Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av eu förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige.

1915-05-10 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1915:101, Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av eu förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Miktsdageitö skr Mse 1Sfr 101.

1

Nr 101.

Godkänd av Första kammaren den 10 maj 1915.

Godkänd av Andra kammaren deri 10 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner

om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av eu

förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 39.)

Till Konuttge n.

T tvenne inom riksdagen väckta motioner har hemställts, att riksdagen

ville dels besluta att hos Eders Kungl. Majrt i skrivelse anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande lämpligaste sättet

för åstadkommande av en förbättrad och ökad ullproduktion inom landet

samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kan föranleda, dels och

anvisa ett förslagsanslag av högst femtusen kronor för bestridande av de

kostnader, som kunna vara förenade med en utredning av föreliggande

fråga.

Till stöd för den ena motionen har anförts följande:

»Enligt den av kungl. kommerskollegium utarbetade och i tryck 1914

utgivna specialundersökningen över textil- och beklädnadsindustrien inom

landet framgår bland annat, att textilfabrikernas inköp av råull för år

1912 uppgår genom direkt import till 6,370,074 kg. med ett inköpsvärde

av 16,422,877" kronor samt genom köp inom landet till endast 506,499

kg. med ett inköpsvärde av 1,018,469 kronor.

Dessa siffror visa tydligt, till vilken ringa omfattning landets egen

ullproduktion kommer till användning inom vår textilindustri. Detta be
Bihang

till riksdagens protokoll 1915. l-l samt. 38 höft. (Nr 101.) I

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens skrivelse Nr lOI.

lyses ännu mer därigenom, att importen av färdigspunnen ull och kamgarn

samma år uppgick till ett värde av nära 10 miljoner kronor.

Orsakerna till detta missförhållande äro liera, främst dock otillräckligheten

av Sveriges egen ullproduktion, i det att, ehuru yllefabrikationen

och därmed ullförbrukningen inom landet starkt ökats, fårantalet dock

här sjunkit i runt tal till 0,9 miljoner efter att omkring år 1870 varit

uppe i 1,6 miljoner. Visserligen hava under tidigare skeden och även

under de senaste årtiondena åtgärder vidtagits att utvidga Sveriges egen

ullproduktion för att därigenom göra ylleindustrien mindre beroende av

utlandet, men i stort sett hava dessa ansträngningar icke lett såsom kommerskollegium

skriver, »till bestående resultat». Emellertid säger dock

statens undervisare i fårskötseln i sin till kungl. lantbruksstyrelsen för

år 1912 avgivna berättelse, efter att förut år från år hava uttryckt sitt

beklagande över lantmännens ringa omtanke om fåraveln, att intresset för

densamma »synes glädjande nog varit i uppåtgående». I detta nvvaknande

intresse kan kanske spåras ett resultat av den diskussion i ämnet, som

förekom vid 1911 års allmänna svenska lantbruksmöte i Örebro.

Den låga ullproduktionen inom landet torde dock ej kunna läggas

lantmännen ensamt till last, utan faller därutinnan ett visst ansvar även

på industrien, och det synes som om staten till en början bör vidtaga

vissa åtgärder för att sammanföra jordbrukets och industriens här gemensamma

intressen på rätt spår. Just i dessa tider framgår detta kanske

klarare än eljest, då, såsom fallet nu är, den utländska tillförseln av ull

år avstängd.

År 1912 skriver direktör John Nathorst i sin på uppdrag av kungl.

lantbruksstyrelsen utarbetade lärobok i fårskötseln bland annat i fråga om

ullens användning i Sverige: »För att fårskötseln skall komma att intaga

den ståndpunkt i vårt land, som den förtjänar, är det nödvändigt, att

kraftigare åtgärder vidtagas för att få köpare till den svenska ullen». Och

direktör Nathorst fortsätter: »Det är nämligen icke tu tal om att icke

vartenda kilogram till salu befintlig svensk ull skulle av yllefabrikerna både

kunna köpas och med fördel användas till filtar och schalar. Under nu

rådande förhållanden är det så gott som omöjligt kunna sälja svensk ull,

— men, och här är bästa beviset för ullens användbarhet, svaras det, vill

ni byta mot yllevaror, taga vi gärna er ull».

Detta anförda torde vara en ganska träffande skildring av rådande

förhållanden inom den svenska ullhandeln, åtminstone vad det gäller

utbjudande av mindre partier, vilket ock visar, att industrien kanske ej

som sig bort uppmuntrat den inhemska produktionen av ull.

