Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark.

1914-08-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:191, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 191.

1

Nr 191.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 28 augusti 1914.

» > » i andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning

och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av

skyldighet att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen

å annans mark.

(.Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen ville

besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta

utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag, huru och på vad

sätt väghållningsskyldige å enskilda vägar må äga rättighet att å annans

mark mot ersättning taga väglagningsämnen till enskilda vägars byggande

och underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen a

statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

Till stöd härför har anförts:

»Lagen om enskilda vägars byggande och underhåll å landet av den

5 juli 1907 har fyllt ett länge känt behov, och en stor del av enskilda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 57 höft. (Nr 191 192.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 191.

by- och utfartsvägar hava på grund av lagens tillkomst redan blivit försatta

i ett bättre farbart skick.

Men det har visat sig under de år, som gått, sedan denna lag trätt

i kraft, att det är en väsentlig brist i lagen. Väghållningsskyldige i de

enskilda vägarna hava icke i lagen blivit tillerkända rätt att taga väglagningsämne

å annans mark till byggande och underhåll av vägar. Denna

brist är så stor, att den bör så fort som möjligt avhjälpas. Svårigheter

hava uppstått för väghållare å enskilda vägar att å annans mark få taga

väglagningsämnen. En del väghållare hava av jordägare blivit nekade att

taga väglagningsämne å deras mark till underhåll av väg, där sådant

funnits i närheten av vägen och varit därtill lämpligt, och de hava på

grund därav nödgats frakta väglagningsämne från långa avstånd till sin

väg. Andra jordägare hava visserligen tillåtit taga väglagningsämnen å

sin mark, men fordrat så hög ersätining därför, att kostnaden blivit oskäligt

stor för underhållet av vägen.

Det finnes åtskilliga personer, som hava kvarnar, sågar och fabriksanläggningar,

som ligga på sådana platser, att de bliva ålagda skyldighet

att för dessa verk eller anläggningar underhålla enskilda vägar, men som

själva icke hava mera mark, än som nödvändigt erfordras för anläggningarna.

Om nu dessa personer icke få taga väglagningsämnen å annans

mark, där sådant finnes, eller det fordras oskäligt hög ersättning

därför, så kan det bliva stora svårigheter för dessa väghållare att kunna

fullgöra dem åliggande skyldighet.

Den, som är skyldig bygga och underhålla enskilda vägar, bör hava

rättighet att å annans mark mot ersättning få taga väglagningsämne, där

sådant finnes att tillgå i närheten av vägen och är därtill lämpligt och

icke är till synnerligt men för jordägaren, såsom sand, grus eller sten, så

mycket, som erfordras för vägs byggande och underhåll, såvida han skall

kunna fullgöra denna skyldighet utan alltför stora kostnader och hålla god väg.

Att ålägga väghållningskyldighet och icke bereda möjlighet för väghållare

att få taga väglagningsämnen å annans mark är obilligt och kan

icke vara rättvist, det kan förorsaka väghållningsskyldige svåra obehag och

stora kostnader, om de icke kunna komma till uppgörelse med jordägaren.

I lagen av den 23 oktober 1891 paragraf 33 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet å de allmänna vägarna är stadgat: Vill

någon å annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och

kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då

väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 191.

varest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren

må avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.

Att, såsom i väglagen rörande de allmänna vägarna är stadgat, med

anlitande av häradsrätt och därav möjligen följande häradssyn å den ifrågavarande

platsen bestämma, var den väghållningsskyldige lämpligast och

till minsta skada för jordägaren får taga väglagningsämnen, och bestämma

ersättning därför, blir en oskäligt stor kostnad för de väghållningsskyldige.

De väghållningsskyldige å de allmänna vägarna draga sig för att anlita

häradsrätt och häradssyn, äfven då stora svårigheter möta att träffa överenskommelse

med jordägaren rörandé rätt att få taga väglagningsämnen

för de allmänna vägarna. Sådana bestämmelser och värden kunna nog

bestämmas och åsättas av en nämnd av endast tre personer för en mindre

kostnad och ske opartiskt och rättvist i alla fall.

