Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lättnader i stängselskyldighetens fullgörande.

1914-08-29 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:190, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lättnader i stängselskyldighetens fullgörande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

1

Nr 190.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 28 augusti 1914.

» > »i andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lättnader i stängselskyldighetens

fullgörande.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 44).

TILL KONUNGEN.

I en inom riksdagen väckt motion liar hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke uti

bestämmelser i gällande stängselförordning och därmed sammanhängande

föreskrifter ändringar böra vidtagas i syfte att vinna behövliga och möjliga

lättnader för stängselskyldighetens fullgörande, samt om vidtagande av de

åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.

Till stöd härför har åberopats följande:

»Gällande kungl. förordning om ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet har i vissa delar visat sig för vår

tid och nuvarande förhållanden mycket svårtillämplig, onödigt betungande

och i ej ringa mån hinderlig för jordbrukets, i synnerhet småbrukets, utveckling.

Och detta kan ju knappast förvåna, då förordningen i fråga är

av år 1857 och utvecklingen på jordbrukets, skogsskötselns och därmed

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 56 käft. (Nr 190.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 190.

sammanhängande näringars områden gjort så stora framsteg under de sista

årtiondena.

I saken intresserade äro ganska allmänt ense om, att bestämmelserna

angående stängselvitsord böra i väsentliga delar ändras, dels — såsom

många yrka — genom att stängselvitsord beträffande inägorna borttages,

dels — såsom åter andra anse nödvändigt — genom att stängselvitsord i

vissa fall måtte tilldelas även dem, som enligt §§ 4 och 9 m. fl. uti förordningen

i fråga sakna sådant vitsord. Och detta sista torde för småbrukets

utveckling vara av synnerlig vikt i vissa delar av vårt land.

Dessutom äro föreskrifterna om laggill stängsel, till vilka samma

stängselförordning hänvisar, synnerligen otidsenliga och olämpliga, i det de

icke tillåta behövlig valfrihet för bruk av moderna, virkesbesparande och

billiga stängsel, ehuru sådana visat sig fullt ändamålsenliga.

För att i den mån det är möjligt på detta område bringa någon lättnad

åt jordbruksnäringens idkare, undanröja hinder för småbrukets sunda

utveckling och för att utforma tidsenligare bestämmelser, vilka icke såsom

de nuvarande gåve anledning till processande och trakasserande grannar

emellan, synes det verkligen vara på tiden, att stängselförordningen måtte

undergå en välbehövlig revision.

Att detta är ett utbrett och aktuellt önskemål framgår också därav,

att mötet med hushållningssällskapens ombud, som hölls under sistlidne

november, hade detsamma under en omprövning, som till och med föranledde

positivt beslut.»

I fråga om ansvaret för och plikten att lämna skydd emot skada,

som betande kreatur kunna förorsaka å grannes mark, hava i svensk

rätt två motsatta grundsatser gjort sig gällande. Under ett tidigare utvecklingsskede,

då jords uppodling ofta skedde i sammanhang med att

densamma övergick i enskild äganderätt från att förut hava använts såsom

gemensamt mulbete eller såsom annan allmänning, var det givetvis naturligast,

att den, som önskade utestänga annans kreatur från sina ägor, själv

fick vidtaga därför erforderlig åtgärd, d. v. s. stänga, om detta var nödvändigt,

samt, i händelse av underlåtenhet därutinnan, vidkännas den skada,

som därav kunde följa. Men en sådan ordning blev naturligt nog mindre

tillfredsställande i den mån åkerbrukets betydelse växte i förhållande till

boskapsskötselns samt allt större areal av jorden uppodlades och lades under

individuell äganderätt. Man började under dessa förhållanden finna den

grundsatsen riktigare, att kreatursägare antingen genom stängsel eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

3

annorledes hindrade sina djur att inkomma på grannes ägor samt i motsatt

fall ansvarade för den skada de förorsakade.

