Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t angående utredning och färslag i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odling slug enheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m.

1914-09-18 · 42 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:273, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl. Maj:t angående utredning och färslag i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odling slug enheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273.

1

Nr 273.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 18 september 1914.

» > »i andra kammaren den 18 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner

om skrivelser till Kungl. Maj:t angående utredning och

färslag i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av

odling slug enheter å kronoparker och överloppsmarker i de

sex nordligaste länen m. m.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 137.)

Till Konungen.

Riksdagen liar till behandling i ett sammanhang förehaft dels en

inom första kammaren väckt motion, nr 45, dels ock inom andra kammaren

väckta motioner: nr 94, nr 100 och nr 91.

Uti ovannämnda motioner nr 45 i första kammaren och nr 94 i andra

kammaren, vilka motioner äro likalydande, hava framställts två särskilda

huvudyrkanden. I det första av dessa hemställes, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa en allmän undersökning av den å kronopark^’ och överloppsmarker

i de norrländska länen nedan odlingsgränsen belägna, odlingsbara

men ej ännu uppodlade, för staten disponibla jord, i syfte att vinna

en allmän översikt av belägenheten, storleken och beskaffenheten av

denna jord och dess lämplighet i olika delar för odlingslägenheters utläggande,

ävensom en förberedande plan för dessa områdens fördelning

i sådana lägenheter.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 14 samt. Öl höft. (Nr 273.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 273.

I det senare av berörda yrkanden beraställes, att riksdagen behagade

besluta i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville dels

efter verkställd utredning för riksdagen skyndsamt framlägga förslag till

ändrade och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å

kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen i huvudsaklig

anslutning till de riktlinjer, som i motiveringen till ifrågavarande motioner

anförts, och särskilt avseende förhöjning av odlingsbidraget samt gynnsammare

lyftnings- och återbetalningsvillkor för detta bidrag, dels ock

taga under omprövning, huruvida större sammanhängande odlingsmarker

å ifrågavarande kronoområden må kunna avskiljas från skogsstatens förvaltning

och förvaltas i annan ordning samt upplåtelser av odlingslägenheter

anförtros åt organ, som lämna fullt tillfredsställande garantier för

en prövning av dylika upplåtelser ur kolonisations- och jordbrukssynpunkter.

Till stöd för det förra huvudyrkandet anföres:

»Under den industriella utveckling, varav vårt land haft att glädja

sig under det senaste halvseklet, har jordbruket kommit i andra planet.

Icke så, att icke jordbruket såsom näring gått betydligt framåt och dess

intensitet i hög grad ökats; icke heller så, att icke även jordbruket

kommit i åtnjutande av det allmännas stöd och uppmuntran i många

gagnande avseenden. Men däremot så, att man nu för tiden synes böjd

att underskatta jordbrukets oerhörda betydelse för hela vårt ekonomiska

liv, att man icke nog kraftigt ingripit mot de ekonomiska och även

sociala missförhållanden, som direkt eller indirekt verka hämmande på

jordbrukets utveckling och försvagande av den jordbruksidkande befolkningen,

och slutligen, att man icke med tillräcklig planmässighet och

kraft bedrivit den verksamhet från det allmännas sida, som haft till

syfte att lägga ouppodlad jord under plogen.

Orsakerna till att jordbrukets utveckling icke hållit jämna steg med

industriens må här lämnas å sido. Allenast det må sägas, att i stort

sett nämnda förhållande tvivelsutan beror på ekonomiska grunder; industrien

har varit mera lönande, gett hastigare och rikare utbyte på däri

nedlagt kapital och arbete än fallet kunnat vara med jordbruket. Det

industriella verksamhetsfältet var nytt och obrutet, rika naturtillgångar

kunde med tekniska framsteg tagas i den industriella utvecklingens

tjänst; industriens tendenser till storindustri och koncentration över

huvud skapade sammanträngda platser och samhällen, dit arbetskraften

oemotståndligt drogs från den ensliga landsbygden. Med få ord — vår

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273.

3

storartade industriella utveckling har i viss mån köpts på jordbrukets

bekostnad. Dagens viktigaste ekonomiska politik synes oss vara att se

till, om icke möjligheter finnas, att båda dessa våra förvärvskällor, i så

mycket beroende av och betingande varandra, kunna blomstra och utvecklas

sida vid sida och i växelverkan med varandra. »Vårt lantbruk

är», säger prof. Sundbärg i sitt verk emigrationsutredningen, »dock icke

ensamt ett specimen i åkerbrukskemi eller djurfysiologi, det är vårt folks

kanske viktigaste ekonomiska fråga — frågan om, huru en så stor del

som möjligt av Sveriges jordbruksarbetande befolkning skall kunna fortfarande

finna sitt uppehälle inom »modernäringen» i stället för att, såsom

nu Ur fallet, massvis få söka den inom andra förvärvskällor eller i

främmande land.»

Under mer än ett århundrade ungefär fram till 1860 uppbar jordbruket,

såsom i emigrationsutredningen framhålles, vid pass ih av vårt

lands folkökning. Detta möjliggjordes genom den starka utveckling av

den odlade jordens areal, som under denna tid ägde rum. Från att år

1750 hava utgjort ungefär 600,000 hektar, steg den odlade jorden år

1860 till omkring 2,500,000 hektar. Under den tid, som förflutit från

1860, har den nyodlade arealen per år blivit allt mindre och kan i våra

dagar anses vara synnerligen obetydlig.

Under tiden 1880—1910 minskades den av jordbruket och dess

binäringar levande befolkningen från 3,078,000 människor till 2,663,000,

medan under denna tid den befolkning, som har sitt uppehälle av industri

och bergsbruk, handel, sjöfart och annan samfärdsel, vida mer än

fördubblats. Och folkminskningen är lika stark även i våra bästa jordbrukstrakter.

I själva Malmöhus län har jordbruksbefolkningen minskats

till den grad, att den nu är mindre än för 70 år sedan.

Under 1870-talet motsvarade vårt lantbruks avkastning ungefår

landets behov; i våra dagar uppstår däremot, trots den ganska ringa

folkökningen, en brist, som av prof. Sundbärg skattas till ungefär 50

miljoner kronor per år. . Och Sundbärg anmärker i sammanhang härmed:

»När i andra länder inom Västeuropa jordbrukets kvantitativa utveckling

ofta visar sig otillräcklig, beror detta i regeln därpå, att i det

närmaste all odlingsbar jord redan är upptagen och att alltså tills vidare

en viss fysisk gräns är satt för framstegen. I vårt land erkännes allmänt,

att så icke är fallet. Huru oviss man än må vara om den areal,

som ännu kan läggas under plog, lära dock alla vara ense om, att dess

utsträckning kan räknas i miljoner hektar — och således möjligheten av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jordbruksbefolkningens tillväxt också i miljoner människor. När jordbrukets

kvantitativa expansion under senare tid blivit allt mindre i vårt

land, så ligger alltså orsaken härtill icke däri, att den naturliga gränsen

redan skulle vara uppnådd. Under sådana förhållanden återstår ingen

annan förklaring, än att den hotande stagnationen beror på ekonomiska

missförhållanden.»

Att vårt lands uppodling under senare åren väsentligen avstannat,

beror givetvis till god del därav, att den bästa av den för jordbruk

lämpliga jorden redan är odlad, särskilt i de trakter av landet, där klimat

och kommunikationer underlätta en jordbruksdrift. I Norrland där också

förhållandena i allmänhet äro mindre gynnsamma för ett lönande jordbruk,

finnas ofantliga områden, som ännu icke lagts under plog. För

en var med förhållandena däruppe förtrogen är det dock uppenbart, att

i många trakter ett fullt rationellt jordbruk kan drivas, och att det i

Norrland ofta är lättare än på en del andra orter i vårt land att vinna

de biförtjänster, som äro av betydelse för de små jordbrukarna i sådana

trakter, där icke en genomförd intensiv jordbruksdrift alltid kan påräknas.

Frågan om Norrlands kolonisation är därför av utomordentlig betydelse

för hela vårt lands utveckling och för vårt jordbruks framtid.

Den frågan är också gammal här i landet. Statsmakterna hava tid efter

annan vidtagit åtgärder av skilda slag för att underlätta och främja

odling och bebyggande därstädes. Att syftet med dessa åtgärder emellertid

i stor utsträckning omintetgjorts genom förhållanden, som senare

inträtfat och som icke från början förutsetts, är en känd sak. Yi hålla

dock före, att man icke kan och får lämna frågan om Norrlands kolonisation

med vad hitintills blivit åtgjort i detta avseende. Att så ej sker, synes

oss så mycket nödvändigare, som under senaste årtiondet emigrationsproblemet

jämväl för Norrland blivit aktuellt. Från att under år 1901

2,074 personer utvandrat till främmande länder från de fem norrländska

länen, uppgick detta antal år 1910 till 5,887. I en broschyr, utgiven

av Nationalföreningen mot emigration, skriver också doktor Adrian Molin

följande: »Ökningen av den norrländska emigrationen är så betydande,

att man kan säga, att om den fortfar som hittills, tyngdpunkten i den

svenska utvandringen snart nog kommer att ha förflyttats norröver ifrån

de gamla emigrationshärdarna i Småland, Halland, Dalsland och Yärmland.

En mycket stor procent av denna utvandring går direkt eller via

Förenta staterna till Canada. Det varmed Canada lockar är framför allt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 273.

eller så gott som uteslutande den fria jorden. De flesta invandrare, i

allt fall av dem, som komma via Förenta Staterna ock. där tillbragt någon

tid, gå direkt till jorden.»

Då det gäller att åstadkomma en planmässig ock omfattande kolonisation

ock odling av Norrland, är det av stor vikt att erkålla något så

när säker kännedom om, varest för jordbruk tjänlig, men icke odlad,

för kronan disponibel jord i Norrland finnes. Ett inventarium i stora

drag av den odlingsbara jorden nedom odlingsgränsen skulle för detta

ändamål vara till bestående gagn. Man skulle därmed vinna en allmän

kännedom om, varest den bästa odlingsjorden är tillfinnandes, den ungefärliga

storleken av denna jord inom varje revir, jordens allmänna beskaffenhet

ock karaktär, de särskilda förhållanden (kommunikationer o. s. v.),

som i olika fall gorå. jorden mer eller mindre lämpad för ett lönande

bruk, möjligheterna till extraförtjänst (såsom skogsarbete eller bevakare

å kronoparker) m. fl. förhållanden, som bleve av synnerlig nytta vid ett

planmässigt och kraftigt kolonisationsarbete i Norrland. Med en dylik

kännedom om vad man kade att räkna med i odlingsmöjligheter, bleve

det också lättare att komma till en hållbar uppfattning om de lämpligaste

formerna ock villkoren för upplåtelser av jordbrukslägenheter å de

norrländska kronoparkerna. Man erhölle därmed också möjlighet att i

någon mån så att säga individualisera upplåtelserna, att kunna i de allmänna

och vanliga upplåtelsevillkoren göra vissa jämkningar efter förhållandena

i olika trakter. Då vi här nedan tillika föreslå en utredning

om avskiljande av vissa odlingsområden från kronoparkerna och en förändrad

ordning för meddelande av upplåtelse å dessa områden, är den

nu ifrågasatta utredningen av odlingsmarkerna å de norrländska kronoparkerna

av särskild betydelse för dessa förslags genomförande.

De uttalanden, som, på sätt här nedan i annat sammanhang erinras,

gjordes av 1912 års jordbruksutskott, eller att skogstjänstemännen borde

vid lämpliga tillfällen undersöka och kartlägga större sammanhängande,

till odling dugliga områden i närheten av odlad bygd och kommunikationsled

samt å dessa områden på en gång utstaka liera lägenheter av

för ändamålet lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder från

skogsvårdssynpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna, utgöra,

synes oss, ett klart bevis om behovet av det inventarium, vars

upprättande vi här vilja ifrågasätta. Den av utskottet anvisade vägen

befara vi dock icke skola inom rimlig tid leda till en någorlunda fullständig

kännedom om de befintliga odlingsområdena å kronoparkerna i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Norrland. Skogstjänstemännen äro alltför upptagna av sin egentliga

verksamhet för att ett något mer intensivt och omfattande arbete, i syfte

1912 års jordbruksutskott önskat, skall kunna vara för dem möjligt;

de hava icke i allmänhet större intresse av odlingslägenheternas tillkomst

och de sakna väl emellanåt också tillräckliga förutsättningar att kunna

ensamma bedöma odlingsmarkernas beskaffenhet och tjänlighet.

Den särskilda undersökning av odlingsmarkerna å de norrländska

kronoparkerna, varom vi här uttala oss, får givetvis icke läggas efter

sådana mått, att den tar många år i anspråk och för mycket förlorar sig

i detaljer. Undersökningen bör vara helt objektiv och i stora drag lämna

svar på frågorna, var den odlingsbara jorden företrädesvis är tillfinnandes,

samt denna jords areal och beskaffenhet. Yid undersökningen bör

givetvis just kolonisations- och jordbrukssynpunkterna bli förhärskande

och andra möjliga intressen komma i andra planet.

