Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.

1915-05-18 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1915:121, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121.

1

Nr 121.

Godkänd av första kammaren den 18 maj 1915.

Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.

May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet

att utöva läkarkonsten.

(Särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

Genom en den 26 februari 1915 dagtecknad proposition, nr 85, har

Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över civilärenden, inhämtat riksdagens yttrande över

ett i propositionen intaget förslag till förordning om behörighet att

utöva läkarkonsten.

I skrivelse den 11 maj 1907 anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa utredning, om och i vad mån läkare måtte såsom

straffpåföljd eller av annan orsak kunna för längre eller kortare tid

fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet samt därefter till riksdagen

inkomma med det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I skrivelsen framhöll riksdagen, att det syntes uppenbart, att även

hos oss något måste göras för att verksammare motverka fel och försummelser

vid utövande av läkarens yrke. Huruvida man för uppnående av ett

sådant syfte borde genom detaljerade bestämmelser i strafflagen och genom

Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 14 saml. 48 käft. (Nr 121.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 121.

hot om sträng bestraffning söka förekomma tjänstefel eller sådant brott,

vartill just läkarens yrke särskilt kunde giva anledning, eller om man

hellre, vare sig uteslutande eller i samband med förenämnda straffmetod,

borde genom en bestämmelse om behörighetens fråndömande såsom

straffpåföljd söka avskära möjligheterna, åtminstone i vissa fall, för

en brottslig läkare att upprepa sin förseelse, därom ansåge sig riksdagen

icke kunna göra något uttalande.

I den inom riksdagen väckta motion, varav berörda skrivelse föranleddes,

hade tillika yrkats, att utredning måtte verkställas om de villkor

och bestämmelser, som samhället till vissa sina medlemmars skydd borde

stadga med avseende på medicinsk verksamhet, utövad av personer, vilka

icke vore läkare.

I denna del anförde det andra kammarens tillfälliga utskott, som

behandlade såväl förut nämnda fråga som omförmälda motion, att frågan

härom vore av mycket svår och ömtålig natur. Att lämpligen karaktärisera

begreppet kvacksalveri, rörande vilket lagstiftningen vore och alltid

måste vara obestämd, vore nämligen icke ringa svårighet underkastat.

Klart vore till en början, att icke varje handling, företagen för att

rädda en människas liv eller för att bota en kroppsskada eller i avsikt

att hindra ett mänskligt lidande kunde vara brottslig och alltså förbjuden.

Gränsen måste sökas, där en sådan handling icke längre sammanfölle

med det biträde, var och en vore pliktig att lämna en i nöd stadd

människa, eller där den vore av så obetydlig beskaffenhet, att någon

skada till liv eller hälsa därav omöjligen kunde uppstå. Ty endast då en

handling överskrede denna gräns, kunde den vara av sådan beskaffenhet,

att de skäl, på vilka den vore förbjuden, hade tillämpning på densamma.

Men svårigheten läge just i att så bestämt angiva denna gräns, att

den handling, som överskrede densamma, även må hava den karaktär,

som erfordrades för att den skulle kunna betecknas såsom straffbar.

Ur rättslig synpunkt kunde det visserligen vara fördelaktigt, att,

såsom motionären avsett, få den otidsenliga kvacksalveriförordningen av

år 1688 upphävd och ersatt med en bestämmelse, som bättre motsvarade

tidens krav och som på ett lämpligare sätt reglerade den sjukvårdsverksamhet,

som för närvarande i stor skala utövades av personer,

vilka icke vore skickade för sådan verksamhet, utan endast ockrade på

lättrogenheten och vidskepelsen. Men då det torde vara omöjligt att

få denna bestämmelse så avfattad, att den icke komme att drabba även

den lekmannaverksamhet, som med obestridlig framgång utövades, särskilt

på orter, där läkare saknades, och som därför måste anses icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121.

3

blott tillåtlig, utan till och med lovvärd, kunde utskottet icke för sin

del finna eu lagstiftning, riktad mot kvacksalveriet i allmänhet, tillrådlig.