I äldsta tider var således i vårt land den först angivna grundsatsen

förhärskande, och såsom omedelbar följd därav gällde det ursprungligen

såsom allmän regel, att, där hägnad tarvades, den ägde att hägna, som hade

nyttan av hägnaden. Men redan tidigt spåras i lagstiftningen en modifiering

av denna ståndpunkt genom förekomsten av stängselvitsord, rätt att

av grannen kräva deltagande i stängslet, såväl mellan olika byar inbördes

som ock i vissa fall mellan skilda ägor i samma by. Därigenom överflyttades

delvis på grannen vården om dennes lösgående djur och bestyret att

genom stängsel hindra dem från skadegörelse. Den sålunda uppkomna

stängsel skyldigheten för djurägare var emellertid ännu i 1734 års lag begränsad

till förhållandet mellan inägor — åker och äng — inbördes; på

utägor — skog och betesmark — gällde ej stängsel vitsord. En omständighet,

som emellertid redan nu förtjänar beaktande, är stängselvitsords från

början framträdande natur att kunna göras gällande även av djurägande

part mot skyddsbehövande granne.

Kungl. förordningen angående stängselskyldighet den 9 februari 1802

utsträckte ytterligare omfattningen av djurägares liägnadsskyldighet bland

annat genom att medgiva stängselvitsord jämväl för utägor — skog, utmark

och beteshage — inbördes. Principen var dock fortfarande den

gamla, att i främsta rummet innehavaren av den jord, som tarvade fredning,

ägde att — visserligen med hjälp av stängselvitsord — själv ombesörja

denna. Först med kungl. förordningen den 6 augusti 1815 framträder för

första gången positivt uttalad den nya grundsatsen, enligt vilken såsom

allmän regel ansvaret för ägofriden påvilar djurägaren, i det att däri föreskrevs

skyldighet för den, som vintertid utsläppte kreatur, att om dem

taga sådan vård, att de ej orsakade skada å annans åker och äng — samma

grundsats alltså, som enligt § 1 i nu gällande stängselförordning genomförts

för alla årstider och ägoslag.

Den nya grundsatsen, en gång upptagen av lagstiftningen, vann härefter

alltmera insteg i den allmänna uppfattningen. Och slutligen anhöllo

riksens ständer uti underdånig skrivelse den 17 november 1854 om utfärdande

av ny stängselförordning, byggd på den grundsats, att »varje

jordägare skall ansvara för vården av sina kreatur eller gälda den skada,

som de å andras ägor göra; dock med förbehåll, att angränsande ägare

eller delägare i samma byalag må, om de ileste, vilka äga mera än hälften

av de ifrågavarande hemmanen eller byalaget, det önska, fortfara med den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 190.

nuvarande stängselskyldighetens fullgörande». Genomförandet av den sålunda

uttalade grundsatsen skulle uppenbarligen hava inneburit ej blott ett fastslående

av regeln om kreatursägares ensamma ansvarighet, utan också ett

fullständigt upphävande av all stängselskyldighet, då därigenom andra än

kreatursägaren såsom icke ansvariga för ägofriden fritoges från skyldighet

att vidtaga något slags åtgärd för densammas uppehållande, medan åter kreatursägaren

själv lämnades valet fritt angående sättet härför.

Emellertid intogs en i viss mån olika ståndpunkt av den i ärendet

mest intresserade parten, bondeståndet, som i särskild underdånig skrivelse

den 10 november 1854 åberopade »de svårigheter, som, särdeles i skogiga

och bergiga trakter, skulle möta att annorledes än medelst hägnad freda

ägor emot skada av kreatur, och det lidande, som till följd därav skulle,

om en del jordägare tillätes att undandraga sig stängselskyldighet, tillskyndas

de övriga». Ståndet fann alltså, att jämte andra möjliga medel

för upprätthållande av ägofriden, såsom vallning, tjudrande, rätt för den,

som lidit skada, att intaga de kreatur, som gjort intrång o. s. v., jämväl

stängsel i vissa fall vore nödvändigt och att, då detta ej alltid läte sig

åstadkommas på frivillighetens väg, lagstadgad stängselskyldighet behövde

bibehållas, men att denna skulle leda till orättvist betungande av kreatursägaren,

