Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
1912-05-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1912:230, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
Dokumentets text
Riksdagens skrifvelse Nr 230.
3
Mr 230»
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1912.
„ „ „ i Andra kammaren den 28 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12
kap. 3 § rättegångsbalken.
(Lagutskottets utlåtande nr 63.)
Till Konungen.
Uti en vid innevarande års riksdag väckt motion kar af enskild
motionär hemställts, att Riksdagen måtte hos Eders Knngl. Maj:t anhålla,
att Eders Knngl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte
att tredskodom må kunna meddelas i mål angående penningfordran, som
ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd,
under förutsättning att grunden för anspråket tydligt och fullständigt
angifvits i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits
svaranden.
Genom de uppskof, som blifva följden af svarandens utevaro i
vissa skuldfordringsmål, ådrager sig svaranden stundom högst afssvärda
böter och ersättningsskyldighet för rättegångskostnad till ett belopp,
som ofta icke står i proportion till den ursprungliga skuldens storlek,
och uppehälles käranden å sin sida länge på vägen till utfående af sin
rätt med risk att, om motparten under tiden blir insolvent, icke blott
gå miste om sin fordran utan därjämte nödgas själf bära en dryg rättegångskostnad;
och detta ehuiu målet i de allra flesta fall alldeles icke
är af en tvistig beskaffenhet, som kunde betinga dessa uppskof med
däraf härflytande ogynnsamma verkningar.
4 Riksdagens skrifvelse Nr 230.
Lagen om handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907,
som bland annat afsåg att undanröja dessa olägenheter, har åtminstone
för vissa områden icke medfört det gagn, som med dess utfärdande
åsyftades. Af de uppgifter rörande handräckningsärenden, som meddelas
i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående rättsväsendet
i riket för år 1909, framgår, att antalet år 1909 inkomna dylika
ärenden utgjorde blott 8,532, medan de samma år till domstol instämda
tvistemålen — af hvilka flertalet torde hafva varit sådana, att handräckningsförfarandet
kunnat där anlitas — utgjorde 59,573. Och vidare
framgår, att handräckningsförfarandet hufvudsakligen kommit till användning
för landsbygden, särskild! i de norrländska länen, men jämförelsevis
föga i städerna och nästan icke alls i de största städerna. Siffrorna
för år 1910 skilja sig i viss mån från dem för år 1909, men i stort sedt
gifva de samma hufvudsakliga resultat. Såväl på grund häraf som
genom inhämtade upplysningar från domares och advokaters sida finner
Riksdagen det vara tillräckligt konstateradt, att förfarandet enligt handräckningslagen
icke vunnit sådan anslutning, som beräknats, och att
särskild! detta gäller de större städerna, där dock de öfverklagade olägenheterna
äro mest betydande.
Ett synnerligen starkt bevis för behöfligheten och lämpligheten af
en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta ligger ock i den
ställning, som landets domarekår intagit vid lagskipningen uti här ifrågavarande
slag af mål.
Uti justitieombudsmannens framställning till 1900 års riksdag omförmäldes,
att en del domstolar, i olikhet med de öfriga, ansågo sig oförhindrade
att meddela tredskodom äfven i vissa skuldfordringsmål, däri
skriftligt foröringsbevis ej åberopades. Då emellertid en sådan praxis
under förarbetena för handräckningslagen betecknades såsom stridande
mot vår rätts principer, funno sig några af dem föranlåtna att upphöra
med denna praxis. Andra åter fortsatte därmed; och i justitieombudsmannens
berättelse till innevarande års riksdag säges det t. o. in., att
en sådan praxis är ganska allmänt utbredd. Och justitieombudsmannen
som för egen del betecknar denna praxis såsom icke lagligen grundad,
tillkännager dock, att han icke ansett sig böra framställa någon anmärkning
mot densamma.
För att vinna närmare kännedom om utbredningen af en sådan
praxis, har genom eu ledamot af Riksdagens lagutskott till samtliga
domsagor och rådstufvurätter utsändts en rundskrifvelse med förfrågan
i ämnet. Svarsskrifvelser hafva ingått från 105 af rikets 121 domsagor
samt från 81 af de 91 rådstufvurätterna, och framgår, att inom 49 dom
-
5
Riksdagens skrifvelse Nr 230.
sagor och 28 rådstufvurätt,er tredskodom meddelas i sådana fall, hvarom
här är fråga. Bland de större städer, där tredskodomsförfarandet
användes, märkas Gäfle, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Jönköping,
Landskrona och Västerås. Däremot förekommer tredskodom i dylika
fall icke i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Borås,
Karlskrona, Lund, Halmstad, Kristianstad och Kalmar.