Andra kammaren hade också på dessa grunder så nyligen som

1895 och 1896 avslagit en av enskild motionär inom första kammaren

gjord hemställan om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående utfärdande

bland annat av nya föreskrifter rörande utövande av läkarverksamhet

för att genom sådana föreskrifter stävja kvacksalveriet inom landet.

På dessa grunder avstyrkte utskottet denna del av ifrågavarande

motion; och blev denna utskottets hemställan av vederbörande kammare

bifallen.

Det förslag, som innefattas i nu ifrågavarande proposition, avser dels

att reglera den i riksdagens omförmälda skrivelse angivna angelägenhet,

dels ock att i samband därmed skydda mot sådan obehörig läkarverksamhet,

som i allmänt och enskilt intresse icke bör vara tillåten. Ur

bägge synpunkterna har det blivit nödvändigt att närmare angiva, i

vilka fall behörig läkarverksamhet skall anses föreligga.

Vad angår förslaget i dess förra del — horn mistning av behörigheten

att utöva läkarkonsten''» — upptager detsamma den i omförmälda

riksdagsskrivelse antydda utväg att anknyta den ifrågavarande påföljden

till fall, då vissa brott från läkarens sida föreligga mot den allmänna

lagen, av domstol konstaterade. I sådan händelse har det överlåtits åt

administrativ myndighet, medicinalstyrelsen, att pröva, om »läkaren

finnes hava genom vad han sålunda låtit komma sig till last visat sig

ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt

utöva sin konst». Därest så befinnes vara fallet, har medicinalstyrelsen

att för viss tid eller för alltid återkalla hans legitimation. Härutöver

ålägger förslaget medicinalstyrelsen att, när läkare drabbas av sinnessjukdom

och han av sådan anledning blivit urståndsatt att nöjaktigt

utöva läkarkonsten, återkalla hans legitimation.

Skäl skulle väl kunna anföras för att efter mönster exempelvis av

strafflagens 22 kap., 3 och 4 §§ (vid fråga om försäljning av förfalskade

livs- eller läkemedel) m. fl. lagrum göra det till eu sak för domstolen

att i samband med ådömande av straff för viss förbrytelse jämväl

upptaga och avgöra frågan om mistning av vederbörandes »näringsrätt».

Å andra sidan kunde ifrågasättas en allmän utvidgning av den

medicinalstyrelsen, i egenskap av tillsyningsmyndighet över läkare, tillkommande

disciplinära befogenhet, vilken för närvarande enligt den för

styrelsen gällande instruktion är inskränkt till att, då underlydande

beträdas »med fel eller försummelse i sin befattning eller visar an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 121.

märkningsvärd okunnighet om de behörigen utfärdade föreskrifter,

vilka honom åligga att iakttaga eller tillämpa», härför tilldela honom

»föreställning och varning». En skärpning i allmänhet i någon form

av styrelsens myndighet i nämnda avseende eller beredande eljest

av möjlighet för ett effektivare övervakande i antydd riktning skulle

kunna anses erforderligt med hänsyn till det stora antal enskilt praktiserande

läkare, vilka, då de icke äro ämbets- eller tjänstemän, ej kunna

för fel eller försummelse i sitt yrke tilltalas eller dömas såsom sådana.

Yad åter »tjänsteläkarna» angår, har förslaget, samtidigt som det måst erkänna

de allmänna domstolarnas rätt och plikt att enligt allmän lag

beivra t. ex. »vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet» i

deras tjänst, överlåtit åt medicinalstyrelsen att därefter i sin ordning och

från sin synpunkt upptaga frågan om samma läkares mistning av legitimation

i anledning av samma vårdslöshet, försummelse etc.

