Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner.

1912-05-29 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1912:266, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

1

Nr 266.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 maj 1912,

» » »i Andra kammaren den 29 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds

proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom

åtskilliga i ämnet väckta motioner.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 96.)

Till Konungen.

I en till Riksdagen den 29 mars 1912 aflåten, proposition, nr 98,

har Eders Kungl. Maj:t under åberopande af bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen

fogadt förslag till lag om rätt till jakt.

I sammanhang härmed har Riksdagen till behandling förehaft

bland andra; fem i anledning af ifrågavarande proposition inom Riksdagen

väckta motioner. Dessa motioner äro af följande lydelse:

l:o) »I en af undertecknade, vid årets riksdag af gifven motion,

nr 210, rörande vissa ifrågasatta ändringar i bestämmelserna om upplåtelse

af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker inom

de nordligaste länen, framhölls bl. a., att lägenhetsinnehafvarna och

kronotorparna på nämnda lägenheter sakna jakträtt till och med på

det område, de som kronotorp disponera af kronans område. Ett sådant

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 75 käft. (Nr 266—267.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

förhållande hindrar till och med den fattige kronotorparen att fälla t. ex.

en fågel eller annat matnyttigt vildt inom kronotorpets område, äfven om

bristen på lifsförnödenheter hos den i många fall från bebyggd trakt

aflägset boende torparen med dennes osäkra inkomstmöjligheter skulle

vara synnerligen kännbar.

En sådan förbudslagstiftning måste — såvidt vi kunna finna —

lätt fresta till öfverträdelser, verka demoraliserande och framskaka lagbrytare

dels genom olämpligheten i lagen — kronan ställer ju taktiskt

sina brukanderättsinnehafvare i detta afseende i en sämre ställning än

den enskilde jordägaren i allmänhet gör — dels genom svårigheten att

öfvervaka, att jaktförbudsbestämmelserna ej öfverträdas.

Nödvändigheten att borttaga detta förbud påpekades, som sagdt, i

vår motion angående kronotorpen. Jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande

ej uttalade något afvisande af tanken på förbudets upphäfvande

i och för sig, påpekade emellertid, att ett tillmötesgående af torparnes

kraf på jakträtt, hvad beträffar skogstorp eller odlingslägenheter, belägna

å krön oparker, endast kunde ske i samband med eu lagändring af vår jaktlagstiftning.

Inför detta uttalande af jordbruksutskottet ha vi ansett

oss hafva anledning att, då nu kungl. proposition angående ändring af

vår jaktlagstiftning föreligger, åter framdraga ofvannämnda fråga till

ventilering inom Riksdagen, i synnerhet som nämnda lagförslag ej upptager

några uttryckliga bestämmelser, hvarigenom nämnda torpares jakträtt

säkerställes. Paragraf 6 af lagförslaget innehåller nämligen endast

följande bestämmelser angående jakträtt å kronans mark: »Boställs
hafvare

och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets och kronohemmanets

ägor. År jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,

där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer».

Vi våga alltså i detta sammanhang med hänvisning till de skäl,

som vi här ofvan och i förut nämnda motion framfört, yrka på, att vid

nu skeende ändring af jaktlagstiftningen Riksdagen måtte uttryckligen

inskrifva rätten för kronotorpare och innehafvare af lägenhet å kronodomänerna

i de nordligaste länen att bedrifva jakt, i första hand å det

område, som till brukande upplåtits, men äfven att denna rätt må utsträckas

till att omfatta kronoparken, inom hvilken kronotorpet ligger,

eller till viss utsträckning af kronoparken rundt om kronotorpet. Ett

sådant medgifvande äfven i dess mera vidsträckta omfattning torde nog

ej utgöra någon fara för vildtbeståndet i de nordliga länens vidsträckta

områden, i synnerhet om dels vissa restriktioner göras — hvilka möjligen

kunna ifrågasättas — gående ut på att från rätten till jakt undantages

vissa mera värdefulla och sällsynta storvildtarter, dels bestämmel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266. 3

ser gifvas om, att jakträtten endast gäller jakt af matnyttigt vildt för

eget husbehof.

Då ett sådant medgifvande, som i denna motion ifrågasatts, i öfrigt

synes oss vara en rättvis erkänsla mot de å aflägsna kronodomäner

boende torparne, hvilkas osäkra inkomstställning och pioniärarbete för

samhället synes oss afgjordt motivera en sådan åtgärds vidtagande,

vilja vi hoppas, att Riksdagen bifaller vår anhållan. Yi vilja alltså

hemställa, att Riksdagen vid antagandet af föreliggande förslag till lag

om jakträtt (kungl. proposition nr 98) måtte i lagen inskrifva rätten för

kronotorpare och lägenhetsinnehafvare å kronoparker inom de sex nordligaste

länen att bedrifva jakt på lägenhetens område samt å kringliggande

kronopark eller viss del däraf.

