Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

1914-08-29 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:244, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 244.

1

Nr 244.

/

Uppläst och godkänd i första kammaren den 29 augusti 1914.

* » » » andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om förekommande och

släckning av skogseld.

(Sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och memorial nr 4.)

Till Konungen.

Genom en den 12 juni 1914 dagtecknad proposition, nr 123, har

Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Frågan om ersättande av nu gällande ålderdomliga och ofullständiga

bestämmelser rörande åtgärder emot skogseld med en mera tidsenlig och

verksam lagstiftning har sedan åtskilliga år varit föremål för uppmärksamhet.

Sedan riksdagen år 1903 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande och

framläggande av förslag i sådant syfte, har erfarenheten i rikt mått ytterligare

ådagalagt behovet av detta önskemåls förverkligande och nödvändigheten

av ett statsmakternas ingripande i ändamål att så långt sig göra

låter söka motverka den nationalförlust, som genom förhärjande skogseldar

för varje år i mer eller mindre grad drabbar vårt land. Även om lagstiftningen

härvid kan fylla endast en begränsad uppgift, måste densamma

likväl utgöra ett väsentligt led i arbetet för vinnande av nämnda syfte.

Av de utlåtanden, som avgivits över det av norrländska skogsvårdskomBiliang

till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 15 käft. (Nr 244). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens *skrivelse Nr 244.

mittén utarbetade förslaget till lagstiftning i ämnet framgår ock, att

inom olika delar av vårt land denna lagstiftning ansetts i hög grad

önskvärd, även om skiljaktiga meningar yppats med avseende å sättet

för dess genomförande. Såsom kommittén framhållit, kräver behörig

hänsyn till de många växlande ortsförhållandena i landet, att i lagen

endast upptagas sådana bestämmelser, vilka kunna tilläggas en allmännare

giltighet, under det att antagandet av de för de olika orterna behövliga

särskilda föreskrifterna överlämnas åt de lokala myndigheterna. Det. av

Eders Kungl. Maj:t nu framlagda lagförslaget, i vilket nämnda uppfattning

jämväl kommit till uttryck, har synts riksdagen på ett i huvudsak tillfredsställande

sätt motsvara de fordringar, som kunna ställas på en lagstiftning

av här ifrågavarande art, och har riksdagen därför med här nedan x

angivna ändringar funnit sig böra godkänna förslaget. Den prövning, förslaget

undergått inom riksdagen, har givit anledning till följande uttalanden

från riksdagens sida.

Enligt riksdagens mening måste det betraktas såsom en avsevärd

olägenhet, att för bedömande av spörsmål rörande åtgärder mot skogseld

tillgång till statistiskt material så gott som fullständigt saknas. Från

officiella källor kunna för närvarande icke hämtas andra siffror än beträffande

de arealer av allmänna skogar, som efter 1876 härjats av

skogseld. Däremot föreligga icke några uppgifter angående skogseld, som

övergått enskilda skogar, orsaker till skogseldars uppkomst, vidtagna anordningar

till förebyggande av eldfara eller för släckning, värdet av nedbrunnen

eller skadad skog, beräknade utgifter för eldsläckning samt andra

omkostnader och förluster i samband med skogseld o. s. v. Otvivelaktigt

är, att genom dylika uppgifters framläggande hela den viktiga frågan om

lämpliga åtgärder mot skogseld skulle ställas i en klarare belysning, ävensom

en säkrare ledning vinnas för avgörande av i vad mån lagbestämmelser

i detta hänseende kunna vara erforderliga. Riksdagen har därför

för sin del velat fästa uppmärksamheten å lämpligheten av att de förhållanden,

som sammanhänga med skogseld, bliva föremål för statistisk behandling,

och på samma gång uttala såsom ett önskemål, att en dylik

statistik snarast möjligt måtte komma till stånd.