Förslagsvis hava vi tänkt oss, att undersökningarna skulle företagas

revirvis och därvid uppmärksamheten först vändas till de kronoparker

inom de olika reviren, där, enligt vad man kan antaga, de största och

lämpligaste odlingsmarkerna äro belägna — förhållanden som ju revirförvaltarne

kunna helt allmänt upplysa om. Mindre vikt ligger, till en

början åtminstone, vid, att varje kronopark undersökes. Huvudsakligast

gäller att träffa de större sammanhängande odlingsmarkerna, och närmast

av dessa dem, som äro belägna i närheten av odlad bygd och kommunikationer.

Känt är ju, av vilken nästan avgörande betydelse det är,

att odlingslägenheterna bildas kolonivis, vadan möjligheterna härtill måste

ägnas den största uppmärksamhet. I allmänhet behövdes väl ej att upprätta

särskilda kartor, utan kunde odlingsmarken inläggas å befintliga

kartor över kronoparkerna (eller kopior av dem). Arealen borde ju uträknas

och markens tjänlighet för odling konstateras, varjämte en förberedande

plan för områdets till synes lämpligaste fördelning i odlingslägenheter

är önskvärd.

Yidkommande frågan, av vem dessa undersökningar borde förrättas,

vilja vi uttala den mening, att särskilda undersökningsförrättare äro av

nöden. Givetvis böra dessa hava lantmäterikompetens, men knappast

synes behövligt att härunder inbegripa bara lantmätare — jämväl lanthruksingenjörer

och kanske jägmästare kunna lämpligen ifrågasättas.

Emellertid synes nödigt, att dessa förrättningsmän erhålla till biträde två

jordbrukskunniga, med ortens förhållanden förtrogna män. Med all

sannolikhet skall vederbörande kommun, där kronoparken eller dess hu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273.

i

vuddel är belägen, befinnas villig att, där så skulle behövas och påkallas,

medverka för erhållande av lämpliga personer till biträde. Yi hava antytt

ett, såsom oss synes, antagligt sätt för åstadkommande av ifrågavarande

undersökningar. Möjligen finnas andra, ännu lämpligare. Sättet

för undersökningarnas verkställande torde i allt fall böra överlämnas till

Kungl. Maj-.ts prövning. Och vi hava all anledning förvänta, att undersökningarna

så läggas, att just odlings- och jordbrukssynpunkterna bliva

beaktade.

Givetvis komma dessa undersökningar att föranleda kostnader. De

torde dock ej bli betydliga i förhållande till gagnet av att vinna en

säkrare grund för bedömande av de norrländska odlingsmarkerna än som

nu finnes. Särskilt anslag för ändamålet torde dock icke för närvarande

behöva anvisas. De kostnader, som falla på innevarande och nästa år,

torde kunna få av Kungl. Maj:t förskjutas och deras ersättande, i den

för förskott vanliga ordning, anmälas till riksdagen. Därest omständigheterna

och vunnen erfarenhet om kostnaderna därtill föranleda, lärer

Kungl. Maj:t ej underlåta att till nästa riksdag väcka förslag om särskilt

anslag för ändamålet.

Igångsättes undersökningsarbetet skyndsamt och inriktas på ett

flertal revir samtidigt — möjligheterna härvid bero ju i viss mån av

tillgången på undersökningsförrättare — borde det kunna slutföras på

2 ä 3 somrar.»

Det senare av förberörda huvudyrkanden motiveras på följande sätt:

»Som bekant hava statsmakterna genom beslut tid efter annan sökt

främja odlingen i Norrland genom upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter

å kronoparker och överloppsmarker i Norrland.

Det första steget i denna riktning togs vid 1891 års riksdag, då

Kungl. Maj:t föreslog, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till

skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där sådant funnes vara gagneligt

för kronoparkens vård och bevakning, få av domänstyrelsen på viss bestämd

tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling och bebyggande åt

personer, som ägde god frejd samt vore fullt arbetsföra och i övrigt

lämpliga. Efter beslut av 1904 års riksdag antogos förändrade bestämmelser

för dylika upplåtelser, varjämte även Västerbottens län inbegreps

under skogstorpsupplåtelserna.

Kedan vid 1909 års riksdag beslöts emellertid, på Kungl. Maj:ts

framställning, att upplåtande av skogstorpslägenheter icke vidare skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Riksdagens skrivelse Nr 273.

äga rum, utan antogs i stället en ny form av upplåtelser av odlingslägenlieter

å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Enligt de därvid fästade bestämmelserna skulle lägenhet upplåtas för en

tid av 50 år, under de första 15 åren avgiftsfritt och därefter mot en

årlig avgift, som bestämmes vid upplåtelsen och beräknas till 3,« % av

lägenhetens värde. Detta värde erhålles genom att till värdet av lägenheten

i ouppodlat och obebyggt skick lägga dels värdet av det för lägenhetens

bebyggande utsynade byggnadsvirke!, dels ock det kontanta byggnads-

och odlingsbidraget. Detta bidrag fastställdes till 750 kronor, varav

250 kronor utbetalas, då uthusbyggnaden är färdig och godkänd, 250

kronor, då manbyggnaden är färdig och godkänd, samt 250 kronor, då

minst en hektar odlingsmark är bruten och försvarligt hävdad såsom

åker.

Vid 1912 års riksdag väcktes emellertid inom riksdagen förslag

om utredning rörande vidtagande av effektiva åtgärder för att underlätta

jordupplåtelser för egna hem i Norrland. Vederbörande utskott ifrågasatte,

i syfte att underlätta ifrågavarande upplåtelser och minska den

tidsutdräkt, som nu vore förenad med upplåtelserna, att skogstjänstemännen

skulle vid lämpliga tillfällen undersöka och kartlägga större sammanhängande,

till odling dugliga områden i närheten av odlad bygd och

kommunikationsled samt å dessa områden på en gång utstaka flera lägenheter

av för ändamålet lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder

från skogsvårdssynpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna.

Därjämte borde i samband med andra förrättningar kunna å kronoskogarna

utstakas jämväl en eller annan lägenhet, som icke vore belägen

vid odlad bygd eller kommunikationsled, därest upplåtande av lägenheten

kunde anses vara för skogens vård och bevakning gagneligt. Avsevärd

tidsbesparing borde enligt utskottets uppfattning kunna åtminstone i vissa

fall vinnas vid handläggning av inkomna ansökningar, därest beskrivning

och utstakning då redan skett av lägenheter, bland vilka vederbörande

sökande kunde välja.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll ock riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 7 maj 1912, att Kungl. Maj:t måtte taga under

övervägande, huruvida icke åtgärder i av utskottet antydd riktning kunde

vidtagas för underlättande av jordupplåtelser av här ifrågavarande slag.

I anledning av denna skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t domänstyrelsen

att föranstalta därom, att skogstjänstemännen vid lämpliga tillfällen verkställde

sådana förberedande undersökningar i fråga om odlingsmark, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 273.

riksdagen i sin nyssnämnda skrivelse avsett. På sätt vi i annat sammanhang

framhållit, torde avsevärda och snabba resultat icke kunna förväntas

av denna befallning.

Vid följande riksdag, 1913 års riksdag, framlade Ivungl. Maj:t,

efter en omfattande utredning, förslag till avsevärt förbättrade Aullkor vid

upplåtande av odlingslägenheter.

Detta förslag innehöll dels att de föreskrifter som av 1909 års

riksdag meddelats att lända till efterrättelse vid upplåtande av odlingslägenheter

å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen

skulle undergå vissa angivna förändringar, dels ock att innehavare av

skogstorp, vilken ej erhållit torpet på arrende, skulle äga att av honom

tillkommande statsbidrag å 500 kr. uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad

vore färdig och godkänd samt återstoden, då manbyggnaden

vore färdig och godkänd.

De ovanomförmälda ändringarna i 1909 års villkor voro följande:

lägenhetsinnehavaren skulle vara skyldig att från och med 16:de besittningsåret

erlägga en årlig vid upplåtelsen bestämd avgift av 3,6 för

hundrade av dels det kapitalvärde lägenheten ansåges äga vid tiden för

upplåtelsen, vilket värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej

finge sättas högre än till 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade,

dels ock den odlingshjälp, som komme att utgå till lägenhetsinnehavaren;

och skulle innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser

den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till den rätt till byggnadsvirke,

varom nedan förmäles, erhålla den nedsättning i avgiftsbeloppet,

som motsvarade räntan, beräknad efter 3,6 för hundrade å värdet

av byggnadsvirket. • Vidare skulle stadgas, att innehavare av skogstorp,

som väl hävdat detsamma, skulle äga att vid utgången av löpande fardagsår

erhålla torpet på arrende under femtio års tid med rätt att tillgodonjuta

enligt föregående upplåtelse möjligen återstående frihetsår.

Hade innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under 50 år,

skulle han äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver honom

jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å 500 kronor —

ytterligare 250 kronor eller sålunda tillhopa 750 kronor. Av sistnämnda

belopp skulle, i den mån detsamma icke redan uppburits, utbetalas

tredjedelen, då torpets uthusbyggnad vore färdig och godkänd, tredjedelen,

då manbyggnaden vore färdig och godkänd samt återstoden,

då minst en hektar jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit

ouppodlad, vore bruten och försvarligt hävdad såsom åker. Beträffande

Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 14 samt. Öl höft. (Nr 273.)

Q

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 273.

arrende, varom ovan avsåges för skogstorpen, skulle i övrigt i tillämpliga

delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som bleve gällande för

odlingslägenheterna; och skulle domänstyrelsen äga att i fråga om upplåtelsevillkoren

föreskriva erforderliga jämkningar. Kungl. Maj:ts nyssnämnda

förslag bifölls i sin helhet av riksdagen, som tillika, i anledning

av framställning i enskild motion, beslöt anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i

gällande föreskrifter i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag

till innehavare av torp och odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker

i de sex nordligaste länen, att statsbidraget, åtminstone till

någon del, kunde i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till

vederbörande utbetalas oberoende därav, att varken uthus- eller manbyggnad

blivit behörigen godkänd eller föreskrivet odlingsarbete helt fullgjorts.

Uti den till innevarande riksdag avlämnade statsverkspropositionen

har Kungl. Maj:t också föreskrivit sådana ändrade bestämmelser i nu

nämnt avseende, att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på

arrende, skulle äga att under vissa regler av det honom tillkommande

statsbidrag å 500 kr. uppbära intill 23, allt efter som föreskrivet arbete

med torpets bebyggande fortgår, och återstoden, då torpets åbyggnader

äro färdiga och godkända.

Det skall ej nekas till att förbättrade villkor för upplåtelser av

odlingslägenheter i Norrland sålunda tid efter annan kommit till stånd.

Särskilt måste erkännas, att genom bestämmelserna av 1909 och 1913

viktiga steg i rätt riktning tagits. Om vi ändock anse, att staten bör

sträcka sin hjälpande hand än längre i syfte att Norrlands kolonisation

måtte kunna bedrivas i raskare tempo och med större utsikt till bestående

framgång än hittills, har detta sin orsak i den utomordentliga betydelsen

av Norrlands fortgående uppodling och i den fara, som hotar Norrlands

jordbruk över huvud genom den växande emigrationen från denna landsdel.

I praktiken torde också en del olägenheter med avseende å ifrågavarande

upplåtelser hava visat sig, olägenheter ofta grundade på formella och

personliga förhållanden.

Yi kunna visserligen icke i detalj framlägga förslag till ändrade

bestämmelser för upplåtande av odlingslägenheter i Norrland, men vi

skola ge några allmänna antydningar till utredning och beaktande vid

den skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, som vi ämna föreslå riksdagen

att besluta. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava skogs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 273.

torpsupplåtelserna närmast tillkommit i syfte att vinna arbets- och bevakningspersonal

för kronoparkerna. I följd härav och då det gällt upplåtelser

å statsegendomar, som stå under skogsstatens vård och förvaltning,

har bestämmanderätten rörande alla odlingslägenheters upplåtande

kommit att ligga i skogstjänstemännens hand. Därvid hava också naturligt

skogsvårdens synpunkter blivit dominerande. Enligt vår mening har

detta förhållande icke alltid varit till nytta; uppenbart är, att skogsfjänstemännen

nästan uteslutande hava skogsvårdens synpunkter för

ögonen och att de icke heller alltid sitta inne med tillräckliga förutsättningar

att bedöma upplåtelser av odlingslägenheter. Det synes därför

vara önskvärt, att en förändring härutinnan kommer till stånd. I trakter,

där större sammanhängande odlingsmarker finnas, vore det, på sätt jämväl

framhållits i en vid årets A-riksdag väckt motion (nr 74 i l:a kammaren) om

åtgärder till Norrlands kolonisation, gagnande, att dessa marker frånskildes

kronoparkerna och ställdes under annan förvaltning än skogsstatens. Även

där sådan åtgärd icke kunde vidtagas, är det önskvärt, att upplåtelser av

lägenheter i odlingsområdena anförtros åt andra organ än revirförvaltaren

allena. Det må med skäl anses vanskligt att i nämnda avseenden framkomma

med något detaljerat förslag. Den utredning, vi påkalla, skall härom giva

anvisning. Kan man i fråga om upplåtelserna icke utfinna annat sätt,

synes möjligen en sådan anordning kunna träffas, att beslutet om upplåtelserna

fattades av vederbörande revirförvaltare jämte två å kommunalstämman

inom vederbörande socken valda personer. Till äventyrs kunde

två av ortens nämndemän anlitas. Huvudvikten synes oss böra läggas

vid att allmänna jordbrukssynpunkter också komma till beaktande vid

upplåtelser och icke blott de mera rent skogliga synpunkterna. Det förefaller

oss som om 1912 års jordbruksutskott icke varit alldeles främmande

för nyttan av att skapa större odlingsområden, ehuru de konsekvenser,

som synts oss böra därav följa och som vi ovan utvecklat icke dragits,

eller dessa markers frigörande i vissa avseenden från kronoparkerna.

