervägande, Indika särskilda åtgärder må af då föreliggande

omständigheter vara påkallade.»

Då stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm i anledning

af 1909 års statsrevisorers ofvanberörda anmärkning framhöll bland

annat lämpligheten af att föreskrifter i viss angifven riktning, beträffande

reglerandet af skadeståndsfrågor af ifrågavarande slag. funnes

meddelade i marinens reglemente, uttalade, såsom i nu föreliggande

anmärkning erinras, statsutskottet sin fulla anslutning till hvad stationsbefälhafvaren

sålunda anfört; och då utskottet med hänsyn därtill, att

såväl nämnda frågas principiella sida som ock det förevarande särskilda

fallet var föremål för vederbörandes uppmärksamhet, ansåg sig endast

böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla, måste denna

åtgärd otvifvelaktigt anses utgöra ett uttryck för utskottets förväntan,

att ej endast den föreliggande skadeståndsfrågan utan äfven frågan om

införande af nödiga bestämmelser i förevarande hänseende i reglementet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

för marinen skulle varda med all skyndsamhet behandlade* Så synes

emellertid icke hafva skett. Visserligen meddelas nu af marinförvaltningen

de åtgärder, som vidtagits i väckt anmärkningsmål angående

utbetalningen af ifrågavarande skadeersättning och framhålles att först

sedan detta mål blifvit afgjordt tiden vara inne att taga i öfvervägande,

hvilka särskilda åtgärder af då föreliggande omständigheter vore påkallade.

Denna uppfattning kan Riksdagen emellertid icke dela. Utan

att vilja förringa betydelsen af att berörda mål varder i behörig ordning

pröfvadt och afgjordt, vill Riksdagen framhålla, att i förevarande ärende

hufvudvikten uppenbarligen icke ligger å afgörandet af frågan om den

ene eller andre tjänstemannens eventuella ersättningsskyldighet för det

utbetalade jämförelsevis obetydliga skadeståndsbeloppet, utan att frågans

principiella sida — den ordning, i hvilken framställdt anspråk på skadestånd

prof vas och afgöres samt eventuell skadeersättning utbetalas —

är den, som härvidlag är af det största intresset att få ordnad, och

Riksdagen kan icke finna att behandlingen af ifrågavarande anmärkningsmål

bort leda till ett undanskjutande af utfärdande af nödiga bestämmelser

i sådant hänseende. På grund af hvad sålunda anförts, får

Riksdagen anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

hvilka särskilda bestämmelser angående sättet för reglering af

frågor om ersättning för af flottans fartyg åstadkommen skada å enskild

egendom må vara erforderliga samt därefter låta i reglementet för marinen

införa de bestämmelser, som i sådant hänseende finnas af omständigheterna

påkallade.

Postverket.

Under berättelsen angående postverket erinra revisorerna, hurusom

enligt § 26 mom. 2 af gällande allmänna poststadga af den 9 september

1907 vore beträffande inrikes assurerad försändelse bland annat stadgadt

förbud mot angifvande å försändelsen af lägre värdebelopp än det, som

verkligen tinnes i försändelsen inneslutet. 1 § 29 mom. 4 af samma

stadga föreskrefves äfven, att inrikes bref, afsedt att befordras såsom

rekommenderadt icke må innehålla penningar, obligationer eller andra

därmed jämförliga i hvar mans hand gällande värdepapper till sammanlagdt

högre värde än 500 kronor.

Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag

meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades

genom postverkets försorg, och plägade, enligt hvad revisorerna inBihang

till Riksd. prof. 4911. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 69 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

hämtat, ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande

afsändare antingen vid inlämnandet till postbefordran af en assurerad

försändelse å densamma angåfve beloppet vida lägre än försändelsens

värdeinnehåll samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden

mellan det i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angifna, hos

postverket assurerade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse

inneslöte ett hos försäkringsbolaget assureradt belopp.

Revisorerna hade af en i ärendet verkställd utredning inhämtat,

att de tariffer, som förenämnda bolag erbjöde vid dylik försäkring, så

godt som undantagslöst vore lägre än de för postverkets assuransrörelse

fastställda, och detta af lätt förklarliga skäl.

Med de influtna assuransbeloppen skulle postverket bestrida ej

blott ersättningen för bortkomna eller skadade assurerade försändelser

utan äfven vissa afsevärda kostnader, såsom för skärpt kontroll öfver

dessa försändelsers postbehandling, ett vidlyftigare expeditionssätt äfvensom

särskildt inrättade förvaringsrum och andra säkerhetsanordningar,

hvilket allt påkallades af postverkets ansvar för nämnda försändelser,

vare sig de vore högt eller lågt assurerade. Däremot hade försäkringsbolagen

inga som helst omkostnader för de assurerade försändelsernas

vård utan löpte endast risken af försäkringssummans utbetalande vid

försändelsens förlust. Denna risk torde, till följd af postverkets omfattande

säkerhetsåtgärder, vara mycket ringa.

Till belysande häraf ville revisorerna anföra, att, enligt uppgift,

postverket i ersättning för bortkomna eller skadade assurerade försändelser

nedannämnda år utbetalat endast följande belopp, nämligen

år 1906 .............................................. kronor 1,509: 2 3.

„ 1907 ................................................... „ 5,920:08.

„ 1908 ................................................ „ 510: —

„ 1909 .................................................. „ 2,799: n.

Postverkets inkomster af inrikes assuransrörelsen hade, enligt revisorerna

lämnade uppgifter, under den senaste tiden snarare af- än tilltagit,

ett förhållande, som torde vara anmärkningsvärdt vid en jämförelse

med utvecklingen inom verkets öfriga rörelsegrenar. Äfven om

detta förhållande i viss man kunde tillskrifvas andra omständigheter,

torde på goda grunder kunna antagas, att försäkringsbolagens konkurrens

i afsevärd grad bidragit härtill.

Af hvad här ofvan anförts ansåge revisorerna följa, att ifrågavarande

försäkringsbolag på denna gren af sin rörelse förskaffade sig

en vinst, som med rätta borde tillgodokomma postverket. Då det dessutom

torde vara obestridligt, att denna bolagens försäkringsrörelse ytterst

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

lörutsatte ett ölverträdande af förut omförraälda författningsrum, och då

dess laglighet sålunda torde kunna sättas i tvifvelsmål, både revisorerna

velat fästa uppmärksamheten å nu anförda förhållanden under hemställan,

att lämpliga åtgärder måtte vidtagas i syfte att statsverkets

intressen måtte i berörda hänseende varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.

Generalpoststyrelsen har i häröfver den 13 januari 1911 afgifvet

utlåtande anfört följande:

»I § 2 af nådiga förordningen den 12 november 1872, angående

postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats,

är stadgadt, att, därest skälig anledning förekommer misstänka, att å

något till postbefordran aflämnadt bref, hvarför assurans begäres, värdet

af detsammas innehåll blifvit angifvet högre än det rätteligen utgör,

må, på vederbörande posttjänstemans yrkande, brefvet i närvaro af den,

som det inlämnat, öppnas å postanstalten. Utrönes därvid, att brefvet

icke innehåller penningar till det belopp, som angifvits, och kan det,

som för öfrigt må vara i brefvet inneslutet, uppenbarligen icke anses i

värde motsvara skillnaden, äger posttjänstemannen vägra att brefvet

under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde till befordran

emottaga; och är afsändare!! berättigad, om han så äskar, att öfver

sålunda meddelad vägran afgiftsfritt erhålla skriftligt intyg.

Vidare har genom nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, angående

ändring i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser,

som till postbefordran aflämnats, assuransafgiftens belopp m. m.,

förklarats, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,

som till postbefordran anmäles och för hvilken assurans begäres, värdet

blifvit angifvet lägre, än det rätteligen utgör, skall med försändelsen

förfaras i öfverensstämmelse med hvad stadgadt finnes i § 2 af ofvannämnda

nådiga förordning den 12 november 1872, så att, då tydligen

sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer

och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,

livilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt

kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,

som angifvits, försändelsen icke må till befordran mottagas; äfvensom

att i öfverensstämmelse härmed bör förfaras äfven i afseende å rekommenderade

bref, dock att mottagande af sådana ej får förvägras i annat

fall, än att däri inneslutna penningar eller värdepapper af nyss nämnda

slag uppgå till sammanlagdt. högre värde än 500 kronor.

