Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

1913-04-30 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1913:68, Skrivelse till Konungen, angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 68.

Nr 68.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 april 1913.

j » »i Andra kammaren den 30 april 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående viss ändring i gällande

bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16).

Till Kort ungen.

Vid innevarande års riksdag kar enskild motionär hemställt,

»att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj :t låta för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i kungl.

förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, att kommunal

rösträtt i stad må tillkomma även den, som arrenderar annans jord».

Den kommunala rösträtten har enligt såväl kommunalförordningen för

landet som förordningen om kommunalstyrelse i stad gjorts direkt beroende

av skattskyldigheten till kommunen. Denna avhängigket yttrar sig dels

i 8 resp. 9 §:s föreskrift därom, att endast den, som är förbunden att

till kommunen betala skatt, äger rösträtt å kommunalstämma och allmän

rådstuga, dels ock däruti att, på sätt § 11 i nämnda förordningar utvisar,

röstvärdet för envar röstägande beräknas i förhållande till den sammanlagda

inkomst, för vilken han är pliktig att erlägga kommunalutskylder.

Skattskyldigheten å sin sida regleras närmare genom §§57 och 58

i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 57 i kommunalförordningen

för stad. Yad särskilt beträffar skattskyldigheten för viss

fastighet, så framgår av § 57 i förstnämnda förordning, att, därest fastig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 68.

het på landet brukas av annan än ägaren, det är brukaren, som bär att

för densamma erlägga kommunalskatt. ) I stad däremot, d. v. s. inom

stads jurisdiktionsområde, är jämlikt § 57 i kommunalförordningen för

stad, jämförd med § 3 av samma förordning, jordägaren själv under alla

förhållanden — följaktligen även för den händelse att fastigheten är upplåten

åt annan — skattskyldig för fastigheten.

Av det nyss påpekade sambandet mellan rösträtt och skattskyldighet

följer alltså, att på landet arrendatorn, men i stad jordägaren är röstberättigad

för vederbörande fastighet. Detta utsäges ock direkt, vad förhållandet

på landsbygden angår, i § 9 av kommunalförordningen för landet,

där det heter, att »för fastighet, som innehaves av landbo eller arrendator,

röstar innehavaren».

På samma sätt som enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad

är skattskyldighet och rösträtt för viss fastighet reglerad i den särskilda

kommunalförfattningen för Stockholm.

I kommunallagskommitténs betänkande av år 1859 finnes intet skäl

direkt angivet för den olika regleringen av arrendators skattskyldighet

och rösträtt i stad och inom landskommun. Enligt 1843 års sockenstämmoförordning,

vilken gällde för såväl land som stad, var rösti ätten

förbehållen fastighetens ägare, såvida denne bodde inom församlingen eller

eljest i kontraktet betingat sig sagda rätt. Emellertid uttalade kommunallagskommitterade

i motiveringen till kommunalförordningen för landet en

del betänkligheter mot eu dylik ordning, enligt vilken rösträtten regelmässigt

tillkom jordägaren. Enär uti en del lantkommuner äganderätten

till all jord och fastighet vore eller kunde bliva på några få händer fördelad

eller till och med kunde sammanfalla i eu enda hand, skulle nämligen

berörda ordning kunna leda till åtskilliga för kommunalväsendet

högst ofördelaktiga följder. På grund härav föreslogs för lantkommunernas

del övergång till det nu gällande systemet. Givetvis voro i detta avseende

de faktiska förhållandena i stad sådana, att de ej gåvo anledning

till några motsvarande betänkligheter. Den förutvarande ordningen blev

därför här utan någon motivering bibehållen. Vid förslagens behandling

i Eiksdagen uttalade sig emellertid åtminstone ett stånd, borgarståndet,

för införande jämväl för stads vidkommande av den för landsbygdens del

J) Det bör påpekas, att detta allenast gäller till bevillning för sig taxerad fastighet. År del

av dylik fastighet (såsom fallet exempelvis är vid alla »torpkontrakt») upplåten åt annan, utgöres

skatten av huvudfastighetens ägare, resp. arrendator, yilken rösträtten då ock tillkommer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 68.

ifrågasätta regel. Detta uttalande föranledde dock ej något resultat vid

förordningarnas utfärdande.

