Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

1914-09-09 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:251, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

1

Nr 251.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 8 september 1914.

» » »i andra kammaren den 9 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om arvsskatt och

skatt för gåva.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 18 samt memorial nr 21 och 25.)

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 114, av den 29 maj

1914 har Eders Kungl. Majrt, under åberopande av propositionen bilagda

utdrag av statsrådsprotokoll över finansärenden dels nyssberörda dag

dels den 14 mars 1913, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen

fogat förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

Riksdagen har bifallit Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag

med några få ändringar; och får riksdagen dels till motivering av de

beslutade ändringarna dels ock för angivande av riksdagens ståndpunkt

i vissa delar, där ändring icke vidtagits, anföra följande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll 1901 års riksdag, att Kungl.

Maj:t måtte efter verkställd utredning för en kommande riksdag framlägga

förslag till bestämmelser angående arvsskatts utgörande dels för

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 79 höft. (Nr 251). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 251.

egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för

egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet, ävensom till

de lagbestämmelser i övrigt, som för reglerandet av frågan om arvsskattens

föremål kunde finnas erforderliga.

I nämnda skrivelse erinrade riksdagen, att den svenska lagstiftningen

saknade bestämmelser om, vilka personer skulle vara underkastade

arvsskatt till svenska staten, och uttalade, att från principiell

synpunkt sett arvsskatt för samma egendom icke borde utgå till mer

än ett land, men att, intill dess internationell överenskommelse kunde

uppnås, för varje land måste fastställas de regler, som där ansåges

riktiga. Därvid borde i första rummet hänsyn tagas till arvfallen egendoms

beskaffenhet av lös eller fast samt egendomens befintlighet utom

eller inom landet; varjämte kunde ifrågasättas, huruvida skyldighet att

erlägga arvsskatt borde vara beroende på arvlåtarens egenskap av svensk

eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.

Beträffande fast egendom borde dennas belägenhet inom eller utom

landet vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt för densamma

skulle erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till,

huruvida arvlåtaren vore svensk eller utländsk medborgare eller bosatt

inom eller utom landet. Yad åter anginge lös egendom, kunde meningarna

vara delade. I detta hänseende ansåg sig riksdagen icke utan

föregående utredning kunna uttala något bestämt omdöme. Så mycket

syntes dock kunna sägas, att, om den lösa egendom, som utländsk medborgare

efterlämnade i Sverige, här gjordes till föremål för beskattning,

svenska staten ej borde utkräva skatt för sådan lös egendom, som svensk

man efterlämnade i utlandet, samt att däremot, om arvsskatt ej utkrävdes

för utländsk mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefunnes

för svenska staten att avstå från skatt för den lösa egendom,

som svensk man efterlämnade i utlandet; och den omständigheten, att

ett annat land arvsbeskattade egendom, som svenska staten ansåge sig

berättigad att beskatta, kunde ej utgöra tillräckligt skäl för svenska

staten att avstå sin beskattningsrätt, men måhända kunde det anses

billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet finge avdragas

från behållningen i boet.

Stadgandena i förevarande ämne återfinnas i 3 § av lagförslaget.

Enligt detta författningsrum skall arvsskatt utgå:

a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av

utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven;

dock ej för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages

för i Sverige belägen dylik egendom;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 251.

b) för bär i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan

avliden utlänning än i a) sägs.

Med sådan förmögenhet som i b) omförmäles förstås enligt paragrafen:

fast egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av

anläggnings- eller driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter

eller andelar i sådant företag.

Det faller genast i ögonen, att Eders Kungl. Maj:t i sitt förslag i vissa

delar icke följt de anvisningar, 1901 års riksdag lämnade. Beträffande till

en början fast egendom innebar riksdagens uttalande anslutning till

territorialitetsprincipen, under det att Eders Kungl. Maj:ts förslag under

viss förutsättning sträcker svenska statens skatteanspråk utöver det egna

landets gränser. I denna punkt innebär förslaget en avvikelse från

såväl de sakkunnigas förslag som den proposition, vilken förelädes

förra årets riksdag. I fråga härom har chefen för finansdepartementet

enligt ovan omförmälda protokollsutdrag för den 29 maj 1914 uttalat,

att skattefrihet i Sverige för fast egendom i utlandet visserligen borde

tillämpas i förhållande till de främmande länder, som i sin lagstiftning

tillämpade motsvarande princip, men att sådan skattefrihet icke borde

utsträckas att gälla fast egendom i länder, vilka resa anspråk på arvsskatt

för fast egendom, belägen utanför det egna landet.

Vad departementschefen sålunda anfört har riksdagen funnit vara

värt beaktande, och riksdagen har sålunda icke haft någon erinran att

göra mot förslaget i denna del.

Åven i fråga om lös egendom utsträckes enligt Eders Kungl. Maj:ts

förslag den svenska statens anspråk på arvsskatt utöver den av 1901 års

riksdag antydda gräns. Emellertid är att märka, att bestämmelserna i 3 §

kompletteras av vad som stadgas i 30 §. Enligt sistnämnda stadgande

ankommer på Konungen att, där skatt enligt förordningen skall utgå

för lös egendom, som efterlämnats utom riket, och arvsskatt för egendomen

därstädes erlagts, efter ansökan medgiva motsvarande nedsättning

i den skatt, som på Samma egendom här belöper; dock att vad sålunda

stadgats icke skall äga tillämpning med avseende å här i riket nedlagd

förmögenhet.

Om sålunda enligt förslaget den svenska staten, ändock den uttager

arvsskatt av lös egendom, som utländsk medborgare efterlämnar i Sverige

— nämligen därest utlänningen varit härstädes bosatt — likväl, i strid

med riksdagens nyssnämnda anvisning, utkräver skatt även för sådan

lös egendom, som svensk man efterlämnat i utlandet, så låter den dock

sitt sistberörda skatteanspråk stå tillbaka för det anspråk på skatt för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 251.

samma egendom, som framställes av den stat, där egendomen efterlämnats.

Enahanda förhållande gäller svenskt skatteanspråk på lös egendom,

efterlämnad utomlands av här i landet bosatt utländsk medborgare.

Härom uttalade de av chefen för finansdepartementet, jämlikt nådigt

bemyndigande den 14 maj 1910 tillkallade sakkunniga — vilkas förslag

till förordning om arvsskatt och skatt för gåva med en del mindre ändringar,

som emellertid icke beröra nu ifrågavarande punkt, upptagits i

den föreliggande propositionen — att de trodde sig genom de föreslagna

bestämmelserna i huvudsak och så långt, enligt de sakkunnigas mening,

hänsynen till den svenska statens intresse i ifrågavarande avseende medgåve,

hava följt den av riksdagen givna anvisningen, om än förslaget

icke kunnat till bokstaven ansluta sig till densamma.

Riksdagen har funnit sig kunna biträda Eders Kungl. Maj:ts förslag

i denna punkt.

Den befogenhet att medgiva avdrag för till utländsk stat erlagd

arvsskatt, som enligt 30 § skall tillkomma Konungen, avser enligt, förslaget,

såsom nämnt, endast lös egendom. Då nu samma förslag innebär,

att under viss förutsättning även fast egendom i utlandet skall

kunna bliva föremål för arvsskatt till Sverige, torde enahanda skäl, som

tala för möjlighet till avdrag i fråga om arvsskatt för lös egendom, böra

föranleda, att befogenheten för Kungl. Maj:t att medgiva sådant avdrag

utsträckes att omfatta även de hithörande fall, då arvsskatt skall utgå

för fast egendom, som efterlämnats utom riket. Med anledning härav

har riksdagen ansett, att ordet »lös» framför »egendom» i första satsen i

30 § bör utgå.