Med det förslag, vi ovan antytt, bleve kolonisationssynpunkterna för visso

bättre tillgodosedda än nu, då kronoparlcernas bevakningsintressen äro

för mycket förhärskande.

De förmåner av fritt virke och visst kontant bidrag till husbyggnader

och odlingslijälp, som nu gälla, äro visserligen, efter senaste jämkningar

däri, fördelaktiga; men de kunna knappast anses tillräckliga, da

det gäller särskilda ansträngningar till förmån för en landsdel, vars uppodlande

måste bli av synnerlig betydelse för alla förhållanden därstädes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Biksdagens skrivelse Nr 273.

De svårigheter, som föreligga under den första upplåtelsetiden, innan

någon del av statsbidraget kunnat bekommas, hava också kraftigt framhållits

i den förut berörda motionen vid 1913 års riksdag. Det är också

att förvänta att de ändringar, som Ivungl. Maj:t på sätt nyss erinrats,

i anledning härav föreslagit med avseende å odlingsbidragets utbekommande,

skola av riksdagen biträdas.

Men enligt vår mening bör man emellertid i förevarande avseenden

gå än längre. Det belopp av sammanlagt 750 kronor, som lämnas i

byggnadsbidrag, är i regel alltför ringa för att kunna, även med beräknande

av det fria virket, förslå till byggnadernas uppförande. Det blir

således under nuvarande förhållanden knappast möjligt för en lägenhetsinnehavare

att utan egna medel eller avsevärd skuldsättning kunna tillfredsställande

bebygga lägenheten. Hans arbetsförtjänst under byggnadstiden

blir ju också väsentligt inskränkt genom att han måste ägna en

god del av sin tid åt byggnadernas uppförande och iordningsställande

samt brytande och uppodlande av den mark, vars avkomst skall ge honom

livsuppehälle. Enligt vår mening böra därför byggnadsbidragen över lag

höjas till 1,500 kronor, samtidigt varmed också den odlade minimiarealen

bör höjas till 2 hektar eller således också fördubblas. Därmed skulle

lägenheterna tvivelsutan bli av större betydelse för innehavarnes utkomst.

Att utbetalningen av nämnda 1,500 kronor icke bör ske på ogynnsammare

sätt öch grunder än de nu utgå — med de jämkningar däri, som

av Kungl. Maj:t föreslagits till årets riksdag —, finna vi uppenbart. Ti

vilja dock i detta avseende ifrågasätta en ytterligare lindring, i det vi

anse goda skäl tala för att någon mindre del av förevarande bidrag skall

kunna, möjligen dock allenast mot säkerhet (borgen), utbetalas redan vid

lägenhetens tillträdande. Ett sådant litet förlagskapital skulle utan tvivel

bli synnerligen välkommet för vederbörande och sätta honom i stånd att

bättre komma över den första, i allt fall bekymmersamma tiden. Ti

kunna förslagsvis tänka oss följande anordning: 250 kronor i förskott

vid lägenhetens tillträdande — eventuellt dock blott mot säkerhet

(borgen) —, 750 kronor i terminer i mån av byggnads- och odlingsarbetets

fortgång, 250 kronor, när allt byggnadsarbete blivit avsynat och

godkänt, samt 250 kronor, när hela odlingsarbetet blivit avsynat och

godkänt. Övervägande torde också böra ske, huruvida en i någon mån

vidsträcktare rätt till skogsfångst kan medgivas än som för närvarande

gäller för lägenhetsinnehavare.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke staten skulle kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 273.

lämna hälften av hela statsbidraget i rent anslag, så att avgälden blott

utginge, förutom å jordvärdet, å 750 kronor av statebidraget. En dylik

ytterligare lättnad i lägenhetsinnebavarens möjligheter att skapa sig en

skälig utkomst och trygghet skulle säkerligen verka som en god sporre

på kolonisationsarbetet och därmed ge staten fullt motsvarande indirekta

och snart även direkta fördelar.

En önskan lär i många fall göra sig gällande hos lägenhetsinnehavare

att kunna med full äganderätt förvärva sin lägenhet, sedan den

blivit fullt iordningställd, avsynad och godkänd. En dylik önskan må

vara förklarlig, i många fall berättigad. Men vi anse oss icke för närvarande

böra närmare ingå på denna fråga, enär formerna för upplåtelser

av jord från kronoegendomer är under utredning av särskilt tillkallade

sakkunniga, och nu förenämnda spörsmål torde böra prövas och utredas

i sammanhang härmed. Vad som eljest kan göras för att bereda lägenhetsinnehavarna

större trygghet i sitt innehav bör uppenbarligen ske —

i detta hänseende torde nu rådande förhållanden ingalunda vara tillfredsställande.

»

I motionen nr 100 i andra kammaren hemställes, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta

undersöka och utreda,

dels om och på vilka villkor det må kunna medgivas ej mindre

ägare av hemman, till vilket hör ströäng av beskaffenhet att, utan förfång

för skogsvården, kunna lämpligen upplåtas till uppodling och bebyggande,

rätt att med full äganderätt och såsom självständig lägenhet från hemmanet

avsöndra samma ströäng än även köpare av dylik ströäng rätt att

å kronans närbelägna mark erhålla såväl behövligt virke till lägenhetens

åbyggnader, underhåll och vedbrand som bete för kreatur,

och dels inom vilka kommuner i Korrland må finnas kronan tillhöriga

större, sammanhängande odlingsbara marker, att därå på billiga,

lämpliga och betryggande villkor upplåta med full äganderätt områden,

lämpade för egna hem, med den rätt till skogsfångst och bete, som ovan

antytts beträffande upplåtelse av ströäng,

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning

kan föranleda.

Till stöd härför har åberopats följande:

»Då undertecknade härnedan göra framställning därom, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 273.

om upplåtelse av mark till uppodling och bebyggande i Norrland, vilja

vi härmed tillåta oss att, för frågans rätta bedömande, lämna en kortfattad

historik över den för närvarande gällande ordningen för sådan

upplåtelse. Vi erinra då, att markupplåtelse i de norrländska länen enligt

för närvarande faktiskt gällande författningar kan äga rum på tre

olika sätt: genom nybyggesupplåtelser samt upplåtelser av dels skogseld

kronotorp och dels odlingslägenheter, nämligen:

I. Nybyggesupplåtelser från krouans marker.

Redan tidigt var nybyggesväsendet föremål för lagstiftning i syfte

att främja landets odling. Menige man uppmanades att upptaga nya

hemman å »kronans allmänningar, stora skogar och öde marker» (1542

års kungl. plakat, 1603 års lappfogdeinstruktion m. fl. förordningar), därvid

vissa förmåner och rättigheter tillförsäkrades dem, som ville därstädes

bosätta sig.

Enligt skogsordningen den 10 december 1793 fingo Konungens befallningshavande

i de norrländska länen till åliggande att befordra nybyggesanläggningar;

och i den skogsordning, som därefter utkom den 1

augusti 1805, föreskrevs, att sedan de hemman och byar, som stötte intill

de stora skogarna och icke hade avvittrad mark, fått sig så stort

område tillagt, som enligt gällande författningar kunde dem tillkomma,

skulle Konungens befallningshafvande låta avmäta, beskriva och kartlägga

de övriga, kronan tillhöriga markerna, samt i mån av de tillfällen

till nyttig odling, som inom desamma förelåge, föreslå vilka nybyggen,

vardera med ett område av omkring Vs mantal ägovidd, skulle kunna

bringas till stånd.

För att främja Norrlands uppodling och bebyggande hava nybyggarna

tid efter annan tillförsäkrats en del förmåner.

Genom kungl. reglemente den 24 november 1749 meddelades nybyggarna

i Lappland bekräftelse på åtskilliga genom äldre författningar

dem beviljade friheter: såsom från utgörande av skatt och ränta till kronan

under 15 år samt därpå att nybyggarna efter deras utgång icke

skulle »läggas för högre skatt än själva lapparna», på rättigheten till

fiske och jakt, på frihet från knekteutskrivning i alla tider och från erläggande

av mantalspengar m m. Förutom skattefrihet under vissa år

hava nybyggarna inom det övriga Norrland jämväl fått komma i åtnjutande

av odlingsunderstöd i spannmål och pengar. Bland andra fördelar,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273.

15

som även kommit nybyggarna i lappmarken till godo, må nämnas rätt

att efter fullbordade odlingsskyldigheter utan särskild skattelösen få nybygge

omfört till skatte. För Jämtlands län utgjorde frihetsåren 15 å

20 enligt 1820 års avvittringsstadga och för övriga norrländska län med

undantag av lappmarken 25 ä 50 år enligt 1824 års avvittringsstadga,

allt efter det större eller mindre arbete, som för uppodlingen erfordras,

och med villkor att halva räntan skulle erläggas, sedan 3A av frihetsåren

gått till ända.

Vid den allmänna avvittring, som efter utfärdande av sagda avvittringsstadgar

övergick de norrländska länen, därvid för odling tjänliga

lägenheter uppsöktes och med omgivande skogsmark anslogos till nya

hemman, vann ock nybyggesväsendet vidsträckt tillämpning till år 1860,

då nybyggesväsendet åter begränsades, sedan uppmärksamhet blivit fäst

därpå, att betydande områden av kronomarkerna under förevändning av

nybyggesanläggning kommit under disposition av enskilda, vilka i stället

för ätt ägna sig åt odlingsföretag riktade sina huvudsakliga strävanden

på ett med största möjliga vinst bedrivet skogshygge, utan att akta på

vare sig skogens framtida bestånd eller landets varaktiga uppodling.

I skrivelse den 25 maj 1860 bestämdes nämligen, att undersökning

skulle verkställas å de avvittrade överloppsmarkerna för att utröna det

sätt, på vilket de borde disponeras, i sammanhang varmed ytterligare

anläggningar av nybyggen förbjödos, intill dess den anbefallda undersökningen

försiggått.

Förbudet utsträcktes även till de oavvittrade kronomarkerna genom

förordningen om kronoparkers bildande av den 21 december 1865. Denna

utsträckning av förbudet upphävdes visserligen genom kungl. kungörelsen

den 29 juni 1866, men påbjöds åter tillsvidare genom kungl. brevet den

13 december 1867 för de delar av Väster- och Norrbottens läns lappmarker,

som komme att falla ovanför den provisionel^ gränslinjen mellan

lappmarkens kulturland och fjällbygd (den s. k. odlingsgränsen) samt

genom kungl. kungörelsen den 19 december 1872 för den återstående

delen av dessa lappmarker.

Enligt nu gällande avvittringsstadga för Väster- och Norrbottens

läns lappmarker den 30 maj 1873 kunna nybyggesanläggningar, med iakttagande

av vissa föreskrivna villkor, därinom äga ram endast i sammanhang

med den allmänna avvillringen och efter dennas fullbordande på odisponerad

mark inom de till odling tjänliga delarna av landet.

I § 2 av 1873 års avvittringsstadga föreskrevs, att i fråga om be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 273.

%

frielse från skatt och ränta under vissa år m. m. skulle gälla vad särskilt

vore eller bleve stadgat. 1749 års reglemente i avseende å frihetsårens

antal gäller ännu för lappmarken.

Enligt 1873 års avvittringsstadga bestämdes vidare bland annat,

att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla skog

ej blott till husbehov, utan ock till avsalu, dock med den i § 1 av kungl.

förordningen den 29 juni 1866 gjorda inskränkningen i dispositionsrätten

till skogen (husbehov fritt, men eljest utsyningstvång).

Det skogsanslag, som vid avvittring skulle tilldelas hemman eller

nybygge, bestämdes efter beräkning 5,000—20,000 kvadratrev (441-—1,763

hektar för helt mantal och i förhållande därefter till större eller mindre

hemmantal. Enligt till Norrlands-kommittén lämnade upplysningar hade

skogsanslaget i medeltal kommit att utgöra 1,500 —1,600 hektar för helt

mantal, oberäknat impediment, eller vida mer än medeltalet, 1,102 hektar.

