Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande förhållanden samt en i ämnet väckt motion.

1916-06-07 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1916:230, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande förhållanden samt en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 230.

1

t

i

Nr 230.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1916.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen

inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande

förhållanden samt en i ämnet väckt motion.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 93.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 7 april 1916 avlåten proposition, nr 166,

har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden av samma dag, föreslagit riksdagen att

l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig

prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele

och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar

om förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens

avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock att i blivande

avvittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller

nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan

avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas

egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens skrivelse Nr 230.

mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge;

_ , _ *

2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning

rörande avvittringen i Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag

skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt

inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts

under granskningen av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea ,

avvittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag

träffa sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts,

under den i samma punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings

genomförande;

3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år

1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för

renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna

områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället

användas till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till

gäldande av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande

fyra avvittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande

och beredande för omedelbart bruk.

Tillika har Eders Kungl. Maj;t velat inhämta riksdagens yttrande

över ett propositionen bilagt förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring

i vissa delar av Västerbottens läns lappmark; och har Eders

Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, efter mottagandet av riksdagens svar,

företaga frågan om nämnda författning till slutlig prövning.

I sammanhang med denna proposition har riksdagen till behandling

förehaft en i anledning av densamma inom riksdagen väckt motion däri

hemställes, att riksdagen ville dels förklara, att för riksdagens del

hinder på grund av hittills framställda anmärkningar icke möter för

fastställande av de föreliggande förslagen till allmän avvittring inom

Dorotea, Sorsele, Vilhelmina samt Stensele-Tärna avvittringslag, dels,

med avslag i övrigt å ifrågavarande proposition samt med uttalande av

önskvärdheten av att utbyte av ströängar inom ifrågavarande fyra avvittringslag

fortast möjligt åvägabringas, hemställa, att Kung!. Maj:t

vid utarbetande av härför erforderligt författningsförslag ville beakta de

synpunkter, som i motionen utvecklats.

Till upplysning rörande de i förevarande proposition framlagda

frågor har departementschefen först lämnat en utredning angående nybyggesväsendets

utveckling i lappmarkerna. Bosättningen därstädes,

som kunde sägas hava tagit sin början först i slutet av 1600-talet, hade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 230.

närmare reglerats genom ett kungl. reglemente den 24 november 1749

»för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter

till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja». Detta

reglemente vore ännu icke upphävt, ehuru genom senare tillkomna författningar

däri skett en hel del ändringar, i vilket avseende särskilt

märktes, att genom nådigt brev den 13 december 1867 till skyddande

, av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter samt till förekommande

av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet otjänliga

för kultur föreskrivits, att en gräns (den så kallade odlingsgränsen),

ovan vilken anläggning av nybyggen icke vidare finge medgivas, skulle

bestämmas emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga

delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.

Vid upptagande av nybygge i lappmarkerna hade i allmänhet gått

till på sådant sätt, att nybyggaren åt sig uppsökt en plats, där tillgång

funnits på någon åkerjord men framförallt i närheten legat naturliga

slåtterlägenheter (utängar, ströängar) i tillräcklig mängd för att genom

höskörden från dessa föda några kor och smånöt. Jordbruket i dessa

trakter kunde nämligen ej grundas på sädesproduktion utan hade att

söka sitt förnämsta stöd i boskapsskötsel, som jämte fiske och även i

viss mån jakt beredde befolkningen dess utkomst. Enligt 1749 års

reglemente ägde emellertid ingen att slå sig ned såsom nybyggare

utan att först söka tillstånd hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Innan

medgivande i sådant hänseende gavs, skulle syn på stället förrättas; och

i de utslag, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelades å jordupplåtelser,

