Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt läkare av mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.

1915-05-19 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1915:132, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt läkare av mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 132.

1

Nr 132.

Godkänd av första kammaren den 19 maj 1915.

Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts

propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas

sida för beredande av driftkredit åt läkare av

mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om

centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad

lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

(Sammansätta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

Genom en den 16 april 1915 dagtecknad proposition, nr 119, har

Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogade utdrag

av i statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att

»dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel

åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre

jordbruk:

Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss

ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa) kan,

sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Magt meddelar,

vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå bidrag

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 52 käft. (Nr 132.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 132.

utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna. Dessa

bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och ett av de fyra

första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt med en krona

för medlem under varf och ett av följande sex år och beräknas efter

det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid

närmast föregående år städse haft.

Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för

ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)

kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,

vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla

bidrag utan återbetalningsskyldighet dels till organisationskostnader

med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna

med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter det,

då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande

fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.

Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,

skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva

tillsyn över centralkassans verksamhet.

Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket

centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande.

Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,

förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning

och räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats

styrelsen, och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet

meddelats.

Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges

av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där vederbörande

kassas styrelse har sitt säte.

Ansökan därom skall vara åtföljd av:

styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering

och om godkännande från det allmännas sida;

samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:

dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen

för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet

för samma år för styreisen,

dels ock,

där ansökningen göres av jordbrukskassa, en av dess styrelse på

heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan

under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte sär
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 132.

skilt yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty

ovan sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet,

eller av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan

är ansluten till en sådan,

samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,

yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall

förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna

det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.

Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,

meddelas av Kungl. Maj:t;

dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett

förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande

av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;

samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,

som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens

obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret

överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innehavas såsom

en gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt

för kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina

fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,

som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess

förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och

under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom

intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn

över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande

skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans

styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga

föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom

influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret

ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna

därvid tillika i första hand hembjudas riksgäldskontoret till

inlösen.»

Vidare har Eders Kungl. Maj:t genom en samma dag dagtecknad

proposition, nr 129, under åberopande av propositionen bifogade utdrag

av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen

att antaga följande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 132.

“Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förutom Sveriges riksbank må ej annan här i riket driva bankrörelse

än

1) bankaktiebolag,

2) solidariskt bankbolag,

3) enskild man eller handelsbolag, i vars firma ingår personnamn.

Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken

ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen

begagnas.

Angående emissionsbank, postsparbanken, sparbank, centralkassa

för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som

uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 132.

5

“Förslag

till

Lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för

jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med centralkassa för jordbrukskredit förstås i denna lag sådan

ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller liera län

av ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda

driftkredit åt idkare av mindre jordbruk.

2 §.

Har centralkassa för jordbrukskredit i enlighet med bestämmelser,

vilka Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida,

må Konungen kunna på villkor, som prövas lämpliga, giva kassan tillstånd

att från allmänheten mottaga insättningar å sparkasseräkning, så

ock, i den mån särskilda omständigheter föranleda därtill, å viss eller

vissa _ andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke medföra

skyldighet att vid anfordran återbetala insatt belopp.

3 §.

Har centralkassa, vilken med Konungens tillstånd från allmänheten

mottagit insättningar på räkning, som ovan sägs, råkat i konkurstillstånd,

skola i avseende å dess konkurs, utöver vad som i allmänhet gäller

i fråga om ekonomisk förenings konkurs, de särskilda bestämmelser,

som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs, äga motsvarande tilllämpning.

Denna Jag träder i kraft den 1 januari 1916.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 132.

samt

“F ö rs1a g

Lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sparbank må ej driva inlåningsrörelse under annan form, än i 1

§ omförmäles; och äger sparbank därvid icke ikläda sig skyldighet att

annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel, styrelsen

dock öppet lämnat att, då sådant utan olägenhet kan ske, medgiva utbetalning

utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. För fyllande av

tillfälligt penningbehov må sparbank upptaga lån och öppna kreditivräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis

än skuldebrev.