Sedan Norrlands-kommittén den 16 november 1901 avgivit en framställning

angående förändrade grunder för avvittringen i lappmarkerna, i

vilken framställning äfven framhölls, att de stora skogsanslagen till hemman

och nybyggen i lappmarken hade, trots det utsyningstvång varmed

deras tillgodonjutande varit förenat, gjort dessa hemman och nybyggen

synnerligen begärliga för trävarurörelsen, och att överflyttning av jord

från den jordbrukande befolkningen till idkare av nämnda rörelse i oroväckande

grad ägt rum och alltjämt syntes vara att befara, avgavs till

1905 års riksdag kungl. propositionen nr 88, däri hemställdes, bland

annat, att vid avvittringen inom de områden av Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker, beträffande vilka avvittringsutslag ännu icke

meddelats, dels att för nybyggen, som hädanefter upplätes å odisponerade

överloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget skulle bestämmas

till 1,200 hektar för helt mantal,

dels ock att av skogsanslaget skulle omedelbart tilldelas de särskilda

hemmanen eller nybyggena endast vad som efter noggrann, av

avvittringslantmätaren med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt

fall förrättad undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehov, med

hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden av

skogsanslagen skulle avsättas till allmänning, att för delägarnas gemensamma

nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Kungl. Maj:t

bestämmas.

Sedan sagda proposition av riksdagen bifallits, utfärdade Ivungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273. 1?

Maj:t kungörelse den 20 april 1906 enligt ovanstående (kungl. kungörelse

nr 36 1906).

De allmänna villkoren för nybyggens upptagande voro:

Nybyggen å kronomarker i de norra provinserna få upptagas under

villkor

1) visst utmål skall provisionellt tilläggas nybygget, varefter vid

skeende avvittring ägovidden på karta avfattas och på marken utstakas.

2) Nybyggets storlek skall vara högst ett mantal och minst Vs mantal

utom överblivna mindre ägorymder, vilka såsom kronotorp kunna till

odling upplåtas, varvid mantalet genom beräkning av till åker och äng

^ dugliga lägenheter i enlighet med varje orts skattläggningsmetod bestämmes

samt behövlig betesmark och skog därefter anslås.

3) Viss tid skall föreskrivas, inom vilken nybygget bör företagas

och fullföljas.

4) Eänta och kronotionde åsättas provisoriskt av lantmätare, då

nybygget skall ingå i skatt, och bestämmes närmare, då avvittringen

övergår orten.

5) Frihetsår njutes från utskylder så till kronan som prästerskapet

och kommunen. Deras antal lämpas efter det mer eller mindre arbete,

som till odlingen fordras, och räknas från det årets slut, varunder avvittringen

vunnit laga kraft eller nybygget blivit på marken utstakat.

Sedan 3/4 av frihetsåren tilländagått, skall halva räntan och kronotionden

under de återstående frihetsåren utgöras.

6) Byggnads- och odlingsskyldigheterna skola, efter hållen syn på

stället, uti Konungens befallningshavandes tillståndsresolution bestämmas.

7) Syn hålles av kronobetjänt vart 3:dje år utan åbons betungande;

därvid bör utrönas, om åbon fullgjort de byggnads- och odlingsskyldigheter,

vilka i tillståndsresolution blivit föreskrivna, och om åbon befinnes

hava utan skäl försummat sina åligganden, bör han icke allenast

skiljas från besittningen, utan efter gångbart värde ersätta det i spannmål

erhållna understödet.

8) Efter odlings- och byggnadsskyldigheternas fullgörande få nybyggena

ikläda sig skattenatur och i sådan egenskap i jordeboken införas,

varom Konungens befallningshavande underrättar kammarkollegium

och numera även domänstyrelsen.

Enligt kungl. domänstyrelsens berättelse för år 1911 rörande skogsväsendet

utgjorde arealen av de till kronohemman och nybyggen inom

Norrbottens och Västerbottens län hörande utmarker:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 91 käft. (Nr 273.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Skogsmark

Norrbottens län ........................... 353,474

Västerbottens län ..................... 28,253

Summa 381,727

Impediment Summa

317,787 *671,261 hektar

17,602 45,855 >

335,389 717,116 hektar

II. Upplåtelser av skogstorp och odlingslägenlieter inom de norrländska länen.

Genom kungi. brev den 29 maj 1891 medgavs, att å kronoparker

i Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter finge, där

det för kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, av

domänstyrelsen på viss tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling

och bebyggande åt personer, som ägde god fräjd och vore fullt arbetsföra

samt i övrigt funnos vara lämpliga.

Sedan den första upplåtelsetiden — vilken i allmänhet omfattade

15 å 20 år — gått tillända, upplätos torpen på förnyat arrende under

20 år emot viss årlig avgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken.

Vid 1904 års riksdag framlades en ny kungl. proposition rörande

skogstorpen. De viktigaste ändringar, som häri föreslogos, voro,

dels att upplåtelserna skulle komma att gälla även Västerbottens län,

dels att den årliga avgäld, som skulle utgå efter frihetsårens utgång,

skulle utgöras i penningar, dock med rätt för torparen, att, om han det

önskade, i avräkning på avgälden få utföra dagsverken på kronoparken.

Resultaten av en av domänstyrelsen företagen undersökning av de

i Norrbotten befintliga skogstorpen, vilkas antal vid sagda tid uppgick

till omkring 440 stycken, hade visat, att torparna under den första tiden

efter upplåtelsen i allmänhet haft svårt att reda sig och att de endast

långsamt förmått framdriva odlingen på torpen, och att under sådant

förhållande deras arbetsbiträde å kronoparkerna endast i mindre grad

eller tillfälligt kunnat användas. I stort sett hade domänstyrelsen av

det vunna resultatet icke kunnat erhålla annan uppfattning än att, när

första upplåtelsestadiet genomgåtts, torpen vore ägnade att för kronoparkernas

vård och fredhållning bliva av stort gagn, på samma gång

större utsikt då syntes förefinnas för torparna, att, om de vore arbetsföra

och sparsamma, erhålla en betryggad om än anspråkslös bärgning.

Å andra sidan framstode dock såsom uppenbart, att dessa mycket små

* Därav inom Jnckasjärvi revir, omfattande delar av Jnckasjärvi och Gellivare socknar

390,779 hektar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jordbruk och deras ekonomiskt svagt situerade innehavare vore i behov

av all den lindring och det stöd, som kunde medgivas dem.

Kungl. Maj:ts proposition godkändes av riksdagen och de nya beslämmelserna

utfärdades i kungl. kungörelsen den 27 maj 1904. Genom

sagda kungörelse föreskrevs, att vidare upplåtelser jämlikt kungl. brevet

den 29 maj 1891 icke vidare finge äga rum.

De nya bestämmelserna överensstämde i huvudsak med dem, som

förut stadgats rörande upplåtelserna i Norrbotten. Även här förutsattes,

att upplåtelserna skulle vara för kronoparks vård och bevakning av gagn.

I sistnämnda kungörelse finnes däremot intet stadgande infört om skyldighet

för torparen att utöva tillsyn och verkställa arbete inom kronoparken,

utan finge frågan härom ordnas genom fritt avtal. Den efter

frihetsåren utgående avgälden skulle utgöras i penningar, dock med rätt

för torparen att, om han så önskade, i avräkning på avgälden utgöra

dagsverken å kronoparken.

Ifrågavarande avgäld har i allmänhet vid de förnyade upplåtelserna

av skogstorpen bestämts till 15 ä 20 kronor årligen.

Förändringarna i 1904 års kungörelse hade till syfte att bereda

torparen dels större frihet att ordna för sig, på sätt han funne fördelaktigast,

dels en friare och mera tilltalande ställning inför den allmänna

uppfattningen.

I promemoria den 30 augusti 1904 utfärdade domänstyrelsen föreskrifter

för iakttagande vid tillämpning av nämnda kungörelse, därvid bl. a.

föreskrevs, att till varje lägenhet, som i odlingsmark och tomtplats ej

borde tilldelas större område än 3 å 5 hektar, skulle läggas erforderliga,

i närheten belägna slåttermyra!’ eller röjningsland.

Norrlandskommittén föreslog i sitt den 27 oktober 1904 avgivna

underdåniga betänkande bland andra åtgärder till vidmakthållande och

stärkande av den jordbrukande befolkningen och utvecklande av jordbruket

i Norrland och Dalarna jämväl upplåtande under vissa villkor av odlingslägenheter

å kronoparker och oavvittrad mark. Såsom förutsättningar för

dylika upplåtelser framhöll kommittén bl. a., att hinder icke mötte från

skogsvårdens synpunkt, att odlingslägenheter i regel icke upplätes annat

än i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled samt att statens

verksamhet i förevarande avseende borde förestavas mindre av en önskan

att få se odlingar uppstå på kronoparkerna än av en benägenhet att i

möjligaste män tillmötesgå den icke bofasta befolkningens behov av jord.

Staten borde därför ej taga initiativ i saken, utan bordo avvakta, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 273.

efterfrågan ägde rum. Den enskilde finge själv åt sig utse den plats,

där lian ville slå sig ned, och sedan ankomme på staten att pröva, om

upplåtelse av den avsedda jorden kunde tillåtas eller ej. Kommittén

föreslog först en försökstid av 15 år, under vilken lägenhetsinnehavarens

rättigheter skulle vara mera begränsade och i allmänhet lika skogstorparnas.

Efter försökstidens utgång skulle lägenhet, som funnes hava blivit

behörigen uppodlad, bebyggd och hävdad, tillika med ett område i skogsmark

av den omfattning — växlande mellan 20 och 50 hektar — som

stadgas i 3 § av en utav kommittén föreslagen lag avskiljas från kronoparken

och till innehavaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som tillkommer

åbo å allmänt kronohemman.

Kommittén föreslog vidare, att om lägenheten icke vore belägen

inom lappmarken den skulle åsättas ränta, motsvarande 2 % av den

lägenheten tilldelade skogsmarkens värde, att årligen utgivas och att

även lägenhet inom lappmarken skulle efter de 40 första åren åsättas

dylik ränta. Lägenhet skulle dock ej kunna till skatte köpas.

Den 12 februari 1909 avgavs kungl. propositionen nr 43 om upplåtande

av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de

sex nordligaste länen, vilken proposition av riksdagen bifölls med viss

ändring i avseende å den föreslagna upplåtelsetiden, vilken bestämdes

till 50 i stället för föreslagna 75 år, och utfärdades kungl. kungörelse

den 18 juni 1909.

Genom sagda kungörelse förordnades, att å kronoparker inom Kopparbergs,

Gävleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län må på ansökan till mindre bemedlade eller obemedlade,

som äga god fräjd och gjort sig kända för arbetsamhet och hederlig

vandel samt äga förutsättningar för drifvande av ett mindre jordbruk,

av domänstyrelsen på arrende upplåtas sådana till odling och bebyggande

tjänliga lägenheter, som där kunna vara att tillgå, allt under förutsätt

ning antingen att sådant för skogens vård och bevakning finnes vara

gagneligt eller att den jord, vars upplåtande begäres, är belägen i närheten

av odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens

synpunkt ej möter.

För betryggande av att det med upplåtelser avsedda ändamålet

skulle kunna vinnas föreskrevs, att innan jordområde upplätes till odlingslägenhet,

visshet skulle inhämtas genom undersökning av i lantbruk

kunnig person, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig mark.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 273.

21

Bland villkoren föreskrevs vidare, att 15 frihetsår skola åtnjutas och att

lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och med det 16:de besittningsåret

för lägenheten erlägga en årlig avgift, som bestämmes vid

upplåtelsen och sättes till 3,6 för hundrade, av dels det kapitalvärde

lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd med den rätt till byggnadsvirke,

varom nedan förmäles, dels den odlingshjälp, som till lägenhetsinnehavaren

skall utgå utav 750 kronor.

Enligt kungörelsen ålåg det alltså lägenhetsinnehavaren att från

och med 16:de besittningsåret erlägga en årlig avgift, i ungefärligt

medeltal uppgående till nedanstående belopp enligt följande exempel:

Lägenhetens markvärde i ouppodlat och obebyggt skick, 5

har ä 10 kr. ..........................................................................kr 50:

Värdet av till uppförande av lägenhetens åbyggnader erforderligt

virke .......................................................................... » 450:

Närvarande kapitalvärdet å för byggnadernas underhåll under

upplåtelsetiden beräknat virke.................................... » 160:

Odlingshjälp ................................................................................... » 759-

Summa kr. 1,410

3,6 % ränta härå = 50,76 kronor eller avrundat 51 kronor.

I fråga om hittills .^upplåtna lägenheter har beloppet av de årliga

avgifterna varierat mellan 40 och 60 kronor.

I punkt 15 av kungörelsen föreskrives, att lägenhetsinnehavaren

skall äga rätt att av allmänna medel i odlingshjälp erhålla 750 kronor,

varav utbetalas V», då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd,

Vs, då manbyggnaden är färdig och godkänd och Vs, då minst 1

hektar åker är bruten och försvarligt hävdad såsom åker.

I punkt 9 av kungörelsen föreskrives, att lägenhetsinnehavare skall

äga från kronans mark erhålla dels efter utsyning behövligt virke till

lägenhetens åbyggnader och nödiga hägnader samt gagnvirke till övrigt

husbehov, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand.

I punkt 19 av kungörelsen bestämmes, att innehavare av skogstorp

skall äga att efter frihetsårens utgång, därest han är berättigad till

förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio år samt i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 273.

övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som föreskrivits rörande ovannämnda

odlingslägenheter.

