Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och förlust af medborgarerätt.

1912-05-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1912:132, Skrifvelse till Konungen, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och förlust af medborgarerätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

1

Nr 132,

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 17 maj 1912.

»t »i Andra kämmaren den 17 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vädd

motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss

ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och

förlust af medborgarerätt.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26.)

Till Konungen.

Yid innevarande års riksdag har enskild motionär hemställt, att Kiksdagen

måtte besluta att i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och förlust

af medborgarerätt, att ingen svensk statsborgare må kunna utan sin egen

vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.

Såsom af motionen framgår, afser densamma ändring af § 7 i 1894

års lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt. Ifrågavarande

stadgande innebär i hufvudsak, att den, som i tio år oafbrutet haft sitt

hemvist utom riket, skall anses hafva förlorat sin medborgarerätt, såframt

han icke före nämnda tids utgång och sedermera inom hvart tionde år

genom särskild förklaring förbehållit sig rättighet att fortfarande förblifva

svensk medborgare.

Före 1894 års lagstiftning saknade svensk rätt lagbestämda regler i

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 39 käft. (Nr 132—133). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

detta afseende. Emellertid torde väl hos oss såsom annorstädes i äldre

tid den uppfattningen varit rådande, att statsborgarskapet var så att säga

knutet vid statens territorium; eller med andra ord, att endast den omständigheten,

att eu individ föddes å en viss stats territorium, förskaffade

honom medborgareskap, medan å andra sidan en bosättning utomlands,

förenad med afsikt att där förblifva, i och för sig medförde medborgarerättens

förlust. Till stöd för att detta varit den äldre svenska rättsuppfattningen,

har man åberopat särskildt stadgandet i 15 kap. 7 § ärfdabalken,

enligt hvilken den, som »öfvergifver sitt fädernesland och sätter sig alldeles

neder att bygga och bo under främmande herrskap», ej njuter större rätt

till arf, som sedermera här i riket faller, än »andre utländske» på samma ort.

Yid tiden närmast före tillkomsten af 1894 års lag torde den förenämnda

rättsuppfattningen hafva modifierats genom praxis så till vida, att

först en längre tids vistelse utomlands, regelmässigt under tio år, ansågs

innebära en giltig grund för antagandet, att vederbörande på allvar öfvergifvit

riket. Innan tioårsperioden förlupit, ansågs följaktligen den utflyttade

utan vidare hafva bibehållit sitt svenska statsborgarskap, medan han efter

samma tids förlopp, för att alltjämt få räkna sig det svenska statsborgarskapet

till godo, måste särskildt styrka sin afsikt att icke för alltid bryta

förbindelsen med hemlandet. Denna modifierade rättsuppfattning har fått

ett uttryck i ett i konsulatinstruktionen den 1 juli 1887 förefintligt stadgande

af innehåll, att vid inskrifning i den nationalitetsmatrikel, som skulle

föras vid svensk-norska konsulat, konsuln alltid borde i afseende å svenska

undersåtar, som oafbrutet vistats utomlands i tio år eller därutöfver, på

förhand göra förfrågan hos ministern för utrikes ärenden, huruvida inskrifning

finge äga rum. Berörda föreskrift grundade sig uppenbarligen

på den åskådningen, att eu tioårig bortovaro från Sverige icke i och för

sig orsakade medborgarerättens förlust.

Yid utarbetandet af 1894 års lagstiftning om förvärfvande och förlust

af medborgarerätt utgick man från här stamning sprincipen såsom grundval

för denna rätt. 1 öfverensstämmelse med denna utgångspunkt uttalades

i motiven till ifrågavarande lagstiftning, att liksom medborgarerätten icke

kan förvärfvas allenast genom invandring eller fast bosättning på statens

territorum, så bör också omvändt den eu gång förvärfvade medborgarerätten

icke kunna förloras endast genom utvandring eller fäst bosättning i utlandet.

Erfarenheten visade nämligen, att mången, som utvandrat, fortfarande

kände sig starkt fästad vid sitt fädernesland och ådagalade ett

verksamt intresse för detsamma, och äfven där detta icke vore händelsen,

vore det ofta ovisst, om viljan att bryta förhållandet vore fast och slutlig.

