Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.
1912-05-21 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1912:151, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
Nr 151.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 21 maj 1912.
» » » i Andra kammaren den 21 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i
lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser
om sjöfynd.
(Lagutskottets utlåtande nr 32.)
Till Konungen.
Genom en den 26 januari 1912 clagtecknad proposition, nr 26, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt
till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande
vissa bestämmelser om sjöfynd.
Beträffande det sist nämnda lagförslaget har detsamma utan förändring
blifvit af Riksdagen bifallet.
Hvad åter angår det i propositionen innefattade förslaget till lag
om ändring i vissa delar af sjölagen har Riksdagen, som icke kunnat i
oförändradt skick bifalla detta förslag, i anledning af propositionen beslutat
för sin del antaga följande
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 saml. 42 Käft. (Nr 151—155.) 1
2
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
Lag
om ändring i vissa delar af sjölagen.
Härigenom förordnas dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen
skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 223—227, 268, 283
och 294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter
223 § skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse
nedan angifves:
220 §.
Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å
det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen
orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige
all skada och förlust, som däraf kommer.
År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de
skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse
sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för
någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.
För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga
ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgifvit
mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att uttaga
det Överskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare
de skyldiga endast hvar för sin del af ersättningen.
Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rätten
taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning
eller icke.
223 §.
Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna
att, såvidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen
och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess
besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för räddning
ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas
befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort
eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
3
223 a §.
Lika med sammanstötning, hvarom i denna lag sägs, skall anses där
i följd af fartygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakas
å annat fartyg eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning
emellan fartygen äger rum.
224 §.
Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombordvarande
gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock
enhvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå
bärgarelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock
den berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat
människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogadt
förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.
Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,
som afo annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.
Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget
kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå
bärgarelön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet af
aftalet.
Kunna parterna icke enas om bärgarelönens storlek, skall denna bestämmas
af domstol.
225 §.
Vid bestämmande af bärgarelönens belopp har rätten att taga i betraktande
följande omständigheter:
1. 1 första rummet:
a) i hvad mån bärgningsföretaget lyckats;
b) den insikt och drift, hvarmed bärgningsarbetet utförts, samt den
tid och möda, som därtill användts;
c) den fara, för hvilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning
eller gods varit utsatta;
d) den fara, för hvilken bärgarna eller deras redskap utsatts;
e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller
annan eller att eljest lida förlust, för hvilken bärgarna utsatt sig;
f) den skada, bärgarna må hafva lidit till lif, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,
samt värdet af de vid bärgningen använda redskap;
4
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit
särskildt utrustadt för bärgningsarbete.
2. I andra rummet:
det bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse
föranledt den nöd, hvari fartyget varit försatt, eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande af
bärgadt gods eller annan sviklig handling, äge rätten förklara bärgarelönen
förverkad eller nedsätta dess belopp under hvad eljest varit skäligt.
226 §.
Bärgarelön må icke sättas högre än till värdet af det bärgade, däri
inberäknadt frakt och passagerareafgifter, efter afdrag för tull och öfriga
afgifter, som böra af det bärgade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande,
värdering och försäljning.
Under bärgarelön innefattas jämväl godtgörelse för det bärgades
förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller
annan redskap.
227 §.
År aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och
under dess inflytande och pröfvas villkoren i aftalet icke vara skäliga,
äge rätten efter yrkande af någondera parten förklara aftalet helt eller till
viss del ogillt.
Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som
annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, finnes
stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna lämnat.
Hvad i 225 § sista stycket är stadgadt skall ock äga tillämpning för
det fall att aftal rörande bärgning finnes träffadt.
Har bärgarelön guldits medan nöden ännu varade, åligge den, som
vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex månader
efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.
268 §.
Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:
1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande
ur fiendes våld;
2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,
hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro
lagligen berättigade;
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
5
3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218§§);
bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som blifvit
under resa såldt för fartygets behof; och
4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren
i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på ute*
blifvet, felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,
hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt
ingått och som skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap
fullgöras, så ock fordringar för ersättning för skada, hvilken
vållats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvare^
fordran för hvad han själf förskjutit för fartygets
behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål
nödgats utgifva; fordran å utbekommande af belopp, som någon
jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad
å honom belöpt enligt fördelning, hvarom där sägs.
Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt
omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.
Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,
enligt bodmeribrefvets innehåll.
Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.
283 §.
Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller
lagsökning betalning sökes,
1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispachens dag;
2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —
inom ett år efter slutad lossning;
3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den
dag, skadan timade;
4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt
enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af
honom själf utgifvits;
6
Riksdagens skrifvelse Nr 151.
6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning.
Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller
för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jämväl
hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt
likaledes förfallen inom den för hvarje särskilt fall ofvan angifna tid.
Där borgenär för annan fordran, hvarom i denna § sägs, äger tillika hålla
sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare sådan rätt honom
öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.
294 §.
Har sammanstötning eller sådan händelse, som i 223 a § sägs, timat
och uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att
för ty fall iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor, eller med
fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas.
Har befälhafvaren i annat fall än nu sagts underlåtit att, såvidt det
kunnat ske utan allvarlig fara för eget fart)7g samt besättningen och passagerarna
därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig
och behöflig för hans räddning, dömes till böter eller fängelse.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Stockholm den 21 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.