vare sig dessa avsåge anläggandet av ett nytt ställe eller

endast nya insyningar under ett äldre sådant, funnes alltid intagen uppgift

om de särskilda ägor i tomt- och åkermark samt ängslägenheter,

som skulle tillhöra varje gård. Nybygget brukades av sin innehavare

under stadgad åborätt. Enligt senare meddelade bestämmelser ägde

emellertid nybyggesinnehavaren, såframt han fullgjort sina åboskyldigheter,

att få nybygget omfört till skatte, varefter detsamma med äganderätt

tillkomme honom. Den räft, som enligt ovannämnda reglemente

tillförsäkrades nybyggaren till de särskilda under fastigheten insynade

utängarna, vore ganska osäker. Sålunda hette det i reglementet: »Ager

ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare kan

hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande att

betjäna, än så vida brist vara kan på andra när belägnare och till röjning

dugliga platser, och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika

myrer bättre betarva torde». Vidkommande nybyggarens rätt till skogsfångst

funnes i reglementet icke några föreskrifter, men vore det natur
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 230.

ligt, att nybyggaren ägde taga nödigt husbehovsvirke från den närliggande

skogen. Under 1800-talets senare hälft hava emellertid givits

bestämmelser härutinnan, numera intagna i 1894 års skogsordning.

Enligt dessa tillkomme hemmansägare och åbor uteslutande rätt tilk

utsyning å viss trakt av angränsande skogsmarken.

Redan 1749 års reglemente avsåge, att nybyggena skulle »geometrice

avtagas», d. v. s. få vissa till gränserna bestämda områden.

Detta kom dock aldrig till utförande. Med mera utvecklade förhållanden ’

gjorde sig emellertid behovet allt mera gällande att vinna klarhet rörande

hemmans och nybyggens områden, ej minst för att fastställa dessas

rättigheter gent emot den omgivande kronomarken. Efter långvariga

förarbeten tillkom så nådiga stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna stadga innehölle

bestämmelser om, huru hemman och nybyggen skulle utbrytas

från kronans marker genom att av dessa tilldelas nödiga områden. Det

vore sålunda ett skifte mellan kronan och den enskilde; och vore det

detta skifte, som kallades avvittring.

Avvittringen inom lappmarkerna hade numera genomförts så långt,

att såsom oavvittrade återstode allenast västra delarna av Västerbottens

läns lappmark eller i stort sett de ovan odlingsgränsen belägna trakterna

av Dorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele socknar samt hela Tärna

socken. Även här hade emellertid avvittringsförrättningar igångsatts

nämligen i Sorsele 1894, i Stensele och Tärna 1896 samt i Dorotea och

Vilhelmina 1901. Varje sockendel hade bildat särskilt avvittringslag,

med undantag därav att Tärna socken jämte Stensele sockendel behandlats

såsom ett avvittringslag.

Ehuru avvittringen inom berörda avvittringslag sålunda redan länge

fortgått, hade den dock ej ännu bringats till slut. Huvudanledningen

härtill vore, att under tiden företagits en revision av avvittringsbestämmelserna,

närmast föranledd av framställningar från riksdagen i skrivelse

den 1 juli 1901 samt från kommittén för utredande av frågan om vidmakthållande

av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och

Dalarna, den så kallade norrlandskommittén, i skrivelse den 16 november

samma år. Dessa framställningar avsåge i främsta rummet ändrade föreskrifter

rörande skogstilldelningen till hemman och nybyggen. Norrlandskommittén

hade särskilt framhållit de felaktigheter, som vid föregående

avvittriugar blivit begångna vid tillämpningen av avvittringsstadgans

bestämmelser i berörda hänseende. Med anslutning till nämnda framställningar

hade genom kungörelser den 20 april 1906 och den 5 juni

1909 meddelats åtskilliga nya bestämmelser rörande avvittringen inom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 230.

lappmarkerna. Dessa kungörelser järnte awittringsstadgan hade sedermera

legat till grund för avvittringsarbetet inom ovan omförmälda avvittringslag

i Västerbottens läns lappmark, vilket arbete nu fortskridit därhän,

att slutliga förslag till avvittring blivit för vederbörlig prövning

överlämnade till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet rörande

Dorotea och Sorsele avvittringslag i december 1913 och januari 1914,

samt beträffande Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag i januari

innevarande år.