Likasom emellertid förslaget i valet mellan olika utvägar, domstol

eller administrativ myndighet, kan anses gå eu medelväg, med

särskiljande därvid mellan å ena sidan domstols dom i anledning av

visst begånget brott och prövningen av frågan om den fortsatta behörigheten

såsom enskilt praktiserande läkare å den andra, kan det samtidigt

anses innebära en garanti mot för långt gående restriktioner i

den inslagna riktningen och måste ur sådan synpunkt, samt i betraktande

av den framhållna förutsättning, medicinalstyrelsen bör förväntas

äga för ett sakkunnigt bedömande av dessa förhållanden, anses vara

av fördel. Då med den ståndpunkt, förslaget i förevarande del intagit,

också torde uppnås det med riksdagens omförmälda skrivelse avsedda

syftet att till allmänhetens skydd kunna, om det verkligen erfordras,

avstänga läkare från en verksamhet, som måste befaras vara till skada

för allmänheten, har riksdagen ansett sig böra ansluta sig till den princip,

som vunnit uttryck i förslaget i denna del.

Ärenden av hithörande slag inom medicinalstyrelsen skola enligt gällande

instruktion handläggas i närvaro av generaldirektören, chefen för den

byrå, till vilken ärendet hör, samt ytterligare minst en byråchef, varvid

skall iakttagas, att chefen för kameralbyrån alltid skall vara en av dem;

och avgöres ärendet efter omröstning mellan de i beslutet deltagande. Då

det vidare skulle tillkomma regeringsrätten eventuellt med stöd av 2 §

16 mom. i lagen om regeringsrätt, att i sista hand avdöma hithörande

mål, lär den ytterligare säkerhet vinnas med avseende å målens behandling,

som kan erfordras.

Vidkommande det andra ämnet för det kungl. förslaget i fråga, »öm

läkarverksamhet av obehöriga», avser förslaget att söka å ena sidan effek
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 121.

tivare, än som för närvarande kan ske, träffa det osunda kvacksalveriet

samt å andra sidan ej lägga hinder i vägen för den av lekmän utövade

läkarverksamhet, som i vissa trakter av vårt land icke utan framgång bedrives

till gagn för traktens invånare, och vilken i förslaget betecknats

såsom övervägande nyttig.

Detta syfte, som även tidigare angivits såsom målet för en

ny lagstiftning på detta område, och vilket även riksdagen för sin del

finner beaktansvärt, söker förslaget vinna, dels genom vid straffpåföljd

meddelat ovillkorligt förbud för lekman att mot ersättning syssla

med behandling av vissa mer eller mindre allmänfarliga sjukdomar

eller med hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning,

dels ock för övrigt genom en viss lämplig befunnen hänsyn till omfattningen

och arten av lekmannens läkarverksamhet. I sist åsyftade vanligare

fall är det sålunda endast den yrkesmässiga lekmannaverksamheten

— den, som sker i avsevärdare omfattning mot ersättning — som

träffas av förslagets straffbestämmelser. Men även om sådan verksamhet

föreligger, upptager det kungl. förslaget icke något straff i fall, där det

utrönes, »att endast lindrigare vanligen förekommande åkommor behandlats

och därvid icke föreskrivits medel, som äro farliga för människors

liv eller hälsa», och detta oavsett, om skada till liv eller hälsa inträffat

eller icke. I fråga åter om övriga åkommor, som icke, på sätt nyss

erinrats, äro undantagna behandling av lekman, inträder under den angivna

förutsättningen av yrkesmässighet i verksamhetens utövning,

straffpåföljd enligt det kungl. förslaget, »där ej utrönes, att de, som

varit föremål för behandling, icke därav fått skada till liv eller hälsa».