Oavsett vad här ovan stadgats skall det dock vara sparbank obetaget

att med ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss ort

bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och

som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit

godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om öppnande för kassan

av löpande räkning eller kreditivräkning.

Lämnas lån mot borgen eller mot pant av skuldebrev med borgen,

skall, där icke gäldenaren utfäster sig att inom tre månader återgälda

lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner

nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöver

tio år må icke lån, varom nu är sagt, utestå; skolande å lån av ifrågavarande

beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, avbetalning

årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för vilken lånet

beviljats, blivit i skuldebrevet bestämt, där icke styrelsen begagnar sin

rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet kvarstår,

skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad prövning.

Vad sålunda är stadgat om den tid, varunder lån mot borgen

eller mot pant av skuldebrev med borgen längst må utestå, är icke till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 132.

lämpligt å lån, som emot dylik säkerhet varder av kommun eller samfällighet

med Konungens tillstånd upptaget.

Avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning, varom

förmäles i tredje stycket, må ej träffas för längre tid än ett år i sänder

och skall, därest det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga

kraft ägande beslut återkallats, kunna uppsägas att genast upphöra

att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»

Kär riksdagen tagit ställning till frågan om åtgärder från det allmännas

sida för beredande av driftkredit åt kikare av mindre jordbruk,

bär riksdagen till en början velat framhålla, att de önskemål, som Eders

Kungl. Maj:ts förevarande propositioner avse att tillgodose, äro av eu

sådan natur, att likartade spörsmål framträtt i alla länder, så snart den

jordbrukande befolkningens bredare lager börjat allmänt övergå från

enbart naturahushållning till övervägande penninghushållning. Det har

då gällt att skaffa jordbrukaren tillgång till driftkapital på förmånliga

villkor.

V ad som erfordrats, har i främsta rummet varit tillräckligt

billiga penningar och sådana lånevillkor, som lämpa sig för jordbrukets

säregna produktions- och avsättnings förhållanden.

Det är helt naturligt, att penninginrättningar, som äro avsedda

för skilda näringars tillgodoseende, eller som kanske i främsta rummet

inriktat sig på förbindelser med idkare av andra näringar än jordbruket,

icke kunna så avpassa sin verksamhet, i vad den gäller utlåning till

mindre jordbrukare, att dessas särskilda krav bliva i vederbörlig grad

tillgodosedda.

Denna oförenlighet i intressen har länge varit insedd och åtgärder

för vinnande av bättre förhållanden för jordbrukets idkare hava i

många länder för lång tid sedan vidtagits. Man har därvid funnit, att

de bästa resultaten ernåtts genom att utnyttja jordbrukarnas självhjälpsmöjligheter.

De lånebehövande jordbrukarna hava sammanslutit sig i

föreningar, vilka mot säkerhet av medlemmarnas inbördes solidariska

ansvarighet upplånat penningar, som därefter i mån av tillgång utlämnats

till medlemmarna såsom driftlån.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 132.

Genom en sådan organisation bär man vunnit de ovan berörda

syftemålen: man har erhållit billiga penningar, ty då alla mellanhänder

undvikits, har marginalen mellan in- och utlåningsräntan kunnat hållas

mycket lag, och man har haft tillfälle att ordna lånevillkoren på det

för låntagarna bekvämaste sättet, enär inga med deras konkurrerande

intressen funnits. Slutligen har man även nått ett annat mål, som

visat sig synnerligen betydelsefullt. Därigenom att föreningarna varit

små och ''bestått av jordbrukare med verksamhet inom ett begränsat

område, har det varit möjligt att genomföra en mycket effektiv kontroll

över de utlånade medlens användning, så att dessa verkligen utnyttjats

för produktiva ändamål.