Emellertid hade, medan avvittringsarbetet ännu pågick inom avvittringslagen,

advokatfiskalen i kammarkollegiet fått anledning att därå

rikta sin uppmärksamhet. Jämlikt nådigt bemyndigande hade av ämbetet

verkställts en granskning av samma arbete, vilken till att börja med

inriktade sig på vissa förhållanden inom Sorsele men sedermera utsträckts

till förrättningarna i deras helhet.

Resultatet hade beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag

framlagts i ett memorial av den 31 december 1914. Enär, såsom nämnts,

avvittringsfÖrslagen rörande Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag

avgivits i januari innevarande år, hade granskningen härutinnan först

nyligen kunnat utföras.

I nämnda memorial hade mot avvittringsarbetet inom Dorotea och

Sorsele framställts flera betydelsefulla anmärkningar av såväl formell som

materiell innebörd. I förra hänseendet hade framhållits bland annat,

att vid upprättande av ägobeskrivningarna samt av hävdeförteckningen

i Sorsele socken använts ett mot författningarna uppenbart stridande

tillvägagångssätt. Vidkommande den sakliga granskningen vore de

huvudsakliga anmärkningspunkterna, att hemman och nybyggen i avsevärd

omfattning tillagts ägor utöver dem, som enligt de av Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande utfärdade insyningsutslagen skulle tillhöra fastigheterna,

varav bland annat blivit en följd, att mantalet uppdrivits och

på grund därav jämväl de särskilda fastigheternas skogsområden, vilka

bestämdes efter mantal, blivit större än som vederbort; att skogsanslaget

satts nära maximum av den i författningen medgivna latituden istället

för att bestämmas med hänsyn till högsta och lägsta anslaget enligt

samma latitud; att i stor utsträckning duglig skogsmark upptagits såsom

impediment och i denna form tillagts fastigheterna; att i avvittringsstadgan

medgivet avdrag från ägofigurs areal för därinom möjligen förekommande

impediment använts för reglering av själva skogens bättre

och sämre beskaffenhet; samt att ägoutbyten i syfte att undvika bibehållande

utanför hemmanens egentliga tifldelningsområden av de hemmanen

tillhöriga, vitt kringspridda ängarna icke syntes hava förekommit,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 230.

ehuru tillgång på till vederlag lämplig kronomark enligt vunnen upplysning

förefunnes.

Sedan utlåtande över advokatfiskalsämbetets memorial inhämtats

från lantmäteristyrelsen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Västerbottens län, som i sin ordning infordrat yttrande av avvittringsstyresmannen

Tycho Bergman, hade chefen för jordbruksdepartementet jämlikt

nådigt bemyndigande den 21 maj 1915 för undersökningar i nära överensstämmelse

med förslag av advokatfiskalsämbetet tillkallat två särskilda

kommissioner, av vilka den ena, som bestått av fyra personer och till

ledare haft svenska mosskulturföreniugens botanist och torvgeolog, filosofie

doktorn Emil Haglund, haft till uppdrag att verkställa undersökning

inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, huruvida i närheten av gårdarna

funnes odlingsmark i sådan utsträckning, att avkastningen från densamma

i odlat skick enligt vissa beräkningsgrunder motsvarade avkastningen

från gårdarnas ströängar. Man utgick nämligen från, att, i

händelse staten gäldade kostnaden för markens uppodling, nämnda mark

skulle efter vissa ändringar i avvittringsförfattningarna kunna användas

såsom vederlag i ändamål att tillvinna kronan äganderätten till ströängarna.

Den andra kommissionen, som utgjorts av två personer, därav e. o.

notarien i Svea hovrätt John Olof Johnsson såsom ledare, hade att med

stöd av insyningsutslagen angående de särskilda fastigheterna utreda,

huruvida och i vilken omfattning inägor, som nu hävdades av enskilda,

innehades med laglig rätt eller icke. Båda dessa kommissioner, vilka

dessutom skulle hava sin uppmärksamhet riktad därå, huruvida vid avvittringen

duglig skogsmark upptagits såsom impediment, hade slutfört

sina undersökningar under sommaren 1915.

