Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen, dels ock en i anledning därav väckt motion.

1913-05-14 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1913:102, Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen, dels ock en i anledning därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

1

BTr 102.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 14 maj 1913.

Uppläst och godkänd hos Andra kammaren den 14 maj 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning

av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap.

strafflagen, dels ock en i anledning därav väckt motion.

(Lagutskottets utlåtande nr 25.)

Till Konungen.

Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 50, har

Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till lag angående utlämning av förbrytare

samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.

Vad angår förslaget till lag angående utlämning av förbrytare har

detsamma icke i oförändrat skick kunnat av Riksdagen antagas.

Riksdagen har sålunda med avseende å domstolsproceduren ansett

den av lagrådet förordade anordningen, att rådstuvurätten i varje fall endast

har att anställa förhör med den, vilkens utlämning är i fråga, och

verkställa annan utredning i ärendet samt sedan hänskjuta ärendet i dess

helhet till högsta domstolens prövning, medföra sådana fördelar av trygghet

och enhetlig prövning av hithörande mål, att nämnda anordning måste

anses böra föredragas framför den i Eders Kungl. Maj:ts proposition föreslagna.

Att härigenom någon förlängning av utlämningsförfarandet skulle

föranledas, synes Riksdagen ej vara att befara, då nämligen jämväl enligt Eders

Kungl. Maj:ts förslag utläinningsärenden i de flesta fall genom besvär torde

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 35 käft. (Nr 102.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 102.

komma att dragas under högsta domstolens prövning. Den särskilda åklagare,

som förordnas att tillvarataga den främmande statens intressen, torde

nämligen knappast kunna underlåta att klaga i högsta instans, därest rådstuvurätten

finner hinder för bifall till utlämningsansökningen föreligga.

Och den häktade, som i rättegången åtnjuter hjälp av rättskunnigt biträde,

torde för motsatt händelse jämväl i flertalet fall draga saken under prövning

av högre rätt. Snarare torde, såsom lagrådet antyder, tidsvinst genom

den nu föreslagna omläggningen i de flesta fall uppstå vid utlämningsärendenas

behandling.

I anledning härav har Riksdagen verkställt erforderlig omarbetning

av 17—28 §§ i Eders Kungl. Maj:ts förslag, vilka i det av Riksdagen antagna

förslaget motsvaras av 17—23 §§.

Vid denna omarbetning har Riksdagen emellertid ansett föreskriften,

att i utlämningsärendet rättshjälp skall beredas den, vars utlämning begäres,

utan avseende på om han framställt begäran därom, böra bibehållas

i vad avser handläggningen inför rådstuvurätt.

I enlighet med lagrådets hemställan har ock Riksdagen i särskilt stadgande,

22 §, upptagit föreskrift, huru förfaras skall i händelse den i

utlämningsärende häktade bestrider, att han är den person utlämningsansökningen

avser. Därjämte har i enlighet med vad lagrådet därom erinrat

i Riksdagens förslag stadgats, att frågor om ersättning åt vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i ärendet ävensom åt tolk, skola

avgöras av högsta domstolen i samband med huvudsaken samt att, beträffande

ersättning åt åklagare och åt den häktades biträde, Konungen äger

att i administrativ väg meddela erforderliga föreskrifter.

De beträffande förevarande del av förslaget vidtagna ändringarna hava

föranlett förskjutning i paragrafföljden i fråga om 29—35 §§ i Eders Kungl.

Maj:ts förslag, vilka "paragrafer sålunda i Riksdagens förslag motsvaras av

24—30 §§.

I 11, 13, 16, 30 och 34 §§ hava ändringar vidtagits med avseende

å där gjorda hänvisningar till de paragrafer, vilkas nummerbeteckning

sålunda ändrats.

Vidare har i 11 och 32 §§ vidtagits vissa ändringsr av redaktionell

art.

Beträffande slutligen den ifrågavarande lagens tillämplighet anser

Riksdagen visserligen uppenbart, att en uppsägning av samtliga traktater

för vinnande av omedelbar tillämpning av bestämmelserna i förevarande

lag icke kan komma i fråga. Vad angår de olägenheter, som i viss inån

kunna vara förbundna med att förevarande lags bestämmelser icke stå i

överensstämmelse med gällande traktater, har Riksdagen dock antagit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

3

såsom visst, att Eders Kungl. Maj:t skall hava sin uppmärksamhet riktad

på denna angelägenhet och på grund därav, i den mån det tinnes lämpligt

och låter sig göra, vidtaga erforderliga åtgärder i ändamål att våra

utlämningstraktater bringas till överensstämmelse med bestämmelserna i

den föreliggande lagen.

På grund av här anförda skäl har Riksdagen med anledning av

Eders Kungl. Maj:ts proposition för sin del antagit härvid fogade lag angående

utlämning av förbrytare.

I fråga om Eders Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i 1 kap.

strafflagen har Riksdagen ej haft något att erinra mot detsamma. Propositionen

i vad den avser berörda lagförslag har alltså blivit av Riksdagen

bifallen.

Stockholm den 14 maj 1913.

Med undersåtlig vördnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 102.

Lag

angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller

sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,

kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs.

Utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen därom

föreligger överenskommelse med den främmande staten; dock varde, såvitt

ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty fall

medgiven endast under förutsättning att den främmande staten utfäster

sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å

svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i

brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder

av vad i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, utlämning medgivas jämväl där

delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

5

4 §•

Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,

om den både begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle

vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen

eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Till

brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där

de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff

än fängelse.

För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning

medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,

skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna

i denna § må ske.

5 §•

Skulle den gärning, för vilken utlämning sökes, enligt svensk rätt

vara att anse såsom tryckfrihetsbrott, må utlämning ej medgivas.

6 §•

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk

rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,

må utlämning ske, såvitt gärningen är av den beskaffenhet att om den

förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt

vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

7 §•

Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,

för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet,

utlämning medgivas, för såvitt gärningen med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären

av ett icke politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller

dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns

familj hörande person.

8 §•

Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen

därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller ock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 102.

av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebär

förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt

tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag

eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller

undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begäres, att

han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas,

med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att

lian är skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med

främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till

den stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, här i riket meddelats

dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken

utlämning begäres;

2. om straff för förbrytelsen skulle enligt svensk lag vara att anse

såsom förfallet.

10 §.

Är den, om vilkens utlämnande är fråga, här i riket slutligen

dömd till straff för annat brott än det, som i framställningen om utlämning

avses, må ej utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det

ådömda straffet; dock må han för rannsaknings undergående kunna provisoriskt

utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder sig

att omedelbart, efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter överlämna

honom till svensk myndighet.

Är den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal

för annat brott, må, såvitt han i det målet hålles häktad, utlämning i

intet fall. ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.

11 §•

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar följande

betingelser uppställas:

1. den utlämnade må icke i den stat, till vilken utlämningen sker,

åtalas eller straffas för någon annan före utlämningen begången straffbar

handling än den, för vilken han utlämnats, eller, oavsett det i 13 § andra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

7

stycket nämnda fall, utlämnas vidare till en tredje stat, allt med mindre särskilt

medgivande jämlikt 27 § lämnats eller ock den utlämnade inför domstol

eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill eller, sedan

han slutligen frikänts eller efter till fullo avtjänt straff försatts på fri

fot, antingen, oaktat hinder icke mött, underlåtit att lämna landet inom

loppet av en månad eller ock återvänt dit, sedan han en gång lämnat det;

2. under den tid av en månad, varom nu sagts, må, så framt den

utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder

läggas för honom att, därest han så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas under

tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden

förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket eller

6 § sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade

icke må kunna straffas för den gärning, varom fråga är, i vidare mån än

den varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning

jämlikt 7 § för gärning, vilken övervägande äger karaktären av ett icke

politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för

gärningen straffas såsom för politiskt brott.

12 §.

Framställes begäran om någons utlämnande av flera stater och avse

framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till vilken

stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,

att utlämningen anses böra ske till den stat, vars undersåte den

ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där

brottet ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden,

till den, där huvudhandlingen förövats.

13 §.

Hava flera stater begärt utlämning av samma person för olika brott,

skall företräde givas den stat, som först begärt hans utlämnande eller,

på sätt i 24 § avses, hans häktande, där icke hänsyn till de olika staternas

läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse härifrån.

1 fall, som i denna § avses, må vid utlämningens beviljande kunna

som villkor föreskrivas, att den person, om vars utlämnande fråga är, skall

efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 102.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma

avsedda personens medborgarskap, och skall vid framställningen vara fogad

sådan handling, varom i 8 § första stycket sägs.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare

upplysning i något avseende erforderlig, må den främmande staten

anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är

av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen

eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde densamma

omedelbarligen avslagen.

16 §.

Prövas skäl till avslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordna

Konungen, att den, vilkens utlämnande begäres, skall i ärendet häktas,

där så ej redan jämlikt bestämmelse i 24 eller 25 § skett, samt inställas

till förhör inför Konungens befallningshavande.

17 §.

Vid förhöret inför Konungens befallningshavande äge den häktade,

där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa

biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person att honom

biträda.

Medgiver den häktade vid förhöret, att han är den person, vilkens

utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända mot

bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll över vad

sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet insända till Kungl.

Maj:t.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 102.

Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring som

nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol; och varde förty protokollet

över förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till rådstuvurätten

i den stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte. Underrättelse

om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.

18 §.

I ärende, som jämlikt 17 § till rådstuvurätt inkommit, skall rådstuvurätten

rannsaka, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör

hinder mot utlämning, föreligger; och skall i fråga om handläggningen

av sådant ärende, såvitt ej nedan annorlunda sägs, vad om rannsakning

med häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.

Vid ärendets handläggning skall särskild åklagare, som av Konungens

befallningshavande förordnas, närvara för att i ärendet tillvarataga den

främmande statens intresse.

Den häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger han

sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande

lämplig person att honom biträda.

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet

inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.

19 §.

Högsta domstolen tillkomme att pröva huruvida mot utlämning möter

hinder varom i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty rådstuvurätten att, sedan handläggningen där avslutats,

skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till

nedre justitierevisionen.

