Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.
1915-05-27 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1915:193, Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 193.
1
Sr 193.
Godkänd av första kammaren den 27 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1915.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 61.)
Till Ko mm gren.
O
1 en till riksdagen den 12 februari 1915 avlåten proposition, nr 70,
har Eders Kung!. Magt under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen
antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
Nu gällande skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, den s. k. dimensionslagen, har som bekant tillkommit
på grund av särskilda framställningar från de bägge länens landsting''
på en tid, som ligger mer än fyrtio år tillbaka i tiden. Närmast avsåg
man da att sätta eu damm för den överdrivna avverkning av ungskog,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 77 höft. (Nr 193.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9.
Riksdagens skrivelse Nr 193.
som föranleddes av den lätthet, varmed från kusthemmanen i nämnda
län export av framför allt icke bearbetat virke kunde äga rum. Redan
vid denna tidpunkt framhölls emellertid från vissa hall, hurusom en
skogslag, byggd på dimensionsprincipen, icke kunde anses tillfredsställande.
I den man uppfattningen om en rationell skogsskötsel utvecklat
sig, har dimensionslagars lämplighet för åstadkommande av eu
verklig skogsvård från sakkunnigt håll mer och mer underkänts. I detta
hänseende kan åberopas vad 1896 års skogskommitté yttrade, vilket i
huvudsak torde allt fortfarande tillerkännas giltighet. Kommittén framhöll
med skärpa, hurusom redan den omständigheten, att sådan lagstiftning
icke förekomme annorstädes än i Sverige, vore ägnad att väcka
misstro till densamtnas ändamålsenlighet, en misstro, som vid närmare
granskning av densammas verkningar i vårt land vunne bekräftelse.
Ehuru alltså, enligt kommitténs mening, lagen vore föga lämpad att
befordra en rationell skogsskötsel, ansåg sig kommittén dock, med hänsyn
till att densamma tillkommit efter upprepade framställningar från
de båda länens landsting och jämväl syntes omfattas med förtroende
av befolkningens flertal, böra föreslå bibehållande av densamma. Det
måste nämligen erkännas, att dimensionslagen kunde förekomma vissa
svåra former av misshushållning med skogen, och så länge industrien i
dessa orter kvarstode på den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade,
att huvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur
skogarna, kunde möjligen fördelarna av en dimensionslag anses överväga
olägenheterna av densamma. Men i den mån nya industrier för skogens
tillgodogörande xippkomme, komme säkerligen olägenheterna att framträda
med sådan styrka, att en annan lagstiftning, som bättre anpassade
sig efter de ändrade förhållandena, komme till stånd.
Den Norrländska skogsvårdskommittén framhåller i viss män motsvarande
synpunkter och särskilt, att lagen icke tager syfte på vad som
i det moderna begreppet skogsvård ingår som en integrerande del och
varpå skogsvården måste bygga, nämligen beståndsvården. Kommittén
erkänner dock, att lagen haft en mycket stor betydelse och fyllt en
viktig uppgift till ungskogens bevarande under den tid den ägt giltighet,
samt framhåller, hurusom det i varje fall icke synes kunna ifrågasättas
att upphäva densamma, innan något annat verkligt tillfredsställande
lagförslag finnes att sätta i stället. Kommittén, som förklarar sig
icke hava kunnat utarbeta något sådant, kvarstår alltså på dimensionsprincipens
grund, men upptog i sitt förslag till förändrad dimensionslag
åtskilliga bestämmelser ur 1908 års skogslagar, avseende att undanröja
de svagheter, som med rätta framhållits hos den gällande dimen
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 193.
sionslagen. Sålunda föreslogs bl. a. inrättande av skogsvårdsstyrelser
och införande av skogsvårdsavgifter.
Inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar i allmänhet,
kan det givetvis ifrågasättas, huruvida detta slags lagstiftning bör
vidare utvecklas och bibehållas. Om ock nämnda art av lagstiftningmå,
såsom av kommittéerna anförts, kunna anses lämplig under mera
outvecklade avverknings- och förädlingsförhållanden, så lärer dess berättigande
obestridligt minskas, i den män berörda förhållanden nå eu
högre utveckling och intensitet. Att förhållandena beträffande trävaruindustrien
i Västerbottens och Norrbottens län i all synnerhet under de
sista åren i väsentlig grad förändrat sig, är ju väl kant. En helt och
hållet ny industri — trämasseindustrien — vilken är i tillfälle att
tillgodogöra sig gallringsvirke o. d., har uppkommit där. Det
inflytande på skogsskötsel, sådan industri kan utöva, är allbekant.
