Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.
1915-05-18 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1915:121, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 121.
1
Nr 121.
Godkänd av första kammaren den 18 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.
May.ts proposition med förslag till förordning om behörighet
att utöva läkarkonsten.
(Särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Genom en den 26 februari 1915 dagtecknad proposition, nr 85, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden, inhämtat riksdagens yttrande över
ett i propositionen intaget förslag till förordning om behörighet att
utöva läkarkonsten.
I skrivelse den 11 maj 1907 anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, om och i vad mån läkare måtte såsom
straffpåföljd eller av annan orsak kunna för längre eller kortare tid
fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet samt därefter till riksdagen
inkomma med det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
I skrivelsen framhöll riksdagen, att det syntes uppenbart, att även
hos oss något måste göras för att verksammare motverka fel och försummelser
vid utövande av läkarens yrke. Huruvida man för uppnående av ett
sådant syfte borde genom detaljerade bestämmelser i strafflagen och genom
Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 14 saml. 48 käft. (Nr 121.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 121.
hot om sträng bestraffning söka förekomma tjänstefel eller sådant brott,
vartill just läkarens yrke särskilt kunde giva anledning, eller om man
hellre, vare sig uteslutande eller i samband med förenämnda straffmetod,
borde genom en bestämmelse om behörighetens fråndömande såsom
straffpåföljd söka avskära möjligheterna, åtminstone i vissa fall, för
en brottslig läkare att upprepa sin förseelse, därom ansåge sig riksdagen
icke kunna göra något uttalande.
I den inom riksdagen väckta motion, varav berörda skrivelse föranleddes,
hade tillika yrkats, att utredning måtte verkställas om de villkor
och bestämmelser, som samhället till vissa sina medlemmars skydd borde
stadga med avseende på medicinsk verksamhet, utövad av personer, vilka
icke vore läkare.
I denna del anförde det andra kammarens tillfälliga utskott, som
behandlade såväl förut nämnda fråga som omförmälda motion, att frågan
härom vore av mycket svår och ömtålig natur. Att lämpligen karaktärisera
begreppet kvacksalveri, rörande vilket lagstiftningen vore och alltid
måste vara obestämd, vore nämligen icke ringa svårighet underkastat.
Klart vore till en början, att icke varje handling, företagen för att
rädda en människas liv eller för att bota en kroppsskada eller i avsikt
att hindra ett mänskligt lidande kunde vara brottslig och alltså förbjuden.
Gränsen måste sökas, där en sådan handling icke längre sammanfölle
med det biträde, var och en vore pliktig att lämna en i nöd stadd
människa, eller där den vore av så obetydlig beskaffenhet, att någon
skada till liv eller hälsa därav omöjligen kunde uppstå. Ty endast då en
handling överskrede denna gräns, kunde den vara av sådan beskaffenhet,
att de skäl, på vilka den vore förbjuden, hade tillämpning på densamma.
Men svårigheten läge just i att så bestämt angiva denna gräns, att
den handling, som överskrede densamma, även må hava den karaktär,
som erfordrades för att den skulle kunna betecknas såsom straffbar.
Ur rättslig synpunkt kunde det visserligen vara fördelaktigt, att,
såsom motionären avsett, få den otidsenliga kvacksalveriförordningen av
år 1688 upphävd och ersatt med en bestämmelse, som bättre motsvarade
tidens krav och som på ett lämpligare sätt reglerade den sjukvårdsverksamhet,
som för närvarande i stor skala utövades av personer,
vilka icke vore skickade för sådan verksamhet, utan endast ockrade på
lättrogenheten och vidskepelsen. Men då det torde vara omöjligt att
få denna bestämmelse så avfattad, att den icke komme att drabba även
den lekmannaverksamhet, som med obestridlig framgång utövades, särskilt
på orter, där läkare saknades, och som därför måste anses icke
Riksdagens skrivelse Nr 121.
3
blott tillåtlig, utan till och med lovvärd, kunde utskottet icke för sin
del finna eu lagstiftning, riktad mot kvacksalveriet i allmänhet, tillrådlig.