Ehuru av skäl, som nyss berörts, någon jämförande och överskådlig

framställning av olika orsaker till uppkomst av skogseld icke föreligger,

torde det med visshet kunna sägas, att en av de vanligaste av dessa orsaker

är eldspridning från järnvägståg. Detta förhållande har ock varit

föremål för uppmärksamhet under olika skeden av denna lagstiftningsfrågas

behandling. Redan i åtskilliga av de yttranden, som avgåvos i an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 244.

ledning av 1903 års riksdagsskrivelse, framhölls såsom önskvärt, att den

ifrågasatta nya lagstiftningen komine att innehålla bestämmelser i syfte

att förebygga eldfaran från järnvägarna.

Jämväl av norrländska skogsvardskommitten har, såsom av kommitténs

betänkande framgår, beaktande ägnats åt förevarande spörsmål,

ehuru kommittéförslaget icke upptager bestämmelser i detta hänseende.

En ingående behandling har ägnats här berörda fråga vid ett av

domänstyrelsen i november 1911 hållet sammanträde med rikets samtliga

överjägmästare. En sammanfattning av vad vid denna överläggning förekommit

beträffande åtgärder emot eldfaran från järnvägarna meddelades

därefter järnvägsstyrelsen genom skrivelse från domänstyrelsen den 16 januari

1912. Då denna skrivelse enligt riksdagens mening upptager åtskilliga

för frågans bedömande beaktansvärda synpunkter, har riksdagen ansett

lämpligt att här återgiva det väsentliga innehållet av densamma.

Under förmälan, att vid ifrågavarande överläggning framhållits, att

det största antalet skogseldar syntes hava uppkommit intill järnvägslinjerna

och att tändningen av dessa eldar i regel skett från lokomotiven, yttrar

domänstyrelsen i skrivelsen vidare:

»Under sammanträdet anfördes i fråga om skogseldar, uppkomna

invid järnvägslinjerna, i huvudsak följande.

Tändningen, som i regel skedde genom från lokomotivens skorstenar

och asklådor utslungade glödande kol, ägde i allmänhet rum i på marken

befintligt torrt gräs, mossa, löv eller annat skogsavfall samt å banvallarnas

släntor lagd dyjord inom ett avstånd av högst 15 meter från spårets mitt,

oftast än närmare, cirka 5 ä 8 meter därifrån, varvid dock där banan låg

öppen för vindar, tändningen kunde ske längre bort. De flesta eldarna

uppkommo vid större stigningar, där starkare ångpådrag erfordrades.

Det behandlingssätt, som ägnades järnvägsområdena då banan framginge

genom skogsmark, nämligen att antingen kalhugga desamma, eller

ock att därå uppdraga lövskog, ansåges icke ändamålsenligt till skogs.

eldarnas förebyggande, enär i fråga om kallagt område, som icke användes

till odling, genom kalhuggningen befordrades uppkomsten av rikligare

markvegetation utav gräs och örter samt synnerligast ljung, vilken markbetäckning

vore av särdeles låttantändlig beskaffenhet på våren, innan ny

grönska uppkommit. Invid banan befintlig lövskog bidroge ej heller till

förhindrande av eldens uppkomst i annan mån än att den kunde utgöra

hinder för att från skorstenarna kommande gnistor eller glödande kol av

vinden fördes utom banområdet och där antände eventuellt varande torrare

skogsmark. Det från träden fallande lövet vore emellertid på vår och

försommar mycket lättantändligt, i följd varav det ansåges att uppdra
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens skrivelse Nr 244.

gande inom banområdena av lövträd, vilka således i allmänhet åstadkomma

en för antändning gynnsam markbetäckning, i regel icke. vore lämpligt.

Inom vissa orter syntes emellertid som om vederbörande järnvägsförvaltningar

uppmuntrade banområdenas odling, och vore ett uppodlande, synnerligast

för rotfrukter och grönfoder, av de områden, som lämpade sig

därför, av största gagn i nu ifrågavarande avseende.

Det ansåges att för ernående av möjligast största skydd mot skogseldar

följande åtgärder borde vidtagas:

A banområde, som varken vore användbart till odling eller vars kalröjning

ej betingades av järnvägens drift, borde så fort ske kunde uppdragas

skog av för platsen mest passande trädslag, synnerligast där så

lämpade sig av granskog, vilken genom rationella beståndsvårdsåtgärder

hölles i fulft slutet och livskraftigt bestånd. På marken nedfallande torra

kvistar samt löv, där lövskog på grund av markens beskaffenhet ansetts böra

uppdragas, borde årligen, så fort marken på våren blivit bar, upprensas

och bortskaffas eller med nödig försiktighet uppbrännas.