De förändrade förhållanden, varom 189G års kommitté
talade, torde alltså måhända till god del redan inträtt. Frågan blir då,
huruvida under sådana omständigheter tillräckliga skäl kunna anses
föreligga att vidtaga ändringar i nu gällande lagstiftning, därest man
icke är färdig att lämna dimensionsprincipen såsom antikverad och skapa
eu helt och hållet ny lagstiftning, grundad på skydd för återväxten.
Den meningen har gjort sig gällande, att man i varje fall borde avvakta
det förslag, som snart torde vara att förvänta från den nu arbetande
skogslagstiftningskommittén, för att se, huruvida icke detta förslag med
lämpliga tillägg och förändringar skulle kunna passa för jämväl nu
ifrågavarande landsdelar.
Ehuru vissa skäl kunna framföras för eu sådan mening, har riksdagen
emellertid icke ansett sig höra ansluta sig till densamma utan
fastmer ansett sig böra i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, som obestridligen måste anses innebära väsentliga förbättringar.
Diirest annat bättre lagförslag skulle i en nära framtid kunna
framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve avlöst av andra trygghetsåtgärder
mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna bättre tillgodosedda,
lärer intet hindra, att ett sådant förslag efter vederbörlig granskning
kommer att ersätta dimensionslagen för Norrbottens och Västerbottens
läns kustland. Särskilt med hänsyn till de fördelar, som det
nya förslaget synes innebära för skogsägaren genom det biträde, som
kommer att lämnas honom av den nya tjänstemannakåren, finner riksdagen
sig icke böra avstyrka förslaget. Riksdagen vill emellertid i
detta sammanhang uttala den förhoppningen, att dessa nya tjänstemäns
verksamhet så ordnas, att genom densamma i möjligaste män utfylles
4
Riksdagens skrivelse Nr 193.
den lucka beträffande eu rationell vård av ifrågavarande skogar, som
en dimensionslag, såsom ovan nämnts, ansetts innebära.
Kungl. Maj:ts förslag bar utarbetats på grundval av ett utav den
Norrländska skogsvårdskommittén i dess betänkande den 16 mars 1912
intaget förslag till lag angående tillsyn å samt vård av enskildas skogar
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra
till lappmarken. Sedan Konungens befallningshavande, landstingen och
hushållningssällskapen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästarna
i Umeå, Skellefteå och Luleå distrikt samt domänstyrelsen
avgivit utlåtanden över förslaget och detsamma i anledning av utlåtandena
omarbetats inom jordbruksdepartementet, har förslaget i det skick,
det sålunda erhållit, genom förevarande kungl. proposition underställts
riksdagens prövning.
En väsentlig nyhet, som nu förevarande författningsförslag innehåller,
är dess stadgande!! till skydd mot överdriven avverkning av
undermålig skog för förbrukning inom länen. Nu gällande bestämmelser
i ämnet hava tolkats så, att försäljning av undermåligt virke är tillåten
inom Västerbottens och Norrbottens län för tillgodoseende av länsbefolkningens
behov av ved. byggnads- och stängselvirke m. m. Eu dylik
frihet har säkerligen till en början (första förordningen i ämnet tillkom
1874) tryggt kunnat medgivas, enär kommunikationerna då ej voro så
utvecklade som nu, industri- och stationssamhällen ej vuxit upp o. s. v.
Nu synas däremot förhållandena vara betydligt ändrade och särskilt x de
utlåtanden över Norrländska skogsvårdskommitténs förslag, som avgivits
av Konungens befallningshavande i Norrbottens län, hushållningssällskapet
i Västerbottens län och domänstyrelsen, har med styrka framhållits, att
länens förbrukning av undermåligt virke flerstädes tagit oroväckande
dimensioner i riktning mot skogsskövling. Denna fara har även framhållits
av riksdagen. Med anledning av den till 1903 års riksdag avbitna
kungl. proposition, som innehöll förslag till den sedermera antagna
och ännu gällande förordning i ämnet, ävensom en i samband med
nämnda proposition i andra kammaren väckt motion, anförde nämligen
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903, bland annat:
Att i enlighet med motionärernas förslag från förbudet att utan tillstånd
avverka undermåligt virke jämväl undantaga avverkning för annans än
den egna fastighetens husbehov eller för allmänt ändamål inom Västerbottens
och Norrbottens län eller för statens behov ansåge riksdagen
icke tillrådligt. Genom ett så vidsträckt undantag skulle nämligen upp
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 193.
sikten över förordningens tillämpning hart när omöjliggöras och dess
effektivitet alltför mycket äventyras.