På grund av vissa motioner vid 1912 års riksdag och skrivelse i

anledning därav till Kungl. Maj:t den 7 maj 1912, har Kungl. Maj:t

den 4 oktober 1912 anbefallt domänstyrelsen att vidtaga åtgärdar i syfte

att vederbörande skogstjänstemän skulle, i den mån deras tid därtill

lämnade tillfälle, undersöka och, där så funnes lämpligt, kartlägga ej

mindre sådana större sammanhängande, till odling dugliga områden å

kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen, som

voro belägna i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled, därvid

områdena jämväl borde genom utstakning provisionelit fördelas i odlingslägenheter

av lämplig storlek, allt under förutsättning att hinder från

skogsvårdens synpunkt icke förefunnes för upplåtande av lägenheterna,

än även sådana å berörda kronomarker belägna områden, vilka, utan att

vara belägna vid odlad bygd eller kommunikationsled, vore tjänliga till

odling och vilkas upplåtande kunde anses vara gagneligt för skogens

vård och bevakning. Yad sålunda föreskrivits skulle dock icke utgöra

hinder för användande av dittills brukliga förfaringssätt vid upplåtande

av odlingslägenheter.

Med anledning härav utfärdade domänstyrelsen den 22 november

1912 cirkulärskrivelse i detta hänseende till samtliga skogstjänstemän i

de sex nordligaste länen.

Till 1913 års riksdag avgav Kungl. Maj:t, enligt vad förut nämnts,

proposition nr 174 med förslag till ändringar i punkterna 8 och 19 av

kungl. kungörelsen den 18 juni 1909, vilken proposition av riksdagen

bifölls. På grund härav har Kungl. Maj:t den 17 oktober 1913 utfärdat

kungörelse angående ändrad lydelse av dessa punkter.

Enligt denna kungörelse skulle avgiften för odlingslägenhet enligt

punkt 8 i kungörelsen uppgå till 3,6 % av dels det kapitalvärde, lägenheten

ansåges äga vid tiden för upplåtelsen, vilket värde för ouppodlad

och obebyggd lägenhet dock ej finge sättas högre än till 20 kronor för

hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjälp, som komme

att utgå till lägenhetsinnehavaren. I kapitalvärde skulle alltså ej inräknas

värdet av det byggnadsvirke, som lägenhetsinnehavaren hade rätt

att få utstämplat å kronopark.

Den avgäld, som enligt ett förut angivet exempel skulle uppgå till

51 kronor, skall jämlikt dessa bestämmelser nedsättas på följande sätt:

Lägenhetens markvärde i ouppodlat och obebyggt skick,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens skrivelse Nr 273.

5 har å 10 kronor .................................... kr. 50: —

odlingshjälp ................................................... » 750: —

Summa kr. 800: —

3,8 % ränta härå = 28,g0 eller avrundat 29 kronor.

Enligt punkt 19 i kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 skall

skogstorpare äga att efter frihetsårens utgång, därest han är berättigad

till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under 50 år.

Genom den förändrade lydelse sagda punkt erhållit uti kungl. kungörelsen

den 17 oktober 1913 skall innehavaren av skogstorp, som väl

hävdat detsamma, äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla

torpet på arrende under 50 år, med rätt att tillgodonjuta enligt föregående

upplåtelse möjligen återstående frihetsår.

På sätt förut nämnts hade skogstorparna jämlikt hittills gällande

bestämmelser erhållit hjälp av statsmakterna dels med ett kontant bidrag

av 500 kronor, dels ock med kostnadsfritt byggnadsvirke.

Genom kungl. kungörelsen den 17 oktober 1913 har emellertid

medgivits, att, därest innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende

under 50 år, han skall äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver

honom jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å 500 kronor

— ytterligare 250 kronor eller sålunda tillhopa 750 kronor. Av sistnämnda

belopp skall, i den mån detsamma icke redan uppburits, utbetalas

Vs, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd, Vs, då manbyggnaden

är färdig och godkänd, samt återstoden, då minst en hektar

jord, som vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad, är bruten

och försvarligt hävdad såsom åker.

Beträffande arrende, som i detta moment avses, skola i övrigt uti

tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som i denna

kungörelse meddelats angående odlingslägenheter; ägande domänstyrelsen

att i fråga om upplåtelsevillkoren föreskriva erforderliga jämkningar.

I samma dag utfärdad kungl. kungörelse har föreskrivits, att skogstorpare,

som fortfarande har kontrakt enligt äldre bestämmelser, skall,

där han ej erhållit torpet på arrende (på 50 år), äga att av honom tillkommande

statsbidrag å 500 kronor uppbära Vs, då uthusbyggnad är

färdig och återstoden, då manbyggnaden är färdig.

Vid 1913 års riksdag väcktes ock en motion med hemställan att

riksdagen ville medgiva skogstorpare ytterligare förmåner i avseende å

statsbidragets utbetalande jämlikt mom. 19, nämligen så, att av statsbi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 273.

draget, 750 kronor, skulle i den mån detsamma icke redan uppburits

utbetalas Va, i den mån arbetet fortskrede, och återstoden, då torpets

åbyggnader voro färdiga och godkända samt minst en hektar jord, som

vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad, vore bruten och

försvarligt hävdad såsom åker, och att innehavare av skogstorp, vilken

ej erhållit torpet på arrende, skulle äga att av honom tillkommande

statsbidrag å 500 kronor uppbära 2/s i den mån arbetet fortskrede, och

återstoden, då torpets åbyggnader voro färdiga och godkända.

Eiksdagen ansåg motionen behj ärtans värd men framhöll, att dessa

förmåner borde utsträckas även till innehavare av odlingslägenheter samt

anhöll hos Kungl. Maj:t om utarbetande av sådan ändring i gällande

föreskrifter i fråga om ordningen för utbetalande av statsbidrag åt skogstorpare

och lägenhetsinnehavare, att detsamma måtte åtminstone delvis

kunna i mån av byggnads- och odlingsarbetets fortgång till vederbörande

utbetalas oberoende därav, att varken uthus eller manbyggnad blivit

färdig och godkänd eller föreskrivet odlingsarbete helt fullgjorts.

Domänstyrelsen har ock genom nådig remiss den 17 oktober 1913

anmodats uppgöra och inkomma med förslag till av riksdagen sålunda

ifrågasatt ändring.

Av nedanstående sammanställning över skogstorp och odlingslägenheter

vid 1912 års utgång framgår, att sammanlagda antalet skogstorp

vid sagda tid utgjorde ..................................................................... 843

och sammanlagda antalet odlingslägenheter................................... 341

eller tillhopa 1,184 st.

Fördelade på de skilda länen utgjorde de:

Norrbottens län:

skogstorp ..........................

............ 453

odlingslägenheter.................

................ 85

538

Västerbottens län:

skogstorp................................

................ 390

odlingslägenheter................

..... 238

628

Västernorrlands län:

odlingslägenheter ................

7

Gävleborgs län:

» .................

1

Kopparbergs län:

2>

10

Summa 1,184 st.

Därjämte förekommer en fjärde form för upplåtelse av nybygge med

full äganderätt efter en försökstid av 14 år å vissa delar av Alträsks

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrivelse Nr 273.

och Svanå kronopark^ samt f. d. Selets stockfångstskog i Norrbottens

län enligt riksdagens skrivelse den 24 maj 1909, en form för upplåtelse,

som dock är av mindre omfattning.

Då nu den s. k. nybyggesupplåtelsen, innebärande äganderätt till

marken, vilken ordning för upplåtelse enligt avvittringsstadgan den 30

maj 1873 endast får äga rum i sammanhang med den allmänna avvittringen,

faktiskt upphört därigenom, att avvittring numera övergått större

delen av Norrland, och då, såsom av det ovan sagda framgår, upplåtelse

av mark till kronotorp blivit i huvudsakliga delar likställd med upplåtelse

av odlingslägenhet, kvarstår den sistnämnda ordningen såsom den

huvudsakligen numera ensamt tillämpade för upplåtelse av mark till

odling och bebyggande i Norrland. Denna upplåtelse innebär, såsom av

det förut sagda framgår, arrenderätt till kronan tillhörig mark under 50

år. Det har emellertid visat sig, att angivna sätt att komma i besittning

av jord för skapande av hem icke vunnit i det hela taget någon större

anslutning från befolkningens sida eller åtminstone icke ensamt kunnat

fylla måttet av föreliggande behov. Besittaren å en dylik odlingslägenhet

torde hava den känsla att, då resultatet av allt arbete han utför och

alla kostnader han nedlägger å lägenheten dock till sist bliver statens

egendom, han kommer att sakna det verkligt levande intresset för sin

uppgift. Man må ju nämligen taga i beaktande, att uppodling av jord

och bebyggande i dessa trakter äro förenade med så oändligt mycket

mera möda och kostnad än i sydligare orter av vårt land. Dock finnas

i dessa trakter stora skaror ungdom, uppväxta i jordbrukarehem, vilka

icke skulle önska något högre än att möjlighet bereddes att under för

dem tilltalande och betryggande former skapa egna hem, i stället för att

de nu lockas antingen att emigrera till främmande land eller till städernas

industrier med dess högre förtjänster än vad jordbruket kan lämna.

Att i förevarande hänseende kunna åstadkomma rättelse och skapa en

ordning för upplåtelse av mark, som bleve för Norrlands befolkning tilltalande

och vunne afbitning, synes undertecknade vara en synnerligen

behj ärtans värd sak, jämväl om det skulle ske med större uppoffring från

statens sida än vad hittills vore fallet. Därigenom skulle tusentals söner

av landsbygdens befolkning i Norrland kunna bevaras åt jordens odling

och där skapa egna hem. Därvid hör ock efter undertecknades mening

den nya ordning för upplåtelse av jord, som skulle söka vinnas, medföra

verklig äganderätt till den upplåtna jorden. Det torde nämligen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 91 käft. (Nr 273.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens skrivelse Nr 273.

vara så, att lantbrukaren i allmänhet eftertraktar sådan rätt till den jord,

å vilken han skall nedlägga varaktigt arbete. Skall han särskilt under

ett hårt klimat och kort jordbrukstid med iver ägna sig åt lanthushållningen,

vill han hava den trygghet och fördel, som äganderätten medförer.

Yid beaktande av de möjligheter, som i förevarande hänseenden

föreligga, framträda två uppslag, som synas undertecknade synnerligen

beaktansvärda, nämligen upplåtande till kolonisation av dels under enskildas

disposition varande så kallade ströångar, och dels kronan omedelbart tillhöriga

myrmarker eller andra marker, lämpade för odling, där de senare

äro belägna i större sammanhängande områden, så att upplåtelse kan ske

till ett flertal bebyggare å samma område. Man bör nämligen söka

ordna så, att dylika egnahemsområden icke bliva liggande enstaka, utan

såvitt möjligt sammanföras i byar, enär svårigheter för såväl lägenhetsinnehavaren

som kommunala myndigheter härav föranledas med hänsyn

till vägar, barns skolgång med mera.

Innan vi vidare utveckla vår tanke om upplåtelse till kolonisation

av under enskildas disposition varande så kallade ströängar, vilja vi något

redogöra för dessa ängars ställning med avseende å äganderätten till dem

och därmed sammanhängande förhållanden.

Inom Kopparbergs län och de norrländska länen finnes ett stort

antal å kronans mark belägna delvis starrbeväxta myrar, vilka vid nybyggesanläggning

till större eller mindre delar insynats till slåtterlägenheter

och därefter, även om de vid avvittring eller storskifte kommit att

omslutas av mark, som bibehållits i kronans ägo, tilldelats hemman och

nybyggen utan att genom bestämda ralinjer skiljas från kronans omkringliggande

mark.

De enskildas fria dispositionsrätt till dessa ängslägenheter är olika.

Inom Dalarna är den i regel inskränkt till viss tid, varefter kronan

äger inlösa dem efter värdering eller på annat sätt.

Sålunda har Kungl. Maj:t exempelvis genom nådigt brev den 3

september 1885 bestämt, att å Älfdalens kronopark belägen myrmark,

som disponerats av enskilda, finge bibehållas i orubbad besittning under

20 år, men därefter av kronan lösas efter »mätismanna ordom».

I fråga om Norrbottens och Västerbottens län, varest det vida övervägande

antalet sådana ängar finnas, är den enskildes rätt till ängarna

reglerad genom bestämmelser i särskilda nådiga brev, såsom nådiga brevet

till lantmäteristyrelsen den 12 juli 1878 angående de å kronoparker

inom Arvidsjaurs socken belägna hemman ooh nybyggen tillhöriga ängar,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Biksdagent skrivelse Nr 273.

27

nådiga brevet till samma styrelse den 20 juni 1879 angående de å kronoparker

i Västerbottens läns lappmarker belägna hemman och nybyggen

tillhöriga ängar, i vilka nådiga brev Kungl. Maj:t förklarat, att de flera

eller färre inom kronoparks område belägna ängslägenheter, vilka tillhörde

hemman eller nybj-ggen, måtte, utan att från kronoparken genom

uppdragna rågångar skiljas, bliva, innan de kunna mot annan mark utbytas,

tills vidare under hemmanet eller nybygget bibehållna, varjämte

Kungl. Maj:t medgifvit, att det virke, som till behövliga hässjor och

hölador vid dessa ängslägenheter åtginge, finge tills vidare efter anvisning

av revirförvaltaren från kronoparken hämtas. Ifrågavarande ängslägenheter,

vilka bilda enklaver inom kronoparkerna, omfatta i regeln ej större

sammanhängande myrtrakter, utan allenast spridda starrbevuxna delar av

moss- och myrmarker.

