Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion.

1912-05-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1912:220, Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

1

Nr 220.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1912.

» » »i Andra kammaren den 28 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning angående

tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk

vara, dels ock en i ämnet väckt motion.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 44.)

Till Konungen.

Genom proposition, nr 148, af den 22 mars 1912 har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att

antaga ett vid propositionen fogadt förslag till förordning angående tullrestitution

i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara.

I anledning af berörda proposition har inom Riksdagen väckts

motion, i hvilken hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders

Kungl. Magt anhålla om utredning angående lämpligheten af kreditupplagsinstitutionens

införande samt för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill denna utredning kunde föranleda.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 58 höft. (Nr 220.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

Eders Kung! Maj:ts förevarande proposition afser, i likhet med

Eders Kungl. Maj:ts i propositionen nr 121 likaledes af den 22 mars

1912 framställda, af Riksdagen i hufvudsak godkända förslag till förordning

om frilager, att möjliggöra upparbetandet af en kraftig transithandel.

Men under det att begagnandet af frilager — liksom i ännu

högre grad anlitandet af frihamn — förutsätter en affär, som nått en

betydande omfattning och förfogar öfver afsevärdt kapital, är nu ifrågasatta

tullrestitutionsförfarande ägnadt att utgöra ett stöd äfven för sådana

affärsidkare, som äro i tillfälle att endast i mera blygsam skala drifva

transithandel. Såsom ett komplement till frilagret och frihamnen torde

därför tullrestitutionen enligt föreliggande förslag kunna hafva sin betydelse,

allrahelst det torde vara att förutse, att, med den jämförelsevis ringa

utveckling vår egentliga transithandel hittills nått, relativt få firmor

skola för närvarande vara i stånd att bära de med användandet af frihamn

och frilager förenade kostnader. Det nu ifrågasatta restitutionsförfarandet

bör därför kunna hafva en uppgift att fylla äfven såsom

banande väg för ett allt mer ökadt anlitande af frihamn och frilager.

Gifvet är, att införandet af ett tullrestitutionsförfarande, enligt hvilken

på sätt i föreliggande proposition föreslås, godset efter införseln är i

ägarens förvar, undandraget all tillsyn från tullverkets sida, och där

krafvet på den materiella identiteten mellan införd och utförd vara är

uppgifvet, kan innebära vådor för ej mindre statens intresse i fråga om

tullinkomsterna än äfven den inhemska industrins berättigade kraf på

effektiviteten af gällande tullsatser. Riksdagen har då velat se till, huruvida

författningsförslaget å ena sidan uppfyller de fordringar,. som med

hänsyn till institutets uppgift att på ofvan angifna sätt befrämja transithandeln

böra ställas på detsamma, och å andra sidan lämnar tillfredsställande

skydd åt berörda såväl statens som enskildas intressen.

Er den förra af nu angifna synpunkter har Riksdagen ansett det

vara angeläget, att tillträde till förfarandets anlitande beredes icke blott

den till betydande omfattning redan hunna affärsverksamheten utan äfven

den, som med goda förutsättningar att nå en sådan utveckling ännu

befinner sig på ett mera blygsamt stadium. I § 2 af författningsförslaget

förekommer emellertid en bestämmelse, som synes kunna lägga hinder i

vägen för en sådan tillämpning. Bland de förutsättningar, hvilka enligt

berörda paragraf kräfvas af den, som skall kunna erhålla rätt att begagna

sig af den ifrågasatta tullrestitutionen, nämnes, bland annat, den att

han »drifver affärer med utländska varor i betydande omfattning)). Tydligen

är denna bestämmelse föreslagen särskildt med tanke därpå, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

restitutionsförfarandet ställer stora fordringar på dem, som däraf begagna

sig, icke blott i fråga om personlig redbarhet och vederhäftighet utan

äfven beträffande den soliditet, som grundar sig på en väl upparbetad

affär. Utan att underskatta detta skäl finner Riksdagen, att den ifrågasatta

bestämmelsen allt för snäft begränsar möjligheten att komma i

åtnjutande af tullrestitution. Särskildt förtjänar framhållas, att sådant

tillträde äfven bör kunna medgifvas den, som drifver handel hufvudsakligen

eller uteslutande med svenska varor, men för att fullständiga

sitt varusortiment önskar upptaga äfven utländska artiklar och därvid

finner fördelaktigt att för en börjande transithandel begagna sig af

tullrestitution. De öfriga villkor, som i nämnda § 2 föreskrifvas, nämligen

att handelsidkare skall vara känd såsom synnerligen redbar och

solid samt i öfrigt pröfvas vara lämplig, har Riksdagen funnit erbjuda

generaltullstyrelsen tillräckligt stöd för att på ett betryggande sätt handhafva

sin uppgift att meddela tillstånd till tullrestitutions åtnjutande.