Flera olika förslag hava framkommit beträffande frågan, hur den
•ovan framhållna skövlingen av ungskog lämpligast bör förhindras.
1) Kommittén, som uttryckligen förordat länens fria husbekovsrätt,
har föreslagit ett stadgande (se 7 § samt de därmed sammanhängande
8—11 §§ i dess förslag), som kommittén hämtat från den för nu ifrågavarande
landsändar ej gällande allmänna skogsvårdslagen den 24 juli
1903, eller att avverkning av undermåliga barrträd, som ej blivit utsynade
och stämplade (d. v. s. avverkats för husbehov inom länen;
ej finge så bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades
(eller att fastigheten lcomme att sakna nödigt virke för eget husbehov'',
hör uppsikt häröver skulle i vartdera länet finnas en skogsvårdsstyrelse.
1 utlåtanden över kommitténs förslag hava landstinget och hushållningssällskapet
i Norrbottens län samt landstinget och Konungens befallningsh
avan de i Västerbottens län förklarat sig icke hava något att erinra
mot detsamma.
2) En reservant inom kommittén jägmästaren, numera överjägmästaren
P. O. Welander, vilken anser, att all skog — även den fullmåliga
— bör läggas under utsyningstvång, har uttalat sig för att den
fria avverkningsrätten begränsas till att avse allenast fastighetens eget
husbehov. „
3) Overjägmästarna i de tre norra distrikten hava förordat, att
lagen om skyddsskogar den 24 juli 1903 skulle tillämpas å ifrågavarande
områden.
4) Domänstyrelsen slutligen har föreslagit, att all avverkning av
undermålig skog utom för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov skulle föregås av utsyning och stämpling
av vederbörande skogstjänsteman. Detta förslag har upptagits i den
kungl. propositionen.
Eu annan nyhet, som det kungl. förslaget innehåller, är, att kontrollen
över förordningens efterlevnad blivit omlagd. Nu gällande
dimensionsförordning, som ej riktar sig mot själva avverkningen, utan
mot det fria disponerandet över virket, exporten, lägger kontrollen till
de platser, där disponerandet över virket vanligen äger rum, d. v. s.
hamn- och lastageplats^-, sågar och fabriker. I det kungl. förslaget
återigen göres själva avverkningen till föremål för förbud och såsom
det enda naturliga har kontrollen i första hand förlagts till skogen.
Påträffas olovligen avverkat virke där, tages det i beslag, varjämte den
6
Riksdagens skrivelse Nr 193.
olovlige avverkaren straffas. Åven på andra platser, t. ex., vid sågar
och fabriker, skall emellertid beslag kunna äga ruin, om nämligen virket
vid beslagstillfället är i av verkarens besittning. Kontrollen torde enligt
det kungl. förslaget bliva betydligt lättare att genomföra än vad nu
kan ske, ity att man slipper den mycket krävande vakthållningen vid
exportsågarna.
Vid granskning av ifrågavarande författningsförslag har riksdagen
endast beträffande följande punkter funnit anledning till erinran.
1 §•
Riksdagen har blivit till fullo övertygad om önskvärdheten av att
genom förstuga kontrollåtgärder utan alltför stort ingripande i den
enskildes dispositionsrätt över skogen kunna reglera den flerstädes i
riktning mot skövling pågående avverkning av undermåligt virke, som
nu fritt bedrives för tillgodoseende av länens behov av undermåligt virke.
Vid övervägande, på vilket sätt sagda reglerande lämpligast bör
genomföras, har riksdagen funnit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
i det avseendet vara i huvudsak tillfredsställande, och riksdagen har
också insett de fördelar, det kungl. förslaget erbjuder ur rent forstlig
synpunkt. Emellertid har riksdagen kommit till den uppfattning, att
sagda förslag, som ju medgiver fri avverkning av undermåligt virke
allenast för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov, innebär ett alltför stort ingrepp i. den enskildes dispositionsrätt
över skogen och att förslaget, därest det oförändrat upphöjes till
lag, kommer att alstra missnöje i orten. De fullt lojala avverkningai
av undermåliga träd, som nu fritt bedrivas för avyttring t. ex. till
icke skogägande grannar för fyllande av deras behov av ved, byggnadsoch
stängselvirke in. m., komme att genom det kungl. förslaget onödigtvis
väsentligt försvåras och därtill förenas med kostnader på grund av
skyldigheten att erlägga s. k. utsyningsavgifter, varom förslaget innehåller
bestämmelse. Då vidare skogsägaren för nyssnämnda ändamål
ofta torde avverka, förutom torra, även skadade eller torkande träd,
d. v. s. just sådana, som ur skogsvårdssynpunkt i första .hand höra
avverkas, kommer det kungl. förslaget att jämväl rent formligt sett så
till vida vara mindre lämpligt, som det kominer att lägga hinder i vägen
för sagda rensningshuggningar, vilka skogsägaren nu är i tillfälle att
företaga på egen hand.
