Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt läkare av mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
1915-05-19 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1915:132, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt läkare av mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 132.
1
Nr 132.
Godkänd av första kammaren den 19 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas
sida för beredande av driftkredit åt läkare av
mindre jordbruk och nr 129 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse, till lag innefattande vissa bestämmelser om
centralkassor för jordbrukskredit och till lag om ändrad
lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker.
(Sammansätta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
Genom en den 16 april 1915 dagtecknad proposition, nr 119, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogade utdrag
av i statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att
»dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre
jordbruk:
Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss
ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa) kan,
sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Magt meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå bidrag
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 52 käft. (Nr 132.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 132.
utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna. Dessa
bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och ett av de fyra
första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt med en krona
för medlem under varf och ett av följande sex år och beräknas efter
det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid
närmast föregående år städse haft.
Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för
ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)
kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla
bidrag utan återbetalningsskyldighet dels till organisationskostnader
med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna
med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter det,
då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande
fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.
Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,
skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva
tillsyn över centralkassans verksamhet.
Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket
centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande.
Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,
förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning
och räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats
styrelsen, och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet
meddelats.
Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där vederbörande
kassas styrelse har sitt säte.
Ansökan därom skall vara åtföljd av:
styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering
och om godkännande från det allmännas sida;
samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:
dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet
för samma år för styreisen,
dels ock,
där ansökningen göres av jordbrukskassa, en av dess styrelse på
heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan
under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte sär
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 132.
skilt yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty
ovan sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet,
eller av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan
är ansluten till en sådan,
samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,
yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall
förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.
Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna
det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.
Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,
meddelas av Kungl. Maj:t;
dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett
förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;
samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,
som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens
obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret
överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innehavas såsom
en gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt
för kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina
fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,
som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess
förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och
under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom
intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn
över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande
skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans
styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga
föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom
influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret
ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna
därvid tillika i första hand hembjudas riksgäldskontoret till
inlösen.»
Vidare har Eders Kungl. Maj:t genom en samma dag dagtecknad
proposition, nr 129, under åberopande av propositionen bifogade utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande
4
Riksdagens skrivelse Nr 132.
“Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Förutom Sveriges riksbank må ej annan här i riket driva bankrörelse
än
1) bankaktiebolag,
2) solidariskt bankbolag,
3) enskild man eller handelsbolag, i vars firma ingår personnamn.
Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken
ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen
begagnas.
Angående emissionsbank, postsparbanken, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som
uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,
är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»
Riksdagens skrivelse Nr 132.
5
“Förslag
till
Lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Med centralkassa för jordbrukskredit förstås i denna lag sådan
ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller liera län
av ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda
driftkredit åt idkare av mindre jordbruk.
2 §.
Har centralkassa för jordbrukskredit i enlighet med bestämmelser,
vilka Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida,
må Konungen kunna på villkor, som prövas lämpliga, giva kassan tillstånd
att från allmänheten mottaga insättningar å sparkasseräkning, så
ock, i den mån särskilda omständigheter föranleda därtill, å viss eller
vissa _ andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke medföra
skyldighet att vid anfordran återbetala insatt belopp.
3 §.
Har centralkassa, vilken med Konungens tillstånd från allmänheten
mottagit insättningar på räkning, som ovan sägs, råkat i konkurstillstånd,
skola i avseende å dess konkurs, utöver vad som i allmänhet gäller
i fråga om ekonomisk förenings konkurs, de särskilda bestämmelser,
som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs, äga motsvarande tilllämpning.
Denna Jag träder i kraft den 1 januari 1916.»
6
Riksdagens skrivelse Nr 132.
samt
“F ö rs1a g
Lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker.
Härigenom förordnas, att 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker skall erhålla följande ändrade lydelse:
Sparbank må ej driva inlåningsrörelse under annan form, än i 1
§ omförmäles; och äger sparbank därvid icke ikläda sig skyldighet att
annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel, styrelsen
dock öppet lämnat att, då sådant utan olägenhet kan ske, medgiva utbetalning
utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. För fyllande av
tillfälligt penningbehov må sparbank upptaga lån och öppna kreditivräkning.
Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis
än skuldebrev.
Oavsett vad här ovan stadgats skall det dock vara sparbank obetaget
att med ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss ort
bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och
som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om öppnande för kassan
av löpande räkning eller kreditivräkning.
Lämnas lån mot borgen eller mot pant av skuldebrev med borgen,
skall, där icke gäldenaren utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner
nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöver
tio år må icke lån, varom nu är sagt, utestå; skolande å lån av ifrågavarande
beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, avbetalning
årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för vilken lånet
beviljats, blivit i skuldebrevet bestämt, där icke styrelsen begagnar sin
rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet kvarstår,
skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad prövning.
Vad sålunda är stadgat om den tid, varunder lån mot borgen
eller mot pant av skuldebrev med borgen längst må utestå, är icke till
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 132.
lämpligt å lån, som emot dylik säkerhet varder av kommun eller samfällighet
med Konungens tillstånd upptaget.
Avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning, varom
förmäles i tredje stycket, må ej träffas för längre tid än ett år i sänder
och skall, därest det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga
kraft ägande beslut återkallats, kunna uppsägas att genast upphöra
att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»
Kär riksdagen tagit ställning till frågan om åtgärder från det allmännas
sida för beredande av driftkredit åt kikare av mindre jordbruk,
bär riksdagen till en början velat framhålla, att de önskemål, som Eders
Kungl. Maj:ts förevarande propositioner avse att tillgodose, äro av eu
sådan natur, att likartade spörsmål framträtt i alla länder, så snart den
jordbrukande befolkningens bredare lager börjat allmänt övergå från
enbart naturahushållning till övervägande penninghushållning. Det har
då gällt att skaffa jordbrukaren tillgång till driftkapital på förmånliga
villkor.
V ad som erfordrats, har i främsta rummet varit tillräckligt
billiga penningar och sådana lånevillkor, som lämpa sig för jordbrukets
säregna produktions- och avsättnings förhållanden.
Det är helt naturligt, att penninginrättningar, som äro avsedda
för skilda näringars tillgodoseende, eller som kanske i främsta rummet
inriktat sig på förbindelser med idkare av andra näringar än jordbruket,
icke kunna så avpassa sin verksamhet, i vad den gäller utlåning till
mindre jordbrukare, att dessas särskilda krav bliva i vederbörlig grad
tillgodosedda.
Denna oförenlighet i intressen har länge varit insedd och åtgärder
för vinnande av bättre förhållanden för jordbrukets idkare hava i
många länder för lång tid sedan vidtagits. Man har därvid funnit, att
de bästa resultaten ernåtts genom att utnyttja jordbrukarnas självhjälpsmöjligheter.
De lånebehövande jordbrukarna hava sammanslutit sig i
föreningar, vilka mot säkerhet av medlemmarnas inbördes solidariska
ansvarighet upplånat penningar, som därefter i mån av tillgång utlämnats
till medlemmarna såsom driftlån.
8
Riksdagens skrivelse Nr 132.
Genom en sådan organisation bär man vunnit de ovan berörda
syftemålen: man har erhållit billiga penningar, ty då alla mellanhänder
undvikits, har marginalen mellan in- och utlåningsräntan kunnat hållas
mycket lag, och man har haft tillfälle att ordna lånevillkoren på det
för låntagarna bekvämaste sättet, enär inga med deras konkurrerande
intressen funnits. Slutligen har man även nått ett annat mål, som
visat sig synnerligen betydelsefullt. Därigenom att föreningarna varit
små och ''bestått av jordbrukare med verksamhet inom ett begränsat
område, har det varit möjligt att genomföra en mycket effektiv kontroll
över de utlånade medlens användning, så att dessa verkligen utnyttjats
för produktiva ändamål.
