Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

1912-05-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1912:230, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 230.

3

Mr 230»

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1912.

„ „ „ i Andra kammaren den 28 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion

om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12

kap. 3 § rättegångsbalken.

(Lagutskottets utlåtande nr 63.)

Till Konungen.

Uti en vid innevarande års riksdag väckt motion kar af enskild

motionär hemställts, att Riksdagen måtte hos Eders Knngl. Maj:t anhålla,

att Eders Knngl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte

att tredskodom må kunna meddelas i mål angående penningfordran, som

ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd,

under förutsättning att grunden för anspråket tydligt och fullständigt

angifvits i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits

svaranden.

Genom de uppskof, som blifva följden af svarandens utevaro i

vissa skuldfordringsmål, ådrager sig svaranden stundom högst afssvärda

böter och ersättningsskyldighet för rättegångskostnad till ett belopp,

som ofta icke står i proportion till den ursprungliga skuldens storlek,

och uppehälles käranden å sin sida länge på vägen till utfående af sin

rätt med risk att, om motparten under tiden blir insolvent, icke blott

gå miste om sin fordran utan därjämte nödgas själf bära en dryg rättegångskostnad;

och detta ehuiu målet i de allra flesta fall alldeles icke

är af en tvistig beskaffenhet, som kunde betinga dessa uppskof med

däraf härflytande ogynnsamma verkningar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrifvelse Nr 230.

Lagen om handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907,

som bland annat afsåg att undanröja dessa olägenheter, har åtminstone

för vissa områden icke medfört det gagn, som med dess utfärdande

åsyftades. Af de uppgifter rörande handräckningsärenden, som meddelas

i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående rättsväsendet

i riket för år 1909, framgår, att antalet år 1909 inkomna dylika

ärenden utgjorde blott 8,532, medan de samma år till domstol instämda

tvistemålen — af hvilka flertalet torde hafva varit sådana, att handräckningsförfarandet

kunnat där anlitas — utgjorde 59,573. Och vidare

framgår, att handräckningsförfarandet hufvudsakligen kommit till användning

för landsbygden, särskild! i de norrländska länen, men jämförelsevis

föga i städerna och nästan icke alls i de största städerna. Siffrorna

för år 1910 skilja sig i viss mån från dem för år 1909, men i stort sedt

gifva de samma hufvudsakliga resultat. Såväl på grund häraf som

genom inhämtade upplysningar från domares och advokaters sida finner

Riksdagen det vara tillräckligt konstateradt, att förfarandet enligt handräckningslagen

icke vunnit sådan anslutning, som beräknats, och att

särskild! detta gäller de större städerna, där dock de öfverklagade olägenheterna

äro mest betydande.

Ett synnerligen starkt bevis för behöfligheten och lämpligheten af

en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta ligger ock i den

ställning, som landets domarekår intagit vid lagskipningen uti här ifrågavarande

slag af mål.

Uti justitieombudsmannens framställning till 1900 års riksdag omförmäldes,

att en del domstolar, i olikhet med de öfriga, ansågo sig oförhindrade

att meddela tredskodom äfven i vissa skuldfordringsmål, däri

skriftligt foröringsbevis ej åberopades. Då emellertid en sådan praxis

under förarbetena för handräckningslagen betecknades såsom stridande

mot vår rätts principer, funno sig några af dem föranlåtna att upphöra

med denna praxis. Andra åter fortsatte därmed; och i justitieombudsmannens

berättelse till innevarande års riksdag säges det t. o. in., att

en sådan praxis är ganska allmänt utbredd. Och justitieombudsmannen

som för egen del betecknar denna praxis såsom icke lagligen grundad,

tillkännager dock, att han icke ansett sig böra framställa någon anmärkning

mot densamma.

För att vinna närmare kännedom om utbredningen af en sådan

praxis, har genom eu ledamot af Riksdagens lagutskott till samtliga

domsagor och rådstufvurätter utsändts en rundskrifvelse med förfrågan

i ämnet. Svarsskrifvelser hafva ingått från 105 af rikets 121 domsagor

samt från 81 af de 91 rådstufvurätterna, och framgår, att inom 49 dom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrifvelse Nr 230.

sagor och 28 rådstufvurätt,er tredskodom meddelas i sådana fall, hvarom

här är fråga. Bland de större städer, där tredskodomsförfarandet

användes, märkas Gäfle, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Jönköping,

Landskrona och Västerås. Däremot förekommer tredskodom i dylika

fall icke i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Borås,

Karlskrona, Lund, Halmstad, Kristianstad och Kalmar.

