Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last.

1916-05-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1916:119, Skrivelse till Konungen angående omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 119.

1

Nr 1 19.

Godkänd av första kammaren den 10 maj 1916.

Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående omhändertagande

i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa samt av kvinnor,

som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagen väckta motioner har gjorts framställning om åstadkommande

av utredning dels av på vad sätt vård lämpligen bör anordnas

för sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas eller

behållas å de vanliga sinnesslöanstalterna, samt vilka åtgärder i övrigt

böra kunna vidtagas för beredande av nödigt antal på platser för andra

till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa, dels ock på vad sätt kvinnor,

som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, lämpligen böra

omhändertagas.

Såvitt motionen avser sinnesslöa, skiljer densamma mellan sådana,

som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas eller behållas å de

vanliga sinnesslöanstalterna, samt andra, icke vanartiga, som äro bildbara.

Några av staten upprättade sinnesslöanstalter finnas för närvarande

icke. Enligt förnyade kungl. stadgan angående sinnessjuka den 14 juni

1901 må dock, därest utrymmet medgiver, vid statens asyler för sinnessjuka

jämväl intagas och vårdas sådana från barndomen sinnesslöa (idioter^

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 48 Käft. (Nr 119—120.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 119.

vilka såsom våldsamma och opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig

vård. Redan i en den 8 december 1902 avgiven underdånig

berättelse angående genom kungl. brev den 14 juni 1901 anbefalld undersökning

av sinnessjuka och sinnesslöa inom riket framhöll medicinalstyrelsen

vikten och betydelsen därav, att de allra mest svårskötta sinnessjuka,

ävensom de, som vore för omgivningen i mera utpräglad grad farliga, avskildes

från de av enskilda, kommuner och landsting anordnade sinnesslöasylerna

och vården av dessa övertoges av staten.

I samband med behandlingen vid 1911 års riksdag av frågan om

godkännande av plats för Strängnäs hospital — varest enligt riksdagen

då förelagd, av medicinalstyrelsen uppgjord plan visst antal platser skulle

användas för obildbara sinnesslöa — uttalade sig riksdagen för att snara

och kraftiga åtgärder vidtoges för beredande i största möjliga utsträckning

av vård åt dylika sinnesslöa, och att riksdagen ej ville förneka, att det

kunde anses böra tillkomma staten, att i avseende å sådana slags sinnesslöa,

som i nämnda plan närmast avsåges eller de för omgivningen vådliga,

bereda denna vård. Riksdagen yttrade emellertid tillika, att riksdagen

likväl icke kunde tillstyrka, att sådan vård bereddes i samband med den,

som gåves å hospital, vilka anstalter uteslutande borde avses för de sinnessjuka

i egentlig mening. På samma gång uttalade emellertid riksdagen

önskvärdheten därav, att en utredning verkställdes i fråga om ej mindre

det inom landet befintliga antalet idioter, vilka för sin omgivning vore

vådliga eller synnerligen störande, än även om sättet för beredande åt

dem av nödig vård, vare sig nu detta ansåges lämpligen böra ske inom

en centralanstalt eller i flera på spridda platser belägna anstalter; och

pågår med anledning av detta riksdagens uttalande inom medicinalstyrelsen

utredning i av riksdagen begärda hänseende, samt i sammanhang

därmed jämväl utredning angående antalet för de olika länen ytterligare

erforderliga sinnessjukplatser.

Genom 1914 års senare riksdags beslut att anvisa medel till uppförandet

av en ny anstalt för blinda med komplicerat lyte har staten

jämväl beträtt vägen att direkt omhändertaga en särskild grupp av

sinnesslöa.

Bortser man från de visserligen avsevärda statsbidrag till driftkostnader,

som för ändamålet utgå, vilar sinnesslövården för närvarande så gott

som enbart på landstingen eller städer, vilka ej i landsting deltaga, och

har vad landstingen och storstäderna härutinnan uträttat åstadkommits

utan att någon skyldighet i detta hänseende blivit dessa genom lagstifning

pålagd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 119.

3

Genom vad hittills åtgjorts är i allmänhet tämligen väl sörjt för uppfostringsanstalter

åt bildbara sinnesslöa barn, men är däremot antalet platser

å dylika anstalter för äldre, som äro mer eller mindre arbetsföra,

ingalunda tillräckligt. Frågan om tillgodoseendet av detta behov synes

därför riksdagen värd synnerlig uppmärksamhet icke minst ur den synpunkten,

att det måste anses högeligen önskvärt, att bildbara sinnesslöa

även efter slutad skolgång få kvarstanna å anstalt, så länge detta är nödigt,

för att icke de färdigheter och goda seder, som å anstalten förvärvats,

åter skola förloras. Ur fattiggårdarnas synpunkt är detta givetvis

även ett lätt förklarligt och välgrundat önskemål. Inrättandet av tillräckligt

antal anstalter för mottagandet av bildbara vuxna sinnesslöa (arbetshem)

synes alltså vara oundgängligt.