Tyskland har med avseende på ordnandet av det mindre jordbrukets

driftkredit varit föregångslandet, och de spar- och lånekassor,

grundade på delägarnas inbördes ansvarighet och ömsesidiga kontroll,

som för cirka 50 år sedan började skapas genom borgmästaren F. W.

Raiffeisens initiativ, hava vunnit efterföljd i snart sagt alla Europas

länder och vida därutom. I Tyskland finnas för närvarande minst 15,000

»Raiffeisenkassor» med vida över 1 miljon medlemmar och ett rörelsekapital

av omkring 2,000 miljoner kronor, och det anses allmänt, att

dessa kassor i grunden omskapat villkoren för det mindre jordbruket i

detta land. Hela världen över anslås dessa kassors antal till omkring

100,000: i Frankrike, Belgien, Österrike, Italien in. fl. av Västeuropas

länder har organisationen nått en betydande utveckling, Irlands jordbruk

har genom dessa kassor fått en impuls till ny utveckling, i Ryssland

och i Balkanstaterna hava jordbrukarna genom dem väckts till insikt

om samverkans betydelse och till och med i Ostindien hava de spelat

en ingalunda oviktig roll. Det torde sålunda få anses obestridligt, att

de efter Raiffeisen uppkallade penninginrättningarna visat sig under de

mest skiftande yttre förhållanden kunna tillgodose jordbrukarnas behov

av driftkredit.

Spörjer man sig därefter, på vilka vägar sagda kredit här i riket

hitintills täckts, torde svaret ovillkorligen bliva, att förhållaudena varit

långt ifrån tillfredsställande. De inom jordbruksdepartementet år 1913

tillkallade sakkunniga för föreliggande frågas beredning yttrade om nu

förefintliga möjligheter för erhållande av driftkredit för det mindre jordbruket

följande, sedan de påpekat, att man bland annat hänvisat på

hypoteksförening ärna som långivare. »För de självägande jordbrukare,

som ännu ej vid fastighetens övertagande eller till andra ändamål till

fullo utnyttjat denna utväg, föreligger ju här alltid en möjlighet att

erhålla billiga lån. Vad som annars plägar betraktas som en fördel i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Biksdagens skrivelse Nr 132.

fråga om lån, nämligen lång amorteringstid och fastställd amorteragsplan,

blir emellertid här en olägenhet. De lån, som jordbrukaren behöver för

driften av sin näring, böra nämligen i allmänhet kunna amorteras på

jämförelsevis kort tid. Upptagandet av stående lån för dylika ändamål

leder, som erfarenheten lärer såväl från det svenska jordbruket som från

andra håll, alltför lätt till ökad skuldsättning, därigenom att låntagaren

i känslan av att äga rörliga medel i händerna frestas till utgifter av

mindre produktiv art. Här torde även en av anledningarna vara att

söka till det svenska jordbrukets allmänt överklagade ökade skuldsättning.

Att noggrann skillnad bör upprätthållas mellan fastighetsbelåningen

och driftkrediten torde för övrigt numera i alla länder få anses som en

fastslagen princip.

De lånemöjligheter, som erbjudas i andra penninginrättningar,

banker och sparbanker, äro i allmänhet ej billiga. Eu ännu större olägenhet

är emellertid, att genom det allmänt brukliga anlitandet av denna

låneväg skapats en härva av oreglerade inbördes borgens- och växelförbindelser.

Den, som tecknat sig som medansvarig å en annans revers

eller växel, fordrar nämligen vanligen en annan gång liknande återtjänst;

och så har det från många landets delar kända förhållandet uppkommit,

att jordbrukarna i samma bygd snart sagt samtliga häfta för varandra,

men ’ej en för alla och alla för en’, varigenom risken bleve mindre,

utan så, att några få häfta för en, några andra åter för var och en av

dessa o. s. v. Råkar någon av granniaget på obestånd, drager han

lätteligen andra med sig; och ett fallissemang kan sålunda få oberäkneliga

följder.

