Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion.
1912-05-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1912:220, Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
1
Nr 220.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1912.
» » »i Andra kammaren den 28 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara, dels ock en i ämnet väckt motion.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 44.)
Till Konungen.
Genom proposition, nr 148, af den 22 mars 1912 har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogadt förslag till förordning angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara.
I anledning af berörda proposition har inom Riksdagen väckts
motion, i hvilken hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders
Kungl. Magt anhålla om utredning angående lämpligheten af kreditupplagsinstitutionens
införande samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 58 höft. (Nr 220.)
1
2
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
Eders Kung! Maj:ts förevarande proposition afser, i likhet med
Eders Kungl. Maj:ts i propositionen nr 121 likaledes af den 22 mars
1912 framställda, af Riksdagen i hufvudsak godkända förslag till förordning
om frilager, att möjliggöra upparbetandet af en kraftig transithandel.
Men under det att begagnandet af frilager — liksom i ännu
högre grad anlitandet af frihamn — förutsätter en affär, som nått en
betydande omfattning och förfogar öfver afsevärdt kapital, är nu ifrågasatta
tullrestitutionsförfarande ägnadt att utgöra ett stöd äfven för sådana
affärsidkare, som äro i tillfälle att endast i mera blygsam skala drifva
transithandel. Såsom ett komplement till frilagret och frihamnen torde
därför tullrestitutionen enligt föreliggande förslag kunna hafva sin betydelse,
allrahelst det torde vara att förutse, att, med den jämförelsevis ringa
utveckling vår egentliga transithandel hittills nått, relativt få firmor
skola för närvarande vara i stånd att bära de med användandet af frihamn
och frilager förenade kostnader. Det nu ifrågasatta restitutionsförfarandet
bör därför kunna hafva en uppgift att fylla äfven såsom
banande väg för ett allt mer ökadt anlitande af frihamn och frilager.
Gifvet är, att införandet af ett tullrestitutionsförfarande, enligt hvilken
på sätt i föreliggande proposition föreslås, godset efter införseln är i
ägarens förvar, undandraget all tillsyn från tullverkets sida, och där
krafvet på den materiella identiteten mellan införd och utförd vara är
uppgifvet, kan innebära vådor för ej mindre statens intresse i fråga om
tullinkomsterna än äfven den inhemska industrins berättigade kraf på
effektiviteten af gällande tullsatser. Riksdagen har då velat se till, huruvida
författningsförslaget å ena sidan uppfyller de fordringar,. som med
hänsyn till institutets uppgift att på ofvan angifna sätt befrämja transithandeln
böra ställas på detsamma, och å andra sidan lämnar tillfredsställande
skydd åt berörda såväl statens som enskildas intressen.
Er den förra af nu angifna synpunkter har Riksdagen ansett det
vara angeläget, att tillträde till förfarandets anlitande beredes icke blott
den till betydande omfattning redan hunna affärsverksamheten utan äfven
den, som med goda förutsättningar att nå en sådan utveckling ännu
befinner sig på ett mera blygsamt stadium. I § 2 af författningsförslaget
förekommer emellertid en bestämmelse, som synes kunna lägga hinder i
vägen för en sådan tillämpning. Bland de förutsättningar, hvilka enligt
berörda paragraf kräfvas af den, som skall kunna erhålla rätt att begagna
sig af den ifrågasatta tullrestitutionen, nämnes, bland annat, den att
han »drifver affärer med utländska varor i betydande omfattning)). Tydligen
är denna bestämmelse föreslagen särskildt med tanke därpå, att
3
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
restitutionsförfarandet ställer stora fordringar på dem, som däraf begagna
sig, icke blott i fråga om personlig redbarhet och vederhäftighet utan
äfven beträffande den soliditet, som grundar sig på en väl upparbetad
affär. Utan att underskatta detta skäl finner Riksdagen, att den ifrågasatta
bestämmelsen allt för snäft begränsar möjligheten att komma i
åtnjutande af tullrestitution. Särskildt förtjänar framhållas, att sådant
tillträde äfven bör kunna medgifvas den, som drifver handel hufvudsakligen
eller uteslutande med svenska varor, men för att fullständiga
sitt varusortiment önskar upptaga äfven utländska artiklar och därvid
finner fördelaktigt att för en börjande transithandel begagna sig af
tullrestitution. De öfriga villkor, som i nämnda § 2 föreskrifvas, nämligen
att handelsidkare skall vara känd såsom synnerligen redbar och
solid samt i öfrigt pröfvas vara lämplig, har Riksdagen funnit erbjuda
generaltullstyrelsen tillräckligt stöd för att på ett betryggande sätt handhafva
sin uppgift att meddela tillstånd till tullrestitutions åtnjutande.