Givetvis är det intet, som hindrar, att genom mellan jordägare och

arrendator (i arrendeavtalet eller eljest) träffad privat överenskommelse

skattskyldigheten parterna emellan regleras på annat än ovan angivet sätt.

Liksom det på landet är tillåtet, att jordägaren i förhållande till arrendatorn

förpliktar sig att återgälda denne de skatter, som honom för fastigheten

påföras, på samma sätt kan ock i stad arrendatorn ikläda sig en

liknande förbindelse gentemot jordägaren. Ett dylikt åtagande medför

uppenbarligen, att det blir i förra fallet jordägaren och i det senare arrendatorn,

som i sista hand får bära skatten. Men förbindelsen kan enligt

gällande rätt aldrig få annat än privaträttslig verkan. Detta innebär för

det här föreliggande spörsmålet den viktiga konsekvensen, att en sådan

privaträttslig överflyttning av skattebördan ej under några förhållanden

kan medföra ändring i den fastslagna fördelningen av den kommunala

rösträtten. Ej heller kan en direkt på rösträtten syftande överenskommelse

mellan jordägare och arrendator föranleda någon omkastning härutinnan.

.Rösträtten tillkommer med andra ord på landet städse arrendatorn,

i stad städse jordägaren.

Kommunalförordningarna omfatta sålunda uppenbarligen den grundsatsen,

att den, som enligt legala stadganden har att svara för fastighetens

kommunalutskylder, också skall äga rösträtten för fastigheten.

I sagda regel för rösträttens fördelning har emellertid, vad förhållandena

i stad angår, eu viktig modifikation inträtt genom lagen om nyttjanderätt

till fast egendom den 14 juni 1907, vilken lag beträffande fastigheter

inom stads jurisdiktionsområde gäller generellt för hela riket, alltså

även för Korrland och Dalarne. Angivna lag stadgar nämligen i sin 23 §,

att »arrendatorn ansvara för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten

utgår och enligt lag åligger j ordägaren, dock med undantag för bevillning

». I motiveringen till nämnda paragraf yttrade lagberedningen, att

av de för en fastighet utgående skatter skulle, då fastigheten vore utarrenderad,

redan enligt gällande lagstiftning de s. k. kommunalutskylderna

omedelbart påföras arrendatorn. Man synes härvid hava förbisett, att så

vai förhållandet endast inom lantkommun, men ej för stads vidkommande.

Visserligen möter enligt berörda lag intet hinder, att jordägaren genom

överenskommelse med arrendatorn åtager sig att erlägga ’ skatten. Saknas

emellertid en dylik avtalsmässig reglering, så är det numera, d. v. s. vid

arrenden, som blivit ingångna efter den 1 januari 1908, arrendatorn, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 68.

5

jämväl i stad på grund av legala stadganden är skyldig utgöra kommunalutskylderna,

ehuru jordägaren enligt kommunalförordningen för stad städse

äger rösträtten för fastigheten.

Då den kommunala rösträtten är baserad på skatteplikten till kommunen,

bör det givetvis i största möjliga utsträckning sörjas för att den,

som i verkligheten erlägger kommunalutskylderna, också i gengäld härför

äger utöva rösträtten. Därest det skulle visa sig vara en i arrendekontrakt

i stad vanlig företeelse, att skattebördan genom avtal mellan jordägare

och arrendator överflyttades på den senare, kunde följaktligen redan

den på sådant sätt uppkomma oemotsvarigheten mellan skattskyldighet och

rösträtt icke utan fog betraktas såsom ett missförhållande. Här skulle det

dock från principiell synpunkt kunna genmälas, att icke mer i detta än i

andra fall hänsyn borde tagas till en mellan parterna träffad överenskommelse.

En dylik invändning äger emellertid ej giltighet, då det är fråga

om arrenden, som tillkommit efter det 1907 års nyttj ander ättslag trätt i

kraft. Ått i sådana fall •— där vid arrendeavtalets tystnad skatteplikten

likväl på grund av lagens stadganden ligger å arrendatorn, ehuru han saknar

rösträtten — en uppenbar oegentlighet förefinnes, vilken tillika står

i strid med kommunalförordningarnas anda och mening, torde vara ovedersägligt.