I 6 § av förslaget finnas sammanförda bestämmelser rörande beräkning

av värdet å olika slag av tillgångar i dödsbo, bestämmelser,

som i det hela motsvara dem, vilka i gällande stämpelförordning återfinnas

i olika punkter under 8 § A). I en av de i berörda hänseende

föreslagna bestämmelserna har riksdagen vidtagit en ändring.

I punkt 8 av nu gällande föreskrifter stadgas bland annat:

Aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar

må icke beräknas till lägre värde än det, som därå vid dödstillfället

var det i allmänhet gällande.

Motsvarande bestämmelse i den nu föreslagna 6 § avser endast

sådana värdehandlingar, som noteras å inländsk eller utländsk börs, och

har sålunda erhållit en snävare omfattning än den nu gällande. Då detta

icke synes vara påkallat, har riksdagen ansett punkten böra utvidgas att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251. 5

avse jämväl icke börsnoterade värdehandlingar. För dessa har det under

normala förhållanden påräkneliga priset synts böra vara bestämmande

för värdesättningen. I anslutning härtill har riksdagen antagit en ändrad

avfattning av punkten.

Genom 13 § regleras, med hänsyn till dödsbos fördelning i arvsandelar

för arvsskattens bestämmande, de fall då genom testamente

är förordnat, att en person eller flere, var efter annan, skola erhålla

nyttjanderätten till egendom samt att äganderätten till densamma, när

nyttjanderätten eller nyttjanderätterna upphört, skall tillkomma testamentsgivarens

då levande arvingar. Enligt paragrafens bestämmelser skall

vid testators död endast värdet av nyttjanderätten beräknas såsom tillgång

i boet efter denne; värdet av nyttjanderätt, som på grund av innehavares

dödsfall övergår till ny innehavare, beräknas såsom tillgång i

den avlidne innehavarens bo; likaså skall äganderätten anses såsom tillgång

i den siste nyttj anderättsinnehavarens dödsbo. Då Eders Kungl. Maj:ts

förslag bibehåller den nu gällande ordningen, enligt vilken dödsbo skall

förskjuta all arvsskatt för egendom, som tages i beräkning såsom tillgång

i boet efter avliden person, åligger det sålunda enligt förslaget

dödsbo efter avliden nyttjanderättsinnehavare att förskjuta arvsskatt,

som belöper på egendom, vilken övergår till ny nyttjanderättsinnehavare

eller ny ägare.

13 § omfattar även sådana fall, då enligt testamente nyttjandeeller

äganderätt skall tillträdas vid annat tillfälle än förre innehavarens

frånfälle. I sådana fall åligger det enligt 39 § den skattskyldige att

inom tre månader efter det skattskyldighet inträtt till Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshavande avgiva deklaration till ledning vid

skattens bestämmande. Deklarationen skall innehålla uppgifter om,

bland annat, namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,

skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens

beskaffenhet och värde.

Med avseende å de i denna del föreslagna bestämmelserna anförde

de sakkunniga (propositionen sid. 52) — vilkas förslag i 13 § Eders Kungl.

Maj:t upptagit — att någon svårighet att tillämpa dem näppeligen syntes

vara att befara, samt att statens rätt att erhålla skatt av varje testamentstagares

andel av kvarlåtenskapen i förhållande till dess värde för testamentstagaren

syntes genom dessa bestämmelser hava erhållit de garantier,

som under föreliggande omständigheter kunde anses erforderliga och

lämpliga, på samma gång som skattskyldigheten överflyttades på de

personer, som rätteligen borde träffas av densamma.

13 §.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Erinrande om vad kommitterade sålunda anfört, uttalade statskontoret

i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtande den

meningen, att, även om statskontoret måste giva de sakkunniga rätt uti

deras uttalanden därom, att statens rätt blivit genom de föreslagna

bestämmelserna tillgodosedd på bästa sätt, det dock syntes statskontoret,

som om man i vissa fall gått väl långt i sina krav på skattebelopps

förskotterande av dödsbon efter nyttj and erätts- och avkomsttagare. Rättmätigheten

av att pålägga ett sådant dödsbo sk}7ldighet att förskjuta det

på äganderättsxärdet belöpande skattebeloppet syntes kunna starkt ifrågasättas.

För att icke tala om de fall, där nyttj anderätten måhända varit

den dödes enda eller åtminstone huvudsakliga tillgång, komme det nog

ändå ofta att inträffa, att det bleve förbundet med stora, mången gångoövervinneliga

svårigheter för dödsboet efter eu nyttj anderättsinnehavare

att åstadkomma det penningbelopp, som erfordrades för den på äganderätten

belöpande arvsskatten. På grund härav och då genom det av

de sakkunniga föreslagna deklarationsförfarandet en utväg öppnat sig

att, utan större risk för staten, eftergiva anspråket på skattens förskotterande

av nyttj anderättsinnehavares dödsbo i de fall, som i 13 §

angivas dels i sista punkten av första stycket och dels i andra stycket,

hemställde statskontoret, att nämnda paragraf måtte ändras i syfte att

göra skattskyldighet för efterföljande nyttjanderätt ävensom för äganderätt

beroende på deklaration. Från statskontorets beslut i denna punkt

var eu ledamot skiljaktig.

De betänkligheter, statskontoret uttalat mot bestämmelserna i 13 §,

finner riksdagen förtjänta av beaktande. Och även andra olägenheter

än den av statskontoret framhållna torde åtminstone i undantagsfall

kunna följa av nämnda bestämmelsers tillämpning. Sålunda skulle det

för dödsbo, som förskotterat skatten för nyttjanderättsinnehavare eller

ägare, kunna tänkas möta svårigheter att utfå skatten av denne, då det

nämligen icke lär kunna anses utan vidare klart, vilka medel som stå

boet till buds för tillvaratagande av dess rätt till utfående av förskjuten

arvsskatt. Det förtjänar ävenledes uppmärksammas, att i fall då boet

vore insolvent det till äventyrs kunde vålla staten svårigheter att utfå

skatten direkt av den nye nyttjanderättsinnehavaren eller ägaren.

Om riksdagen trots de framhållna betänkligheterna mot de av Eders

Kungl. Maj:t i 13 § föreslagna bestämmelserna icke velat ansluta sig till

statskontorets ändringsförslag, beror detta på följande omständigheter.

De anförda betänkligheterna i fråga om 13 § rikta sig tydligen

emot tillämpningen på de i nämnda paragraf angivna fall av principen,

att boet skall förskottera arvsskatten. Då man söker bedöma, huruvida

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251. 7

betänkligheterna äro av den art, att de böra påkalla ändring i de föreslagna

bestämmelserna, finner man, att liknande svårigheter vid tillämpningen

av nämnda princip som de av riksdagen och statskontoret angivna

kunna tänkas uppstå även i andra än 13 §:s fall. Så snart enligt testamente

viss egendom skall tillfalla någon, som icke tillika är delägare i

dödsboet, kan det för dödsboet bli förenat med svårigheter att åstadkomma

det på ifrågavarande egendom belöpande skattebeloppet eller att,

om detta anskaffats och erlagts, utfå ersättning för förskottet av den i

sista hand skattskyldige. Åven i sådana fall kan vidare tänkas, att boet

är insolvent och att garantien för staten att utfå arvsskatten för nyttjande-

eller äganderätten därigenom reduceras.