På grund av vad sålunda förekommit har riksdagen funnit, att det
kungl. förslaget borde underkastas sådan jämkning, att tillstånd till
7
Riksdagens skrivelse Nr 193.
avverkning av undermåligt virke icke vore erforderligt, om avverkningen
skulle ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten
vore belägen, eller angränsande skifteslag; och riksdagen håller före, att
genom sådan jämkning såväl skogsägarnas som även ortsbefolkningens
berättigade intressen bleve vederbörligen tillgodosedda, samtidigt som
staten i skälig utsträckning erhölle möjlighet att furstligt reglera de
omstridda avverkningarna för länens behov.
Riksdagen har ansett, att det på två ställen i paragrafen förekommande
ordet »skogsingenjör» bör utbytas mot ordet »skogstjänsteman».
Härigenom undanröjes den möjlighet, som enligt riksdagens mening
kanske eljest skulle förefinnas, att uppfatta förevarande stadgande såsom
hinder för att vid uppdelning av göromålen inom förvaltningsområdena
på deras tjänstemän lägga det i paragrafen omförmälda arbetet på en
assistent.
Då det funnits vara av vikt, att underrättelse om förrättningen
meddelas sökanden på ett sätt, som innebär största möjliga säkerhet
för att underrättelsen verkligen kommer honom till banda, har riksdagen
ansett det böra föreskrivas, att brevet, varigenom underrättelsen
meddelas, skall rekommenderas, i sammanhang varmed den tid,
före vilkens utgång brevet skall avsändas, föreslagits skola utsträckas
till tjugu dagar.
För att bereda fastighetsägaren tillfälle att bevaka sina intressen
vid förrättning, som sökts av awerkningsrättshavare, har riksdagen ansett,
att ett tillägg bör göras till paragrafen av innehåll, att om förrättningen
sökts av awerkningsrättshavare, skall underrättelse om densamma på i paragrafen
angivet sätt meddelas jämväl fastighetsägaren. — Dylikt tillägg till
motsvarande paragraf i den för lappmarken avsedda utsyningsförordningen
har riksdagen icke ansett erforderligt, enär fastighetsägaren där innehar
awerkningsplan, som innehåller uppgift å de årliga awerkningsbeloppen.
3 §.
Liknande ändringar hava vidtagits i 4, 5 och 7
5 §.
6 §.
Ändringarna i denna paragraf hava tillkommit av samma anledning
som tillägget till 5 §.
8
Riksdagens skrivelse Nr 193.
7 §•
Riksdagen har funnit lämpligt, att i paragrafen tydligt utsägs, att
dess föreskrifter avse allenast det fall, att myckenheten av det virke,
som avverkas för uppodlingen, överskrider vad som vid tillfället i fråga
kan anses erforderligt för husbehov, varom i 1 § andra stycket sägs.,
8 §•
Riksdagen — som i sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till utsyningsförordning för lappmarken under
12 § förklarat sig icke vilja underlåta att uttala sin förväntan, att Kung!.
Maj:t vid bestämmande av de grunder, efter vilka den i sagda paragraf
omförmälda gottgörelse skall gäldas, i möjligaste mån tager hänsyn till
skogsägarnas berättigade intressen — har jämväl i fråga om grunderna
för den i nu förevarande paragraf berörda gottgörelse velat göra liknande
uttalande.
9 §■
På sätt under 1 § framhållits, har riksdagen ansett, att avverkning av
undermåligt virke borde få försiggå fritt, därest avverkningen skulle ske
för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten vore belägen,
eller angränsande skifteslag. Enligt riksdagens förmenande kan
emellertid dylik frihet lätteligen missbrukas. Dels kan avverkaren själv
avyttra för sagda ändamål avverkat virke av ifrågavarande slag till
någon utanför det tillåtna området boende person, och dels kan sådant
avyttrande företagas av någon inom berörda område bosatt person, med
avseende å undermåligt virke, som han av avverkaren förvärvat för eget
oundgängligt husbehov. På grund härav har riksdagen ansett, att i
paragrafen böra stadgas straffrättsliga påföljder för dylik otillåten befattning
med undermåligt virke.
