Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ bevillning sfer ordningen.
1913-05-30 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1913:166, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ bevillning sfer ordningen.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 166.
7
Nr 166.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 maj 1913.
» » » i Andra kammaren den 30 maj 1913.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ bevillning sfer ordningen.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 32.)
Till Konung en.
I en inom Riksdagen väckt motion bär föreslagits, »att Riksdagen
ville besluta följande förändrade lydelse av 3 och 4 §§ i gällande bevillningsförordning.
3 §. Beidllning för fast egendom erlägges av den, som för löpande
året författningsenligt mantalsskrivits eller bort mantalskrivas såsom
ägare eller innehavare av fastigheten. Bevillningen — — — — —
— — — — — — — —• •— — — — — — — —--stärbhus.
4 §. 1 mom. Fast egendom skall uppskattas till det värde, egen
domen
haft vid nästföregående års utgång. Detta värde — — — —
brandskada.
4 mom. — — — — — — — — — — — — — —--»
I 1897 års bevillningsförordning stadgades i förevarande ämne endast,
att bevillning för fast egendom skulle erläggas av ägaren (2 §), samt
att fast egendom skulle uppskattas till sitt verkliga värde (3 §). För
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 166.
fattningen innehöll således ingenting om att skatteplikten eller värdet
skulle hänföras till förhållandena vid någon viss tidpunkt.
När sedermera inkomstbeskattningen 1907 skulle omläggas, så att
det föregående årets inkomst i stället för det löpande årets skulle göras
till föremål för taxeringen, lämnade Kungl. Maj:ts förslag fastighetsbevillningcn
utan annan ändring, än att bcvillningen skulle erläggas av
den, som för löpande året mantalsskrivits eller bort mantalsskrivas såsom
ägare eller innehavare av fastigheten, varjämte uttryckligen fastslogs,
att bevillningen skulle utgöras efter fastighetens för löpande året fastställda
taxeringsvärde.
Bevillningsutskottet (betänkandet nr 13 1907) föreslog däremot, dels
att skatteplikten skulle åligga den, som för nästföregående året mantalsskrivits
eller bort mantalskrivas för fastigheten, dels ock att taxeringen
skulle ske efter det värde, egendomen haft nästföregående år. Biksdagen
följde utskottets förslag, och 1907 års bevillningsförordning erhöll i hithörande
avseenden den lydelse, som återfinnes oförändrad i nu gällande
bevillningsförordning.
En fastighets värde »nästföregående år» är emellertid ett tämligen
svävande begrepp med möjlighet öppen för olika tolkningar. Följdriktigheten
bjuder onekligen, att fastigheten taxeras till det värde den haft
vid den tidpunkt, som lagts till grund för skatteplikten, d. v. s. nästföregående
årets början. Huruvida Biksdagen avsett denna konsekvens
är ovisst, och taxeringsmyndigheterna hava helt visst ej heller i allmänhet
tillämpat densamma, utan med avseende å författningens obestämda
ordalag upptagit fastigheten till det värde, den haft vid nästföregående
årets utgång. I prejudikat, som numera givits av regeringsrätten, harem
ellertid den angivna konsekvensen fastslagits såsom norm för taxeringen,
vadan sålunda de för skatteplikt och taxeringsvärde bestämmande
förhållandena knutits till en och samma tidpunkt.
Hur konsekvent och teoretiskt riktig denna tillämpning må vara,
har den dock visat sig i vissa avseenden olämplig.
Allmänt bekant är, att banker och andra låneinrättningar ställa
fastighetskrediten i visst förhållande till taxeringsvärdet, och det kan
därför bereda ägaren högst kännbara svårigheter att härvid vara beroende
av ett äldre värde, som kan avsevärt understiga det närvarande.
Då Biksdagen, på sätt ovan angivits, praktiskt taget flyttade bevillningsplikten
för fast egendom ett år tillbaka, gjordes icke någon motsvarande
ändring beträffande den kommunala skattskyldigheten, utan
Riksdagens skrivelse Nr 166.
9
åvilar denna alltjämt den, som under löpande året äger eller brukar eu
fastighet. Då bevillningen numera allenast till formen kvarstår som
statsskatt, men i verkligheten avses för kommunala ändamål, synas goda
skäl tala för en ändring, som låter bevillningsplikten sammanfalla med
den kommunala skatteplikten. Därigenom undanröjes även den olägenheten,
att de kommunala myndigheterna under nuvarande förhållanden
måste vid utdebiteringen följa en senare mantalslängd än den, som legat
till grund för fastighetstaxeringslängden, vilket medför ökat arbete och
lätteligen vållar oreda.