Hvad den internationella postu t växlingen angår, är i art. 9, punkt

1, af det vid postkongressen i Rom år 1906 afskräde aftalet angående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

utväxling af bref och askar med angifvet värde förbud meddeladt mot

hvarje svikligt angifvande af högre värdebelopp än det, som verkligen

finnas inneslutet i ett bref eller i en ask. Enahanda stadganden återfinnas

i art. 16 af den vid samma kongress antagna konventionen angående

utväxling af postpaket. Endast i fråga om internationella s. k.

tariffpaket, hvilkas utväxling ej regleras af bestämmelserna i den allmänt

internationella paketkonventionen, gäller i några enstaka undantagsfall

förbud mot angifvande af lägre värdebelopp än det verkliga. Beträffande

vidare rekommenderade försändelser, innehåller art. 16, punkt 3, af den

vid Romkongressen afslutade världspostkonventionen förbud mot inneslutande

i dylika försändelser af dels myntstycken dels ock vissa andra

värdeföremål — dock endast i det fall att deras inneslutande eller

försändande är förbjudet enligt vederbörande länders lagstiftning —

nämligen saker af guld eller silfver, ädelstenar, smycken och andra

dyrbarheter (»autres objets précieux»).

Det hufvudsakliga af ofvan återgifna stadganden är sammanfattadt

i § 26 mom. 2, § 29 mom. 4 samt § 70 mom. 5 och 6 af gällande

allmänna poststadga, som af generalpoststyrelsen utfärdats den 9 september

1907. Dessa bestämmelser lyda sålunda:

§ 20 mom. 2. Beträffande inrikes försändelse är hvarje angifvande

af högre eller lägre värdebelopp än det, som verkligen finnes i försändelsen,

förbjudet. — Å försändelse till utlandet må icke angifvas

högre värdebelopp än det verkliga. Jämväl beträffande dylik försändelse

är det i vissa fall förbjudet att angifva värdet lägre än det verkliga;

härutinnan meddelas upplysningar i posttaxan.

§ 29 mom. 4. Inrikes bref, afsedt att befordras såsom rekommenderadt,

må icke innehålla penningar, obligationer eller andra därmed

jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper till ett sammanlagdt

högre värde än 500 kronor.

§ 70 mom. 5. Förekommer anledning misstänka, att å inrikes

försändelse, som aflämnas till postbefordran under assurans, innehållets

värde angifvits högre eller lägre än det rätteligen utgör, må, på vederbörande

postfunktionärs yrkande, försändelsen i närvaro af den, som

inlämnat densamma, öppnas å postanstalten. — Utrönes därvid tydligen,

att sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer

och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,

hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt

kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,

som angifvits, eller befinnes försändelsen icke innehålla penningar till

det belopp, som angifvits, och motsvarar det öfriga innehållet uppen
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

barligen icke skillnaden, äger postfunktionären vägra att mottaga försändelsen

under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde.

Öfver sålunda meddelad vägran är afsändaren berättigad att afgiftsfritt

erhålla intyg. — Enahanda gäller i fråga om assurerad försändelse till

utlandet, å hvilken värdet angifvits högre eller, när sådant undantagsvis

är förbjudet, lägre än det verkliga.

§ 70 mom. (i. Finnes anledning misstänka, att i inrikes bref, som

aflämnats till postbefordran under rekommendation, inneslutits penningar,

obligationer och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande

värdepapper, hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af

allmänt kända förhållanden beräknas, till sammanlagdt högre värde än

500 kronor, må, på vederbörande postfunktionärs yrkande, brefvet i

närvaro af den, som inlämnat detsamma, öppnas å postanstalten. —

Befinnas därvid de i brefvet inneslutna penningar eller värdepapper af

nyss nämnda slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor,

äger postfunktionären vägra att mottaga brefvet till befordran under

rekommendation; och är afsändaren berättigad att öfver sålunda meddelad

vägran afgiftsfritt erhålla intyg.

Såsom ofvan är antydt, innehålla de allmänt internationella postaftalen

icke något förbud mot angifvande å assurerade försändelser af

lägre belopp än det verkliga värdet. Förslag om införande af dylikt

förbud förelåg bland annat vid postkongressen i Wien 1891, men mötte

från flera håll motstånd och vann icke kongressens bifall. Genom frågans

behandling vid denna kongress och genom hvad sedermera i ärendet

förekommit får anses fastslaget, att i den postutväxling, som försiggår

enligt de allmänt internationella aftalen, det icke möter något hinder att

å assurerade försändelser angifva lägre belopp än som motsvarar innehållets

värde. Ej heller lägga dessa aftal något hinder i vägen för att

i rekommenderade försändelser innesluta exempelvis banksedlar eller

andra värdehandlingar till huru högt belopp som helst,

I fråga om assurerade försändelser äger emellertid det förhållande

rum, att åtskilliga länder, hvaribland Amerikas förenta stater och Canada,

icke deltaga i den internationella utväxlingen af dylika försändelser.

Genom postverken kan följaktligen assurans icke erhållas å försändelser

till eller från dessa länder. Andra länder åter, såsom Frankrike, Storbrittanien,

Italien, Belgien, Nederländerna m. fl., hafva begränsat assuransbeloppet

till ett visst maximum, oftast 10,000 francs för hvarje försändelse.

Då sålunda i den internationella utväxlingen postverken icke äro

i tillfälle att till hvilket land som helst och till obegränsadt belopp lämna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

liiksdagens skrifvelse Nr 242.

assurans å försändelser, är det helt naturligt, att allmänheten sökt på

annan väg vinna täckning för de risker, som postverken icke kunnat

åtaga sig, och i sådant syfte hänvändt. sig till de enskilda bolag, som

meddela försäkring af postförsändelser. Och då, såsom nyss är nämndt,

de allmänt internationella bestämmelserna icke innehålla förbud mot

angifvande å assurerad försändelse af lägre värde än det verkliga eller

mot inneslutande i rekommenderadt bref af värdehandlingar m. m. till

högre värde än det belopp, hvarmed ett förkommet rekommenderadt

bref ersättes af postverken, torde det näppeligen kunna sägas, att de

enskilda bolagens försäkringsverksamhet i vårt land, i den mån densamma

afsett postförsändelser till utlandet, inneburit ett obehörigt intrång på

postverkets område; i hvarje fall har denna verksamhet, sålunda begränsad,

icke stått i strid med gällande postförfattningar.

Annorlunda ställer sig däremot förhållandet beträffande försäkring

af inrikes försändelser. A dylika försändelser medgifver svenska postverket

assurans till obegränsadt. belopp icke blott när försändelserna utväxlas

mellan postkontor utan äfven i vissa andra fall. Såsom förut är

nämndt, är det i postförfattningarna förbjudet att å inrikes försändelser

angifva lägre värdebelopp än det verkliga samt att i inrikes rekommenderadt

bref innesluta högre värdebelopp än 500 kronor. 1 den mån de

enskilda bolagens postvärdeförsäkring afser inrikes försändelser, lärer

således — förutom möjligen i fråga om försäkring af rekommenderadt

bref till belopp af högst 500 kronor — bolagens verksamhet förutsätta

ett öfverträdande från vederbörande afsändares sida af något utaf ifrågavarande

förbud.

