Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Körningen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

1914-09-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1914 B:279, Skrivelse till Körningen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 279.

1

\

Nr m.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 22 september 1914.

» » » i andra kammaren den 22 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Körningen i anledning av väckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och

förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser

m. m.

(Lagutskottets utlåtande nr 26.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag liar av enskild motionär hemställts, att

riksdagen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders

Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning rörande i riket bestående familjefideikommisstiftelser

i såväl fast som lös egendom, täcktes låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser dels innefattande

förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, dels och

innebärande ett upphävande av samtliga befintliga familjefideikommissstiftelser

samt ordnande av rättsförhållandena vid siste innehavarens död.

Det är utom allt tvivel, att fideikommissinstitutionen icke uppbäres

av den moderna åskådningen. För denna åskådning innebär

det något stötande,, att besittningen av jorden skall vara på visst

sätt för all framtid reglerad genom ett enskilt förordnande, i allmänhet

tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden,

vilka skulle kunna giva berättigande åt dess fortbestånd. Ej sällan

innehålla fideikommisstiftelseurkunderna stadganden och villkor, som icke

blott förekomma fullkomligt godtyckliga och meningslösa, utan även

kunna vara skadliga för dem, till vilkas fördel själva förordnandet

gjorts, och för det allmänna. Det må endast erinras om, hurusom

familjefideikommisser inrättats under villkor, att fideikommissarien skulle

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 94 höft. (Nr 279.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 279.

viss tid av året uppehålla sig på fideikommissegendomen, att han skulle

leva ogift eller icke finge bekläda något statens ämbete. Fideikommiss

hava även gjorts, hviikas innehavare varit ålagda att använda godsets

avkastning eller viss del därav till egendomens förökande under enahanda

fideikommissvillkor. Vad ett förordnande som det sist omnämnda,

om det finge realiseras, skulle innebära, ligger i öppen dag.

Erfarenheterna om fideikommissinstitutionens verkningar och de i

nyare tid med allt större skärpa framträdande kraven på ett intensivt

tillgodogörande av jordens avkastningsmöjligheter visa även otvetydigt,

att nämnda institution står i strid mot de syften, som nationalekonomiskt

och socialt alltmera framträtt såsom eftersträvansvärda. Det är uppenbart,

att en alltför stor fastighet i en enda innehavares hand måste

lämna mindre avkastning, än om den är fördelad mellan flera ägare.

Vid brukandet av en stor lantegendom lämnas enligt sakens natur ofta

i fastigheten liggande förvärvsmöjligheter obegagnade, vilka tillgodogöras

vid det s. k. mindre jordbruket. Fideikommissegendomarna, som

oftast äro av mera betydande omfattning, erfordra även för en rationell

skötsel ett stort rörelsekapital, som ofta icke är till finnandes. De

svårigheter att av stora jordbruksegendomar erhålla en tillräcklig och

skälig avkastning, som sålunda förefinnas, hava även ofta föranlett, att

dessa fastigheter, där så kunnat ske, styckats i mindre egendomar eller

tomter, som sålts till olika personer. Detta sammanhänger även med

strävandena hos skilda klasser att förvärva jord och hem på egen grund.

Såväl utomlands som i Sverige har under senare tider egnahemsrörelsen

varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och understöd, och ett

därmed i social betydelse jämställt spörsmål är strävandet att bevara

ett självägande bondestånd samt, där så ske kan, befordra uppkomsten

av en jordägande befolkning. För denna den moderna utvecklingens

riktning mot den fasta egendomens delning på allt flera händer ställer

sig fideikommisstiftelsernas befintlighet bestämt och i vårt land —

varest familjefideikommisstiftelserna omfatta en icke ringa del av all

rikets jordbruksfastighet, — ej obetydligt hindrande.

Fastighets egenskap av fideikommiss har ock stundom föranlett

dess innehavare att bruka egendomen på sådant sätt, att den på kort

tid lämnat största möjliga avkastning, som kunnat bilda ett till fördelning

mellan fideikommissariens övriga arvingar tillgängligt kapital, utan

att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom

har grov misshushållning med dylik egendom ägt ram under fardagstiden,

då en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig

största möjliga fördel av densamma, innan den skulle av ny fideikom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 279.

missarie tillträdas. De skäl, som även av dem, vilka anse familjefideikommisstiftelser

i och för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras

mot upphävande av bestående sådana stiftelser, äro av övervägande rent

juridisk art. I främsta rummet har sålunda mot förslag av sistberörda

innebörd invänts, att vad som tillkommit under skydd av bestående lag

icke får rubbas. Men enligt riksdagens uppfattning beror denna invändning,

även om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk synpunkt

och om famil jefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträttsligt

institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke av någon bestridas,

att en civillag kan upphävas, då dess bestämmelser äro föråldrade.

