Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.
1916-05-13 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1916:116, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 116.
1
Nr 1 16.
Godkänd av första kammaren den 13 maj 1916.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars
utsläppande på allmänt bete.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen täcktes
i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t behagade
utfärda förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.
Till stöd härför har anförts följande:
»Sedan flera år tillbaka ha så väl staten som hushållningssällskapen
utgivit stora summor för att förbättra nötkreatur sraserna inom landet.
Emellertid motverkas det arbete, som så väl härigenom som av enskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 saml. 45 höft. (Nr 116.) 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 116.
utövas i samma syfte i hög grad därav, att det är tillåtet att å allmänna
heten utsläppa tjurar av vad ras som helst.
För vid statens avelscentra uppställda tjurar är föreskrivet, att de
skola synnerligen noggrant skötas hemma i ladugård eller i stängd hage
för sig. Medlemmar i s. k. tjurföreningar få förbinda sig att icke utsläppa
tjur å allmänt bete. Om emellertid tjurar tillhörande dessa kategorier
utsläppas på allmänt bete, så vore det, vad rasen beträffar, av
mindre skada, än då sämre tjurar utsläppas, om ock korsning av ej önskat
slag skulle kunna uppstå. Om däremot tjurar av dåliga raser utsläppas,
kunna dessa, förutom andra olägenheter, som jag strax skall komma till,
medföra, att kor tillhörande bättre raser bliva betäckta av dåliga tjurar
och rasen sålunda försämrad.
Förutom detta medför tjurars utsläppande på allmänt bete flera andra
olägenheter: Lantbrukaren får sina kor betäckta, utan att han vet om
det, och det är han naturligtvis ej nöjd med, ty en god lantbrukare vill
veta, när hans kor blivit betäckta. Kor, som kalvat, kunna bliva betäckta
alldeles för tidigt, vilket kan medföra olägenheter av flera slag; kvigor,
som äro alldeles för unga, kunna bliva betäckta, vilket vållar unga mödrar
och svag avkomma. Ja, för mig har uppgivits, att kvigor blivit så förstörda,
. att de måst nedslaktas. Därjämte tillkommer, att lösa tjurar ofta
bliva ilskna, och många olycksfall torde sannolikt årligen inträffa genom
att folk blivit stångade av ilskna tjurar.»
Riksdagen vill till en början erinra därom, att det av motionären påyrkade
förbudet mot tjurars utsläppande på allmänt bete jämväl tidigare,
ehuru i annan ordning, varit föremål för prövning. I skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t den 7 oktober 1906 hemställde nämligen Norrbottens läns
hushållningssällskap, att Eders Kungl. Maj it täcktes vidtaga sådana åtgärder,
att det, till förebyggande av avel med underhaltigt tjurmaterial, måtte
bliva genom lag förbjudet att utan samtliga kreatursägares medgivande
släppa tjurar på bete å samfällda betesmarker.
I motiveringen till denna hemställan anförde hushållningssällskapet
följande:
»För nötboskapsavelns upphjälpande har under det senaste decenniet
inom vårt land bedrivits ett synnerligen energiskt och framgångsrikt arbete,
för vilket såväl staten som de olika hushållningssällskapen fått vidkännas
synnerligen stora uppoffringar. Så uppgick den sammanlagda kostnaden
för de med statsmedel understödda nötboskapspremieringarna år
3
Riksdagens skrivelse Nr 116.
1904 — det sista, från vilket uppgifter varit hushållningssällskapet tillgängliga
— till icke mindre än 244,237: 43 kronor; och för de så kallade
kontrollföreningarna, som först under de sista åren börjat att i någon
större utsträckning bildas, uppgingo kostnaderna under samma år till
41,223: 33 kronor. Under de två sista åren hava dessa utgiftsposter
säkerligen högst betydligt ökats, då statens bidrag till såväl premieringarne
som kontrollföreningarne numera utgår med avsevärt högre belopp än under
det nämnda året. Under sådana omständigheter bör det kunna betraktas
såsom en synnerligen viktig uppgift för staten att, så långt möjligt är,
undanröja de hinder, som under arbetets fortgång visat sig i någon större
utsträckning motverka det med de nämnda stora anslagen avsedda syftemålets
vinnande.