Andra kammaren hade också på dessa grunder så nyligen som
1895 och 1896 avslagit en av enskild motionär inom första kammaren
gjord hemställan om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående utfärdande
bland annat av nya föreskrifter rörande utövande av läkarverksamhet
för att genom sådana föreskrifter stävja kvacksalveriet inom landet.
På dessa grunder avstyrkte utskottet denna del av ifrågavarande
motion; och blev denna utskottets hemställan av vederbörande kammare
bifallen.
Det förslag, som innefattas i nu ifrågavarande proposition, avser dels
att reglera den i riksdagens omförmälda skrivelse angivna angelägenhet,
dels ock att i samband därmed skydda mot sådan obehörig läkarverksamhet,
som i allmänt och enskilt intresse icke bör vara tillåten. Ur
bägge synpunkterna har det blivit nödvändigt att närmare angiva, i
vilka fall behörig läkarverksamhet skall anses föreligga.
Vad angår förslaget i dess förra del — horn mistning av behörigheten
att utöva läkarkonsten''» — upptager detsamma den i omförmälda
riksdagsskrivelse antydda utväg att anknyta den ifrågavarande påföljden
till fall, då vissa brott från läkarens sida föreligga mot den allmänna
lagen, av domstol konstaterade. I sådan händelse har det överlåtits åt
administrativ myndighet, medicinalstyrelsen, att pröva, om »läkaren
finnes hava genom vad han sålunda låtit komma sig till last visat sig
ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt
utöva sin konst». Därest så befinnes vara fallet, har medicinalstyrelsen
att för viss tid eller för alltid återkalla hans legitimation. Härutöver
ålägger förslaget medicinalstyrelsen att, när läkare drabbas av sinnessjukdom
och han av sådan anledning blivit urståndsatt att nöjaktigt
utöva läkarkonsten, återkalla hans legitimation.
Skäl skulle väl kunna anföras för att efter mönster exempelvis av
strafflagens 22 kap., 3 och 4 §§ (vid fråga om försäljning av förfalskade
livs- eller läkemedel) m. fl. lagrum göra det till eu sak för domstolen
att i samband med ådömande av straff för viss förbrytelse jämväl
upptaga och avgöra frågan om mistning av vederbörandes »näringsrätt».
Å andra sidan kunde ifrågasättas en allmän utvidgning av den
medicinalstyrelsen, i egenskap av tillsyningsmyndighet över läkare, tillkommande
disciplinära befogenhet, vilken för närvarande enligt den för
styrelsen gällande instruktion är inskränkt till att, då underlydande
beträdas »med fel eller försummelse i sin befattning eller visar an
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 121.
märkningsvärd okunnighet om de behörigen utfärdade föreskrifter,
vilka honom åligga att iakttaga eller tillämpa», härför tilldela honom
»föreställning och varning». En skärpning i allmänhet i någon form
av styrelsens myndighet i nämnda avseende eller beredande eljest
av möjlighet för ett effektivare övervakande i antydd riktning skulle
kunna anses erforderligt med hänsyn till det stora antal enskilt praktiserande
läkare, vilka, då de icke äro ämbets- eller tjänstemän, ej kunna
för fel eller försummelse i sitt yrke tilltalas eller dömas såsom sådana.
Yad åter »tjänsteläkarna» angår, har förslaget, samtidigt som det måst erkänna
de allmänna domstolarnas rätt och plikt att enligt allmän lag
beivra t. ex. »vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet» i
deras tjänst, överlåtit åt medicinalstyrelsen att därefter i sin ordning och
från sin synpunkt upptaga frågan om samma läkares mistning av legitimation
i anledning av samma vårdslöshet, försummelse etc.