Riksdagen har därför ansett, att förstnämnda, i förslaget upptagna villkor
bör uteslutas.
I öfrigt har Riksdagen funnit Eders Kungl. Maj :ts förslag fullt
tillfredsställa de kraf, som för transithandelns tillgodoseende böra ställas
på detsamma.
Riksdagen har vidare, såsom ofvan är antydt, velat se till, huruvida
förslaget är ägnadt att å ena sidan bereda staten tillfredsställande
garanti mot missbruk och å andra sidan förebygga, att den utländska
konkurrerande industrin i tullrestitutionsförfarandet erhåller ett medel
i kampen mot den inhemska.
I fråga om tillgodoseendet af statens intresse äro i förslaget att
märka hufvudsakligen bestämmelserna, dels därom att tillstånd till
tullrestitutions erhållande skall enligt vissa grunder meddelas af generaltullstyrelsen,
dels ock om de under edlig förpliktelse afgifna försäkringar,
som exportangifningsinlagan skall innehålla. Med den föreslagna anordningen
af förevarande institut torde den hufvudsakliga garantin mot
missbruk och bedrägligt förfarande icke kunna sökas annorstädes än i
den personliga och ekonomiska vederhäftigheten hos dem, som däraf
få begagna sig. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl ej
mindre till hvad Riksdagen beträffande de allmänna förutsättningarna
för tillståndets meddelande ofvan uttalat, än äfven därtill att enligt
förslaget Eders Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser för
bevarande af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet vid
restitutions åtnjutande, har Riksdagen funnit, att förslaget erbjuder stats
-
4
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
verket den säkerhet, som med restitutionsförfarandets allmänna anordning
torde kunna åstadkommas. Dock synes för vissa slag af varor
en i någon mån skärpt kontroll kunna åvägabringas. Till frågan härom
skall Riksdagen här nedan i annat sammanhang återkomma.
Vidkommande härefter den inhemska industrins berättigade anspråk
på skydd mot de faror för den utländska konkurrensens underlättande,
som tullrestitutionsinstitutet kan innebära, torde desamma hufvudsakligen
hafva vunnit beaktande i de bestämmelser, enligt hvilka dels med afseende
å vissa varor möjlighet att vinna tullrestitution är utesluten,
dels Kungl. Maj:t skall äga i öfrigt bestämma, för hvilka varor rätt
till restitution må åtnjutas.
Då det icke torde låta sig göra att för någon längre tid framåt
fastställa, för hvilka varor sådan rätt icke får meddelas, finner Riksdagen
välbetänkt att åt Kungl. Maj:t förbehålla största delen af bestämmanderätten
häröfver. En förteckning öfver sådana varor kan nämligen med
korta mellantider behöfva kompletteras, i den mån den utländska konkurrensen
därtill gifver anledning. För att Kungl. Maj:t må blifva i
tillfälle att på ett för industrin betryggande sätt meddela bestämmelser
i ifrågavarande hänseende, torde emellertid samverkan med industrins
målsmän vara oundgängligen nödvändig. Riksdagen är också förvissad
därom, att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att vid sådana bestämmelsers
utfärdande bereda de i hvarje särskildt fall berörda industriernas
idkare eller andra företrädare tillfälle att yttra sig.
Beträffande vissa varor, hvilkas uteslutande från restitutionsförfarandet
väl icke kan anses påkalladt, torde dock särskilda villkor kunna fastställas,
hvilkas uppfyllande utgör förutsättning för tullrestitutions åtnjutande.
Sådana villkor skulle afse kontroll därå, att de varor, som med anspråk
på tullrestitution utföras, äro införda från utlandet och icke tillverkade
inom landet. Tydligen föreligger nämligen den möjligheten, att varor,
som importerats med angifvet anspråk på tullrestitution vid utförandet,
säljas inom landet och i deras ställe produkter af inhemsk tillverkning
af enahanda eller liknande slag exporteras med åtnjutande af den för
de utländska varorna betingade restitutionen. Genom ett sådant förfarande
skulle å ena sidan staten gå miste om tullafgifterna för den importerade
varumängden och å andra sidan exportören obehörigen gynnas.
