Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående avsättande till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i Norrbottens län jämte två i ämnet väckta motioner.
1915-05-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1915:100, Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående avsättande till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i Norrbottens län jämte två i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 100.
1
Nr 100.
Godkänd av första kammaren den 10 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
''proposition angående avsättande till nationalpark av ett
område norr om Torne träsk i Norrbottens län jämte
två i ämnet väckta motioner.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.)
Till Konungen.
1 en till riksdagen den 29 januari 1915 avlåten proposition, nr 19,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av biiagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att såsom nationalpark må avsättas ett område av omkring 7.4
kvadratmil, bestående av kronomarken norr och nordväst om Torne
träsk intill riksgränsen ävensom norra delen av nämnda sjö i Jukkasjärvi
socken av Norrbottens län, med rätt för Eders Kungl. Maj:t att
bestämma de närmare gränserna för nationalparken.
I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två
inom riksdagen väckta motioner, däri sammanstämmande hemställts, att
riksdagen måtte avslå Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning.
Till stöd för den ena motionen har anförts:
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 sand. 37 käft. (Nr 100.)
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 100.
»X eu den 10 i denna månad till riksdagen avlämnad proposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva att såsom nationalpark
må avsättas ett område av omkring 7.4 kvadratmil, bestående av kronomarken
norr och nordväst om Torne träsk intill riksgränsen ävensom
norra delen av nämnda sjö i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län,
med rätt för Kungl. Maj:t att bestämma de närmare gränserna för nationalparken.
Förslaget stöder sig på en av intendenten vid naturhistoriska
riksmuseet professorn Einar Lönnberg gjord framställning och motiveras
av denne, att den å området rådande frodiga växtligheten behövde skyddas
för skövling, som kunde befaras dels av det ökade och oreglerade
turistväsendet, dels därav, att i den mån samhället vid Abisko tillväxte,
vissa mindre önskvärda personer ''helt enkelt toge området i besittning,
högg ned björkskogen och plundrade naturen på allehanda sätt samt
förde ett mer eller mindre parasitiskt liv på lappars och turisters bekostnad
utan att vara samhället till något gagn. Exempel på dylikt
saknades ej från andra håll. Och sedan sådana personer väl en gång
slagit sig fast på en dylik avlägsen plats, vore det ej så lätt att hålla
dem i styr eller få dem därifrån’. Vidare motiveras förslaget att utsträcka
nationalparkens område över en större del av Torne träsk därmed,
att nordsidans av träsket viktigaste fisklekplatser behövde skyddas,
''emedan i annat fäll, om ej särskilda åtgärder vidtoges, det värdefulla
fisket i Torne träsk kunde löpa fara att ruineras, på samma sätt som
skett i flera andra lappmankssjöar’.
Vad nu beträffar växtligheten inom området, är den utan tvivel på
sina ställen sådan den beskrivits och jag är likaledes övertygad om, att
denna frodiga växtlighet, där den förekommer, bör skyddas för skövling.
Men såsom var och en som besökt trakten vet och den propositionen bifogade
kartan även utvisar, ligger den allra största delen av det till nationalpark
föreslagna området över skogsgränsen. Det är endast eu smal
remsa på 1 eller 2 kilometers bredd längs stranden av Torne träsk jämte
Ripaisenjokis något bredare dalgång, som kunna förete någon växtlighet
alls, det övriga är kala fjäll och snöfält. Av det växtliga området torde
det för övrigt endast vara de här och där förekommande bäckdalarna,
som förete den frodiga växtlighet, varom propositionen talar. Vid sådant
förhållande synes det mig fullkomligt omotiverat att genom avsättande
av hela det 7.4 kvadratmil stora, huvudsakligen av kala fjäll bestående
området till nationalpark undandraga detsamma ekonomiskt utnyttjande
från statens sida. Områdets ekonomiska värde, som endast blivit bedömt
ur skogsvårds- och jordbrukssynpunkt med självfallet negativt resultat,
synes mig nämligen i annat avseende ha vissa förutsättningar att kunna
Riksdagens skrivelse Nr 100. 3
bliva nog så betydande, om det icke undandrages från möjligheten att
bliva undersökt icke blott för statens räkning utan även av enskilda.
