Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.

1916-05-13 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1916:116, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 116.

1

Nr 1 16.

Godkänd av första kammaren den 13 maj 1916.

Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars

utsläppande på allmänt bete.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen täcktes

i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t behagade

utfärda förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete.

Till stöd härför har anförts följande:

»Sedan flera år tillbaka ha så väl staten som hushållningssällskapen

utgivit stora summor för att förbättra nötkreatur sraserna inom landet.

Emellertid motverkas det arbete, som så väl härigenom som av enskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 saml. 45 höft. (Nr 116.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 116.

utövas i samma syfte i hög grad därav, att det är tillåtet att å allmänna

heten utsläppa tjurar av vad ras som helst.

För vid statens avelscentra uppställda tjurar är föreskrivet, att de

skola synnerligen noggrant skötas hemma i ladugård eller i stängd hage

för sig. Medlemmar i s. k. tjurföreningar få förbinda sig att icke utsläppa

tjur å allmänt bete. Om emellertid tjurar tillhörande dessa kategorier

utsläppas på allmänt bete, så vore det, vad rasen beträffar, av

mindre skada, än då sämre tjurar utsläppas, om ock korsning av ej önskat

slag skulle kunna uppstå. Om däremot tjurar av dåliga raser utsläppas,

kunna dessa, förutom andra olägenheter, som jag strax skall komma till,

medföra, att kor tillhörande bättre raser bliva betäckta av dåliga tjurar

och rasen sålunda försämrad.

Förutom detta medför tjurars utsläppande på allmänt bete flera andra

olägenheter: Lantbrukaren får sina kor betäckta, utan att han vet om

det, och det är han naturligtvis ej nöjd med, ty en god lantbrukare vill

veta, när hans kor blivit betäckta. Kor, som kalvat, kunna bliva betäckta

alldeles för tidigt, vilket kan medföra olägenheter av flera slag; kvigor,

som äro alldeles för unga, kunna bliva betäckta, vilket vållar unga mödrar

och svag avkomma. Ja, för mig har uppgivits, att kvigor blivit så förstörda,

. att de måst nedslaktas. Därjämte tillkommer, att lösa tjurar ofta

bliva ilskna, och många olycksfall torde sannolikt årligen inträffa genom

att folk blivit stångade av ilskna tjurar.»

Riksdagen vill till en början erinra därom, att det av motionären påyrkade

förbudet mot tjurars utsläppande på allmänt bete jämväl tidigare,

ehuru i annan ordning, varit föremål för prövning. I skrivelse till Eders

Kungl. Maj:t den 7 oktober 1906 hemställde nämligen Norrbottens läns

hushållningssällskap, att Eders Kungl. Maj it täcktes vidtaga sådana åtgärder,

att det, till förebyggande av avel med underhaltigt tjurmaterial, måtte

bliva genom lag förbjudet att utan samtliga kreatursägares medgivande

släppa tjurar på bete å samfällda betesmarker.

I motiveringen till denna hemställan anförde hushållningssällskapet

följande:

»För nötboskapsavelns upphjälpande har under det senaste decenniet

inom vårt land bedrivits ett synnerligen energiskt och framgångsrikt arbete,

för vilket såväl staten som de olika hushållningssällskapen fått vidkännas

synnerligen stora uppoffringar. Så uppgick den sammanlagda kostnaden

för de med statsmedel understödda nötboskapspremieringarna år

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 116.

1904 — det sista, från vilket uppgifter varit hushållningssällskapet tillgängliga

— till icke mindre än 244,237: 43 kronor; och för de så kallade

kontrollföreningarna, som först under de sista åren börjat att i någon

större utsträckning bildas, uppgingo kostnaderna under samma år till

41,223: 33 kronor. Under de två sista åren hava dessa utgiftsposter

säkerligen högst betydligt ökats, då statens bidrag till såväl premieringarne

som kontrollföreningarne numera utgår med avsevärt högre belopp än under

det nämnda året. Under sådana omständigheter bör det kunna betraktas

såsom en synnerligen viktig uppgift för staten att, så långt möjligt är,

undanröja de hinder, som under arbetets fortgång visat sig i någon större

utsträckning motverka det med de nämnda stora anslagen avsedda syftemålets

vinnande.