Å sådan till odling ej tjänlig mark inom banområdet, vilken med

hänsyn till trafikintresset måste hållas kal, och å annan till skogsbörd lämplig

mark, intill dess fullgod återväxt därå kunnat erhållas, borde marken

hållas väl rensad från lättantändligt skogsavfall, varjämte i de fall där så

kunde ske, borde företagas avsvedjning av markbetäckningen, synnerligast

å de ställen, där det, såsom t. ex. vid stigningar, visat sig att antändning

plägade äga rum.

Då uppkommen eld så gott som alltid, innan den hunnit taga starkare

fart, utbreder sig såsom löpeld å marken, borde banområdet synnerligast

å för antändning mera utsatta ställen isoleras från detsamma angränsande

skogsmark genom anordnande å ömse sidor banan av en c:a 1

å 2 meter bred skyddsremsa, som genom markens upphackande eller på

annat sätt alltid hölles fri från allt slags markbetäckning, och invid vilken

inom banområdet eventuellt uppkommen eld kunde lättare hejdas. Denna

skvddsremsa borde förläggas minst 15 meter från spårets mitt, i följd varav,

där banområdet icke innehade dubbla denna bredd, järnvägsförvaltningen

torde hava att träffa överenskommelse med vederbörande markägare om rätt

till anordnande av sådan skyddsåtgärd. Där banan går över sådana mossar,

som vissa tider av året så upptorka att de ej hindra spridning av en uppkommen

eld, borde berörda isolering ske antingen genom upptagande av

kiken på minst förenämnda avstånd från spårets mitt eller ock genom att

i dess ställe å mossen utlägga strängar av stenkolsaska, vilken senare åtgärd

med gott resultat vidtagits å vissa orter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Slutligen framhölls behovet av att under för antändning kritiska

tider fullt effektiv bevakning anställdes längs banan, varjämte det synnerhet

vid stigningar borde uppställas tillräckligt antal större tunnor eller

fat med vatten, vid vilka ständigt skulle finnas till hands kraftig, friska

lövruskor för eventuellt uppkommen elds dämpande.»

Efter erinran att frågan om lämpliga åtgärder mot skogseld vore

föremål för behandling i norrländska skogsvårdskommittén, anförde domänstyrelsen

vidare:

»Kungl. domänstyrelsen, som visserligen har sig bekant att Kungl.

Järnvägsstyrelsen redan förut ägnat frågan uppmärksamhet, har dock i avvaktan

på de lagföreskrifter, som i anledning av väntat förslag kan vara

att emotse, ej velat underlåta att till Kungl. Järnvägsstyrelsens kännedom

bringa vad i denna fråga förevarit å berörda sammanträde.

Ehuru Kungl. Järnvägsstyrelsen lärer vara pliktig att till vederbörande

markägare, som lidit skada utav skogseld uppkommen genom statens

järnvägars förvållande, lämna ersättning för vad som skadats, varigenom

den enskilda skogsägarens direkta förlust möjligen komme att bliva ersatt,

förorsaka de i allmänhet årligen återkommande svårare skogseldarna genom

ödeläggande av ej blott växande skog utan ock skogsmark dock avsevärd

nationalförlust, som icke kan gottgöras därigenom att av statsmedel utbetalas

skälig ersättning till vederbörande markägare. Där skogseld härjar statens

skogar, blir ersättningen dessutom allenast illusorisk, då ersättningsbeloppets

utbetalande av statens järnvägars medel till statens domäners fond måste

anses huvudsakligen såsom endast en bokföringsåtgärd.