Förstnämnda kommission hade kommit till det resultat, att ett

utbyte av ströängar mot mark, som uppodlades med statsbidrag, vore

möjligt att utföra inom rimlig tid och för måttliga kostnader; och hade

den antecknat ett stort antal ägofigurer, som, ehuru betecknade såsom

impediment, enligt kommissionens förmenande bort upptagas såsom duglig

skogsmark. Den senare kommissionen hade ansett sig kunna konstatera,

att ett till flera hundratal uppgående antal ägofigurer, som tillagts de

särskilda fastigheterna, icke blivit under dem i vederbörlig ordning

insynade.

Efter det kommissionerna framlagt sina utredningar, hade kanslisekreteraren

L. Berglöf erhållit i uppdrag att inom jordbruksdepartementet

biträda med utarbetande av förslag till de författningsändringar

och övriga föreskrifter, som i ärendet kunde finnas påkallade. Uti sitt

med anledning härav avgivna yttrande hade Berglöf till att börja med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 230.

behandlat de av advokatfiskalsämbetet mot avvittringsarbetet framställda

anmärkningarna. Berglöf hade för sin del funnit desamma med ett par

obetydliga undantag berättigade samt ansåge sig kunna fastslå, att vid

nämnda arbete begåtts bland andra samma felaktigheter, som av norrlandskommittén

m. fl. påpekats beträffande tidigare avvittringar.

Att dylikt kunnat förekomma, kunde, framhåller Berglöf, synas

påfallande men torde i själva verket ej vara alltför överraskande. Det

måste erkännas, att avvittringsförfattningarna i flera hänseenden vore

svårtolkade, och att i vissa fall åtskilligt kunde anföras till försvar för

den ståndpunkt avvittringsförrättarna intagit. Obestridligt vore även,

att åtskilliga bestämmelser, strängt tolkade och tillämpade, kunde leda

till eu hårdhet, som statsmakterna knappast med insikt om bestämmelsernas

innebörd och verkan skulle hava åsyftat.

Att emellertid i det läge, vari frågan för närvarande befunne sig,

de myndigheter, som enligt författningarna hade att pröva avvittringsförslagen,

näppeligen kunde komma att i huvudsak fastställa desamma,

torde kunna tämligen bestämt förutsägas. Sannolikt torde vara, att

dessa myndigheter funne sig föranlåtna att i väsentliga delar förkasta

förslagen och återförvisa ärendena till förnyad behandling enligt grunder,

som överensstämde med författningarnas föreskrifter.

Det torde, anser kanslisekreteraren Berglöf, under sådana förhållanden

böra tagas under omsorgsfullt övervägande, huruvida en dylik

utgång vore ur statens synpunkt önskvärd, eller om tilläventyrs kronan

såsom en av de huvudsakliga rättsägarna vid avvittringen borde genom

eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättigheter

söka möjliggöra avvittringens fullbordande på de grunder förslagen

innebure.

Berglöf kommer till den uppfattningen, att ett tillvägagångssätt,

överensstämmande med sistnämnda synpunkter, vore att föredraga. Såsom

skäl härför åberopas särskilt den långa tid, som till störa olägenheter

för befolkningen skulle förflyta, innan avvittringen, vilken redan nu

fortgått under många år, kunde avslutas. Vidare påpekas de mycket

betydande kostnaderna för en revision av avvittringen, vilken beräknats

till flera hundratusentals kronor, ävensom att ovisst vore, huruvida värdet

av vad kronan kundo vinna motsvarade nämnda kostnader.

Då ett avstående av de rättsanspråk kronan skulle kunna göra

gällande torde kunna komma till stånd endast genom ett samstämmigt

beslut av statsmakterna, har Berglöf föreslagit vidtagande av åtgärder

för åstadkommande av ett dylikt beslut.

Härvid har han emellertid ansett, att ett viktigt förbehåll borde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 230.

göras, icke i kronans omedelbara intresse men i befolkningens eget.

Detta gällde de i det föregående omtalade utängar eller ströängar,

närmare bestämt de ängar, som enligt avvittringsförslaget skulle komma

att ligga utanför fastigheternas egentliga ägoområden. Det syntes nämligen

som om kronan icke borde släppa ur sina händer det tillfälle, som

avvittringen erbjöde, att under en närmare framtid förmå befolkningen

att övergiva bruket av dessa ängar och i stället företaga odling i närheten

av gårdarna.

