Skrifvelse till Konungen med begäran om utredning och förslag angående ändrade bestämmelser för beviljandet af de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning omförmälda rättigheter.
1911-03-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1911:46, Skrifvelse till Konungen med begäran om utredning och förslag angående ändrade bestämmelser för beviljandet af de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning omförmälda rättigheter.
Dokumentets text
Riksdagens skrifvelse Nr 46.
1
Nr 46.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 21 mars 1911.
— — — — Andra kammaren den 21 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen med begäran om utredning och
förslag angående ändrade bestämmelser för beviljandet af
de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning
omförmälda rättigheter.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 5 och memorial nr 7.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen hafva enskilda motionärer föreslagit ändringar i
bestämmelserna rörande beviljandet af s. k. tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigbeter
i syfte att häfda den kommunala själfstyrelsen på detta
område. Sålunda har föreslagits, dels att Riksdagen måtte besluta vissa
ändringar i 16, 17, 23 och 40 §§ af gällande brännvinsförsäljningsförordning,
innebärande, att de s. k. klubbrättigheterna äfvensom rätt
till utskänkuing å passagerarfartyg och öfriga tillfälliga rättigheter, med
undantag af sådan vid hälsobrunn, badort eller annan kurort på landet,
skulle helt försvinna och beträffande de sistnämnda vara beroende på
kommunalstämmans bifall och icke, såsom nu, blott hänskjutas till kommunalstämmans
hörande, dels ock att Riksdagen i skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådana ändringar i nämnda förordning, att rättighet
till försäljning af brännvin icke måtte beviljas utan bifall, i fråga om
stad, af stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, af allmän rådstuga
samt, i fråga om landet, af kommunalstämma.
I don förordning, som gällde före ikraftträdandet af nu gällande
brännvinsförsäljningsförordning, återfunnos — i 13 § — bestämmelser
Bihang till Riksd. prof. 1911. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 17 Käft. (Nr 46—49.) 1
2
Riksdagens skrifvelse Nr 46.
af i hufvudsak samma innebörd som i 16 § af sistnämnda författning,
med undantag dock af stadgandet i mom. 1, hvilket tillkom år 1905 i
sammanhang med och såsom en följd af ändrade föreskrifter till förekommande
af en särskild form af s. k. salning.
Redan före den revision af lagstiftningen rörande försäljning af
brännvin, som verkställdes år 1905 och som fick sitt uttryck i gällande
brännvinsförsäljningsförordDing, hade inom Riksdagen i motionsväg
yrkats ändring i bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna.
Så hade i en vid 1902 års riksdag väckt motion framställts
förslag, i syfte att, innan tillåtelse till utskänkning å passagerarfartyg
finge lämnas, tillfälle måtte beredas vederbörande kyrkliga och kommunala
myndigheter att yttra sig i frågan.
Motionen, hvilken blef af Riksdagen afslagen, hade afstyrkts af
bevillningsutskottet, som ställde sig afvisande mot införandet i rusdrycksIagstiftningen
af nyheten, att de kyrkliga myndigheterna skulle höras,
och som framhöll det mindre ändamålsenliga i eu anordning, enligt
hvilken yttranden skulle behöfva infordras från alla de kommuner —
ofta belägna i många olika län — hvarigenom ett passagerarfartyg hade
tilläggsplatser.
I det 1905 års Riksdag förelagda förslaget till brännvinsförsäljningsförordning
hade bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
väsentligen samma innehåll som den nuvarande 16 §.
Förslaget i denna del blef emellertid föremål för ändringsyrkanden
i ett flertal motioner. Det mest vidtgående af dessa yrkanden gick ut
på att alldeles utesluta paragrafen i fråga. Af de öfriga må här erinras
om dem, som afsågo, att samtycke af kommunalstyrelsen skulle erfordras
för beviljande af utskänkningsrätt enligt 1 och 2 mom., att yttrande
af kommunal myndighet skulle inhämtas, innan rätt till utskänkning
enligt 1 mom. och delvis enligt 4 mom. beviljades, samt slutligen
beträffande 3 mom. dels att utskänkning endast skulle få äga rum till
förtäring ombord å fartyget, åt sådana passagerare, som innehade biljett
för minst 75 öre i och för resa med fartyget, dels ock att rätt till
utskänkning å fartyg skulle meddelas endast, för så vidt fartyget anlöpte
utländsk hamn.
