Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner.

1916-05-30 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1916:180, Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 180.

1

Nr 180.

Godkänd av första kammaren den 30 maj 1910.

Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om

autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner.

(Lagutskottets utlåtande nr 27 och memorial nr 38).

Till Konungen.

Genom en den 31 december 1915 dagtecknad proposition, nr 51,

bär Eders Kungl. Maj:t begärt riksdagens yttrande över propositionen

bilagt förslag till förordning om autornobiltrafik.

Efter fullbordad granskning av det föreliggande författningsförslaget

bär riksdagen funnit skäl till följande erinringar.

§ 6 mom. 6.

I § 6 mom. 6 bestämmes, att, där sökt registrering av automobil

beviljas, ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, försett med bevis

om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket, skall av Kungl.

Maj:ts befallningshavande hållas sökanden tillhanda eller till honom översändas

på sätt i mom. 5 av samma § föreskrives. Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall, heter det i sistnämnda moment, där registrering vägrats

hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress, till honom

med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet. Då

emellertid nämnda bevis å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 67 höft. (Nr 180—182.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

skall stämpelbeläggas, lärer detta bevis, till skillnad från den i mom. 5

omförmälda underrättelse, icke kunna i tjänsteförsändelse tillställas sökanden.

Har emellertid sökanden framställt begäran om bevisets översändande

mot vanligt postförskott, torde en dylikt begäran allmänt komma

att tillmötesgås.

§ 10 mom. 2 och § 12 mom. 1.

Förslaget använder ordet »landet» i två olika bemärkelser. 1 allmänhet

avses härmed landsbygden i motsats mot städerna men i § 10

mom. 2 och § 12 mom. 1 nyttjas samma ord i betydelsen »riket». Eu

omredigering synes därför här böra företagas.

§ 13 mom. 4.

I anslutning till § 13 mom. 4, däri Kung! Maj:ts befallningshavande

tillerkännes befogenhet att, när så erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person

tillstånd att för viss resa eller under viss tid med automobil befara

viss allmän väg, därå automobiltrafik eljest icke må äga rum, har,

såsom i den kungl. propositionen omnämnes, ifrågasatts behovet av

särskild bestämmelse om rätt för läkare, veterinärer och sjuka att, då

så erfordras, med automobil befara varje väg. Ehuru, på sätt föredragande

departementschefen anmärkt, sådan automobiltrafik å eljest

förbjuden väg icke lärer vara av beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd,

torde likväl av praktiska hänsyn lämpligen böra i förordningen

uttryckligen uttalas, att läkare och veterinärer vid sjukbesök ävensom sjuka

vid deras forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt äga med automobil

befara även sådan allmän väg, därå automobiltrafik eljest ej är medgiven,

och torde ett dylikt uttalande böra givas sådan avfattning, att detsamma

kommer att avse även andra, med de nänmda jämförliga fall, av nödläge.

§ 14 mom. 3.

Enligt § 14 mom. 3 sista stycket må, därest för någon stad större

hastighet för de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker

skulle finnas lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas

i den ordning, som i ordningsstadgan för rikets städer föreskrives;

dock att ej i något fall må medgivas större hastighet i timmen än

30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid mörker. Det synes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 180.

kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda givna föreskriften om viss

maximihastighet kan anses vara av behovet påkallad. Det gäller här

uteslutande trafik inom vederbörande stadssamhälle, och det torde utan

fara kunna anförtros åt de lokala myndigheterna att utan dylik inskränkning

bestämma över körhastigheten. Under alla omständigheter

synes den för den mörka delen av dygnet föreskrivna hastighetsgränsen,

20 kilometer i timmen, vara alltför snävt tillmätt. Nattetid,

då gatutrafiken är jämförelsevis obetydlig, torde snarare, särskilt i de

större städerna, där gatorna hållas väl upplysta, utan risk kunna medgivas

till och med större körhastighet än om dagen. Riksdagen håller

alltså före, att sista delen av detta stycke: »dock må — — — icke

medgivas» bör kunna ur förordningen utgå.

I detta sammanhang anser sig riksdagen böra uttala önskvärdheten

av att, om och i den mån tillförlitliga hastighetsmätare kunna finnas i

handeln tillgängliga, föreskrift lämnas därom, att automobil skall vara

försedd med dylik mätare.