Såväl i statens som den inhemska industrins intresse torde därför villkor
af antydd art böra af Eders Kungl. Maj:t fastställas, i den mån sådant
kan för vissa varuslag visa sig erforderligt. Riksdagen har i berörda syfte
beslutat eu ändrad affattning af 3 § i författningsförslaget.
Med denna kompletterande bestämmelse torde förslaget äfven ur
Riksdagens skrifvelse Nr 220. 5
den svenska indnstrins synpunkt kunna anses tillfredsställa billiga kraf
på skydd och säkerhet.
I öfrigt har Riksdagen endast i en punkt funnit anledning att göra
ändring i Eders Kungl. Maj:ts förslag. Andra stycket i § 3 innehåller
bestämmelsen, att Kungl. Maj:t äger bestämma, i hvilka af rikets städer
med tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.
Denna föreskrift synes icke stå i full öfverensstämmelse med principen,
att affärsidkares personliga kvalifikationer skola vara bestämmande för
meddelande af tillstånd att åtnjuta förmånen af tullrestitution. Af denna
anledning har Riksdagen funnit sig böra af angifna bestämmelse bibehålla
endast hvad i densamma synes vara det väsentliga, nämligen att
rätt till restitution endast må tillerkännas å plats, där tullkammare
finnes.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag kan rätt till restitution medgifvas,
ej mindre då varan införts direkte från utlandet eller från frihamn än äfven
då den uttagits från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar
transitförsändning. Däremot kan medgifvandet icke afse gods, som
uttagits från nederlag. Till motivering af den sistnämnda inskränkningen
anför departementschefen, att packhusbehandlingen af på nederlag upplagd!
gods skett redan före dess uppläggning på nederlaget och att
man därvid icke haft anledning att vidtaga de speciella åtgärder, som
skulle föranledas af anmälan om godsets tillämnade återutförsel. Hvad
departementschefen sålunda uttalat är otvifvelaktigt afgörande för att
rätt till restitution icke nu medgifves för gods, som uttagits från nederlag.
Men något principiellt skäl att från restitutionsförfarandet utestänga
sådant gods torde icke ligga däri, liksom Riksdagen icke heller
eljest kunnat finna, att ur principiell synpunkt hinder bör möta för en
sådan utvidgning af tullrestitutionsinstitutet, att äfven nederlagsgods
kunde blifva föremål för restitution. Och då å andra sidan en sådan
utvidgning torde kunna betecknas såsom för handeln synnerligen önskvärd,
har Riksdagen funnit sig böra hos Eders Kungl. Maj:t begära
utredning af frågan, huruvida vid uppläggande af gods å nederlag sådan
kontroll kan erhållas, att tullen kan vid godsets utförande restitueras,
äfvensom att, därest utredningen därtill gifver anledning, förslag till
bestämmelser i sådant syfte måtte föreläggas Riksdagen.
De enligt nu gällande tullagstiftning medgifna undantagen från
6
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
de allmänna reglerna om tullafgifts erläggande återfinnas hufvudsakligen
dels i tulltaxeförordningen, dels i förordningen den 18 september 1874
angående frilager för proviantering af fartyg i Öresund, dels ock i förordningen
den 15 november 1907 om frihamn. När de af Riksdagen i
hufvudsak godkända förslagen om frilager och provianteringsfrilager
samt, enligt nu ifrågavarande proposition, tullrestitution föranleda utfärdandet
af förordningar i sistberörda ämnen, komma undantag i angifna
hänseende att innefattas i ytterligare tre författningar.
Det synes ligga i öppen dag, att det för dem, hvilkas intressen
skola tillgodoses genom de lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande
stadgar i olika hänseenden medgifva handel och industri, skulle vara
en väsentlig förmån, om bestämmelserna härom funnes sammanförda i
en enda författning. För ett sådant sammanförande af alla nu ifrågavarande
bestämmelser fordras gifvetvis någon tids erfarenhet af tilllämpningen
af hithörande olika föreskrifter. Det torde nämligen icke
vara uteslutet, att vid denna tillämpning bristande öfverensstämmelse
på en del punkter kan yppa sig. Så mycket angelägnare torde det
därför vara, att, så snart nödig erfarenhet i berörda hänseende vunnits,
förslag till en enhetlig författning i ämnet uppgöres, hvarigenom icke
blott bättre öfverskådlighet kan vinnas beträffande de möjligheter att
erhålla lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande lagstiftning afser
att bereda, utan ock de bestämmelser i olika författningar, hvilkas tilllämpning
jämsides med hvarandra kan erbjuda svårigheter eller olägenheter,
kunna bringas till full inbördes öfverensstämmelse. Om utredning
och förslag i sådant syfte har Riksdagen funnit sig böra hos Eders
Kungl. Maj:t göra framställning.