Ett sådant upphävande bör dock naturligen icke utan nödtvång

få retroaktiv verkan. I förevarande fall är något sådant icke heller

ifrågasatt. De vid tiden för ett upphävande av familjefideikommissen

levande fideikommissariernas rätt måste givetvis lämnas oförkränkt.

De vid nämnda tidpunkt levande personer åter, som endast hava en

eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för vilka föreligger

möjlighet att komma i besittning därav, kunna icke anses, juridiskt taget,

kränkta genom en lagstiftning, vilken upphäver en rättighet, som de

för sin del ej ännu förvärvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna

vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke

innefatta en större omstörtning eller ett svårare avvikande från hävdvunna

rättsbegrepp än vad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den

tiden levande broder berövades sin större rätt framför syster i därefter

fallande arv.

Det enda, som då skulle med avseende å fideikommisstiftelsernas

upphävande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det

därigenom skeende åsidosättandet av den persons vilja, som en gång

instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense,

att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande

innehar och uppbär själva rättigheten. De, som gått ur tiden,

hava inga grundade anspråk, att deras uppfattning av vad fordom kan

hava varit riktigt och av förhållandena påkallat skall gälla såsom

oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och

andra behov.

Ett fideikommiss är, såsom ovan anförts, med hänsyn till de

regler, som gälla för dess bildande, ett arvsrättsligt institut. Men i anseende

till sin faktiska gestaltning och sina verkningar kan detta institut

åtminstone i viss mån betraktas även såsom en stiftelse i detta ords juridiska

bemärkelse. En stiftelse anses i allmänhet uppkomma därigenom,

att egendom överlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 279.

lovligt särskilt ändamål. I stiftelsebegreppet ligger ingenting, som

hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för annat ändamål än ett

i egentlig mening allmän nyttigt syfte, och de kunna således avse endast

medlemmar av viss släkt eller vissa släkter och åsyfta tillgodoseende

av rent enskilda intressen utan betydelse för det allmänna. Men en

stiftelse är emellertid alltid också en i viss mån allmän inrättning och

måste av denna anledning i vida högre grad än de enskildes inbördes

rättsförhållanden vara underkastad det allmännas överseende och kontroll.

Sedan lång tid tillbaka har det därför — utan att, då ännu icke en allmän

lagstiftning om stiftelser kommit till stånd, uttrycklig bestämmelse härom

finnes — varit en på sakens natur grundad praxis, att Eders Kungl. Maj:t

på administrativ väg meddelat ändringar i de av enskilde till allmänna

ändamål gjorda stiftelser, då vad i stiftelseurkunderna föreskrivits befunnits

otillämpligt eller föråldrat, samt medelst tilläggsbestämmelser

utfyllt luckor i sådana urkunder. Till stiftelsens begrepp och natur hör

även, att densamma kan förklaras hava upphört, då den icke längre

motsvaras av något förnuftigt ändamål, eller det ändamål, varför den

bildats, blivit omöjligt att ernå.

Såsom av det ovan anförda framgår, är dock frågan om upphävande

av fideikommisstiftelser i fast egendom icke blott en teoretiskt

juridisk fråga, utan även en viktig praktisk och social angelägenhet.

Och denna senare hänsyn måste också tillerkännas ett betydande inflytande

vid avgörandet.

Riksdagen finner sålunda icke från någon sjmpunkt befogad invändning

kunna göras mot att omsider giva förevarande fråga sin slutgiltiga

lösning i den av motionären angivna riktningen. För envar

bör det stå klart, att detta spörsmål hör till dem, som icke kunna avvisas,

utan måste återkomma, till dess detsamma vunnit det fulla beaktande,

som ensamt överensstämmer med en nyare tids krav.

Man bör emellertid enligt riksdagens mening se till, om man icke,

för den händelse ett upphävande av dessa stiftelser genomföres, genom

en sådan åtgärd omintetgör en till äventyrs förefintlig god och fördelaktig

verkan av fideikommissinstitutionen. Riksdagen får i detta hänseende

erinra därom att de skogar, som finnas å fideikommissegendomar,

ofta äro av betydande omfattning och att desamma otvivelaktigt i flera

fall undgått att bliva skövlade därigenom, att dessa egendomar icke

kunnat försäljas eller styckas samt innehavts av personer, vilka i sin

egenskap av fideikommissarier ansett tillbörligt och angeläget att icke

genom avverkning minska det till egendomarna hörande skogskapitalet. Å

andra sidan har hitintills också ofta inträffat, att en fideikommissarie av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr •279.