11 §•
I likhet med vad riksdagen beslutat i anledning av förslaget till
ny utsyningsförordning för lappmarken har riksdagen jämväl med avseende
å nu ifrågavarande, för Västerbottens och Norrbottens läns
kustland föreslagna dimensionsförordning ansett, att åtalsrätt icke bör
tillkomma skogspersonalen. Såsom riksdagen då framhållit, anser riks
-
9
Riksdagens skrivelse Nr 193.
dagen, att då deii skogägande befolkningen med avseende å dispositionsrätten
över skogen ställts i visst beroende av sagda personal, är det av
stor vikt, att ett gott förhållande råder dem emellan, och att följaktligen
bestämmelser, som äro ägnade att rubba detsamma, böra undvikas; och
härtill kommer, att bestyret med utförandet av åtal inkräktar på skogspersonalens
tid, vilken bör ägnas åt skogarnas skötsel. Enligt riksdagens
mening bör alltså åtalsrätt tillkomma allenast allmänna åklagaren.
13 §•
De ändringar, som här vidtagits, sammanhänga med ändringar i 11 §.
Riksdagen bär förut, under 5 §, framhållit vikten av att fastighetsägarens
intressen vederbörligen tillgodoses gentemot innehavare av avverkningsrätt
å fastigheten. I överensstämmelse härmed och då, enligt
riksdagens uppfattning, de regler för undermåligt virkes avverkning till
avsalu, vilka återfinnas i 3 §, syfta till intensivare skogsbruk och därmed
större avverkningar än hittills, har riksdagen funnit sig böra föreslå, att
till förordningen fogas en övergångsbestämmelse av innehåll, att för
fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före ifrågavarande
förordnings trädande i kraft, avverkningsbelopp, varom i 3 §
sägs, ej må sättas högre än på grund av hittills tillämpade regler skolat
ske, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren annorlunda
överenskommits.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick antaga det i
propositionen innefattade förslaget till förordning om förekommande av
överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, för sin del antagit följande
Förordning
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens iän, som ej höra
till lappmarken.
Med upphävande av förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder
till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län förordnas som följer:
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 77 höft. (Nr 193.)
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 193.
1 §•
Å enskilde tillhörig skogsmark inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, må avverkning av barrträd,
som ej är torrt och som, efter vad i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt’,
äga rum allenast efter tillstånd i enlighet med vad nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom sldfteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare
tillstånd icke erforderligt. Virke efter dylik avverkning må dock ej försågas
å sådan såginrättning, där sågning för export äger rum (exportsåg),
så framt det ej stämplats efter tv nedan sägs.
2 §•
Såsom undermåligt anses träd, som avverkat icke i någon riktning
håller innanför barken minst 21 centimeter i genomskärning på
ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.
3 §•
Vill någon för annat ändamål än i 1 § andra stycket sägs avverka
undermåliga barrträd, som ej äro torra, skall skriftlig anmälan därom
göras hos vederbörande skogstj än steman; och åligge det denne att verkställa
den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.
Finnes dylik avverkning överensstämma med grunderna för en god hushållning
med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed
sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt
husbehov, och möter ej heller i övrigt laga hinder, meddele förrättningsmannen
tillstånd till avverkningen. Träden skola, innan de avverkas,
genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.
På anmälan vare vederbörande skogstj änsteman jämväl skyldig att
för avverkning av husbehovsvirke, varom i 1 § andra stycket sägs, giva
anvisningar enligt skogsvårdens fordringar ävensom att stämpla dylikt
virke för dess försågning å exportsåg.
4 §•
Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas
såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.
11
Riksdagens skrivelse Nr 193.
Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt
märke och må sedermera icke avverkas titan tillstånd av vederbörande
skogstjänsteman.
Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen
företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Uppstår
under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller
eljest, och göres i anledning därav anmälan av ifrågavarande slag före
den 1 september, skall förrättningen verkställas före den 1 påföljande
december.
Anmälan bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen
kan antagas kräva.
Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmannens
försorg meddelas sökanden genom rekommenderat
brev, som skall med posten avsändas senast tjugu dagar före förrättningen.