Kan överenskommelse emellan jordägaren och väghållningsskyldige

icke träffas, var väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för

jordägaren få avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgå,

bör denna fråga kunna avgöras av en nämnd, bestående av t. ex. tre

personer, som väljas bland nämndemän eller gode män i skiftesärenden

på så sätt, att jordägaren väljer en, den eller de väghållningsskyldige välja

en och de sålunda valda utse eu. Dessa få i uppdrag att bestämma, var

väglagningsämnen lämpligast och till minsta skada för jordägaren må

tagas samt bestämma den skäliga ersättning, som skall erläggas därför.

Skulle det vara mera lämpligt, kan en annan sammansättning göras i

denna nämnd, som hade större förutsättningar för att bättre kunna fullgöra

ifrågavarande uppdrag. Men man bör dock i alla fall se till, att

sammansättningen i denna nämnd bliver sådan, att kostnaden lör denna

förrättning icke bliver oskäligt stor, så att de hava orsak alt draga sig

för att anlita den.

Då väghållningsskyldige å de enskilda vägarna icke hava rättighet

att taga väglagningsämne å annans mark, kan icke vid taxering för

vägdelning nödig hänsyn tagas till var väglagningsämne lämpligast finnes

att tillgå.

Om vi i lagen bleve tillerkända rätt att taga väglagningsämnen å

annans mark till underhåll å enskilda vägar, skulle det nog gå lättare lör

väghållningsskyldige att träffa överenskommelse med jordägarne att få taga

väglagningsämnen å deras mark utan att behöva anlita rättsliga åtgärder.

Lika rätt som väghållningsskyldige å de allmänna vägarna åtnjuta

att utan avgift taga väglagningsämne å statens domäner och skogsall
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Biksdagens skrivelse Nr 191.

männingar till byggande och underhåll av allmän väg, bör även tillförsäkras

väghållare å enskilda vägar för sitt vägunderhåll.»

Riksdagen anser i likhet med motionären det otvivelaktigt vara en

kännbar brist i gällande lag av den 5 juli 1907 om enskilda vägar å

landet, att i densamma icke intagits bestämmelser, som möjliggöra för

den väghållningsskyldige att till underhåll av sådana enskilda vägar, med

avseende å vilka denna lag är tillämplig, i fall av behov emot skälig ersättning

taga väglagningsämnen å annans mark. Denna brist synes särskilt

anmärkningsvärd i betraktande av det kända och jämväl i motionen

påpekade förhållande, att sådana bestämmelser finnas meddelade

med avseende å allmänna vägars underhåll. Sålunda stadgar lagen den

23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

§ 33, mom. 3, att, då någon vill å annan tillhörig enskild mark taga

sand, grus eller sten till vägs underhåll och överenskommelse med jordägaren

icke kan träffas, häradsrätten äger, då väghållningsskyldig eller

vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, varest nämnda väglagningsämnen

tjänligast och till minsta skada för jordägaren må avhämtas

samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas. Likaledes finnes

rättighet medgiven att a kronojord för allmän vägs underhåll utan ersättningsskyldighet

taga väglagningsämnen, nämligen dels, i fråga om kronans

allmänningar, uti 1 momentet av berörda paragraf, och dels, i fråga om

kronans jordbruksdomäner, uti 2 momentet av samma paragraf, jämfört

med kungl. kungörelsen den 2 juni 1905 angående rättighet till hämtning

av väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner, under förutsättning,

i föi ra fallet, att avhämtning sker efter vederbörande skogstjänstemans

anvisning, och, i det senare, att domänstyrelsen prövar sådan kunna ske

utan olägenhet för egendomen.

I avseende å behovet för väghållningsskyldig att, då han å egen

mark saknar eller från densamma endast med svårighet eller överdriven

kostnad kan till platsen för deras användande framforsla behövliga väglagningsämnen,

få taga sådana från annans mark, måste förhållandena anses

i stort sett fullkomligt likartade i fråga om allmänna och enskilda vägar.

Beträffande de svårigheter, som under berörda omständigheter kunna

uppstå för den, vilken det åligger att ansvara för underhållet av enskild

väg, anser riksdagen sig kunna till fullo instämma i vad motionären i detta

avseende anfört, såsom varande icke blott enligt sakens natur riktigt, utan

jämväl av erfarenheten bekräftat. Och å andra sidan torde det intresse,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 191.

ägaren av en i närheten av enskild väg liggande sand-, grus- eller stentäkt

har av att ensam disponera däröver, i de allra tlesta fall icke stå i

rimligt förhållande till de nu antydda olägenheterna för den väghållningsskyldige.