På anförda grunder har frågan synts kungl. domänstyrelsen vara av

den allvarliga betydelse, att dess undanskjutande ej längre torde kunna

vara försvarat. Kungl. styrelsen anser, att de synpunkter, som här förut

anförts beträffande vad som lämpligen bör åtgöras till förebyggande av att

skogseldar uppkomma genom järnvägarnas drift, böra tagas i beaktande i

den mån föreslagna åtgärder kunna med hänsyn till skilda förhållanden

genomföras. Det område, som står under kungl. järnvägsstyrelsens förvaltning

och vilket icke tagits eller torde behöva tagas i anspråk till byggnadsplatser

eller annat ändamål för järnvägarnas drift, är helt visst av avsevärd

omfattning utan att för närvarande lämna nämnvärd direkt avkastning.

Därest detta område i större grad användes dels för odling av

kulturväxter dels ock i huvudsak för att därå uppdraga skog av för marken

passande trädslag, torde avkastningen därå kunna avsevärt uppbringas

och i sinom tid nå den storlek att värdet därav möjligen komme att betäcka

kostnaderna för de åtgärder, som till förekommande av skogseldar

efter järnvägslinjerna borde vidtagas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 244.

Skogägare efter banan torde icke kunna åläggas att å respektive

marker utföra antydda skyddsåtgärder, utan torde kostnaden för arbetenas

utförande inom eller utom banområdet i första hand vara att anse såsom

en av järnvägsförvaltningen utbetalad riskpremie till skydd mot större förluster.

Då emellertid banområdets bredd å ömse sidor spårets mitt icke

uppgår till c:a 15 meter och där av förhållandena och markens beskaffenhet

&betingas att banområdet bör isoleras från omgivande skogsmark, antingen

genom anordnandet av förr omnämnd 1 a 2 meter bred remsa, som

helt befrias från markbetäckning, eller genom upptagande av diken eller

dylikt — vilka åtgärder kungl. styrelsen anser vara i vissa fall av stor

betydelse — torde större svårighet säkerligen icke möta att träffa överenskommelser

med markägarna om rätt att å respektive områden få vidtaga

sagda isoleringsanordningar.

Kungl. domänstyrelsen torde i de fall, där statens järnvägar framgå

genom statens skogar och där senast berörda åtgärder höra vidtagas utom

banområdet, kunna för ernående av avsett ändamål i så avseende medverka,

att kungl. styrelsen genom vederbörande skogsförvaltningar låter

på skogsväsendets bekostnad dels anordna förenämnda utom banområdet

erforderliga skyddsåtgärder dels i övrigt hålla området närmast banan

fritt från°lättantändligare skogsavfall såsom torra grenar och kvistar eller

dylikt, allt under förutsättning att järnvägsförvaltningen utförde de arbeten,

som i övrigt kunde finnas erforderliga till förhindrande av skogseld.»

Ehuru en exakt uppskattning av den skada å skog, som förorsakats

av antändning från järnvägarna, och de kostnader, som stå i samband

med dylika skogseldar, icke finnes att tillgå, anser sig riksdagen likväl

med visshet kunna antaga, att ifrågavarande värden måste beräknas till

högst avsevärda belopp. Såsom i någon mån belysande i detta avseende

får riksdagen erinra om de kostnader, vilka, enligt för riksdagen tillgängliga

uppgifter, statens järnvägar fått vidkännas dels såsom ersättning

för skogsbrand och dels för eldsläckning.

Då härtill läggas de för samma ändamål utgående belopp från de enskilda

järnvägarna samt därjämte tages i betraktande, att dessa ersättningars

bestämmande givetvis alltid är förbundet med åtskilliga särskilda omkostnader

för skadans uppskattande och prövning, torde. det vara ställt

utom allt tvivel, att frågan äger en vittgående ekonomisk betydelse ej

blott för skogsägarna utan även för vederbörande järnvägsförvaltningar. I

själva verket torde skadan, även den direkta, vara större än med siffror

och kostnadsberäkningar kan angivas. I åtskilliga fall hava mot järnvägsförvaltningar

väckta skadeståndsanspråk blivit av domstolarna underkända

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 244.

på grund av bristande bevisning. Exempel saknas i dylika mål icke på

skiljaktiga domslut i olika instanser, och åtminstone med en viss oråd av

sannolikhet _ kan därför antagas, att ersättning för den skada, som härrört

av antändning från järnvägarna, icke i full utsträckning utgått.