Alltså — å ena sidan vid de lindrigare vanligen förekommande åkommorna

en, låt vara sällan inträffande inskränkning, jämfört med den

allmänna strafflagens förutsättning för straffbarhet, och å andra sidan

i övriga fall, som ej äro särskilt undantagna, ett i förhållande till den

allmänna lagstiftningen vidgat område för straffbarhet, vunnet huvudsakligen

genom undantag från allmänna regler om bevisning även i

dylika fall. De avvikelser från allmänna principer, som förslaget särskilt

i sist åsyftade del innebär, bliva desto mer framträdande, som det

måste förutsättas, att härvid vanliga regler om sammanträffande av brott

skola tillämpas. När åklagaren — förutsatt att överhuvud enligt förslaget

någon annan bevisning av honom skulle behöva förebringas än därom,

att en lekman yrkesmässigt bedrivit verksamhet såsom läkare -— i ett

av honom uppmärksammat fäll brustit i sin bevisning om att lekmannabehandlingen

vållat skada i den allmänna lagens mening och straff enligt

denna icke kan följa, skulle strafföreskrifterna i förslaget så att säga

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Riksdagens skrivelse Nr 121.

taga vid och bliva tillämpade, om ej svaranden kan styrka, att det

kausalsammanhang mellan behandling och skada, som åklagaren icke

kunnat uppvisa, icke förefinnes.

Även riksdagen har funnit lämpligt, att, där ej fråga är om särskilt

angivna allmänfarligare sjukdomar eller metoder, straffpåföljd enligt den

ifrågavarande lagstiftningen ej inträder, med mindre än att verksamheten

bedrives i den omfattning och på det sätt, att den kan betecknas såsom

yrkesmässig. Där så ej är fallet, skulle sålunda den allmänna strafflagstiftningen

anses vara tillfyllest. Härigenom lämnas sålunda, inom ramen

av sistnämnda lagstiftning, fri ej blott den lekmannaverksamhet, som

avser endast tillfällig läkarhjälp, utan även den läkarverksamhet, som i

en mängd bygder i viss omfattning utövas av personer, vilka huvudsakligen

sysselsätta sig med andra göromål, men som av ett eller annat

skäl börjat ägna sig åt läkarverksamhet bland de närmast boende i

trakter, där avståndet till läkare är stort.

Vidkommande åter den i det kungl. förslaget uppdragna åtskillnaden

mellan lindrigare, vanligen förekommande åkommor samt andra dylika,

har riksdagen, även frånsett den antydda innebörden av denna åtskillnad i

övrigt enligt förslaget, funnit densamma alltför obestämd för att kunna

i praktiska fall tjäna till underlag för bedömande av verksamhetens tilllåtlighet

eller icke.

Vad som är att anse såsom en lindrigare åkomma, kan vara mycket

ovisst, beroende på svårigheten att på tidigare stadium av en sjukdom

bestämma dess art. Och vad som är vanligen förekommande, kan bero

endast av lokala och därmed sammanhängande förhållanden, som ofta

måste avgöras efter mer eller mindre subjektiva synpunkter. Avfattningen

av förslaget i detta hänseende har riksdagen funnit ägnad att

kunna leda lekmannen in på en verksamhet, som i själva verket vore

för honom otillåten.

Riksdagen har av anförda skäl icke kunnat ansluta sig till förslagets

ståndpunkt i denna del. I stället har riksdagen ansett, att, utan upprätthållande

av sagda åtskillnad, straffhotet bör riktas mot de fall av yrkesmässig

läkarverksamhet från lekmannens sida, där behandlingen måste

anses hava varit av beskaffenhet att medföra fara för den behandlade.

Den strängare ställning, som lagstiftningen sålunda generellt skulle

komma att intaga gent emot lekmannen än i fråga om den examinerade

och särskilt legitimerade läkaren, synes nödig och naturlig med hänsyn

till den större risk, för vilken allmänheten av den förres verksamhet

utsättes. Den underlägsenhet i utbildning, som hos lekmannen måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 121.

förutsättas, innefattar också en särskild anledning för honom att iakttaga

lörsiktighet i allmänhet i utövningen av läkarverksamhet.