Tillika hemställa vi, att vederbörande utskott måtte formulera de

ändringar och tillägg till nämnda lagförslag, som för vinnande af motionens

syfte kunna vara erforderliga äfvensom vidtaga de förändringar

med afseende på förslaget till förordning om kronans utöfvande af sin

jakträtt (kungl. proposition nr 99), som eventuellt kunna anses

behöfliga för uppnående af ofvanstående motions syfte.»

2:o) »Jakten är ett uttryck af människans barbari mot djuren. Då

den nu emellertid anses nödvändig, utom för utrotandet af skadliga djur,

jämväl för tillfredsställande af människans behof af föda m. m., bör en

stigande civilisation dock bannlysa den enbara nöjesjakten och begränsa

jakten åtminstone till fyllande af förenämnda uppgift.

Kronan bör vid tillgodogörande af sin jakträtt gå i spetsen för en

dylik uppfattning. Och vidare bör kronan förbehålla främst dem, som

hafva ett torftigt uppehälle på kronans jord, rättigheten att genom jakt

fylla sitt husbehof. Af skogsstatens befattningshafvare torde därför

också de lägsta böra främst ihågkommas, om än jägmästarnes jakträtt

såsom gammal tradition dessutom bibehålies.

Det yrkas därför, att Riksdagen med anledning af propositionen nr

99 om tillgodogörande af kronans jakträtt ville besluta sådana ändringar

i mom. 1, 2 och 3, att,

l:o) all privilegierad rätt till nöjesjakt bortfaller och jakt af icke

skadliga djur får utöfvas endast till eget husbehof;

2:o) rätt till jakt af icke skadliga djur till eget husbehof tillerkännes

dels innehafvare af lägenheter på den kronans mark, hvarå

lägenheten är belägen, samt dels, utom förvaltande, jämväl bevakande

personal, hvar inom sitt tjänstgöringsområde med rätt dock för domänstyrelsen

att från jakt för viss tid fridlysa visst område, när jaktvården

befinnes kräfva det.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

Jordbruksutskottet torde föreslå den omredigering af de tre första

momenten ock däraf följande jämkning af de öfriga, som af detta förslag

föranledas.»

3:o) »Den värsta skada, som kan tillfogas det nyttiga villebrådet är

att under dess fortplantningstid jakthundar löpa lösa uti jaktmarken. Det

är uppenbart att sådana hundar vid dessa tider rent utaf kunna ihjälbita

och uppäta de allra flesta ungar af det mindre villebrådet. Särskildt

strängt förbud måste därför bestämmas för jakthundars kringströfvande

under den tiden i mark, där villebråd finnes. Det synes oss därför icke

vara nog skydd för det vilda med stadgandena uti 19 § af förslaget

till lag om rätt till jakt, utan få vi därför hemställa, att Riksdagen

måtte besluta, att första delen af sagda paragraf skall erhålla följande

lydelse:

''Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, under tiden från

och med den 16 mars till och med den 15 augusti lös i mark, där

villebråd finnes, böte hundens ägare eller innehafvare från 5 till 20

kronor; och vare denna ägare eller innehafvare dessutom skyldig ersätta

jakträttsinnehafvaren skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet,

samt underkastad det äfventyr, hvarom här nedan stadgas. Sådan

förseelse åtalas af målsägare, af allmän åklagare samt af förvaltande och

bevakande personal vid jägeristaten. När helst hund, som är sådan, att

antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, löper lös i mark,

där villebråd finnes, äger jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet

att hunden upptaga. Det åligger etc.’ (Lika som uti lagförslaget.)»

4:o) »Då Riksdagen nu går att behandla den af Kungl. Maj:t utfärdade

nådiga propositionen nr 98 med förslag till lag om rätt till

jakt, vore det önskligt att på samma gång någon uppmärksamhet riktades

mot det fångstredskap, saxen, hvilket i stor utsträckning användes för

fångande af räf. Detta sätt att fånga räf har dock förut mer än nu haft

sitt berättigande därigenom att räfven betraktats såsom ett för matnyttigt

villebråd ytterst farligt rofdjur och att enda sättet för dess utrotande

var fångst med sax. Numera börjar en annan uppfattning göra

sig gällande angående räfven, ty den anses nu icke så farlig för det

matnyttiga villebrådet och är dessutom ett värdefullt pälsdjur, hvarför

det kan sättas i fråga, huruvida den bör helt och hållet utrotas. Betraktar

man sättet att fånga villebråd med sax ur djurskyddsvänlig

synpunkt, så är det rent af upprörande, att i vår upplysta tid något så

barbariskt kan vara tillåtet.

Tvenne slag af saxar användas för räffångst nämligen s. k. bet
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

eller agnsax och s. k. trampsax. Det förstnämnda slaget är dock att

föredraga framför det senare, därigenom att räfven i många fall tager

betet med munnen och får saxen öfver hufvudet eller halsen. Detta är

dock ej alltid fallet, ty räfven har benägenhet att krafsa åt sig betet

med tassen och får då saxen om benet. Benpipan slås af, skinn och

kött nötas så småningom bort, så att endast senor och nerver håller

tassen fast vid benet och hindrar djuret att slita sig löst.