I detta sammanhang kan erinras om ett i förevarande hänseende anmärkningsvärt

fall, som tidigare varit föremål för riksdagens behandling

Sedan i juli 1904 omkring 250 tunnland skog å Apertins och Ilbergsbyns

hemman i Värmlands län härjats av eld, instämde markägarna järnvägsstyrelsen

med yrkande om ersättning, enär elden uppkommit genom antändning

från staten tillhörig järnväg. Markägarnes talan blev emellertid

1 alla instanser ogillad på den grund, att det icke ansågs till fullo styrkt

att elden uppkommit från staten tillhörigt järnvägståg. I högsta domstolen

voro emellertid tre ledamöter skiljaktiga och förpliktade järnvägsstyrelsen

att utgiva ersättning i angivet hänseende. Med anledning

denna utgång av målet väcktes vid 1912 års riksdag motioner i båda

kamrarna med yrkande, att riksdagen måtte anvisa ett belopp av 19 409

kronor 80 öre att utgå såsom skadersättning till de personer, som genom

branden tillskyndats förlust. Denna framställning blev av båda kamrarna

i sa matto bifallen, att riksdagen beslöt medgiva, att ett belopp av 7 917

kronor finge utgå att användas till framkallande av kultur å den genom

ifrågavarande brand härjade marken och utbetalas i den mån genom intyg

av vederbörande skogstjänsteman visades, att marken blivit kultiverad.

Av skål, som angivas i föredragande departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet den 28 februari 1914, hava i Eders Kun4. Mai:ts

förevarande förslag icke upptagits bestämmelser angående eldfaran från

järnvägarna.

Såsom av detta departementschefens yttrande framgår, hava under

de senare åren från såväl statsbanornas som de enskilda järnvägarnas sida

åtskilliga åtgärder blivit vidtagna till förebyggande av den fara för antändning,

som framkallas av järnvägsdriften. Även om det torde få anses,

att dessa anordningar i vissa avseende varit till gagn, har dock

erfarenheten, ej minst från den senaste tiden, med full tydlighet givit vid

handen, att ifrågavarande åtgärder i stort sett icke medfört åsyftad verkan.

Antändning från järnvägarna kan fortfarande påvisas i ett stort antal fall

Särskilt under innevarande år har det oemotsagt uppgivits, att vissa av

de mest omfattande skogseldarna uppkommit av nämnda orsak. Enligt riksdagens

uppfattning måste eu lagstiftning till förekommande av skogseld vid

nu anmärkta förhållande anses i viss mån ofullständig, då densamma lämnar

frågan om skydd emot nämnda eldfara helt och hållet oberörd; och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 244.

riksdagen kan därför icke underlåta att såsom sin åsikt uttala, att synnerligen

''vägande skäl synas föreligga för även denna frågas upptagande till

behandling i sammanhang med det av Eders Kungl. Maj:t nu framlagda

lagförslaget. Av departementschefens yttrande i ämnet synes visserligen

fram o-å ''att frågan endast tillsvidare undanskjutits för att framdeles åter

upptagas i den mån förhållandena därtill kunna giva anledning. Riksdagen

har emellertid för sin del icke kunnat finna ett sådant uppskov tillrådligt.

Det synes riksdagen nämligen vara klart ådagalagt, att de av departements

chefen äberopade försiktighetsåtgärder, som hittills vidtagits från järnvägarnas

sida, icke i erforderlig grad kunnat tillgodose behovet av en i

möilio-aste mån betryggande ordning i detta avseende, utan att de förpliktelser?

som härutinnan måste åläggas järnvägsförvaltningama, höra i lag

fastställas. Riksdagen anser sig härvid böra lämna Öppet, huruvida dylika

föreskrifter lämpligen böra införas i nu förevarande lag eller ock i annat

sammanhang införlivas med lagstiftningen. Ej heller i övrigt har riksdagen

kunnat ägna frågan den ingående utredning och allsidiga provning,

som torde böra föregå dess slutliga ordnande. Då riksdagen alltså icke

varit i tillfälle att för sin del antaga utarbetat förslag till lagbestämmelser

i nu ifrågavarande syfte, har riksdagen ansett sig böra hos Eders Ivungl.