Med hänsyn till beskaffenheten av de bestämmelser, varom här är

fråga, särskilt i vad de avse läkarverksamhet av obehöriga, har riksdagen

ansett dem böra erhålla lags natur, något, som rörande sistnämnda

fråga även förutsatts vid dess tidigare behandling inom riksdagen. Av

sambandet mellan förslaget i berörda del och bestämmelserna om mistning

av behörigheten såsom läkare, bör vid sådant förhållande enligt

riksdagens uppfattning också följa, att en författning i dess helhet i föreliggande

ämnen bör antagas såsom lag.

Vad angår de särskilda paragraferna i det av riksdagen antagna

förslaget får riksdagen erinra följande.

1 §•

Den av riksdagen antagna ändring i denna paragraf är helt och

hållet formell, föranledd av, att förslaget antagits såsom lag.

3 §.

Riksdagen har ej funnit anledning att i fråga om paragrafen göra

annat än en formell ändring:.

O

. 4 §-

Riksdagen, har såsom särskild grund för återkallande av legitimation

vid sidan av sinnessjukdom upptagit jämväl annan rubbning i själstillståndet,

orsakad av missbruk av alkohol, morfin eller dylikt medel.

Liknande bestämmelser finnas i dansk lagstiftning. Då det"i dessa fall

lätteligen kan inträffa, att ansökan om tjänstledighet icke tillräckligt

snart kommer till stånd, har riksdagen förutsatt, att sjukdomstillståndet

understundom föranleder annan utväg att försätta den sjuke ur tjänstgöring-

och har av sådan anledning tillagt uttrycket »eller eljest icke

uppehåller sin befattning.» Övriga ändringar i paragrafen äro en följd

av de nämnda.

5 §.

Beträffande bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har

riksdagen ansett lämpligt, att i fall, som där åsyftas, domstolens protokoll

böra jämte utslaget insändas till medicinalstyrelsen, utan att särskild

begäran därom från styrelsens sida skall behöva framställas. Så

som regel torde nämligen kunna sägas, att stjnelsen utan att äga till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens skrivelse Nr 121.

gång till protokollen saknar möjlighet att bilda sig något bestämt omdöme

i den föreliggande frågan.

Den i paragrafens andra stycke vidtagna ändring är en följd av

ändringen i 4 §.

C §.

Då riksdagen ansett sig böra genom ett uttryckligt stadgande erinra

om det sammanträffande av brott, som, såvitt här i fråga, kan komma

att föreligga mellan allmänna strafflagen och förslaget, upphöjt till lag,

samt sådant sammanträffande kan hänföra sig antingen till § 6 eller § 7

i det kungl. förslaget, har riksdagen fört tillhopa dessa paragrafer till en.

1 mom. i denna paragraf motsvarar § 6 i förslaget.

Riksdagen har, i enlighet med den mening, som vunnit uttryck i

särskilda inom riksdagen väckta motioner, ansett skäligt, att straffet för

brott, som här avses, ej göres strängare än i fall, som åsyftas i § 7 första

stycket av Eders Kungl. Maj:ts förslag. Därför anser riksdagen, att, så

länge läkarens förbjudna verksamhet ej kan rubriceras såsom yrkesmässig,

straffet ej bör sättas högre än till böter till och med ettusen kronor.

Först om den erhåller yrkesmässig omfattning, har straffet synts böra

kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Momentets andra stycke har tillagts för att, i händelse den, som

enligt 1 § 4) tillerkänts behörighet att i viss begränsad omfattning

utöva läkarkonsten, överträder gränsen för det meddelade tillståndet,

uttryckligen angiva, att även han bör vara straffbar enligt detta

moment.

2 inom. första stycket motsvarar § 7 första stycket i det kungl.

förslaget.

Riksdagen har i enlighet med ett i väckt motion gjort yrkande

och på därvid anförda skäl ansett sig böra vid angivande av vissa

sjukdomar utbyta lungsot mot tuberkulos samt, såsom redan skett i

det av medicinalstyrelsen avgivna förslaget i ämnet, bland sjukdomar,

som sålunda enligt meddelade bestämmelser ej i något fall böra få behandlas

av lekman, upptaga även kräftsjukdom.