Rörande omfattningen af de enskilda bolagens postvärdeförsäkring

kunna vissa uppgifter erhållas ur försäkringsinspektionens underdåniga

berättelser beträffande försäkringsväsendet i riket. Såvidt af dessa berättelser

framgår, är det för närvarande ett svenskt och tre utländska

bolag, som här i landet idka dylik försäkringsrörelse. I medeltal för

de tre senaste år, för Indika uppgifter föreligga, synes sammanlagda

beloppet af dessa bolags »värdeförsäkringar» hafva uppgått till omkring

150,000,000 kronor och sammanlagda premiebeloppet till omkring 30,000

kronor. Af den försäkringssumma, som uppgifvits för det svenska bolaget,

har den öfvervägande delen reassurerats i utlandet. Ifrågavarande

s. k. värdeförsäkring torde för öfrigt omfatta assurans å ej blott inrikes

postförsändelser utan äfven postförsändelser till utlandet äfvensom, till

någon del, värden af annat slag. Men äfven om det nyss angifna,

totala assuransbeloppet skulle afse endast inrikes postförsändelser, är

dock denna enskilda försäkringsverksamhet att anse såsom tämligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

obetydlig i förhållande till postverkets egen assuransrörelse, som för

närvarande, hvad angår inrikes portopliktiga försändelser, har att uppvisa

ett årligt assuransbelopp af mellan 1,100 och 1,200 miljoner kronor.

Den ringa utveckling af postverkets assuransrörelse, som under den

senare tiden ovedersägligen konstaterats, torde i första rummet bero på

andra omständigheter, särskildt de enklare former för penningeförsändning,

genom postanvisning, check, postremissväxel m. m., som numera

i allt större utsträckning anlitas af allmänheten.

Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, hurusom

det spörsmål, hvarom nu är fråga, äfven tillförene varit föremål

för Riksdagens behandling. I en inom Andra kammaren år 1904 väckt

motion hade nämligen föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kungl. Magt anhålla om upphäfvande af det i ofvanberörda nådiga

kungörelse den 26 maj 1882 meddelade förbud mot postbefordran af

försändelser, för hvilka värdet blifvit angifvet lägre än det verkliga

värdet. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisats, hemställde

om aflåtande af en skrifvelse i motionens syfte, men vid ärendets behandling

i Andra kammaren afslog kammaren såväl utskottets hemställan

som motionen, hvilken sålunda ej föranledde någon Riksdagens åtgärd.

För sin del anser generalpoststyrelsen det ur flera synpunkter

önskvärdt, att värdeförsändelser, som af postverket befordras, hos postverket

assureras för innehållets fulla värde. Hvad angår försändelser

till utlandet, är emellertid svenska postverket, såsom af det förut anförda

framgår, bundet af de allmänt internationella bestämmelserna — hvilka

icke lägga något hinder i vägen för att å assurerade försändelser

angifves lägre värde än det verkliga eller att värdehandlingar m. m.

till hvilket belopp som helst inneslutas i rekommenderade försändelser

— och någon ändring i dessa bestämmelser torde för närvarande icke

kunna genomdrifvas. Beträffande åter inrikes försändelser skulle det

gifvetvis äfven vara önskvärdt, att de i nyssberörda hänseenden gällande

förbudsbestämmelser kunde göras fullt effektiva. Generalpoststyrelsen

har också i cirkulär till samtliga postförvaltare erinrat om dessa förbudsbestämmelser

och anmodat postförvaltare att på lämpligt sätt fästa

korrespondenters, särskildt bankinstituts, synnerliga uppmärksamhet å

nämnda bestämmelser och å den risk, som vederbörande löper genom

att icke behörigen iakttaga ifrågavarande förbud. Gifvet är emellertid,

att det i den praktiska posttjänsten skall möta stora svårigheter att

kontrollera förbudets efterlefnad. Vid de postanstalter, där någon mera

betydande utväxling af värdcförsändelser förekommer, inträffar det ofta

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens skrifvelse Nr 242.

nog, att de värde försändelser, som äro afsedda att vinna befordran med

viss lägenhet, aflämnas till postanstalten i sista stund, då personalens

arbetskraft fullt tages i anspråk för de löpande expeditionsgöromålen.

Under sådana förhållanden torde någon kontroll i det hänseende, hvarom

nu är fråga, öfver hufvud icke kunna utöfvas, med mindre än att en

del värdeförsändelser försenas i sin befordran. Men äfven i andra fall

lärer kontrollen vara svår eller omöjlig att utöfva. Ty visserligen är,

jämlikt § 70 mom. 5 och 6 af allmänna poststadgan, posttjänsteman

berättigad att, för utrönande af innehållet i inlämnad värdeförsändelse,

yrka försändelsens öppnande, men detta gäller endast sådana fall, då

anledning förefinnes att misstänka, att öfverträdelse af ifrågavarande förbud

är för handen. Skulle en dylik rätt medgifvas, äfven där någon

särskild anledning till misstanke icke föreligger, eller gällande kontrollföreskrifter

eljest på ett eller annat sätt skärpas, komme detta utan

tvifvel att leda därhän, att allmänheten i många fall skulle, med större

eller mindre rätt, betrakta postverkets kontrollåtgärder såsom innebärande

trakasseri eller ett kränkande af brefhemligheten.

Såsom en utväg att öka förbudets effektivitet har ifrågasatts, bland

annat, att förbudets öfverträdande borde beläggas med straff. Oafsedt,

emellertid, att dylika straffbestämmelser säkerligen skulle möta starkt

motstånd från allmänhetens sida, lärer det, på grund af svårigheterna

vid kontrollens utöfvande, knappast vara att lön''vänta, att en sådan

lagstiftning skulle leda till önskad påföljd.

Af Riksdagens revisorer har anmärkts, att de tariffer, som bolagen

erbjuda vid den försäkring, hvarom nu är fråga, så godt som undantagslöst

äro lägre iin de för postverkets assuransrörelse fastställda, Det

ligger då nära°till hands att tillse, huruvida tilläfventyrs en nedsättning

bör* ske i postverkets assuransafgifter. I sådant afseende tillåter sig

generalpoststyrelsen erinra, hurusom, enligt ofvanberörda nadiga kungörelse

den 20 maj 1882, assuransafgiften för inrikes försändelser utgår

efter en starkt fallande skala, i det att afgiften utgör för belopp om

högst 500 kronor: 30 öre; för belopp öfver 500 kronor .till och med

1,000 kronor: 50 öre; för belopp öfver 1,000 till och med o,000 kionoi.

50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje öfver skjutande

belopp af 100 kronor eller del däraf; för belopp öfver 5,000 till och

med 50,000 kronor: 1 krona och 30 öre för 5,000 kronor med tillägg

af 15 öre för hvarje Överskjutande belopp åt 1,000 kronor eller del

däraf; för belopp öfver 50,000 till och med 100,000 kronor: 8 kronor

5 öre för 50,000 kronor med tillägg af 10 öre för hvarje Överskjutande

belopp af 1,000 kronor eller del däraf; samt för belopp öfver 100,000

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

kronor: 13 kronor 5 öre för 100,000 kronor med tillägg af 5 öre för

hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del däraf. I olikhet

härmed äro i våra grannländer Danmark, Norge och Tyskland för den

inrikes assuransen fastställda afgifter, hvilka i stort sedt stiga tämligen

proportionellt i förhållande till assuransbeloppen. Till jämförelse torde

här nedan få meddelas en sammanställning rörande dels de inrikes

assuransafgifter, som enligt nu gällande tariffer upptagas i Sverige,

Danmark och Norge för vissa såsom exempel anförda assuransbelopp,

dels ock de assuransafgifter, som för samma assuransbelopp skulle

utgå enligt den tyska inrikes tariffen, tillämpad på det skandinaviska

myntsystemet.

■

Assuransbelopp.

Assuransafgift för inrikes försändelse.

I

Sverige.

I

Danmark.

I

Norge.

Enligt tysk |

tariff, tillämpad

på det skandi-l

naviska mynt- j

systemet.*

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

Ö.

Kr. ö.

500 kronor ............................

—

30

—

15

—

35

— 10

1,000 ,.............................

—

50

—

15

5 2

— 12 0

2,000 ............................

—

70

—

20

84

— 3 5

3,000 „ ............................

—

90

—

25

1

16

— 5 0

4,000 ., ............................

1

10

—

30

1

48

— \ 7 0

5,000 „ ............................

1

30

—

35

1

80

— 85

10,000 „ ............................

2

05

—

60

3

40

1 ro

20,000 „ ............................

3

55

1

10

6

60

3 35

30,000 „ ............................

5

05

1

60

9

80

5 j—

50,000 „ ............................