Tyskland har med avseende på ordnandet av det mindre jordbrukets
driftkredit varit föregångslandet, och de spar- och lånekassor,
grundade på delägarnas inbördes ansvarighet och ömsesidiga kontroll,
som för cirka 50 år sedan började skapas genom borgmästaren F. W.
Raiffeisens initiativ, hava vunnit efterföljd i snart sagt alla Europas
länder och vida därutom. I Tyskland finnas för närvarande minst 15,000
»Raiffeisenkassor» med vida över 1 miljon medlemmar och ett rörelsekapital
av omkring 2,000 miljoner kronor, och det anses allmänt, att
dessa kassor i grunden omskapat villkoren för det mindre jordbruket i
detta land. Hela världen över anslås dessa kassors antal till omkring
100,000: i Frankrike, Belgien, Österrike, Italien in. fl. av Västeuropas
länder har organisationen nått en betydande utveckling, Irlands jordbruk
har genom dessa kassor fått en impuls till ny utveckling, i Ryssland
och i Balkanstaterna hava jordbrukarna genom dem väckts till insikt
om samverkans betydelse och till och med i Ostindien hava de spelat
en ingalunda oviktig roll. Det torde sålunda få anses obestridligt, att
de efter Raiffeisen uppkallade penninginrättningarna visat sig under de
mest skiftande yttre förhållanden kunna tillgodose jordbrukarnas behov
av driftkredit.
Spörjer man sig därefter, på vilka vägar sagda kredit här i riket
hitintills täckts, torde svaret ovillkorligen bliva, att förhållaudena varit
långt ifrån tillfredsställande. De inom jordbruksdepartementet år 1913
tillkallade sakkunniga för föreliggande frågas beredning yttrade om nu
förefintliga möjligheter för erhållande av driftkredit för det mindre jordbruket
följande, sedan de påpekat, att man bland annat hänvisat på
hypoteksförening ärna som långivare. »För de självägande jordbrukare,
som ännu ej vid fastighetens övertagande eller till andra ändamål till
fullo utnyttjat denna utväg, föreligger ju här alltid en möjlighet att
erhålla billiga lån. Vad som annars plägar betraktas som en fördel i
9
Biksdagens skrivelse Nr 132.
fråga om lån, nämligen lång amorteringstid och fastställd amorteragsplan,
blir emellertid här en olägenhet. De lån, som jordbrukaren behöver för
driften av sin näring, böra nämligen i allmänhet kunna amorteras på
jämförelsevis kort tid. Upptagandet av stående lån för dylika ändamål
leder, som erfarenheten lärer såväl från det svenska jordbruket som från
andra håll, alltför lätt till ökad skuldsättning, därigenom att låntagaren
i känslan av att äga rörliga medel i händerna frestas till utgifter av
mindre produktiv art. Här torde även en av anledningarna vara att
söka till det svenska jordbrukets allmänt överklagade ökade skuldsättning.
Att noggrann skillnad bör upprätthållas mellan fastighetsbelåningen
och driftkrediten torde för övrigt numera i alla länder få anses som en
fastslagen princip.
De lånemöjligheter, som erbjudas i andra penninginrättningar,
banker och sparbanker, äro i allmänhet ej billiga. Eu ännu större olägenhet
är emellertid, att genom det allmänt brukliga anlitandet av denna
låneväg skapats en härva av oreglerade inbördes borgens- och växelförbindelser.
Den, som tecknat sig som medansvarig å en annans revers
eller växel, fordrar nämligen vanligen en annan gång liknande återtjänst;
och så har det från många landets delar kända förhållandet uppkommit,
att jordbrukarna i samma bygd snart sagt samtliga häfta för varandra,
men ’ej en för alla och alla för en’, varigenom risken bleve mindre,
utan så, att några få häfta för en, några andra åter för var och en av
dessa o. s. v. Råkar någon av granniaget på obestånd, drager han
lätteligen andra med sig; och ett fallissemang kan sålunda få oberäkneliga
följder.