Den räf, som sålunda fastnat med benet i en sax, biter oupphörligt

i saxens skalmar för att lösgöra sig, och om det är sträng vinter,

hvilket ofta är förhållandet i Norrland, så fastnar djurets tunga vid det

kalla järnet och blir sålunda bokstafligen flådd. Själf har jag sett

räfvar fångade i sax, hvars tunga varit ett enda blodigt köttstycke.

År så ägaren till saxen likgiltig att se om sina utlagda fångstredskap,

hvilket ofta är händelsen, så att en räf får sitta i saxen under sist

beskrifna förhållanden i flera dagar, så är detta ett djurplågeri så grymt,

att jag anser det ovärdigt en lagstiftande församling att gå det obeaktadt

förbi.

Beträffande andra sorters saxar eller s. k. trampsaxar så är förhållandet

ännu värre. Dessa saxar läggas i djurens förut gjorda spår

och slå alltid på benet, då räfven trampar i saxen. I de allra flesta

fall slå äfven dessa saxar af benpipan, så att efter någon stunds arbete

att komma lös endast senor och nerver hålla benet samman och hindrar

en gång däri fastnadt djur att slita sig därifrån. Dessa saxar äro lätta

och djuren släpa dem obehindradt med sig, hvarför det ofta händer, att

ägaren till saxen ej hinner fatt en däri fastnad räf första dagen. Inträffar

så oväder, kan djuret få förblifva i denna belägenhet i flera

dagar. Jag har själf dödat räfvar, hvilka suttit i sådana saxar i åtta

dagar.

Man kan lätt tänka sig, hvilka oerhörda lidanden ett djur i sådant

tillstånd fått utstå. Munnen och tungan flådd, tänderna afbitna, ett

ständigt slitande i senor och nerver samt urståndsatt att skaffa sig

någon som helst föda.

Emedan dessa saxar läggas efter förut gjorda spår, händer det

ofta att harar gå fast i dem. Dessa stackars djur få sålunda med afslagna

benpipor lida en långsam och kvalfull död.

Med hvad jag sålunda anfört anser jag mig ha bevisat, att fångande

af villebråd med sax ej är värdigt ett civiliseradt och upplyst

folk, och då andra medel, som ej äro på långt när så barbariska, finnas

att tillgå, i händelse räfstammen blir för riklig, och då det arbetas

energiskt på att inprägla i folkmedvetandet, att dödande af djur numera

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

ej bör ske på samma råa och hjärtlösa sätt som i forntiden, får jag med

anhållan, att vederbörande utskott måtte på lämpligt ställe uti lagen

inpassa stadgandet, hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att all fångst

af villebråd med sax må varda förbjuden;» samt

5:o) »På senare tider har man alltmera insett den stora ekonomiska

betydelse det matnyttiga villebrådet äger uti allmänna hushållningen.

Detta gäller uppenbarligen i särskildt hög grad i fråga om ett land

med så stora skogsmarker och så stor geografisk utsträckning i öfrigt

som vårt. Det har emellertid dröjt mycket länge innan denna sanning

så att säga brutit igenom hos oss och ännu i denna dag finnes många,

till och med bland jordägare själfva, som ej fullt inse jaktens stora

betydelse i ekonomiskt hänseende. Hvad kan nu orsaken härtill vara?

Jo, enligt vår uppfattning, hufvudsakligen den, att jaktvården icke nog

beaktats, och att därföre tillgången på nyttigt vildt i vårt land icke på

långa vägar är så god, som den med bättre jaktvård och skötsel kunde

blifva. I samma mån som man genom lämplig vård vinner ökning uti vildttillgången,