Den 27 augusti 1908 skrev kungl. domänstyrelsen till Kungl. Maj:t

och framhöll önskvärdheten, att dessa ängar kunde få återförvärvas till

kronan genom köp.

Genom kungl. brev den 11 juni 1909 meddelade Kungl. Maj:t,

efter därom till riksdagen avlåten och av denna bifallen proposition, att

köpeskillingarna för vissa kronoegendomar, som under åren 1910—1912

försåldes, finge användas även till inlösen av ströängar i Norrland och

Dalarna. Några inköp av sådana ängar inom Norrbottens och Västerbottens

läns lappmarker hava visserligen icke sedan dess kommit till

stånd, men skilda framställningar hava inkommit från en del hemmansägare,

i bl. a. Stensele socken, om att kronan ville inköpa till deras

hemman hörande på kronoparker belägna ströängar; i anledning varav

domänstyrelsen uppdragit åt vederbörande revirpersonal att i samband

med övriga tjänsteförröttningar i sådana fall, där ett inlösande av dylika

ängar funnes vara önskvärt med hänsyn till upplåtelser av odlingslägenheter

eller till utförande av dikning över kronan tillhöriga sumpmarker,

varav ängarna berördes, söka träffa skriftliga överenskommelser om ett

förvärv till skäligt pris för kronans räkning av dylika ängar och sedan

med dessa överenskommelser inkomma till domänstyrelsen.

Den ungefärliga arealen av befintliga ströängar, i den mån dessa

år 1905 kunnat av vederbörande jägmästare angivas, utvisas av härvid

såsom bilaga fogade tablå.

Av denna utredning framgår, dels att en reglering av ströängarna

måste anses vara ur flera synpunkter synnerligen önskvärd, dels ock att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse Nr 273.

de nuvarande inneliavarne icke torde kunna frånhända» rätten till ängarna,

utan att ersättning därför lämnas. — Det lärer ock vara uppenbart, att

en del av dessa ängar böra i skogsvårdens intresse återförvärvas till kronan,

vadan uppodling och bebyggande av sådana ängar icke synes vara

tillrådligt, men att åter eu annan del dylika ängar väl skulle lämpa sig

till jordbrukslägenheter. Att kronan skulle genom inlösen eller ägoutbyte

förvärva ängar av det senare slaget för att därefter genom upplåtelse

till enskilda eller sammanläggning med redan upplåtna odlingslägenheter

främja deras bebyggande torde i regel bliva ekonomiskt ofördelaktigt

och understundom innefatta en onödig omgång. Det synes därför

vara förtjänt av övervägande, om det icke må kunna medgivas den nuvarande

ägaren av ett hemman, till vilken en ströäng av senast antydda

beskaffenhet hör, rätt och befogenhet att själv till annan upplåta

ängen till odling och bebyggande och i sammanhang därmed få den från

hemmanet avsöndrad såsom en självständig lägenhet, som finge med full

äganderätt av bebyggaren besittas. Kunde därjämte kronan genom lämpligt

anslag av skog i form av dels viss utsyningsrätt i ungefärligen

samma omfattning, som för odlingslägenhet är stadgat, och dels betesrätt

å angränsande skogsmark, främja bebyggandet, så lider intet tvivel om

att genom ett dylikt tillvägagångssätt goda och begärliga egnahem skulle

skapas, och kolonisationen med minsta uppoffring för kronan kraftigt

understödjas i en riktning, som vore för befolkningen tilltalande och

eftersträvad. Särskilt synes det ligga nära till hands, att söner till ägare

av ströängar bereddes möjlighet att å dessa skapa för sig egna hem.

Den möjligheten åter, att säljaren av en ströäng komme att skörda alltför

stor ekonomisk vinst genom kronans eventuella tillskott av rätt till

skogsfångst och bete, kunde förebyggas genom någon kronans prövning

av försäljningen.

Beträffande den andra ovan antydda ordningen för upplåtelse av

mark till egnahem å under kronans omedelbara disposition befintliga

större sammanhängande myr- eller andra odlingsbara marker, bör genom

statens försorg undersökning och utredning verkställas, varest å kronoparken

inom olika kommuner lämpliga områden må kunna avsättas för

att å dem upplåta egna hem med äganderätt och samma rätt till skogsfångst

och bete, som ovan antytts beträffande ströängarne.»

Den uti motiveringen omförmälda, densamma bifogade tablå är av

följande utseende:

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens skrivelse Nr 273.

»Ungefärlig arealuppgift å av enskilda disponerade ströängar å kronans

marker inom vissa revir år 1905 (i hektar).

Luleå distrikt.

Torneå revir ............

Tärendö » .............

Jockmocks revir .......

Storbackens » ........

Pärlälvens » ........

Kronoparker.

3,193.53

132.68

3,508.78

738.50

36 25

7,604.74

Skellefteå distrikt.

Vargiså revir...................

Malmes jaurs revir ..........

Övre Byske »

Arvidsjaur »

Nors jo »

Burträsks »

Umeå distrikt.

Hällnäs skola.............

Norra Lycksele revir.

Södra » »

Asele »

Sorsele »

Stensele »

Vilhelmina »

Fredrika »

Bjurholms »

Anuudsjö »

1,452.46

1,758.28

2,451.24

4,284.48

4,244.42

95.5i

14,286.39

348.46

3,849.63

2,745.60

2,501.27

7,365.77

4,275.79

5,035.55

1,724.05

2.io

91.41

27,939.63

Mellersta Norrlands distrikt.

Tåsjö revir ......................................................

Luleå ............................................. 7,604.74

Skellefteå ...................................... 14,286.39

Umeå ............................................ 34,478.21

Mellersta Norrlands...................... 2,210.is

2,210.18

Kronoöverloppsmarker.

92.58

172.48

6,OOO.oo

73.52

6,538.58

27,939.63

34,478.21

58,579.52»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Slutligen har i motionen nr 91 i andra kammaren hemställts, att

riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, i vilken utsträckning och

på vilka villkor Kungl. Maj:t och kronan måtte inlösa å kronoparker

inom de nordligaste länen befintliga, disponerade ströängar för att sedermera

upplåta dem till odlingslägenheter och därefter till riksdagen inkomma

med det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Till stöd för nämnda hemställan har åberopats en motivering av

följande lydelse:

»Emigrationen har förorsakat vårt land stora förluster av andlig

och fysisk kraft. Dessa orsaker äro många och djupgående. I huvudsak

ha de varit av social och framför allt ekonomisk art, däribland jordbrukets

tryckta läge och dåliga utkomstmöjligheter samt dessutom och

icke minst i svårigheten att över huvud erhålla jord att bryta och bruka.

Bristande fosterlandskärlek har icke föranlett och föranleder ingen emigration.

För att minska denna senare bör jord hållas i beredskap åt dem,

som vilja starta nya jordbruk. En sund jordbrukande befolkning är ett

livsvillkor för ett folk, som ej vill urarta. Men det bör då göras så

lätt som möjligt icke allenast att få jord, utan även att få ypperlig

sådan. Jord av det senare slaget finnes i överflöd i Norrland. Men

den är i närvarande stund ej tillgänglig. Vill man göra den åtkomlig,

skall man därmed giva många tusen människor hem och härd och bröd

och sålunda på samma gång i hittills oanad utsträckning bidraga till

kultivering av vårt vidsträckta övre Norrland. Härmed ett förslag därtill.

I övre Norrland, särskilt de inre* delarna därav, finnas ofantliga

arealer odlingsbara myrmarker. Dessa äro lappmarkernas förnämsta odlingsmark

och i tiotusental hektar belägna å kronoparkerna. Den allra

bästa delen av dessa vidder, nämligen de myrar, vars torv bildats av

starr, fräken och dylikt, och i vilkas vegetation tuvdunet och vitmossarna

ännu ej inkommit, äro såsom bekant som s. k. ströängar tilldelade böndernas

hemman och kallas därför »disponerade».

Dessa ströängar eller slåttermyrar härleda sig från avvittringen.

Före avvittringen var nämligen mark och skog gemensamt. Bönderna

hade då lagt sig till med en mängd ströängar, vilka de vid avvittringen

ville behålla, något som de också fingo. Ängarna skattelades. Sedermera

fingo de skog i förhållande till den skatt, som åsattes den odlade

jord, de hade, plus ströängarna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Dessa ängar äro strödda litet varstädes å kronoparkerna. På en del

ställen äro de till nytta och gagn för bönderna, men i många fall äro de

så avlägset belägna, att de ej äro till nämnvärt gagn för någon. Och i

rätt många fall har jag mig bekant, att bönderna till och med övergivit

dem på dessa grunder.

Dörr i tiden, innan odlingen kommit sig i gång, voro de mera behövliga.

Då voro myrarna de enda ställen, där bönderna kunde få hö.

Åkern användes endast till potatis- och kornodling. Då behövdes foder

till kreaturen och till gödsling. Sedan de nu börjat tillgripa den bättre

fasta odlingsmarken samt börjat odla den omkring byarna belägna, omfattande

myrmarken, äro de icke i så stort behov av ströängarna. En

annan sak, som även spelar en stor roll, är att slåttermyrarna förr voro

mera givande. De slogos då nämligen endast vart tredje år, men numera,

då befolkningens antal ökats, slå de dem vartannat år. De tåla

inte vid oftare avmejning, de minska i annat fall avkastningen allt för

mycket, »de växa ut sig» som det heter.

I de fall, då bönderna fortfarande bruka dem, äro de till visst gagn

för hemmanet, det kan ej förnekas, men den ekonomiska fördelen av

deras bibehållande är ej så stor, som man vid första ögonblicket skulle

tro. Hövärdet i en hässja beräknas till högst 5 kronor. För att åstadkomma

en hässja behöves i gynnsammaste fall ett mans- och ett kvinnodagsverke.

Om bonden, som numera ofta är fallet, måste lega arbetskraft,

nödgas han betala det förra med 4 och det senare med 2 kronor,

tillsammans 6 kronor. Alltså redan ifrån början ett dåligt ekonomiskt

utbyte. Därtill kommer en annan sak, nämligen hemforslingen. Denna

kan ej göras sommartiden, utan först på snöföre. Och de, som bo långt

borta, hinna ej få hem en skrinda på dagen, utan få samla ihop på en

närmare belägen plats. Vid tidigt frusen myr är det lätt att få hem

höet, men vid sur myr, vilket inträffat de sista 5 åren i Västerbottens

lappmark, kan det få stå ända till våren, då det är i det närmaste urlakat

och med så gott som intet näringsvärde — såvida ej renarna under

sin vandring ätit upp det. Samma är förhållandet vid snörika vintrar,

såsom den sista, då det är så gott som omöjligt att komma åt det. Ett

sådant hö blir alldeles för dyrt i förhållande till kvaliteten, till avbärgnings-

och hemforslingskostnaderna.

Bönderna själva inse, att det ekonomiska värdet av dessa ängar

icke är så stort, och hava i många fall ingenting emot att avstå från

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 273.

dem, naturligtvis mot skäligt vederlag. De hemställa ofta hos revirförvaltarna

att få sälja dem till staten.

Även från skogsskötselns synpunkt vålla dessa ängar stora svårigheter.

En såsom behövlig ansedd avdikning av vattensjuka och försumpade

marker låter sig ej göra, då, som bekant, avloppsdiken icke

få framdragas över annans mark, härvidlag ströängarna, med mindre

förut blivit gjord en ofta mycket kostsam utredning av lantbruksingenjör.

Så till exempel blir kronan ofta hindrad att upprensa en i många fall

försummande bäck på den grund, att denna under sitt lopp även passerar

en eller annan slåttermyr. Det lägger ock samtidigt hinder i vägen från

synpunkten att genom ett i övrigt önskvärt arbete mången gång bereda

arbetsförtjänst.

Dessa ängar skulle dock under andra förhållanden kunna bliva till

en oskattbar välsignelse. De äro nämligen av den beskaffenhet, att man

efter utdikning endast har att sätta plogen i dem för att få de saftigaste

och rikaste skördar, varpå jag med egna ögon sett flera exempel. Riksdagen

har medgivit rätt för svenska medborgare att under vissa villkor

slå sig ned på kronoparker. Men i regel äro de utstakade torpen av

jämförelsevis litet värde, mot vad de skulle kunnat vara, om man haft

tillfälle att i stället tillgå dessa ängar. Förhållandet är nämligen oftast

nog så, att vid utstakande av ett skogstorp vederbörande förrättningsman

varit hänvisad till att taga, förutom en skogsbacke, den odisponerade,

oftast nog grunda och för odling minst lämpliga remsam av myren. Men

själfva den stora, härliga, för odling enastående lämpliga myren, som skulle

kunna bli till så stor välsignelse, den får inte användas, därför att den

är »disponerad». Några höhässjor skola stå hindrande i vägen för en i

annat fall alldeles sällsynt storartad möjlighet till kultivering av övre

Norrland. Jag har på ett jämförelsevis ringa område inom Lycksele socken,

välbeläget, sett flera enstaka, disponerade ängar, på vilka gott skulle

kunna utstakas 10 kronotorp å varje, och andra finnas, varest ännu flera

lära kunna placeras. Å t. ex. Rämens stora kronopark inom samma

socken kan efter de uppgifter, jag inhämtat, gott ett par hundra odlingslägenheter

upplåtas å därvarande disponerade och odisponerade myrmarker.