ifall densamma, i överensstämmelse med den i riksens ständers skrivelse

uttalade princip om kreatursägares ansvarighet för sina kreatur, lades allenast

på denne utan den hjälp, stängselvitsordet innebar. Ståndet anhöll därför i

sin skrivelse om avslag å riksens ständers av de övriga stånden beslutade

hemställan och att -Kungl. Maj:t i stället måtte, med bibehållande av

stängselskyldigheten, låta uppgöra förslag till nödiga ändringar i författningarna

om stängselskyldighet. I anledning av vad såväl riksens ständer som

bondeståndet sålunda yttrat, lät Kungl. Maj:t utarbeta det förslag till

ny stängselförordning, som, framlagt och gillat av påföljande 1856—1858

års riksdag, utgör nu gällande kungl. förordning om ägors fredande emot

skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857.

Alltsedan antagandet har stängselförordningen icke undergått någon som

helst förändring, ehuru under den tid av över 50 år, densamma varit i

gällande kraft, ofta upprepade förslag till mer eller mindre genomgripande

förändringar i densamma framkommit i form av enskilda motioner och vid

ett tillfälle, år 1903, jämväl genom kungl. proposition — framställningar,

av vilka emellertid ingen vunnit bifall. Av dessa förslag hava flera åsyftat

upphävande av stängselvitsordet och utsträckande till undantagslös regel av

den i § 1 uttalade principen om kreatursägares ansvarighet; åter andra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 190.

hava gått ut på att i stiillet i vissa fall utsträcka rätten att åberopa stängselvitsord,

särskilt gentemot kronojord; och vidare har en del haft till syftemål

att inom ramen för gällande bestämmelser om stängselvitsord åstadkomma

lättnad i stängselskyldighetens utgörande genom ändring av grunden

för densammas fördelning, överlåtande åt landsting att bestämma fördelningsgrunden

o. s. v.

Den långvariga och omfattande erfarenhet från vida delar av vårt

land, som vunnits om verkningarna av hittills gällande hägnadsbestämmelser,

torde, enligt riksdagens mening, i ett llertal avseenden lämna stöd för nu

ifrågavarande framställning. De olägenheter, som nämnda bestämmelser visat

sig ”medföra, torde vara tillräckligt betydande för att påkalla en omarbetning

av samma bestämmelser.

= Vad beträffar den i motionen först berörda särskilda frågan om

ändring av gällande föreskrifter — byggningabalken kap. 5 § 3 och

kungl. förordningen den 31 januari 1815 — angående laggill stängsels

beskaffenhet, anser riksdagen det vara otvivelaktigt, att dessa hundraåriga

bestämmelser numera äro i hög grad föråldrade. Framför allt torde de

numera icke kunna anses i tillbörlig mån motsvara skilda orters olika

hägnadsbehov, virkestillgång etc., ej heller de möjligheter, nutidens tekniska

resurser erbjuda. Då ifrågavarande bestämmelser icke alltid medgiva den,

med bibehållen fordran på nödig effektivitet i varje särskilt fall, mest ekonomiska

och praktiska stängseltypen, kan hägnadsskyldigheten alltför ofta

bliva onödigt betungande. Det synes riksdagen sålunda vara ett önskemål

av synnerlig vikt, att bestämmelserna om stängsels laggillhet göras rymligare,

så att de lämna möjlighet att, där förhållandena det påkalla, jämväl

utan sådan överenskommelse, varom stängselförordningens 19 § talar, begagna

billigare, enklare och mera virkesbesparande stängselsätt än de nu lagligen

påbjudna. Möjlighet därtill borde lämnas öppen åtminstone i de

fall, där icke hållande av lösgående mindre hemdjur, såsom får och getter,

kräver tätare och verksammare stängsel.

Riksdagen vill i likhet med motionären erinra därom, att ifrågavarande

angelägenhet vunnit beaktande vid hushållningssällskapens ombudsmöte år

HUS,” då, jämlikt fattat beslut, till Kungl. Maj:t avläts underdånig

skrivelse, däruti hemställdes, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande,

huruvida icke ifrågavarande bestämmelser borde omarbetas i sådant syfte,

att billigare och mer virkesbesparande hägnader kunde komma till allmännare

användning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Riksdagen kan sålunda, då frågan angående laggill stängsels beskaffenhet

redan bragts under Eders Kungl. Maj:ts prövning, i detta avseende inskränka

sig till att uttala sin anslutning till syftet i den gjorda framställningen.