Riksdagen har därför ansett, att förstnämnda, i förslaget upptagna villkor

bör uteslutas.

I öfrigt har Riksdagen funnit Eders Kungl. Maj :ts förslag fullt

tillfredsställa de kraf, som för transithandelns tillgodoseende böra ställas

på detsamma.

Riksdagen har vidare, såsom ofvan är antydt, velat se till, huruvida

förslaget är ägnadt att å ena sidan bereda staten tillfredsställande

garanti mot missbruk och å andra sidan förebygga, att den utländska

konkurrerande industrin i tullrestitutionsförfarandet erhåller ett medel

i kampen mot den inhemska.

I fråga om tillgodoseendet af statens intresse äro i förslaget att

märka hufvudsakligen bestämmelserna, dels därom att tillstånd till

tullrestitutions erhållande skall enligt vissa grunder meddelas af generaltullstyrelsen,

dels ock om de under edlig förpliktelse afgifna försäkringar,

som exportangifningsinlagan skall innehålla. Med den föreslagna anordningen

af förevarande institut torde den hufvudsakliga garantin mot

missbruk och bedrägligt förfarande icke kunna sökas annorstädes än i

den personliga och ekonomiska vederhäftigheten hos dem, som däraf

få begagna sig. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl ej

mindre till hvad Riksdagen beträffande de allmänna förutsättningarna

för tillståndets meddelande ofvan uttalat, än äfven därtill att enligt

förslaget Eders Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser för

bevarande af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet vid

restitutions åtnjutande, har Riksdagen funnit, att förslaget erbjuder stats
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

verket den säkerhet, som med restitutionsförfarandets allmänna anordning

torde kunna åstadkommas. Dock synes för vissa slag af varor

en i någon mån skärpt kontroll kunna åvägabringas. Till frågan härom

skall Riksdagen här nedan i annat sammanhang återkomma.

Vidkommande härefter den inhemska industrins berättigade anspråk

på skydd mot de faror för den utländska konkurrensens underlättande,

som tullrestitutionsinstitutet kan innebära, torde desamma hufvudsakligen

hafva vunnit beaktande i de bestämmelser, enligt hvilka dels med afseende

å vissa varor möjlighet att vinna tullrestitution är utesluten,

dels Kungl. Maj:t skall äga i öfrigt bestämma, för hvilka varor rätt

till restitution må åtnjutas.

Då det icke torde låta sig göra att för någon längre tid framåt

fastställa, för hvilka varor sådan rätt icke får meddelas, finner Riksdagen

välbetänkt att åt Kungl. Maj:t förbehålla största delen af bestämmanderätten

häröfver. En förteckning öfver sådana varor kan nämligen med

korta mellantider behöfva kompletteras, i den mån den utländska konkurrensen

därtill gifver anledning. För att Kungl. Maj:t må blifva i

tillfälle att på ett för industrin betryggande sätt meddela bestämmelser

i ifrågavarande hänseende, torde emellertid samverkan med industrins

målsmän vara oundgängligen nödvändig. Riksdagen är också förvissad

därom, att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att vid sådana bestämmelsers

utfärdande bereda de i hvarje särskildt fall berörda industriernas

idkare eller andra företrädare tillfälle att yttra sig.

Beträffande vissa varor, hvilkas uteslutande från restitutionsförfarandet

väl icke kan anses påkalladt, torde dock särskilda villkor kunna fastställas,

hvilkas uppfyllande utgör förutsättning för tullrestitutions åtnjutande.

Sådana villkor skulle afse kontroll därå, att de varor, som med anspråk

på tullrestitution utföras, äro införda från utlandet och icke tillverkade

inom landet. Tydligen föreligger nämligen den möjligheten, att varor,

som importerats med angifvet anspråk på tullrestitution vid utförandet,

säljas inom landet och i deras ställe produkter af inhemsk tillverkning

af enahanda eller liknande slag exporteras med åtnjutande af den för

de utländska varorna betingade restitutionen. Genom ett sådant förfarande

skulle å ena sidan staten gå miste om tullafgifterna för den importerade

varumängden och å andra sidan exportören obehörigen gynnas.