Maj:t o-öra framställning om förnyat övervägande av här berörda spörsmål

och därvid framhålla angelägenheten av att detsamma snarast möjligt

genom förslag från Eders Kungl. Maj:t till riksdagen måtte kunna beredas

en tillfredsställande lösning.

Den granskning, riksdagen ägnat lagförslagets särskilda bestämmelser,

har föranlett följande anmärkningar.

2 §•

I kommitténs förslag till denna § stadgas förbud mot svedjning

eller bränning av ris eller ljung samt i övrigt uppgörande av eld för

tillfälligt ändamål utom i fall av trängande behov, allt lör den händelse att

stark torka råder eller eljes i följd av stark blåst fara för skogselds uppkomst

är särskilt stor. Då Eders Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket förbudet

icke är beroende av föreliggande fara för skogselds uppkomst, synts riksdagen

innebära eu av praktiskt behov ej påkallad skärpning av kommitténs

försko-, samt en dylik utsträckning av förbudet enligt riksdagens mening

bör sqvätt möjligt undvikas, så mycket hellre som straff för överträdelse

är stadgat oavsett om skada sker eller ej, har riksdagen, i huvudsak ig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 244.

9

överensstämmelse med kommittéförslaget, funnit sig böra vidtaga en

jämkning i syfte att förbudet mot svedjning och bränning av ris eller

ljung samt uppgörande av eld under stark blåst må gälla endast för det

fall, att fara för skogseld föreligger.

5 §•

Riksdagen har ansett sig böra erinra, att då i denna och vissa av de

följande paragraferna i förslaget meddelas bestämmelser om kommunalstämmas

befogenhet i vissa avseenden, dessa stadganden måste anses avse

kommunalfullmäktige, där sådana finnas.

6 §

Med hänsyn till den uppgift, som enligt förslaget tillhör brandfogde,

och vikten av att i möjligaste mån förekomma att i följd av tillfällig

vakans eller laga förfall brandfogde icke finnes tillstädes inom tjänstgöringsområdet

vid inträffande skogseld, har riksdagen ansett lämpligt, att

för brandfogde jämväl utses suppleant.

9 §•

Inom riksdagen har beträffande denna § anmärkts, att i fråga om

eldsläckningsskyldighetens utkrävande närmare bestämmelser än §:n enligt

Eders Kungl. Maj:ts förslag innehåller skulle vara erforderliga. Särskilt har

framhållits, att medverkan till eldsläckning i första hand bör påkallas av

dem, som närmast hava intresse av eldens hämmande. Riksdagen har

för sin del funnit nämnda anmärkning icke sakna fog. Enligt riksdagens

uppfattning måste det emellertid antagas, att tillämpningen av

detta stadgande kommer att bestämmas av rättvisa och praktiska hänsyn,

så att skogsägare och närboende personer i främsta rummet tagas i anspråk

för fullgörande av ifrågavarande skyldighet. På grund härav och

då det icke synes vara uteslutet, att en allmängiltig lagbestämmelse i

detta avseende med hänsyn till olika lokala förhållanden kunde komma att

i enskilda fall lägga hinder för ett lämpligt ordnande av släckningsarbetet,

har riksdagen icke ansett sig böra vidtaga någon ändring av förslaget

i denna del.

11 §•

Riksdagen anser sig böra anmärka, att enligt riksdagens uppfattning

den i §:n upptagna bestämmelsen om skyldighet för släckningsmanskap

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 15 höft. {Nr 244.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 244.

att före vidtagande av angivna åtgärder till hämmande av skogseld inhämta

befälhavarens föreskrift, där denne är tillstädes, icke bör anses utesluta

befogenhet för släckningsmanskap att efter eget omdöme företaga

ifrågavarande åtgärder, även om befälhavaren befinner sig i närheten, men

ett dröjsmål för inhämtande av hans föreskrift skulle kunna medföra våda

för eldens vidare utbredning.

12 §.

Den av riksdagen vidtagna ändringen av denna

redaktionell art.

13 §.