Gällande hägnad slagstiftning synes emellertid även i vissa övriga hänseenden

lida av bestämda brister.

Ifrågavarande förhållande sammanhänger nära med den oklarhet i fråga

om principerna för stängselskyldighet, som vidlåder gällande stängselförordning.

Visserligen fastslår 1 § den ovanberörda nyare grundsatsen, att djurägare

är skyldig hålla vård om sina kreatur medelst hägnad eller annorledes.

Men nämnda allmänna grundsats modifieras i väsentlig mån genom

de uti 2 och följande paragrafer meddelade bestämmelserna om stängselvitsord,

vilket, som bekant, tillåter vårdnadspliktig djurägare, som eljest,

jämlikt 1 §, ensam bort svara för ägofriden, att av ägoskyddsbehövande

granne kräva deltagande i hägnad dem emellan; varförutom stängselvitsordet

torde kunna i allmänhet göras gällande av granne mot granne, oavsett

om någondera av dem håller lösgående hemdjur, blott den förutsättningen

föreligger, att deras ägor äro skilda genom rågång eller lagakraftvunnet

skifte.

Med denna vitsordets natur, varigenom, bland annat, delaktigheten i

omsorgen om ägofridens upprätthållande utsträckes till andra än djurägaren,

överensstämmer uppenbarligen den i 3 § stadgade s. k. hälftendelningsprincipen,

varigenom, med visst undantag, som senare skall beröras, stängselbördan

fördelas lika mellan grannarna utan hänsyn till om risken för skadegörelse

av lösgående djur är lika eller övervägande hotar från endera sidan.

Nu gällande stängselvitsord har sålunda, ur synpunkten av dess betydelse

för ägofridens upprätthållande, en dubbel uppgift. Åberopat av

den part, som åstundar att skydda sin mark mot lösgående djur, innebär

detsamma, såsom ovan nämnts, rätt att av djurägande granne framtvinga

skyldighet att deltaga i hägnad, vilken skyldighet dock begränsats till

halva hägnadsbördan; åberopat åter av kreatursägare — eller i allmänhet

betraktat från dennes synpunkt — innebär vitsordet medbestämmanderätt

i fråga om sättet för vårdnadsplikts fullgörande, därvid detsamma möjliggör

för honom att av granne bereda sig lindring och hjälp i hägnadsbesvärets

utgörande. Oavsett de fall, då dessa synpunkter sammanfalla, i

det att kreatur hållas å ömse sidor, verkar sålunda vitsordet, vare sig det

åberopas av eller emot kreatursägare, städse till dennes förmån på så sätt,

att han befrias från att ensam sörja för ägofriden. I viss mån framträder

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 190.

sålunda vitsordet såsom ett i lagstiftningen kvarlevande uttryck för den

ovanberörda äldre rättsåskådning, som fann stängselbestyret böra överlämnas

åt den part, som önskade freda sina ägor mot annans hemdjur.

Enligt riksdagens mening bör den i 1 § uttalade grundsatsen om djurägares

ansvarighet för ägofridens upprätthållande fortfarande vara den centrala

och grundläggande i stängsellagstiftningen. Stängselvitsordets berättigande

vid sidan därom synes däremot icke fullt lika klart. Sett ur

synpunkten av dess betydelse för den av grannarna, vilkens ägor skola

fredas, kan det nämligen med visst fog ifrågasättas, huruvida icke den

skadeersättningsskyldighet, som jämlikt 1 § åligger djurägare, vilken åsidosätter

sin vårdnadsplikt, innebär ett fullt tillräckligt skydd för ägofriden.

För sin del måste riksdagen betvivla, att så är förhållandet. Icke minst

med hänsyn till den bevisningssvårighet, som i en mängd fall är förknippad

med försök att göra gällande ersättningskrav på grund av bristande

vård om lösgående djur, är riksdagen övertygad om nödvändigheten att i

stor utsträckning anlita och vid behov kunna framtvinga just stängsel såsom

det enda fullt säkra ägoskyddsmedlet.

