Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.

1915-05-27 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1915:193, Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

1

Sr 193.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1915.

Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1915.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av

Västerkottens och Norrkottens län, som ej höra till lappmarken.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 61.)

Till Ko mm gren.

O

1 en till riksdagen den 12 februari 1915 avlåten proposition, nr 70,

har Eders Kung!. Magt under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen

antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

Nu gällande skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland, den s. k. dimensionslagen, har som bekant tillkommit

på grund av särskilda framställningar från de bägge länens landsting''

på en tid, som ligger mer än fyrtio år tillbaka i tiden. Närmast avsåg

man da att sätta eu damm för den överdrivna avverkning av ungskog,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 77 höft. (Nr 193.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9.

Riksdagens skrivelse Nr 193.

som föranleddes av den lätthet, varmed från kusthemmanen i nämnda

län export av framför allt icke bearbetat virke kunde äga rum. Redan

vid denna tidpunkt framhölls emellertid från vissa hall, hurusom en

skogslag, byggd på dimensionsprincipen, icke kunde anses tillfredsställande.

I den man uppfattningen om en rationell skogsskötsel utvecklat

sig, har dimensionslagars lämplighet för åstadkommande av eu

verklig skogsvård från sakkunnigt håll mer och mer underkänts. I detta

hänseende kan åberopas vad 1896 års skogskommitté yttrade, vilket i

huvudsak torde allt fortfarande tillerkännas giltighet. Kommittén framhöll

med skärpa, hurusom redan den omständigheten, att sådan lagstiftning

icke förekomme annorstädes än i Sverige, vore ägnad att väcka

misstro till densamtnas ändamålsenlighet, en misstro, som vid närmare

granskning av densammas verkningar i vårt land vunne bekräftelse.

Ehuru alltså, enligt kommitténs mening, lagen vore föga lämpad att

befordra en rationell skogsskötsel, ansåg sig kommittén dock, med hänsyn

till att densamma tillkommit efter upprepade framställningar från

de båda länens landsting och jämväl syntes omfattas med förtroende

av befolkningens flertal, böra föreslå bibehållande av densamma. Det

måste nämligen erkännas, att dimensionslagen kunde förekomma vissa

svåra former av misshushållning med skogen, och så länge industrien i

dessa orter kvarstode på den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade,

att huvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur

skogarna, kunde möjligen fördelarna av en dimensionslag anses överväga

olägenheterna av densamma. Men i den mån nya industrier för skogens

tillgodogörande xippkomme, komme säkerligen olägenheterna att framträda

med sådan styrka, att en annan lagstiftning, som bättre anpassade

sig efter de ändrade förhållandena, komme till stånd.

Den Norrländska skogsvårdskommittén framhåller i viss män motsvarande

synpunkter och särskilt, att lagen icke tager syfte på vad som

i det moderna begreppet skogsvård ingår som en integrerande del och

varpå skogsvården måste bygga, nämligen beståndsvården. Kommittén

erkänner dock, att lagen haft en mycket stor betydelse och fyllt en

viktig uppgift till ungskogens bevarande under den tid den ägt giltighet,

samt framhåller, hurusom det i varje fall icke synes kunna ifrågasättas

att upphäva densamma, innan något annat verkligt tillfredsställande

lagförslag finnes att sätta i stället. Kommittén, som förklarar sig

icke hava kunnat utarbeta något sådant, kvarstår alltså på dimensionsprincipens

grund, men upptog i sitt förslag till förändrad dimensionslag

åtskilliga bestämmelser ur 1908 års skogslagar, avseende att undanröja

de svagheter, som med rätta framhållits hos den gällande dimen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 193.

sionslagen. Sålunda föreslogs bl. a. inrättande av skogsvårdsstyrelser

och införande av skogsvårdsavgifter.

Inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar i allmänhet,

kan det givetvis ifrågasättas, huruvida detta slags lagstiftning bör

vidare utvecklas och bibehållas. Om ock nämnda art av lagstiftningmå,

såsom av kommittéerna anförts, kunna anses lämplig under mera

outvecklade avverknings- och förädlingsförhållanden, så lärer dess berättigande

obestridligt minskas, i den män berörda förhållanden nå eu

högre utveckling och intensitet. Att förhållandena beträffande trävaruindustrien

i Västerbottens och Norrbottens län i all synnerhet under de

sista åren i väsentlig grad förändrat sig, är ju väl kant. En helt och

hållet ny industri — trämasseindustrien — vilken är i tillfälle att

tillgodogöra sig gallringsvirke o. d., har uppkommit där. Det

inflytande på skogsskötsel, sådan industri kan utöva, är allbekant.