Emellertid förorsakar den nuvarande ordningen understundom än mer

påfallande missförhållanden, vilka bestå däri, att arrendator rent av kan

komma att förlora den kommunala rösträtt, som han förut ägt. Detta

inträffar i de av motionären åberopade fall, då ett område, som förut tillhört

en lantkommun, vid inkorporering införlivas med stad. Att härvid

en förlust av rösträtt kan inträffa beror av den olikhet, som i fråga om

skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet råder mellan de för land

och de för stad gällande föreskrifter. Före inkorporeringen åligger det

arrendatorn av en viss fastighet på grund av stadgandena i kommunalförordningen

för landet att utgöra kommunalskatten för fastigheten. Som en

konsekvens härav äger han ock rösträtten för densamma. I och med inkorporeringen

övergår, enär kommunalförordningen för stad blir å området

tillämplig, enligt nämnda förordning skattskyldigheten och jämte den rösträtten

på jordägaren. Om nu i arrendeavtalet, såsom vanligen torde förekomma,

finnes stadgat, att arrendatorn har att svara för å fastigheten vilande

skatter, eller om, även för den händelse, att så ej är fallet, arrendeavtalet

är ingånget efter det 1907 års nyttjanderättslag trädde i kraft, får arrendatorn

alltjämt i sista hand betala skatten, visserligen ej längre till följd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 68.

av kommunalförordningens föreskrift, utan i förra fallet på grund av arrendeavtalets

innehåll, och i det senare i kraft av legala bestämmelser, nämligen

ny ttj ander ättslagens 23 §. I bägge fallen mister arrendator^ sin

rösträtt utan något som helst vederlag. Detsamma torde väl ock bliva

händelsen i det tredje tänkbara fallet, vilket skulle omfatta sådana arrendeavtal,

som å ena sidan äro träffade före den 1 januari 1908 och å den

andra ej innehålla någon privaträttslig reglering av skattebördan. Att vid

dylika arrenden genom inkorporeringen skattskyldigheten skulle övervältras

på jordägaren, utan att han med utsikt till framgång skulle äga att i

skadeståndsväg vända sig mot arrendator^ är väl knappast troligt. Däremot

kan arrendator, under inga omständigheter göra anspråk på rösträtten.

Att den förlust av rösträtt, som under nyss angivna omständigheter

vid inkorporering städse med nödvändighet måste drabba alla arrendatorer

av inom området belägna, för sig till bevillning taxerade fastigheter, måste

betraktas såsom ett allvarligt missförhållande, ligger enligt Riksdagens

mening i öppen dag.

Till belysande av frågans praktiska betydelse bär konstitutionsutskottet

meddelat följande till utskottets kännedom komna upplysningar. —

Inom den med Stockholms stad nyligen inkorporerade Brännkyrka socken

finnas sju arrendatorer. — I Göteborg finnas 131 jordbruksegendomar

eller egendomar i egentlig mening, som äro utarrenderade och för sig

till bevillning taxerade. — Inom Hälsingborgs stads område är antalet

dylika fastigheter 82, därav 70 ägas av staden, samt antalet arrendatorer

å dessa egendomar 52. — Till Linköpings stad höra 68 utarrenderade,

särskilt taxerade jordbruksegendomar. Genom S:kt Lars sockens inkorporering

år 1911 förlorade 63 arrendatorer sin rösträtt. — Antalet utarrenderade

för sig till bevillning taxerade fastigheter var inom Eskilstuna stad

vid 1913 års ingång 48. Till följd av Fors’ och Klosters socknars inkorporering

mistade 22 arrendatorer dem förut tillkommande kommunal rösträtt.