Även ur synpunkten av stängselvitsordets ovanberörda betydelse för

djurägare såsom dels rätt till initiativ, dels ock rätt att fordra deltagande

i hägnad av den granne, vilkens ägofredningsintresse hägnaden skall tjäna,

synes vitsordsinstitutet fylla en beaktansvärd uppgift, som ej bör lämnas ur

räkningen.

Om sålunda stängselvitsordet i princip bör bibehållas i vår stängsellagstiftning,

torde däremot befogade anmärkningar kunna göras mot det

sätt, varpå detsamma enligt gällande stängselförordning är avvägt, och detta

med avseende såväl å den utsträckning, i vilket det är medgivet, och å förutsättningarna

i övrigt för dess åberopande, som å grunderna för fördelningen

av stängselbesväret.

I förstnämnda hänseende synes en konsekvent tillämpning av den grundtanke,

som uttalats i 1 §, kräva, att rätten till stängselvitsords åberopande

bestämmes uteslutande av den omständighet, huruvida å endera eller båda

sidorna av råskillnaden betande kreatur hållas eller pläga hållas. Fasthålles

nämnda förutsättning för vitsords tillämplighet, hetyder detta åter å ena

sidan en inskränkning av stängselvitsords giltighetsområde dithän, att vitsord

icke skall kunna tillgripas utan att stängsel verkligen är i ägofridens

intresse behövligt, samt A andra sidan ett utvidgande av nämnda område

på så sätt, att, så snart i allmänhet stängselbehov måste anses råda, möjligheten

av dess påkallande ej får vara utesluten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bilisdagens skrivelse Nr 190.

Fördelen, praktiskt sett, av stängselvitsords inskränkande, i den mån

sådant kan ske utan förfång för ägofriden, torde vara uppenbar och till

fyllest motiverad av den avsevärda börda stängselskyldigheten vanligen utgör,

även om det av riksdagen förordade medgivandet av enklare och billigare

stängseltyper i viss mån kan betyda en lindring däri. Visserligen

kan den omständighet, att stängselbyggandet ofta ställer sig dyrbart och

betungande, i sig själv anses ägnad att lägga hämsko på stundom yppad

benägenhet att i onödan tillgripa ett rättsmedel, som till följd av gällande

fördelningsgrund medför ett betungande över hövan ej blott av grannen,

mot vilken det åberopas, utan även av den, som själv åberopat detsamma.

Med den långsträckta form, skiftena av såväl in- som avrösningsjord mångenstädes

hava, särskilt i de norra delarna av landet, blir ofta kostnaden

för uppförande av långa — på skiftad skogsmark stundom ända till halvmilslånga

och än längre — hägnader längs ägoremsor av några få tiotal

meters bredd oproportionerligt stor i förhållande till värdet av de markskiften,

som skola uppbära kostnaden. Följden härav har blivit, att man

flerstädes, hellre än att gentemot varandra tillgripa det lagligen givna stängselvitsordet,

låter marken ligga ohägnad och ömsesidigt tager risken av den

skada, grannens kreatur kunna anställa.

Men ett sådant sakernas tillstånd, som säkerligen icke av lagstiftaren

åsyftats, kan givetvis icke anses normalt eller önskvärt. Såsom erfarenheten

i rik mån bekräftar, innebär ofta blotta förefintligheten av vitsordet

och möjligheten av att detsamma kan godtyckligt och utan hänsyn till

omständigheterna åberopas av endera grannen en ständig källa till missbruk,

osäkerhet och störd grannsämja.

Riksdagen vill i detta sammanhang framhålla, att den obestridliga omständighet,

att stängselprocesser trots allt faktiskt äro tämligen sällsynta,

icke med fog lärer kunna åberopas såsom stöd för, att lagen i nu antydda

avseenden fungerar till allmän belåtenhet, utan snarare helt enkelt torde

bero på, att lagen i sin föreskrift om vitsords tillämplighet är så tydlig

och klar, att utgången av möjliga försök att undgå stängningsskyldighet

i händelse av rättegång i de flesta fall är på förhand given.