Alla auktoriteter vore ense om, att det system med ströängsbruk,

som tillämpades i lappmarkerna, vore oförenligt med fordringarna på

nutida jordbrukskultur. Författningarnas mening hade även varit att

nybyggaren skulle övergiva ströängarna, när han hunnit odla invid

gården. Utredningar, som företagits av doktor Haglund år 1914 samt

av 1915 års av honom ledda kommission, visade på ett övertygande

sätt icke blott ströängarnas ringa produktivitet utan även möjligheterna

för att genom odlingsarbeten, i de flesta fall myrodling av enkelt och

billigt slag, bereda gårdarna en avkastning, som i kvalitet och kvantitet

överträffade den ströängarna lämnade.

Själva vore nybyggarna icke i stånd att genomföra en övergång

till ett nytt, bättre jordbrukssystem. Såsom medel härutinnan föreslås,

att ströängarna återförvärvades till kronan, mot det att denna åtoge sig

att bekosta erforderlig nyodling.

Ett dylikt återförvärv av ängarna skulle även bereda staten fördelar

i andra avseenden såsom större möjlighet till utdikning av försumpad

skogsmark samt renskötselns upphjälpande, i det flertalet ströängar

i ifrågavarande trakter torde i avsevärd grad vara till förfångför

nämnda näring.

I sistnämnda avseende har framhållits, att till inlösen för nomadlapparnas

räkning hade föreslagits ett stort antal ströängar, vilkas förvärvande

skulle stiga till högst avsevärda belopp. 1912 års riksdag

hade för dylik markinlösen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag

beviljat ett förslagsanslag å 52,000 kronor. Vid ett genomförande av

Berglöfs förslag torde åtgärder i det med anslaget avsedda syftet bliva

obehövliga.

Tillika har erinrats om tidigare förslag, som till Kungl. Maj:t

avgivits av landshövdingen i Norrbottens län, nuvarande statsrådet

Oscar von Sydow rörande ströängars återförvärvande till kronan ävensom

de anslag, som av flera riksdagar beviljats till inköp av, förutom skogbärande

och till skogsbörd tjänlig mark, jämväl ströängar å kronoparkerna

i Norrland och Dalarna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 230.

Skulle staten finna lämpligt att genom sin mellankomst åvägabringa

ett dylikt betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor, vore det

emellertid angeläget, att statens ingripande komme till stånd, innan

avvittringen fullbordats på ett sätt, som fastare än förut knöte ströängarna

till hemman och nybyggen.

Kanslisekreteraren Berglöf har därefter framlagt ett förslag till

reglering av ströängsfrågan i anknytning till den pågående avvittringen.

Enligt detta skulle intet hinder behöva uppkomma för de föreliggande

avvittringsförslagens godkännande. Prövning av dem skulle ske på

grundvalen av hittills gällande bestämmelser men med förbehåll om en

tilläggsavvittring för ströängarnas indragande mot vederlag av kostnaden

för viss, kronan eller enskilda tillhörig marks uppodling. Den kompletterande

avvittringen kunde äga rum under enklare former än huvudförrättningen

och i följd därav göras mindre dyrbar och långvarig. Detta

förslag, vilket upprättats i samråd med doktor Haglund och andra personer,

som besutte sakkunskap å hithörande områden, hade intagits i

ett utkast till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av

Västerbottens läns lappmark.

Slutligen framställes en beräkning av kostnaderna för den tilltänkta

tilläggsavvittringens genomförande.