Det är emellertid ett känt förhållande, att jordbrukare ofta ej inskränka
sig till dessa lånemöjligheter, ja, det är i stora områden av
vårt land vanligt, att snart sagt varje lantman häftar i stor, svävande
skuld till ortens affärsmän. Denna skuld, som, enligt uppgift, i vissa
trakter kan motsvara hela årsförbrukningen eller än mera av såväl livsmedel
och andra hushållsartiklar som för jordbrukets drift erforderliga
förnödenheter, blir av naturliga skäl synnerligen betungande. Köpmannen
söker givetvis täcka sina ränteförluster och sin kreditrisk genom
högre priser; och fruktan för krav på omedelbar betalning nödgar kunden
att nöja sig med den behandling, affärsmannen kan finna med sin.
fördel förenligt att låta honom undergå. Detta system medför sålunda
icke blott en synnerligen dyrbar kredit utan även störa vådor i övrigt
för lantmannens självständighet och yrkets framgång.))
Även om det icke kan förnekas, att inom flera landsdelar sparbankerna
inlagt stor förtjänst för de mindre jordbrukarnas förseende
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 52 käft. (Nr 132.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 132.
med driftkapital, så torde å andra sidan, såsom ovan påpekats, det
endast vara eu naturlig följd av sparbankernas mera mångsidiga läggning,
att desamma icke kunnat till fullo tillgodose jordbrukarnas speciella
intressen. Och även om flertalet sparbanker härutinnan gjort sitt bästa,
så kvarstår dock alltjämt det i riksdagens skrivelse i ämnet från förra året
påpekade förhållandet, att sparbankerna här i landet äro synnerligen
ojämnt fördelade inom de olika länen. Även om det sålunda torde vara
omöjligt att vinna en effektiv förbättring av jordbrukarnas kreditförhållanden
enbart genom att lita till sparbankerna, torde det dock vara
av högsta vikt att all den hjälp till frågans lösning, som från detta
håll kan vinnas, blir behörigen utnyttjad.
Det torde sålunda få anses väl bestyrkt, såsom också under det
förberedande utredningsarbetet oupphörligen framhållits, att en särskild
organisation bör omhäuderhava fördelningen av de medel, som kunna
erhållas för ett rikligare tillgodoseende av det mindre jordbrukets behov
av driftkredit, och alla skäl synas tala för att man, såsom i det föreliggande
förslaget skett, tillgodogör sig de utländska erfarenheterna, som
överallt gå i samma riktning, nämligen därhän, att även på detta område
de bästa resultaten nås med tillämpande av sammanslutningsidéen.
Riksdagen anser sig sålunda böra i princip uttala sig för, att åtgärder
vidtagas från det allmännas sida för att bringa till stånd särskilda
kreditinrättningar med syfte att tillgodose det mindre jordbrukets
driftkredit.
Det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget avser, att åt
ekonomiska föreningar, som hava till ändamål att inom en ort bereda
driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassor) och deras
sammanslutningar (centralkassor för jordbrukskredit) och som uppfylla
vissa krav i fråga om soliditet, skulle givas godkännande från
det allmännas sida. Sålunda godkända kassor skulle beredas särskilda
förmåner, nämligen dels ett kontant bidrag till organisations- och förvaltningskostnader,
dels garanti från statens sida (endast centralkassor),
dels ock vissa rättigheter med avseende på anskaffande av nödigt
driftkapital.
Vad först beträffar de organisatoriska detaljerna, så avses i Eders
Kungl. Maj:ts proposition, att villkoren för erhållande av godkännande från
det allmännas sida skulle fastställas på administrativ väg genom kungörelser,
utfärdade av Eders Kungl. Maj:t. Riksdagen finner sig icke böra göra någon
erinran häremot, enär det här är fråga om en mängd detalj bestämmelser
för eu ekonomisk verksamhet, som ännu är här i riket alldeles oprövad.