Om sålunda dessa nu anmärkta förhållanden synas riksdagen nödvändiggöra

tryggande garantier mot att stängselskyldighet göres gällande oftare

än behovet sådant kräver, kan emellertid tvekan råda angående lämpligaste

formen för eu sådan begränsning.

I motionen har ifrågasatts ett fullständigt borttagande av vitsord inägor

emellan. Fn sådan åtgärd kan visserligen vara praktiskt motiverad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

9

av det förhållande, att mulbetet å inägor i vissa trakter av landet torde

vara av underordnad betydelse i jämförelse med det å utägorna, vadan

alltså nyttan av inägors inhägnande i sådana trakter icke synes stå i rimligt

förhållande till uppoffringen av virke och arbete.

Men fullt rationell vore tydligen icke en lagändring av nämnda innebörd,

enär behovet av skydd mot betande kreatur utan tvivel kan ifrågakomma

även å inägojord. Ej heller vunnes därigenom den allmänna trygghet

mot stängselvitsords missbrukande, som riksdagen anser önskvärd. Följdriktigare

synes riksdagen, i anslutning till vad ovan uttalats, ett lagstadgande

av större principiell räckvidd, varigenom generellt fastsloges såsom ovillkorlig

förutsättning för vitsords tillämplighet, att skyddsbehov mot skada av

lösgående hemdjur verkligen föreligger.

Klart är emellertid, att i enskilda fall, även om endera grannen håller

kreatur och stängselskyldighet sålunda principiellt kan genom vitsord göras

gällande, sådana omständigheter kunna vara för handen, att skj^ddsbehovet,

praktiskt taget, är reducerat till ett minimum eller att eljest nyttan av

påyrkad hägnad ej i nämnvärd mån motsvarar kostnaden. I sådant fall bör

möjlighet vara beredd den part, mot vilken vitsord åberopas, att erhålla

befrielse från den honom lagligen åliggande stängselskyldigheten. Det synes

riksdagen därför, att den lagstadgade allmänna vitsordsregeln bör kompletteras

med en föreskrift om befogenhet för viss, för ändamålet lämpad myndighet

att, då fråga om tillämpning av eljest lagligen medgivet stängselvitsord

hänskjutes till densamma, efter prövning av de särskilda omständigheterna

frikalla part från hägnadsskyldighet. Kiksdagen finner i sådant

avseende gällande stängselförordning lämna en god anvisning på den väg, som

för vinnande av en sådan prövning lämpligen bör anlitas. I 5 § är nämligen

för visst fall möjlighet beredd att efter myndighets avvägning åstadkomma

jämkning och nedsättning i avseende å eljest gällande grund för

parts deltagande i stängsels hållande. Ett sådant prövningsförfarande av

behörig myndighet torde, enligt riksdagens mening, kunna och böra erhålla

en avsevärt vidsträcktare omfattning än vad som nu är fallet.

A andra sidan får emellertid, såsom i motionen framhållits, icke förbises,

att stängselvitsords tillämplighetsområde i vissa avseenden kräver en

väsentlig utvidgning. Det lärer nämligen icke kunna påvisas tillräckliga

grunder för saknaden av stängselvitsord i vissa lagligen föreskrivna undantagsfall,

där stängselbehövande jordägare således är hänvisad att stänga själv

utan hjälp av granne, men däremot den sistnämnde kan påfordra sådan

hjälp. Dessa fall, vilka omförmälas i 4, 7, 8 och 9 §§ av stängselförBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 5(1 käft. (Nr 190 ) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 190.

ordningen, avse som bekant dels inägor — åker, äng eller plantering —

i förhållande till utägor — skog, utmark eller beteshage —, dels enskild

mark gentemot kronopark eller viss annan skog eller mark, som står under

kronans omedelbara vård, dels utjord och urfjäll gentemot annan jord, som

ej förut tagit i stängsel del, dels ock slutligen avsöndrad lägenhet gentemot

stamhemman.