8

05

2

60

16

20

8 35

100,000 „ ............................

13

05

5

10

32

20

16 70

150,000 „ ............................

15

55

7

60

48

20

25 —

200.000

18

05

10

1 0

64

20

33 3 5

250X100 „ ...........................

20

5 5

12

60

80

20

41 70

1,000,000 „ ............................

58

05

50

10

320

20

166 70

*) Befordrinf/s&fgilten för inrikes assureradt bref utgår i Tyskland efter en nugot högre

tariff än befordringsafgiften för öfrigu inrikes bref.

En jämförelse mellan dessa tariffer lämnar, enligt generalpoststyrelsens

mening, icke stöd för ett yrkande om nedsättning af de inrikes

svenska assuransafgifterna, i hvarje fall icke hvad de högre assuransbeloppen

angår, och det torde i främsta rummet vara försändelser med

Bihang till Riksd. prat. 1911. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 09 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

relativt 1 iligt värde, som försäkras hos de enskilda bolagen. Men äfven

om en reduktion skulle ske i postverkets afgifter för högre assuransbelopp,

skulle det näppeligen leda därtill, att försäkringsbolagen komme

att upphöra med sin ifrågavarande rörelse, enär dessa bolag, hvilka icke

hafva att bära ens någon del af de omkostnader, som måste nedläggas

för tryggande af de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid torde

kunna åtnöjas med lägre assuransafgifter än postverket. Eu nedsättning

af postverkets inrikes assuransafgifter skulle således, enligt generalpoststyrelsens

mening, endast medföra minskning i postverkets inkomster,

men det afsedda syftet, den enskilda försäkringsrörelsens upphörande,

skulle därigenom icke vinnas.

Det synes generalpoststyrelsen, som om statsverkets intressen i

förevarande hänseende knappast skulle kunna på ett effektivt sätt tillvaratagas

annat än genom åtgärder, riktade direkt mot de enskilda försäkringsinrättningar,

som meddela försäkring af ifrågavarande slag. I

sådant afseende torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa enskilda

inrättningar — såväl svenska bolag som utländska, här verksamma försäkringsanstalter

— kunde uttryckligen betagas rätten att meddela försäkring

å postförsändelser i de fall och inom de gränser, där assurans

kan erhållas hos postverket eller där den enskilda försäkringsverksamheten

måste förutsätta ett öfverträdande af de i postförfattningarna meddelade

förbudsbestämmelser. Detta skulle emellertid innebära att postverket

komme att erhålla monopol på den försäkring, hvarom här är

fråga. Visserligen torde det icke vara alldeles uteslutet, att, äfven efter

införande af ett dylikt assuransmonopol för postverket, korrespondenter

komme att direkt hos utländska försäkrings anstalter, utan förmedling af

deras här i landet etablerade agenter, söka försäkring å postförsändelser,

men detta skulle säkerligen förekomma endast i enstaka undantagsfall.

Frågan om införande af ett sådant assuransmonopol, som ofvan är nämndt,

torde i alla händelser kräfva en mera ingående utredning icke blott ur

postal synpunkt utan äfven i åtskilliga andra hänseenden.»

Riksdagen finner ifrågavarande angelägenhet till fullo värd den

uppmärksamhet, som af revisorerna ägnats densamma, och Riksdagen

delar revisorernas mening om att åtgärder böra vidtagas för tillvaratagande

på ett effektivt sätt af statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.

Emellertid synes af den i ärendet förebragta utredningen

och hvad Riksdagen i öfrigt har sig bekant, framgå, att den hufvudsakliga

grunden till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått

eller åtminstone tagit den omfattning som skett, ligger i det i poststadgan

gifna förbudet att å inrikes assurerad försändelse angifva lägre

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

värdebelopp än det i försändelsen inneslutna, jämfördt med samma stadgas

bestämmelser om begränsning till ett visst maximum i ett flertal fäll

af det belopp, hvarå postverket meddelar assurans. Uppenbart är att

dessa båda slag af bestämmelser skola vid åtskilliga tillfällen visa sig

omöjliga att samtidigt efterlefva och då hvarje lag, som icke kan lydas,

bör ändras eller upplnifvas, ligger redan häruti en anledning att i första

hand och innan något beslut fattas angående den af enskilda bedrifna

försäkringsverksamheten, verkställa en revision af poststadgan i nu förevarande

hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision finner Riksdagen

därutinnan, att dels ofvanberörda förbud mot för låg assurans

måste betraktas såsom en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes

rätt att själf bestämma angående de ekonomiska risker han anser

sig böra löpa, dels ock utgör en, såvidt Riksdagen har sig bekant, enastående

afvikelse från hvad i sådant afseende inom andra områden af

försäkringsväsendet är tillåtet. Då härtill kommer att förbudets efterlefnad

är svår eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som af allmänheten

i de flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri anser

Riksdagen att synnerligen goda skäl föreligga för en omarbetning, särskildt

i de större affärsmännens och bankernas intresse, af ifrågavarande

bestämmelser. Då emellertid Riksdagen, som ofvan antydts, anser, att

statsverkets intresse i förevarande försäkringsfråga bör på det noggrannaste

sätt tillvaratagas, vill Riksdagen framhålla, att Riksdagen med

den föreslagna revisionen af poststadgan ingalunda afsett att undanskjuta

frågan om behörigheten af de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande

verksamhet, utan att Riksdagen endast velat uttala, att granskningen

af'' poststadgan bör vara den föregående åtgärden och att på

dess resultat bör bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar

böra betagas rätten till den omhandlade försäkringsverksamheten och

postverket således, såsom af generalpoststyrelsen ifrågasatts, erhålla

monopol å densamma. På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen

anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels i

hvad mån de i poststadgan förekommande bestämmelserna angående

försäkring af värdeförsändelser må böra omarbetas i syfte att för allmänheten

bereda större frihet vid och ökad möjlighet till sådan försäkring,

dels ock huruvida eller i hvilken mån inom landet verksamma

enskilda försäkringsinrätt.ningar må böra betagas rätten att meddela

försäkring å postförsändelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Till upplysning angående de å 2—9 hufvudtitlarna till skrifmaterialier

och expenser, ved in. m. uppförda förslagsanslagens ställning

1900.

1901.

1902.

1903.

»

i

Anslag. |

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag. ''

Brist.

Anslag. J

Brist.

2:dra hufvudtiteln ............

64,262

50,2631

64,262

42.262

64,262j

65,034

64,307

47,597

3:dje

dito ............

—

—

:

—

—

—

—

—

—

4:de

dito (för dep:tet)

6,0371

3,018

6,015

3,904

9,042:

2,706

9,032

3,078

5:te

dito ............

47,019

123,829''

47,104

150,591

97,513

185,366

106,919

168,599

6:te

dito ............

219,757!

106,444

185,526

88,645

185,572!

114,859

185,657

159,027

7:de

dito ............

36,810

10,147

61,560

19,894

61,556

16,796

61,580

44,000

8:de

dito ............

23,066

44,330

15,948

31,941

16,035

30,784’

16,029

37,874,

9:de

dito ............

—

—

I

16,601

23,145

16,651

13,712

16,736

26,963

Summa

396,951

338,031

397,016

360,382

450,631

429,257

460,260

487,138

’) Å detta anslag uppstod behållning å 16,341 kronor. — Orsaken härtill är att söka däri, att, såsom nedan

»Beträffande förestående tabell är att märka, dels att under tredje

hufvudtiteln till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. i riksstaterna

närmast före år 1907 upptagits två särskilda förslagsanslag, det ena

bland kabinettskassans utgifter och det andra bland konsulskassans, samt

att det senare anslaget uppförts efter afdrag af en icke närmare angifven

del af hvad som beräknats kunna bestridas af inflytande expeditionsafgifter,

hvadan någon exakt siffra å utgifterna till nämnda ändamål icke

kan för denna hufvudtitel angifvas förr än för år 1907, då anslagen

sammanslogos och uppfördes på enahanda sätt, som under öfriga hufvudtitlar,

dels att å fjärde hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och expenser,

ved in. in. är afsedt endast för själfva departementet, under det

att arméns kostnader i öfrigt för samma ändamål afföras å flera olika

anslag, dels ock att å femte hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och

expenser, ved m. in. i 1908 års riksstat uppdelades i två anslag, nämligen

ett till skrifmaterialier och expenser m. in. å 113,763 kronor och

ett till uppvärmning, belysning, renhållning samt tvätt- och badinrättningar

å 235,000 kronor, så att för det året på sådant sätt i själfva

verket gjordes en anslagsökning af 197,789 kronor.