Det är emellertid ett känt förhållande, att jordbrukare ofta ej inskränka

sig till dessa lånemöjligheter, ja, det är i stora områden av

vårt land vanligt, att snart sagt varje lantman häftar i stor, svävande

skuld till ortens affärsmän. Denna skuld, som, enligt uppgift, i vissa

trakter kan motsvara hela årsförbrukningen eller än mera av såväl livsmedel

och andra hushållsartiklar som för jordbrukets drift erforderliga

förnödenheter, blir av naturliga skäl synnerligen betungande. Köpmannen

söker givetvis täcka sina ränteförluster och sin kreditrisk genom

högre priser; och fruktan för krav på omedelbar betalning nödgar kunden

att nöja sig med den behandling, affärsmannen kan finna med sin.

fördel förenligt att låta honom undergå. Detta system medför sålunda

icke blott en synnerligen dyrbar kredit utan även störa vådor i övrigt

för lantmannens självständighet och yrkets framgång.))

Även om det icke kan förnekas, att inom flera landsdelar sparbankerna

inlagt stor förtjänst för de mindre jordbrukarnas förseende

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 52 käft. (Nr 132.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 132.

med driftkapital, så torde å andra sidan, såsom ovan påpekats, det

endast vara eu naturlig följd av sparbankernas mera mångsidiga läggning,

att desamma icke kunnat till fullo tillgodose jordbrukarnas speciella

intressen. Och även om flertalet sparbanker härutinnan gjort sitt bästa,

så kvarstår dock alltjämt det i riksdagens skrivelse i ämnet från förra året

påpekade förhållandet, att sparbankerna här i landet äro synnerligen

ojämnt fördelade inom de olika länen. Även om det sålunda torde vara

omöjligt att vinna en effektiv förbättring av jordbrukarnas kreditförhållanden

enbart genom att lita till sparbankerna, torde det dock vara

av högsta vikt att all den hjälp till frågans lösning, som från detta

håll kan vinnas, blir behörigen utnyttjad.

Det torde sålunda få anses väl bestyrkt, såsom också under det

förberedande utredningsarbetet oupphörligen framhållits, att en särskild

organisation bör omhäuderhava fördelningen av de medel, som kunna

erhållas för ett rikligare tillgodoseende av det mindre jordbrukets behov

av driftkredit, och alla skäl synas tala för att man, såsom i det föreliggande

förslaget skett, tillgodogör sig de utländska erfarenheterna, som

överallt gå i samma riktning, nämligen därhän, att även på detta område

de bästa resultaten nås med tillämpande av sammanslutningsidéen.

Riksdagen anser sig sålunda böra i princip uttala sig för, att åtgärder

vidtagas från det allmännas sida för att bringa till stånd särskilda

kreditinrättningar med syfte att tillgodose det mindre jordbrukets

driftkredit.

Det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget avser, att åt

ekonomiska föreningar, som hava till ändamål att inom en ort bereda

driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassor) och deras

sammanslutningar (centralkassor för jordbrukskredit) och som uppfylla

vissa krav i fråga om soliditet, skulle givas godkännande från

det allmännas sida. Sålunda godkända kassor skulle beredas särskilda

förmåner, nämligen dels ett kontant bidrag till organisations- och förvaltningskostnader,

dels garanti från statens sida (endast centralkassor),

dels ock vissa rättigheter med avseende på anskaffande av nödigt

driftkapital.

Vad först beträffar de organisatoriska detaljerna, så avses i Eders

Kungl. Maj:ts proposition, att villkoren för erhållande av godkännande från

det allmännas sida skulle fastställas på administrativ väg genom kungörelser,

utfärdade av Eders Kungl. Maj:t. Riksdagen finner sig icke böra göra någon

erinran häremot, enär det här är fråga om en mängd detalj bestämmelser

för eu ekonomisk verksamhet, som ännu är här i riket alldeles oprövad.