olika anledningar alldeles skövlat skogen, oaktat ett dylikt förfogande

över skogen stått i strid med själva fideikommisstiftelsens ändamål, som

ju är, att innehavaren av fideikommisset endast skall åtnjuta egendomens

avkastning samt fideikommisskapitalet med vad därtill liörer

ograverat bevaras åt alla fideikommissarie^ Med hänsyn härtill anhöll

även 1903 års riksdag, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att förekomma,

att de till fideikommissegendomar hörande skogar utsattes för sådan

behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga

äventyrades. Man ansåg följaktligen med avseende å dessa skogar

egendomarnas egenskap av fideikommiss utgöra en särskild anledning

att stadga ett uthålligt bruk av skogarna. Riksdagen framhöll även,

hurusom särskilt i vissa delar av vårt land, exempelvis Skåne, fideikommiss

kogarna egentligen vore de enda skogar av någon betydelse,

som funnes, och att det vid sådant förhållande vore tydligt, att för

dessa landsdelar fideikommisskogarnas oförminskade bibehållande och

rationella vård vore av den största betydelse.

För vår tids uppfattning står det synnerligen klart, att en god

hushållning med landets skogar är en utomordentligt viktig nationell

angelägenhet. Riksdagen vill därför endast i detta sammanhang framhålla

önskvärdheten av att, om familjefideikommisstiftelser i fast egendom

avskaffas, för dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad

hushållning under offentlig kontroll eller att, om 1903 års riksdags

berörda framställning skulle hava föranlett någon åtgärd i denna riktning,

innan ett sådant upphävande av fideikommissinstitutionen beträffande

fastighet äger rum, sistberörda åtgärd icke må medföra ett avskaffande

av eu redan å nu ifrågavarande skogar anordnad ordentlig

hushållning.

Sedan förevarande spörsmål vid flera föregående tillfällen varit

föremål för riksdagens behandling, beslöt 1909 års riksdag, efter sammanjämkning

av kamrarnas skiljaktiga beslut, att i skrivelse till Eders

Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, på vilka villkor

lantfastighet, som utgjorde fideikommiss, skulle kunna av innehavaren

helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom

fideikommiss. Detta riksdagens beslut anmäldes hos Eders Kungl. Maj:t

genom skrivelse den 16 mars 1909.

Med den ståndpunkt, riksdagen enligt vad av det .ovan anförda

framgår principiellt intager i frågan, kan det medlingsförslag, som vid

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 94 käft. (Nr 279.) 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 279.

1909 års riksdag slutligen vann båda kamrarnas godkännande, tydligen

icke anses innefatta en tillfredsställande eller än mindre en slutgiltig

lösning. Då 1909 års riksdagsskrivelse, oaktat den långvariga förberedelse,

ärendet tidigare undergått inom riksdagen, ännu icke föranlett

något förslag till riksdagen, synes anledning föreligga till frågans förnyade

upptagande; och bar riksdagen härvid, i anslutning till motionärens

framställning, ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och förslag i syfte att den nuvarande fideikommissinstitutionen

måtte i huvudsak upphävas.

De grunder av såväl rättslig som statsekonomisk natur, vilka äro bestämmande

för riksdagens sålunda uttalade ståndpunkt, hänföra sig uppenbarligen

i övervägande grad till fideikommisstiftelser i fast egendom.

Beträffande dylika stiftelser i lös egendom synes förhållandet däremot i

viss mån vara ett annat. Såvitt riksdagen har sig bekant, saknas för

närvarande utredning angående den omfattning, i vilken lös egendom

erhållit fideikommissnatur, och angående de olika ändamål, för vilka

sådana stiftelser tillkommit. Erfarenheten har emellertid givit vid handen,

att denna institution understundom kunnat främja en uppgift av

allmän och kulturell betydelse, såsom då samlingar av historiskt, konstnärligt

eller vetenskapligt värde kunnat under en lång tidsföljd sammanhållas

och bevaras från skingring därigenom, att egendomen erhållit

egenskap av fideikommiss. Då det otvivelaktigt måste anses synnerligen

önskvärt, att liknande stiftelser icke för framtiden omintetgöras,

synes vid en blivande utredning rörande fideikommissinstitutionens upphävande

särskild uppmärksamhet böra ägnas åt nu berörda förhållande.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning rörande de i riket

bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös egendom, taga under

övervägande, dels på vilka villkor nu bestående fideikommisstiftelser

må, där ej särskild anledning till undantag föreligger, kunna upphävas,

dels och huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande förbud

mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, må kunna meddelas

samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 22 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, XSAAC MAfiCUS'' BOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.