Ett sådant hinder för nötkreatursavelns upphjälpande har inom Norrbottens

läns hushållningssällskaps område visat sig förelinnas uti den totala

bristen på lagbestämmelser beträffande enskilda kreatursägares rätt att på

gemensamma betesmarker lössläppa tjurar.

Inom Norrbottens län har nämligen under de två senaste åren bildats

ett mycket stort antal tjurföreningar, allesammans organiserade i enlighet

med en av hushållningssällskapet uppgjord plan. Deras antal uppgår numera

till icke mindre än 50 stycken; och innevarande års nötboskapspremieringar

hava på grund härav kunnat helt och hållet förläggas till tjurföreningarna

— en anordning, av vilken sällskapet väntar sig synnerligen

stora fördelar för avelsarbetet. Tjurföreningarnas medlemmar hava nämligen

bland annat förbundit sig att regelbundet provmjölka sina kor minst

2 gånger i månaden, att endast använda föreningens av premieringsnämnden

godkända tjur till betäckning av sina kor, att för aveln tillvarataga

avkomman efter de bästa korna och att icke släppa någon tjur på bete

tillsammans med föreningsmedlemmarnes kor.

Det är utan vidare klart, av vilken stor betydelse dessa bestämmelser

kunna bliva för länets kreatursavel, sedan på detta sätt organiserade

tjurföreningar numera blivit bildade till så stort antal, som här ovan

nämnts. Men inträdet i en tjurförening är naturligtvis eu helt och hållet

frivillig sak; och även om de flesta kreatursägarne i en by ingått uti den

i byn bildade tjurföreningen, så står det givetvis vilken enskild kreatursägare

som helst inom samma by fritt att ställa sig utom föreningen. Och

därom är ju ingenting att säga, men betänkligare är, att en sådan utom

föreningen stående kreatursägare med nuvarande lagbestämmelser på ifrågavarande

område skall kunna i högst avsevärd mån omintetgöra hela tjur
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 116.

föreningens arbete genom att på byns gemensamma betesmark släppa ut

huru unga och huru underhaltiga tjurar som helst. Tjurföreningens medlemmar

hava genom antagande av de utav hushållningssällskapet fastställda

stadgarne förbundit sig att icke utsläppa någon tjur på bete tillsammans

med föreningsmedlemmarnes kor, men för att kunna vinna det med denna

bestämmelse avsedda, för eu sund avelsriktning så betydelsefulla syftemålet,

skulle de i många fall bliva tvungna att avstå ifrån att begagna sig av

byns gemensamma betesmark, endast därför att en enskild utom föreningen

stående person icke kan förmås att för ett eller annat enstaka handjur

avstå ifrån sin »lagliga» rätt till bete på byns gemensamma mark.

Detta, att en enskild kreatursägare av oförstånd eller illvilja skall

kunna omintetgöra resultatet av ett helt byalags målmedvetna, med statsmedel

understödda arbete för sin kreatursavels höjande, kan ej betraktas

såsom annat än ett mycket stort missförhållande. Om detta missförhållande

icke snart kan avhjälpas, hotar hela avelsarbetet inom detta län att

bliva förfelat och de stora kostnader, som numera nedläggas på detta arbete,

att bliva bortkastade. Då samma missförhållande sannolikt gör sig

gällande även inom andra delar av vårt land, där man har kreaturen ute

på gemensamma beten, vågar Norrbottens läns hushållningssällskap härmed

underdånigst hemställa ...»

Denna hushållningssällskapets framställning remitterades av Eders

Kungl. Maj:t till lantbruksstyrelsen med befallning att anmoda Eders Ivungl.

Maj:ts samtliga befallningshavande att efter vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskotts hörande avgiva yttrande över framställningen

samt med de sålunda avgivna yttrandena ävensom eget underdånigt utlåtande

till Eders Kungl. Maj:t inkomma. Med anledning härav överlämnade

lantbruksstyrelsen med skrivelse den 15 juni 1907 till Eders Kungl.