Då sålunda behovet och intresset av en lagligen reglerad rätt för

väghållningsskyldig att i vissa fall från annans, vare sig enskilds eller

kronans, mark skaffa sig väglagningsämnen i lika hög grad gör sig gällande

beträffande underhåll av enskilda som av allmänna vägar, synes

det riksdagen rättvist och följdriktigt, att i 1907 års lag om enskilda

vägar å landet även inrymmas bestämmelser, motsvarande de uti ovan

anförda lagrum omförmälda, varigenom sålunda i huvudsak samma lagliga befogenhet

i berörda avseende kunde medgivas de underhållsskyldige beträffande

de enskilda vägar, å vilka 1907 års merberörda lag äger tilllämpning,

som beträffande allmänna vägar. Den omständigheten, att enskild

väg icke eller åtminstone icke i samma grad som allmän väg tjänar

ett allmänt intresse, synes nämligen icke med fog kunna åberopas mot

rättmätigheten av de i motionen framförda önskemål med avseende å enskild

vägs underhåll. Däremot torde rättigheten att taga vägfyllnadsämnen

å annans mark icke lämpligen böra, såsom motionären föreslagit, utsträckas

till att jämväl avse byggande av enskild väg, enär en dylik utsträckning,

enligt riksdagens förmenande, komme att åt förevarande fråga

giva en större räckvidd än som för närvarande kan anses nödvändigt.

Emellertid innebär ovedersägligen även rättigheten att å annans mark

taga väglagning sä mnen för underhållet av enskilda vägar en bestämd inskränkning

i markägarens rätt att fritt förfoga över sin fastighet, ett legalt

servitut, som, om det finge göras gällande i obegränsad omfattning, kunde

bliva oskäligt hindersamt eller obekvämt för den tjänande fastigheten. Med

hänsyn härtill och då en sådan servitutsrätt härvidlag, i motsats till

vad förhållandet är beträffande allmän vägs underhåll, endast eller åtminstone

i långt övervägande grad är avsedd att tjäna enskildas intressen,

torde med än större fog än i fråga om allmän väg garantier vara erforderliga

till markägarens skyddande mot för långt gående, onödiga eller eljest

mot hans befogade intressen stridande åtgärder, såsom t. ex. ett godtyckligt

upplagande eller vårdslöst, till obehag eller skada ledande begagnande

av grus- eller sandtag. Det torde därför lämpligen böra i sammanhang

med lagfästande av den nu ifrågasatta rättigheten även föreskrivas, att

sådan rättighet endast må utövas efter anvisning av markägaren och i

övrigt i enlighet med av honom framställda skäliga villkor. 1 likhet med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 191.

motionären anser riksdagen, att det lämpligen borde överlåtas på en

nämnd att, om frivillig överenskommelse ej kan träffas, slutligt bestämma,

var och under vilka villkor väglagningsämnen få tagas, beloppet

av ersättningen därför ävensom befogenheten av de villkor i övrigt,

som av markägare kunna hava uppställts. Beträffande sammansättningen

av denna nämnd synas flera möjligheter kunna lämpligen ifrågasättas.

Huvudvikten synes riksdagen, i likhet med motionären, i delta avseende

ligga därå, att, för undvikande av alltför dryga kostnader, ett dylikt

prövningsförfarande må kunna äga rum under de enklaste former,

som kunna låta sig förenas med ett behörigt iakttagande av tryggande

garantier för ett sakkunnigt och opartiskt bedömande av frågan. På grund

härav synas de former härför, som ovanberörda 33 § i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet föreskriver, nämligen avgörande

av häradsrätten, eventuellt efter häradssyn, föga lämpade för nu ifrågavarande

ändamål. Däremot synes riksdagen det av motionären föreslagna

sättet för åstadkommande af ifrågakomna nämnd eller något därmed likartat

förtjänt att härför tagas i övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen alltså anhålla, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utreda och till riksdagen inkomma med

förslag till lag, huru och på vad sätt väghållningsskyldige beträffande sådana

enskilda vägar, som avses i lagen den 5 juli 1907 angående enskilda vägar

å landet, må äga rättighet alt å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen

till dylika vägars underhåll ävensom rätt att utan avgift

taga väglagningsämnen å statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.