Över Berglöfs yttrande och författningsförslag hava underdåniga

utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet efter kammaradvokatfiskalsämbetets

hörande, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Beträffande

de mot avvittringen framställda anmärkningarna, framhåller departementschefen,

vore det av de myndigheter, som närmare yttrat sig därom,

endast lantmäteristyrelsen, som toge de verkställda förrättningarna i

försvar, ehuru jämväl styrelsen ansåge, att ej allt vore som det borde

vara. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som hade att pröva och meddela

utslag angående avvittringen, hade förklarat, att om vid prövningen

av de nu ifrågavarande avvittringsförslagen rörande Dorotea och Sorsele

enbart skulle komma till beaktande de grunder, som överensstämde med

författningarnas föreskrifter, torde en återförvisning av ärendet icke

gärna kunna undvikas. Advokatfiskalsämbetet, å vilket enligt avvittringsstadgan

ankomme att för bevakande av kronans rätt i fall av befogenhet

hos Eders Kungl. Maj:t fullfölja talan mot Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

utslag i avvittringsärenden, uttalade, att ämbetet funne

otvetydigt framgå, att, för den händelse nämnda avvittringsförslag mot

förmodan bleve av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda,

ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att emot sådant beslut fullfölja talan.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 89 höft. (Nr 230.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 230.

I den senare avgivna redogörelsen rörande granskningen av avvittringsförslagen

angående Vilhelmina och Stensele-Tärna awittringslag

hade advokatfiskalsämbetet i stort sett haft att framställa samma anmärkningar

som beträffande avvittringsförrättningarna inom Dorotea och Sorsele

awittringslag, varjämte tillkommit ett par andra anmärkningspunkter.

Eders Kungl. Maj:t har i föreliggande proposition tagit till utgångspunkt

de av kanslisekreteraren Berglöf framlagda förslag. Beträffande

de mot avvittringen i Dorotea och Sorsele framställda anmärkningar

uttalar departementschefen, att han i stort sett ansåge sig kunna ansluta

sig till vad Berglöf med avseende därå anfört. Departementschefen

konstaterade, att alla hörda myndigheter, vilka yttrat sig rörande avvittringsarbetets

utförande, vore ense om, att felaktigheter blivit begångna.

Han ansåge emellertid, vad anginge frågan om billigheten av att strängt

tillämpa gällande avvittringsbestämmelser, det icke kunna förnekas, att

en dylik tillämpning i vissa fall kunde medföra olägenheter för den

enskilde. Man måste dock, såsom kammarkollegiet med skärpa framhållit,

avvisa en uppfattning, som överläte åt avvittringspersonalen att

efter eget godtycke pröva författningarnas lämplighet och frågan, huruvida

de borde komma till efterföljd, samt bestämma den nya ordning,

vilken såsom för ändamålet bäst borde träda i stället.

Om man sålunda, säger departementschefen, måste fasthålla, att

väsentliga felaktigheter till kronans nackdel blivit begångna, torde

emellertid vid frågans bedömande icke kunna bortses därifrån, att författningarna

i vissa delar icke syntes taga nödig hänsyn till förhållandena

sådana de i verkligheten förelåge inom avvittringslagen. Övervägas

borde, om en återförvisning för förnyad prövning enligt författningarna

kunde vara önskvärd ur statens synpunkt eller om kronan borde söka

möjliggöra avvittringens fullbordande på de grunder förslagen innebure.

Departementschefen ställer sig, med stöd jämväl av de hörda

myndigheternas uttalanden, utan tvekan på den ståndpunkten, att staten

syntes böra avstå från de rättsanspråk på skogsmark och utängar den

med stöd av författningarna skulle kunna göra gällande. Härvid borde

man emellertid tillse, att statsmakterna rörande ett från deras sida gjort

medgivande om avvittringsförslagens godkännande i föreliggande skick

icke bunde sina händer gent emot enskilda delägare, som tilläventyrs

kunde vilja söka uppnå större fördelar, än enligt förslagen skulle tillkomma

dem, samt i sådant ändamål anföra besvär över av Eders Kungl.

Maj:ts befallningskavande meddelade godkännande utslag. I överensstämmelse

med ett av kammarkollegiet framställt förslag borde underhandlingar

upptagas med vederbörande delägare och med dem söka

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 230.

träffas formliga föreningar angående förslagens godkännande. I händelse

föreningarna icke komme att biträdas av alla delägare eller omfatta

varje fråga, borde överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att bedöma, huruvida

tvistefrågan kunde vara av sådan omfattning och betydelse, att på grund

därav medgivande för kronans del till avvittringsförslagens godtagande

icke borde ifrågakomma.

