Skrivelse till Konungen angående semester åt arbetare och med dem likställda personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen.
1914-08-26 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1914 B:210, Skrivelse till Konungen angående semester åt arbetare och med dem likställda personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen.
Dokumentets text
4
Riksdagens skrivelse Nr 210,
Nr 210.
Uppläst och godkänd i första kammaren den 26 augusti 1914.
* 8 » i andra kammaren den 26 augusti 1914,
Riksdagens skrivelse till Konungen angående semester åt arbetare
och med dem likställda personer med stadigvarande
sysselsättning vid statsförvaltningen.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen vackt motion liar framhållits önskvärdheten
därav, att en planmässig utredning genom Eders Kung!. Maj:ts försorg
komrae till stånd angående beredande av viss tids tjänstledighet med bibehållna
löneförmåner (semester) åt arbetare och med dem likställda, vilka
hade stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen, samt att Eders
Kungl. Maj it, i den män riksdagens medverkan krävdes för beredande av
dylik ledighet, ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill samma
utredning kunde föranleda.
Frågan om semester åt arbetare har på senare tid trängt sig fram
på både kommunernas och de enskildas arbetsområden, såsom framgår av
den utredning i ämnet, som förebragts såväl av motionären som av riksdagens
vederbörande utskott.
Genom riksdagens bifall till Eders Kungl. Maj.ts i 1913 års statsverksproposition
gjorda framställning om rätt för vid flottans varv anställda
Riksdagens skrivelse Rr 210.
5
daglönare till viss ledighet med bibehållna löneförmåner, har jämväl staten
slagit in på den i motionen ifrågasatta vägen.
Principen om semester åt arbetare med mera stadigvarande anställning
inom statsförvaltningen måste nämligen genom omförmälda beslut
anses godkänd, och bör det då endast bliva fråga om, huru långt samma
princip skall göras gällande inom andra områden av statsförvaltningen.
Yid övervägande av frågan härom har riksdagen fäst sin uppmärksamhet
därå, att vissa arbetare, som inom någon gren av statsförvaltningen
hava stadigvarande sysselsättning, likväl icke äro därav upptagna
mer än ett fåtal timmar dagligen, t. ex. grindvakter, städerskor m. fl.
Dylika arbetares anställning i statens tjänst torde få anses hava karaktären
av bisysslor, varför något krav på semester för dessa arbetare ej synes
med fog kunna framställas. Eiksdagen håller nämligen före, att ett oeftergivligt
villkor för semesterförmåns beviljande måste vara, att vederbörande
är fullt upptagen med arbetet i statens tjänst och har detta till sin uteslutande
eller full arbetsdag krävande sysselsättning.
Eiksdagen anser vidare, att såsom villkor för semesterförmåns åtnjutande
bör fordras, att — i överensstämmelse med riksdagens beslut
angående årlig ledighet åt daglönare vid flottans varv — vederbörande
arbetare haft oavbruten anställning i statens tjänst med full sysselsättning
under minst T fyra år.
Därjämte vill riksdagen framhålla, att den omständigheten, att en i
statens tjänst anställd arbetare åtnjutit semester, ingalunda får anses innebära,
att hans anställning vunnit så fast karaktär, att han därmed också
skulle vara berättigad till att av statsverket uppbära pension.
Visserligen har riksdagen, även med fasthållande av de inskränkningar
i semesterförmåns beviljande, åt vilka riksdagen i det föregående givit
uttryck, hyst betänkligheter mot att tillstyrka medgivande av sådan förmån.
Men då riksdagen likväl trots detta funnit eu framställning i ärendet till
Eders Kungl. Maj:t påkallad, har riksdagen gjort detta i den förvissningen,
att en dylik av statsmakterna ådagalagd omsorg om deras arbetares bästa
skall hos arbetarna skapa mera trevnad i och intresse för arbetet, binda
dem med starkare band vid sin anställning och därmed tillförsäkra statens
verk en7fast och kvalificerad arbetarstam.
TI
Tiden för statsverket att taga det steg, som riksdagen tillstyrker,
synes också vara inne. Ty dels har både i den enskilda industrien och
i den kommunala förvaltningen på åtskilliga håll sådan förmån redan bevilljats,
''?dels har frågan både bland arbetarna vid Stockholms tygstation
och vid driftverken redan förts fram. För frågans enhetliga och planB
Utäng till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. Cd käft. (Nr 209—210.) 2
6
Riksdagens skrivelse Nr 210.
mässiga behandling torde det därför vara önskvärt, att en utredning av
hela ärendet kommer till stånd, så att icke olika bestämmelser komma i
tillämpning på olika områden av statsförvaltningen.
Eiksdagen vill ytterligare betona, att tidpunkten, då arbetare må
erhålla semester, måste i varje fall bestämmas av arbetsledningen, därvid
hänsyn bör tagas därtill, att ledigheter mest förekomma på tid, då dessa
vålla minst avbräck i arbetets gång, och att arbetet sålunda ordnas pa
det sätt, att semesterkostnaderna bliva för det allmänna minst betungande.
Uppenbart torde vara, att beredande av semester åt lönearbetare i
allt större utsträckning måste medföra vittgående konsekvenser av ekonomisk
art såväl för staten som för kommuner och enskilda arbetsgivare,
enär statens föredöme torde egga till krav på samma förmån vid andra
arbetsföretag. Särskilt skulle införande av semesterledighet vid den mindre
industrien och hantverkerierna kunna vålla ekonomiska svårigheter. Det
måste därför överlämnas åt de enskilda arbetsgivarna att med sina arbetare
fritt överenskom na a i denna fråga.
Det är visserligen möjligt, att ökad arbetsintensitet kommer att ersätta,
vad som i arbetstid förloras på semester, men ett villkor härför är, att
semestern användes till vila och vederkvickelse. För att nå detta mål
torde den av motionären föreslagna minimitiden av sex arbetsdagar vara
erforderliga.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
må kunna beredas viss tids ledighet med bibehållna löneförmåner (semester)
åt arbetare och med dem likställda, vilka äga full och stadigvarande sysselsättning
vid statsförvaltningen, samt att Eders Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 26 augusti 1914.
Med undersåtlig vördnad.
O. L. Sv&nbäeks Boktryckeri, Stockholm 1914.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.