Har denna sökts av avverkningsrättsliavare, skall jämväl fastighetsägaren
underrättas på sätt nu är sagt.
6 §■
Innan förrättningsmaunen avreser från stället, skall lian, mot bevis,
utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud samt, därest förrättningen
sökts av avverkningsrättsliavare, jämväl fastighetsägaren eller
dennes ombud protokoll över förrättningen. Har föreskrift lämnats om
frö träds överhållande eller hava andra åtgärder för skogsvårdens befrämjande
angivits såsom behövliga, skall anteckning härom göras i protokollet
med angivande av fröträdens antal och växtplats. I protokollet
skall jämväl kostnaden för förrättningen utsättas ävensom underrättelse
meddelas, att klagan över förrättningsmannens utlåtande må föras genom
besvär hos vederbörande överjägmästare sist innan klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, protokollet tillställdes klaganden.
Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos
domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen från den dag,
klaganden erhöll del av beslutet.
Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del
av samma beslut.
12
Riksdagens skrivelse Nr 193.
7 §■
Vill fastighetsägare för skogsmarks uppodling till åker eller äng
lalla undermåliga barrträd, som ej äro torra, utöver husbehov, varom i
1 § andra stycket sägs, göre därom anmälan hos vederbörande skogstjänsteman;
och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i
sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning
å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge,
storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens
befallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift
å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det
yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar sökanden
vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad
antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet
vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen
verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två
andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning
i iirendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som bär att med
eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes
prövning.
Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,
meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande
av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande
äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse
om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen
för sökandens förständigande. Träden skola, innan de
avföras, genom skogstjänstemannens försorg stämplas med särskilt märke.
8 §•
För undersökning och stämpling, varom i 3 och 7 §§ sägs, skall
sökanden, jämte det han är pliktig utgöra nödig hantlangning, till statsverket
gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Konungen;
dock att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av husbehovsvirke,
varom i 1 § andra stycket sägs, därest stämplingen skett för virkets
försågning å exportsåg.
Riksdagens skrivelse Nr 193.
13
9 §•
Bedriver någon avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade
föreskrifter, eller förfogar någon över virke, varom i 1 § andra
stycket sägs, annorledes än till där omförmält behov, vare straffet böter
från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det
avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört,
fortfarande är i den brottsliges besittning, tagas i beslag och dömas
förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa
avverkningen eller eljest tagit brottslig befattning med virket, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande virkets värde.
^ Innefattar förfarande, varom bär är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämplig;
dock skall delägare i samfälld skog, som genom sådant förfarande
tillika missbrukat sin xiitt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom
belöper av virke, varmed han tagit brottslig befattning, samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter tv bär förut
är sagt.
Låter någon, i strid mot föreskriften i 1 § andra stycket, försäga
ostämplat husbehovsvirke a export-såg, straffes med böter från och med
tio till och med två hundra kronor.
10 §-
\ irke . av träds övre del må ej hänföras till undermåligt virke,
där det tydligen visar sig eller ock genom intyg av trovärdiga personer
eller annorledes ådagalägges, att virket tagits av träd, som ej är undermåligt,
eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.
Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.7 5 meters längd ej kan
utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda
längd från storändan minst 57 centimeter, i fall sparren är sågad eller
bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt i förhållande
därefter, om längden är mindre.
Virke, sågat annorledes än till sparre, må anses undermåligt,
allenast i fall lagligen kan styrkas, att detsamma tillkommit av träd,
som är undermåligt och till vars avverkande icke meddelats vederbörligt
tillstånd.
11 §■
Ratt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt den förvaltande och bevakande personal vid skogs
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 193.
staten, som bär att övervaka tillämpningen av denna förordning, men
rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av
nämnda befattningshavare vid skogsstaten gjort beslag, skall ban, så
snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos
allmänna åklagaren.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.
12 §.
Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att, virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där lian bor utom riket men inom riket har känt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här
ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
13 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 9 §
utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att tre
fjärdedelar tillfalla kronan och en fjärdedel åklagaren; dock att, där
annan behörig person verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen
undfå hälften.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman
nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
14 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon
på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.
Riksdagens skrivelse Nr 193.
15
15 §.
Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å skogar, som äro
underkastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skoginom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916; dock att
för fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens
trädande i kraft, avverkningsbelopp, varom i 3 § sägs, ej
må sättas högre än på grund av hittills tillämpade regler skolat ske,
där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren annorlunda
överenskommits.
Stockholm den 27 maj 1915.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.