Avogheten mot den svenska ullen måste emellertid nog delvis för
CD

cd

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 101. 3

klaras i dess ojämnhet och mindre goda behandling hos lantmännen. Visserligen

torde man ej varit i okunnighet om, att även den svenska ullproduktionen

kan uppvisa goda kvaliteter ull, som i många fall kunna

ersätta utländsk, men då en ordnad ullhandel i landet alldeles saknats,

har det mött svårigheter, ja, varit nära nog omöjligt att erhålla likvärdig

ull från det ena köpet till det andra. Därtill kommer den förut angivna

otillräckligheten av svensk ull. Allt detta förklarar, att fabrikerna sökt den

lättare åtkomliga samt därtill jämna och väl sorterade utländska råvaran.

Den svenska ullen har därför fått sin huvudsakliga förbrukning i

lantmännens hem, om vilket i sig självt ej är annat än gott att säga,

samt i en del ullspinnerier, i s. k. lönegodsfabriker, och i förut omnämnda

byteshandel.

Vad nu särskilt byteshandeln vidkommer torde densamma för rationellt

bedrivna yllefabriker icke vara möjlig och torde icke heller vara att

rekommendera ur den allmänna handelns synpunkt. Tv vid byte tvenne

olika varuslag emellan kan ej riktig värdenotering åsättas, för så vitt ej

bägge äro till sin kvalitet garanterade. En sådan kvalitetsgrad har man

här given endast hos det ena varuslaget, nämligen ullen, varemot vävnadsgodset

knappast kan till sin kvalitet garanteras eller kontrolleras i den

mängd olika slag, som kan förekomma vid byteshandeln. Detta vare sagt

utan att klandra de bytesaffärer som äga rum, men värdesättningen på

ull bör i säljarens intresse icke af bytesaffärerna ensamt behärskas, utan

måste ske genom prisjämförelse med i marknaden likvärdig ull. I detta

sammanhang torde ock få påvisas de pris, som föreligga vid inköp af importerad

och inhemsk ull, i det att den förra år 1912 enligt kungl.

kommerskollegii utredning betingade ett medelpris av 2 kronor 58 öre

och den senare för samma tid 2 kronor Öl öre, allt per kilogram räknat.

Emellertid torde frågan om köp av svensk ull för yllefabrikernas

räkning aldrig varit så aktuell som nu under den senare tiden eller allt

sedan importen av utländsk råvara blivit stängd. Fabrikerna blevo då

nödsakade hänvända sig till landets produktion och hava också köpt allt

vad som kunnat fås. Priserna på svensk ull stego oerhört, och lantmän,

uppköpare, m. fl. kornrno med all ull från sista höstklippningen och även

äldre förråd lingo följa med, varigenom somliga fabriker torde fått en

god del av sin ullbrist tillfälligt täckt. Vid dessa ullköp, som skett i

större och mindre poster från så gott som alla delar av landet, haVa fabrikerna

kanske för första gången fått en verklig överblick på vad som

från den svenska fårstammen kan erhållas, kvalitativt sett. Efter vad som

försports har det därvid konstaterats, att ullen, visserligen ojämn och ofta

mindre väl behandlad, dock i sin helhet utvisat en relativt god beskaffenhet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 101.

och i vissa fall eu förvånansvärd mängd ullslag av verklig ädel karaktär,

jämförliga med bättre engelska och tyska ullsorter.

Den skeptiska syn, man hittills inom industrien haft på svensk ull,

torde därför, där man har intresse för saken, vara på väg att försvinna,

sedan nu den svenska ullen, såsom kanske aldrig tillförene, själv fått visa,

att den är väl värd att taga vara på.

Till mera omfattande bruk än till »filtar» och »schalar» torde ock

den svenska ullen kunna användas vid våra yllefabriker, ehuru genast

måste erkännas, att dess användning här i landet, liksom fallet är inom

våra grannländer, där den egna ullen kommer till bruk, endast är begränsad

till varuslag i kläde m. m. av grövre och medelfina kvalitéer. För de

finaste varuslagen måste vi däremot nog alltid beräkna att använda importerad

kolonialull.