Det förhåller sig följaktligen så, att vid tillämpningen av den i

vår arvsskattelagstiftning sedan gammalt härskande principen om boets

skyldighet att förskjuta arvsskatten kunna uppstå vissa olägenheter,

vilka i 13 §:s fall träda särskilt skarpt i dagen.

Emellertid lär tillämpningen av ifrågavarande princip i nu gällande

omfattning icke, såvitt riksdagen har sig bekant, hava medfört

några avsevärda olägenheter. Och man torde därför måhända kunna

förvänta, att densamma även å det här föreslagna utsträckta giltighetsområdet

skall kunna med fördel tillämpas. I varje fall lära olägenheter

icke vara att befara annat än i undantagsfall. Härtill kommer att den

av statskontoret anvisade utvägen att utsträcka deklarationsförfarandets

tillämpning till nu ifrågavarande fall icke synes riksdagen nu böra beträdas.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag kommer deklarationsförfarandet till

användning på arvsbeskattningens område endast i sådana fall, där ingen

domstolsåtgärd förekommer, till vilken stämpelskyldighetens fullgörande

kan anknytas och där förfarandet sålunda i varje fall bereder staten

en säkerhet för skattens utfående, som den nuvarande lagstiftningen ej

giver tillfälle till. I betraktande därav att nämnda förfarande på detta

område är en nyhet, om vars fiskaliska värde man har svårt att på förhand

bilda sig en föreställning och som dessutom, på sätt framhålles i det

ovan omförmälda statsrådsprotokollet för den 14 mars 1913, behöver sin

tid för att intränga i folkmedvetandet, har riksdagen funnit välbetänkt

att icke nu utsträcka dess tillämpning utöver det naturligt begränsade

området av de fall, där ingen domstolsåtgärd kan anlitas för beredande

av fiskalisk säkerhet.

Riksdagen vill emellertid uttala den förvissningen, att Eders Kungl.

Maj:t i anledning av vad riksdagen vid denna punkt anfört skall ägna

särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida de farhågor, åt vilka riksdagen

givit uttryck, komma att, vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser,

s. 8 Kontrollera mot PDF

25 §.

3 kap.

8 Riksdagens skrivelse Nr 251.

besannas, och att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att i så fall förelägga

riksdagen de förslag till ändringar, vare sig i förordningen om

arvsskatt och skatt för gåva eller eljest, vilka kunna finnas påkallade.

Åt 25 §:s bestämmelser har riksdagen givit en något överskådligare

avfattning.

Den omläggning av gåvokeskattningen, som förslaget innebär och

som innefattas huvudsakligen i tredje kapitlet, har riksdagen med vissa

ändringar godkänt.

I fråga om den i 33 § under c) upptagna bestämmelsen, enligt

vilken från gåvoskatt undantages »annan gåva, vars värde icke överstiger

tvåtusen kronor», framhöll enligt statsrådsprotokollet den 14 mars

1913 dåvarande chefen för finansdepartementet, hurusom med denna

begränsning av skattskyldigheten för gåva avsåges att från skatteplikt

undantaga gåvor av mindre värde. . • o

Departementschefen anförde vidare: »En sådan gräns måste ju

bliva mer eller mindre godtycklig. Just med avseende härå och frågans

egen ömtålighet torde ej blott klok försiktighet utan även nödig hänsyn

till de skattepliktiga själva bjuda att sätta gränsen hellre något för högt

för ett eller annat speciellt fall än att genom en snäv begränsning under

skatten draga ett stort flertal gåvor, som, jag skulle vilja säga, icke äro

av skattepliktig natur.

Sammanläggning av gåvor, givna under viss kortare tidrymd,

är ur slcattesynpunkt nödvändig till förekommande av skattens ineffektivitet.

Men denna sammanläggning har dock därjämte den skuggsidan,

att ett antal mindre gåvor, givna utan syftemål att undandraga staten

skatten, falla inom gåvoskattens räckvidd. Enligt kommitterades förslag

skulle gåvor, givna av samma givare under loppet av två fortlöpande

år, gå i skatt, om gåvornas sammanlagda belopp uppgmge

till 1,000 kronor.

En något högre gräns skulle helt säkert göra skatten, redan pa

förhand impopulär, lättare att fördraga, utan att statens fiskaliska intressen

genom gränsflyttningen komme att bliva i nämnvärd man

lidande. Man får nämligen icke förbise, att vid gåvor, varom här är

fråga, dock väl i allmänhet skyldskapsförhållandet mellan givare och

gåvotagare åt den senare medför förmånen att behandlas efter billigaste

skatteklass. Till dessa skäl för uppflyttning av skattegränsen komma

därjämte andra icke mindre vägande. Understöd, som lämnas närstående

eller andra till levnadsuppehälle, torde väl ofta nog överstiga 500 kronor

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 251.

om året. Skulle nu dylika bidrag icke utgå i form av periodiskt understöd,

bleve gåvotagaren genom sammanläggningen av gåvor skattepliktig

för bidragen. Och dylika fall äro helt säkert icke sällsynta.

Sådant skulle nämligen föreligga, så snart givaren vore i den ekonomiska

ställning, att han varken kunde eller ville, vare sig tyst eller

uttryckligt, utfästa sig till årligt understöd, utan gåve av sina inkomster

i mån av tillgång.

Med avseende å vad jag sålunda anfört, synes det mig, som om

det skattefria maximum borde bestämmas till åtminstone 2,000 kronor.»

Vad departementschefen sålunda anfört har synts riksdagen giva

gott stöd för en ytterligare höjning av den skattefria gränsen, vilken

riksdagen satt till tre tusen kronor.

Enligt 37 § skall skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvo- 37 §■

mottagare läggas till grund för beräkning av skatt för gåva. 38 §

innehåller emellertid bestämmelse om att de i, bland andra, 25 § i fråga

om skatt på grund av arv eller testamente meddelade bestämmelser

skola i tillämpliga delar gälla beträffande skatt för gåva. Då enligt

sistnämnda paragraf skyldskapsförhållandet mellan tillträdande och föregående

innehavare i vissa fall skall vara bestämmande i förevarande

avseende, har för ernående av full överensstämmelse mellan de bägge

olika föreskrifterna 37 § erhållit en något ändrad avfattning.

Den vidtagna ändringen i 41 § avser endast rättelse av ett tryckfel. 41 §■

I 46 § regleras, bland annat, skyldigheten att erlägga skatt i de 46 §■

i 12 § omförmälda fall, då någon — eller flere personer, var efter annan

— erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av

egendom, men äganderätten därtill har tillfallit annan. För sådana fall

fastställer enligt förslaget förevarande paragraf, att ägaren genast skall

utgiva vad av skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet av egendomen

sker senare.