— Inom Gävle stad torde finnas 98 fastigheter av här omhandlad

art, därav 4 tillhöra inkorporerat område. I flera fall arrenderar emellertid

samma person mer än en av berörda fastigheter, som utgöras av större

eller mindre vretar, vadan antalet arrendatorer endast är 45. — Vad

Trelleborg beträffar förekomma därstädes 35—40 utarrenderade, för sig

taxerade egendomar. Genom den 1 januari 1908 skedd inkorporering

torde 25—30 arrendatorer hava förlorat sin rösträtt. — I Malmö finnas

16 utarrenderade, särskilt taxerade egendomar. Tre arrendatorer gingo

vid år 1911 verkställd inkorporering sin rösträtt förlustiga. — Från Norr
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 68.

köping uppgivas 3 fastigheter av ifrågavarande slag, från Borås 11. —

Från Skara meddelas, att »22 sådana arrendator», som i skrivelsen avses,

finnas, samt att någon inkorporering på senare tid ej ägt rum. — I

Filipstad är antalet utarrenderade, särskilt taxerade egendomar 12, i Falun

finnes ingen dylik fastighet. — Antalet arrendatorer av jordbruksfastigheter

är i Sala fem, likaså i Hedemora. — I Norrtälje förekommer ingen

arrendator.

Med hänsyn tagen ej mindre till de betänkligheter, som från principiell

synpunkt kunna resas mot den nuvarande regleringen av arrendators

rösträtt i stad, än även till den praktiska betydelse det förevarande spörsmålet,

efter vad nyssintagna uppgifter giva vid handen, måste finnas äga,

har Riksdagen ansett, att en förändring är av behovet påkallad. Att en

dylik förändring bör omfatta skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet

inom stads jurisdiktion i allmänhet och ej allenast hava avseende

på områden, som redan hava inkorporerats eller framdeles varda inkorporerade

med stad, synes Riksdagen självfallet. Enär förhållandena i

Stockholm i förevarande avseende äro lika med de i andra städer rådande,

bör också givetvis den ifrågasatta omregleringen, därest den överhuvud

taget kommer till stånd, genomföras jämväl i den för nämnda stad gällande

kommunalförordning.

När det då blir frågan om i vilken riktning en eventuell förändring

bör gå, ligger naturligen den utvägen närmast till hands att omreglera

förhållandena — såväl skattskyldighet som rösträtt — i stad till likhet

med vad som gäller på landet.

Härigenom vinnes först och främst den fördelen, att den rådande

dualismen mellan land och stad försvinner, vilket för blivande inkorporeringar

har den största betydelse.

Överhuvud taget torde tillräckligt vägande skäl för den ifrågavarande

olikformigheten näppeligen kunna anföras. I och för sig måste det förefalla

egendomligt, att en jordbruksfastighet i här omhandlade avseende

behandlas olika alltefter den rent yttre omständigheten, om fastigheten är

belägen utom eller inom stads jurisdiktionsområde. Såsom ovan visats,

blev ej heller vid kommunalförordningarnas tillkomst något skäl för en

dylik skiljaktighet angivet. Måhända skulle dock till förmån för den gällande

ordningen kunna anföras, att en fastighets belägenhet i närheten av

ett bebyggt stadsområde ger åt densamma, såsom tomtplats betraktad, ett

väsentligen högre värde, än den enbart ur jordbrukssynpunkt skulle äga,

vadan det i ett dylikt fall vore obilligt, om kommunalskatten lades å arren
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 68-

datorn. Häremot torde det likväl kunna erinras, dels att nämnda högre

värde allenast kan tillkomma en fastighet, som ligger så nära stadens

bebyggda del, att dess eget utnyttjande såsom byggnadsplats inom eu icke

alltför avlägsen framtid kan komma i fråga, dels ock att, vad skattskyldigheten

beträffar, givetvis intet hinder möter, att denna till större eller mindre

del genom privat överenskommelse övertages av jordägaren. Att eu

dylik utväg med fördel kan anlitas, framgår därav, att, enligt vad Riksdagen

försport, densamma redan i stor utsträckning tillämpas av Stockholms

stad i fråga om de staden tillhöriga, i dess närhet belägna och utarrenderade

fastigheter. Då dessa fastigheter till avsevärd de! äro belägna

inom lantkommuner, där rösträtten för fastigheterna följaktligen utövas av

vederbörande arrendatorer, föreligger här ett fullt analogt förhållande.