är uteslutande av

Den skyldighet att närvara vid eldsläckning, som enligt denna §

uppställes såsom en allmänt medborgerlig förpliktelse, kan utan tvivel i

åtskilliga fall för mången bliva avsevärt betungande. Det synes ock kunna

ifrågasättas, huruvida icke åt stadgandet bort givas en avfattning, varigenom

befrielse från deltagande i eldsläckning kunnat medgivas i något

större utsträckning än enligt den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Då riksdagen av hänsyn till den uppenbara vikten av att stadgandets effektivitet

icke äventyras funnit sig böra antaga §:n i oförändrat skick,

har riksdagen emellertid velat framhålla önskvärdheten av att tillämpningen

av denna bestämmelse icke göres strängare än nödvändigheten

kräver.

17 §•

Riksdagen har ansett sig böra vidtaga vissa ändringar i Eders Kungl.

Maj:ts förslag i denna del. Rätten till ersättning eller belöning för deltagande

i släckningsarbete har riksdagen av hänsyn till vikten att åt detta

stadgande beredes största möjliga effektivitet funnit böra i någon mån

utvidgas.

Då i den av riksdagen antagna lydelsen av första stycket av g:n

angivits, att ersättning enligt förevarande § skall utgå av statsmedel, har

den i andra stycket av §:n enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag upptagna

bestämmelsen, att ifrågavarande kostnader skola bestridas av statsmedel, i

den mån ej andra medel anslås för ändamålet, ansetts böra uteslutas.

18 §.

Riksdagen har i denna § företagit en mot ändringen i 12 § svarande

redaktionell jämkning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Under förklarande, att det i Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition

innefattade förslag till lag om förekommande och släckning av

skogseld icke kunnat av riksdagen oförändrat godkännas, får riksdagen

alltså härmed anmäla, att riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Med upphävande av 15 kap. byggningabalken förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller

bränna ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller

så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, genom

grävning eller. annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna

anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld

föreligger, må svedjning eller bränning av ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,

eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas,

förrän den blivit fullständigt släckt.

o

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål

å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav

lätt kan uppstå.

5 §•

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote; dock äge Konungens

befallningshavande efter framställning medgiva, att vad sålunda är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 244.

stadgat ej skall äga tillämpning i fråga om viss socken eller att två

eller flera socknar må förenas till en brandrote.

Konungens befallningshavande äge ock att, efter inhämtat yttrande av

kommunalstämma, besluta, att socken skall utgöra mer än en brandrote

och huru i sådant fall socknen skall till brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som

utgör egen kommun, skall, där Konungens befallningshavande, efter vederbörandes

hörande, finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

6 §•

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, som för tre år väljes

å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där

sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Om valet skall Konungens befallningshavande

genast underrättas; och ankomme det på nämnda myndighet

att pröva den valdes lämplighet för uppdraget.

Finner Konungens befallningshavande den valde icke lämplig, förordne

Konungens befallningshavande om nytt val.

Äro två eller flera socknar förenade till en brandrote och enas de

icke i valet av brandfogde, äge Konungens befallningshavande utse den

av de valda, som finnes därtill lämpligast.

Konungens befallningshavande skall tillse, att brandfogdebefattning

varder i stadgad ordning tillsatt, samt äge vid uppkommen ledighet förordna

lämplig person att uppehålla befattningen, intill dess brandfogde

varder vald och godkänd.

Befinnes brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara

för befattningen lämplig, äge Konungens befallningshavande skilja honom

från densamma.

För brandfogde skall utses en suppleant; och galle i fråga om denne,

vad ovan är stadgat om brandfogde.

7 §•

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld

meddelade bestämmelser varda noggrann! iakttagna; att vid skogseld eller

överhängande fara därför skyndsamt begiva sig till brandstället och, där

sådant icke tillkommer annan, ordna och leda släckningsarbetet; samt att

till laga beivran anmäla brott mot denna lag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 244.

13

8 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld vare envar i trakten, å

landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke

sextio år.

9 §•

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka elden eller undanröja faran, vare han skyldig dels att, om

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället,

genast giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden

eller ock närmast boende kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd

person.