Nära intill områdets södra gräns och väster om Torne träsks övre ända
ligger Kuokula koppar- och zinkmalmfält med ej mindre än 105 utmål
och strax väster därom ha under den tid, då inmutning å kronojord var
tillåten, tagits en mängd inmutningar å kopparmalm, som dock ej bibehållits
och senare ej kunnat ånyo inmutas, varjämte kopparmalm, som
efter inmutningsrättens suspension påträffats dels i dessa trakter, dels
ungefär en mil sydost om den föreslagna nationalparkens östra ända,
•vant föremål för koncessionsansökan från enskilda, och vad de sistnämnda
fyndigheterna beträffar, inmutats och undersökts för statens
räkning samt föreslagits till statsgruvefält. Om än icke någon av dessa
här omnämnda fyndigheter genom hittills företagna undersökningar
kunnat konstateras vara brytvärd, ha dock här påvisats malmförande
områden av mycket stor utsträckning, vilket ger all anledning antaga,
att ifall området norr härom, som hittills ej varit föremål för mera ingående
undersökningar, på grund av ett mera avsides läge än trakterna
närmast järnvägslinjen, bleve noggrannare undersökt, malm även där skulle
påträffas. Nu kan visserligen invändas, att områdets avsättande som
nationalpark icke nödvändigtvis behöver utgöra hinder för en undersökning
från statens sida av malmtillgångarna inom området. Men var
och en som sysslat med sådana saker vet väl, att det i mycket hög
grad fordras enskilt vinstintresse för att en malmletning å ett sa stort
och förut okänt område skall kunna bedrivas med tillräcklig iver att
resultat uppnås, och malmletningar på enskilt initiativ bli ju i varje fall
omöjliggjorda genom områdets avsättande till nationalpark. Då nu den
malm, varom här sannolikt kunde bliva fråga, kopparmalm, har en efterfrågan
inom landet, som är flerdubbelt större än den kända tillgången och
dess pris å världsmarknaden är högt och fortfarande torde komma att stiga
under en längre framtid, anser jag det vara synnerligen olämpligt att genom
avsättande till nationalpark av ett så stort område som det föreslagna,
som har förutsättningar att vara malmförande och ej heller ligger alltför
illa till för tillgodogörande, ytterligt försvåra upptäckandet och det ekonomiska
utnyttjandet av malmfyndigheter inom detsamma, då det avsedda
syftemålet, vissa växters och djurs fridlysning inom de mindre omfattande
delar av området, där de förekomma, kan vinnas på mycket
enklare och dock lika effektivt sätt.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka., att de
faror för skövling av växtligheten inom området, som av professor Lönnberg
framhållits, synas mycket överdrivna. Det ökade turistväsendet
4
Riksdagens skrivelse Nr 100.
synes mig ingalunda kunna betecknas såsom ''oreglerat’, då ju den allra
största delen av turisterna tar in på turisthotellet i Abisko och endast
genom av Turistföreningen anordnade båtturer kommer i beröring med
det genom ett milsbrett och ofta svårfarbart vatten från järnvägslinjen
skilda området. Från turisternas sida torde därför icke så stora
laror hota. Vad beträffar det vid Abisko uppväxande samhället
består detta förutom en eller annan enskild kåk, som tillåtits stå kvar
sedan järnvägsbyggnaden, och Turistföreningens byggnader, endast av
byggnader, tillhöriga statens järnvägar, och, så vitt jag har mig bekant,
föreligga inga planer på att åt enskilda, där eller annorstädes i närheten*
av Torne träsk, upplåta mark för bebyggande av enskilda. Faran för
att ''vissa mindre önskvärda personel-’ skulle från i närheten belägna
samhällen taga ens någon mindre del av området i besittning, synes
mig därför synnerligen minimal. Jag förutsätter, att det ringa fåtal
fiskare av svensk stam, som efter järnvägsbyggnadens avslutande slagit
sig ned här och där vid Torne träsk, dock till största delen å samma
sida som järnvägen, icke räknats till denna kategori av mindre önskvärda
personer. De försörja sig, så vitt jag vet, av fiske och äro ingalunda
''parasiter å turister och lappar’. Deras fiske är ingalunda utan
all betydelse för befolkningen efter järnvägslinjen och i Kiruna, som
icke har mera tillförsel av fisk än vad den behötmr och knappt det.