Det torde då vara av vikt, att dessa bestämmelser vid förefallande behov
opaginerad Kontrollera mot PDF
il
Riksdagens skrivelse Nr 132.
kunna ändras utan den omgång, som blir nödvändig, om desamma fastställas
genom en av Konung och riksdag stiftad lag.
Riksdagen har emellertid företagit en granskning av förslagen till
kungörelser angående godkännande från det allmännas sida av vissa
jordbrukskassor och av vissa centralkassor för jordbrukskredit och vill
som sin åsikt uttala, att de i desamma uppställda villkoren för godkännande
i det hela synas betryggande för de blivande föreningarnas
soliditet, i den utsträckning denna genom reglementariska bestämmelser
kan garanteras. Riksdagen vill därför instämma i det yttrande av motionärerna
vid 1914 års senare riksdag, som riksdagen detta år i sin skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t upptog, nämligen att genom dessa kungörelser (som
då förelågo i väsentligen samma skick som för närvarande) kravet på enhetlig
och kraftig ledning av rörelsen bleve tillgodosett, att en fullt
sakkunnig revision av de lokala föreningarnas förvaltning skulle vinnas
ävensom att centralföreningarna bleve både solida och lämpliga mellanhänder
mellan de lokala föreningarna och den allmänna penningmarknaden.
Med anledning av Eders Kungl. Majrts proposition nr 119 hava
i trenne i andra kammaren väckta motioner, nr 227 av herr Linders,
nr 232 av herr Magnusson i Skövde och nr 234 av herr Olsson i
Rarnsta, hemställts om ändringar beträffande särskilda bestämmelser i
kungörelserna.
Herr Linders’ och förra delen av herr Magnussons motioner gå därpå
ut, att riksdagen som villkor för bifall till Eders Kungl. Maj:ts proposition
nr 119 skulle uppställa eu viss höjning av gränsen för den högsta medgivna
lånerätten. När 1913 års sakkunniga föreslogo, att lånerätten
skulle höjas från förut tänkta 50 kronor per hektar till 75 kronor, ansågo
de sig samtidigt böra framhålla, att även sistnämnda gräns med
avseende på de minsta brukningsdelarna var ganska snäv. Riksdagen
vill icke förneka, att beträffande de mycket små och intensivt skötta
jordbruken en högsta lånerätt av 75 kronor per hektar synes väl låg
iör att täcka behovet av driftkredit, men med hänsyn till att denna
lånerörelse hos oss ännu är ny och oprövad och då en höjning av lånerätten
bland annat måste medföra eu höjning av medlemmarnas ansvarighet,
finner riksdagen rådligast att i detta avseende Eders Kungl. Maj:ts
förslag följes. Därest erfarenheten skulle komma att peka hän på önskvärdheten
av att lånerätten ökades, lär emellertid Eders Kungl. Maj:t icke
underlåta att vidtaga mot behovet och kapital tillgången svarande ändringar.
Den andra av herr Magnusson föreslagna ändringen berör de
12
Riksdagens skrivelse Nr 1H2.
ändamål, för vilkas tillgodoseende lån skulle få utlämnas av kassorna
och innebär närmare bestämt, att med kassornas medel skulle få understödjas
icke blott byggandet av smärre ekonomibyggnader utan av
ekonomibyggnader i allmänhet.
Den av herr Magnusson önskade formuleringen återfinnes i det
av sakkunnige år 1911 avgivna förslaget i frågan, men invändes häremot
i motiveringen till 1913 års departementsförslag, att behovet av
medel för utförandet av större arbeten av detta slag torde, i de fall
där kredit därför måste anlitas, böra tillgodoses genom realkredit.
Riksdagen delar denna uppfattning, och yttermera torde höra framhållas,
att det ej alls är önskvärt, att jordbrukskassornas medel i för hög grad
bindas i lån på längre tid. Av dessa skäl anser sig riksdagen böra även
i denna del avslå herr Magnussons motion.