§ 15-

Renligt det till grund för nu gällande förordning om automobiltrafik

liggande förslag, som medgav automobiltrafik å varje allmän väg,

där ej för viss väg Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat förbud

mot automobiltrafik, skulle, då dylikt förbud meddelats, detta tillkännagivas

medelst uppsättande å lämpligt ställe vid vägen av anslagstavlor

i olika färg efter förbudets omfattning. Efter förslagets granskning i

riksdagen blevo emellertid, på riksdagens hemställan, andra bestämmelser

meddelade angående allmän vägs öppnande för automobiltrafik,

bestämmelser genom vilka allmänna vägar i avsevärd omfattning undantogos

från dylik trafik. I sammanhang härmed och av kostnadshänsyn

fick bestämmelsen om vägtavlor bortfalla samt ersattes med föreskrift

om kungörelser till ledning för automobiltrafiken.

Det andra kammarens utskott, som behandlade den motion, vilken

föranledde riksdagens skrivelse den 25 maj 1909 med begäran om

revision av gällande författningsföreskrifter om automobiltrafik, framhöll

såsom önskvärt, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik vore

fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastigheten

vore en annan än den normala, utmärktes genom anslagstavlor

eller andra tecken. De sakkunniga, som inom civildepartementet biträtt

vid utarbetandet av nu föreliggande förslag, hava förordat uppsättande

vid de olika vägarna av särskilda anslagstavlor av viss när
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 180.

mare angiven beskaffenhet, vilka tavlor genom sin olika färg skulle

angiva, att automobiltrafik å vägen överhuvud ej vore tillåten eller att

automobil finge å vägen framföras allenast med viss minskad hastighet

eller att vägen endast finge befaras med automobil av viss beskaffenhet.

De föreskrivna inskränkningarna i automobiltrafiken skulle även

angivas genom å tavlorna uppsatta anslag, och avsågs, att kostnaden

för tavlornas uppsättande och underhåll skulle utgå av allmänna medel.

Kungl. Maj:t har emellertid ej följt de sakkunnigas förslag i denna

del. Anordningen vore näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna

icke ringa kostnad; nödig kännedom om de förhållanden, som

genom anslagstavlorna skulle bringas till allmänhetens kännedom, syntes

kunna beredas allmänheten genom praktisk och enhetlig anordning av

Kungl. Maj:ts befallningshavandes kungörelser i ämnet och genom de

tillåtna automobilvägarnas utmärkande på en för allmänheten hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta.

Riksdagen vill ingalunda underskatta värdet av de bestämmelser,

som i nu angivet syfte av Kungl. Maj:t föreslagits. Det synes dock

riksdagen, särskilt med hänsyn till den föreslagna skärpningen av

ansvarsbestämmelserna, angeläget, att åtminstone i sådana fall, där allmän

väg helt undantagits från automobiltrafik, detta så effektivt som

möjligt bringas till automobiltrafikanternas kännedom. Om kravet på

vägtavlor inskränkes till sådana fall, då automobiltrafik å vägen är helt

förbjuden, och det härom erforderliga tillkännagivandet i lämplig form

uppsättes å de vägvisare, som enligt 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet skola finnas vid vägskäl, torde anordningen

ur kostnadssynpunkt knappast kunna verka avskräckande;

och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke dylikt tillkännagivande

lämpligen kan liksom vägvisaren i övrigt bekostas av vederbörande

vägkassa.

Vad angår vägsträcka, för vilken viss inskränkning i automobiltrafiken

såsom angående hastighet eller viss beskaffenhet av automobilen

gäller, skulle det däremot ankomma på vederbörande trafikant

att själv skaffa sig nödig upplysning.

§ 16 mom. 5.

Enligt § 16 mom. 5 första punkten åligger det automobilförare att

vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte med

åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet

icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 180.