I detta sammanhang framställer sig det säkerligen svårlösta, men

icke mindre viktiga spörsmålet angående omhändertagandet av vanartiga

sinnesslöa. I brist på andra möjligheter att draga försorg om dem pläga,

som bekant, såväl de vanartiga som de, vilka i brist på plats i arbetshemmen

utskrivas efter genomgången, åttaårig skolkurs, antingen hänvisas

till fattiggårdarna eller överlämnas till hemmen, en anordning som, särskilt

vad de vanartiga angår, måste betraktas som i hög otillfredsställande,

då man tager i betraktande, huru föga väl rustade våra fattiggårdar i allmänhet

äro för vårdande av dylika sinnesslöa, och hurusom hemmen mycket

sällan äga förutsättningar för deras lämpliga omhändertagande. För

de vanartade synes således, icke minst med hänsyn till de krav, i fråga

om läkarvård och tillsyn m. m., som på en för dem avsedd anstalt måste

ställas, knappast andra möjligheter kunna tänkas än särskilda av staten

upprättade anstalter.

Beträffande] slutligen frågan om behandlingen av den kategori av

kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, så är

denna fråga utan tvivel ganska svårlöst. Emellertid giva de av motionärerna

åberopade exempel ävensom erfarenheten eljest från fattigvårdens område

nogsamt vid handen, att det ur samhällsintressets synpunkt vore särdeles

önskvärt, att sådana kvinnor kunde på lämpligt sätt omhändertagas. I

egentlig mening sinnesslöa kunna dessa kvinnor ej anses vara, men deras

psykiska tillstånd är dock ofta mer eller mindre underhaltigt, och utgöra

de härigenom samt genom den ofta undermåliga avkomma, som de alstra,

ett ont eller en fara för samhället.

Härutinnan hava motionärerna, med hänvisning till förslaget om ny

fattigvårdslag, § 33, angående inrättandet av s. k. arbetshem för de särskilda

landstingsområdena ifrågasatt, huruvida icke sådana arbetshem, om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 119.

de på lämpligt sätt anordnades, skulle kunna upptaga kvinnor av förevarande

art. Riksdagen kan icke finna annat än att häri erbjuder sig ett

visst uppslag. Emellertid har i fattigvårdsförslaget arbetshemmens ändamål

att mottaga jämväl sådana kvinnor tydligen icke kommit under övervägande.

Enligt förslaget äro arbetshemmen avsedda för behövande, som

ej lämpligen kunna mottagas eller behållas på ålderdomshemmen, därvid

förslaget närmast syftar på personer, vilka äro i behov av speciell vård

och tillsyn. För att dessa arbetshem skola kunna ägna sig för mottagande

av de kvinnor, varom nu är fråga, synas dock hemmen böra särskilt

inrättas för detta syfte. Vidare måste hemmens organisation vara sådan,

att den lämnar garanti för vederbörlig övervakning över de där intagna.

Beträffande de med inrättandet av dessa hem förbundna kostnader är att

erinra, hurusom fattigvårdsförslaget förutsätter, att två eller flera landsting

må kunna förena sig om gemensamt arbetshem. För att upptaga sedeslösa

kvinnor, som äro föremål för fattigvård, skulle sannolikt ett få tal arbetshem

för riket vara tillfyllest. Kostnaderna behövde alltså ej bliva avskräckande,

och i allt fall skulle dessa kostnader i inånga fall uppvägas

av den fördel, som bereddes kommunerna att få dessa kvinnor där intagna.

I samband med inrättandet av sadana, särskilt för sedeslösa kvinnor avsedda,

hem borde självfallet gälla förbud mot dessa kvinnors intagande på

kommunernas ålderdomshem.

Då riksdagen sålunda övervägt möjligheten att genom intagandet på

särskilt inrättade arbetshem av sedeslösa kvinnor åtminstone i väsentlig

mån undanröja de olägenheter, som äro förbundna med deras vårdande å

de vanliga fattigvårdsanstalterna, har det ingalunda undgått riksdagen, att

prövningen av, huruvida en åt fattigvården hemfallen kvinna är i sedligt

avseende så förkommen, att hon bör på arbetshemmet intagas, är av

ganska grannlaga natur, ävensom att denna prövning måste ske med synnerlig

omsorg, helst det är oundgängligt, därest ändamålet med intagningen

skall vinnas, att den intagna underkastas ett visst tvång. Icke heller har

riksdagen förbisett, att den å arbetshemmet intagna, sedan behovet av fattigvård

upphört eller kvinnan förklarar sig i stånd att själv försörja sig, ej

mot sin vilja kan längre där kvarhållas. Emellertid skulle i en del talrikt

förekommande fall tvekan icke kunna råda om, att intagning på

arbetshem är påkallad, varjämte riksdagen är böjt antaga, att mången

kvinna skulle, även om behovet av fattigvård upphörde, föredraga att

kvarstanna å arbetshemmet hellre än att, genom att lämna det, utsätta sig

för fortsatt elände, Under alla förhållanden skulle ett ansenligt antal

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 119.

5

kvinnor, som nu betunga fattigvårdsanstalterna med en undermålig avkomma,

bliva på tjänligt sätt omhändertagna.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes dels låta utreda, på vad sätt vård lämpligen bör anordnas

för siunesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas

eller behållas å de vanliga sinnesslöanstalterna, samt vilka åtgärder i

övrigt böra vidtagas för beredande av nödigt antal platser för andra till

vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa och dels låta i samband med arbetet

på ny fattigvårdslagstiftning komma under övervägande, på vad sätt

kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, lämpligen

böra omhändertagas.

Stockholm den 10 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.