Ett sådant hinder för nötkreatursavelns upphjälpande har inom Norrbottens
läns hushållningssällskaps område visat sig förelinnas uti den totala
bristen på lagbestämmelser beträffande enskilda kreatursägares rätt att på
gemensamma betesmarker lössläppa tjurar.
Inom Norrbottens län har nämligen under de två senaste åren bildats
ett mycket stort antal tjurföreningar, allesammans organiserade i enlighet
med en av hushållningssällskapet uppgjord plan. Deras antal uppgår numera
till icke mindre än 50 stycken; och innevarande års nötboskapspremieringar
hava på grund härav kunnat helt och hållet förläggas till tjurföreningarna
— en anordning, av vilken sällskapet väntar sig synnerligen
stora fördelar för avelsarbetet. Tjurföreningarnas medlemmar hava nämligen
bland annat förbundit sig att regelbundet provmjölka sina kor minst
2 gånger i månaden, att endast använda föreningens av premieringsnämnden
godkända tjur till betäckning av sina kor, att för aveln tillvarataga
avkomman efter de bästa korna och att icke släppa någon tjur på bete
tillsammans med föreningsmedlemmarnes kor.
Det är utan vidare klart, av vilken stor betydelse dessa bestämmelser
kunna bliva för länets kreatursavel, sedan på detta sätt organiserade
tjurföreningar numera blivit bildade till så stort antal, som här ovan
nämnts. Men inträdet i en tjurförening är naturligtvis eu helt och hållet
frivillig sak; och även om de flesta kreatursägarne i en by ingått uti den
i byn bildade tjurföreningen, så står det givetvis vilken enskild kreatursägare
som helst inom samma by fritt att ställa sig utom föreningen. Och
därom är ju ingenting att säga, men betänkligare är, att en sådan utom
föreningen stående kreatursägare med nuvarande lagbestämmelser på ifrågavarande
område skall kunna i högst avsevärd mån omintetgöra hela tjur
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 116.
föreningens arbete genom att på byns gemensamma betesmark släppa ut
huru unga och huru underhaltiga tjurar som helst. Tjurföreningens medlemmar
hava genom antagande av de utav hushållningssällskapet fastställda
stadgarne förbundit sig att icke utsläppa någon tjur på bete tillsammans
med föreningsmedlemmarnes kor, men för att kunna vinna det med denna
bestämmelse avsedda, för eu sund avelsriktning så betydelsefulla syftemålet,
skulle de i många fall bliva tvungna att avstå ifrån att begagna sig av
byns gemensamma betesmark, endast därför att en enskild utom föreningen
stående person icke kan förmås att för ett eller annat enstaka handjur
avstå ifrån sin »lagliga» rätt till bete på byns gemensamma mark.
Detta, att en enskild kreatursägare av oförstånd eller illvilja skall
kunna omintetgöra resultatet av ett helt byalags målmedvetna, med statsmedel
understödda arbete för sin kreatursavels höjande, kan ej betraktas
såsom annat än ett mycket stort missförhållande. Om detta missförhållande
icke snart kan avhjälpas, hotar hela avelsarbetet inom detta län att
bliva förfelat och de stora kostnader, som numera nedläggas på detta arbete,
att bliva bortkastade. Då samma missförhållande sannolikt gör sig
gällande även inom andra delar av vårt land, där man har kreaturen ute
på gemensamma beten, vågar Norrbottens läns hushållningssällskap härmed
underdånigst hemställa ...»
Denna hushållningssällskapets framställning remitterades av Eders
Kungl. Maj:t till lantbruksstyrelsen med befallning att anmoda Eders Ivungl.
Maj:ts samtliga befallningshavande att efter vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts hörande avgiva yttrande över framställningen
samt med de sålunda avgivna yttrandena ävensom eget underdånigt utlåtande
till Eders Kungl. Maj:t inkomma. Med anledning härav överlämnade
lantbruksstyrelsen med skrivelse den 15 juni 1907 till Eders Kungl.