Likasom emellertid förslaget i valet mellan olika utvägar, domstol
eller administrativ myndighet, kan anses gå eu medelväg, med
särskiljande därvid mellan å ena sidan domstols dom i anledning av
visst begånget brott och prövningen av frågan om den fortsatta behörigheten
såsom enskilt praktiserande läkare å den andra, kan det samtidigt
anses innebära en garanti mot för långt gående restriktioner i
den inslagna riktningen och måste ur sådan synpunkt, samt i betraktande
av den framhållna förutsättning, medicinalstyrelsen bör förväntas
äga för ett sakkunnigt bedömande av dessa förhållanden, anses vara
av fördel. Då med den ståndpunkt, förslaget i förevarande del intagit,
också torde uppnås det med riksdagens omförmälda skrivelse avsedda
syftet att till allmänhetens skydd kunna, om det verkligen erfordras,
avstänga läkare från en verksamhet, som måste befaras vara till skada
för allmänheten, har riksdagen ansett sig böra ansluta sig till den princip,
som vunnit uttryck i förslaget i denna del.
Ärenden av hithörande slag inom medicinalstyrelsen skola enligt gällande
instruktion handläggas i närvaro av generaldirektören, chefen för den
byrå, till vilken ärendet hör, samt ytterligare minst en byråchef, varvid
skall iakttagas, att chefen för kameralbyrån alltid skall vara en av dem;
och avgöres ärendet efter omröstning mellan de i beslutet deltagande. Då
det vidare skulle tillkomma regeringsrätten eventuellt med stöd av 2 §
16 mom. i lagen om regeringsrätt, att i sista hand avdöma hithörande
mål, lär den ytterligare säkerhet vinnas med avseende å målens behandling,
som kan erfordras.
Vidkommande det andra ämnet för det kungl. förslaget i fråga, »öm
läkarverksamhet av obehöriga», avser förslaget att söka å ena sidan effek
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 121.
tivare, än som för närvarande kan ske, träffa det osunda kvacksalveriet
samt å andra sidan ej lägga hinder i vägen för den av lekmän utövade
läkarverksamhet, som i vissa trakter av vårt land icke utan framgång bedrives
till gagn för traktens invånare, och vilken i förslaget betecknats
såsom övervägande nyttig.
Detta syfte, som även tidigare angivits såsom målet för en
ny lagstiftning på detta område, och vilket även riksdagen för sin del
finner beaktansvärt, söker förslaget vinna, dels genom vid straffpåföljd
meddelat ovillkorligt förbud för lekman att mot ersättning syssla
med behandling av vissa mer eller mindre allmänfarliga sjukdomar
eller med hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning,
dels ock för övrigt genom en viss lämplig befunnen hänsyn till omfattningen
och arten av lekmannens läkarverksamhet. I sist åsyftade vanligare
fall är det sålunda endast den yrkesmässiga lekmannaverksamheten
— den, som sker i avsevärdare omfattning mot ersättning — som
träffas av förslagets straffbestämmelser. Men även om sådan verksamhet
föreligger, upptager det kungl. förslaget icke något straff i fall, där det
utrönes, »att endast lindrigare vanligen förekommande åkommor behandlats
och därvid icke föreskrivits medel, som äro farliga för människors
liv eller hälsa», och detta oavsett, om skada till liv eller hälsa inträffat
eller icke. I fråga åter om övriga åkommor, som icke, på sätt nyss
erinrats, äro undantagna behandling av lekman, inträder under den angivna
förutsättningen av yrkesmässighet i verksamhetens utövning,
straffpåföljd enligt det kungl. förslaget, »där ej utrönes, att de, som
varit föremål för behandling, icke därav fått skada till liv eller hälsa».