Såväl i statens som den inhemska industrins intresse torde därför villkor

af antydd art böra af Eders Kungl. Maj:t fastställas, i den mån sådant

kan för vissa varuslag visa sig erforderligt. Riksdagen har i berörda syfte

beslutat eu ändrad affattning af 3 § i författningsförslaget.

Med denna kompletterande bestämmelse torde förslaget äfven ur

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 220. 5

den svenska indnstrins synpunkt kunna anses tillfredsställa billiga kraf

på skydd och säkerhet.

I öfrigt har Riksdagen endast i en punkt funnit anledning att göra

ändring i Eders Kungl. Maj:ts förslag. Andra stycket i § 3 innehåller

bestämmelsen, att Kungl. Maj:t äger bestämma, i hvilka af rikets städer

med tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.

Denna föreskrift synes icke stå i full öfverensstämmelse med principen,

att affärsidkares personliga kvalifikationer skola vara bestämmande för

meddelande af tillstånd att åtnjuta förmånen af tullrestitution. Af denna

anledning har Riksdagen funnit sig böra af angifna bestämmelse bibehålla

endast hvad i densamma synes vara det väsentliga, nämligen att

rätt till restitution endast må tillerkännas å plats, där tullkammare

finnes.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag kan rätt till restitution medgifvas,

ej mindre då varan införts direkte från utlandet eller från frihamn än äfven

då den uttagits från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar

transitförsändning. Däremot kan medgifvandet icke afse gods, som

uttagits från nederlag. Till motivering af den sistnämnda inskränkningen

anför departementschefen, att packhusbehandlingen af på nederlag upplagd!

gods skett redan före dess uppläggning på nederlaget och att

man därvid icke haft anledning att vidtaga de speciella åtgärder, som

skulle föranledas af anmälan om godsets tillämnade återutförsel. Hvad

departementschefen sålunda uttalat är otvifvelaktigt afgörande för att

rätt till restitution icke nu medgifves för gods, som uttagits från nederlag.

Men något principiellt skäl att från restitutionsförfarandet utestänga

sådant gods torde icke ligga däri, liksom Riksdagen icke heller

eljest kunnat finna, att ur principiell synpunkt hinder bör möta för en

sådan utvidgning af tullrestitutionsinstitutet, att äfven nederlagsgods

kunde blifva föremål för restitution. Och då å andra sidan en sådan

utvidgning torde kunna betecknas såsom för handeln synnerligen önskvärd,

har Riksdagen funnit sig böra hos Eders Kungl. Maj:t begära

utredning af frågan, huruvida vid uppläggande af gods å nederlag sådan

kontroll kan erhållas, att tullen kan vid godsets utförande restitueras,

äfvensom att, därest utredningen därtill gifver anledning, förslag till

bestämmelser i sådant syfte måtte föreläggas Riksdagen.

De enligt nu gällande tullagstiftning medgifna undantagen från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

de allmänna reglerna om tullafgifts erläggande återfinnas hufvudsakligen

dels i tulltaxeförordningen, dels i förordningen den 18 september 1874

angående frilager för proviantering af fartyg i Öresund, dels ock i förordningen

den 15 november 1907 om frihamn. När de af Riksdagen i

hufvudsak godkända förslagen om frilager och provianteringsfrilager

samt, enligt nu ifrågavarande proposition, tullrestitution föranleda utfärdandet

af förordningar i sistberörda ämnen, komma undantag i angifna

hänseende att innefattas i ytterligare tre författningar.

Det synes ligga i öppen dag, att det för dem, hvilkas intressen

skola tillgodoses genom de lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande

stadgar i olika hänseenden medgifva handel och industri, skulle vara

en väsentlig förmån, om bestämmelserna härom funnes sammanförda i

en enda författning. För ett sådant sammanförande af alla nu ifrågavarande

bestämmelser fordras gifvetvis någon tids erfarenhet af tilllämpningen

af hithörande olika föreskrifter. Det torde nämligen icke

vara uteslutet, att vid denna tillämpning bristande öfverensstämmelse

på en del punkter kan yppa sig. Så mycket angelägnare torde det

därför vara, att, så snart nödig erfarenhet i berörda hänseende vunnits,

förslag till en enhetlig författning i ämnet uppgöres, hvarigenom icke

blott bättre öfverskådlighet kan vinnas beträffande de möjligheter att

erhålla lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande lagstiftning afser

att bereda, utan ock de bestämmelser i olika författningar, hvilkas tilllämpning

jämsides med hvarandra kan erbjuda svårigheter eller olägenheter,

kunna bringas till full inbördes öfverensstämmelse. Om utredning

och förslag i sådant syfte har Riksdagen funnit sig böra hos Eders

Kungl. Maj:t göra framställning.