Straffbestämmelserna i detta moment hava av riksdagen bestämts

till desamma som i första momentet.

Vidkommande andra stycket av förevarande moment, som motsvarar

7 § andra stycket i det kungl. förslaget, har riksdagen redan härförut sökt

angiva sin ståndpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121.

I detta sammanhang vill emellertid riksdagen framhålla, att den

avfattning, som riksdagen givit nu förevarande stycke, visserligen

innebär, att straff kan inträda utan att behandling, varom här är

fråga, medfört påvisbar skada till liv eller hälsa för den behandlade.

De fall torde dock enligt sakens natur kunna förutsättas bliva skäligen

sällsynta, då anledning verkligen yppas att beivra en behandling, där

ingen skada inträffat. I varje händelse fordras därför, såsom angivits, att

läkarverksamhet bedrivits yrkesmässigt. Å andra sidan torde i allmänhet

genom de antagna bestämmelserna kunna träffas de upprörande fall av

bedrivet kvacksalveri, vilka i propositionen närmare omförmälts, och som

med det kungl. förslaget huvudsakligen åsyftas att för framtiden förhindra.

I särskilda inom riksdagen väckta motioner har framställts yrkande

om förbud för den, som ej är därtill behörig, att tillägga sig titel läkare

eller annan titel, som kan vara ägnad att ingiva den uppfattningen, att

han är examinerad läkare, varförutom hemställts om tillägg till förevarande

paragraf, i syfte att förbjuda »obehörig praktiker» att genom

annonsering i offentliga tidningar sprida kännedom om av honom såsom,

botade uppgivna sjuka eller på förhand bestämda mottagningar.

Åven riksdagen finner eu lagstiftning önskvärd, varigenom användningen

av här åsyftade illojala medel för reklam och geschäft behörigen

stävjas. Det har emellertid, såsom redan i propositionen gjorts gällande,

befunnits möta svårighet att i detta sammanhang till behandling

upptaga eu fråga, som måste anses såsom endast ett led i den

större på dagordningen stående frågan om illojal konkurrens. Det nära

sambandet mellan den allmänna lagstiftningen och tryckfrihetsförordningen

i förevarande del gör den antydda svårigheten än mer framträdande.

Detta gäller särskilt det ifrågatta förbudet mot vissa annonser,

ett ämne, vilket väsentligen faller inom tryckfrihetslagstiftningens ram.

Om mom. 3 i denna paragraf har riksdagen ovan yttrat sig. Att

den här meddelade hänvisningen till allmänna strafflagen anknutits till

fäll, som i detta sammanhang avses, nämligen att skada inträffat till liv

eller hälsa, utesluter naturligtvis icke, att sammanträffande av brott mot

denna och mot annan författning kan äga rum även i andra fall.

8 §•

Kiksdagen har ansett lämpligt att, förutom sjukgymnast och sjukvårdsbetjäning,

här upptaga även tandläkare.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 sand. 48 höft. (Nr 121.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 121.

13 §.

Riksdagen har ansett lämpligt att i sitt förslag under särskild paragraf

upptaga den ingress, varmed det kungl. förslaget inledes.

På grand av vad sålunda förekommit, har riksdagen, i anledning

av ifrågavarande proposition, för sin del antagit följande

Lag

om behörighet att utöva läkarkonsten.

1 §•

Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer

1) den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen och därefter

vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare);

2) den, som, utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd;

3) den, som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen

förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom

extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare vid

den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller

amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik;

4) den, som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom

riket utöva läkarkonsten, i den omfattning och under den tid tillåtelsen

avser.

2 §‘

Ansökan om legitimation, som i 1 § 1) sägs, göres hos medicinalstyrelsen.

Styrker sökanden därvid, att han inom riket avlagt medicine

licentiatexamen, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis,

där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande, på

grund varav vunnen legitimation enligt vad nedan stadgas skall återkallas.