Det torde då vara av vikt, att dessa bestämmelser vid förefallande behov

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

Riksdagens skrivelse Nr 132.

kunna ändras utan den omgång, som blir nödvändig, om desamma fastställas

genom en av Konung och riksdag stiftad lag.

Riksdagen har emellertid företagit en granskning av förslagen till

kungörelser angående godkännande från det allmännas sida av vissa

jordbrukskassor och av vissa centralkassor för jordbrukskredit och vill

som sin åsikt uttala, att de i desamma uppställda villkoren för godkännande

i det hela synas betryggande för de blivande föreningarnas

soliditet, i den utsträckning denna genom reglementariska bestämmelser

kan garanteras. Riksdagen vill därför instämma i det yttrande av motionärerna

vid 1914 års senare riksdag, som riksdagen detta år i sin skrivelse

till Eders Kungl. Maj:t upptog, nämligen att genom dessa kungörelser (som

då förelågo i väsentligen samma skick som för närvarande) kravet på enhetlig

och kraftig ledning av rörelsen bleve tillgodosett, att en fullt

sakkunnig revision av de lokala föreningarnas förvaltning skulle vinnas

ävensom att centralföreningarna bleve både solida och lämpliga mellanhänder

mellan de lokala föreningarna och den allmänna penningmarknaden.

Med anledning av Eders Kungl. Majrts proposition nr 119 hava

i trenne i andra kammaren väckta motioner, nr 227 av herr Linders,

nr 232 av herr Magnusson i Skövde och nr 234 av herr Olsson i

Rarnsta, hemställts om ändringar beträffande särskilda bestämmelser i

kungörelserna.

Herr Linders’ och förra delen av herr Magnussons motioner gå därpå

ut, att riksdagen som villkor för bifall till Eders Kungl. Maj:ts proposition

nr 119 skulle uppställa eu viss höjning av gränsen för den högsta medgivna

lånerätten. När 1913 års sakkunniga föreslogo, att lånerätten

skulle höjas från förut tänkta 50 kronor per hektar till 75 kronor, ansågo

de sig samtidigt böra framhålla, att även sistnämnda gräns med

avseende på de minsta brukningsdelarna var ganska snäv. Riksdagen

vill icke förneka, att beträffande de mycket små och intensivt skötta

jordbruken en högsta lånerätt av 75 kronor per hektar synes väl låg

iör att täcka behovet av driftkredit, men med hänsyn till att denna

lånerörelse hos oss ännu är ny och oprövad och då en höjning av lånerätten

bland annat måste medföra eu höjning av medlemmarnas ansvarighet,

finner riksdagen rådligast att i detta avseende Eders Kungl. Maj:ts

förslag följes. Därest erfarenheten skulle komma att peka hän på önskvärdheten

av att lånerätten ökades, lär emellertid Eders Kungl. Maj:t icke

underlåta att vidtaga mot behovet och kapital tillgången svarande ändringar.

Den andra av herr Magnusson föreslagna ändringen berör de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 1H2.

ändamål, för vilkas tillgodoseende lån skulle få utlämnas av kassorna

och innebär närmare bestämt, att med kassornas medel skulle få understödjas

icke blott byggandet av smärre ekonomibyggnader utan av

ekonomibyggnader i allmänhet.

Den av herr Magnusson önskade formuleringen återfinnes i det

av sakkunnige år 1911 avgivna förslaget i frågan, men invändes häremot

i motiveringen till 1913 års departementsförslag, att behovet av

medel för utförandet av större arbeten av detta slag torde, i de fall

där kredit därför måste anlitas, böra tillgodoses genom realkredit.

Riksdagen delar denna uppfattning, och yttermera torde höra framhållas,

att det ej alls är önskvärt, att jordbrukskassornas medel i för hög grad

bindas i lån på längre tid. Av dessa skäl anser sig riksdagen böra även

i denna del avslå herr Magnussons motion.