Sedan, med anledning af 1904 års statsrevisorers framställning i

ämnet, 1905 års Riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhållit ange
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

under senast förflutna år hafva revisorerna meddelat följande tabell,

jämte därefter intaget yttrande:

1904.

1905.

1906.

1907.

1908.

1909.

Anslag.

Brist.

i

Anslag. |

Brist, i

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

Anslag.

Brist.

64,337

42,790

64,432

61,637!

64,432

68,143

111,971

22,782

111,971

87,974

112,004

53,799

—

—

— 1

—

- i

—

92,500

47,979

92,500

22,522

98,507

27,553

9,018

4,326

8,976:

4,009

8,981

4,394

8,963

7,523

12,989

11,206

12,969

9,603

122,795

180,368

132,096

216,841

141,543

190,572

150,974

207,363

113,763!

*)

113,890

17,095

185,743

168,659

285,751;

81,293

285,758!

106,551

425,790

15,351

425,832

42,040

425,759

112,917

61,568

26,515

öi^s1

66,436

61,568j

48,975

80,035

50,402

80,047

79,054

80,043

74,019

16,060

39,228

16,043^

45,886!

16,060!

54,415

55,046

25,674

55,013

23,467

55,027

24,073

16,736!

26,459

16,786''

33,796

16,786!

17,466

40,033

17,245

40,469

22,961

40,461

60,602

476,257

488,345

585,652

509,898

595,128

490,516

965,312

394,319

932,584

289,224

938.660

379,661

nämnes, hufvudtitelns tillgångar till ändamålet, fördelade på två anslag, betydligt ökats.

lägenheten af att de i riksstaten uppförda förslagsanslagen höjdes för

att bereda statsregleringen önskvärd stadga, beslutades, enligt hvad

revisorerna nu meddela, vid 1906 års Riksdag förhöjningar i åtskilliga

förslagsanslag och bland dem äfven de nu ifrågavarande. Af förestående

tabell framginge att dessa anslag under 2 samt 4—9 hufvudtitlarna år

1907 höjdes med sammanlagdt 277,684 kronor. Men oaktadt detta

öfverskredos expensanslagen under nämnda titlar samma år med 346,345

kronor; och för år 1909 utgjorde motsvarande brist 352,108 kronor.»

Revisorerna hade vid granskning af ifrågavarande förslagsanslag

under de olika hufvudtitlarna bibragts den uppfattningen, att större sparsamhet

i flera afseenden bort kunna iakttagas vid fråga om utgifter till

förenämnda ändamål. Redan 1884 års Riksdag anhöll med anledning

af framställning från föregående års statsrevisorer, att Kungl. Maj:t behagade

taga i öfvervägande, livilka åtgärder lämpligen borde vidtagas

för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen till

skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Då utgifterna för ifrågavarande ändamål, enligt hvad af förestående

tabell framginge, visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, syntes

de åtgärder, som föranledts af Riksdagens sistnämnda skrifvelse, icke

hafva varit tillfyllestgörande; och på grund häraf föranlätes revisorerna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder skulle kunna vidtagas

för nedbringande af de under de olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen

till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Slutligen hade revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda

förslagsanslag bestridts utgifter, hvartill tillgångar synts hafva bort på

annat sätt beredas, velat ifrågasätta, huruvida icke närmare föreskrifter

lämpligen skulle kunna meddelas beträffande användandet af medel från

dessa anslag.

I ärendet hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningen, marinförvaltningen

och statskontoret. Beträffande de båda förstnämnda utlåtandena

tillåter sig Riksdagen hänvisa till de tryckta förklaringarne.

Statskontorets den 12 januari 1911 afgifna yttrande är af följande

lydelse:

''»Riksdagens år 1883 församlade revisorer framlade i sin till 1884

års riksdag afgifna berättelse en af dem verkställd utredning rörande

de särskilda hufvudtitlarnas anslag till skrifmaterialier och expenser,

ved in. m. för tiden från och med år 1870 samt uttalade därvid, att

revisorerna trott sig kunna af hvad vid denna utredning utrönts draga

den slutsats, att besparingar å ifrågavarande utgifter borde kunna åstadkommas

därigenom

att skrifmaterialier uppköptes i stor skala och fördelades efter

uppgifvet behof på statens verk och inrättningar;

att samma förfarande iakttoges med afseende å bränsle och lysmaterialier;
att

allt för statens räkning behöflig! papper stämplades;

att det statistiska trycket i möjligaste män inskränktes;

att bestämdare föreskrifter i afseende på inköp af böcker, kalendrar,

tidningar och tidskrifter, samt för annonsering och användandet af särskilda

biträden för renskrifning utfärdades;

att anordningar vidtoges till inskränkande af kostnaderna för

annonsering;

samt att noggrannare kontroll öfver vaktbetjänte iakttoges med

afseende å bränsleförbrukning, renhållning, städning och liknande förrättningar.

1 anledning häraf anförde Riksdagen i underdånig skrifvelse den

11 maj 1884, att Riksdagen, som visserligen icke förbisett de svårigheter,

hvilka måste möta vid försök att ordna ifrågavarande angelägenhet

så, att inskränkning i statsverkets dåvarande betydliga utgifter för

expenser, enligt revisorernas förmenande öfverstigande en miljon kronor,

kunde åvägabringas, emellertid ansett hvad i ärendet förekommit böra

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

iföras till föremål för närmare utredning, hvadan Riksdagen anhölle, att

Eders Kungl. Maj:t behagade taga i nådigt öfvervägande, hvilka åtgärder

lämpligen borde vidtagas för vinnande al önskvärd begränsning af

utgifterna från anslagen till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Sedan utredning i det af Riksdagen sålunda begärda afseendet

ägt rum, bland annat därigenom att här i statskontoret en öfverläggning

i ämnet hållits mellan cheferna för i hufvudstaden befintliga ämbetsverk

med liera, vidtogos af Eders Kungl. Maj:t åtskilliga åtgärder för vinnande

af det i Riksdagens skrifvelse angifna syftet. Sålunda bemyndigade

Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 25 september 1885 statskontoret

att tillsvidare med Lessebo bolag uppgöra aftal om leverans

till ämbetsverken af vissa papperssorter, hvilka skulle vara försedda

med vattenstämplar, utvisande, att papperet tillverkats för statens räkning,

hvar järn te Eders Kungl. Maj:t föreskref, bland annat,

att det för ett ämbetsverks behof anskaffade papper skulle förvaras

under lås och vara under tillsyn af verkets redogörare eller annan

särskildt förordnad tjänsteman;

att öfver papperets utdelande skulle föras en anteckningsbok,

hvari det papper, som tjänsteman emottoge och hvithet icke finge till

honom utlämnas annorledes än i mån af behof, skulle af tjänstemannen

kvitteras, äfvensom det papper, som för öfrigt åtginge till diarier,

blankettryck, renskrifning m. in. borde behörigen antecknas;

samt att denna anteckningsbok skulle biläggas expensmedelsredogörelsen.

Och blef i samma nådiga bref beträffande sättet för upphandling

af den för ämbetsverken behöfliga ved förordnadt, att denna skulle

anskaffas genom infordrade anbud eller direkt upphandling af ämbetsverkets

redogörare eller annan särskildt förordnad tjänsteman, men att

i bäggedera fallen priset skulle pröfvas i enahanda ordning, som eljest

ägde rum vid beslut om expensmedels användande. I fråga om anskaffande

af papper gälla emellertid numera föreskrifterna i nådiga

förordningen den 12 juli 1907 angående de slag af papper, bläck, skrifmaskin-

och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas.