De förändrade förhållanden, varom 189G års kommitté

talade, torde alltså måhända till god del redan inträtt. Frågan blir då,

huruvida under sådana omständigheter tillräckliga skäl kunna anses

föreligga att vidtaga ändringar i nu gällande lagstiftning, därest man

icke är färdig att lämna dimensionsprincipen såsom antikverad och skapa

eu helt och hållet ny lagstiftning, grundad på skydd för återväxten.

Den meningen har gjort sig gällande, att man i varje fall borde avvakta

det förslag, som snart torde vara att förvänta från den nu arbetande

skogslagstiftningskommittén, för att se, huruvida icke detta förslag med

lämpliga tillägg och förändringar skulle kunna passa för jämväl nu

ifrågavarande landsdelar.

Ehuru vissa skäl kunna framföras för eu sådan mening, har riksdagen

emellertid icke ansett sig höra ansluta sig till densamma utan

fastmer ansett sig böra i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts föreliggande

förslag, som obestridligen måste anses innebära väsentliga förbättringar.

Diirest annat bättre lagförslag skulle i en nära framtid kunna

framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve avlöst av andra trygghetsåtgärder

mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna bättre tillgodosedda,

lärer intet hindra, att ett sådant förslag efter vederbörlig granskning

kommer att ersätta dimensionslagen för Norrbottens och Västerbottens

läns kustland. Särskilt med hänsyn till de fördelar, som det

nya förslaget synes innebära för skogsägaren genom det biträde, som

kommer att lämnas honom av den nya tjänstemannakåren, finner riksdagen

sig icke böra avstyrka förslaget. Riksdagen vill emellertid i

detta sammanhang uttala den förhoppningen, att dessa nya tjänstemäns

verksamhet så ordnas, att genom densamma i möjligaste män utfylles

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 193.

den lucka beträffande eu rationell vård av ifrågavarande skogar, som

en dimensionslag, såsom ovan nämnts, ansetts innebära.

Kungl. Maj:ts förslag bar utarbetats på grundval av ett utav den

Norrländska skogsvårdskommittén i dess betänkande den 16 mars 1912

intaget förslag till lag angående tillsyn å samt vård av enskildas skogar

inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra

till lappmarken. Sedan Konungens befallningshavande, landstingen och

hushållningssällskapen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästarna

i Umeå, Skellefteå och Luleå distrikt samt domänstyrelsen

avgivit utlåtanden över förslaget och detsamma i anledning av utlåtandena

omarbetats inom jordbruksdepartementet, har förslaget i det skick,

det sålunda erhållit, genom förevarande kungl. proposition underställts

riksdagens prövning.

En väsentlig nyhet, som nu förevarande författningsförslag innehåller,

är dess stadgande!! till skydd mot överdriven avverkning av

undermålig skog för förbrukning inom länen. Nu gällande bestämmelser

i ämnet hava tolkats så, att försäljning av undermåligt virke är tillåten

inom Västerbottens och Norrbottens län för tillgodoseende av länsbefolkningens

behov av ved. byggnads- och stängselvirke m. m. Eu dylik

frihet har säkerligen till en början (första förordningen i ämnet tillkom

1874) tryggt kunnat medgivas, enär kommunikationerna då ej voro så

utvecklade som nu, industri- och stationssamhällen ej vuxit upp o. s. v.

Nu synas däremot förhållandena vara betydligt ändrade och särskilt x de

utlåtanden över Norrländska skogsvårdskommitténs förslag, som avgivits

av Konungens befallningshavande i Norrbottens län, hushållningssällskapet

i Västerbottens län och domänstyrelsen, har med styrka framhållits, att

länens förbrukning av undermåligt virke flerstädes tagit oroväckande

dimensioner i riktning mot skogsskövling. Denna fara har även framhållits

av riksdagen. Med anledning av den till 1903 års riksdag avbitna

kungl. proposition, som innehöll förslag till den sedermera antagna

och ännu gällande förordning i ämnet, ävensom en i samband med

nämnda proposition i andra kammaren väckt motion, anförde nämligen

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903, bland annat:

Att i enlighet med motionärernas förslag från förbudet att utan tillstånd

avverka undermåligt virke jämväl undantaga avverkning för annans än

den egna fastighetens husbehov eller för allmänt ändamål inom Västerbottens

och Norrbottens län eller för statens behov ansåge riksdagen

icke tillrådligt. Genom ett så vidsträckt undantag skulle nämligen upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 193.

sikten över förordningens tillämpning hart när omöjliggöras och dess

effektivitet alltför mycket äventyras.