Herr Olsson i Ramsta slutligen framhåller önskvärdheten av att

rätt till inlåningsrörelse medgives kassa redan när dess insatskapital stigit

till 500 kronor i stället för till 1,000 kronor, såsom Eders Kung! Maj:ts

förslag innebär. Häremot torde böra framhållas å ena sidan, att sedan

en jordbrukskassa vunnit anslutning till centralkassa intet hindrar densamma

att såsom centralkassans filial uppsamla sparkassemedel, huru

litet dess insatskapital än månde vara, å den andra sidan, att ntedgivandet

av rätt för jordbrukskassa att bedriva självständig inlåningsrörelse,

även om dess insatskapital endast uppgår till 500 kronor,^torde

medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser med avseende på lagstiftningen

om ekonomiska föreningars i allmänhet rätt till inlåning på

bankmässig räkning. Riksdagen har på grund härav funnit sig böra

avslå även denna motion.

Med avseende på kreditföreningsverksamhetens organisation vill

riksdagen ytterligare anföra följande.

För att rörelsen redan från början måtte erhålla nödig enhetlighet

och ledning, torde det vara synnerligen önskvärt, att genom Eders Kung!.

Maj:ts försorg för såväl lokala jordbrukskassor som centralkassor utarbetas

och tillhandahållas mönsterstadgar ävensom bokföringsformulär och för

rörelsen nödvändiga reglementen, handledningar, blanketter o. d.

Riksdagen övergår härefter till de i propositionerna framställda förslag,

som krävt riksdagens beslut.

Med avseende först på de i propositionen nr 119 föreslagna bidragen

till lokala och centrala kassor har riksdagen med instämmande i

den av departementschefen förebragta motiveringen bifallit desamma.

Särskilt vill riksdagen härvid instämma i vad departementschefen yttrat,

att det är av vikt att en verksamhet av här förevarande art så anlägges,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 132. 13

att den så snart som möjligt är i stånd att reda sig utan främmande

understöd.

Åvenså har riksdagen bifallit förslaget om garanti från statens

sida för centralkassornas förbindelser i form av statsobligationer, som

till ett värde av 100,000 kronor för varje centralkassa skulle deponeras

i riksbanken. Att detta skall i betydlig grad stärka centralkassornas

ställning och öka deras soliditet är uppenbart.

Det återstår därefter för riksdagen att yttra sig över det föreslagna

sättet för anskaffande av driftkapital. Med avseende härå yttrade 1914

års senare riksdag i sin skrivelse bland annat följande:

»Vidkommande härefter den viktigaste delen av frågan, eller på vilket

sätt medel lämpligen bör anskaffas för beredande av lån åt föreningsmedlemmarna,

hava naturligen ganska olika meningar gjort sig

gällande. Enligt vad den i motionerna intagna redogörelsen utvisar,

föreligga i detta avseende tre olika system, nämligen statslån, anlitande

av befintliga penninginrättningar, i främsta rummet sparbankerna, samt

slutligen inlåning direkt från allmänheten, i samband varmed dock även

andra särskilda utvägar skulle anlitas, nämligen växeldiskontering på

kort tid i riksbanken och försträckningar ur eu statslånefond.

Vad det först angivna systemet angår eller att staten skulle träda

emellan genom beviljande av lån, synes den verkställda utredningen

giva vid handen, att ensamt denna utväg icke lämpligen kan eller bör

komma i fråga.

Beträffande härefter förslaget att för ändamålet anlita redan befintliga

penninginrättningar, har denna utväg förordats av 1910 års sakkunniga.