Med föranledande af ofvanberörda utredning meddelade Eders

Kungl. Maj:t vidare genom nådig kungörelse den 13 november 1885 samt

nådiga bref till särskilda ämbetsverk och myndigheter föreskrifter om

det antal exemplar af statskalendern, som finge för hvarje verk anskaffas.

Genom nådig kungörelse den 4 december 1885 förklarade Eders Kungl.

Maj:t, att dittills meddelade bestämmelser om anskaffande af tidningar

för ämbetsverkens räkning upphört att gälla, samt lämnade i samman
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

hang därmed nya föreskrifter rörande den prenumeration åt tidningar,

som vissa ämbetsverk och myndigheter ägde för sin räkning verkställa.

Sedan chefen för statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande

och förslag om de åtgärder, som till vinnande af besparing i kostnaden

för det statistiska trycket lämpligen syntes böra vidtagas, beslöt Eders

Kuno-1. Maj:t den 11 december 1885 anbefalla samtliga ämbetsverk,

hvilka hade utgifvande af statistiska publikationer sig anförtrodt, att

tillse att för besparing i kostnaderna utrymmet i publikationen tillgodogjordes

på bästa möjliga sätt, där detta kunde ske utan uppoffring af

tvdlb-het och redighet samt äfven utan åsidosättande af de fordringar

man &borde ställa på verk utgifna på statens bekostnad, i sammanhang

hvarmed utdelningen af det statistiska trycket väsentligt minskades,

nämligen från omkring 850 exemplar till 383 exemplar. Denna utdelning

har emellertid sedermera, bland annat i följd åt Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 7 juli 188/, åter ökats, sa att det statistiska ti\cket,

enligt hvad som framgår af statistiska kommitténs den 7 september

1910 angifna underdåniga betänkande, för närvarande utdelas i 789

exemplar. Beträffande denna fråga vill statskontoret slutligen erinra

därom, att, sedan 1909 års riksdag hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig

framställning i fråga om minskning i de statistiska publikationernas

störa upplagor, denna framställning af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats

till nyssnämnda kommitté, som i sitt betänkande yttrat sig om, huru det

statistiska trycket lämpligen borde anordnas och utdelning däraf äga rum.

1 sin till innevarande års riksdag afgifna berättelse hafva nu

Riksdagens revisorer anfört att, då utgifterna för ifrågavarande ändamål

enligt hvad som framginge af en vid revisionsberättelsen fogad tabell

visade eu bestämd tendens att alltjämt stiga, de åtgärder, som föranledts

af Riksdagens förenämnda skrifvelse den 11 maj 1884, icke syntes

hafva varit tillfyllestgörande, på grund hvaraf revisorerna funnit sig

föranlåtna att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder kunde vidtagas

för nedbringande af de kostnader, som bestridas af de under de

olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen till skrifmaterialier och

expenser, ved m. in.

Enligt nyssnämnda tabell hafva de sammanlagda utgifterna å de

särskilda hufvudtitlarnas anslag för ifrågavarande ändamål stigit från

734,982 kronor år 1900 till 1,318,321 kronor år 1909 eller alltså med

nära 80 procent. Till jämförelse härmed kan framhållas, att enligt den

statistik öfver statens inkomster och utgifter, som är fogad såsom bilaga

vid det af kommittén för granskning af uppgjorda förslag till samfälld

plan för rikets försvar in. m. den 5 december 1910 afgifna be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

tänkande, samtliga »egentliga» statsutgifter under samma tidsperiod

stigit från 112,958,910 kronor till 175,696,414 kronor eller alltså med

omkring 55 procent. Emellertid kan förenämnda vid revisorernas

berättelse fogade tabell icke i och för sig tjäna till grundval för bedömande

af, i hvad mån statsverkets utgifter för expenser under ifrågavarande

tid vuxit. Såsom revisorerna själfva påpeka, upptagas de undertredje

hufvudtiteln hörande expensutgifterna först från och med år 1907.

Och äfven i andra afseenden torde tabellens siffror för de särskilda åren

icke vara sinsemellan jämförliga. Först efter en i detalj gående undersökning

kan det nämligen blifva utrönt, huruvida den stegring, dessa

siffror utvisa, motsvaras af statsverkets samtliga expensutgifters ökning,

och i hvad mån utgifter, som tidigare bestridts från andra särskilda

anslag, må hafva kommit att drabba hufvudtitlarnas ifrågavarande förslagsanslag.

För bedömande af, hvilka åtgärder som må finnas behöfliga för

vinnande af besparing, kräfves vidare kännedom om, huru kostnaden

fördelat sig på de olika slagen af expenser, hviiket kan utrönas endast

genom en detaljerad undersökning af de särskilda ämbetsverkens och

myndigheternas expensmedelsräkningar. För dessa räkningar fastställdes

formulär redan genom nådiga brefvet den 14 november 1842. Och

torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta formulär, i de delar

detsamma ej blifvit föråldradt, expensutgifterna i allmänhet redovisas

under följande hufvudrubriker:

Upphandling af skrifmaterialier,

Böcker och tidningar m. m.,

Tryckning och bindning,

Lyshållning,

Ved och kol,

Renhållning och städning,

Inköp och underhåll af möbler och inventarier, samt

Diverse.

Ehuru statskontoret, innan undersökningar af nu antydd beskaffenhet

må blifva verkställda, icke kan uttala sig om, i hvad mån särskilda

åtgärder för ernående af besparing kunna anses nödiga eller i hvilken

riktning dessa åtgärder böra gå, anser sig statskontoret emellertid redan

nu kunna framhålla, att eu ökning af expensutgifter i vissa fall motsvaras

af minskning i utgift för arbetskraft. Statskontoret syftar härvid

på utgifter för skrif- och räknemaskiner, blankettryck och dylikt.

Det torde nämligen icke råda något tvifvel därom, att anskaffandet af

dylika hjälpmedel i många fall är just ur besparingssynpunkt fördelaktigt.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 69 Håft. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 ; Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Vidare hafva revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda

förslagsanslag till skrifmaterialer och expenser, ved m. m. bestridts utgifter,

hvartill tillgångar synts hafva bort på annat sätt beredas, ifrågasatt,

huruvida icke närmare föreskrifter må lämpligen kunna meddelas

beträffande användandet af medel från dessa anslag.

I saknad af kännedom om, på hvilka särskilda fall revisorernas

berörda uttalande syftar, kan statskontoret ej närmare yttra sig om det

af revisorerna antydda behofvet af föreskrifter. Utan tvifvel torde det

vara förenadt med svårighet att genom en allmän föreskrift exakt angifva

alla de slag af utgifter, som äro att hänföra till expenser. Om

emellertid en utredning i ofvanberörda riktning kommer till stånd, kan

måhända denna gifva uppslag till meddelande af föreskrifter i syfte att

begränsa eller närmare bestämma expensanslagens användning. Äfven

torde kunna ifrågasättas, huruvida ej i sammanhang därmed bör tagas

i öfvervägande behofvet af föreskrifter, i hvad mån vissa slag af expensutgifter

må af ämbetsverken själfva beslutas eller böra underställas Eders

Kungl. Maj:ts profning.»

Otvifvelaktigt är att, på sätt af revisorerna framhållits, ämbetsverkens

expensutgifter visa en tendens till stegling, som måste mana

till öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas till begränsning

af dessa utgifter. Äfven med behörigt iakttagande af att statsförvaltningens

år från år växande omfång naturligtvis betingar en viss

ökning af ifrågavarande utgifter och med allt erkännande af att, såsom

af statskontoret framhålles, en del af dessa utgifter motsvaras af besparing

i kostnaderna för arbetskraft, anser sig Riksdagen kunna antaga

att, därest ej mindre nödig sparsamhet med expensmedlen i hvarje särskilt

fall iakttoges än äfven noggrannare föreskrifter beträffande de

ändamål, som från expensanslagen må tillgodoses, blefve utfärdade, en

minskning i ifrågavarande utgifter skulle kunna åstadkommas. För

sådant ändamål torde det jämväl vara af betydelse, om, såsom af statskontoret

ifrågasättes, bestämmelser meddelades, i hvilken utsträckning

ämbetsverken själfva må besluta angående sina expensutgifter eller desamma

böra underställas Eders Kungl. Maj:ts pröfning. På grund af

hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl.