Det har synts riksdagen kunna leda till obilligheter att ålägga

ägaren att genast utbetala skatten för en egendom, som häri, enligt

testamentet, kanske först i en ganska avlägsen framtid skall äga tillträda

och av vilken han måhända aldrig kommer i besittning. Riksdagen

har i stället ansett, att de för närvarande i 14 § stämpelförordningen

upptagna bestämmelserna här böra komma till tillämpning och har

därför i förevarande del velat ändra avfattningen av 46 § till överensstämmelse

med nämnda nu gällande bestämmelser.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 79 höft. (Nr 251.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

övergångs
stadgandet.

10 Riksdagens skrivelse Nr 251.

I det föreslagna övergångsstadgandet föreskrives, bland annat, att

vad i författningsförslaget stadgas därom att vid beräkning av skatt

för gåva hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, icke skall

äga tillämpning å gåva, som fullbordats före den 16 april 1913 eller

den dag, då proposition i ämnet förelädes 1913 års riksdag. En så

utsträckt retroaktiv verkan av ifrågavarande bestämmelser har riksdagen

icke ansett sig kunna biträda. Däremot har riksdagen icke hyst några

betänkligheter mot att låta verkningarna i förevarande hänseende sträcka

sig tillbaka till den dag, då förevarande proposition överlämnades till

riksdagens kamrar, eller den 10 juni 1914.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen

för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen, som icke kunnat

oförändrad bifalla Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition med

förslag till förordning om arvsskatt och skatt för gåva, antagit samma

förslag med de ändringar, härvid fogade bilaga utvisar.

Stockholm den 9 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

11

Bilaga.

Förordning om arvsskatt och skatt för gåva.

1 KAP.

Om skattens omfång.

1 §•

Den, som erhåller egendom genom arv, testamente eller gåva,

skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till

staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår, i den

mån ej anstånd med skattens erläggande jämlikt bestämmelserna i 47 §

av denna förordning medgivits, i form av stämpelavgift.

Från skatt är kronan befriad.

2 §•

Konungen äger i särskilda fall medgiva, att skatt enligt denna

förordning icke skall utgå för värdet av sådan samling utav historisk,

vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning

eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund av

fideikommisstiftelse, testamente eller gåva är avsedd att såsom dylik

samling bibehållas.

2 KAP.

Om arvsskatt.

Om föremål för arvsskatt och om värdering av arvfallen egendom.

3 §•

1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:

a) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av

utlänning, vilken vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket man
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens skrivelse Nr 251.

talsskri ven; dock ej för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages

för i Sverige belägen dylik egendom;

b) för bär i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats av annan

avliden utlänning än i a) sägs. Med sådan förmögenhet förstås., fast

egendom här i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggningseller

driftkapital för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar

i sådant företag.

2 mom. För egendom, som på grund av testamente tillfaller någon

vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, utgår arvsskatt

såsom för efterlämnad egendom, varom i 1 mom. sägs, där icke skatt

för egendomen beräknats i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens

dödsbo.

4 §•

Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde

vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 mom., 14 § 1) d)

eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.

5 §•

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som

upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den

med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må

värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets

taxeringsvärde, ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i

6 §, upptagas till lägre belopp än det värde, som bestämmes med till—

lämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom

särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,

beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning

av den myndighet, till vilken "bouppteckningen eller deklarationen ingivits.

Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall

såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg

eller prövning, varom nyss sagts.

6 §"

Värdet beräknas:

å aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar

efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet,

skolande, där värdehandlingen icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna

föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvara)

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 251.

pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt

vid försäljning, värdet beräknas efter sistnämnda pris;

å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för

tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot av fem

för hundra om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §

sägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordning

fogade tabell I;

å annan fordran till det belopp, varå den lyder, dock att osäker

fordran icke åsättes något värde;

å för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån till

tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått;

å nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,

som utgår på viss tid eller under någons livstid, till rättighetens

kapitalvärde, som uppskattas efter det belopp, rättigheten senast för

helt år motsvarat, och en räntefot av fem för hundra om året, enligt

de vid denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;

å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid

men ändock är av obestämd varaktighet, till tio gånger det värde,

rättigheten senast för helt år motsvarat eller, om rättighetens innehavare

uppnått en ålder av sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.

År rättighet beroende av varaktigheten av liera personers liv

sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes

kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder. Skall däremot

rättigheten fortvara oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas

värdet efter den yngstes ålder.

Årliga värdet av nyttjanderätt till eller rätt till avkomsten av viss

egendom anses utgöra fem för hundra av det penningvärde, som åsatts

egendomen. Rättighet, som avser endast del av egendom eller vars

årliga värde eljest icke kan enligt nyss angivna grund bestämmas,

värderas enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den

myndighet, till vilken bouppteckning eller deklaration ingivits.

I avseende å beräkning av värdet av utländskt myntslag skall gälla

vad i förordningen angående stämpelavgiften är i sådant avseende stadgat.

7 §•

För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om

egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt.

Från egendomens värde må därvid avdrag ske, utom för vad i

8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående

fideikommissinnehavarens död kan vara obetald, samt för värdet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 251.

av vad den nye fideikommissinnehavaren enligt fideikommissbrevet är

skyldig till annan utgiva.

8 §•

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt

till ränta, avkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ovan

angivna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För

beräkning av sistnämnda värde gälla de i avseende å beräkning av rättighets

kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende av

varaktigheten av flera personers liv sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först avlidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes levnadsålder.

Skall däremot förpliktelsen fortvara oförändrad till den sist avlidnes

frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

9 §•

Till styrkande av uppgift om egendoms värde tjäna:

a) i fråga om fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat

taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente

föreskriver; samt

b) i fråga om aktier, lottbrev, obligationer och andra därmed jämförliga

värdehandlingar, intyg av mäklare eller andra med saken förtrogna

personer.

De bevis och intyg samt övriga upplysningar, som prövas nödiga

för styrkande av lämnade uppgifter om egendoms värde, skola av den

skattskyldige tillhandahållas vederbörande myndighet.

Om arvsandelar.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares

andel av behållningen i dödsboet, varvid fast egendom av fideikommissnatur

alltid betraktas såsom särskild andel.

ii §•

Såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo,

varöver bouppteckning skall ingivas till svensk domstol, anses vad å

sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och sådant

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 251.

den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före bouppteckningens

inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arvskifte

jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den

i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel av kvarlåtenskap efter utlänning och av egendom, som i

3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, varigenom

fördelning av kvarlåtenskapen eller egendomen kan hava blivit verkställd.

12 §.

Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan

förmån av egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses

äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen var för sig utgöra

föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten

eller förmånen tillkomma två eller flera personer var efter annan,

skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i

den förste rättighetsinnehavarens arvsandel.

Upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens

livstid behandlas såsom äganderätt.

13 §.

År i testamente förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten

till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten till

egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma

testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,

och kan förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall

erläggas, icke med ledning av testamentet avgöras, vilken eller vilka

personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet

av nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet efter

testamentsgivaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen

skall tillkomma två eller flera personer, var efter annan, beräknas

värdet av den nyttjanderätt eller förmån, som på grund av innehavares

dödsfall sålunda övergår till ny innehavare, såsom tillgång i

den avlidnes bo.

När äganderätten till egendom, varom i denna paragraf sägs,

enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehavares

eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom

tillgång i boet efter denne.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 251.

14 §.

Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk

domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda

handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet

på grund av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren;
c)

egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under

sin livstid;

d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under

sådana förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas:

a) fast egendom av fideikommissnatur;

b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande

med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare

eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid,

dock med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för

visst fall föreskrives;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad

i fast egendom av fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom

i utlandet, vilken är undantagen från beskattning enligt denna förordning.

Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,

men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.

15 §.

För den andel i boet, som tillfaller efterlevande make såsom

fördel, giftorätt och morgongåva, erlägges ej arvsskatt. Denna andel

beräknas till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där den

icke blivit annorlunda bestämd i arvskifte, som enligt 16 § lägges till

grund för skattens beräknande.

16 §.

År vid bouppteckning fogat i behörig ordning upprättat arvskifte

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket, med angivande av

storleken utav den andel av behållningen i boet, som tillkommer varje

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 251.

arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga

tillgångar, skall arvskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för

beräkningen av arvsskatten, såvitt icke boets behållning enligt arvskiftet

upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt härovan

angivna beräkningsgrunder, eller efterlevande make för andel,

som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.

17 §■

Därest i bouppteckningen uppgives, att, utom de i bouppteckningen

särskilt uppräknade arvingarna, finnas andra arvingar, men att deras

antal ej är känt, skall arvsskatten för sistnämnda arvingars sammanlagda

andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast en

av dem.

År i bouppteckningen antecknat, att kännedom saknas, om viss

uppgiven arvinge efterlevat, skall arvsskatt ändock beräknas för den å

honom belöpande andel.

18 §.

Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 §

1 mom. b), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti

ingående fast egendom.

Om arvsskattens beräknande.

19 §.

Skatt beräknas icke för andel, som på grund av arv eller testamente

tillkommer bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande

make eller bröstarvinges avkomling, där samma andels värde understiger

1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett

värde av 200 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer

bröstarvinge eller på grund av testamente efterlevande make

eller bröstarvinges avkomling.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 79 höft. (Nr 251.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens

skrivelse Nr 251.

Ökning för varje fullt 1001

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

1,000

0.60

6

1.00

2,000

0.80

16

1.20

4,000

1.00

40

1.60

6,000

1.20

72

2.00

8,000

1.40

112

2.40

10,000

1.60

160

2.80

12,000

1.80

216

2.80

15,000

2.00

300

2.80

20,000

2.20

440

2.80

30,000

2.40

720

3.40

50,000

2.80

1,400

3.40

75,000

3.oo

2,250

3.80

100,000

3.20

3,200

3.80

150,000

3.40

5,100

4.oo

225,000

3.60

8,100

4.25

325,000

3.80

12,350

4.50

450,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöver, utgör

skatten 4 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer

fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders

(halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente

akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,

stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning

eller annan from stiftelse.

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

idelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

200

0.6

1.20

0.9 0

500

0.8

4.—

1.20

1,000

1.0

10.—

1.80

2,000

1.4

28.—

2.60

3,000

1.8

54.—

3.40

4,000

2.2

88.—

4.20

*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrivelse Nr 251.

19

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

Procenttal

Skattebelopp

de i kol. 1 angivna

kronor

kronor

andel sbeloppen

kronor

5,000

2.6

130.—

5.00

6,000

3.0

180.—

5.50

10,000

4.o

400.—

5.60

25,000

5.o

1,250.—

7.00

50,000

6.0

3,000.—

7.50

150,000

7.o

10,500.—

8.70

365,000

—

—

—

För andel,

som uppgår till

365,000 kronor

eller därutöver, utgör

skatten 8 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass IIL För andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun

eller hushållningssällskap.

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

, Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

200

1.—

2.—

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2.—

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3,000

4.—

120.—

8.—

4,000

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

7,500

8.—

600.—

10.—

10,000

8.5

850.—

10.—

30,000

9.5

2,850.—

11.50

60,000

10.5

6,300.—

12.—

175,000

11.5

20,125.—

13.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöver, utgör

skatten 12 kronor för varje fulla 100 kronor.

Klass IV. För andel, som tillkommer annan arvinge eller testamentstagare

än sådan, som omförmäles i klass I, klass II eller klass

III, så ock för andel, som är danaarv.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Ökning för varje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

de i kol. 1 angivna

andelsbeloppen

kronor

200

1.—

2.—

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2.—

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3.000

4.000

4.—

120.—

8.—

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

10,000

9.—

900.—

12.—

30,000

11.—

3,300.—

15.—

60,000

13.—

7,800.—

16.—

175,000

15.—

26,250.—

18.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöver, utgör

skatten 16 kronor för varje fulla 100 kronor.

20 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar

Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.

21 §.

Från arvsskatten avdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings

inregistrering bos underdomstol i stad, eller, om på grund av gällande

förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

22 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt,

skall vid beräkning av skatten så förfaras, som om egendomen

tillfallit endast en av dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i

den i 19 § stadgade tariffen, den av makarna, som tillhör den lindrigast

beskattade av ifrågavarande klasser.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

21

23 §.

Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

tillfallit två eller flera vissa personer, att oförändrat utgå så länge

någondera av dem lever eller att av dem åtnjutas var efter annan

under deras livstid eller under annan persons livstid, skall arvsskatten

beräknas, såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en av

förstnämnda personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten

tillfallit, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de

grunder, som gälla för den högst beskattade av ifrågavarande klasser.

Vad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller

flera, var efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.

24 §.

För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen

övergått till fideikommissinnehavaren från hans närmaste

företrädare.

25 §.

Där egendom på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle

än testamentsgivarens dödsfall och skatt för egendomen icke blivit

beräknad vid inregistrering av bouppteckning efter testamentsgivaren,

utan skall utgå vid varje tillfälle, då egendomen övergår till ny innehavare,

bestämmes skattskyldigheten, där egendomen tillträdes med nyttjanderätt

eller rätt till avkomst, efter skyldskap^förhållandet mellan tillträdaren

och den förre innehavaren, och där egendomen övergår till ny

ägare, efter skyldskapsförhållandet mellan denne och den förre ägaren.

26 §.

Har arvinge eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens

dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)

är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill

arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade

grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som om allt vore på en

gång arvfallet. För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske,

dock att arvsskatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än

som belöper på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Bouppteckning skall vid ingivandet för inregistrering vara åtföljd

av uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.

27 §.

Har vid arvsskatts beräknande hänsyn icke tagits

a) till testamente, som sedermera bevakats,

b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blivit av

arvingarna godkänt, eller

c) till gåva av beskaffenhet, som i 26 § sägs,

skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåvan tagits,

blivit högre än den som beräknats, ytterligare arvsskatt av testamentstagare

eller arvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden

mellan den förut beräknade arvsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,

därest hänsyn till testamentet eller gåvan tagits.

28 §.

Har testamente, som lagts till grund för beräkning av arvsskatt,

genom domstols laga kraftvunDa beslut blivit helt eller delvis ogillt

förklarat, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de upphävda

bestämmelserna i testamentet, skolat uppgå till högre belopp än som

erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas av den eller de delägare i boet,

till vilkas förmån upphävandet skett.

29 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall, som i 27 § b) sägs, då arvingarnas godkännande av

testamentet erhållits;

b) i fall, som i 28 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats av utlänning, för egendom,, som

på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehavarens

dödsfall och för vilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 mom.,

ävensom i fall, som i 27 § c) sägs, då arvinge eller testamentstagare

äger tillträda egendomen.