Men å enbart odisponerade myrmarker å denna park kunna endast ett

fåtal och därtill mindre goda odlingslägenheter upplåtas, då de disponerade

ängarna härstädes såsom överallt annanstädes stänga så gott som all

odling på kronoparken, därför att de hindra avdikningen och således

lägga hinder i vägen för utstakande av torp. I detta sammanhang vill

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens skrivelse Nr 273.

jag erinra om, att övre Norrlands myrar och kärrmarker erbjuda särdeles

goda lutningsförhållanden av 2 ä 3 : 1,000, ja, mången gång 10 å 20 : 1,000,

såsom förhållandet ofta är i Yästernorrlands län. Detsamma gäller även

i de inre delarna av Norr- och Yästerbotten.

Då dessa disponerade myrar enligt mitt förmenande äro, just till

följd av att de äro »disponerades, till stort hinder för kronan och det

allmänna bästa, anser jag, att staten bör inlösa dem mot skäligt vederlag,

dika ut dem, upplåta dem till odlingslägenheter och på så sätt göra dem

fruktbärande. Yad storartad betydelse för övre Norrlands utveckling och

kultivering detta skulle få, torde ej vidare behöva tydliggöras. Det är i

alla händelser en fråga, som förr eller senare måste fram.

En fråga av stor vikt är kostnadsfrågan. Storleken av densamma

ävensom sättet för inlösningen jämte utsträckningen av den senare får

en blivande, eventuell utredning avgöra. Beträffande denna senare tager

jag mig friheten hänvisa till det förslag om kronoinlösen av ströängarna,

som på annan grund — hinder för en rationell renskötsel — ingivits till

regeringen av landshövdingen i Norrbottens län. Ett längre referat av

nämnda förslag närslutes här såsom bilaga.

Jag har till ett antal sakkunniga i denna fråga — överjägmästare,

jägmästare, jordbrukskonsulenter, lantbruksingenjörer, hushållningssällskapens

sekreterare — utsänt ett spörsmål, i vilket jag anhållit om ett uttalande

om den eventuella önskvärdheten av att kronan inlöste å kronoparker

befintliga, disponerade ströängar för att sedan upplåta dem till

odlingslägenheter. De inkomna svaren följa här nedan såsom bilagor.»

Beträffande innehållet uti ifrågavarande bilagor tillåter sig riksdagen

hänvisa till sistberörda motion, vid vilken de funnos fogade.

Erågan om åstadkommande av en planmässig och omfattande

kolonisation och odling av Norrland är utan tvivel, såsom i förevarande

motioner med styrka framhållits, av utomordentlig betydelse för hela

vårt lands utveckling och för vårt jordbruks framtid. Det har alltmera

framstått såsom ett statsintresse av synnerlig vikt att genom ett utvidgat

och underlättat tillgodogörande av de stora odlingsmöjligheter, som

den svenska jorden ännu i betydande utsträckning torde erbjuda i landets

nordligare delar, skapa nya, självständiga jordbrukshem inom det egna

landets gränser. Det norrländska kolonisationsproblemet, i sig självt så

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 91 käft. (Nr 273.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens skrivelse Nr 273.

betydelsfullt, har naturligt nog under senare årtionden vunnit ökad

aktualitet genom den uppmärksamhet, som från det allmännas sida i allt

högre grad ägnats åt emigrationsspörsmålet samt önskvärdheten att i

naturligare banor inleda de strömningar, vilka förmått den jordbrukande

lantbefolkningen att övergiva den egentliga landsbygden och jordbruket

för att i stället uppsöka städer och industrisamhällen.

Nu föreliggande motioner avse samtliga genomförandet av snara

och genomgripande åtgärder för lösningen av norra Sveriges kolonisationsfråga.

Uti ingendera av motionerna synes vara förbisett, hurusom statsmakterna

i ett flertal hänseenden — såsom riksdagen skall tillåta sig att

här nedan något närmare belysa — varit och äro verksamma för en

sådan lösning, men det framhålles i desamma på ett enligt riksdagens

mening övertygande sätt, att vad som i sådant avseende åtgjorts icke

motsvarar de hysta förväntningarna eller eljest befogade önskemål.

Ett fortsatt arbete, kraftigare och mera målmedvetet än det hittills

utförda, för fullföljandet av uppgiften att befrämja de norrländska ödebygdernas

fortgående uppodling och bebyggande framstår uppenbart såsom

det gemensamma syftemålet i förevarande motioner. Om än de i

desamma angivna synpunkter och riktlinjer icke helt sammanfalla och

de medel och uppslag, som däri förordats, delvis äro skiljaktiga och av

olika räckvidd, är dock målet, vartill samtliga ifrågavarande motioner

syfta, oförtydbart det nämnda. Denna överrensstämmelse i en strävan,

som riksdagen för sin del på det livligaste delar, har synts lämpligen

böra föranleda ett upptagande av ifrågavarande motioner till gemensam

handläggning.

Statens verksamhet till främjande av odling och kolonisation i

norra Sverige är, som bekant, för närvarande — sedan de endast i

sammanhang med den allmänna avvittringen tillåtna nybyggesupplåtelserna

numera faktiskt upphört — huvudsakligen inskränkt till upplåtande

av så kallade odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de

sex nordligaste länen i enlighet med villkor och bestämmelser, föreskrivna

i kungl. kungörelser den 18 juni 1909 och den 17 oktober 1913.

Därjämte hava tidigare å kronoparker inom Norrbottens och Västerbottens

län upplåtelser till odling och bebyggande ägt rum av vissa därtill

tjänliga lägenheter, kallade skogstorp. Då emellertid, jämlikt stadgande

i förstnämnda kungl. kungörelse, utlämnande av nya skogstorp

upphört och de redan upplåtna skogstorpen blivit i huvudsakliga delar

likställda med odlingslägenheterna, kvarstår — något, som jämväl i mo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens skrivelse Nr 273.

tionerna påpekas — upplåtande av dylika lägenheter såsom den enda

tillämpade formen för bildande av nya jordbrukshem å kronans ifrågavarande

områden.

För de vid dessa lägenhetsupplåtelser — vilka, som bekant, allenast

avse nyttjanderätt — fästade närmare villkor och bestämmelser

synes i förevarande motioner nr 45 i första kammaren och nr 94 och

nr 100 i andra kammaren vara tillräckligt utförligt redogjort. Riksdagen

vill inskränka sig till att erinra om de direkta åtgärder, varmed statsmakterna

avsett att, på ett mera positivt sätt än medelst blotta tillståndet

att bruka och bebygga kronan tillhörig mark, främja och underlätta

upplåtandet av odlingslägenheter. Det är, kan man säga, huvudsakligen

i tre avseenden, som staten sökt att åt dessa upplåtelser förläna

ökad omfattning och ökad begärlighet.

Yad först beträffar den ordning, i vilken odlingslägenheter tillkomma

samt tillhandahållas arrendesökande, har denna ordning från början otvivelaktigt

varit föga ägnad att för den enskilde underlätta åtkomsten av

dylik lägenhet. Enär upplåtelser av ifrågavarande slag äga rum från

under skogsstatens vård och förvaltning stående statsegendom, hava desamma,

naturligt nog, helt och hållet förmedlats och verkställts av vederbörande

skogsstatstjänstemän, vilka — efter en vidlyftig procedur med

undersökningar, utredning och yttranden rörande det för upplåtelse ifrågasatta

områdes beskaffenhet att ur skogsvårds- med flera synpunkter

kunna jämlikt bestämmelserna i ämnet bliva föremål för upplåtelse —

äga att, före kontrakts upprättande med sökanden, därtill inhämta domänstyrelsens

medgivande. Initiativet till odlingsföretag har däremot

helt varit överlämnat åt den enskilde, då från det allmännas sida inga

som helst förberedande åtgärder vidtagits för att lämna sökande någon

ledning eller anvisning, varest jordbrukslägenhet lämpligen kunde beredas.

Denna omständighet liksom även den stora tidsutdräkt, som prövningen

av inkomna ansökningar vanligen måst vålla, har givetvis inneburit allvarliga

olägenheter, som emellertid statsmakterna numera sökt att i

någon mån avlägsna.

I anledning av framställning från riksdagen har nämligen, såsom

framhålles i nyssnämnda motioner, Eders Kungi. Maj:t i skrivelse till

domänstyrelsen den 4 oktober 1912 anbefallt styrelsen att vidtaga åtgärder

i syfte att vederbörande skogsstatstjänstemän skulle, i den mån

deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och kartlägga till odling

dugliga områden, därvid områdena jämväl borde genom utstakning pro
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse Nr 273.

visionellt fördelas i odlingslägenheter av lämplig storlek, allt under förutsättning

att lägenheternas upplåtande vore ur skogsvårdens synpunkt

lämpligt.

Emellertid torde, såsom senare skall beröras, sagda olägenheter

kvarstå väsentligen oförminskade, enär skogsstatstjänstemännen knappast

torde disponera tillräcklig tid för ifrågavarande, vid sidan av deras egentliga

verksamhet liggande undersöknings- och kartläggningsarbeten.

Om statsmakterna sålunda haft uppmärksamheten riktad på önskvärdheten

av ett mera ändamålsenligt tillvägagångssätt vid upplåtande

av odlingslägenheter, hava även tid efter annan ändringar genomförts

beträffande de för sådana lägenheter gällande allmänna upplåtelsevillkor.

I sådant avseende behöver riksdagen blott framhålla, hurusom, för att

bereda lägenhetsinnehavarna välbehövliga lättnader, de efter visst antal

s. k. frihetsår utgående årliga avgäldsbeloppen numera väsentligt nedbragts,

varjämte såväl lägenhetsinnehavare som skogstorpare såsom hjälp

vid fullgörande av föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter åtnjuta

dels bidrag av allmänna medel — s. k. odlingshjälp — dels ock rätt

att för byggnaders uppförande och underhåll efter utsyning å kronans

mark erhålla behövligt virke.

Riksdagen vill emellertid erinra om, att utöver dessa lindringar i

upplåtelsevillkoren, vilkas vidtagande kungjorts genom ovanberörda kungl.

kungörelser och som finnas utförligt omnämnda uti förevarande motioner,

ytterligare jämkningar i gällande föreskrifter rörande ordningen för utbetalande

av statsbidrag åt lägenhetsinnehavare och skogstorpare beslutats,

sedan innevarande riksdag bifallit av Eders Kungl. Maj:t i anledning av

riksdagsskrivelse utarbetat förslag av huvudsaklig innebörd, att innehavare

av odlingslägenhet eller skogstorp må av det kontanta statsbidraget

utbekomma intill två tredjedelar redan i den mån föreskrivna

arbeten utföras.

Slutligen har i ett tredje avseende, varom erinras i motionen nr 100

i andra kammaren, staten avsett att direkt uppmuntra nyodlingsverksamheten

i Norrland och Dalarne genom att medelst inlösen av s. k. disponerade

ströängar å kronoparkerna i nämnda delar av landet bereda en

värdefull tillökning och förstärkning av statens för odlingslägenheter avsedda

marktillgångar.

Enligt riksdagens medgivande äger nämligen Kungl. Maj:t att för

sådant ändamål använda dels, alltsedan år 1909, de förut allenast för

inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark disponibla, genom

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Riksdagens skrivelse Nr 273.

försäljning av smärre kronoegendomar och lägenheter inflytande köpeskillingar,

dels ock, genom beslut av innevarande riksdag, det sedan år

1912 på extra stat anvisade anslag för inköp av sådan för skogshushållningen

avsedd mark, varom nyss nämnts, vilket anslag för innevarande

år utgår med 1,000,000 kronor.

Förvärvandet för kronans räkning av ifrågavarande ängslägenheter

har nämligen ansetts önskvärt ej blott för underlättande av dikning över

de å kronans skogar belägna sumpmarker, av vilka ängarna beröras,

utan jämväl och huvudsakligen av hänsyn till den betydelse, som en

obehindrad, välbehöflig tillgång på naturliga slåtterlägenheter befunnits

äga vid bildande av odlingslägenheter å kronans mark. Till frågan om

dessa ströängars värde för odlings- och kolonisationsändamål tillåter sig

riksdagen att i korthet återkomma.

Med dessa få erinringar har riksdagen avsett att i någon mån belysa

statsmakternas ansatser till en verksammare jordupplåtelsepolitik.

Påtagligt är emellertid, att de i samtliga förevarande motioner framställda

uppslag i fråga om det nordliga Sveriges fortsatta kultivering

och bebyggande i stort sett ansluta sig just till ovan angivha, hittills

följda riktlinjer för statens ifrågavarande verksamhet. Å andra sidan är

det omisskänligt, att motionärerna i vissa avseenden syfta betydligt vidsträcktare

än blott och bart till utveckling av den form för nya jordbrukslägenheters

tillskapande, som funnit uttryck i statens upplåtande

av odlingslägenheter.