Maj:t yttranden från samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och

hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt gjorde för egen del följande

uttalande:

»Det kraftiga arbete, som med understöd av staten och hushållningssällskapen

för närvarande pågår inom landet till höjande av nötkreatursaveln,

torde vara av den vikt, att staten bör tillse, att sådana omständigheter,

som ställa sig hindrande i vägen för sagda arbetes framgång, varda,

i den mån förhållandena medgiva, undanröjda. Såsom ett dylikt hinder

kan anses den obegränsade rätt, delägare uti gemensam betesmark äger

att å sådan mark, utsläppa sina tjurar. En dylik ägare, som ej har annan

betesmark för sina kor och kvigor att disponera än den gemensamma,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 116.

5

bliver härigenom ej sällan utsatt för den olägenheten, att hans kor varda

betäckta av olämpliga tjurar eller att de yngre hondjuren bliva alltför

tidigt betäckta, varigenom hans bemödanden att förbättra sin avel kunna

motverkas eller tillintetgöras.

Ett oeftergivligt villkor för ett framgångsrikt arbete till nötkreatursavelns

höjande i de delar av landet, varest gemensamma betesmarker i

större utsträckning förekomma, torde därför vara, att åtgärder vidtagas till

förekommande av ovan sagda olägenhet. De allra flesta hushållningssällskap

hava också uttalat sig för åvägabringandet av en lagstiftning i sagda

riktning och denna deras åsikt har vunnit Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

tillslutning. Meningarna hava dock varit delade därutinnan,

huruvida ifrågasatt förbud att utsläppa tjur på gemensam betesmark bör

gälla alla slag av tjurar eller inskränkas till sådana, som ej blivit av statens

premieringsnämnder godkända eller som icke uppnått sådan ålder, att

de lämpligen böra användas för avelsändamål.

Om det också måste erkännas, att ett dylikt på ena eller andra

sättet begränsat förbud skulle kunna bidraga till förekommande av att

underhaltiga eller outvecklade tjurar i så stor utsträckning, som för närvarande

sker, komma att å dylika betesmarker varda till avel använda,

och även till väckande av delägarnas i de gemensamma betesmarkerna

intresse för anskaffande av premierade tjurar, så är det dock givet, att

genom ett sådant förbud ej kan förekom mas den skadliga förtidiga betäckningen

av kvigorna, som i det föregående blivit omförmäld. Lantbruksstyrelsen

anser också övervägande skäl tala för att, om en lagstiftning i

ämnet kommer till stånd, förbud däri bör intagas för delägare att å gemensam

betesmark utsläppa tjur av vad slag som helst, såvida ej samtliga

delägare i den gemensamma betesmarken förenat sig om att sådant i allmänhet

eller för särskilt fall eller under vissa villkor må äga rum.

Då det icke lärer förefinnas annan utväg till förekommande av ifrågavarande

olägenhet för kreatursaveln, än att lagstiftningsåtgärder för sådant

ändamål vidtagas, anser lantbruksstyrelsen anlitandet av denna utväg vara

av omständigheterna påkallat. Det skulle visserligen kunna härvid anmärkas,

att på detta sätt en inskränkning göres i enskild delägares i

betesmarken rätt att fritt förfoga över sin andel i samma mark, men för

sin del finner lantbruksstyrelsen att, då ett allmänt intresse bjuder vidtagandet

av en dylik inskränkning, någon betänklighet därutinnan från

lagstiftningssynpunkt icke förefinnes.

Som emellertid behov av en dylik lagstiftning icke gör sig gällande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 116.

inom alla delar av landet, synes tillämpandet av förbudet i lagstiftningen

böra för särskilda orter göras beroende på Eders Kungl. Maj:ts, efter

framställning av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningskavande, i

varje särskilt fall fattade beslut, varvid torde böra iakttagas, att det område,

för vilket bestämmelserna skulle komma att gälla, kommer att omfatta

helt län eller hushållningssällskaps område, men icke mindre delar

därav, då oreda synes lätt kunna uppkomma, om inom samma län eller

hushållningssällskaps område olika bestämmelser i detta hänseende skulle

vara gällande.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får lantbruksstyrelsen i

underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

för åstadkommande av eu lagstiftning i ovan angivna syfte.» .