30 §.

Skall skatt enligt denna förordning utgå för egendom, som efterlämnats

utom riket, och har arvsskatt för egendomen därstädes erlagts,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251. 23

ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande nedsättning

i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt,

som till annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.

3 KAP.

Om skatt för gåva.

31 §.

Skyldiga att erlägga skatt för gåva äro:

a) svensk medborgare:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom;

b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskriven:

för gåva av fast och lös egendom inom riket;

c) menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag

och föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer,

med de i 32 § stadgade undantag:

för gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom.

32 §.

Från skatt för gåva frikallas: kyrkor och religiösa samfund, landsting,

kommuner, hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund,

allmänna undervisningsverk, stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar

samt andra fromma stiftelser, registrerade sjukkassor, registrerade

understödsföreningar samt föreningar och andra sammanslutningar,

som, utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa,

välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella

syften eller avse att främja handel, industri eller övriga näringar

inom landet.

Frihet från skatt äger dock icke rum:

a) där gåva är gjord under villkor, att givaren skall under sin

livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller

uppbära avkastning därav;

b) om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är

för all framtid eller viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda

personer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 251.

33 §.

Skattskyldighet äger icke rum

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande

av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning, ävensom

gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till offentligt

museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,

för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande

författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gavotagarens

beskattningsbara årsintäkter;

c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor,

dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år erhållei

flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda

värde överstiger tretusen kronor.

34 §.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan

upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande.

35 §.

Skattskyldighet såsom för gåva inträder vid köp, byte,, lega eller

annat sådant avtal, där av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa

villkor är uppenbart, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.

36 §.

Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl^ till

övriga, skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom två år

före mottagandet av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma

givare, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, .däivid

avdrag sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare

erhållna gåvor, dock att skatten för den gåva, varom fiåga är, icke

i något fall må beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i

och för sig belöper.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda

givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas och utgå för vad

som erhållits från varje särskild givare.

37 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvomottagare lägges

till grund för beräkning av skatt enligt detta kapitel, där ej stadgandet

i 25 § om skattskyldighetens bestämmande efter skyldskapsförhållandet

mellan tillträdande och föregående innehavare skall jämlikt 38 § komma

till tillämpning.

Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till dess värde

vid mottagandet.

38 §.

De i fråga om skatt på grund av arv eller testamente i 5, 6, 8, 9,

12, 13, 19, 22, 23 och 25 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga

delar gälla beträffande skatt för gåva.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

»

39 §.

Inom tre månader, efter det skattskyldighet enligt denna förordning

inträtt, åligger det skattskyldig eller den, som har dödsbo efter

utlänning om händer, att i nedan uppräknade fall avgiva deklaration

till ledning vid skattens bestämmande. Dessa fall äro:

l:o) då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap

efter utlänning;

2:o) då egendom på grund av testamente tillfallit någon vid annat

tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall och skatt för fånget icke beräknats

i arvsskatten för behållningen i testamentsgivarens dödsbo;

3:o) då egendom tillfallit någon genom testamente, som, ehuru

icke bevakat, blivit godkänt av arvingarna och till vilket hänsyn icke

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 79 höft. (Nr 251.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Riksdagens skrivelse Nr 251.

tagits vid arvsskatts beräknande för behållningen i testamentsgivarens

dödsbo;

4:o) då egendom tillfallit någon på grund av testamente, som

genom domstols beslut förklarats helt eller delvis ogillt, och den på

fånget belöpande arvsskatt, om hänsyn icke tagits till de upphävda

testamentsbestämmelserna, skolat uppgå till högre belopp än som erlagts;

samt

5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva.

Deklaration skall, då den avser gåva eller testamenterad egendoms

övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den skattskyldige

är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen har sitt

säte, samt, då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom

i övrigt, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där arvlåtaren

eller testamentsgivaren varit bosatt, eller, därest egendomen utgöres av

här i riket nedlagd förmögenhet, efterlämnad av utom riket bosatt utlänning,

till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där förmögenheten

i dess helhet eller till huvudsaklig del är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat i annan stad än den, där

Kungl. Maj:ts befallningshavande har sitt säte, vare pliktiga att på

anmodan av skattskyldig mottaga deklaration och överlämna den till

Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Vad i denna paragraf säges om Kungl. Maj:ts befallningshavande

i vederbörande län skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande

tillämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

40 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt innehålla

uppgift å namn och hemvist för den, från vilken egendomen övergått,

skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren samt egendomens

beskaffenhet och verkliga värde ävensom, beträffande gåva, upplysning

om ytterligare gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn skall tagas

vid skattens beräknande. Skall avdrag ske för tidigare erlagd skatt,

åligger det den deklarationspliktige att styrka vad han i sådant avseende

redan utgivit.

Har, under de i 13 § angivna förutsättningar, egendom övergått

med äganderätt, skola här omförmälda uppgifter avse förre ägaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och åtföljas av handlingar,

som innefatta upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten

grundas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Bevis över verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald

skatt skall av vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas

skattskyldig.

41 §.

Granskning av deklaration må verkställas endast av de ämbetsoch

tjänstemän, vilka i och för sin befattning böra erhålla del av densamma.

I övrigt må deklaration, som förvaras bos vederbörande ämbetsmyndighet,

icke vara för någon tillgänglig, utan att den deklarationsskyldige

skriftligen medgivit deklarationens offentliggörande, dock

att deklarationer må, på sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning

utlämnas till den ämbetsmyndighet, åt vilken Konungen uppdrager

utförandet av sådan bearbetning.

Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt

bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande

bovrätt, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under

tio år från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.

Om skattens erläggande.

42 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning över egendomen upprättats, vid bouppteckningens

inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å

flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar upprättats,

skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne

vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven;

b) där jämlikt 27 § a) skatt skall utgå på grund av testamente,

som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet över

bevakningen utlöses;

c) beträffande fast egendom av fideikommissnatur, då lagfart

sökes; samt

d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 39 § äger rum, vid deklarationens

avlämnande till behörig myndighet.

Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgivits, genom stämpelbeläggning

av den handling, som ligger till grund för skattens beräk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse Nr 251.

ning, dock att i fall, som omförmäles under b) härovan, stämpeln anbringas

å protokollet över testamentsbevakningen.

Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,

om vilka i förordningen angående stämpelavgiften stadgas.

Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som

avlämnat densamma.

43 §.

Då ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar

emottaga handling, som enligt 42 § skall vid ingivandet förses med

stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga

stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen

verkställa stämpelbeläggningen.

44 §.

År bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet behörigen

åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse

penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen

ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen

ej mottagas.

45 §.

År deklaration icke vid ingivandet till Kungl. Maj:ts befallningshavande

försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma

icke av penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts

befallningshavande förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning,

som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgat.

46 §.

Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes

av boet. Skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att

en var vid tillträde av den honom tillkommande andel i boet erlägger

så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda

andel belöper, jämte ränta efter fem för hundra om året. Har skatt

utgått ej mindre för äganderätt än även för nyttjanderätt till eller förmån

av samma egendom, men får ägaren först vid en framtida tidpunkt till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens skrivelse Nr 251.

träda egendomen, skall jämväl den på äganderätten belöpande skatten till

boet erläggas av den, som efter den avlidne i första hand bekommit egendomen;

skolande sistberörda andel av skatten av den eller dem, som med

äganderätt få tillträda egendomen, vid tillträdet återgäldas i den män och

i det förhållande dem emellan tillträde äger rum; vederbörande obetaget att

dessförinnan återgälda skatten. Därest ny ttj anderätten eller förmånen tillkommer

två eller flera var efter annan, åligger det efterföljande innehavare

att vid tillträdet till företrädaren återbära vad av skatten belöper

å rättighetens återstående värde.

Om anstånd med skattens erläggande.

47 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt

värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt

icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas

för behållningen i boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är

skattskyldig enligt denna förordning, avsevärd svårighet att genast

erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må,

såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, densamma betalas

genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens eller Kungl.

Maj:ts befallningshavandes prövning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst

eller annan förmån och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast

erlägga skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom av fideikommissnatur,

äge skattskyldig, oavsett skattens belopp, rätt till anstånd såsom

ovan sägs; och må, där skatten utgår enligt klass II, klass III eller

klass IV i tariffen, anståndet kunna utsträckas till högst tio lika årliga

inbetalningar.

2 mom. Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,

skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingivandet av den

handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest

ansökningen skall vinna avseende, vid densamma fogas behörig till

Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I

fall, som avses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som av

domaren eller Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes.

3 mom. Den del av skattebeloppet, med vars erläggande anstånd

icke får åtnjutas, skall erläggas då, enligt vad i allmänhet är stadgat,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse Nr 251.

skatten skolat i dess helhet gäldas, därest ej anstånd beviljats. Första

årliga inbetalningen av skattebelopp, med vars erläggande anstånd beviljats,

skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Av återstående

årsinbetalningar verkställes en var å motsvarande dag det år, då den

till betalning förfaller. A skatt, för vilken anstånd atnjutes, skall erläggas

ränta efter fem för hundra om året av oguldet belopp.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen

dels med stämplar till värde motsvarande det kontant inbetalda

skattebeloppet dels ock med anteckning därom, att skuldförbindelse blivit

avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl

före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet

minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig säkerhet, vare

ogulden del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Av Kungl. Maj:ts befallningskavande godkända säkerhetshandlingar

förbliva under dess vård och bevakning.

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som blivit av domare

godkänd, skal) av denne till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande

omedelbart överlämnas för vård och bevakning; börande vid

säkerhetshandlingarna fogas jämväl anståndsbeslutet, om sådant finnes

vara erforderligt för Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med

ärendet; och skall det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande att genast

till domaren översända kvitto å de mottagna handlingarna.

7 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skola kronans

fordringar för utestående skatt av ifrågavarande slag bokföras inom linjen;

och skall Kungl. Maj:ts befallningshavande övervaka, att beloppen bliva

på sina förfallotider behörigen inbetalda, samt att de influtna medlen

redovisas såsom stämpelmedel.

8 mom. Vad i denna paragraf är sagt om Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande till—

lämpning å överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Om eftergift av skatt.

48 §.

1 mom. Avlider någon, som är skyldig utgiva skatt enligt denna

förordning, inom sex månader från det arv fallit eller gåva skett, eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251. 31

avlider innehavare av fast egendom av fideikommissnatur, innan han

tillträtt egendomen, eftergives skatten.

2 mom. . Avlider fideikommissinnehavare, vilken är skattskyldig

enligt klass I i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträtt

eller fideikommissinnehavare, som är skattskyldig enligt klass II

eller klass IV i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergives vad

av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehavare,

som, utan att hava begärt anstånd med skattens

erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, avlider innan nu

angivna tider förlupit, eftergives så stor del av skatten, som, ifall anstånd

medgivits vid arvfall enligt klass I under tre år och vid arvfall

enligt klass II eller klass IV under sex år, icke skulle varit till betalning

förfallen vid dödstillfället.

Vad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den,

som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån.

Om restitution.

49 §.

1 mom. År någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller

visar sig på grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden

för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått

med. högre belopp än som på grund av bestämmelserna i denna förordning

bort erläggas, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på

ansökan kostnadsfritt aterbekommas i den ordning, som i fråga om restitution

av kronoutskylder är föreskriven. Har enligt 47 § skuldförbindelse

a skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift av hela det oguldna

skattebeloppet skuldförbindelsen återställas och skola, där skatt utgått

med högre belopp än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande

mån nedsättas.

Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att

efter boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne,

göras inom två år efter det inregistreringen skett.

2 mom. Vill någon av annan anledning än i 1 mom. sägs föra

talan om återfående av skatt eller del därav, skall ansökan därom inom

sex månader från det skatt blivit erlagd ingivas till vederbörande hovrätt.

Part, som med hovrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande

advokatfiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande av kronans

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 251.

rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, vilka skola

till nedre justitierevisionen ingivas före klockan 12 å trettionde dagen

från den dag, då beslutet meddelades.

Styrker part, att ansökan om återfående av skatt, varom i detta

mom. sägs, icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, ankomme efter

därom gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande

omständigheter förordna om restitution av vad i skatt för mycket

erlagts.

Om tillsyn å skattens utgörande.

50 §.

Ämbets- eller tjänsteman, till vilken stämpel underkastad handling

ingives, bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

51 §.

I det protokoll, vari bouppteckning inregistreras, antecknas dels

beloppet av samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar av behållningen

i boet, dels den arvsskatt, som å varje andel belöper, eller,

där frihet från skatt för visst fall är medgiven, uppgift därom, dels

beloppet av den stämpel, varmed bouppteckningen enligt sålunda angivna

grunder blivit belagd, dels ock, där anstånd enligt 47 § meddelats,

uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 27 § a), skola i protokollet

antecknas de grunder, varefter den särskilda stämpeln beräknats.

52 §.

Å brädden av det i 51 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,

som äger rum innan bouppteckning efter testamentsgivaren

för inregistrering ingivits, anteckning göras därom, att bouppteckningen

ännu icke blivit inregistrerad, samt vid bevakning av testamente,, etter

det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.

Vad i förordningen angående stämpelavgiften finnes stadgat om

anteckningar å brädden av underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i

vad protokollen avse handlingar, som äro underkastade skatt enligt denna

förordning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

33

53 §.

1 mom. Redovisning av stämpel för i denna förordning avsedda

handlingar, som ingivits till domstol, samt granskning av sådan redovisning

skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften

är stadgat beträffande övriga till domstol ingivna stämpel underkastade

handlingar.

2 mom. Hos Kungi. Maj:ts befallningshavande skall föras särskild

förteckning över de ingivna deklarationerna, innehållande uppgift om

den skattskyldiges namn och hemvist, samt skattens belopp ävensom,

därest anstånd med skattens erläggande blivit medgivet, anteckninghärom,

men må för deklarationens innehåll vidare redogörelse icke lämnas.

För kontroll å deklarations stämpelbeläggning åligger det Kungl.

Maj:ts befallningshavande att för varje år inom den 1 april det nästföljande

året insända dels avskrift av denna förteckning dels däri omförmälda

deklarationer med tillhörande handlingar och de med nr 2 betecknade

stämpeldelarna till vederbörande hovrätt, varest granskning

av den verkställda stämpelbeläggningen äger rum, skolande efter granskningens

avslutande deklarationerna till Kungl. Maj:ts befallningshavande

återställas.

