Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

1913-03-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1913:30, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 30.

det honom tillkommande, å ordinarie stat för år 1913 uppförda hyresbidrag

av 11,400 kronor, men berättigas att från samma tidpunkt såsom

bidrag till beskickningsbusets uppvärmning och belysning uppbära årligen

högst 3,000 kronor att utgå ur det å tredje huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till skrivmaterialier, expenser, renskrivning, ved, ljus,

m. m.; dels beslutat, att de årliga utgifterna för underhåll av den till

inköp föreslagna fastigheten ävensom onera m. m. må gäldas av inflytande

hyresmedel för den del av fastigheten, som är avsedd att uthyras,

samt återstoden av hyresmedlen till statskontoret redovisas att

ingå bland statsverkets extra uppbördsmedel; samt dels medgivit att,

därest. ryska regeringen skulle till bostad för sin beskickning i Stockholm

inköpa en fastighet, avhandlingen därom må varda från stämpel

befriad.

Stockholm den 12 mars 1913.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 30.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 13 mars 1913.

» „ „ i Andra kammaren den 13 mars 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion

angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

(Lagutskottets utlåtande nr 7.)

Till Konungen.

Vid innevarande års Riksdag har av enskild motionär hemställts

att Riksdagen ville hos Eders Kungl. Maj:t begära sådan ändring i

27 § i lagen om lapparnes rätt till renbete, att den bofaste inom Norrbottens

lappmark, tillagda undantagsrätten att tills vidare äga renar,

som få begagna sig av lapparnes rätt ti!! renbete, måtte begränsas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 30.

I nämnda lagrum föreskrives, att lapparne i allmänhet icke åtnjuta

rätt till renbete för andra än egna renar. Undantag från denna

regel stadgas dels för så kallade dragrenar, och dels härutinnan, att

inom Norrbottens län lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel,

tillåtits att tillsvidare hava under sin vård jämväl andra renar,

som tillhöra annan än lapp, därest renägaren är bosatt inom länets

lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet.

_ Såväl ifrågavarande lagrums avfattning som de uttalanden, som

vid förarbetena till nämnda lag förekommit, utmärka med full tydlighet,

att nu gällande lagstiftning till frågan om rätten att äga och innehava

renar principiellt intager den ståndpunkten, att dylik rätt bör tillerkännas

ensamt lapparna. Då det undantag från den allmänna regeln, vilket

på grund av särskilda förhållanden funnits påkallat i fråga om Norrbottens

läns lappmarker uttryckligen förklarats skola äga giltighet

endast tillsvidare, torde redan vid lagens tillkomst varit avsett att

nämnda undantagsbestämmelser, i den mån orsakerna till desamma ej

längre förelåge eller föranledde missförhållanden, borde ytterligare inskränkas

för att slutligen utgå ur lagstiftningen.

Enligt vad erfarenheten utvisat, torde de bofastas renägarskap,

där sådant i avsevärdare utsträckning förekommer, varit ägnat att göra

intrång i lapparnas renskötsel såsom en av dem utövad självständig

näring och därigenom även sätta i fara möjligheten för lapparna att på

denna för dem naturliga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande

synes det Riksdagen angeläget, att lapparnas intressen i detta avseende

bliva i lagstiftningen fullt tillgodosedda. Därtill kommer ock, att all

rättsgrund saknas för bofastas anspråk att för av dem i affärssyfte hållna

renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark.

Riksdagen anser dock icke lämpligt att denna lagändring går så

långt, att den i förevarande hänseende nu gällande undantagsbestämmelsen

helt och hållet upphäves och de bofasta sålunda fullständigt

frånkännas rätten att äga andra renar än s. k. dragrenar. Inom Norrbottens

läns lappmarker, särskilt i de övre delarne av Torneälvens flodområde,

men även annorstädes, leva nämligen i ganska stort antal bofasta,

av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden stå lapparna

nära och för vilka ren skötseln äger en mycket stor betydelse.

Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava åtminstone det mindre

antal renar, som för deras torvtiga bergning kan vara erforderligt, synes

icke riktigt. Åven ur synpunkten av upprätthållandet av ett gott förhållande

mellan lapparna och de bofasta torde det vara lämpligt att åt

de senare inrymmes en dylik begränsad befogenhet. Erfarenheten har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 30.

nämligen givit vid handen, att många anledningar till tvister och misshälligheter

undvikas, om både lapparna och de bofasta äro intresserade

av renskötseln. Riksdagen anser därför, att frågan bör lösas genom en

begränsning av de bofastas renägarskap. Huru långt en sådan begränsning

bör sträcka sig, lärer icke lämpligen kunna närmare bestämmas

annat än i samband med en utredning av alla på frågan inverkande

omständigheter.

Slutligen vill Riksdagen erinra om det sakförhållandet, som konstaterats

såväl inom vissa delar av Norrbottens län som inom Västerbottens

och Jämtlands län, att nämligen antalet renar befunnits större

än som motsvaras av de naturliga förutsättningarna för renskötselns utövande

såsom näring i den skala, hittills skett. En förminskning av

renstammen medelst nedslaktning i större omfattning har därför antingen

redan påbörjats eller måste inom den närmare framtiden sannolikt

företagas. Det synes emellertid vid sådant förhållande bäst överensstämma

med de grundsatser, efter vilka lagstiftningen på detta område

utvecklats, att den minskning av renarnas antal, som sålunda

måste äga rum, i första rummet drabbar de bofastas renar. Åven detta

förhållande utgör alltså ett skäl för den påyrkade utredningen av frågan

angående en begränsning av de bofastas renägarskap.

I anledning av betänkligheter, som yppats emot genomförandet

av den ifrågasatta begränsningen av bofastas renägarskap i lika mån

inom hela det område, som här är i fråga, särskilt i den intill finska

gränsen belägna delen av Norrbottens län, synes den ifrågasatta utredningen

böra avse såväl frågan, huruvida och inom vilka områden en

begränsning av de bofastas rätt att äga renar bör; äga rum, som även

i vilken omfattning en dylik begränsning bör genomföras.

Med åberopande av vad sålunda i ämnet anförts, får Riksdagen

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

huruvida och i vad mån den rätt, som på grund av 27 § i lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. den 1 juli 1898

tillkommer bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att äga renar och

för dem begagna sig av lapparnas rätt till renbete, måtte kunna begränsas,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning

kan föranledas.

Stockholm den 13 mars 1913.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM. P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.