Uti de yttranden, som avgå vos över det framlagda förslaget, hade 14

Eders Kungl. Maj:ts befalluingshavande och 14 förvaltningsutskott tillstyrkt

detsamma oförändrat, 5 befallningshavande och 5 förvaltningsutskott tillstyrkt

detsamma med vissa ändringar eller modifikationer samt 5 befallningshavande

och 4 förvaltningsutskott avstyrkt detsamma. Ett förvaltningsutskott

hade förklarat sig, i saknad av erfarenhet rörande antydda missförhållanden,

icke kunna yttra sig i frågan. Vid föredragning inför Eders

Kungl. Maj:t den 13 juni 1913 fann Eders Kungl. Maj:t ansökningen icke

föranleda till vidare åtgärd.

En senare framställning i ämnet har jämväl skett, i det att Kalmar

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott med skrivelse den 14 juni

1912 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte till prövning upptaga frågan

om åtgärders vidtagande för bekämpande av de svårigheter, med vilka ett

rationellt avelsarbete på Öland hade att räkna, särskilt därutinnan att

undermåliga till avel absolut olämpliga hingstar och tjurar i stor utsträckning

under betestiden fritt kunde ströva omkring. Över denna framställning

hördes stuteriöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen, vilka styrelser

var för sig i avgivna utlåtanden i stort sett ställde sig välvilliga mot en

utredning av frågan. Det av sistnämnda förvaltningsutskott framlagda spörsmålet

har sedermera, i vad det avser hingstar, i viss mån nått sin lösning

genom den av Eders Kungl. Maj:t den 23 december 1914 utfärdade lagen

om hingstbesiktningstvång, under det att frågan beträffande tjurar alltjämt

är beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Liksom motionären finner riksdagen, att starka skäl tala för införande

av ett förbud av antytt slag, skäl, som ävenledes legat till grund för de

framställningar, för vilka här ovan redogjorts. Det kraftiga arbete på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 116.

höjandet av kreatursaveln i riket, som redan år 1906 och 1907 påpekades

av Norrbottens läns hushållningssällskap och lantbruksstyrelsen, har

sedan dess fortgått och alltjämt ökats. Även av nämnda hushållningssällskap

och styrelse i övrigt anförda synpunkter synas riksdagen allt fortfarande

i huvudsak äga giltighet och vara förtjänta av statsmakternas beaktande,

om det bästa möjliga resultat skall vinnas av de strävanden, som

göras för att höja kreatursstammen i riket.

Då riksdagen sålunda delar motionärens tanke om det berättigade i

det ifrågasatta förbudet, har riksdagen likväl icke velat underlåta att framhålla,

hurusom, naturligt nog, förhållandena i vårt vidsträckta land äro så

olika å skilda orter, att det, som har den största betydelse för en landsända,

saknar varje inflytande i en annan. Detta har, enligt riksdagens åsikt,

varit den huvudsakliga grunden till, att en del hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och några Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avstyrkt

Norrbottens läns hushållningssällskaps ovanberörda framställning. Det torde

därför vid en eventuell lagstiftning i ämnet lämnas vederbörande rättsägare

öppet att själva avgöra, huruvida ett förbud av ifrågavarande slag skall

träda i kraft eller icke. Närmast till hands ligger därvid, enligt riksdagens

mening, att taga under övervägande lämpligheten av att införa det förfarande,

som kommit till uttryck i den nämnda lagen om hingstbesiktningstvång,

vari stadgas, att Konungen äger förordna, att dylikt tvång skall

införas inom hushållningssällskaps område eller del därav på framställning

av hushållningssällskapet och vederbörande landsting.

Likaledes synes det riksdagen böra överlämnas till en blivande utredning

att fatta ställning till de olika åsikter, som kunna göra sig gällande

beträffande förbudets tillämplighet allenast å tjurar under viss ålder eller

av viss kvalitet, då enligt riksdagens förmenande vid en dylik utredning

större möjligheter förefinnas att överblicka dessa och hithörande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lagstiftning mot tjurars utsläppande å samfällda beten.

Stockholm den 13 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.