Har brandfogde eller kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd person

erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara därför, skall han

ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens släckning. För sådant

ändamål utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig vare efter kallelse pliktig att, försedd med

tillgängliga släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga

i släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,

skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse

skynda dit och taga del i nämnda arbete.

Den, som utövar befälet vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare

tillkalla släckningsskyldiga.

Har elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större antal

erfordras, begåre befälhavaren hos Konungens befallningshavande militärhandräckning.

10 §.

Vid brandstället skall befälet utövas av brandfogden eller, om han ej

är tillstädes, av kronobetjänt; dock att, där elden antänt eller hotar att

antända allmän skog, vederbörande jägmästare skall, då han kommer tillstädes,

övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äge Konungens

befallningshavande förordna befälhavare.

11 §•

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga

moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande

nödiga åtgärder; dock att, där befälhavaren är tillstädes, hans föreskrift

först skall inhämtas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse AV 244.

12 §.

Ej må någon av släckningsmanskåpet utan giltigt skäl lämna brandstället,

förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren äge, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga

att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess

släckningen är fullbordad.

13 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller avlägsna sig från brandställe

galle, om någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga

göromål, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller

om ledighet härför vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren

eller arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av

skogseld må ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

14 §.

Finnas utöver vad denna lag innehåller ordningsföreskrifter till förekommande

eller släckning av skogseld erforderliga, äge å landet kommunalstämma

och i stad stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän

rådstuga därom besluta; och må i ordningsföreskrifterna för överträdelse

av desamma stadgas viten av en till och med ett hundra kronor.

15 §.

Brandfogde äge, därest å landet kommunalstämma eller i stad stadsfullmäktige

eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga sådant beslutar, att

av kommunens medel åtnjuta arvode för uppdraget till belopp, som prövas

skäligt.

16 §.

Beslut, varom i 14 eller 15 § förmäles, blive ej giltigt, med mindre

det av Konungens befallningshavande godkännes.

Underställes beslut Konungens befallningshavandes prövning, skall det

antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl

därför uppgivas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 244.

över vägrad fastställelse äge å landet kommunalstämma och i stad

stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga föra klagan

hos Konungen.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen förordnas.

17 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning

av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas, av statsmedel bekomma

ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till

följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som utövat befälet vid brandstället,

äge till Konungens befallningshavande avgiva förslag rörande tilldelande

av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit

till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens

befallningshavande.

Konungens befallningshavande pröve förslag eller framställning, som

nu sagts, och utanordne till vederbörande dem tillerkända belopp.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut må ej föras.

18 §.

Bryter någon mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat, vare förfallen

till böter från och med fem till och med två hundra kronor.

Till samma ansvar vare brandfogde förfallen, där han är försumlig

i fullgörandet av sina åligganden.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse vad i 9 § första eller tredje

stycket föreskrives eller vad i andra stycket av samma § stadgas om

kallelses fortskaffande eller bestämmelsen i 12 § första stycket eller

åläggande, som givits enligt andra stycket i sistnämnda §, så ock släckningsskyldig,

som ej åtlyder vad befälhavaren i eller för släckningsarbetet

befaller, straffes med böter från och med fem till och med ett hundra

kronor.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe,

till följd därav att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot

föreskriften i 13 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han

av sådan anledning avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit

hemlov, vare arbetsgivaren eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar

som i tredje stycket av denna § sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 244.

Till böter enligt denna lag eller till vite enligt ordningsföreskrift,

som meddelats enligt 14 §, må icke dömas, om förseelsen är enligt allmänna

strafflagen belagd med strängare straff.

19 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot

ordningsföreskrift, som enligt 14 § meddelats. Jägmästare äge ock att

sådan förseelse åtala.

20 §.

Böter och viten, vilka ådömas efter denna lag eller ordningsföreskrift,

som enligt 14 § meddelats, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Med åberopande av vad ovan anförts får riksdagen därjämte anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda

lagbestämmelser må kunna meddelas till förebyggande av faran för skogseld

genom antändning i följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

142812

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.