Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m.

1911-03-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1911:25, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 25.

5

Nr 25.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 1 mars 1911.

— — — — Andra kammaren den 1 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt

för kommunalutskylder m. m.

(Lagutskottets utlåtande nr 10.)

Till Konungen.

Vid innevarande Riksdag har af enskilda motionärer gjorts framställning

angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken i 1734 års lag, hvithet lagrum

väsentligen oförändradt fortfarande är gällande, skulle för afrad, tionde

och all annan ränta af fast egendom, på sätt i nämnda kapitel närmare

stadgades, den hafva företräde till samma jord, som den ränta ägde. Beträffande

förmånsrätt för kronoutskylder saknades i öfrigt af naturliga skäl

särskild föreskrift i sagda lag. Stadgande i sådant hänseende upptogs

först i lagstiftningen genomförordningen den 8 oktober 1861, hvarigenom

kronan tillerkändes det företräde till lösegendom för gäldenärens utskylder

sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå, som omförmäles

i 12 § första stycket af nämnda kapitel.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas den faktiska förändring,

som skett i den rätt, nämnda stadganden afse att bereda, dels

genom den nya lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrifvelse Nr 25.

den nya löneregleringen för prästerskapet och hvad därmed sammanhänger.

Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,

kände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken

i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning; och hvad som då utgjordes

bestod till största delen i personliga tjänstbarheter. I en senare

tid hafva förhållandena härutinnan väsentligt förändrats. I den mån

emellertid de kommunala behofven och i följd däraf äfven beskattningen

ökades, blef det också af större vikt, att de påräknade inkomsterna någorlunda

ordentligt inflöto. Såsom bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet

vid den fördel, som läge i företrädesrätt framför öfriga fordringsägare

till betalning ur en gäldbunden persons egendom.

Till ett positivt resultat ledde dessa önskningsmål först, då på Riksdagens

initiativ genom lag den 25 april 1S89 i 17 kap. 12 § handelsbalken

infördes följande stadgande: »Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens

egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan:

kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade

afgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för sista och löpande året». Såsom skäl för den

förmånsrätt, som sålunda tillerkändes kommunerna för dem tillkommande

skatter, hänvisades inom Riksdagen på den osäkerhet, som vore en följd

af omöjligheten för dem att tillfredsställande beräkna de belopp, som för

deras förseende med nödiga inkomster behöfde uttagas. Därjämte framhölls,

att, om, såsom flerstädes i landtkommuner inträffade, en enda eller

några få medlemmar innehade största delen af kommunens skattetal, skulle

en sådan medlems oförmåga att gälda sina utskylder blifva alltför betungande

för de öfriga, och följderna däraf i synnerhet kännas hårda, i den

mån han genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande

med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de

utskylder, den medelst begagnande af sin beskattningsrätt betingat sig,

ägde förmånsrätt, syntes ock konsekvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme

kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt

ålagt sina medlemmar. Såsom skäl för att ej sätta förmånsrätten

högre än som sålunda skedde anfördes å andra sidan särskildt

den fara för fa stig hetskrediten, som däraf syntes kunna blifva en följd.

Men den allt vidsträcktare verksamhet på det kommunala området,

som varit kännetecknande för den senare tiden, och med de allt större

kraf, som därmed måst ställas på kommunernas skattdragande medlem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrifvelse Nr 25.

mar, är (let uppenbart, att kommunernas intressen i berörda afseenden

blifvit allt mera framträdande.

Det behof, som sålunda numera torde förefinnas af en ändring i

förutnämnda år 1889 tillkomna stadgande i 17 kap. 12 § handelsbalken

till större trygghet för kommunerna, har äfven tagit sig uttryck uti från

skilda håll inom Riksdagen framställda yrkanden i sådant hänseende.

Sålunda hemställdes vid såväl 1908 som 1910 års riksdagar af olika

motionärer, att kommunalutskylder måtte erhålla högre plats i förmånsrättsordningen.

Sistnämnda år bifölls äfven af Riksdagens Andra kammare

ett motionsvis framställdt yrkande, att Riksdagen måtte hos Eders

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga

förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkras (bättre) förmånsrätt

i gäldenärs bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder,

äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för utarrenderad

jordbruksfastighet, desamma måtte, i den mån de icke af arrendator

eller ägare guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt.

Gentemot dessa yrkanden, för såvidt de afsett bättre förmånsrätt i

fastighet för utskylder, som å den belöpa, har, såsom i motionerna anmärkts,

tidigare erinrats, att den förevarande frågan ej läte sig tillfredsställande

regleras utan mer omfattande ändring, än som då ifrågasatts, af

vissa till kommunallagstiftningen hörande stadganden, samt att dessa ändringar

fordrade desto noggrannare öfvervägande som med skattskyldigheten

i ifrågavarande afseende den kommunala rösträtten intimt sammanhängde.

Därjämte har gjorts gällande, att det syntes tvifvel underkastadt,

huruvida behofvet af den påyrkade förmånsrätten i fastighet verkligen

vore tillräckligt trängande för att, såsom ifrågasatts, motivera ett tillbakasättande

af den säkerhet, som inteckning i fastighet afsåge att bereda.

Då af ofvan anförda och af motionärerna närmare utvecklade skäl

Riksdagen anser det vara af vikt, att en undersökning kommer till stånd

för beredande åt kommunerna af en bättre ställning i ifrågavarande afseende,

lär därvid, hvad särskildt angår förhållandet mellan en kommun å

ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, böra tillses bland

annat, att ej annan rubbning sker i de principer, som härutinnan vunnit

uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som kan befinnas nödigt

för fullföljande af det ifrågavarande ändamålet. Äfven synes i anslutning

till hvad förut framhållits vid fråga om ny lagstiftning i det förevarande

ämnet böra tillses, att det kreditintresse vinner beaktande, som, kanske

mest för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrifvelse Nr 25.

nen fallande styrka gör sig gällande. I hvad mån med hänsyn till sagda

intresse eller andra omständigheter kan medgifvas, att kommunalutskylder

för fastighet beredas en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande

afseendet än kommunalutskylder i öfrigt, likasom äfven i hvad mån och

under hvilka villkor de kunna tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar

i fastigheten, lär böra bero af en blifvande undersökning.

Det synes Riksdagen så mycket mer anledning, att det förevarande

spörsmålet nu upptages till undersökning, som detsamma tydligen sammanhänger

med den på dagordningen stående frågan om ordnande af den

kommunala beskattningen i allmänhet, hvilken som bekant för närvarande

är föremål för utredning.

Ehuruväl det ofvan framhållna behofvet af en förändring i förmånsrättsordningen

i afseende å kommunalskatt endast i mindre mån lär göra

sig gällande beträffande härads- och landstingsmedel m. fl. allmänna afgifter,

lär dock, på sätt äfven påyrkats i en af ifrågavarande motioner

under utredningen böra inbegripas frågan om och i hvad mån förändring

i förmånsrätten äfven med afseende å dessa afgifter må böra ske.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor

kommuners, tingslags, härads och landstings samt andra med dem jämförliga

menigheters intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda

afgifter, hvilka skola till dem utgöras, må bättre tillgodoses än som

enligt gällande stadganden om förmånsrätt är förhållandet samt för Riksdagen

framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 1 mars 1911.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.