skall nog insikten om jaktens verkliga värde alltmera inses,

och sedan går utvecklingen i rätt riktning af sig själf. Men de första

stegen äro här som alltid de svåraste. Det gäller, såvidt vi förstå, i

främsta rummet att bibringa alla dem, som idka jakt, en rätt uppfattning

om jaktvårdens betydelse, så att icke som hittills den åsikten får

kvarstå: ''andra må skona det villebråd, som för fortplantningens skull

måste skonas; jag bryr mig inte om att skona något af de djur jag

kan åtkomma.’ För att åstadkomma en ändring uti detta afseende

torde det viktigaste vara att verka för att jakten ordnas så, att enhvar

jägare skaffar sig en bestämd jaktmark, där han det ena året efter

det andra utöfvar jakt, så att han vet, att om han rätt sköter jakten

och vårdar det vilda, så gagnar detta i främsta rummet honom själf

genom en alltmera ökad tillgång på vildt. Dessutom måste ovillkorligen

åvägabringas noggrann kontroll öfver att jakt icke öfvas å oloflig tid

eller å oloflig mark. Huru kan man begära, att en ägare eller innehafvare

af en fastighet, till hvilken höra jaktmarker, skall med rätt

uppfattning af att för det vildas fortbestånd vårda jakten och vid

jaktens utöfning skona de djur, som därvid i främsta rummet böra

skonas, om han vet, att kanhända dagen därpå hans jaktmark blir afjagad

af personer, som icke hafva någon rätt att bemäktiga sig hans

villebråd och icke hafva det minsta intresse af huru vildttillgången på

denna jaktmark i framtiden blir. Det må ju beklagas, att under sådana

förhållanden ägaren af jaktmarken själf någon gång tänker: ’Det tjänar

intet till att jag sparar de djur, som för det vildas fortbestånd böra

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

sparas, då jag icke kar någon utsikt, att dessa djur ändå få vara vid

lif.’ Ett sådant åskådningssätt af en jaktmarksägare kan, säga vi, beklagas,

men man äger knappast anledning att förvåna sig däröfver

under de oefterrättliga förhållanden, som i fråga om jaktens utöfning

nu här i landet förefinnas. Det är ju under nuvarande förhållanden

ytterst svårt för en jordägare att kunna skydda sin jaktmark från tjufskytte,

och i många fall och på många trakter skulle det t. o. m.

anses som ovänligt och ogint, att en jordägare önskade bevara sin jaktmark

från utomstående personers jaktifver. Uppfattningen om att jakträtten

är en rätt, som är värdefull och en rätt som bör tillkomma jordägaren

och jordinnehafvaren lika oförkränkt som hvarje annan rätt till

enskild egendom, bör komma till erkännande och bryta igenom; detta

är ett absolut villkor för att de stora förutsättningar vi hafva att af

våra vidsträckta jaktmarker uttaga stora ekonomiska värden må kunna

utnyttjas. Vi tro, att detta inte kan ske på något bättre sätt än att

söka genom införande af jaktmärke få kontroll å alla dem, som nu utöfva

jakt. Det synes oss som om detta medel, där det hittills användts,

visat sig hafva medfört ett synnerligen godt resultat och vi tro, att det

särskildt i vårt land och under våra nuvarande förhållanden skulle visa

sig mycket välgörande utan att, såvidt vi inse, medföra några olägenheter

för andra än för dem, som äro intresserade af att olofligt jaga

på annans mark. Vi betona uttryckligen, att vi anse landets jordägare

hafva rätt att fordra en sådan kontroll öfver alla dem, som skola tilllåtas

jaga, och att det endast på detta sätt skall blifva möjligt att jordägare,

som själfva hafva intresse af jaktvården, skola kunna skydda

sina jaktmarker från oberättigadt intrång från sådana jägare, som ej

hafva sådant intresse.

Då uti Ivungl. Maj:ts nådiga proposition nr 98, med förslag till

lag om rätt till jakt, jaktpass eller jaktmärke föreskrifvits endast för

utländsk undersåte, få vi därför hemställa, att skyldighet att utlösa

jaktmärke måtte utsträckas äfven till svenska undersåtar, som vilja använda

skjutgevär vid jakt, och vi bifoga här nedan förslag i sådant

afseende. Till följd af den korta tid, vi haft för denna motions utarbetande

finnas måhända formella brister uti förslaget. Vi anhålla därför

att vederbörande utskott måtte i sådant fall föreslå nödiga formella

ändringar äfvensom att på lämpligt ställe uti lagen inpassa stadgandena

och att därvid bestämma paragrafernas nummer.

Vi föreslå sålunda, att Riksdagen måtte uti lagen om rätt till

jakt införa nedanstående bestämmelser:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

§•

Hvar och en, som utöfvar jakt med skjutgevär, skall därvid med

undantag för de fall, som uti § här nedan nämnas, vara försedd med

ett för det löpande året å den jagande utställdt jaktmärke.

§•

Jaktmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig jakt

inom riket i dess helhet.

§•

Ej må jaktmärke öfverlåta^ eller till annan för begagnande utlämnas.

Sker det, vare jaktmärket förbrutet och vare såväl öfverlåtaren

som den, till hvilken öfverlåtelsen skett, underkastade ansvar på sätt

nedan stadgas.

§•

Hvarje kommun å landet eller i stad skall bestämma den afgift,

som för jaktmärke skall erläggas, dock minst tre kronor och högst

femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens kassa. Sådant beslut

lände till efterrättelse från början af näst påföljande kalenderår intill

slutet af det år, hvarunder beslut om afgiftens utgående med förändradt

belopp blifvit fattadt.

Jaktmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande

och i stad af polismyndighet, eller, där särskild person efter vederbörande

kommunalstyrelses förslag blifvit därtill af Konungens befallningshafvande

förordnad, af denne. Jaktmärke utlöses af en hvar inom den

kommun, där han är mantalsskrifven.

Om jaktpass för utländsk undersåte gälle hvad därom särskildt

är stadgadt.

Närmare föreskrifter om jaktmärke och hvad vid utfärdande af

sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.

§■

Hen, som efter det denna lag trädt i kraft genom laga kraftägande

utslag blifvit ådömd straff för jakt under oloflig tid eller fångst

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

med olaga redskap, mister det jaktmärke, han möjligen kan innehafva,

och förlorar rätt att utlösa jaktmärke under ett år från den dag utslaget

vunnit laga kraft. Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts

straff för jakt under oloflig tid eller fångst med olaga redskap två

gånger, mister innehafvande jaktmärke och förlorar rätt att förvärfva

sådant märke under två år från den dag straffet slutligen ådömdes.

Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts straff för jakt

under oloflig tid eller fångst med olaga redskap tre gånger, mister innehafvande

jaktmärke och vare för all framtid förlustig rätt att utlösa

jaktmärke.

Hvad om jaktmärke är stadgadt gäller icke för jakt, däri Konungen

eller medlem af det kungl. huset deltager.

Samma stadganden äga ej heller tillämplighet:

å till skogsstaten hörande förvaltande och bevakande personal

såvida angår dem tillåten jakt å kronans mark äfvensom elever och

lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jakt, som af dem för deras

utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning ställda

skogar;

i fråga om jakt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker;

i fråga om jakt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården

eller vid hafskusten;

med afseende å jakt, som omförmäles uti §§ 7, 10 och 12 här

ofvan;

i fråga om jakt å mark, som till jaktpark eller djurgård är inhägnad,

eller skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att anse

såsom jakt;

med afseende å enskild ägare eller innehafvare af jord samt sådan

jakträttsinnehafvares familj för jakt å den mark ägaren eller innehafvaren

äger eller innehar.

§•

Förseelse mot stadgandena om jaktmärke straffas med böter från

5 till 20 kronor och åtalas af allmän åklagare så ock af förvaltande

eller bevakande personal vid jägeristaten.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 75 höft. (Nr 266—267.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

I likhet med de åren 1900 och 1901 till Riksdagen aflåtna propositionerna

med förslag, bland annat, till lag om rätt till jakt innehåller

den nu förevarande propositionen icke några synnerligen genomgripande

förändringar i hittills gällande bestämmelser i ämnet.

Sålunda har bibehållits regeln, att jakträtten skall åtfölja äganderätten,

dock med det väsentliga undantaget, att jakträtten å häradsallmänning

skulle tillkomma kronan, hvarjämte tillagts, att jakträtten

omfattar jämväl rätten till s. k. fallvildt.

Beträffande sockenallmänning, byaskog och annan dylik samfällighet

har emellertid jakträtten ansetts böra, där ej delägarna annat besluta,

endast få utöfvas för delägarnas egna behof.

Lika med de nu gällande äro bestämmelserna om jakträtt för

boställshafvare och kronohemmans åbo, samt om afgärda bys jakträtt.

I öfverensstämmelse med förenämnda propositioner åren 1900 och

1901 hafva bestämmelserna om jakträtt å öfverlopp sm arker uteslutits

och stadgandet om jakträtt å oafvittrad mark inskränkts att gälla endast

sådan mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad.

Regeln att vid upplåtelse af nyttjanderätt till jord jakträtten skall,

därest ej annorledes aftalats, åtfölja upplåtelsen, har i förslaget bibehållits.

Stadgandet om den s. k. förföljningsrätten öfverensstämmer med

motsvarande bestämmelse i propositionerna åren 1900 och 1901, allenast

med den ändring, som betingats däraf, att björnen numera anses böra

skyddas för utrotning.

De i nu gällande jaktstadga meddelade föreskrifterna om jakthund,

som löper lös i annans mark, hafva på det sätt ändrats, att ersättningsskyldighet

ålagts hundens ägare för skada, som hunden förorsakat å

villebrådet, att föreskrifterna å ena sidan skola gälla alla hundar som

jaga och ofreda villebråd men å andra sidan inskränkts till sådan mark,

där villebråd finnes, samt att den tid under hvilken en person, som

begagnat sig af rätten att upptaga hund, kan vara pliktig att underhålla

hunden, betydligt förkortats.

Beträffande åtalsrätten har denna i fråga om förbrytelser, som endast

förnärma enskild persons rätt, tillerkänts allenast målsägare under det

att då intrång sker i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt

eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, åtalsrätt

tillkommer förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten,

föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän åklagare.

Böter för öfverträdelser af lagen skola enligt förslaget i sin helhet tillfalla

kronan.

Utom nu angifna föreskrifter, hvilka med eller utan förändring

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

eller tillägg hämtats från gällande jaktstadga, hafva i förslaget upptagits

bestämmelser om jakträtt å väg, om sammanslutningar för ordnad

jaktvård mellan flera fastighetsägare, om förbud mot användande i visst

fall af bulvan vid fågelskytte och mot färdande med gevär m. in.

öfver annans jaktområde samt om jaktpass för utländsk undersåte m. in.

Vid granskningen af ifrågavarande lagförslag har Riksdagen endast

beträffande följande punkter funnit anledning till erinran.

2 §.

. Det här intagna stadgandet, att jakträtt å häradsallmänning tillkommer

kronan, synes icke öfverensstämma med den i lagförslaget i

öfrigt genomförda principen, att jakträtt skall i första hand tillkomma en

fastighets ägare. Riksdagen anser därför, att i denna paragraf bör med

uteslutande af kronans jakträtt stadgas, att jakträtten å häradsallmänning

må tillgodogöras för delägarnas räkning enligt de föreskrifter, som gälla

för allmänningens förvaltning. Riksdagen har härmed afsett, att jaktens

tillgodogörande skall ombesörjas af samma organ, som har allmänningens

förvaltning i öfrigt om hand,''således i det fall, att allmänningen är ställd

under skogsstatens förvaltning och vård, vederbörande skogsstatstjänsteman

samt i det fall, att allmänningsdelägarna själfva öfvertagit förvaltningen

och vården af allmänningen, dennas styrelse. Inkomsten af

jakten bör såsom annan inkomst från allmänningen fördelas mellan

delägarna i allmänningen efter hvars och ens andel däri.