Detta system har även kommit till användning i åtskilliga

främmande länder. Det synes emellertid vara ovisst, huruvida en verkligt

tillfredsställande lösning härigenom står att vinna. Motionärerna

framhålla i sådant avseende, att verksamheten icke nått någon egentlig

omfattning annat än på sådana håll, där vederbörande bankinstitut eller

dess ledare visat intresse för saken. Enligt riksdagens mening är det

ock uppenbart, att förhållandena härvidlag måste komma att ställa sig

mycket olika på olika orter. Vad särskilt våra sparbanker angår, lärer

det icke kunna förnekas, att dessa redan nu, i den mån sådant låtit sig

göra, på mångahanda sätt bisprungit jordbrukarna, men det är också

helt naturligt, att detta icke kunnat ske i önskvärd omfattning'' och att

varjehanda svårigheter härvidlag gjort sig gällande. Det må för övrigt

erinras, att sparbankerna här i landet äro synnerligen ojämnt fördelade

inom de olika länen. Om det därför under sådana förhållanden ej synes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 132.

möjligt att ensamt på denna väg nå målet, lärer man dock för frågans

lösning kunna räkna på möjligheten av samarbete med sparbankerna.

1913 års sakkunniga hava emellertid tänkt sig eu annan utväg,

nämligen den, att rätt till inlåning från allmänheten skulle medgivas

centralföreningarna. Tanken härpå härleder sig naturligen från den rätt

till dylik inlåning, som genom 1911 års banklag medgavs kooperativa

föreningar, såvitt det gällde inlåning från egna medlemmar. Om det

också icke kan förnekas, att en dylik åtgärd eller medgivandet av inlåningsrätt

från allmänheten, såsom ock av motionärerna med styrka

framhålles, vore ägnat att väsentligt bidraga till frågans lösning, torde

emellertid vissa invändningar kunna göras mot den sålunda föreslagna

utvägen.

'' Till en början synes den möjligheten icke vara utesluten, att ett

medgivande av ifrågasatt art måhända skulle framkalla Klenande anspråk

från andra korporationer med till äventyrs lika behj ärtan svart syfte.

Frånsett sålunda frågans rent principiella innebörd och de betänkligheter,

som i sådant avseende kunna resas mot förslagen hava även andra invändningar

framkommit. Härvid må först erinras, hurusom den ifrågasatta

inlåningsrätten möjligen skulle kunna medföra en lör våra sparbanker

ogynnsam konkurrens jämte därmed sammanhängande höjning

av räntefoten. Det torde dock kunna ifrågasättas, om en dylik invändning

kan tillmätas någon egentlig betydelse. Tv, såsom motionärerna

erinra, det lärer väl endast komma att gälla belopp, vilka i förhållande

till de högst avsevärda behållningar, som innestå i sparbankerna,

måste anses vara mycket obetydliga. Vidare är att märka, att

jämlikt de sakkunnigas förslag erforderlig^ medel jämväl skulle erhållas

från andra håll, nämligen dels genom särskilt medgiven växeldiskontering

i riksbanken, varigenom i främsta rummet den kortare krediten

bleve tillgodosedd, dels ock genom försträckningar ur en statslånefond.

Skulle det ur här ovan angivna synpunkter icke möta några betänkligheter

att biträda förslaget om inlåningsrätt från allmänheten,

framträder emellertid med särskild styrka frågan, huruvida centralföreningarna

enligt förslaget erhållit en sådan organisation, att de obetingat

kunna vinna allmänhetens förtroende. Detta är nämligen en nödvändig

förutsättning för att förslaget må kunna realiseras.

Enligt riksdagens mening synes det härvidlag vara nödigt, att centralföreningarna

underkastas bestämmelser, i trygghetsavseende lull jämförliga

med dem, som gälla för sparbankerna. Om så icke blir fallet,

komma nämligen ett slags mindervärdiga sparkassor att tillskapas, vilket

vore till skada icke blott för dem själva, utan även för sparbankerna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 132.

Genom en fullt betryggande organisation skulle å andra sidan möjlighet

beredas för uppkomsten av ett slags jordbrokssparbanker. Det kapital,

som i sådant fall uppkomme genom inlåning, skulle då uteslutande

avses till förlagslån. Härigenom skulle ock tillfälle beredas för allmänheten

att insätta sina besparingar även å orter, där sådan möjlighet nu

saknas på nära håll.