Alltså — å ena sidan vid de lindrigare vanligen förekommande åkommorna
en, låt vara sällan inträffande inskränkning, jämfört med den
allmänna strafflagens förutsättning för straffbarhet, och å andra sidan
i övriga fall, som ej äro särskilt undantagna, ett i förhållande till den
allmänna lagstiftningen vidgat område för straffbarhet, vunnet huvudsakligen
genom undantag från allmänna regler om bevisning även i
dylika fall. De avvikelser från allmänna principer, som förslaget särskilt
i sist åsyftade del innebär, bliva desto mer framträdande, som det
måste förutsättas, att härvid vanliga regler om sammanträffande av brott
skola tillämpas. När åklagaren — förutsatt att överhuvud enligt förslaget
någon annan bevisning av honom skulle behöva förebringas än därom,
att en lekman yrkesmässigt bedrivit verksamhet såsom läkare -— i ett
av honom uppmärksammat fäll brustit i sin bevisning om att lekmannabehandlingen
vållat skada i den allmänna lagens mening och straff enligt
denna icke kan följa, skulle strafföreskrifterna i förslaget så att säga
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Riksdagens skrivelse Nr 121.
taga vid och bliva tillämpade, om ej svaranden kan styrka, att det
kausalsammanhang mellan behandling och skada, som åklagaren icke
kunnat uppvisa, icke förefinnes.
Även riksdagen har funnit lämpligt, att, där ej fråga är om särskilt
angivna allmänfarligare sjukdomar eller metoder, straffpåföljd enligt den
ifrågavarande lagstiftningen ej inträder, med mindre än att verksamheten
bedrives i den omfattning och på det sätt, att den kan betecknas såsom
yrkesmässig. Där så ej är fallet, skulle sålunda den allmänna strafflagstiftningen
anses vara tillfyllest. Härigenom lämnas sålunda, inom ramen
av sistnämnda lagstiftning, fri ej blott den lekmannaverksamhet, som
avser endast tillfällig läkarhjälp, utan även den läkarverksamhet, som i
en mängd bygder i viss omfattning utövas av personer, vilka huvudsakligen
sysselsätta sig med andra göromål, men som av ett eller annat
skäl börjat ägna sig åt läkarverksamhet bland de närmast boende i
trakter, där avståndet till läkare är stort.
Vidkommande åter den i det kungl. förslaget uppdragna åtskillnaden
mellan lindrigare, vanligen förekommande åkommor samt andra dylika,
har riksdagen, även frånsett den antydda innebörden av denna åtskillnad i
övrigt enligt förslaget, funnit densamma alltför obestämd för att kunna
i praktiska fall tjäna till underlag för bedömande av verksamhetens tilllåtlighet
eller icke.
Vad som är att anse såsom en lindrigare åkomma, kan vara mycket
ovisst, beroende på svårigheten att på tidigare stadium av en sjukdom
bestämma dess art. Och vad som är vanligen förekommande, kan bero
endast av lokala och därmed sammanhängande förhållanden, som ofta
måste avgöras efter mer eller mindre subjektiva synpunkter. Avfattningen
av förslaget i detta hänseende har riksdagen funnit ägnad att
kunna leda lekmannen in på en verksamhet, som i själva verket vore
för honom otillåten.
Riksdagen har av anförda skäl icke kunnat ansluta sig till förslagets
ståndpunkt i denna del. I stället har riksdagen ansett, att, utan upprätthållande
av sagda åtskillnad, straffhotet bör riktas mot de fall av yrkesmässig
läkarverksamhet från lekmannens sida, där behandlingen måste
anses hava varit av beskaffenhet att medföra fara för den behandlade.
Den strängare ställning, som lagstiftningen sålunda generellt skulle
komma att intaga gent emot lekmannen än i fråga om den examinerade
och särskilt legitimerade läkaren, synes nödig och naturlig med hänsyn
till den större risk, för vilken allmänheten av den förres verksamhet
utsättes. Den underlägsenhet i utbildning, som hos lekmannen måste
7
Riksdagens skrivelse Nr 121.
förutsättas, innefattar också en särskild anledning för honom att iakttaga
lörsiktighet i allmänhet i utövningen av läkarverksamhet.