20 §.

Frågor om ersättning åt vittne, eller annan, som kallats att meddela

upplysning i ärendet, eller åt tolk, avgöras av högsta domstolen i samband

med huvudsaken.

21 §.

Huru ersättning åt åklagare samt biträden, varom i 17 och 18 §§

sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 35 käft. (Nr 102.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 102.

22 §.

Befinnes under utlämningsärendets fortgång, att den häktade ej är

den person, vars utlämnande begärts, äge den myndighet, där ärendet är

anhängigt, att förordna om hans lösgivande.

I annat fall än nu sagts skall den häktade förbliva i häktet i avbidan

på högsta domstolens utslag.

23 §.

Sedan högsta domstolens utslag meddelats eller, där ärendet ej varit

där anhängigt, handlingarna i ärendet från Konungens befallningshavande

inkommit, give Konungen i statsrådet sitt beslut angående den gjorda

framställningen. Ej må därvid denna bifallas, om genom högsta domstolens

beslut hinder förklarats möta mot utläinningen.

I beslut, varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,

som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare

villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss tid från

beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av den främmande

staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han varder på fri

fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än en månad, där

ej särskilda omständigheter sådant påkalla, och må i intet fall överstiga

tre månader.

24 §.

På begäran av främmande stats regering må, innan formlig framställning

om utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå

kunna här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk

väg och skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen

till last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag

eller beslut, varom i 8 § förmäles, föreligger. Signalement bör om

möjligt även företes.

Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet

äge Konungen förordna, att dylik begäran, som av myndighet i den

främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet här i riket,

jämväl må av den upptagas.

Begäran om häktning prövas, där den inkommit på diplomatisk

väg, av ministern för utrikes ärendena samt i annat fall av den myndighet,

till vilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet,

och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

11

verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse

därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.

Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande

staten angiven, av ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig

ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,

varde han å fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än

till sex veckor, eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk stat

eller eljest för undergående av rannsakning eller straff å ort utom Europa,

till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse om

häktningen.

25 §.

Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna

lag kan föranleda utlämning, må här i riket häktas utan att särskild framställning

därom föreligger. Anmälan om häktningen skall orördröjligen

göras till utrikesdepartementet.

Finner ministern för utrikes ärendena hinder mot utlämning- av den

O

häktade föreligga, förordne då om hans lösgivande. Finnes hinder ej föreligga,

skall den främmande staten underrättas om häktningen och skall

därvid med tillämpning av de i 24 § givna bestämmelser utsättas viss

tid, inom vilken framställning om den häktades utlämning skall göras.

26 §.

När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla föremål,

som han då har i sin besittning och vilka kunna antagas vara av

betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, som lägges honom

till last, eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,

tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet i

den främmande staten; ägande Konungen att med avseende å berörda

föremål göra det förbehåll till betryggande av tredje mans rätt, som må

anses påkallat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 102.

III KAP.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

27 §.

Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma

utlämnats, må, utan hinder av villkor, varom i 11 § under 1 förmäles,

ställas till ansvar för något annat före utlämningen förövat brott än det

varför utlämning skett eller vidare till tredje stat utlämnas, skall framställning

härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen innehålla

eller åtföljas av uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden och

orten för densamma.

Tillstånd, som nu sagts, må ej givas, såvitt enligt denna lag hinder

mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen skulle mött; dock att prövningen

härav ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den

utlämnades brottslighet.

Där det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande

lagligen möter, varde frågan härom underkastad prövning av högsta domstolen.

Sedan utslag i sålunda hänskjliten fråga givits, skall Konungen i

statsrådet företaga framställningen till avgörande; dock må i intet fall

densamma bifallas, där genom högsta domstolens utslag hinder mot tillstånds

meddelande förklarats möta.

28 §.

Tillstånd att genom riket föra person, som av en främmande stat

till annan utlämnas, må av Konungen meddelas under förutsättning att

fråga icke är om svensk medborgare. Framställning härom skall göras

på diplomatisk väg, och skall vid densamma vara fogad handling, utvisande

innehållet av beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som i

8 § första stycket omförmäles.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 102.

13

IV KAP.

Övriga bestämmelser.

29 §.

Utan hinder av vad ovan är i denna lag stadgat må, såvitt angår

utlämning till Danmark eller Norge, under förutsättning av ömsesidighet:

1. utlämning medgivas jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke skulle

föranleda utlämning, såvitt å brottet enligt vad där sägs fängelsestraff kan

följa;

2. i samband med beslut om utlämning för visst brott eller, där

utlämning för visst brott redan beviljats, i den uti 27 § stadgade ordning

lämnas medgivande att bestraffa den utlämnade jämväl för annat brott av

beskaffenhet att utlämning därför icke kunnat jämlikt 4 § äga rum,

därest hinder mot utlämning för det brott icke på grund av övriga bestämmelser

i lagen skulle hava mött.

30 §.

Vad i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å framställningar

om återförande av sjömän, som rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse

i . traktat, som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då

hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat

i strid mot vad i denna lag är stadgat, skall den bestämmelse lända till

efterrättelse.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.