Framför allt torde saknaden av vitsord för inägor gentemot utägor vara

ägnad att verka orättvist betungande för inägornas innehavare. Ofta

förekommer ju, att kreatur hållas på bete å utägor. Det måste därför

framstå såsom oegentligt, att kreatursägare å utägor icke skall i rimlig

proportion till det egna gagnet bidraga till kostnaden för hägnad, som —

låt vara på inägoinnehavarens initiativ — upprättats till skydd mot den

förres betande djur. För övrigt erbjuda de särskilda förhållandena i olika

delar av landet talrika exempel på, till vilken obillighet inägors brist på

vitsord kan leda. Om, såsom i skogiga trakter ofta är fallet, en by har

sina inägor skiftade, men lagda i ett sammanhang, och därvid en av byamännen

råkat få sina inägolotter helt eller huvudsakligen belägna utmed

gränsen mot utanför liggande oskiftade eller eljest till gemensamt mulbete

använda skogsmark, måste denne, i saknad av stängselvitsord mot

skogsmarken, ensam stänga däremot, om han vill hava sina ägor säkert

skyddade. De övriga delägarna i byn, vilka äro i den gynnsamma belägenhet,

att deras inägor icke gränsa omedelbart till utmarken, undgå däremot

på grund härav helt och hållet stängselskyldighet mot sina egna

och byns gemensamma eller andra utägor, vilken skyldighet således helt

vältes över på den förstnämnde, ehuru nyttan av stängslet är gemensam

för alla.

Särskilt kan saknaden av stängselvitsord för inägor gentemot kringliggande

skogs- och betesmark verka hämmande på nyodlingsverksamheten,

till skada för såväl egnahemsrörelsen som jordbrukets utveckling i allmänhet.

Nyodlare nödgas i regel ensam och utan hjälp av vitsord åtaga sig stängselhållning,

då han ej kan ersätta hägnad med vakt och i de flesta fall,

särskilt i odlingar på utmarker och på glest bebodda trakter, har svårt att

åstadkomma den erforderliga bevisning angående liden skada, som enligt

stängselförordningens 34 § åligger jordägare, som intagit inträngande

kreatur.

De allmänna synpunkter, som anförts mot saknaden av stängselvitsord

för inägor gentemot utägor, synas riksdagen kunna i stort sett göras gällande

jämväl beträffande de övriga undantagsfall, då vitsord saknas. För övrigt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 190.

är det ju blott en konsekvens av den ovan uttalade allmängiltiga regeln i

avseende å stängselvitsords tillämplighet, att icke ägors kamerala natur, utan

deras behov av skydd mot lösgående djur bör vara den avgörande faktorn.

Det är emellertid ej blott gällande bestämmelser i avseende å stängselvitsords

giltighetsområde, som bära skulden till den brist på inre sammanhang

och yttre anpassningsförmåga, som, enligt riksdagens mening, utgör

stängselförordningens liuvudfel. Även stadgandet angående grunden för

stängselskyldighets fördelning synes nämligen riksdagen vara otillfredsställande

eller åtminstone otillräckligt. Enligt den i stängselförordningens S §

fastslagna halvdelningsprincipen, som endast för visst fall — beträffande utägojord

— kan modifieras enligt stadgandet i 5 §, hava, såsom nämnts,

de i ägoskillnaden mötande ägornas innehavare att deltaga i stängseln i lika

mån, oavsett dessa ägors olika storlek och värde, kreaturens antal å ömse

sidor samt utan hänsyn i övrigt till den nytta, vardera grannen kan hava

av hägnaden. En i lag bestämd, generell fördelningsnorm synes visserligen

vara praktiskt betydelsefull och måhända oundgänglig, men uppenbart

är, att en sådan norm i vissa fall icke kan tillgodose alla anspråk på

full rättvisa. Det synes sålunda riksdagen, som om lagstadgade garantier

erfordrades för att under alla förhållanden jämväl stångselskyldighets fördelning

må ske med iakttagande av vad omständigheterna i varje fall påkalla.

För så vitt halvdelningsgrundsatsen bibehålies, böra jämkningar vara

medgivna i alla de fall, där halvdelning måste framstå såsom obillig. Medlet,

varigenom en dylik efter omständigheterna jämkad avvägning av hägnadsbördan

lämpligast möjiiggöres, synes otvivelaktigt vara det prövningsförfarande,

som jämlikt 5 § redan nu anlitas för berörda undantagsfall.