En av de betydelsefullaste förutsättningarna för effektivt bedrivna,

planmässiga upplåtelser i kolonisationssyfte av jord å kronans ouppodlade

markområden är utan tvifvel en genom rationella undersökningar ernådd,

säker kännedom om tillgångarna av för uppodling tjänlig mark. Visserligen

är, såsom nedan skall beröras, en genom fördelaktiga upplåtelsevillkor

vunnen, livlig efterfrågan å odlingsbar jord en icke mindre viktig

faktor vid främjandet av Norrlands fortgående kultivering, men uppenbart

är, att denna faktor i och för sig är av föga nytta, därest icke

staten äger och vet sig äga tillräcklig tillgång på sådan jord, varmed

denna efterfrågan kan tillfredsställas. En tillförlitlig kännedom om

statens ifrågavarande marktillgångar möjliggör åter i sin ordning för

staten att på förhand avsätta och fördela den såsom odlingsbar befunna

jorden i särskilda brukningslotter, vilka omedelbart kunna tillhandahållas

de enskilda företagarna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Dessa synpunkter, utförligt utvecklade i förra delen av motionerna

nr 45 i första och nr 94 i andra kammaren samt jämväl upptagna uti

motionen nr 100 i andra kammaren, hava, såsom framgår av vad ovan

nämnts, ej heller av statsmakterna blivit helt förbisedda. Förberörda

kungl. brev till domänstyrelsen den 4 oktober 1912 avsåg, såsom redan

berörts, underlättande av strävandena till bosättning å kronoparkernas och

överloppsmarkernas odlingsbara jord genom vissa av revirförvaltarna företagna

förberedande åtgärder för utstakande av odlingslägenheter i syfte

att vinna en preliminär uppdelning av sagda jord samt erbjuda sökandena

tillfälle att välja bland sålunda på förhand till odlingslägenheter

avsatta områden.

Såsom i förstnämnda motioner framhålles, lärer emellertid avsikten

med detta domänstyrelsen lämnade förständigande i stort sett få anses

förfelad, då den skogsförvaltande tjänstepersonalen svårligen kan förutsättas

medhinna det dem sålunda lämnade uppdrag.

I förevarande avseende har därför i motionerna nr 45 i första och

nr 94 i andra kammaren i stället föreslagits en genom särskilt utsedda,

med ortens jordbruksförhållanden förtrogna personer verkställd allmän

undersökning av statens för nyodling disponibla och därtill dugliga jordområden

ävensom uppgörande av en förberedande plan för dessa områdens

fördelning i jordbrukslägenheter. Och i motionen nr 100 i andra

kammaren har, ehuru i något mera begränsad omfattning och med mera

speciell syftning, tagits sikte på samma önskemål, i det att uti andra

momentet av den uti sistberörda motion gjorda hemställan påyrkats utredning

rörande tillgången i Norrland av under kronans omedelbara

disposition befintliga större sammanhängande myr- eller andra odlingsbara

marker, lämpade för egnahem supplåtelser under äganderätt.

Det står för riksdagen fullt klart, vilka betydande fördelar ifrågavarande

förslag tvivelsutan innebära. Genom en undersökning sådan

som den ifrågasatta vunnes uppenbarligen i första hand en säker överblick

över kronans för jordbruk tjänliga, men icke odlade jord tillgångar

i Norrland och Dalarne, deras omfattning, läge och beskaffenhet ävensom

andra på deras begärlighet såsom odlingsmark inverkande omständigheter.

Därigenom ävensom genom övriga föreslagna åtgärder för samma jords

utstakande och avsättande till jordbrukslägenheter kunde ock möjliggöras

en enhetligare plan för statens kolonisationsverksamhet, samtidigt som

sökande erhölle bättre ledning vid väljandet av jordområde och en avsevärt

snabbare behandling av ingivna ansökningar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Riksdagen vill i detta sammanhang betona, att den form för tillskapande

av nya jordbrukshem å ifrågavarande kronoparker och överloppsmarker,

som hittills tillämpats genom upplåtande av odlingslägenheter

därå, ingalunda synes riksdagen med nödvändighet vara den enda,

som bör ifrågakomma såsom mål för den utredning, som nu föreslagits.

Fastmera torde den möjligheten böra hållas öppen, att upplåtelse av

jordbrukslägenhet från nämnda kronomarker må kunna ske ej blott som

hittills på arrende, utan jämväl under äganderätt. Yilkendera upplåtelseformen,

som i de särskilda fallen bör tillämpas, synes riksdagen vara ett

spörsmål, vars avgörande svårligen kan göras beroende av en gång för

alla såsom allmängiltiga fastslagna normer. I allt fall torde riksdagen

sakna anledning att vid förevarande ämnes behandling närmare ingå på

nämnda spörsmål.

Ett andra område, där staten aktivt velat befordra kolonisationsarbetet,

avser, såsom nämnt, villkoren för odlingslägenhets upplåtande.

Det är visserligen riksdagens övertygelse, att innehavare av odlingslägenhet

eller skogstorp numera, till följd av de allt gynnsammare villkor,

som av statsmakterna blivit dem beredda, i regel kunna anses hava erhållit

en jämförelsevis betryggad ställning. Icke desto mindre synes det

vara en angelägenhet av stor vikt för det allmänna att lämna dessa

under alla förhållanden med stora svårigheter kämpande nyodlare allt

det stöd och den lindring, som kan medgivas dem. Även ur synpunkten

av statens intresse att i möjligaste mån tillmötesgå den icke bofasta

befolkningens behov av nya odlingsmöjligheter samt uppmuntra efterfrågan

å därtill lämplig jord, håller riksdagen före, att ytterligare förbättringar

av upplåtelsevillkoren kunna vara välbetänkta. I sådant avseende

har uti senare delen av motionerna nr 45 i första och nr 94 i

andra kammaren framhållits önskvärdheten av dels höjande av statsbidraget

såväl för innehavare av odlingslägenhet som av skogstorp till 1,500

kronor att utbetalas på sätt och under villkor, som av motionärerna

närmare angivits, varvid jämväl föreslagits beräkning av ränta å endast

viss del av statsbidraget, dels ock en i någon mån utsträckt rätt till

skogsfångst.

Riksdagen finner, med fasthållande av nyss angivna synpunkter,

ifrågavarande förslag vara väl grundat.

I sammanhang därmed har i samma motioner, i syfte att ytterligare

främja odlingsföretag av nu ifrågavarande art, föreslagits utredning an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens skrivelse Nr 273.

gående lämpligheten av att vid upplåtelser allmänna jordbruks- och koloniseringssynpunkter

mera än hittills komma i betraktande i stället för att,

såsom motionärerna ej utan fog hålla före, bliva tillbakasätta för en ur

rådande skogsförvaltningssynpunkter visserligen helt naturlig omtanke om

skogsvårds- och bevakningsintressena å ifrågavarande kronoområden. Det

är givetvis icke riksdagens — liksom ej heller motionärernas — mening,

att sistnämnda intressen skulle frånkännas behörigt beaktande. Eiksdagen

måste emellertid i likhet med motionärerna anse, att en sådan anordning

skulle yara tillrådlig, varigenom upplåtelser av odlingslägenheter och förvaltningen

av därtill avsedda områden anförtroddes åt andra organ eller

personer än allenast den skogsförvaltande personalen. Samverkan i en

eller annan form mellan revirförvaltare och den eller de personer, vilkas

uppgift sålunda skulle bliva att särskilt tillvarataga odlingsintressena,

synes riksdagen böra komma till användning.

Emellertid kan med fog ifrågasättas, huruvida en dylik anordning

med medbestämmanderätt för andra än skogsstatstjänstemän vid odlingslägenheters

upplåtande kan genomföras, utan att vissa delar av ifrågavarande

kronoparker och överloppsmarker, åtminstone sådana, där odlingsmöjligheter

förefinnas i någon betydligare utsträckning, helt frånskiljas

skogsstatens förvaltning eller i varje fall i vissa avseenden frigöras därifrån.

I alla händelser synes sistberörda angelägenhet vara av den vikt,

att densamma, såsom motionärerna föreslagit, synes böra komma under

Eders Kungl. Maj:ts omprövning.

Beträffande slutligen de å kronoparkerna i de sex nordligaste länen

befintliga vissa hemman såsom slåtterlägenheter tilldelade ströängar och

dessas betydelse för koloniseringsmöjligheterna inom nämnda län, har

riksdagen förut erinrat om de av statsmakterna redan tagna steg i riktning

mot dessa ängars förvärvande såsom önsvärda tillskott till statens

för kolonisation avsedda marktillgångar. Emellertid synes det åt Eders

Kungl. Maj:t av riksdagen i sådant avseende lämnade medgivande icke

hava fått den praktiska betydelse man avsett, möjligen beroende därpå,

att viss bestämd plan för inlösen av ströängarna hittills saknats, ävensom

att uppdraget att söka träffa avtal om dessa ängars inlösen helt

överlämnats åt vederbörande revirförvaltare såsom en angelägenhet, intimt

förbunden med dessas övriga, uteslutande på skogens vederbörliga

vård inriktade tjänsteverksamhet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens skrivelse Nr 273.

Motionen nr 91 i andra kammaren avser, såsom därav klart framgår,

ett fullföljande — ehuru planmässigare och kraftigare än hittills —

av statens verksamhet för inlösen av dessa ströängar, i avsikt att sedermera

upplåta dem till odlingslägenheter.

I motionen nr 100 i samma kammare påfordras däremot statsinköp

endast av sådana disponerade ströängar, vilkas förvärvande kan vara

påkallat av skogsvårdshänsyn. I övriga fall anses det, enligt sistberörda

motion, fördelaktigare och förenat med mindre omgång att medgiva ägare

av hemman, till vilket ströäng hör, rätt att själv till annan med äganderätt

upplåta sådan äng till odling och bebyggande, varjämte, enligt motionärernas

mening, i sådan ordning nybildad jordbrukslägenhet lämpligen

borde medgivas viss rätt till skogsfångst samt kreatursbete å närbelägen

kronomark.

Det torde enligt riksdagens mening vara obestridligt, att dessa

disponerade ströängar, vilka representera högst avsevärda arealer jord

av ofta god, stundom utmärkt och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet,

numera förlorat högst väsentligt i värde för sina innehavare.

Därjämte synas avsevärda olägenheter vara förbundna med ströängarnas

bibehållande, särskilt ur synpunkten av att ängarnas tillvaro

utgör ett allvarligt hinder för renskötseln. Också har förutvarande landshövdingen

i Norrbottens län, nuvarande statsrådet och chefen för civildepartementet

O. von Sydow i en, på särskilt uppdrag av Eders Kungl.

Maj:t, avgiven underdånig skrivelse, för vars innehåll en redogörelse

finnes intagen såsom bilaga till en vid nästförflutna riksdag väckt motion

nr 3, främst ur synpunkten av lappbefolkningens intresse hemställt om

utredning angående inlösen för kronans räkning av de inom lappmarkerna

belägna ströängar.

Riksdagen för sin del anser ifrågavarande ängslägenheters värde ur

odlingssynpunkt vara till fyllest påvisat. Oberoende av det slutliga resultatet

av den allmänna jordundersökning, som ovan i annat sammanhang

förordats, torde dessa ströängar således i största omfattning böra

med snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte.

Frågan, huruvida i de enskilda fallen företrädesvis hör väljas den

förra eller den senare av de i sistberörda båda motioner anvisade vägarna,

vilka enligt riksdagens förmenande icke behöva eller böra utesluta

varandra, torde lämpligen böra prövas i sammanhang med den utredning

angående ifrågavarande ströängar, varom motionärerna hemställt och

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 samt. 91 käft. (Nr 273.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens skrivelse Nr 273.

vilken, såsom framgår ay vad nyss anförts, jämväl riksdagen finner böra

snarast möjligt åvägabringas. ''

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allmän undersökning

rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliag

marktillgångar inom de sex nordligaste länen i syfte att vinna en allmän

översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten av jord,

som kan befinnas lämplig för utläggande av såväl odlingslägenheter som

under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk, ävensom en förberedande

plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseenden.

Vidare får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj.t måtte dels

efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till ändrade

och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker

och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, huvudsakligen avseende

förhöjning av odlingsbidraget samt gynnsammare lyftnings- och återbetalningsvillkor

för detta bidrag, dels och taga under omprövning, huruvida

sådan ändrad ordning för de å nämnda kronoområden belägna större,

sammanhängande odlingsmarkers förvaltande och upplåtande, som av

motionärerna närmare angivits, må vara möjlig eller önskvärd.

Slutligen får riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t

låta undersöka och utreda, i vilken utsträckning och på vilka villkor

möjlighet lämpligen må kunna beredas för upplåtande till odlingslägenheter

eller under äganderätt av de å kronoparker inom de sex nodligaste

länen befintliga, s. k. disponerade ströängar.

Stockholm den 18 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nva Tryckeri-Aktiebolaget, 1914.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.