Det särskilda utskott, till hvilket Kungl. Maj:ts berörda proposition
jämte de i anledning af samma proposition väckta motioner hänvisats,
fann sig icke böra tillstyrka vare sig paragrafens borttagande eller
nyss omförmälda ändringsförslag, men utskottet fann dock ytterligare
restriktioner, utöfver de af Kungl. Maj:t föreslagna, erforderliga. Utskottet
anförde härom i hufvudsak följande. Såsom af det utaf utskottet
3
Riksdagens skrifvelse Nr 46.
framlagda författningsförslaget framginge, hade utskottet tillstyrkt, att
vid fråga om beviljande af utskänkningsrättighet åt klubb eller annan
förening vederbörande kommunalstyrelse skulle i ärendet höras. Analogien
med upplåtandet af allmänna utekänkningsrättigheter i stad eller
på landet syntes utskottet tala för att jämväl beträffande upplåtande af
ifrågavarande slags rättigheter vederbörande kommunalstyrelses yttrande
borde inhämtas. Skäl kunde däremot icke anses förefinnas att åt kommunerna
inrymma veto i fråga om dessa rättigheter. Den af utskottet
föreslagna anordningen syntes skänka all önskvärd garanti emot beviljande
af dylika rättigheter i en af vederbörande kommun icke önskad
utsträckning, då Kungl. Majrts befallningshafvande icke kunde antagas
utan giltiga skäl i ett dylikt ärende handla i strid mot ett af en kommun
gjordt uttalande. Vidare hade utskottet funnit lämpligt föreslå den
inskränkning med afseende å utöfningen af de utskänkningsrättigheter,
som i 2 mom. afsåges, att iskänkning af egentligt brännvin därvid
finge äga rum endast vid måltider åt spisande gäster.
Med de af utskottet föreslagna ändringarna och med tillägg af 5
mom. blef 16 § af Riksdagen godkänd.
Sedermera hafva vid såväl 1909 som 1910 års riksdagar väckts
motioner angående ändringar uti ifrågavarande bestämmelser. 1910 års
bevillningsutskott yttrade i anledning af då föreliggande motioner i
ämnet bland annat, att hvad motionärerna anfört icke öfvert.ygat utskottet
om nödvändigheten eller lämpligheten af omedelbara åtgärders vidtagande
till minskning i de tillfälliga utskänkningsrättigheterna samt
att det syntes antagligt, att frågan, huruvida ytterligare restriktiva bestämmelser
rörande sagda rättigheter till äfventyrs vore af behofvet
påkallade, i annat sammanhang komme under ett mera allsidigt öfvervägande.
Det vore nämligen att förvänta, att en omfattande utredning
beträffande såväl brännvinslagstiftningen som lagstiftningen angående
vin och maltdrycker skulle inom en nära framtid komma till stånd,
hvarvid jämväl nu berörda fråga borde tillvinna sig uppmärksamhet.
»Med särskild hänsyn härtill» — slutade utskottet sitt utlåtande —■
»torde fullgiltiga skäl finnas för Riksdagen att ej heller i år vare sig
besluta någon ändring i gällande stadganden eller begära särskild
utredning rörande behofvet af dylik ändring.» Hvad motionärerna yrkat,
vann ej heller Riksdagens bifall.