Af svaren inhämtas vidare, att vid eu del domstolar, där tredskodomsförfarandet
tidigare anlitats, man ansett sig nödsakad upphöra därmed
efter handräckningslagens tillkomst. I åtskilliga fäll har uttryckts
önskan att få till stånd en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta.
Och bland de domstolar, som fortfarande tillämpa ett vidsträcktare
tredskodomsförfarande, hafva många vitsordat, att denna praxis
synes väl tillgodose den materiella rättens intressen, i det att de svarandeparter,
som dömts tredskovis, ytterst sällan använda sig af rätten
att vädja eller söka återvinning.
Då en så stor del af landets domarekår äfven efter utfärdandet
af 1907 års handräckningslag tillämpar tredskodom i ofvan antydd omfattning
och då justitieombudsmannen, ehuru häri betecknar denna praxis
som icke lagligen grundad, dock icke anser sig böra anmärka på densamma,
torde däri ligga ett ganska starkt bevis för att handräckningsförfarandet
icke är iämpadt att, åtminstone på vissa håll, afhjälpa de
öfverklagade olägenheterna och att dessa olägenheter äro mycket betydande.
Det kan emellertid icke anses lämpligt, att under trycket af
dessa olägenheter domstolarna skola tillämpa ett förfarande, som saknar
stöd i gällande rätt. Ån mindre bör det dock ifrågasättas att tvinga
dem från en praxis, som visat sig ej medföra olägenheter utan vara
till allas gagn och därigenom försvåra de missförhållanden, öfver hvilka
med fog klagats. Utvägen bör i stället vara att vid sidan af handräckningsförfarandet
öppna väg för ett något vidgadt tredskodomsförfarande
vid de allmänna domstolarna.
Önskvärdheten af ett sådant vidgadt tredskodomsförfarande har
äfven framhållits från Sveriges advokatsamfunds sida.
Skulle man åt den lagändring, som erfordras för att tillmötesgå
detta så allmänt och starkt vitsordade behof, nödgas förläna den räckvidd,
att den innefattade en öfvergång till ett kontumacialförfarande
enligt moderna utländska mönster, synes det väl Riksdagen, att den
betänklighet, som yppats mot att bryta de för vår process gällande
regler om förutsättningarna för bevisskyldighetens inträde, måhända
finge tillmätas en mera afgörande betydelse. Men annorlunda synes
saken ställa sig, om man begränsar sig till vissa krafmål, nämligen
6 Riksdagens skrifvelse Nr 230.
sådana, som icke afse skadestånd, och därjämte binder påföljdens inträde
vid den dubbla förutsättning, att svaranden i eller jämte stämningen
delgifvits fullständig och tydlig specifikation af grunderna för
krafvet, samt att domstolen ej finner talande omständigheter gifva vid
handen, att krafvet icke är lagligen grundad! Ett sålunda begränsad!
stadgande får karaktären af att blott utgöra ett uttryck för den erfarenheten,
att svarandens utevaro i mål af angifna beskaffenhet i det ojämförligt
stora flertalet fall beror på att han icke har något att invända
mot krafvet. Och så mycket mindre synes man behöfva rygga tillbaka
för uppställandet af en dylik presumtion, som svaranden ju jämlikt 12
kap.. 4 § rättegångsbalken har till sitt förfogande ett rättsmedel, återvinning,
hvars anlitande icke nödsakar honom att gå till högre rätt, och
för hvilket fatalietiden börjar löpa först från det att svaranden blifvit
underrättad om domens innehåll.
På samma gång skulle dessutom en lagändring af angifna innehåll,
åtminstone praktiskt sedt, betyda ett steg i riktningen af den vidsträcktare
tillämpning af kontumacialförfarandet, som den nu under förberedelse
varande allmänna rättegångsreformen utan allt tvifvel kommer att
bland annat innefatta, I detta sammanhang vill emellertid Riksdagen
framhålla önskvärdheten af att den nu ifrågasatta lagändringen icke
sammanknippas med den stora rättegångsreformen för att få sin lösning
först i sammanhang med denna. Åtskilliga, ja många år måste enligt
all sannolikhet förflyta, innan ett positivt resultat af arbetet på denna
reform kan framläggas; och det synes Riksdagen hafva förebragts fullgoda
skäl, hvarför den i motionen åsyftade lagändringen både kan och
bör genomföras utan det betydande uppskof, som ett samband med den
större reformen sålunda nödvändigt skulle medföra.
På grund af det anförda får Riksdagen hemställa, att Eders Kung!
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom må
kunna meddelas i mål angående penningfordran, som icke afser skadestånd,
ändå att bevisning icke blifvit förebragt, under förutsättning, att
grunden för anspråket tydligt och fullständigt angifvits i stämningen
eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits svaranden.
Stockholm den 28 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.