Med hänsyn till beskaffenheten av de bestämmelser, varom här är
fråga, särskilt i vad de avse läkarverksamhet av obehöriga, har riksdagen
ansett dem böra erhålla lags natur, något, som rörande sistnämnda
fråga även förutsatts vid dess tidigare behandling inom riksdagen. Av
sambandet mellan förslaget i berörda del och bestämmelserna om mistning
av behörigheten såsom läkare, bör vid sådant förhållande enligt
riksdagens uppfattning också följa, att en författning i dess helhet i föreliggande
ämnen bör antagas såsom lag.
Vad angår de särskilda paragraferna i det av riksdagen antagna
förslaget får riksdagen erinra följande.
1 §•
Den av riksdagen antagna ändring i denna paragraf är helt och
hållet formell, föranledd av, att förslaget antagits såsom lag.
3 §.
Riksdagen har ej funnit anledning att i fråga om paragrafen göra
annat än en formell ändring:.
O
. 4 §-
Riksdagen, har såsom särskild grund för återkallande av legitimation
vid sidan av sinnessjukdom upptagit jämväl annan rubbning i själstillståndet,
orsakad av missbruk av alkohol, morfin eller dylikt medel.
Liknande bestämmelser finnas i dansk lagstiftning. Då det"i dessa fall
lätteligen kan inträffa, att ansökan om tjänstledighet icke tillräckligt
snart kommer till stånd, har riksdagen förutsatt, att sjukdomstillståndet
understundom föranleder annan utväg att försätta den sjuke ur tjänstgöring-
och har av sådan anledning tillagt uttrycket »eller eljest icke
uppehåller sin befattning.» Övriga ändringar i paragrafen äro en följd
av de nämnda.
5 §.
Beträffande bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har
riksdagen ansett lämpligt, att i fall, som där åsyftas, domstolens protokoll
böra jämte utslaget insändas till medicinalstyrelsen, utan att särskild
begäran därom från styrelsens sida skall behöva framställas. Så
som regel torde nämligen kunna sägas, att stjnelsen utan att äga till
-
8 Riksdagens skrivelse Nr 121.
gång till protokollen saknar möjlighet att bilda sig något bestämt omdöme
i den föreliggande frågan.
Den i paragrafens andra stycke vidtagna ändring är en följd av
ändringen i 4 §.
C §.
Då riksdagen ansett sig böra genom ett uttryckligt stadgande erinra
om det sammanträffande av brott, som, såvitt här i fråga, kan komma
att föreligga mellan allmänna strafflagen och förslaget, upphöjt till lag,
samt sådant sammanträffande kan hänföra sig antingen till § 6 eller § 7
i det kungl. förslaget, har riksdagen fört tillhopa dessa paragrafer till en.
1 mom. i denna paragraf motsvarar § 6 i förslaget.
Riksdagen har, i enlighet med den mening, som vunnit uttryck i
särskilda inom riksdagen väckta motioner, ansett skäligt, att straffet för
brott, som här avses, ej göres strängare än i fall, som åsyftas i § 7 första
stycket av Eders Kungl. Maj:ts förslag. Därför anser riksdagen, att, så
länge läkarens förbjudna verksamhet ej kan rubriceras såsom yrkesmässig,
straffet ej bör sättas högre än till böter till och med ettusen kronor.
Först om den erhåller yrkesmässig omfattning, har straffet synts böra
kunna höjas till fängelse i högst ett år.
Momentets andra stycke har tillagts för att, i händelse den, som
enligt 1 § 4) tillerkänts behörighet att i viss begränsad omfattning
utöva läkarkonsten, överträder gränsen för det meddelade tillståndet,
uttryckligen angiva, att även han bör vara straffbar enligt detta
moment.
2 inom. första stycket motsvarar § 7 första stycket i det kungl.
förslaget.
Riksdagen har i enlighet med ett i väckt motion gjort yrkande
och på därvid anförda skäl ansett sig böra vid angivande av vissa
sjukdomar utbyta lungsot mot tuberkulos samt, såsom redan skett i
det av medicinalstyrelsen avgivna förslaget i ämnet, bland sjukdomar,
som sålunda enligt meddelade bestämmelser ej i något fall böra få behandlas
av lekman, upptaga även kräftsjukdom.