Jag tilltror mig ingalunda att beträffande faran för fiskets förstörande
genom dem säga annat, än att det synes mig föga logiskt, att av den
omständigheten att vissa, i förhållande till det 8 mil långa och ställvis
milsbreda Torneträsk minimala sjöar i närheten av malmfältssamhällena
med deras tiotusental innevånare, fått sin fisktillgång så gott som förstörd,
dra den slutsatsen att något liknande skulle vara tänkbart om denna
ofantliga sjö med det ringa antal fiskare, som där finnas eller kunna
tänkas tillkomma. Det förefaller mig, som om lagen av den 25 juni
1909 angående naturminnesmärkens fredande lämnade fullt tillräckliga
möjligheter att tillräckligt effektivt åstadkomma det naturskydd, som den
kung!, propositionen åsyftar. I varje fall borde det räcka till med
''provstycken'' av detta område, om det nu nödvändigt skall bli en
nationalpark. ''Fn areal av några hektar komme väl i de flesta fall att
vara maximum’ har varit tankegången vid antagandet av ''lagen om
nationalparker’, och det borde kunna tillämpas även i detta fall.
På de skäl jag här ovan anfört, och då ingen utredning om det
avsedda områdets ekonomiska värde föreligger, får jag vördsamligen
hemställa, — — —»;
samt i den andra:
5
Riksdagens skrivelse Nr 100.
»Utöver de skäl, vilka av herr Asplund i en motion nr 71 i första
kammaren anförts, vill undertecknad härmed framhålla följande motiv
för avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 19 om avsättande av ett
område norr om Torne träsk till nationalpark:
Genom lagen den 25 juni 1909 är å nationalpark förbjudet:
’att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning, så ock
bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral;
att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar
av annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar förtäring
;
att jaga, fånga eller avsiktligt döda djur av vad slag det vara
må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så
ock att från ort till annan föra dödat eller fångat djur eller att skada
eller bortföra ägg, rom eller bo;
att medföra hund;
att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odlingeller
beta kreatur; samt
att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tavla, plakat, inskrift
eller annan störande anordning.’
För lapparna medgives visserligen rättighet till renbete, skogsfång,
jakt och fiske samt ’att medföra de för deras renhjordars bevakningnödiga
hundar’. Men den, som mera ingående känner lapparnas liv
och deras behov, torde inse, att dessa medgivanden ej äro tillräckliga
för att trygga detta nomadfolks fulla genom århundradens hävd erkända
rörelse- och näringsfrihet. Jag vill genom ett par exempel styrka detta.
Då någon av lapparna dör under sommaren, kan liket av helt naturliga
skäl ej forslas till vederbörlig- begravningsplats förrän på hösten,
då marken frusit och snö fallit. Under sommaren måste liken förvaras
i provisoriska gravar i närheten av sommarvisten. Men enligt ovan
omnämnda bestämmelserna skulle ingen grav få grävas, tv ytbildningen
får ej förstöras eller skadas.
Fn del av barnen samt de mera ålderstigna bland lapparna, vilka
ej kunna deltaga i renskötseln, sysselsätta sig under sommaren med att
samla och på ett särskilt sätt bereda s. k. skohö, vilket de sedan under
vintern försälja till den bofasta befolkningen framför allt i malmfälten.
Åven detta skulle ju bliva dem förbjudet inom nationalparken liksom
också bärplockning till avsalu.
Med lapparnas bristande förmåga att sätta sig in i lagar och förordningar
och med deras nedärvda hämndlystnad på varandra för verkliga
eller förmenta oförrätter skulle antagandet av Kungl. Maj:ts före
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 100.
nämnda proposition bereda dels för dem, dels för en av ovist nit
besjälad allmän åklagare rikliga tillfällen till trakasserier. Lapparna
skulle heller knappast förstå avsikten med den föreslagna åtgärden utan
endast uppfatta den som en yttring av statsmakternas trakasseringslusta
mot dem.
Sydost om den föreslagna nationalparken omkring 6 kilometer från
dess gräns ligger en derå hundra år gammal by vid namn Kattovuoma,
vars inbyggare äro för sin existens till väsentlig del beroende av jakt
och fiske. Ingen utredning finnes, vilka konsekvenser antagandet av
Kung!. Majrts förut omnämnda proposition skulle medföra för befolkningen
i denna by. I dessa trakter uppträder lapparnas arvfiende
vargen mycket talrikt, varför många av nämnda bys invånare sysselsätta
sig med fångandet av detta djur. Om jakten av detta för
lapparna i ekonomiskt avseende så skadliga men för en vargfångare
värdefulla djur skulle förbjudas å ett så stort område, som här är i
fråga, skulle det kunna medföra avsevärda ekonomiska förluster för
dessa människor.