Maj:t yttranden från samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och
hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt gjorde för egen del följande
uttalande:
»Det kraftiga arbete, som med understöd av staten och hushållningssällskapen
för närvarande pågår inom landet till höjande av nötkreatursaveln,
torde vara av den vikt, att staten bör tillse, att sådana omständigheter,
som ställa sig hindrande i vägen för sagda arbetes framgång, varda,
i den mån förhållandena medgiva, undanröjda. Såsom ett dylikt hinder
kan anses den obegränsade rätt, delägare uti gemensam betesmark äger
att å sådan mark, utsläppa sina tjurar. En dylik ägare, som ej har annan
betesmark för sina kor och kvigor att disponera än den gemensamma,
Riksdagens skrivelse Nr 116.
5
bliver härigenom ej sällan utsatt för den olägenheten, att hans kor varda
betäckta av olämpliga tjurar eller att de yngre hondjuren bliva alltför
tidigt betäckta, varigenom hans bemödanden att förbättra sin avel kunna
motverkas eller tillintetgöras.
Ett oeftergivligt villkor för ett framgångsrikt arbete till nötkreatursavelns
höjande i de delar av landet, varest gemensamma betesmarker i
större utsträckning förekomma, torde därför vara, att åtgärder vidtagas till
förekommande av ovan sagda olägenhet. De allra flesta hushållningssällskap
hava också uttalat sig för åvägabringandet av en lagstiftning i sagda
riktning och denna deras åsikt har vunnit Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
tillslutning. Meningarna hava dock varit delade därutinnan,
huruvida ifrågasatt förbud att utsläppa tjur på gemensam betesmark bör
gälla alla slag av tjurar eller inskränkas till sådana, som ej blivit av statens
premieringsnämnder godkända eller som icke uppnått sådan ålder, att
de lämpligen böra användas för avelsändamål.
Om det också måste erkännas, att ett dylikt på ena eller andra
sättet begränsat förbud skulle kunna bidraga till förekommande av att
underhaltiga eller outvecklade tjurar i så stor utsträckning, som för närvarande
sker, komma att å dylika betesmarker varda till avel använda,
och även till väckande av delägarnas i de gemensamma betesmarkerna
intresse för anskaffande av premierade tjurar, så är det dock givet, att
genom ett sådant förbud ej kan förekom mas den skadliga förtidiga betäckningen
av kvigorna, som i det föregående blivit omförmäld. Lantbruksstyrelsen
anser också övervägande skäl tala för att, om en lagstiftning i
ämnet kommer till stånd, förbud däri bör intagas för delägare att å gemensam
betesmark utsläppa tjur av vad slag som helst, såvida ej samtliga
delägare i den gemensamma betesmarken förenat sig om att sådant i allmänhet
eller för särskilt fall eller under vissa villkor må äga rum.
Då det icke lärer förefinnas annan utväg till förekommande av ifrågavarande
olägenhet för kreatursaveln, än att lagstiftningsåtgärder för sådant
ändamål vidtagas, anser lantbruksstyrelsen anlitandet av denna utväg vara
av omständigheterna påkallat. Det skulle visserligen kunna härvid anmärkas,
att på detta sätt en inskränkning göres i enskild delägares i
betesmarken rätt att fritt förfoga över sin andel i samma mark, men för
sin del finner lantbruksstyrelsen att, då ett allmänt intresse bjuder vidtagandet
av en dylik inskränkning, någon betänklighet därutinnan från
lagstiftningssynpunkt icke förefinnes.
Som emellertid behov av en dylik lagstiftning icke gör sig gällande
6
Riksdagens skrivelse Nr 116.
inom alla delar av landet, synes tillämpandet av förbudet i lagstiftningen
böra för särskilda orter göras beroende på Eders Kungl. Maj:ts, efter
framställning av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningskavande, i
varje särskilt fall fattade beslut, varvid torde böra iakttagas, att det område,
för vilket bestämmelserna skulle komma att gälla, kommer att omfatta
helt län eller hushållningssällskaps område, men icke mindre delar
därav, då oreda synes lätt kunna uppkomma, om inom samma län eller
hushållningssällskaps område olika bestämmelser i detta hänseende skulle
vara gällande.