Straffbestämmelserna i detta moment hava av riksdagen bestämts
till desamma som i första momentet.
Vidkommande andra stycket av förevarande moment, som motsvarar
7 § andra stycket i det kungl. förslaget, har riksdagen redan härförut sökt
angiva sin ståndpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 121.
I detta sammanhang vill emellertid riksdagen framhålla, att den
avfattning, som riksdagen givit nu förevarande stycke, visserligen
innebär, att straff kan inträda utan att behandling, varom här är
fråga, medfört påvisbar skada till liv eller hälsa för den behandlade.
De fall torde dock enligt sakens natur kunna förutsättas bliva skäligen
sällsynta, då anledning verkligen yppas att beivra en behandling, där
ingen skada inträffat. I varje händelse fordras därför, såsom angivits, att
läkarverksamhet bedrivits yrkesmässigt. Å andra sidan torde i allmänhet
genom de antagna bestämmelserna kunna träffas de upprörande fall av
bedrivet kvacksalveri, vilka i propositionen närmare omförmälts, och som
med det kungl. förslaget huvudsakligen åsyftas att för framtiden förhindra.
I särskilda inom riksdagen väckta motioner har framställts yrkande
om förbud för den, som ej är därtill behörig, att tillägga sig titel läkare
eller annan titel, som kan vara ägnad att ingiva den uppfattningen, att
han är examinerad läkare, varförutom hemställts om tillägg till förevarande
paragraf, i syfte att förbjuda »obehörig praktiker» att genom
annonsering i offentliga tidningar sprida kännedom om av honom såsom,
botade uppgivna sjuka eller på förhand bestämda mottagningar.
Åven riksdagen finner eu lagstiftning önskvärd, varigenom användningen
av här åsyftade illojala medel för reklam och geschäft behörigen
stävjas. Det har emellertid, såsom redan i propositionen gjorts gällande,
befunnits möta svårighet att i detta sammanhang till behandling
upptaga eu fråga, som måste anses såsom endast ett led i den
större på dagordningen stående frågan om illojal konkurrens. Det nära
sambandet mellan den allmänna lagstiftningen och tryckfrihetsförordningen
i förevarande del gör den antydda svårigheten än mer framträdande.
Detta gäller särskilt det ifrågatta förbudet mot vissa annonser,
ett ämne, vilket väsentligen faller inom tryckfrihetslagstiftningens ram.
Om mom. 3 i denna paragraf har riksdagen ovan yttrat sig. Att
den här meddelade hänvisningen till allmänna strafflagen anknutits till
fäll, som i detta sammanhang avses, nämligen att skada inträffat till liv
eller hälsa, utesluter naturligtvis icke, att sammanträffande av brott mot
denna och mot annan författning kan äga rum även i andra fall.
8 §•
Kiksdagen har ansett lämpligt att, förutom sjukgymnast och sjukvårdsbetjäning,
här upptaga även tandläkare.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 sand. 48 höft. (Nr 121.)
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 121.
13 §.
Riksdagen har ansett lämpligt att i sitt förslag under särskild paragraf
upptaga den ingress, varmed det kungl. förslaget inledes.
På grand av vad sålunda förekommit, har riksdagen, i anledning
av ifrågavarande proposition, för sin del antagit följande
Lag
om behörighet att utöva läkarkonsten.
1 §•
Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer
1) den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen och därefter
vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare);
2) den, som, utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd;
3) den, som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom
extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare vid
den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller
amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik;
4) den, som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom
riket utöva läkarkonsten, i den omfattning och under den tid tillåtelsen
avser.
2 §‘
Ansökan om legitimation, som i 1 § 1) sägs, göres hos medicinalstyrelsen.
Styrker sökanden därvid, att han inom riket avlagt medicine
licentiatexamen, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis,
där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande, på
grund varav vunnen legitimation enligt vad nedan stadgas skall återkallas.
3 §.
Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts
till straffarbete eller svårare straff
Riksdagens skrivelse Nr 121.