Herr Olsson i Ramsta slutligen framhåller önskvärdheten av att
rätt till inlåningsrörelse medgives kassa redan när dess insatskapital stigit
till 500 kronor i stället för till 1,000 kronor, såsom Eders Kung! Maj:ts
förslag innebär. Häremot torde böra framhållas å ena sidan, att sedan
en jordbrukskassa vunnit anslutning till centralkassa intet hindrar densamma
att såsom centralkassans filial uppsamla sparkassemedel, huru
litet dess insatskapital än månde vara, å den andra sidan, att ntedgivandet
av rätt för jordbrukskassa att bedriva självständig inlåningsrörelse,
även om dess insatskapital endast uppgår till 500 kronor,^torde
medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser med avseende på lagstiftningen
om ekonomiska föreningars i allmänhet rätt till inlåning på
bankmässig räkning. Riksdagen har på grund härav funnit sig böra
avslå även denna motion.
Med avseende på kreditföreningsverksamhetens organisation vill
riksdagen ytterligare anföra följande.
För att rörelsen redan från början måtte erhålla nödig enhetlighet
och ledning, torde det vara synnerligen önskvärt, att genom Eders Kung!.
Maj:ts försorg för såväl lokala jordbrukskassor som centralkassor utarbetas
och tillhandahållas mönsterstadgar ävensom bokföringsformulär och för
rörelsen nödvändiga reglementen, handledningar, blanketter o. d.
Riksdagen övergår härefter till de i propositionerna framställda förslag,
som krävt riksdagens beslut.
Med avseende först på de i propositionen nr 119 föreslagna bidragen
till lokala och centrala kassor har riksdagen med instämmande i
den av departementschefen förebragta motiveringen bifallit desamma.
Särskilt vill riksdagen härvid instämma i vad departementschefen yttrat,
att det är av vikt att en verksamhet av här förevarande art så anlägges,
Riksdagens skrivelse Nr 132. 13
att den så snart som möjligt är i stånd att reda sig utan främmande
understöd.
Åvenså har riksdagen bifallit förslaget om garanti från statens
sida för centralkassornas förbindelser i form av statsobligationer, som
till ett värde av 100,000 kronor för varje centralkassa skulle deponeras
i riksbanken. Att detta skall i betydlig grad stärka centralkassornas
ställning och öka deras soliditet är uppenbart.
Det återstår därefter för riksdagen att yttra sig över det föreslagna
sättet för anskaffande av driftkapital. Med avseende härå yttrade 1914
års senare riksdag i sin skrivelse bland annat följande:
»Vidkommande härefter den viktigaste delen av frågan, eller på vilket
sätt medel lämpligen bör anskaffas för beredande av lån åt föreningsmedlemmarna,
hava naturligen ganska olika meningar gjort sig
gällande. Enligt vad den i motionerna intagna redogörelsen utvisar,
föreligga i detta avseende tre olika system, nämligen statslån, anlitande
av befintliga penninginrättningar, i främsta rummet sparbankerna, samt
slutligen inlåning direkt från allmänheten, i samband varmed dock även
andra särskilda utvägar skulle anlitas, nämligen växeldiskontering på
kort tid i riksbanken och försträckningar ur eu statslånefond.
Vad det först angivna systemet angår eller att staten skulle träda
emellan genom beviljande av lån, synes den verkställda utredningen
giva vid handen, att ensamt denna utväg icke lämpligen kan eller bör
komma i fråga.
Beträffande härefter förslaget att för ändamålet anlita redan befintliga
penninginrättningar, har denna utväg förordats av 1910 års sakkunniga.