4 §•

Med anledning af stadgandena om jakt å väg har Riksdagen, då

af utöfvandet af jakträtt å järnvägsområde åtskilliga olägenheter kunna

uppstå, i detta sammanhang velat uttala sin förväntan, att Eders Kungl.

Maj:t tager i öfvervägande, huruvida särskilda bestämmelser om jakt å

järnväg må meddelas.

6 §•

Framställning har enligt hvad ofvan anförts gjorts dels i syfte

att jakträtt måtte tillerkännas kronotorpare och lägenhetsinnehafvare i

de sex nordligaste länen å lägenheternas områden och kringliggande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

kronopark, dels ock i syfte att samtliga lägenhetsinnehafvare å kronojord

måtte erhålla dylik rätt å de åt dem upplåtna områdena. Det

synes Riksdagen, som härvid en viss skillnad bör göras mellan förstnämnda

och öfriga delar af riket. Hvad innehafvarne af lägenheter å

kronojord i de senare beträffar lära nämligen enligt Riksdagens förmenande

förhållandena i allmänhet vara sådana, att jakträtt icke utan

vidare kan tillerkännas dem, utan torde, i likhet med hvad som komme

att gälla beträffande kronoarrendatorerna, det i enlighet med stadgandet

i 2:a stycket af förevarande paragraf för hvarje särskildt fall böra pröfvas,

huruvida en lägenhetsinnehafvare kan tillerkännas jakträtt å sin lägenhet

eller icke. Hvad däremot angår skogstorp och odlingslägenheter,

hvilka enligt 1904 och 1909 årens författningar upplåtits i de sex

nordligaste länen, synas innehafvarna af desamma med hänsyn till de å

dessa trakter rådande i ofvan först intagna motion närmare angifna

förhållanden icke böra förvägras jakträtt å själfva torpens eller lägenheternas

områden. Emellertid lärer härvid böra göras ett undantag i

fråga om jakten å älg, hvilken fortfarande således skall tillkomma kronan.

13 §.

Då tillräckliga skäl knappast torde föreligga att från de i denna §

uppräknade skadliga djur utesluta örn och falk, hafva dessa djur, i

likhet med hvad hittills varit fallet, här upptagits.

19 §.

Uti en af ofvan omförmälda motioner har framhållits den stora

skada, som af kringströfvande jakthundar kan tillfogas det nyttiga villebrådet

under dess fortplantningstid, och hafva motionärerna af sådan

anledning hemställt, att strängt straff måtte bestämmas för den, som

låter sina hundar löpa lösa under denna tid i mark, där villebråd finnes.

Riksdagen delar den af motionärerna sålunda uttalade åsikten och håller

således före, att utom den ersättningsskyldighet och det äfventyr, som

i förevarande paragraf omförmäles och som Riksdagen anser böra stadgas

jämväl för hundens innehafvare, i paragrafen äfven bör stadgas

straff för hundens ägare eller innehafvare. I öfrigt har Riksdagen

ansett, att åt paragrafen bör bibehållas en ordalydelse, som öfverensstämmer

med Eders Kungl. Maj:ts förslag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

13

22 §.

Denna paragraf har ansetts böra fullständigas med straff för innehafvare

af skogstorp eller odlingslägenhet, hvilken gör sig skyldig till

oloflig jakt å älg på det åt honom upplåtna området.

23 §.

Beträffande den i denna paragraf intagna bestämmelsen därom att

vid upprepad oloflig jakt å annans mark bössa, jaktredskap och hundar

skola vara förbrutna, hafva de sakkunniga föreslagit, att dylik påföljd

skulle inträda jämväl i det fall, att jaktredskap eller hundar icke blifvit

den jagande fråntagna. Väl torde i sistnämnda fall svårighet att anskaffa

tillfyllestgörande bevisning ofta möta, men då å andra sidan äfven afhändande

från tjufskytt af bössa m. m. mera sällan torde låta sig utföra,

har Riksdagen ansett de sakkunnigas förslag böra oförändradt

godkännas.

26 §.

Förseelse enligt 19 § i första stycket har Riksdagen ansett böra

kunna åtalas utom af målsägare af de i andra stycket af ifrågavarande

paragraf uppräknade personer.