Stadgandet härom har följande lydelse: »Utgöras ägor, emellan vilka stängas

skall, av skog, utmark eller beteshage å båda sidor, och finnes endera sidan

av stängsel märkligen betungas utan motsvarande nytta; då må, där den

sidan ej själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren

skäligt prövar, nedsättas under vad i 8 § stadgat är.»

Såsom i annat sammanhang här ovan uttalats, har riksdagen tänkt sig, att

en prövning av i huvudsak sådan innebörd som den i anförda lagrum angivna

bör komma till användning, jämväl då fråga väckes om befrielse från stängselskyldighet.

Glenom en sådan prövning i sistnämnda avseende, företagen på ansökan

av part, mot vilken stängselvitsord påyrkats, bör det, med stöd av de särskilda

omständigheterna, kunna utrönas, om nyttan av stängslet skäligen motsvarar

kostnaden därför. Endast om så dr förhållandet, synes vitsordet böra få anlitas,

varemot i motsatt fall en eljest stängselskyldig markinnehavare må frikallas från

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 190.

sin skyldighet. Vid prövning åter av den grund och proportion, varefter

stängselskyldigheten rättvisligen bör fördelas mellan ägogrannarna, synas

sådana omständigheter lämpligen böra komma i betraktande som antalet av de

kreatur, som å vardera sidan hållas, de angränsande skiftenas inbördes storlek

och värde, den inbördes storleken av de olika stängselskyldigas ägoinnehav,

den större eller mindre direkta nyttan å vardera sidan av stängningen

o. s. v. Då vidare, som ovan framhållits, det ej är ovanligt,

att på grund av det inbördes läget av inägoskiften, tillhörande olika

delägare i en by, en markägare kan få sig ålagd stängselskyldighet, som

indirekt kommer andra icke stängselskyldiga grannar mer eller mindre

till godo, torde ock billigheten kräva befogenhet för den prövande myndigheten

att i dylika fall, om så visar sig skäligt, bestämma, huruvida och

i vad mån jämväl andra än de närmaste grannarna å ömse sidor om ägoskillnaden

må kunna åläggas att deltaga i hägnad.

Av det ovan anförda synes det med full tydlighet framgå, att ett

allmänt och starkt behov föreligger, ej blott av att möjlighet beredes att

använda enklare och billigare stängselsätt, utan även därav att en omarbetning

av gällande stängselförordning kommer till stånd.

En sådan omarbetning torde, såsom ovan framhållits, i huvudsak böra

gå ut på, dels att — med en bestämdare precisering av stadgandet i 2 §

— stängselskyldighet göres beroende uteslutande av stängsels behövlighet

såsom skydd mot lösgående hemdjur, och att ifrågavarande skyldighet sålunda

ej, såsom hittills, må betingas av grannelaget såsom sådant på grund

av någon generell presumtion om ett på landsbygden allmänt skyddsbehov

mot skada av hemdjur, dels att, då stängselskyldighets inträdande fortfarande

må göras gällande genom stängselvitsord, sådant må kunna åberopas

i de fall, då nyssnämnda allmänna förutsättning för stängselskyldighet föreligger,

utan avseende å ägors beskaffenhet, och med bortfallande sålunda

av de undantag från stängselvitsords tillämpning, som stadgats uti 4, 7, 8

och 9 §§, dels oek slutligen att det må ankomma på behörig myndighet

att, uppå ansökan av stängselskyldig, där särskilda omständigheter därtill

föranleda, bestämma såväl i fråga om stängselvitsords tillämpning i särskilda fall

som angående jämkning i den för stängselskyldighets utgörande lagstadgade

grund.

Riksdagen får alltså, med åberopande av det anförda, hemställa, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning i syfte aftvinna ändring

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 190.

13

av ej mindre gällande stängselförordning än även förenämnda kungl. förordning

den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunna

stå i sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang Wl senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 56 käft. {Nr 190.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.