Af svaren inhämtas vidare, att vid eu del domstolar, där tredskodomsförfarandet

tidigare anlitats, man ansett sig nödsakad upphöra därmed

efter handräckningslagens tillkomst. I åtskilliga fäll har uttryckts

önskan att få till stånd en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta.

Och bland de domstolar, som fortfarande tillämpa ett vidsträcktare

tredskodomsförfarande, hafva många vitsordat, att denna praxis

synes väl tillgodose den materiella rättens intressen, i det att de svarandeparter,

som dömts tredskovis, ytterst sällan använda sig af rätten

att vädja eller söka återvinning.

Då en så stor del af landets domarekår äfven efter utfärdandet

af 1907 års handräckningslag tillämpar tredskodom i ofvan antydd omfattning

och då justitieombudsmannen, ehuru häri betecknar denna praxis

som icke lagligen grundad, dock icke anser sig böra anmärka på densamma,

torde däri ligga ett ganska starkt bevis för att handräckningsförfarandet

icke är iämpadt att, åtminstone på vissa håll, afhjälpa de

öfverklagade olägenheterna och att dessa olägenheter äro mycket betydande.

Det kan emellertid icke anses lämpligt, att under trycket af

dessa olägenheter domstolarna skola tillämpa ett förfarande, som saknar

stöd i gällande rätt. Ån mindre bör det dock ifrågasättas att tvinga

dem från en praxis, som visat sig ej medföra olägenheter utan vara

till allas gagn och därigenom försvåra de missförhållanden, öfver hvilka

med fog klagats. Utvägen bör i stället vara att vid sidan af handräckningsförfarandet

öppna väg för ett något vidgadt tredskodomsförfarande

vid de allmänna domstolarna.

Önskvärdheten af ett sådant vidgadt tredskodomsförfarande har

äfven framhållits från Sveriges advokatsamfunds sida.

Skulle man åt den lagändring, som erfordras för att tillmötesgå

detta så allmänt och starkt vitsordade behof, nödgas förläna den räckvidd,

att den innefattade en öfvergång till ett kontumacialförfarande

enligt moderna utländska mönster, synes det väl Riksdagen, att den

betänklighet, som yppats mot att bryta de för vår process gällande

regler om förutsättningarna för bevisskyldighetens inträde, måhända

finge tillmätas en mera afgörande betydelse. Men annorlunda synes

saken ställa sig, om man begränsar sig till vissa krafmål, nämligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrifvelse Nr 230.

sådana, som icke afse skadestånd, och därjämte binder påföljdens inträde

vid den dubbla förutsättning, att svaranden i eller jämte stämningen

delgifvits fullständig och tydlig specifikation af grunderna för

krafvet, samt att domstolen ej finner talande omständigheter gifva vid

handen, att krafvet icke är lagligen grundad! Ett sålunda begränsad!

stadgande får karaktären af att blott utgöra ett uttryck för den erfarenheten,

att svarandens utevaro i mål af angifna beskaffenhet i det ojämförligt

stora flertalet fall beror på att han icke har något att invända

mot krafvet. Och så mycket mindre synes man behöfva rygga tillbaka

för uppställandet af en dylik presumtion, som svaranden ju jämlikt 12

kap.. 4 § rättegångsbalken har till sitt förfogande ett rättsmedel, återvinning,

hvars anlitande icke nödsakar honom att gå till högre rätt, och

för hvilket fatalietiden börjar löpa först från det att svaranden blifvit

underrättad om domens innehåll.

På samma gång skulle dessutom en lagändring af angifna innehåll,

åtminstone praktiskt sedt, betyda ett steg i riktningen af den vidsträcktare

tillämpning af kontumacialförfarandet, som den nu under förberedelse

varande allmänna rättegångsreformen utan allt tvifvel kommer att

bland annat innefatta, I detta sammanhang vill emellertid Riksdagen

framhålla önskvärdheten af att den nu ifrågasatta lagändringen icke

sammanknippas med den stora rättegångsreformen för att få sin lösning

först i sammanhang med denna. Åtskilliga, ja många år måste enligt

all sannolikhet förflyta, innan ett positivt resultat af arbetet på denna

reform kan framläggas; och det synes Riksdagen hafva förebragts fullgoda

skäl, hvarför den i motionen åsyftade lagändringen både kan och

bör genomföras utan det betydande uppskof, som ett samband med den

större reformen sålunda nödvändigt skulle medföra.

På grund af det anförda får Riksdagen hemställa, att Eders Kung!

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom må

kunna meddelas i mål angående penningfordran, som icke afser skadestånd,

ändå att bevisning icke blifvit förebragt, under förutsättning, att

grunden för anspråket tydligt och fullständigt angifvits i stämningen

eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits svaranden.

Stockholm den 28 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.