Flera olika förslag hava framkommit beträffande frågan, hur den

•ovan framhållna skövlingen av ungskog lämpligast bör förhindras.

1) Kommittén, som uttryckligen förordat länens fria husbekovsrätt,

har föreslagit ett stadgande (se 7 § samt de därmed sammanhängande

8—11 §§ i dess förslag), som kommittén hämtat från den för nu ifrågavarande

landsändar ej gällande allmänna skogsvårdslagen den 24 juli

1903, eller att avverkning av undermåliga barrträd, som ej blivit utsynade

och stämplade (d. v. s. avverkats för husbehov inom länen;

ej finge så bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades

(eller att fastigheten lcomme att sakna nödigt virke för eget husbehov'',

hör uppsikt häröver skulle i vartdera länet finnas en skogsvårdsstyrelse.

1 utlåtanden över kommitténs förslag hava landstinget och hushållningssällskapet

i Norrbottens län samt landstinget och Konungens befallningsh

avan de i Västerbottens län förklarat sig icke hava något att erinra

mot detsamma.

2) En reservant inom kommittén jägmästaren, numera överjägmästaren

P. O. Welander, vilken anser, att all skog — även den fullmåliga

— bör läggas under utsyningstvång, har uttalat sig för att den

fria avverkningsrätten begränsas till att avse allenast fastighetens eget

husbehov. „

3) Overjägmästarna i de tre norra distrikten hava förordat, att

lagen om skyddsskogar den 24 juli 1903 skulle tillämpas å ifrågavarande

områden.

4) Domänstyrelsen slutligen har föreslagit, att all avverkning av

undermålig skog utom för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov skulle föregås av utsyning och stämpling

av vederbörande skogstjänsteman. Detta förslag har upptagits i den

kungl. propositionen.

Eu annan nyhet, som det kungl. förslaget innehåller, är, att kontrollen

över förordningens efterlevnad blivit omlagd. Nu gällande

dimensionsförordning, som ej riktar sig mot själva avverkningen, utan

mot det fria disponerandet över virket, exporten, lägger kontrollen till

de platser, där disponerandet över virket vanligen äger rum, d. v. s.

hamn- och lastageplats^-, sågar och fabriker. I det kungl. förslaget

återigen göres själva avverkningen till föremål för förbud och såsom

det enda naturliga har kontrollen i första hand förlagts till skogen.

Påträffas olovligen avverkat virke där, tages det i beslag, varjämte den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 193.

olovlige avverkaren straffas. Åven på andra platser, t. ex., vid sågar

och fabriker, skall emellertid beslag kunna äga ruin, om nämligen virket

vid beslagstillfället är i av verkarens besittning. Kontrollen torde enligt

det kungl. förslaget bliva betydligt lättare att genomföra än vad nu

kan ske, ity att man slipper den mycket krävande vakthållningen vid

exportsågarna.

Vid granskning av ifrågavarande författningsförslag har riksdagen

endast beträffande följande punkter funnit anledning till erinran.

1 §•

Riksdagen har blivit till fullo övertygad om önskvärdheten av att

genom förstuga kontrollåtgärder utan alltför stort ingripande i den

enskildes dispositionsrätt över skogen kunna reglera den flerstädes i

riktning mot skövling pågående avverkning av undermåligt virke, som

nu fritt bedrives för tillgodoseende av länens behov av undermåligt virke.

Vid övervägande, på vilket sätt sagda reglerande lämpligast bör

genomföras, har riksdagen funnit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget

i det avseendet vara i huvudsak tillfredsställande, och riksdagen har

också insett de fördelar, det kungl. förslaget erbjuder ur rent forstlig

synpunkt. Emellertid har riksdagen kommit till den uppfattning, att

sagda förslag, som ju medgiver fri avverkning av undermåligt virke

allenast för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov, innebär ett alltför stort ingrepp i. den enskildes dispositionsrätt