Vissa av de i ärendet hörda myndigheter hava förordat ett åläggande

härutinnan gällande för varje årstid, ett förslag som jämväl upptagits

i motion inom riksdagen. Å andra sidan har inom det riksdagens utskott,

som haft ärendet till beredning, ifrågasatts, huruvida ens under

de omständigheter, Kungl. Maj:t föreslagit, skyldighet att backa automobilen

alltid borde föreligga; då marken är snötäckt, torde det ofta

vara förenat med vida mindre svårighet för den, som med släde möter

automobil, att köra av vägen än för automobilen att backa till sådan

plats, där släden kan passera. Då enligt riksdagens mening såväl den

ena som den andra synpunkten torde vara i viss män berättigad, har

riksdagen ansett sig böra förorda sådan omredigering av förevarande

punkt, att skyldighet att föra automobilen tillbaka till för förbikörande

lämplig plats göres beroende därav, att icke för automobilen förefinnes

avsevärt större svårighet att backa än för den körande att genom lämplig

åtgärd komma förbi.

I andra punkten av samma moment torde den ändring böra vidtagas,

att förare, vilken under förhållanden, som däri omförmälas, stannat

automobilen, skall vara pliktig avstänga motorn ej allenast, såsom

i förslaget upptages, om så begäres, utan jämväl då sådan åtgärd eljest

visar sig behövlig, ändå att särskild begäran ej blivit framställd.

§ 21.

I anslutning till stadgandet i förslagets 21 § har i motion inom

riksdagen förordats införande i den blivande förordningen av en bestämmelse

av innebörd, dels att tillstånd till bedrivande av yrkesmässig

automobiltrafik alltid skulle medföra skyldighet för tillståndshavaren att

med tillgänglig materiel skjutsa inom det län, tillståndet avsåge, och

efter taxa, som Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt, dels ock att

Kungl. Maj:ts befallningshavande, då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

inom länet första gången meddelades, skulle vara pliktig fastställa

taxa för persontrafiken.

Riksdagen vill med anledning härav framhålla önskvärdheten av att

jämväl beträffande landsbygden vederbörligen fastställda taxor för yrkesmässigt

bedriven automobiltrafik komma till stånd, där sådant

med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan anses

vara av behovet påkallat.

§ 43.

Enligt nu gällande bestämmelser är besiktningsman berättigad att

för efterbesiktning av automobil uppbära ersättning med 10 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 180.

Av besiktningsmännen i Stockholm har emellertid, enligt vad propositionen

giver vid handen, framhållits, att denna ersättning, i betraktande

av den ytterst omfattande och tidsödande undersökning, som för

efterbesiktningen krävdes, vore alltför ringa och att gottgörelsen för

efterbesiktning ej skäligen borde utgå med lägre belopp än 15 kronor.

1 enlighet härmed har i förslagets 43 § stadgats, att besiktningsman

för besiktning av automobil — således jämväl efterbesiktning — är

berättigad till ersättning, om besiktningen avser allenast en automobil,

med 15 kronor och där på en gång uppvisas två eller flera, eu och

samme ägare tillhöriga automobiler, med resp. 12 kronor 50 öre och

10 kronor för varje automobil.

Då förslaget i trafiksäkerhetens intresse väsentligen skärpt föreskrifterna

om efterbesiktniug av automobil — för närvarande finnes

intet annat stadgande om efterbesiktning än att automobiler i yrkesmässig

trafik vart tredje år skola undergå sådan besiktning, varemot

enligt förslaget efterbesiktning skall äga rum vart tredje år för autumobiler

i enskild trafik och värjo år för automobiler, som användas i

yrkesmässig trafik — skulle dessa enligt riksdagens förmenande verka

alltför betungande för automobilägaren, därest avgiften för efterbesikt''ning

komme att utgå med av Kungl. Maj:t föreslaget belopp. Riksdagen

vill därför ifrågasätta, huruvida avgiften för efterbesiktning bör utgå

med högre belopp än 10 kronor för besiktning av en automobil, med

lämplig jämkning, när flera automobiler besiktigas för samme ägares

räkning.

övergångsbestämmelserna.

T förordningens övergångsbestämmelser torde böra intagas en föreskrift

därom, att beträffande allmänna vägar, å vilka för närvarande

körning med automobil icke är tillåten, men vilka enligt § 13 mom. 1

i förordningen skulle bliva för sådan trafik upplåtna, det skall åligga

Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter vederbörande vägstyrelses hörande,

att genom särskilt beslut skyndsamt avgöra, huruvida med hänsyn

till vägens beskaffenhet hinder mot dess upplåtande för automobiltrafik

må anses tills vidare föreligga.

Stockholm den 30 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.