Den i ofvannämnda motion afsedda kreditupplagsinstitutionen, i
den form motionären tänkt sig densamma, är ägnad att tillgodose såväl
handelns som den för expoiff arbetande förädlingsindustrins intressen. I
den mån kreditupplaget öppnas för handeln, torde detsamma emellertid
i vissa afseenden kunna innebära olägenheter för den inhemska industrin.
Det kan nämligen vara med vissa svårigheter förenadt att så
begränsa möjligheten att däraf begagna sig, att institutionen kommer
endast transithandeln till godo. Motionären beräknar, att den danska
staten genom kreditupplagsinstitutionen lämnar transithandeln ett räntefritt
lån å 15—20 miljoner kronor. I själfva verket torde en afsevärd del
häraf komma importhandeln till godo.
Såväl det af Riksdagen, på sätt ofvan är nämndt, godkända förslaget
om frilager som nu förevarande förslag om tullrestitution äro
7
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
ägnade att bereda handeln betydande förmåner utan att i jämförlig mån
gynna industrin. I betraktande häraf och med hänsyn till industrins
erkändt stora betydelse för vårt land, synes det icke vara med eu väl
afvägd näringspolitik förenligt att genom ytterligare förmåner utöfver
de redan ifrågasatta gynna handeln, för så vidt detta sker på bekostnad
af industrins berättigade intressen.
I den mån kreditupplagsinstitutionen kan vara till gagn för den
inhemska industri, hvilken förädlar tullpliktiga varor för afsättning äfven
till utlandet, torde emellertid det af motionären gifna uppslaget förtjäna
synnerligt beaktande. För att denna industri må kunna med framgång
täfla å den utländska marknaden, böra åt densamma beredas likartade
fördelar som de, hvilka andra länders förädlingsindustri åtnjuter. Ur
denna synpunkt vore det för ifrågavarande svenska industri otvifvelaktigt
af den största betydelse, om den komme i åtnjutande af de förmåner,
som kreditupplaget erbjuder densamma. Riksdagen har därför ansett
sig böra så till vida upptaga det af motionären väckta förslaget, att Riksdagen
hos Eders Kungl. Maj:t begär utredning och förslag om införande
af kreditupplagsinstitutionen i sådan form, att densamma må komma
sistnämnda industri till godo. Vid utarbetande af förslag härom torde
emellertid böra tillses, att icke statsverket genom medgifvande af allt för
lång kredit tillskyndas större ränteförluster än nödigt är.
Riksdagen får alltså anmäla, att Riksdagen antagit Eders Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag till förordning angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dock att §§ 2 och 3 skola
erhålla följande lydelse:
§ 2-
Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda
rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas
handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i
öfrigt pröfvas lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas,
när de förutsättningar, som legat till grund för tillståndets meddelande,
icke längre förefinnas.
§ 3.
Konungen äger bestämma, för hvilka varor och, där med afseende
å särskildt varuslag så erfordras, under hvilka förutsättningar rätt till
tullrestitution enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall
8
Riksdagens skrifvelse Nr 220.
sådan rätt afse spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin
och sprit, alla slag, eller vin.
Rätt till restitution må tillerkännas handelsidkare allenast å plats,
där tullkammare finnes.
Därjämte får Riksdagen anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning af frågan,
huruvida vid uppläggande af gods å nederlag sådan kontroll må kunna
anordnas, att erlagd tullafgift kan vid godsets utförande restitueras,
äfvensom, därest utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte;
att Eders Kungl. Maj:t måtte, så snart nödig erfarenhet vunnits
i fråga om tillämpningen af de i olika författningar inrymda bestämmelserna
om undantag från de allmänna reglerna beträffande tullafgifts
erläggande, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till författning,
däri sålunda gällande undantagsstadganden finnas sammanförda;
samt
att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
tillstånd till kreditupplag må kunna medgifvas i sådan form, att
detsamma kommer den industri till godo, som förädlar tullpliktig vara
äfven för export, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
en sådan utredning må föranleda.
Stockholm den 28 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKBRI-AKTEBBOLAG, 1912.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.