Detta system har även kommit till användning i åtskilliga
främmande länder. Det synes emellertid vara ovisst, huruvida en verkligt
tillfredsställande lösning härigenom står att vinna. Motionärerna
framhålla i sådant avseende, att verksamheten icke nått någon egentlig
omfattning annat än på sådana håll, där vederbörande bankinstitut eller
dess ledare visat intresse för saken. Enligt riksdagens mening är det
ock uppenbart, att förhållandena härvidlag måste komma att ställa sig
mycket olika på olika orter. Vad särskilt våra sparbanker angår, lärer
det icke kunna förnekas, att dessa redan nu, i den mån sådant låtit sig
göra, på mångahanda sätt bisprungit jordbrukarna, men det är också
helt naturligt, att detta icke kunnat ske i önskvärd omfattning'' och att
varjehanda svårigheter härvidlag gjort sig gällande. Det må för övrigt
erinras, att sparbankerna här i landet äro synnerligen ojämnt fördelade
inom de olika länen. Om det därför under sådana förhållanden ej synes
14
Riksdagens skrivelse Nr 132.
möjligt att ensamt på denna väg nå målet, lärer man dock för frågans
lösning kunna räkna på möjligheten av samarbete med sparbankerna.
1913 års sakkunniga hava emellertid tänkt sig eu annan utväg,
nämligen den, att rätt till inlåning från allmänheten skulle medgivas
centralföreningarna. Tanken härpå härleder sig naturligen från den rätt
till dylik inlåning, som genom 1911 års banklag medgavs kooperativa
föreningar, såvitt det gällde inlåning från egna medlemmar. Om det
också icke kan förnekas, att en dylik åtgärd eller medgivandet av inlåningsrätt
från allmänheten, såsom ock av motionärerna med styrka
framhålles, vore ägnat att väsentligt bidraga till frågans lösning, torde
emellertid vissa invändningar kunna göras mot den sålunda föreslagna
utvägen.
'' Till en början synes den möjligheten icke vara utesluten, att ett
medgivande av ifrågasatt art måhända skulle framkalla Klenande anspråk
från andra korporationer med till äventyrs lika behj ärtan svart syfte.
Frånsett sålunda frågans rent principiella innebörd och de betänkligheter,
som i sådant avseende kunna resas mot förslagen hava även andra invändningar
framkommit. Härvid må först erinras, hurusom den ifrågasatta
inlåningsrätten möjligen skulle kunna medföra en lör våra sparbanker
ogynnsam konkurrens jämte därmed sammanhängande höjning
av räntefoten. Det torde dock kunna ifrågasättas, om en dylik invändning
kan tillmätas någon egentlig betydelse. Tv, såsom motionärerna
erinra, det lärer väl endast komma att gälla belopp, vilka i förhållande
till de högst avsevärda behållningar, som innestå i sparbankerna,
måste anses vara mycket obetydliga. Vidare är att märka, att
jämlikt de sakkunnigas förslag erforderlig^ medel jämväl skulle erhållas
från andra håll, nämligen dels genom särskilt medgiven växeldiskontering
i riksbanken, varigenom i främsta rummet den kortare krediten
bleve tillgodosedd, dels ock genom försträckningar ur en statslånefond.
Skulle det ur här ovan angivna synpunkter icke möta några betänkligheter
att biträda förslaget om inlåningsrätt från allmänheten,
framträder emellertid med särskild styrka frågan, huruvida centralföreningarna
enligt förslaget erhållit en sådan organisation, att de obetingat
kunna vinna allmänhetens förtroende. Detta är nämligen en nödvändig
förutsättning för att förslaget må kunna realiseras.
Enligt riksdagens mening synes det härvidlag vara nödigt, att centralföreningarna
underkastas bestämmelser, i trygghetsavseende lull jämförliga
med dem, som gälla för sparbankerna. Om så icke blir fallet,
komma nämligen ett slags mindervärdiga sparkassor att tillskapas, vilket
vore till skada icke blott för dem själva, utan även för sparbankerna.
15
Riksdagens skrivelse Nr 132.
Genom en fullt betryggande organisation skulle å andra sidan möjlighet
beredas för uppkomsten av ett slags jordbrokssparbanker. Det kapital,
som i sådant fall uppkomme genom inlåning, skulle då uteslutande
avses till förlagslån. Härigenom skulle ock tillfälle beredas för allmänheten
att insätta sina besparingar även å orter, där sådan möjlighet nu
saknas på nära håll.