Maj:t taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna vidtagas till

vinnande af begränsning i utgifterna från förslagsanslagen till skrifmaterialier

och expenser, ved m. in. och därefter meddela det beslut i

ärendet, hvartill omständigheterna må föranleda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Beträffande frågan om större planmässighet i statens byggnadsföretag

hafva revisorerna anfört följande:

»Sedan 1907 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten af att i den

byggnad, som telegrafverket då ämnade uppföra i Östersund, tillräckliga

lokaler anordnades ej allenast för telegraf och telefon utan äfven för

postverkets behof, anslöt sig 1908 års Riksdag till samma uttalande

men gaf tillika i skrifvelse den 8 maj sistnämnda år detta sitt uttalande

i ämnet en större omfattning, i det Riksdagen framhöll, att äfven vid

andra byggnadsföretag än dem, som afsåge anordnandet af lokaler för

telegraf och telefon samt post, hänsyn borde tagas till, huruvida icke

inom samma byggnad kunde, förutom för den ursprungligen afsedda

statsinstitutionen, beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar,

som vore i behof att tillgodoses i berörda afseende. Riksdagen

föreställde sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna

vinnas för statsverket, om vid uppförande af byggnader för det allmännas

räkning uppmärksamheten alltid vore fastad på, huruvida samtidigt andra

byggnadsbehof skulle kunna på lämpligt sätt blifva afhulpna. Och ansåg

Riksdagen detta ämne vara af den betydelse, att Riksdagen ville i

detsamma en gång för alla uttala sin åsikt, hvadan Riksdagen fästade

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf, att vid fråga om uppförande

af byggnader för statsverkets räkning under öfvervägande toges,

huruvida icke genom ett och samma byggnadsföretag flera offentliga

institutioners behof af nya lokaler skulle kunna tillgodoses.

Årets statsrevisorer hafva på grand dels af iakttagelser under den

resa revisorerna företagit, och dels af hvad för öfrigt under revisionsarbetet

inhämtats, kommit till den uppfattningen, att ofvanberörda af

1908 års Riksdag så bestämdt uttalade önskemål icke blifvit i tillfredsställande

mån af vederbörande beaktadt.

Revisorerna hafva sålunda trott sig finna, dels att man icke alltid

behörigen öfver vägt möjligheten att genom ett och samma byggnadsföretag

tillgodose olika offentliga institutioners behof af lokaler, dels

att de institutioner, för hvilkas medel respektive byggnader uppförts,

emellanåt i alltför stor utsträckning tillgodosett sina egna intressen med

åsidosättande i viss mån af rimliga anspråk från de institutioners sida,

hvilka af dem skulle hyra lokaler, och dels att stundom tvister om

hyresbeloppens storlek eller andra smärre meningsskiljaktigheter äfventyrade

beståndet af ingångna hyresaftal.

Såsom exempel på sistberörda förhållande få revisorerna hänvisa

till hvad de i sin berättelse angående riksbankens styrelse och förvaltning

anfört i fråga om riksbankshusen i Kalmar och Halmstad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrifvelse Xr 242.

Beträffande åter frågan om flera institutioners tillgodoseende genom

ett och samma byggnadsföretag få revisorerna fästa uppmärksamheten

på nedannämnda förhållanden i Norrköping och Karlstad.

I förstnämnda stad pågår för närvarande uppförandet af ett större

hus för telegrafverkets räkning, men såvidt revisorerna kunnat inhämta,

hafva icke några förhandlingar ägt rum, afseende att möjliggöra inrymmande

i samma hus af lämpliga lokaler för det i Norrköping innevarande

höst öppnade och tills vidare i provisorisk lokal inhysta afdelningskontor

af riksbanken.

Hvad åter angår Karlstad få revisorerna erinra, hurusom med

bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning 1907 års Riksdag

medgaf, att för telegrafverkets behof Ange för en summa af 100,000

kronor inköpas fastigheten nr 80—81 i kvarteret Björnen vid Alfgatan

i nämnda stad.

Uti sin i ärendet till Kungl. Maj:t gjorda framställning anförde

telegrafstyrelsen, att å tomten, som innehölle en areal af 2,480,34

kvadratmeter, en byggnad vore uppförd, i hvilken Värmlands enskilda

banks lokaler varit inrymda; att de i byggnadens öfre våning belägna

lokalerna med några smärre ändringar skulle kunna blifva synnerligen

lämpliga till telegraf- och telefonstation samt vore af den storlek, att

de komme att för lång tid framåt lämna fullt tillräckligt utrymme för

dessa stationer; att i nedre våningen, hvilken innehölle bostadslägenheter

och arkiv, enligt telegrafstyrelsens förmenande synnerligen väl

skulle kunna beredas lokal för postkontoret, för hvilket ändamål en till—

byggnad å gården af en vånings höjd för den egentliga, för allmänheten

afsedda expeditionssalen syntes böra åstadkommas, samt att telegrafstyrelsen

i skrifvelse till generalpoststyrelsen anhållit om nämnda styrelses

yttrande i fråga om anordnandet af en dylik postkontorslokal.

Emellertid hade generalpoststyrelsen den 9 april 1907, och således

innan Riksdagen fattat sitt beslut i frågan, till telegrafstyrelsen återställt

dess skrifvelse med ett enkelt påtecknande att kungl. generalpoststyrelsen

icke ansåge sig böra af telegrafverket förhyra de af telegrafstyrelsen

ifrågasatta lokalerna, enär desamma syntes blifva olämpliga

för postkontoret.

Sedan frågan om post- och telegraflokalernas inrymmande i en

och samma byggnad på detta summariska sätt förfallit, tog telegrafstyrelsen

för telegrafverkets behof i anspråk ej allenast den rymliga

öfre våningen i det inköpta huset, hvilken våning kort förut ansetts

vara fullt tillräcklig för ändamålet, utan äfven en stor del af nedre

våningen, hvars öfriga lokaler uthyrdes till hos verket anställda personer.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Postverket åter har i år på 10 års tid, räknadt från och med den 1

oktober 1911, af enskild person förhyrt lokaler i en under uppförande

varande byggnad å tomten nr 41, kvarteret Grufvan, i hörnet af Kungsgatan

och östra Kyrkogatan mot eu hyressumma, som, inberäknadt,

ersättning för lokalens uppvärmning samt vissa andra förmåner, är bestämd

till 9,000 kronor om året.

Revisorerna hafva besökt telegraflokalerna i Karlstad och hafva

jämväl tagit i betraktande det under byggnad varande hus, i hvilket de

nya postlokalerna skola inrymmas. Och få revisorerna, med vidgående

att det senares läge möjligen kan anses vara något fördelaktigare, dock

uttala den uppfattningen, att, därest allvarliga underhandlingar mellan

ifrågavarande kommunikationsverks styrelser kommit till stånd, man

förmedelst lämpliga anordningar och eventuellt erforderliga tillbyggnader

bort kunna i telegrafhuset bereda båda verken fullt tillfredsställande lokaler.

En ytterligare omständighet är äfven härvid att bemärka. Revisorerna

funno nämligen vid sitt besök i landsstatshuset, att landtmäterikontoret

torde vara i behof af ökadt utrymme, hvarjämte revisorerna inhämtat,

att ett förslag uppgjorts, gående ut på att för en kostnad af omkring

35,000 kronor uppföra byggnader för kontorets räkning å landsstatshustomten.

Skulle man nu utgå ifrån, att postens inrymmande i telegrafhuset

i Karlstad ej kommer att äga rum, så borde väl åtminstone för

landtmäterikontoret kunna beredas lokaler i samma hus, hvilket ju är

beläget i landsstatshusets närhet och obestridligen lämnar tillräckligt utrymme

för ändamålet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hafva revisorerna ånyo

velat framhålla vikten af att större planmässighet införes i statens byggnadsverksamhet.