Måhända kunde ock berörda olägenhet i viss mån undanröjas, därest den

ifrågasatta likformigheten mellan land och stad utsträcktes att omfatta allenast

stads icke planlagda område.

Genom den ovan avsedda omläggningen skulle i stort sett »jordbruksfastighet»,

till skillnad från »annan fastighet», komma att i skatteoch

rösträttshänseende behandlas lika, oavsett dess belägenhet inom eller

utom stads jurisdiktion. Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla,

att sagda indelning av fastigheterna i »jordbruksfastighet» och »annan

fastighet» ej blott återfinnes i bevillningsförordningen utan ock användes

i kommunalförfattningarna, jämväl i kommunalförordningen för stad samt

förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, såsom framgår af 57 respektive

40 § i dessa författningar. Härav synes, att även inom stads

jurisdiktionsområde de befintliga fastigheterna redan äro uppdelade på

»jordbruksfastigheter» och »andra fastigheter», och att förty några praktiska

svårigheter ej böra möta för eu övergång för stads vidkommande till

ovan ifrågasatta ordning.

Emellertid är det uppenbart, att vid eu omreglering av antydd art

betänkligheter måste möta emot att utan vidare göra de eventuella nya

bestämmelserna tillämpliga på redan bestående arrendeförhållanden. I detta

hänseende må framhållas, att det, med fäst avseende närmast å rösträtten,

måhända ej utan fog kan anses mindre riktigt att under löpande arrendetid

beröva en jordägare den rösträtt, på vilken han vid arrendeavtalets ingång

gjort sig räkning.

Allvarligare äro dock de betänkligheter, som framträda ur synpunkten

av skattskyldighetens omflyttning. Det är nämligen uppenbart, att det ej

är skäligt, att i sådana fall, då skatten för närvarande faktiskt betalas av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 68.

jordägaren, under arrendeperioden övervälta skattebördan på arrendatorn,

varigenom skulle tillskyndas denne en ökad ekonomisk tunga. Visserligen

är det sant, att, såsom av den föregående utredningen torde framgå, skattskyldigheten

redan med gällande bestämmelser i många, kanske de flesta

fall, i realiteten åligger arrendatorn. Detta inträffar nämligen, dels då

skattebördan genom privat överenskommelse överflyttats på arrendatorn,

dels ock där, vid saknad av avtalsmässiga föreskrifter, arrendeavtalet är

ingånget efter den 1 januari 1908. Det måste dock ihågkommas, att i

båda dessa fall det är fråga om en privaträttslig reglering, vilket innebär,

att arrendator^ förpliktelse gäller endast gentemot jordägaren, men ej gentemot

det allmänna. Den ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen

för stad skulle däremot föranleda, att arrendatorn bleve direkt förpliktad

i förhållande till kommunen. Dessutom återstå i alla händelser de arrendekontrakt,

som å ena sidan blivit ingångna före den 1 januari 1908 och

å den andra sakna privaträttsliga bestämmelser i förevarande hänseende.

1 sådana fäll skulle det val näppeligen kunna försvaras, om den föreslagna

skatteöverflyttningen utan vidare sattes i tillämpning.

Då följaktligen eu del övergångsbestämmelser under alla omständigheter

torde bliva nödvändiga, därest den ifrågasatta omregleringen skall

komma till stånd, ligger naturligen den tanken nära till hands, att hela

frågan måhända helst borde uppskjutas för att finna sin lösning först i

samband med den förestående kommunalskattereformen, vilken för övrigt

möjligen skulle kunna komma att omlägga den kommunala skattskyldigheten

efter sådana principer, att här avhandlade spörsmål av sig själv

löstes. Riksdagen har ej förbisett denna möjlighet, men vid övervägande

av frågans vikt dock ansett, att densamma utan avvaktande av denna reform

redan nu bör hänskjutas till Eders Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t låta utreda, på vad sätt sådana ändringar må kunna

göras i vederbörande kommunalförfattningar, att arrendator av för sig till

bevillning taxerad jordbruksfastighet inom stads jurisdiktionsområde måtte

tillerkännas rösträtt för fastigheten, samt för Riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 30 april 1913.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt 25 höft. (Nr 67 69.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.