*

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bilisdagens skrifvelse Nr 132. 3

A andra sidan måste det tydligen, om den utvandrade icke förvärfvade

utländsk medborgarerätt, vara högst olämpligt ur statens synpunkt, att han

fortfore att för beständigt vara svensk medborgare och öfverflyttade denna

egenskap på sina efterkommande, hvarigenom skulle skapas en stor klass

personer, mot hvilka det i allmänhet blefve faktiskt omöjligt att göra

medborgarerättsliga plikter gällande, under det de efter behag kunde utkräfva

medborgarerättens förmåner. Till förekommande af dessa olägenheter

syntes en reglerande föreskrift nödvändig, och tillkom på denna

grund ifrågavarande stadgande i 7 § af lagen, innebärande statsborgarskapets

automatiska bortfallande efter tio år. Af motiven till lagen framgår,

att stadgandet om tioårsfristen tillkom med den tyska lagen som förebild,

men äfven med hänsyn till förberörda svenska praxis. Då emellertid

sådana fall kunde inträffa, att ett långt vistande i utlandet likväl icke

gjorde vederbörande främmande för Sverige, borde möjlighet gifvas den,

som så önskade, att trots utflyttningen bibehålla medborgarskapet. För

att bereda utväg härtill, men samtidigt i görligaste mån förekomma ovisshet

om hvilka personer som voro och hvilka icke voro svenska medborgare,

fäste man rätten till statsborgarskapets bevarande vid ett uttryckligt

tillkännagifvande inför offentlig myndighet.

Den föregående framställningen torde hafva gifvit vid handen, dels

att förevarande tioår sklausul, den s. k. tioårslagen, i realiteten närmast är

att betrakta såsom ett lagfästande af förut gällande praxis, dels ock att

den begränsning af den utaf lagstiftningen i princip godkända härstamningsgrundsatsen,

som densamma innebär, näppeligen tillkommit af principiella

skäl, utan snarare af rena lämplighetshänsyn.

Det starkaste skälet för tioårsklausulens bibehållande torde alltjämt

vara af öfvervägande praktisk natur. Härmed åsyftas den redan under

förarbetena till 1894 års lag uppmärksammade och jämväl af motionären

berörda roll, som ifrågavarande bestämmelse i internationellt hänseende

spelar vid behandlingen af vissa fattigvårdsärenden. Eiksdagen vill i

detta afseende påpeka, hurusom, när fråga uppstår om hemsändande af

person utaf svensk härkomst, som utomlands fallit fattigvården till last,

detta plägar ske först efter diplomatiska förhandlingar. Visar det sig därvid,

att vederbörande förlorat sitt svenska statsborgarskap, kan Sverige

vägra att mottaga honom, och i sådant fall kommer tioårslagen ofta nog

till användning.

Tioårsklausulen har sålunda en viss betydelse för Sverige i internationellt

hänseende, men värdet af densamma för dock efter utskottets mening

icke öfverskattas. Hvad den kommunala fattigvårdstungan angår,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

kan sålunda erinras, att enligt fattigvårdsförordningens 31 § 2 mom. fattigvårdssamhälle,

som fått utgifva fattigvård för person, hvilken under fem

års tid oafbrutet vistats utom riket, må kunna erhålla understöd af staten,

i den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och Kung!.

Maj: t prof var skäligt. Ett upphäfvande af tioårsklausulen skulle följaktligen

näppeligen leda därhän, att den kommunala fattigvårdstungan stegrades.

Vidare förtjänar det påpekas, att af de länder, hvilkas nationalitetslagar i

ifrågavarande afseende innehållit eller innehålla bestämmelser af liknande

slag som den svenska, några antingen redan upphäft eller stå i begrepp att

upphäfva desamma, hvadan sålunda internationella reciprocitetshänsyn, hvilka

beträffande frågor af föreliggande slag kräfva stort beaktande, icke numera

torde vara af samma betydelse som förr. Slutligen tillåter sig Eiksdagen

framhålla, att fattigvårdsförhållandena de olika staterna emellan, enligt hvad

erfarenheten gifver vid handen, låta sig ordnas på de mellanfolkliga

öfverenskommelsernas väg. Så har exempelvis, om än ofullständigt, skett

emellan Sverige och Danmark genom deklarationerna af den 13 och den

26 juli 1888, hvarjämte mellan Sverige och Norge motsvarande förhållanden

äro genom särskilda bestämmelser reglerade.

Med hänsyn till dessa omständigheter kunna därför vid bedömandet

af fiågan om tioåi''sklausuIens upphäfvande de ur fattigvårdssynpunkt

anförda betänkligheterna näppeligen tillmätas så stor betydelse som de

tungt vägande skäl i motsatt riktning, hvilka af motionären blifvit framförda.