Sålunda bör, då fråga om byggnadsföretag för det

allmännas räkning uppstår, till en början undersökas, huruvida icke

byggnadsbehofvet kan tillgodoses genom anlitande af utrymme i redan

befintliga, kronan tillhöriga byggnader, samt, sedan nybyggnad befunnits

oundviklig, tillses, huruvida annat byggnadsföretag på samma plats kan

för statens räkning vara under närmaste tid erforderligt. Utredning

i dessa afseenden kan möjligen hvad hufvudstaden angår verkställas af

öfverintendentsämbetet och hvad landet i öfrigt beträffar af respektive

länsstyrelser, hvilka samtliga myndigheter för sådant ändamål borde

åläggas att föra fullständiga liggare öfver såväl statens tomt- och byggnadsfastigheter,

som de lokaler, hvilka af statsinstitutioner äro förhyrda

å de särskilda orterna.

Har beslut fattats om byggnads uppförande för två eller flera

institutioners gemensamma räkning, bär visserligen arbetets anordnande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

och öfvervakande omhänderhafvas af en myndighet men den eller de

myndigheter, som skola hafva del i byggnaden, beredas tillfälle att

öfvervaka, att deras intressen blifva behörigen tillgodosedda. För afgörande

vid härvid tilläfventyrs uppkommande meningsskilj aktigheter

synas reglementerade former böra vara uppställda, liksom äfven för

slitande af tvistigheter, som under byggnads begagnande kunna uppstå

emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Revisorerna hafva ingalunda förbisett, att särskilt i det fall, då

myndigheter lyda under olika statsdepartement eller då en af myndigheterna

är omedelbart underordnad Riksdagen, planmässigheten och det

intima samarbetet försvåras. Men är man ense om frågans vikt, torde

dessa svårigheter ej vara omöjliga att öfvervinna.))

I ärendet hafva generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och öfverintendentsämbetet

afgifvit utlåtanden, och tillåter sig Riksdagen beträffande

de båda förstnämnda yttrandena hänvisa till de tryckta förklaringarna.

Öfverintendentsämbetet uttalar i sitt den 10 januari 1911

dagtecknade utlåtande, att ämbetet funne de af revisorerna framhållna

önskemålen synnerligen beaktansvärda, och yttrar ämbetet vidare:

»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning

om uppförande af gemensamma byggnader för olika statsändamål

icke velat fastslå detta såsom en bestämd regel, utan endast åsyftat

sådana fall, då dylik gemensam byggnad ur olika synpunkter kan visa

sig lämplig. Ämbetet får här i korthet utveckla, huru ämbetet tänkt

sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.

Hvad revisorerna påpekat, beträffande behofvet af större planmässighet

i statens byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla

denna byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen med

närmaste omgifning. För att beträffande denna byggnadsverksamhet

kunna uppfylla det af revisorerna uppställda önskemålet fordras, angående

dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter rörande:

l:o) Statens ägande mark inom och närmast kring samhället;

2:o) Statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller

blott delvis tagna i anspråk; ,

3:o) För statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga

storlek.

För att göra dessa uppgifter lätt öfverskådliga, bör för hvarje

samhälle upprättas en karta upptagande samhället med närmaste omgifning

utförd i måttligt format. Å denna karta skulle förhållande inom

samhället i här berörda hänseende åskådliggöras ungefärligen på sätt,

som här bilagdt prof visar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

Till hvarje sådan karta skall höra en liggare eller på annat, lätt

tillgängligt sätt, ordnade dokument innehållande:

l:o) Planer och nödiga sektioner samt fotografier till hvar och eu

af statens byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);

2:o) Uppgift angående lokalfördelningen inom dessa byggnader

samt angående den myndighet, under hvilken hvarje byggnad sorterar;

3:o) Uppgift, hvilka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits

till annan än statsinstitution och i sa fall till hvem, angående tidpunkten

då hyresaftalet utgår samt angående hyresbeloppets storlek;

4:o) Uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits

skola förflyttas ur nuvarande lokaler och i så fall när och hvart;

5:o) Uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående

dessa lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresaftalet utgår.

Dylika uppgifter böra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade,

hvad . Stockholm beträffar, hos öfverintendentsämbetet, och hvad

landet i öfrigt beträffar, hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet,

att länsstyrelserna böra afgifva dubblettexemplar af sina uppgifter till

öfverintendentsämbetet, sa att det måtte hos en central myndighet

finnas möjlighet att i här ifrågavarande afseende vinna nödiga uppgifter

och ernå sådan kontroll, som af Eders Kungl. Maj:t kan komma

att åläggas.

Utnyttjande af det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet

tänkt sig så ordnadt, att ämbetet, dels vid hvarje nådigst anbefalld

pröfning af föreslagen ny- eller ombyggnad af kronans byggnad skulle

tillse, att vederbörlig hänsyn tagits till här ifrågavarande önskemål, dels

vid förfrågan från sådan statens myndighet, som ämnar åt sig utföra

ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och anvisningar, som i

bemälda hänseende kunde vara att iakttaga vid byggnadsföretagets

planering.

Den största svårigheten vid tillämpningen af de föreslagna åtgärderna

torde ligga däruti, att långt ifrån alla för statens medel utförda

byggnadsföretag komma under ämbetets granskning, i hvilket hänseende

ju dock en förändring kan tänkas införd.

Skulle Eders Kung!. Maj:t finna det här af ämbetet föreslagna

sättet att, åtminstone i görligaste män, uppfylla det af revisorerna framställda

önskemålet vara lämpligt, torde närmare bestämmelser och

anvisningar rörande den föreslagna anordningen böra utarbetas och

fastställas.

Beträffande de öfriga delarna af revisorernas uttalade önskemål,

nämligen angående utarbetande af reglementerade former för afgörande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrifvelse Nr 242.

af de meningsskiljaktigheter, soin möjligen kunna uppstå mellan olika

institutioner, om nybyggnad beslutats skola uppföras gemensam för två

eller flera institutioner, anser ämbetet detta synnerligen önskvärd! och

torde utarbetande af dylika bestämmelser böra anbefallas.»

Hvad revisorerna i förevarande ärende antört, Annor Riksdagen

synnerligen beaktansvärdt. Med den stora omfattning, som statens

byggnadsverksamhet under de senare åren tagit och jämväl för framtiden

kan förväntas komma att erhålla, synes det nämligen vara eu

tvingande nödvändighet att ej endast genom största möjliga sparsamhet

vid de särskilda byggnadsföretagens utförande, utan äfven genom eu

planmässig behandling af frågan, om i hvad män flere olika institutioners

behof af lokaler må kunna med ett och samma byggnadsföretag

tillgodoses, kostnaderna för byggnadsverksamheten varda i möjligaste

grad nedbringade. Att dessa synpunkter dock icke, trots 1908 års

Riksdags skrifvelse i ämnet, i nödig utsträckning hittills iakttagits, därom

synas de af revisorerna anförda exempel och hvad Riksdagen i öfrigt i

detta hänseende har sig bekant lämna vittnesbörd. Då Riksdagen

emellertid, såsom ofvan antydts, hyser den uppfattningen, att åtgärder

till rådande af bot på de öfverklagade missförhållandena äro af behofvet

oundgängligen påkallade, samt Riksdagen funnit såväl de särskilda synpunkter,

som enligt revisorernas åsikt böra vid öfvervägande af denna

fråga tagas i beaktande, som ock de af öfverintendentsämbetet föreslagna

åtgärder för genomförande af den åstundade planmässigheteu

vara väl ägnade att bidraga till en god lösning af frågan, har Riksdagen

ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning i

ämnet i den af revisorerna och öfverintendentsämbetet angifna riktning.

Riksdagen får alltså anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning angående de åtgärder, som må vara erforderliga till

vinnande af större planmässighet i statens byggnadsverksamhet, vid

hvilken utredning de af Riksdagens revisorer och öfverintendentsämbetet

i förevarande ärende angifna synpunkter torde komma under ompröfning,

samt därefter meddela de föreskrifter i ämnet, som af omständigheterna

må anses påkallade.

Stockholm den 31 maj 1911.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.