Skärskådar man förslaget ur den här ovan angivna synpunkten,

synes man böra medgiva, att de särskilda anordningar, som i nyssnämnda

avseende föreslagits, i det stora hela torde få anses vara tillfredsställande.

))

I detta uttalande finner sig riksdagen nu kunna i allt väsentligt instämma.

Särskilt vill riksdagen ytterligare betona, att den påföljd, som

befarats av att centralkassorna medgåves rätt till inlåning från allmänheten

och att sålunda en ny konkurrent på penningmarknaden tillkomme,

nämligen en stegring av inlåningsräntan och därmed även av utlåningsräntan

näppeligen håller streck i verkligheten. Det ligger nämligen i

sakens natur, att där konkurrerande penninginrättningar finnas, dessa

framför allt måste söka vinna och utöka sin kundkrets genom att ställa

sin utlåning så fördelaktig som möjligt för de lånesökande. Bidrager

vidare konkurrensen att hålla inlåningsräntan uppe, synes följden endast

kunna bliva den att marginalen mellan in- och utlåningsräntan minskas.

Bestyrkande^ för denna uppfattning är att, såsom sparbanksstatistiken

utvisar, utlåningsräntan plägar vara lägst i de landsdelar, där konkurrensen

mellan olika penninginrättningar är störst och högst i de norrländska

. länen, där antalet penninginrättningar är relativt litet, under

det att inlåuingsräntans höjd ej företer motsvarande växlingar.

Riksdagen har sålunda på förebragta skäl bifallit den föreslagna

ändringen av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom

förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för

jordbrukskredit i den formulering desamma i propositionen nr 129 erhållit.

Den utvidgning av rätten till inlåning till även andra bankmässiga

räkningar än sparkasseräkning, dock icke åvistaräkningar, som

det enligt förslaget skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:t att, där särskilda

skäl föreligga, medgiva godkända centralkassor, synes nämligen riksdagen

endast innebära en förbättring gentemot 1913 års sakkunnigas förslag.

Att centralkassa, vilken med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd från allmänheten

mottagit insättningar, för den händelse den blir försatt i konkurs, bör

jämnställas med sparbank och sålunda ett allmänt ombud utses att bevaka

insättarnas intressen, torde med hänsyn till centralkassornas jämnställande

i övrigt med sparbanker få anses som en naturlig konsekvens.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 132.

Av instämmandet med uttalandena i förra årets riksdagsskrivelse

följer, att riksdagen fäster stor vikt vid, att all möjlig samverkan med

sparbankerna eftersträvas. Den i detta syfte av Eders Kungl. Maj:t föreslagna

ändringen i 11 § av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker

synes härtill bereda de bästa möjligheter, varför riksdagen bifallit densamma.

Att det under nuvarande situation synts olämpligt att föreslå uppläggandet

av eu ny statslånefond, är självfallet. Den ersättning, som

kunnat erbjudas centralkassorna utom garanti i form av statsobligationer,

nämligen viss rätt till upplåning av medel från postsparbanken ävensom

utsikt till motsvarande rätt i fråga om pensionsfondens medel, torde,

enligt de av styrelsen för postsparbanken och av pensionsstyrelsen avgivna

yttranden, åtminstone sedan lugnare förhållanden åter inträtt, kunna

erbjuda ett ej obetydligt tillskott till centralkassornas rörelsekapital.

Riksdagen får slutligen som sm åsikt anföra, att det synes riksdagen

sannolikt, att det i Eders Kungl. Maj:ts propositioner innefattade systemet

för medelanskaffning skall visa sig tillfyllestgörande, men då förhållandena

inom landets olika delar äro i hög grad växlande, torde det också

få anses av största vikt, att alla möjligheter för anskaffande av driftkapital

hållas öppna.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen bifallit Eders Kungl.- Maj:ts förevarande propositioner nr 119 och 129.

Stockholm den 19 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.