Särskildt synes det Eiksdagen böra understrykas, att den uppfattning

numera måste anses föråldrad, enligt hvilken enhvar medborgare,

hvilken ur riket utflyttar, därmed är för landet förlorad. Tydligt är nämligen,

att med våra dagars vidtutgrenade kulturella och ekonomiska förbindelser

på det mellanfolkliga området kunna utflyttade statsborgare vara

hemlandet till afsevärdt gagn, och detta gäller icke minst i fråga om

de mindre nationerna. Framför allt förefaller det Eiksdagen, som om en

stat, hvilken äger en så betydande emigration som Sverige, borde låta

sig anläget vara att söka upprätthålla förbindelsen med sina emigranter.

TJr denna synpunkt är tioårslågen, hvilken, i stället för att stärka och

återknyta, tvärtom afskär bandet mellan hemlandet och de utvandrade,

efter Eiksdagens mening föga lämplig.

Gällande lag bereder visserligen möjlighet för den, som så önskar,

att varda bibehållen vid sitt svenska statsborgarskap, för hvilket ändamål

han, såsom förut nämnts, allenast har att i föreskrifven ordning göra

skriftlig anmälan hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Men

anlitandet af denna utväg medför eu del omgång och besvär, äfvensom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

5

åtskillig kostnad, hvilken likväl mången gång för vederbörande torde

kännas betungande nog. Enligt hvad erfarenheten visat, har jämväl berörda

möjlighet till statsborgarskapets bevarande i stor utsträckning faktiskt

lämnats obegagnad.

Såsom af motionären påpekats, hafva också några främmande stater

redan frångått eller stå i begrepp att frångå den rättsuppfattning, som

fått ett uttryck i förevarande bestämmelse af den svenska lagen om medborgarerätt.

I stället upptages den moderna principen, att, såsom regel,

ingen person utan sin egen vilja och vetskap bör frånhändas sitt statsborgarskap.

Så har redan delvis skett i Holland, och hvad Tyskland beträffar,

är förslag i nämnda riktning för närvarande beroende på tyska

riksdagens pröfning. Vinner förslaget bifall, torde därefter Danmark och

Ungern jämte Sverige vara de enda europeiska länder, h vilkas medborgarerättslagar

ansluta sig till principen om statsborgarskapets automatiska bortfallande

efter viss tids oafbruten bortovaro från hemlandet.

Ytterligare vill Riksdagen framhålla, att den allmänna mening om

tioårslagens olämplighet, som synes råda bland utlandets svenskar, torde

vara ännu ett skäl för en ändring i gällande bestämmelser.

Riksdagen delar sålunda i princip motionärens uppfattning om önskvärdheten

och lämpligheten af ifrågavarande lagändring, men anser sig icke

kunna tillstyrka motionärens hemställan oförändrad. Det lärer nämligen

knappast vara lämpligt att i den omfattning, som de i densamma använda

ordalagen gifva vid handen, införa principen, att ingen svensk statsborgare

må kunna utan sin egen vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.

Riksdagen vill i detta afseende allenast erinra om exempelvis

den allmänt vedertagna inskränkning i nämnda regel, som betingas af, att

samma person ej bör tillåtas att samtidigt vara medborgare i mer än eu

stat, äfvensom därom, att enligt gällande bestämmelser hustru eller omyndigt

barn i statsborgerligt hänseende i åtskilliga fall följer sin man, respektive

sin fader eller moder.

Slutligen anser sig Riksdagen böra framhålla, att det förevarande

spörsmålet är af ömtålig natur, då jämväl åtskilliga internationella reciprocitetshänsyn

påkalla uppmärksamhet. Riksdagen är också förvissad

därom, att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att taga under öfvervägande

alla på frågan inverkande omständigheter samt särskildt fästa

behörigt afseende vid motsvarande lagstiftning utomlands, framför allt i

de länder, med hvilka Sverige står i en lifligare beröring. Att sistnämnda

omständigheter beaktas är så mycket angelägnare, då, som bekant,

vår nuvarande lagstiftning tillkommit efter samarbete med Danmark

och Norge.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i hvad mån sådan ändring

i gällande lagstiftning om förvärfvande och förlust af medborgarerätt må

vidtagas, att såsom regel svensk statsborgare ej må utan sin egen vilja

och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 17 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.