Ansvarsbestämmelser.

54 §.

1 mom. Den, som uppgivit död mans bo, men därvid uppsåtligen

dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift

av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än

eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare

minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning

skall ingivas, på yrkande vid underrätt av allmän åklagare och vid

hovrätt av advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgivit boet, att

med ed fästa uppgiftens riktighet.

2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig

uppgift och har därav föranletts, att skatten utgått med lägre belopp

än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.

3 mom. År icke deklaration åtföljd av de för skattskyldighetens

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 79 käft. (Nr 251). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse Nr 251.

bedömande föreskrivna upplysningar, äge Kungl. Maj:ts befallningshavande

att vid vite tillhålla den deklarationspliktige att fullgöra vad

honom i sådant avseende åligger.

4 mom. Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration,

böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande

av allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet

i sådant avseende fullgöra.

5 mom. I de fall, som i denna paragraf avses, följe ock skyldighet

att ersätta kronans förlust.

55 §.

De i 54 § omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid

allmän domstol.

56 §.

Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet

för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för egendom,

vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom

i avseende å här i riket nedlagd förmögenhet, under förutsättning av

ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land.

Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annat lands

regering, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd

uppsägning.

57 §.

I fråga om skyldighet för vederbörande ämbets- eller tjänsteman

att makulera stämpel och att i vissa fall giva kvitto a mottagna stämplai

eller stämpelmedel samt angående provision, tid och sätt för anställande

av åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse i avseende

s. 35 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251. 35

å stämpelbeläggning, befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra

talan mot enskild part samt böters fördelning och förvandling skola

föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande

tillämpning.

Övergångsstadgande.

Vad i 26 §, 33 § c) och 36 § stadgas därom, att vid skatts beräkning

hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåvor, äger icke

tillämpning, med avseende å det i 26 § omförmälda fall, å gåva, som

fullbordats före den 20 april 1911, och, med avseende å de fall, som

omförmälas i 33 § c) och 36 §, å gåva, som fullbordats före den 10 juni

1914, ej heller för gåva, som fullbordats innan denna förordning träder

i kraft och för vilken stämpelskatt enligt förut gällande författningutgjorts.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915; och skall därvid

upphöra att gälla förordningen den 22 juni 1911 angående anstånd

i vissa fall med erläggande av stämpelavgift för arvfallen egendom.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot av 5 av en efter förloppet av nedanstående

antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

beräknas för tid före förfallodagen.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år j

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år Kapitalvärde

1

95,24

26

28,12

Öl

8,31

76

2,45

2

90,7 0

27

26,78

52

7,91

77

2,34

3

86,3 8

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,2 7

29

24,2 9

54

7,17

79

2,12

5

78,35

30

23,14

55

6,83

80

2,02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,9 9

57

6,20

82

1,83

8

67.6 8

33

19,99

58

5,90

83

1,74

9

64,4 6

34

19.04

59

5,62

84

1,66

10 •

61,39

35

18,13

60

5,35

85

1,58

11

58,4 7

36

17,27

61

5,10

86

1,51

12

55,6 8

37

16,44

62

4,86

87

1,43

13

53,0 3

38

15,6 6

63

4,62

88

1,37

14

50,51

39

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

65

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

3,99

91

1,18

17

43,6 3

42

12,88

67

3,80

92

1,12

18

41.55

43

12,27

68

3,62

93

1,07

19

39,5 7

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0,97

21

35,8 9

46

10,60

71

3,13

96

0,92

22

34,18

47

10,09

72

2,9 8

97

0,8 8

23

32,56

48

9,61

73

2,84

98

0,84

24

31,01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,5 3

50

8,72

75

2,58

100

0,7 6

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

37

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 av en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta (avkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

0,95

26

14,38

51

18,34

76

19,51

2

1,86

27

14,64

52

18,4 2

77

19.53

8

2,72

28

14,90

53

18,4 9

78

19,56

4

3? 5 5

29

15,14

54

18,57

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,7 6

82

19,63

8

6,46

33

16,00

58

18,82

83

19,65

9

7,11

34

16,19

59

18,8 8

84

19,67

10

7,72

35

1 6,3 7

60

18,9 3

85

19,68

11

8,31

36

16,55

61

18,98

86

19,70

12

8,86

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,87

63

19,08

88

19,73

14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19,74

15

10,3 8

40

17,16

65

19,16

90

19,75

16

10,84

41

17,29

66

19,20

91

19,7 6

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,7 8

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,7 9

19

12,09

44

17,66

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,1 6

47

17,98

72

19,40

97

19,82

23

13,49

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,17

74

19,4 6

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,4 8

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens skrivelse Nr 251.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en livränta eller^annan förmån,

som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp

eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,99

30

15,54

60

9,58

90

1,70

1

16,7 0

31

15,43

61

9,2 9

91

1,58

2

17,07

32

15,31

62

8,99

92

1,43

3

17,23

33

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,27

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1,23

6

17,38

36

14,77

66

7,77

96

1,19

7

17,37

37

14,62

67

7,45

97

1,14

8

17,34

38

14,48

68

7,14

98

1,06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1,01

10

17,24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,9 8

71

6,21

101

0,9 3

12

17,10

42

13,81

72

5,89

102

0,72

13

17,oi

43

13,62

73

5,5 9

103

0,36

14

16,9 2

44

13,44

74

5,29

15

16,82

45

13,24

75

4,98

16

16,72

46

13,04

76

4,69

17

16,63

47

12,83

77

4,40

18

16,55

48

12,6 2

78

4,13

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,39

50

12,18

80

3,61

21

16,32

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

24

16,11

54

11,30

84

2,71

25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10,42

87

2,15

28

15,76

58

10,15

88

1,96

29

15,65

59

9,8 7

89

1,81

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,37 5. Utgår den vid

början av varje år, ökas det med 1.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 251.

39

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 av en livränta eller annan förmån,

som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med

belopp eller till värde av 1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,0 9

90

1,96

1

16,82

31

15,74

61

9,79

91

1,82

2

17.17

32

15,64

62

9,49

92

1,69

3

17,32

33

15,53

63

9,17

98

1.58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

5

17,46

35

15,29

65

8,53

95

1,38

6

17,48

36

15,17

66

8,21

96

1,29

7

17,47

37

15.04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

68

7.59

98

1,17

9

17,42

39

14.76

69

7,24

99

1,15

10

17,37

40

14,62

70

6,92

100

1,14

11

17,31

41

14.47

71

6,61

101

1,09

12

17,24

42

14,31

72

6,28

102

0,94

13

17,17

43

14,15

73

5,9 8

103

0,68

14

17,11

44

13,97

74

5,66

104

0,33

15

17,02

45

13,79

75

5,36

16

16,9 5

46

13,60

76

5,0 7

17

16,88

47

13,40

77

4.78

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4,23

20

16,66

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,73

22

16,52

52

12,28

82

3,4 8

23

16,44

53

12.04

83

3,25

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,29

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,6 2

27

16,13

57

10,97

87

2,43

28

16,04

58

10.68

88

2,27

29

15,94

59

10,39

89

2,12

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början av varje år, ökas det med 1.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.