Den omfattande utredning af alkoholspörsmålet, som 1910 års bevillningsutskott
i sitt förenämnda yttrande förutsatte skulle komma till
stånd och på hvars väntade igångsättande utskottet i viss mån stödde
4
Riksdagens skrifvelse Nr 46.
sitt afslagsyrkande, blef emellertid icke af Riksdagen beslutad. Under
sådana omständigheter och då under den offentliga diskussionen såväl
inom som utom Riksdagen onekligen framburits starkt talande skäl för
en förändring af hithörande lagstiftning i fråga om åtminstone en del
af de önskemål, som påyrkats i förevarande motioner, anser sig Riksdagen
nu böra tillmötesgå de gjorda framställningarna. Att omedelbart
vidtaga ändringar i vissa paragrafer af brännvinsförsäl jningsförordningen,
finner Riksdagen dock icke tillrådligt. Erkännas måste visserligen,
att det måhända skulle erbjuda föga risk att omedelbart vidtaga
en eller annan bland de föreslagna förändringarna. Men å andra
sidan utgör dock förordningen ett sammanhängande helt, som har tillkommit
så pass sent som år 1905 efter vidlyftiga förberedande utredningar
och öfverläggningar. Riksdagen anser det då icke vara lämpligt
att utan mera ingående utredning besluta så betydelsefulla ändringar
däri, som af motionärerna föreslagits. Ett eller annat önskemål, som
\id hastigt påseende kan synas nog så välgrundad^ kan vid närmare
pröfning visa sig stöta på oförutsedda svårigheter. I sådant afseende
vill Riksdagen exempelvis framhålla, att frågan om borttagandet af utskänkningsrättigheterua
å passagerarfartyg helt visst tarfvar en närmare
utredning. Riksdagen instämmer till fullo med sammansatta bevillningsoch
lagutskottet vid 1909 års riksdag, som då hade frågan under förbereredande
behandling och i sitt — likväl afstyrkande — utlåtande
yttrade, att »det torde vara obetydligt, att den utskänkning å passagerarfartyg,
hvarom här är fråga, föranledt missbruk och olägenheter
på en mängd orter i landet». Men samtidigt som Riksdagen biträder
detta och därför äfven tillstyrker åtgärder för det ondas afkjälpande,
anser Riksdagen det vara skäl framhålla, att vid frågans lösning viss
hänsyn måste tagas till de ganska olika förhållanden, som kunna föreligga.
^ Så synes t. ex. påtagligt, att på de förbindelseleder, där trafiken
uppehålles af dels svenska och dels utländska fartyg, de svenska fartygen
skulle i konkurrensafseende råka i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänkning
å dessa förbjödes, under det den fortfarande ägde rum å
de utländska fartygen. Riksdagen vill i detta afseende särskildt erinra
om linjerna Trelleborg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn, där trafiken,
som bekant, upprätthålles medelst svenska, respektive tyska och danska
fartyg. Likaså vill det synas, att frågan om vissa mera tillfälliga rättigheter
och s. k. klubbrättigheter kanske bäst löses genom en noggrannare
klassificering af hvad som helt bör indragas och hvad som lämpligen
må bibehållas. Och beträffande sådana rättigheter, som fortfarande
böra ifrågakomma, torde, ur principiell synpunkt sedt, respektive kom
-
5
Riksdagens skri/veUe Nr 46.
muner böra tillerkännas ökadt infilande, så att rättigheterna icke må
beviljas mot afstyrkande, i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, af allmän rådstuga tamt. å landet af kommunalstämma. Alla
dessa frågor kräfva ganska visst för en tillfredsställande lösning en sådan
utredning, som blott Eders Kung]. Maj:t har utvägar att åstadkomma.
Då Riksdagen alltså anser, att åtskilliga af de önskemål, som
framburits i förevarande motioner, hafva fog för sig, men tillika finner,
att vidtagandet af så pass omfattande föiändringar i gällande btännvinsförsäljningsförordning,
som af motionärerna föreslagits, bör föregås af
en allsidig och grundlig utredning af Eders Kungl. Maj:t, får Riksdagen
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta snarast möjligt utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, att dels i den mån
hänsynen till andra berättigade intressen medgifver Eders Kung!. Maj:ts
befallningshafvande enligt förordningens 16 § nu tillkommande befogenhet
att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning göres mindre omfattande,
och dels, hvad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4 mom.
afsedda utskänkningsrättigbeter, i den mån de anses fortfarande böra
ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter alltid må höras
och mot dessas afstyrkande tillstånd till dylika rättigheter icke meddelas.
Stockholm den 21 mars 1911.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.