Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om sänkning af tullsatsen å hafregryn.

1912-05-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1912:61, Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om sänkning af tullsatsen å hafregryn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 61.

1

Nr 61.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 14 maj 1912.

* 8 » i Andra kammaren den 14 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion

om sänkning af tullsatsen å hafregryn.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 17.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion liar föreslagits, bland annat, att

Riksdagen måtte besluta, att tullen å hafregryn skulle utgöra 1 krona

50 öre för 100 kilogram.

Den nuvarande tullsatsen för hafregryn äfvensom för hafremjöl, 6

kronor 50 öre för 100 kilogram, infördes år 1895, då tullen för malen

spannmål, alla slag, höjdes från 2 kronor 50 öre för 100 kilogram till

nyssnämnda belopp. Samtidigt härmed höjdes tullen för omalen spannmål

af råg, hvete, korn in. in. från 1 krona 25 öre till 3 kronor 70 öre för

100 kilogram, under det att omalen hafre lämnades tullfri med den i bevillningsutskottets

betänkande i ämnet (nr 2) uttalade motiveringen, att

hafre icke utgjorde föremål för nämnvärd import.

Genom de sålunda införda tullsatserna åtnjuter kvarnindustrien ett

tullskydd, som af motionären, med stöd af de i tulltaxeförordningen af

den 4 juli 1910 meddelade restitutionsbestämmelser, beräknats utgöra för

tillverkningen af gryn af hvete och korn 95 öre för 100 kilogram och för

tillverkningen af risgryn 1 krona 57 öre för 100 kilogram, under det att

skyddet för hafreförmalningsindustrin utgör 6 kronor 50 öre för 100

kilogram.

Såväl i den kung! proposition (nr 4), hvari vid 1895 års riksdag

höjning af vissa spannmålstullar föreslogs, som i bevillningsutskottets nyssnämnda

betänkande framhölls, hurusom det med hänsyn ej mindre till

jordbrukets än äfven till kvarnindustrins intressen vore angeläget att rätt

Bill. till Riksdagens protokoll 1912. U saml. 22 håft. (Nr 61—63).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrifvelse Nr 61.

afväga tullsatserna för å ena sidan omalen och å andra sidan malen spannmål.

Vid fastställandet af tullsatsen för malen hafre synes emellertid

denna synpunkt icke ha vunnit beaktande, kvilket torde hafva berott därpå,

att man, för att undvika de med olika tullsatser å skilda slag af malen

spannmål förenade tulltekniska svårigheterna, ville fastställa samma tullsats

för malen hafre som för öfriga slag af malen spannmål.

Gifvet är emellertid, att, i den händelse den höga tullsatsen för malen

hafre visar sig kunna medföra olägenheter, man måste vara betänkt på

att sänka densamma. Förhållandet är nu, att sedan den tid, då ifrågavarande

tullsats fastställdes, en betydande inhemsk kafreförmalningsindustri

uppstått, hvilken hufvudsakligen afser tillverkning af gryn, hvarjemte

konsumtionen inom landet af sistnämnda vara högst väsentligt ökats. Visserligen

har hafregrynsindustrin till följd af den rådande konkurrensen på

området hittills icke kunnat vid prissättningen utnyttja det höga tullskyddet,

men genom eu prisöfverenskommelse inom ifrågavarande industi — och

en sådan har, enligt hvad upplyst blifvit, redan kommit till stånd åtminstone

mellan de större och ledande kvarnarna — lär tillfälle till ett sådant

utnyttjande kunna beredas. Härtill kommer, att en för hög tullsats så

till vida innebär eu fara för den skyddade industrin, som den inbjuder

till öfverproduktion och osund konkurrens.

Vid nu angifna förhållanden är gifvet, att det såväl för den konsumerande

allmänheten som för producenterna är af betydelse, huru tullskyddet

för hafregrynsindustrin är afvägdt, och det har synts Eiksdagen

obestridligt, att det skydd, som enligt nu gällande bestämmelser beredes

nämnda industri, är alltför högt.

Om sålunda å ena sidan ingen tvekan rådt därom, att en nedsättning

af tullen å hafregryn är påkallad, har å andra sidan, vid tullsatsens bestämmande,

skälig hänsyn tagits till de berättigade kraf på tullskydd,

hafregrynsindustrin fortfarande kan hafva. Därvid har ansetts böra särskilt

beaktas, hurusom denna för landet obestridligen viktiga industri,

som uppstått och vunnit en snabb utveckling under skyddet af gällande

tullsats, haft och alltjämt har att kämpa med svårigheter och därför icke

i allmänhet kunnat nå den trygga ställning, som i stort sedt utmärker

öfriga inhemska kvarnindustrier. I afseende härå vill Eiksdagen till en

böljan framhålla, att utbytesprocenten af hafre, som lär uppgå till omkring

48 procent, är betydligt lägre än af öfriga slag af spannmål. Olägenheten

häraf ökas därigenom, att industrin har svårt att finna afsättning för den

betydande mängd affall, som sålunda vid förmalningen af hafre uppstår.

Vidare är att framhålla, att hafregrynsindustrin af olika anledningar har

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse Nr 61. 3

att bära större omkostnader än andra, jämförliga industrier. Dels äro dess

produktionskostnader, äfvensom, af tekniska skäl, anläggningskostnaderna

särdeles betydande, dels måste den, såsom varande en jämförelsevis ny

och i stark utveckling stadd industri, icke blott för marknadens bearbetande

vidkännas mycket afsevärda belopp utan äfven i många fall underkasta

sig kostnader på grund däraf, att anläggningarnas kapacitet icke

kan förrän i framtiden till fullo utnyttjas. Slutligen är att erinra därom,

att ifrågavarande industri måste räkna med konkurrensen af en omfattande

utländsk tillverkning. Särskild! torde de tyska och amerikanska industrierna

kunna vid vissa tillfällen få anledning att till mycket låga priser

erbjuda den svenska marknaden sin öfverproduktion på området.

På grund af hvad nu anförts har Riksdagen funnit, att den svenska

hafregrynsindustrin, i jämförelse ej mindre med annan inhemsk kvarnindustri

än äfven med utländsk hafregrynsindustri, befinner sig i ett sådant

läge, att det måste befaras, att en alltför betydande nedsättning af

tullskyddet kan komma att skada densamma och afstånga den från de

möjligheter till ytterligare utveckling, som under gynnsamma förhållanden

säkerligen stå öppna.

Med hänsyn härtill har det för Riksdagen stått klart, att en sänkning

till den af motionären föreslagna tullsatsen, 1 krona 50 öre för 100

kilogram, icke bör vidtagas. Då Riksdagen stannat vid en tullsats af 3

kronor 50 öre för 100 kilogram, har detta skett emedan Riksdagen ansett,

att denna tullsats erbjuder hafregrynsindustrin ett för dess bestånd

och fortgående normala utveckling tillräckligt skydd.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen beslutat, att rubriken

nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade lydelse:

Spannmål:

malen:

a. gryn af hafre .................................... 100 kg. 3 kr. 50 öre.

b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag; äfvensom

mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,

ej till annan rubrik hänförligt 100 kg. 6 kr. 50 öre.

Stockholm den 14 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.