över skogen och att förslaget, därest det oförändrat upphöjes till

lag, kommer att alstra missnöje i orten. De fullt lojala avverkningai

av undermåliga träd, som nu fritt bedrivas för avyttring t. ex. till

icke skogägande grannar för fyllande av deras behov av ved, byggnadsoch

stängselvirke in. m., komme att genom det kungl. förslaget onödigtvis

väsentligt försvåras och därtill förenas med kostnader på grund av

skyldigheten att erlägga s. k. utsyningsavgifter, varom förslaget innehåller

bestämmelse. Då vidare skogsägaren för nyssnämnda ändamål

ofta torde avverka, förutom torra, även skadade eller torkande träd,

d. v. s. just sådana, som ur skogsvårdssynpunkt i första .hand höra

avverkas, kommer det kungl. förslaget att jämväl rent formligt sett så

till vida vara mindre lämpligt, som det kominer att lägga hinder i vägen

för sagda rensningshuggningar, vilka skogsägaren nu är i tillfälle att

företaga på egen hand.

På grund av vad sålunda förekommit har riksdagen funnit, att det

kungl. förslaget borde underkastas sådan jämkning, att tillstånd till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 193.

avverkning av undermåligt virke icke vore erforderligt, om avverkningen

skulle ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten

vore belägen, eller angränsande skifteslag; och riksdagen håller före, att

genom sådan jämkning såväl skogsägarnas som även ortsbefolkningens

berättigade intressen bleve vederbörligen tillgodosedda, samtidigt som

staten i skälig utsträckning erhölle möjlighet att furstligt reglera de

omstridda avverkningarna för länens behov.

Riksdagen har ansett, att det på två ställen i paragrafen förekommande

ordet »skogsingenjör» bör utbytas mot ordet »skogstjänsteman».

Härigenom undanröjes den möjlighet, som enligt riksdagens mening

kanske eljest skulle förefinnas, att uppfatta förevarande stadgande såsom

hinder för att vid uppdelning av göromålen inom förvaltningsområdena

på deras tjänstemän lägga det i paragrafen omförmälda arbetet på en

assistent.

Då det funnits vara av vikt, att underrättelse om förrättningen

meddelas sökanden på ett sätt, som innebär största möjliga säkerhet

för att underrättelsen verkligen kommer honom till banda, har riksdagen

ansett det böra föreskrivas, att brevet, varigenom underrättelsen

meddelas, skall rekommenderas, i sammanhang varmed den tid,

före vilkens utgång brevet skall avsändas, föreslagits skola utsträckas

till tjugu dagar.

För att bereda fastighetsägaren tillfälle att bevaka sina intressen

vid förrättning, som sökts av awerkningsrättshavare, har riksdagen ansett,

att ett tillägg bör göras till paragrafen av innehåll, att om förrättningen

sökts av awerkningsrättshavare, skall underrättelse om densamma på i paragrafen

angivet sätt meddelas jämväl fastighetsägaren. — Dylikt tillägg till

motsvarande paragraf i den för lappmarken avsedda utsyningsförordningen

har riksdagen icke ansett erforderligt, enär fastighetsägaren där innehar

awerkningsplan, som innehåller uppgift å de årliga awerkningsbeloppen.

3 §.

Liknande ändringar hava vidtagits i 4, 5 och 7

5 §.

6 §.

Ändringarna i denna paragraf hava tillkommit av samma anledning

som tillägget till 5 §.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 193.

7 §•

Riksdagen har funnit lämpligt, att i paragrafen tydligt utsägs, att

dess föreskrifter avse allenast det fall, att myckenheten av det virke,

som avverkas för uppodlingen, överskrider vad som vid tillfället i fråga

kan anses erforderligt för husbehov, varom i 1 § andra stycket sägs.,

8 §•

Riksdagen — som i sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till utsyningsförordning för lappmarken under

12 § förklarat sig icke vilja underlåta att uttala sin förväntan, att Kung!.

Maj:t vid bestämmande av de grunder, efter vilka den i sagda paragraf

omförmälda gottgörelse skall gäldas, i möjligaste mån tager hänsyn till

skogsägarnas berättigade intressen — har jämväl i fråga om grunderna

för den i nu förevarande paragraf berörda gottgörelse velat göra liknande

uttalande.

9 §■

På sätt under 1 § framhållits, har riksdagen ansett, att avverkning av

undermåligt virke borde få försiggå fritt, därest avverkningen skulle ske

för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten vore belägen,

eller angränsande skifteslag. Enligt riksdagens förmenande kan

emellertid dylik frihet lätteligen missbrukas. Dels kan avverkaren själv

avyttra för sagda ändamål avverkat virke av ifrågavarande slag till

någon utanför det tillåtna området boende person, och dels kan sådant

avyttrande företagas av någon inom berörda område bosatt person, med

avseende å undermåligt virke, som han av avverkaren förvärvat för eget

oundgängligt husbehov. På grund härav har riksdagen ansett, att i

paragrafen böra stadgas straffrättsliga påföljder för dylik otillåten befattning

med undermåligt virke.