Eu väl ordnad ullhandel, på ett eller annat sätt av staten möjligen

understödd, där, efter direkt inköp från lantmännen, klassificering, sortering

och indelning av de i skilda partier ofta omblandade olika ullslagen på

sakkunnigt sätt sker, kompletterande lantmännens bemödanden att på vad

dem ankommer förbehandla ullen, torde alltså i främsta rummet erfordras

för att vidmakthålla det intresse, som på allra sista tiden uppstått för den

inhemska ullproduktionen. Vad därpå en inom landet rationellt bedriven

eller, om man på grund av geografiska eller andra förhållanden ej kommer

så långt, en förbättrad fårskötsel beträffar, kommer den säkert att ordna

sig med årens lopp, därvid ledd av vederbörliga experter på lanthushållningens

område och även här stödd av de åtgärder i övrigt, som från det

allmännas sida kunna anses erforderliga.

Men ej nog härmed. För att fårskötseln skall komma att intaga den

ståndpunkt i vårt land, som den förtjänar, är det nödvändigt, att även

andra åtgärder vidtagas för att få köpare till svensk ull. Ty även om

textilfabrikerna nu fått ett visst intresse för den svenska ullen och även

om ullhandeln blir ordnad, kan dock det hela så småningom återfalla i

sina gamla spår samt likgiltigheten för den svenska råvaran åter komma

till synes, sedan tillgång på utländsk ull ånyo står till buds. Särskilda

åtgärder måste därför ofördröjligen vidtagas att vinna och bevara köpare

av svensk ull.

Vad kan då från statens sida härutinnan åtgöras? Jo, svenska staten

bör vid sina upphandlingar av yllevaror för armén, flottan, järnväg, post,

telegraf etc. föreskriva att svensk ull i så stor utsträckning som möjligt

skall komma till användning vid tillverkning a-v nämnda yllevaror, utan

att därför uppställa fordringar på styrka, sträckningsförmåga och hållbarhet

nämnvärt behöva reduceras. Förhållandena i Danmark visa ett mot
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 101.

svarande förfarande, och driver där staten eu egen yllefabrik med användning

främst av den inhemska råvaran.

Här är ej platsen att närmare ingå på de smärre ändringar av nu

fastställda fordringar på kronans kläde, boj, filtar in. m., som bliva en

följd av att svenskullens användning upptages såsom ett bestämt villkor

för vissa anbuds antagande. Nya fastställelse!- må härför utarbetas av

vederbörande förvaltningar och detta efter samråd med fackmän å vävnadsindustriens

område.

Om staten därför beslutar sig för vidtagande av sådana åtgärder, och

vederbörande förvaltningar därigenom ägde att än mera än nu kan vara

fallet lämna de anbudsgivare å kläde m. in., som kunna styrka, att den

leverans, varom fråga är, innehåller uteslutande eller viss procent svensk

ull, särskilt företräde framför anbudsgivare, som icke lämna sådan garanti,

så torde därmed början vara given till att man skulle begynna mera efterfråga

den svenska ullen än tillförene. Ja, frågan är om ej genomförandet

av denna föreskrift skulle, mera än något annat, kraftigt bidraga till lösningen

av den för landet viktiga frågan om förbättrad fårskötsel, om ökad

ullproduktion och därmed om minskat importbelopp för textilfabrikernas

ullbehov. Staten kommer då att i någon mån ock säkerställas för eventuellt

behövligt råvarulager inom landet under tider, då import av ull försvåras

eller omöjliggöres.

Emellertid bör ej förbises, att en undersökning uti föreliggande fråga

såväl i ena som andra fallet kan åsamka vissa kostnader, exempelvis för

provvävnaders anskaffande m, in., vilka kostnader möjligen icke kunna bestridas

av vederbörande förvaltningar själva eller av i övrigt tillgängliga

medel; men torde dessa kostnader icke kunna behöva uppgå till något

avsevärt belopp. För att frågan på grund av bristande medel ej må uppskjutas,

synes därför lämpligt att av riksdagen anvisas medel för eventuella

kostnaders täckande till ett här förslagsvis upptaget belopp av högst

femtusen kronor.»

Till stöd för den andra motionen har utöver vad i den förstnämnda

åberopats anförts, att staten i sin hand också äger att genom landets samtliga

hushållningssällskap verkställa utredningar rörande ullproduktion och

försäljning av densamma, och att genom dessa institutioner även direkta

åtgärder kunna vidtagas till befordran av fåravelns förädling samt starkare

utbredning och tillväxt.