11
eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller 33 §, 15 kap. 9 eller 14 §
eller 18 kap. 6 § strafflagen till fängelse
eller, där lian innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten
bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fäll än nyss sagts för
brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig
förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på
viss tid
eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,
skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han
sålunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende,
en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för
viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation;
dock att för läkare, som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen
utDämnd till läkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så
länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts
till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden.
Där läkare, som avses i 1 § 2), blivit dömd till mistning av befattningen
på viss tid, vare han under samma tid ej behörig att utöva
läkarkonsten.
4 §■
Varder legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet, orsakad av missbruk av alkohol, morfin eller
dylikt medel, ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall legitimationen
av medicinalstyrelsen ofördröjligen återkallas; dock att, där han
innehar läkarbefattning, vartill han blivit utnämnd av Konungen eller avmedicinalstyrelsen,
legitimationen må återkallas allenast för tid, under
vilken han av nämnda anledning åtnjuter tjänstledighet eller eljest icke
uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han eller upphör eljest förhållande,
som föranlett legitimationens återkallande, må han ånyo vinna legitimation.
Läkare, som avses i 1 § 2), vare'' ej behörig att utöva läkarkonsten
under tid, då han av anledning, som i denna ''paragraf ornförmäles,
icke uppehåller sin befattning.
5 §•
Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete
eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller
33 §, 15 kap. 9 eller 14 § eller 18 kap. 6 § strafflagen till fängelse
Riksdagens skrivelse Nr 121.
12
eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare
av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom
brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen
eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen
insända protokoll och utslag i målet.
Har någon, som innehar Konungens särskilda tillstånd att utöva
läkarkonsten, blivit så dömd, som i första stycket sägs, eller har den,
som innehar dylikt tillstånd, av anledning, -som i 4 § omförmäles, blivit
ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall medicinalstyrelsen,
efter att hava erhållit kännedom om förhållandet, ofördröjligen göra
anmälan därom hos Konungen.
6 §.
1 mom. Om någon, som enligt 1 § varit behörig att utöva
läkarkonsten, men ej längre äger sådan behörighet, mot ersättning
utövar läkarkonsten, straffes med böter från och med femtio till och
med ettusen kronor. Slcer det yrkesmässigt, md straffet kunna höjas till
fängelse i högst ett av.
Lag samma vare, om någon överskrider honom enligt 1 § 4 mom.
meddelad särskild tillåtelse att i viss omfattning utöva läkarkonsten.
2 mom. Om någon, som ej är eller varit behörig till läkarkonstens
utövning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos,
kräftsjukdom, eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars
införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter,
eller företager hypnotisk behandling eller behandling under
allmän bedövning, straffes med böter från och med femtio till och med
ettusen kronor. Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse
i högst ett år.
Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill
behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall, där behandlingen varit av
beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, dömas
till böter från och med femtio till och med ettusen kronor.
3 inom. Har någon, som gjort sig skyldig till brott, som i 1 eller 2
mom. sägs, därvid vållat annan skada till liv eller hälsa, gälle vad i allmänna
strafflagen 4 kap. 1 § är stadgat.
7 §-
År någon delaktig i förseelse mot denna lag, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen för varje fall är stadgat.
Riksdagens skrivelse Nr 121. 13
5 §.
Verksamhet, som tillkommer tandläkare, sjukgymnast eller sjukvård
sbetjäning, anses ej som utövning av läkarkonsten enligt denna lag.
9 §.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna lag fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och
han därav undfått del, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.
W §.
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.
11 §■
Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till lulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas efter allmän strafflag;.
12 §.
I beslut, som enligt denna lag meddelats av medicinalstyrelsen, må
ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut; skolande dock, utan hinder av besvär, beslutet lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan varda förordnat.
13 §.
Genom denna lag upphävas de i Kongl. Maj:ts Privilegier för Collegium
Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt
utövande av läkarkonsten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.
Läkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som
legitimerad läkare enligt denna lag.
Stockholm den 18 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.