På grund av vad sålunda blivit anfört, får lantbruksstyrelsen i
underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för åstadkommande av eu lagstiftning i ovan angivna syfte.» .
Uti de yttranden, som avgå vos över det framlagda förslaget, hade 14
Eders Kungl. Maj:ts befalluingshavande och 14 förvaltningsutskott tillstyrkt
detsamma oförändrat, 5 befallningshavande och 5 förvaltningsutskott tillstyrkt
detsamma med vissa ändringar eller modifikationer samt 5 befallningshavande
och 4 förvaltningsutskott avstyrkt detsamma. Ett förvaltningsutskott
hade förklarat sig, i saknad av erfarenhet rörande antydda missförhållanden,
icke kunna yttra sig i frågan. Vid föredragning inför Eders
Kungl. Maj:t den 13 juni 1913 fann Eders Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda till vidare åtgärd.
En senare framställning i ämnet har jämväl skett, i det att Kalmar
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott med skrivelse den 14 juni
1912 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte till prövning upptaga frågan
om åtgärders vidtagande för bekämpande av de svårigheter, med vilka ett
rationellt avelsarbete på Öland hade att räkna, särskilt därutinnan att
undermåliga till avel absolut olämpliga hingstar och tjurar i stor utsträckning
under betestiden fritt kunde ströva omkring. Över denna framställning
hördes stuteriöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen, vilka styrelser
var för sig i avgivna utlåtanden i stort sett ställde sig välvilliga mot en
utredning av frågan. Det av sistnämnda förvaltningsutskott framlagda spörsmålet
har sedermera, i vad det avser hingstar, i viss mån nått sin lösning
genom den av Eders Kungl. Maj:t den 23 december 1914 utfärdade lagen
om hingstbesiktningstvång, under det att frågan beträffande tjurar alltjämt
är beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.
Liksom motionären finner riksdagen, att starka skäl tala för införande
av ett förbud av antytt slag, skäl, som ävenledes legat till grund för de
framställningar, för vilka här ovan redogjorts. Det kraftiga arbete på
7
Riksdagens skrivelse Nr 116.
höjandet av kreatursaveln i riket, som redan år 1906 och 1907 påpekades
av Norrbottens läns hushållningssällskap och lantbruksstyrelsen, har
sedan dess fortgått och alltjämt ökats. Även av nämnda hushållningssällskap
och styrelse i övrigt anförda synpunkter synas riksdagen allt fortfarande
i huvudsak äga giltighet och vara förtjänta av statsmakternas beaktande,
om det bästa möjliga resultat skall vinnas av de strävanden, som
göras för att höja kreatursstammen i riket.
Då riksdagen sålunda delar motionärens tanke om det berättigade i
det ifrågasatta förbudet, har riksdagen likväl icke velat underlåta att framhålla,
hurusom, naturligt nog, förhållandena i vårt vidsträckta land äro så
olika å skilda orter, att det, som har den största betydelse för en landsända,
saknar varje inflytande i en annan. Detta har, enligt riksdagens åsikt,
varit den huvudsakliga grunden till, att en del hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och några Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avstyrkt
Norrbottens läns hushållningssällskaps ovanberörda framställning. Det torde
därför vid en eventuell lagstiftning i ämnet lämnas vederbörande rättsägare
öppet att själva avgöra, huruvida ett förbud av ifrågavarande slag skall
träda i kraft eller icke. Närmast till hands ligger därvid, enligt riksdagens
mening, att taga under övervägande lämpligheten av att införa det förfarande,
som kommit till uttryck i den nämnda lagen om hingstbesiktningstvång,
vari stadgas, att Konungen äger förordna, att dylikt tvång skall
införas inom hushållningssällskaps område eller del därav på framställning
av hushållningssällskapet och vederbörande landsting.
Likaledes synes det riksdagen böra överlämnas till en blivande utredning
att fatta ställning till de olika åsikter, som kunna göra sig gällande
beträffande förbudets tillämplighet allenast å tjurar under viss ålder eller
av viss kvalitet, då enligt riksdagens förmenande vid en dylik utredning
större möjligheter förefinnas att överblicka dessa och hithörande spörsmål.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning mot tjurars utsläppande å samfällda beten.
Stockholm den 13 maj 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.