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts

till straffarbete eller svårare straff

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121.

11

eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller 33 §, 15 kap. 9 eller 14 §

eller 18 kap. 6 § strafflagen till fängelse

eller, där lian innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten

bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fäll än nyss sagts för

brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig

förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på

viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han

sålunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende,

en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för

viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation;

dock att för läkare, som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen

utDämnd till läkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så

länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts

till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden.

Där läkare, som avses i 1 § 2), blivit dömd till mistning av befattningen

på viss tid, vare han under samma tid ej behörig att utöva

läkarkonsten.

4 §■

Varder legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet, orsakad av missbruk av alkohol, morfin eller

dylikt medel, ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall legitimationen

av medicinalstyrelsen ofördröjligen återkallas; dock att, där han

innehar läkarbefattning, vartill han blivit utnämnd av Konungen eller avmedicinalstyrelsen,

legitimationen må återkallas allenast för tid, under

vilken han av nämnda anledning åtnjuter tjänstledighet eller eljest icke

uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han eller upphör eljest förhållande,

som föranlett legitimationens återkallande, må han ånyo vinna legitimation.

Läkare, som avses i 1 § 2), vare'' ej behörig att utöva läkarkonsten

under tid, då han av anledning, som i denna ''paragraf ornförmäles,

icke uppehåller sin befattning.

5 §•

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller

33 §, 15 kap. 9 eller 14 § eller 18 kap. 6 § strafflagen till fängelse

s. 12 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121.

12

eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare

av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom

brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen

eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen

insända protokoll och utslag i målet.

Har någon, som innehar Konungens särskilda tillstånd att utöva

läkarkonsten, blivit så dömd, som i första stycket sägs, eller har den,

som innehar dylikt tillstånd, av anledning, -som i 4 § omförmäles, blivit

ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall medicinalstyrelsen,

efter att hava erhållit kännedom om förhållandet, ofördröjligen göra

anmälan därom hos Konungen.

6 §.

1 mom. Om någon, som enligt 1 § varit behörig att utöva

läkarkonsten, men ej längre äger sådan behörighet, mot ersättning

utövar läkarkonsten, straffes med böter från och med femtio till och

med ettusen kronor. Slcer det yrkesmässigt, md straffet kunna höjas till

fängelse i högst ett av.

Lag samma vare, om någon överskrider honom enligt 1 § 4 mom.

meddelad särskild tillåtelse att i viss omfattning utöva läkarkonsten.

2 mom. Om någon, som ej är eller varit behörig till läkarkonstens

utövning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos,

kräftsjukdom, eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars

införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter,

eller företager hypnotisk behandling eller behandling under

allmän bedövning, straffes med böter från och med femtio till och med

ettusen kronor. Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse

i högst ett år.

Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill

behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall, där behandlingen varit av

beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, dömas

till böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

3 inom. Har någon, som gjort sig skyldig till brott, som i 1 eller 2

mom. sägs, därvid vållat annan skada till liv eller hälsa, gälle vad i allmänna

strafflagen 4 kap. 1 § är stadgat.

7 §-

År någon delaktig i förseelse mot denna lag, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen för varje fall är stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 121. 13

5 §.

Verksamhet, som tillkommer tandläkare, sjukgymnast eller sjukvård

sbetjäning, anses ej som utövning av läkarkonsten enligt denna lag.

9 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

mot denna lag fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och

han därav undfått del, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan

förseelse; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

W §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.

11 §■

Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till lulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas efter allmän strafflag;.

12 §.

I beslut, som enligt denna lag meddelats av medicinalstyrelsen, må

ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, utan hinder av besvär, beslutet lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda kan varda förordnat.

13 §.

Genom denna lag upphävas de i Kongl. Maj:ts Privilegier för Collegium

Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt

utövande av läkarkonsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Läkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som

legitimerad läkare enligt denna lag.

Stockholm den 18 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.