Motionärerna hava påvisat, hurusom textilindustriens behov av ull så

långt ifrån kan fyllas av den inhemska råvaran, att exempelvis under år

1912 endast värdet av den utav textilfabrikerna importerade ullen med mer

än 15 miljoner kronor översteg värdet av den inom landet inköpta. Såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Riksdagens skrivelse Nr 101.

av motionärerna ock framhållits lärer orsaken till detta för vår handelsbalans

påtagligen ogynnsamma förhållande i främsta rummet ligga i ullproduktionens

otillräcklighet, men Hven — om än i mindre grad — i den

inhemska varans ojämnhet och mindre goda förbehandling, som vållat

svårigheter för industrien att vid inköp från olika håll erhålla ull av någorlunda

likvärdig beskaffenhet. Då riksdagen finner det vara en angelägenhet

av synnerlig vikt för landet, att dess beroende av import från utlandet

så mycket som möjligt minskas såväl i allmänhet som även beträffande

råvaror av det slag, varom nu är fråga, anser sig riksdagen böra

biträda motionärernas förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att befrämja

produktionen av inhemsk ull och dess avsättning inom landet.

Vid avgörandet av vad från statens sida i första hand bör åtgöras

för vinnande av det med motionerna avsedda ändamålet har riksdagen funnit,

att, då de åtgärder, som närmast kunna ifrågakomma, böra vara ägnade

att bidraga till ullproduktionens ökning, detta syfte bäst skulle tillgodoses

genom höjandet av fårskötseln inom landet med åtföljande ökning

av fårstammen. Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att

fåraveln torde vara den enda gren av landets boskapsskötsel, som åtminstone

i senare tider icke erhållit någon större uppmuntran från statsmakternas

sida, ehuru vissa delar av landet väl lämpa sig för densamma. Visserligen

har staten genom inrättandet av en befattning för meddelande av undervisning

i fårskötsel och ullkultur sökt höja intresset för fåraveln, och

landtbruksstyrelsen har genom facklitteratur å området på sista tiden sökt

verka i samma riktning, men ehuru ullförbrukningen varit i ständigt stigande,

har antalet får varit i stadigt tillbakagående. Härav torde framgå,

att ett ytterligare ingripande från det allmännas sida erfordras för främjande

av ifrågavarande för landet sä betydande intresse.

Utom den sålunda enligt riksdagens mening önskvärda ökningen av

fårstammen vill riksdagen framhålla betydelsen av fårskötselns rationella

bedrivande med hänsyn särskilt till möjligheten att erhålla ull av så ensartad

och god beskaffenhet, att de nu rådande svårigheterna för lantmännen

att avyttra densamma icke längre behöva förekomma.

1 anledning av det av motionärerna uttalade önskemålet att staten vid

sina upphandlingar av yllevaror för armén, flottan, järnväg, post, telegraf

o. s. v. borde föreskriva, att svensk ull i så stor utsträckning som möjligt

skulle komma till användning vid tillverkning av nämnda varor, anser sig

riksdagen böra fästa uppmärksamheten på det i kung!, förordningen den

17 november 1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende

förekommande stadgandet, att om vid fråga om leverans anbud avlämnats

såväl å inhemsk som utländsk vara vid prövning av anbuden den förra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Éiksdagens skrivelse Nr 101. ?

skall hava företräde. Därest berörda stadgande så tillämpades, att vid

statens inköp av yllevaror hänsyn toges icke blott till att sådana varor

tillverkats inom landet utan även till att vid deras tillverkning svensk

ull använts, skulle även härigenom utvecklingen av den inhemska ullproduktionen

befordras.

På grund av vad sålunda anförts anser riksdagen, att en undei’- sökning bör verkställas rörande de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas

för befrämjande av fårskötseln inom landet och att därvid i främsta rummet

tages sikte på möjligheten av en ökad och förbättrad ullproduktion

med åtföljande användning av svensk ull i större utsträckning än nu sker.

Denna undersökning torde emellertid enligt riksdagens åsikt kunna utföras

utan att medel för ändamålet behöva särskilt anvisas.

1 anledning av förevarande motioner, får riksdagen därför anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande möjligheterna

att verksamt befrämja fårskötseln inom landet, särskilt med hänsyn

till ökad och förbättrad produktion av ull och dennas användning i svensk

industri, samt vidtaga de åtgärder, som i anledning av en sådan undersökning

kunna prövas lämpliga.

Stockholm den 10 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.