Då jag på grund av det stora avståndet och bristande kommunikationer
jämförda med den relativt korta motionstiden efter överlämnandet
av den kungl. propositionen ej haft tillfälle till närmare utredning eller
att inhämta ortsbefolkningens yttrande angående de konsekvenser, som
antagandet av nämnda proposition skulle medföra för den, och då jag
på grund härav ej anser mig kunna framlägga några särskilda förslag
i ärendet, får jag med åberopande av det ovan anförda samt mitt
yttrande angående ärendets bristande utredning i kammaren den 12
innevarande månad vid propositionens hänvisande till jordbruksutskottet,
och då saken ej är av brådskande natur, vördsamt hemställa,--—»
Vad först angår de skäl, som i motionerna åberopats mot bifall
till det nu föreliggande förslaget har uti den här ovan först intagna
motionen anförts bland annat, att genom ifrågavarande synnerligen vidsträckta
områdes avsättning till nationalpark skulle möjligheter icke
förefinnas att på enskilt initiativ bedriva efterforskningar efter malmer,
särskilt kopparmalm, som enligt motionärens åsikt kunde beräknas där
förekomma. I anledning av detta uttalande har riksdagens vederbörande
utskott uti förevarande hänseende inhämtat upplysningar från chefen
för geologiska undersökningen, som meddelat bland annat, att för närvarande
ingen malmförekomst av praktisk betydelse vore känd inom
det till nationalpark föreslagna området. Kända geologiska förhållanden
gåve icke heller anledning antaga, att området med hänsyn till malmer
7
Riksdagens skrivelse Nr 100.
skulle vara gynnsammare än vilken annan del av våra fjälltrakter som
helst, möjligen med en liten reservation för en smal remsa närmast
intill södra gränsen för områdets väster om Torne träsk belägna del.
Härav och av vad i övrigt anförts framginge enligt chefens åsikt, att
malmgeologiska skäl icke talade emot avsättandet av området såsom
nationalpark, därest detta av andra orsaker vore önskvärt. Chefen
instämde visserligen livligt i den i nämnda motion uttalade önskan om
underlättande av uppdagandet av särskilt kopparmalmer, men så vitt förhållandena
nu kunde bedömas, förelåge enligt hans förmenande på
många andra ställen i Lappland och Jämtland långt större skäl att eftersöka
sådana malmer än inom den föreslagna nationalparken.
Angående härefter de i den senare motionen befarade olägenheter,
vilka genom nationalparkens inrättande skulle uppkomma för lapparna,
förefaller det riksdagen som om dessa olägenheter blivit i viss mån
överdrivna. Beträffande särskilt jakt och fiske bör bemärkas 2 § av lagen
den 25 juni 1909 angående nationalparker, enligt vilket stadgande vad
i 1 § av samma lag föreskrivits ej skall leda till inskränkning i de
rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna,
dock att jakt å björn ej må äga rum. Härav framgår, att något
förbud för lapparna att jaga varg å nationalpark icke, såsom i motionen
gjorts gällande, förefinnes.
Ehuru riksdagen icke anser de i motionerna sålunda anförda
skälen vara av den betydelse, att riksdagen skulle allenast härav föranledas
icke bifalla Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
har riksdagen emellertid vid granskning av densamma icke kunnat undgå
att finna, det ärendet icke blivit föremål för en så fullständig utredning,
som riksdagen ansett önskvärd för ett rätt bedömande av de verkningar,
vilka inrättandet till nationalpark av ett så högst betydande område
som det ifrågavarande skulle medföra i olika avseenden, bland annat
vad rörer befolkningens i dessa trakter möjligheter att efter nationalparkens
inrättande förskaffa sig sin utkomst. I detta hänseende vill
riksdagen särskilt framhålla vad i den senare motionen berörts, nämligen
att den i närheten av den föreslagna nationalparken belägna byn
Kattovuomas innebyggare för sin existens äro till väsentlig del hänvisade
till jakt och fiske, och riksdagen har icke kunnat bilda sig någon
uppfattning, huruvida ett bifall till förslaget skulle för dessa medföra
några menliga följder. Det synes därför riksdagen lämpligt att, innan
definitivt beslut om nationalparkens bildande fattas, för utredning av
nu berörda förhållanden yttranden i ärendet inhämtas från vederbörande
ortsmyndigheter, vilka icke torde underlåta att lämna ortsbefolkningen
8
Riksdagens skrivelse Nr 100.
tillfälle att giva tillkänna sin mening i ämnet. Först sedan denna utredning
blivit verkställd, torde frågan böra bliva föremål för ett slutligt
avgörande, varför riksdagen anser sig för närvarande icke kunna biträda
Eders Kungl. Maj:ts framställning.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att Eders
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke vunnit riksdagens bifall.
Stockholm den 10 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.