Den i ofvannämnda motion afsedda kreditupplagsinstitutionen, i

den form motionären tänkt sig densamma, är ägnad att tillgodose såväl

handelns som den för expoiff arbetande förädlingsindustrins intressen. I

den mån kreditupplaget öppnas för handeln, torde detsamma emellertid

i vissa afseenden kunna innebära olägenheter för den inhemska industrin.

Det kan nämligen vara med vissa svårigheter förenadt att så

begränsa möjligheten att däraf begagna sig, att institutionen kommer

endast transithandeln till godo. Motionären beräknar, att den danska

staten genom kreditupplagsinstitutionen lämnar transithandeln ett räntefritt

lån å 15—20 miljoner kronor. I själfva verket torde en afsevärd del

häraf komma importhandeln till godo.

Såväl det af Riksdagen, på sätt ofvan är nämndt, godkända förslaget

om frilager som nu förevarande förslag om tullrestitution äro

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

ägnade att bereda handeln betydande förmåner utan att i jämförlig mån

gynna industrin. I betraktande häraf och med hänsyn till industrins

erkändt stora betydelse för vårt land, synes det icke vara med eu väl

afvägd näringspolitik förenligt att genom ytterligare förmåner utöfver

de redan ifrågasatta gynna handeln, för så vidt detta sker på bekostnad

af industrins berättigade intressen.

I den mån kreditupplagsinstitutionen kan vara till gagn för den

inhemska industri, hvilken förädlar tullpliktiga varor för afsättning äfven

till utlandet, torde emellertid det af motionären gifna uppslaget förtjäna

synnerligt beaktande. För att denna industri må kunna med framgång

täfla å den utländska marknaden, böra åt densamma beredas likartade

fördelar som de, hvilka andra länders förädlingsindustri åtnjuter. Ur

denna synpunkt vore det för ifrågavarande svenska industri otvifvelaktigt

af den största betydelse, om den komme i åtnjutande af de förmåner,

som kreditupplaget erbjuder densamma. Riksdagen har därför ansett

sig böra så till vida upptaga det af motionären väckta förslaget, att Riksdagen

hos Eders Kungl. Maj:t begär utredning och förslag om införande

af kreditupplagsinstitutionen i sådan form, att densamma må komma

sistnämnda industri till godo. Vid utarbetande af förslag härom torde

emellertid böra tillses, att icke statsverket genom medgifvande af allt för

lång kredit tillskyndas större ränteförluster än nödigt är.

Riksdagen får alltså anmäla, att Riksdagen antagit Eders Kungl.

Maj:ts ifrågavarande förslag till förordning angående tullrestitution i

vissa fall vid återutförsel af utländsk vara, dock att §§ 2 och 3 skola

erhålla följande lydelse:

§ 2-

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda

rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas

handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i

öfrigt pröfvas lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas,

när de förutsättningar, som legat till grund för tillståndets meddelande,

icke längre förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för hvilka varor och, där med afseende

å särskildt varuslag så erfordras, under hvilka förutsättningar rätt till

tullrestitution enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrifvelse Nr 220.

sådan rätt afse spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin

och sprit, alla slag, eller vin.

Rätt till restitution må tillerkännas handelsidkare allenast å plats,

där tullkammare finnes.

Därjämte får Riksdagen anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning af frågan,

huruvida vid uppläggande af gods å nederlag sådan kontroll må kunna

anordnas, att erlagd tullafgift kan vid godsets utförande restitueras,

äfvensom, därest utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen

framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte;

att Eders Kungl. Maj:t måtte, så snart nödig erfarenhet vunnits

i fråga om tillämpningen af de i olika författningar inrymda bestämmelserna

om undantag från de allmänna reglerna beträffande tullafgifts

erläggande, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till författning,

däri sålunda gällande undantagsstadganden finnas sammanförda;

samt

att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida

tillstånd till kreditupplag må kunna medgifvas i sådan form, att

detsamma kommer den industri till godo, som förädlar tullpliktig vara

äfven för export, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

en sådan utredning må föranleda.

Stockholm den 28 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKBRI-AKTEBBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.