Beträffande ofvan omförmälda framställning om förbud mot användandet

af sax vid fångst af villebråd vill Riksdagen ansluta sig till

den af motionären uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt

förkastliga i att vid fångst af såväl matnyttigt vildt som skadliga

djur redskap begagnas, hvilka tillfoga de fångade djuren onödiga lidanden,

och det torde icke kunna förnekas, att de för närvarande till dylika

ändamål använda saxarna i allmänhet äro af sådan beskaffenhet. Om

Riksdagen således anser sig böra biträda motionärens förslag, vill Riksdagen

dock framhålla, att det finnes ett slags saxar, som i detta afseende

kunna sägas utgöra ett undantag, nämligen de, hvilka användas

för fångst af roffåglar. Dessa saxar äro nämligen enligt hvad Riksdagen

har sig bekant så inrättade, att de i de flesta fall omedelbart döda de

djur, som fastna däri. Ett förbud mot användande af saxar, med undan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

tag af de nyssnämnda roffågelssaxarna, torde emellertid icke böra intagas

i nu ifrågavarande lag utan i den jaktstadga, som i sinom tid

kommer att af Kungl. Maj:t utfärdas.

Hvad den i ofvan sist intagna motion gjorda framställningen

om jaktmärke angår, har frågan härom förut varit föremål för Riksdagens

pröfning utan att därvid vinna sin lösning. Det lärer emellertid

icke kunna förnekas, att införandet af en föreskrift om jaktmärke skulle

särskildt ur jaktvårdssynpunkt medföra afsevärda fördelar. Af särskild

vikt är härvid enligt Riksdagens förmenande, att ett stadgande om

skyldighet för enhvar, som utom eget jaktområde bedrifver jakt, att

hafva löst jaktmärke, skulle väsentligen underlätta jaktmarksägarnas

sträfvan att skydda sina marker för tjuf- och okynnesskytte. Det torde

vara ett allmänt erkändt förhållande, att man i de flesta fall saknar

möjlighet att få en person fälld för oloflig jakt på grund af svårigheten

att anskaffa bindande bevis. Om Riksdagen således anser sig böra biträda

ett förslag i det af motionären afsedda syftet, kan Riksdagen

emellertid icke utan vidare antaga de af motionärerna föreslagna bestämmelserna

i detta hänseende. Dock anser sig Riksdagen kunna uttala

sig rörande ungefärliga storleken af den afgift, som kan anses lämplig

för jaktmärke, samt den rätt i aktmärket enligt Riksdagens åsikt skulle

medföra. Hvad härvid beträffar afgiftens storlek, som torde böra vara

lika för hela riket, synes densamma lämpligen kunna sättas ganska låg,

exempelvis 3 kronor för år, och hvad angår jaktmärkets giltighet har

Riksdagen funnit detsamma endast höra berättiga till jakt inom den

kommun, där det biff vit löst, och skall följaktligen en person, som vill

idka jakt å annans mark inom flera kommuner vara skyldig att i samtliga

dessa uttaga jaktmärke.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen

för Eders Kungl. Maj:t anmäla sina i anledning af ifrågavarande proposition

och motioner fattade beslut. Riksdagen har sålunda för sin

del antagit följande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

15

Lag

om rätt till jakt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jaktstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller

med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,

förordnas som följer:

1 §•

Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas

dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en

hvar jordägare på honom tillhörigt område.

2 §•

Å häradsallmänning må jakträtten i öfverensstämmelse med de

föreskrifter, som i öfrigt gälla för allmänningens vård och förvaltning,

tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

3 §•

o

A sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må

delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof utöfva

j akträtt.

Aro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda

föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om

jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.

Afgärda by hafve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

4 §.

Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han

äger mark härintill.

Den, som äger marken å bägge sidor af väg, hafve, ändock han

icke äger vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af

dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

5 §•

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga.

6 §•

Boställshafvare, kronohemman» åbo samt, inom de sex nordligaste

länen, innehafvare af skogstorp eller odlingslägenhet å kronojord äge

jakträtt å boställets, kronohemmanets, skogstorpets eller odlingslägenhetens

ägor; dock må den innehafvare af skogstorp eller odlingslägenhet

sålunda medgifna jakträtt icke innefatta rätt till jakt å älg.

År eljes jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,

där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.

7 §•

Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man

rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas, med mindre

Konungen därtill gifvit lof.

8 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här

ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

9 §.

Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, i sådan egenskap aftal om huru jakten å området

må utöfvas och jaktvården handhafvas, skall å hvad aftalet innehåller

om jaktens utöfvande och om skyldighet för ägare att å sin mark

tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende

tillämpas hvad i allmänhet stadgas om servitut; dock vare sådant aftal

ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

17

10 §.

Jakt efter varg eller järf må, om sådant djur bevisligen uppehållit

sig i trakten, af en hvar företagas äfven å annans jaktområde,

där jakträttsinnehafvaren hvarje gång förut om jakten erhållit underrättelse;

och äge i sådant fall den jagande rätt att tillvarataga och

behålla de djur af nämnda slag, han vid jakten fäller.

11 §•

Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. År det

älg, hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra

djuret utan i närvaro af två ojäiviga vittnen och vare han dessutom

pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet

underrätta jakträttsinnehal varen eller den, som jorden innehar, eller

någon af deras folk. Försummar den jagande något häraf, varde ansedd

såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.

Har någon å eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg

eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.

12 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller

sälhund, då må han . djuret fälla och behålla.

Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den,

som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda

och behålla detsamma, ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan.