Skärskådar man förslaget ur den här ovan angivna synpunkten,
synes man böra medgiva, att de särskilda anordningar, som i nyssnämnda
avseende föreslagits, i det stora hela torde få anses vara tillfredsställande.
))
I detta uttalande finner sig riksdagen nu kunna i allt väsentligt instämma.
Särskilt vill riksdagen ytterligare betona, att den påföljd, som
befarats av att centralkassorna medgåves rätt till inlåning från allmänheten
och att sålunda en ny konkurrent på penningmarknaden tillkomme,
nämligen en stegring av inlåningsräntan och därmed även av utlåningsräntan
näppeligen håller streck i verkligheten. Det ligger nämligen i
sakens natur, att där konkurrerande penninginrättningar finnas, dessa
framför allt måste söka vinna och utöka sin kundkrets genom att ställa
sin utlåning så fördelaktig som möjligt för de lånesökande. Bidrager
vidare konkurrensen att hålla inlåningsräntan uppe, synes följden endast
kunna bliva den att marginalen mellan in- och utlåningsräntan minskas.
Bestyrkande^ för denna uppfattning är att, såsom sparbanksstatistiken
utvisar, utlåningsräntan plägar vara lägst i de landsdelar, där konkurrensen
mellan olika penninginrättningar är störst och högst i de norrländska
. länen, där antalet penninginrättningar är relativt litet, under
det att inlåuingsräntans höjd ej företer motsvarande växlingar.
Riksdagen har sålunda på förebragta skäl bifallit den föreslagna
ändringen av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom
förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit i den formulering desamma i propositionen nr 129 erhållit.
Den utvidgning av rätten till inlåning till även andra bankmässiga
räkningar än sparkasseräkning, dock icke åvistaräkningar, som
det enligt förslaget skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:t att, där särskilda
skäl föreligga, medgiva godkända centralkassor, synes nämligen riksdagen
endast innebära en förbättring gentemot 1913 års sakkunnigas förslag.
Att centralkassa, vilken med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd från allmänheten
mottagit insättningar, för den händelse den blir försatt i konkurs, bör
jämnställas med sparbank och sålunda ett allmänt ombud utses att bevaka
insättarnas intressen, torde med hänsyn till centralkassornas jämnställande
i övrigt med sparbanker få anses som en naturlig konsekvens.
16
Riksdagens skrivelse Nr 132.
Av instämmandet med uttalandena i förra årets riksdagsskrivelse
följer, att riksdagen fäster stor vikt vid, att all möjlig samverkan med
sparbankerna eftersträvas. Den i detta syfte av Eders Kungl. Maj:t föreslagna
ändringen i 11 § av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
synes härtill bereda de bästa möjligheter, varför riksdagen bifallit densamma.
Att det under nuvarande situation synts olämpligt att föreslå uppläggandet
av eu ny statslånefond, är självfallet. Den ersättning, som
kunnat erbjudas centralkassorna utom garanti i form av statsobligationer,
nämligen viss rätt till upplåning av medel från postsparbanken ävensom
utsikt till motsvarande rätt i fråga om pensionsfondens medel, torde,
enligt de av styrelsen för postsparbanken och av pensionsstyrelsen avgivna
yttranden, åtminstone sedan lugnare förhållanden åter inträtt, kunna
erbjuda ett ej obetydligt tillskott till centralkassornas rörelsekapital.
Riksdagen får slutligen som sm åsikt anföra, att det synes riksdagen
sannolikt, att det i Eders Kungl. Maj:ts propositioner innefattade systemet
för medelanskaffning skall visa sig tillfyllestgörande, men då förhållandena
inom landets olika delar äro i hög grad växlande, torde det också
få anses av största vikt, att alla möjligheter för anskaffande av driftkapital
hållas öppna.
Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen bifallit Eders Kungl.- Maj:ts förevarande propositioner nr 119 och 129.
Stockholm den 19 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.