11 §•

I likhet med vad riksdagen beslutat i anledning av förslaget till

ny utsyningsförordning för lappmarken har riksdagen jämväl med avseende

å nu ifrågavarande, för Västerbottens och Norrbottens läns

kustland föreslagna dimensionsförordning ansett, att åtalsrätt icke bör

tillkomma skogspersonalen. Såsom riksdagen då framhållit, anser riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 193.

dagen, att då deii skogägande befolkningen med avseende å dispositionsrätten

över skogen ställts i visst beroende av sagda personal, är det av

stor vikt, att ett gott förhållande råder dem emellan, och att följaktligen

bestämmelser, som äro ägnade att rubba detsamma, böra undvikas; och

härtill kommer, att bestyret med utförandet av åtal inkräktar på skogspersonalens

tid, vilken bör ägnas åt skogarnas skötsel. Enligt riksdagens

mening bör alltså åtalsrätt tillkomma allenast allmänna åklagaren.

13 §•

De ändringar, som här vidtagits, sammanhänga med ändringar i 11 §.

Riksdagen bär förut, under 5 §, framhållit vikten av att fastighetsägarens

intressen vederbörligen tillgodoses gentemot innehavare av avverkningsrätt

å fastigheten. I överensstämmelse härmed och då, enligt

riksdagens uppfattning, de regler för undermåligt virkes avverkning till

avsalu, vilka återfinnas i 3 §, syfta till intensivare skogsbruk och därmed

större avverkningar än hittills, har riksdagen funnit sig böra föreslå, att

till förordningen fogas en övergångsbestämmelse av innehåll, att för

fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före ifrågavarande

förordnings trädande i kraft, avverkningsbelopp, varom i 3 §

sägs, ej må sättas högre än på grund av hittills tillämpade regler skolat

ske, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren annorlunda

överenskommits.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen tillkännagiva,

att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick antaga det i

propositionen innefattade förslaget till förordning om förekommande av

överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, för sin del antagit följande

Förordning

om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de

delar av Västerbottens och Norrbottens iän, som ej höra

till lappmarken.

Med upphävande av förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder

till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom

Västerbottens och Norrbottens län förordnas som följer:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 samt. 77 höft. (Nr 193.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 193.

1 §•

Å enskilde tillhörig skogsmark inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, må avverkning av barrträd,

som ej är torrt och som, efter vad i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt’,

äga rum allenast efter tillstånd i enlighet med vad nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom sldfteslaget,

där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare

tillstånd icke erforderligt. Virke efter dylik avverkning må dock ej försågas

å sådan såginrättning, där sågning för export äger rum (exportsåg),

så framt det ej stämplats efter tv nedan sägs.

2 §•

Såsom undermåligt anses träd, som avverkat icke i någon riktning

håller innanför barken minst 21 centimeter i genomskärning på

ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.

3 §•

Vill någon för annat ändamål än i 1 § andra stycket sägs avverka

undermåliga barrträd, som ej äro torra, skall skriftlig anmälan därom

göras hos vederbörande skogstj än steman; och åligge det denne att verkställa

den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.

Finnes dylik avverkning överensstämma med grunderna för en god hushållning

med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed

sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt

husbehov, och möter ej heller i övrigt laga hinder, meddele förrättningsmannen

tillstånd till avverkningen. Träden skola, innan de avverkas,

genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.

På anmälan vare vederbörande skogstj änsteman jämväl skyldig att

för avverkning av husbehovsvirke, varom i 1 § andra stycket sägs, giva

anvisningar enligt skogsvårdens fordringar ävensom att stämpla dylikt

virke för dess försågning å exportsåg.

4 §•

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas

såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 193.

Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt

märke och må sedermera icke avverkas titan tillstånd av vederbörande

skogstjänsteman.

Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen

företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Uppstår

under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller

eljest, och göres i anledning därav anmälan av ifrågavarande slag före

den 1 september, skall förrättningen verkställas före den 1 påföljande

december.

Anmälan bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen

kan antagas kräva.

Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmannens

försorg meddelas sökanden genom rekommenderat

brev, som skall med posten avsändas senast tjugu dagar före förrättningen.

Har denna sökts av avverkningsrättsliavare, skall jämväl fastighetsägaren

underrättas på sätt nu är sagt.

6 §■

Innan förrättningsmaunen avreser från stället, skall lian, mot bevis,

utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud samt, därest förrättningen

sökts av avverkningsrättsliavare, jämväl fastighetsägaren eller

dennes ombud protokoll över förrättningen. Har föreskrift lämnats om

frö träds överhållande eller hava andra åtgärder för skogsvårdens befrämjande

angivits såsom behövliga, skall anteckning härom göras i protokollet

med angivande av fröträdens antal och växtplats. I protokollet

skall jämväl kostnaden för förrättningen utsättas ävensom underrättelse

meddelas, att klagan över förrättningsmannens utlåtande må föras genom

besvär hos vederbörande överjägmästare sist innan klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, protokollet tillställdes klaganden.

Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos

domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen från den dag,

klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen

föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del

av samma beslut.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 193.

7 §■

Vill fastighetsägare för skogsmarks uppodling till åker eller äng

lalla undermåliga barrträd, som ej äro torra, utöver husbehov, varom i

1 § andra stycket sägs, göre därom anmälan hos vederbörande skogstjänsteman;

och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i

sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning

å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge,

storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens

befallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift

å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det

yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar sökanden

vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad

antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet

vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen

verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två

andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning

i iirendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som bär att med

eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes

prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,

meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande

av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande

äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse

om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen

för sökandens förständigande. Träden skola, innan de

avföras, genom skogstjänstemannens försorg stämplas med särskilt märke.

8 §•

För undersökning och stämpling, varom i 3 och 7 §§ sägs, skall

sökanden, jämte det han är pliktig utgöra nödig hantlangning, till statsverket

gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Konungen;

dock att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av husbehovsvirke,

varom i 1 § andra stycket sägs, därest stämplingen skett för virkets

försågning å exportsåg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

13

9 §•

Bedriver någon avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade

föreskrifter, eller förfogar någon över virke, varom i 1 § andra

stycket sägs, annorledes än till där omförmält behov, vare straffet böter

från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det

avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört,

fortfarande är i den brottsliges besittning, tagas i beslag och dömas

förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa

avverkningen eller eljest tagit brottslig befattning med virket, skyldig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande virkets värde.

^ Innefattar förfarande, varom bär är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämplig;

dock skall delägare i samfälld skog, som genom sådant förfarande

tillika missbrukat sin xiitt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom

belöper av virke, varmed han tagit brottslig befattning, samt, där hans

andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter tv bär förut

är sagt.

Låter någon, i strid mot föreskriften i 1 § andra stycket, försäga

ostämplat husbehovsvirke a export-såg, straffes med böter från och med

tio till och med två hundra kronor.

10 §-

\ irke . av träds övre del må ej hänföras till undermåligt virke,

där det tydligen visar sig eller ock genom intyg av trovärdiga personer

eller annorledes ådagalägges, att virket tagits av träd, som ej är undermåligt,

eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.7 5 meters längd ej kan

utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda

längd från storändan minst 57 centimeter, i fall sparren är sågad eller

bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt i förhållande

därefter, om längden är mindre.

Virke, sågat annorledes än till sparre, må anses undermåligt,

allenast i fall lagligen kan styrkas, att detsamma tillkommit av träd,

som är undermåligt och till vars avverkande icke meddelats vederbörligt

tillstånd.

11 §■

Ratt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt den förvaltande och bevakande personal vid skogs
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 193.

staten, som bär att övervaka tillämpningen av denna förordning, men

rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av

nämnda befattningshavare vid skogsstaten gjort beslag, skall ban, så

snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos

allmänna åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att, virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där lian bor utom riket men inom riket har känt ombud,

som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen

minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här

ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 9 §

utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att tre

fjärdedelar tillfalla kronan och en fjärdedel åklagaren; dock att, där

annan behörig person verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman

nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon

på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmänna

strafflagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 193.

15

15 §.

Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å skogar, som äro

underkastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skoginom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916; dock att

för fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens

trädande i kraft, avverkningsbelopp, varom i 3 § sägs, ej

må sättas högre än på grund av hittills tillämpade regler skolat ske,

där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren annorlunda

överenskommits.

Stockholm den 27 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.