13 §.

Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf,

utter, gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, örn,

falk, berguf, duf- och sparfhök, korp och kråka.

14 §•

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträtts*

innehafvare icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård,

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1912. 14 sand. 75 käft. (Nr 266—267.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Riksdagens skrifvelse Nr 266.

icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan är

afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.

15 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans

jaktområde; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån

bortskrämma eller bortdrifva villebråd, i den man sadant erfordras

för afvärjande af skada eller olägenhet.

16 §.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans

jaktområde än tvåhundra meter.

17 §.

Med skjutgevär eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd

af iakträttsinnehafvaren färdas öfver annans jaktområde annorstädes

än å till allmänt begagnande upplåten väg, med mindre af omständigheterna

framgår, att det sker i lofliga ärenden, och hund, om sådan

medföres, hålles kopplad.

18 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark

eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

19 §.

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där

villebråd finnes, under tiden från och med den 16 mars till och med

den 15 augusti, böte hundens ägare eller innehafvare från och med fem

till och med tjugu kronor och vare skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren

skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet. Sker det å

annan tid vare hundens ägare eller innehafvare ändock skyldig utgifva

ersättning enligt hvad nyss är stadgadt.

Anträffas hund, som löper lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och

är hunden sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd,

äge jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet att hunden upptaga.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

Det åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen

tillsäga hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan

träffas, låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit

upptagen, och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå

hund, löse den med fem kronor eller, där inom ett år före upptagandet

hund, tillhörig samma ägare, blifvit hos samma jakträttsinnehafvare

löst, med tio kronor jämte ersättning hvarje gång för hundens föda

och öfriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar

efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar från

det kungörelse därom blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd

i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre

taga lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna

grunder utgifva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter

det hunden varit att anse såsom förverkad.

20 §.

Katt, som anträffas utanför gård .eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren

eller hans folk saklöst dödas.

21 §.

Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt med skjutgevär,

med mindre han är försedd med för honom personligen utfärdadt jaktpass;

dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet, som han

med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva jaktpass.

Sådant vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,

Konungen bestämmer.

Den jagande vare pliktig att vid anfordran af förvaltande och

bevakande personal vid skogsstaten eller föreståndare och lärare vid

statens skogsskolor eller af vederbörande kronobetjänt eller särskildt

förordnad polisman framvisa jaktpasset.

22 §.

Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän

strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse

af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskildt

ansvar enligt 24 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd åtkommits, vare villebrådet eller, om det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkadt

till jakträttsinnehafvaren eller, om jakten skett å jord, där jakträtten

tillkommer kronan, eller å område, som i 7 § omförmäles, eller under

tid, då enligt hvad särskildt är stadgadt jakt efter sådant villebråd icke

är tillåten, till åklagaren.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

Såsom oloflig jakt enligt denna lag skall anses, om någon å annans

jaktområde olofligen tillvaratager fallvildt.

Såsom oloflig jakt å annans jaktområde skall anses, om någon

olofligen utöfvar jakt å älg, som i 6 § sägs.

23 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,

må jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar

till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

A jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i 7 §

omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten

äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän

åklagare enahanda rätt.

Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans

jaktområde, inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan

förseelse, vare bössa, annan jaktredskap och hundar förbrutna. Hvad

sålunda förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,

sedan afdrag skett för omkostnader och panthafvare

njutit sin panträtt enligt denna § till godo, fattigkassan i den kommun,

där förseelsen ägt rum.

24 §.

Öfverträder någon det i 21 § stadgade förbud, bo te från och med

fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att

erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.

För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,

jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i jakten

deltaga, med rätt likväl att af den skyldige söka åter, hvad som sålunda

erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktpass eller

vägran att på anmodan af den, som vederbör, framvisa detsamma, vare

straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

21

25 §.

Bryter någon emot hvad i 14 § är föreskrifvet, böte från och med

fem till och med femtio kronor.

öfverträder någon förbud, som i 15, 16 eller 17 § är stadgadt,

och är ej förseelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,

straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

Var det i fall, som afses i 15 §, älg eller hjort, som skrämdes eller

motades, vare straffet böter från och med fem till och med två hundra

kronor.

Om ansvar i fall att hund löper lös i mark, där villebråd finnes,

stadgas i 19 §.

26 §.

Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt

eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter eller

är någon förfallen till ansvar jämlikt 19 § första stycket, äge förvaltande

och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare och lärare

vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.

27 §.

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som,

rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle

ock om de här ofvan i 26 § omförmälda, vid skogsstaten och skogsläroverken

anställda personer i mål, som afses i samma §.

28 §.

Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan

egendom förorsakas vare sig af honom själf eller annan, hvilken han

gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrifvelse Nr 266.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

30 §.

Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom

beträffande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar

af riket gälle hvad särskilt är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad

i 6 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är

upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

Vidare får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte dels

i blifvande jaktstadga intaga förbud mot användande af sax vid fångst

af andra djur än roffåglar, dels ock låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till bestämmelser angående jaktmärke.

Stockholm den 29 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.