Eu för det kommunala skatteintresset synnerligen betänklig följd
av regeringsrättens ovanberörda ståndpunkt i fråga om den för taxeringsvärdet
avgörande tiden är, såsom i motionen framhållits, att kommunen
oskäligt lång tid, intill tre år, är förhindrad att i beskattningsväg draga
nytta av uppkommen värdestegring hos en fastighet, exempelvis genom
bebyggande. Det i motionen framlagda förslaget, att en fastighet skall
taxeras efter sitt värde vid nästföregående års slut, synes därför ägnat
att råda bot för ett missförhållande.
Även staten kan, ehuru den, såsom nyss är nämnt, ej längre har
något direkt intresse av bevillningen, av enahanda orsak tillskyndas ej
obetydliga förluster därigenom, att, enligt gällande regler för förmögenhetsbeskattningen,
fast egendom skall ingå i den beräknade förmögenheten
med sitt taxeringsvärde nästföregående år, vilket till äventyrs relativt
läge värde sålunda blir bestämmande för den utgående förmögenhetsskatten.
Denna oegentlighet avhjälpes genom bifall till föreliggande
förslag, som bringar fastighetstaxeringens bestämmelser på förevarande
punkt i överensstämmelse med reglerna för förmögenhetsbeskattningen.
Motionens huvudsyfte kunde onekligen vinnas allenast genom föreslagen
ändring av tidpunkten för beräknandet av fastighetens värde och
utan förändrade bestämmelser för skatteplikten. Oavsett vad ovan framhållits
såsom fördelar av den ifrågasatta förändringen jämväl härutinnan,
synes dock enahanda synpunkt, som föranlett vederbörande att i prejudikatväg
sammanföra värde och skatteplikt till samma tidpunkt tala
för att denna likformighet fortfarande upprätthålles.
På här ovan i huvudsak anförda skäl har Riksdagen funnit motionärens
förslag böra bifallas.
Ifrågavarande förändringar synas icke såsom konsekvens betinga
vidare ändringar i hithörande författningar, än att orden »för nästföre
Bihang
Ull Riksdagens protokoll 1913. 14 sand. 57 höft. (Nr 164—167.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 166.
gående år» utgå ur såväl 3 § sista stycket bevillningsförordningen som
29 § 3 mom. förordningen om taxeringsmyndigheter m. m.
Beträffande 3 § sista stycket bevillningsförordningen har Riksdagen
väl ansett, att, efter de förändringar som nu omnämts, den däri meddelade
föreskriften blir tämligen överflödig, men Riksdagen har låtit
stycket i sin förändrade form kvarstå på grund av sammanhanget med
stadgandet i 5 § sista stycket om rätt i visst fall för skattskyldigs
stärbhus till befrielse från påförd bevillning av fast egendom.
Riksdagen har alltså beslutat,
dels att 3 och 4 §§ förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst skola erhålla följande ändrade
lydelse:
3 §. Bevillning för fast egendom erlägges av den, som för löpande
året författningsenligt mantalsskrivits eller bort mantalsskrivas såsom
ägare eller innehavare av fastigheten. Bevillningen — — — —
— — — — — — — — — — avsöndrad.
Har efter mantalsskrivningen skattskyldig ägare eller innehavare av
fastigheten avlidit, påföres bevillningen hans stärbhus.
4 §. 1 mom. Fast egendom skall uppskattas till det värde, egen
domen
haft vid nästföregående års utgång. Detta värde —
— — — — — — — — .— — brandskada.
3 mom. —- — — — — — — — — — — —-----
4 mom. — — — — — — -— — — — — — —----
dels ock att 29 § 3 mom. förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering skall erhålla denna
ändrade avfattning:
3 mom. Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrivaren
och i stad, utom i Stockholm, vederbörande tjänsteman senast
den 25 mars, vid bot av 3 kronor för varje överskjutande dag, hava avlämnat
dels på mantalslängden grundade fastighetslängder, upptagande
samtliga inom taxeringsdistriktet belägna fastigheter, å vilka särskilda
taxeringsvärden skola sättas, ävensom fastigheternas ägare eller i fall,
då innehavaren är skattskyldig för fastighet, innehavaren, dels ock tryckta
blanketter till inkomstlängden.
Stockholm den 30 maj 1913.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.