Lika med kanslisekreteraren Berglöf ansåg departementschefen, att

i samband med avvittringsförslagens eventuella godkännande borde upptagas

spörsmålet om ströängsfrågans lösning inom ifrågavarande trakter,

så att medgivande från statsmakternas sida om godkännande av

avvittringen i föreliggande skick borde bindas vid ett förbehåll från

kronans sida, som vore ägnat att möjliggöra en dylik åtgärds genomförande.

Samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, hade jämväl

framhållit betydelsen för jordbruket därav, att den jordbrukande befolkningen

förmåddes övergå från det nu använda extensiva systemet med

bruk av ströängar till en rationellare ordning med odling av mark i

närheten av bostäderna. Bland andra hade lantbruksstyrelsen och Eders

Kungl. Majrts befallningshavande erinrat om de sociala och folkpolitiska

fördelar, som skulle vinnas med en sådan ordning, vilken skulle innebära

ett betydande framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till

befolkningens välstånd. Men icke blott de nu hörda myndigheterna

vore ense därom, utan alla auktoriteter, som yttrat sig i ämnet, hade

varit av samma uppfattning.

Såsom framginge av den utav doktor Haglund år 1914 i ämnet

verkställda utredning samt av den berättelse, som avgivits av 1915 års

av honom ledda kommission, samt jämväl vore genom erfarenheten

bestyrkt, förefunnes i förevarande trakter goda möjligheter att införa ett

lämpligare jordbrukssystem och därigenom även förbättra befolkningens

ställning.

Avvittringen erbjöde ett icke mera återkommande tillfälle att

främja berörda betydelsefulla utveckling. Åtskilliga svårigheter av

praktisk och rättslig art, som annars förefunnes för ströängarnas återförvärvande

under kronan, kunde genom denna frågas förbindande med

avvittringen undgås, varförutom man med hänsyn till de stora fördelar,

som vid sidan av författningen genom föreliggande avvittringsförslag

beretts befolkningen, kunde vänta bättre förståelse och medverkan från

dennas sida vid en jordbruksreforms genomförande.

Det av kanslisekreteraren Berglöf upprättade förslag till tilläggsavvittring

har departementschefen ansett kunna läggas till grund för ett

återförvärv av ströängarna och jordbruksnäringens därmed samman
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 230.

ställda främjande. Departementschefen har emellertid, bland annat med

föranledande av de erinringar, vartill förslaget givit anledning, från de

myndigheter, vilka blivit däröver hörda, ansett nödigt att i detsamma

vidtaga åtskilliga ändringar och tillägg; och har nu över det sålunda

omarbetade författningsförslaget riksdagens yttrande inhämtats.

Nämnda förslag innebär i sina huvuddrag, att i blivande utslag

angående allmän avvittring i Dorotea och Sorsele socknar införes

förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att, i den

mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå slåtterängar

utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden ävensom i

den utsträckning, så prövas nödigt för fyllande av annan fastighets behov

av odlingsmark, odlingsbart område, som vid avvittringen under

beteckningen av impediment tillagts fastighet inom dess föreslagna

skifte. Från detta stadgande undantagas emellertid ängslägenketer i

Sorsele socken, vilka ligga invid vissa angivna större vattendrag och i

allmänhet torde utgöras av mera växtkraftiga ängar, som årligen kunna

skördas. Under stadgandet inbegripas ej heller ängar, som ligga i

omedelbart samband med fastighetens egentliga ägoområde eller förut

uppodlats till åker. Ersättning för ängarna skall utgå medelst bekostande

av odling å viss för ändamålet utsedd mark, vilken icke i något fall

må vara längre bort belägen från boplatsen än fem kilometer. Annan

fastighet tillhörigt område må icke tillgripas såsom odlingsområde i

annat fall, än att detsamma såsom impediment tilldelats fastigheten.

Uttages till odlingsmark område, som varit insynat under fastighet,

skall vid odlingsersättningens bedömande hänsyn tagas till den avkastning,

som förut tagits från området. Utväljes till odlingsområde mark,

som med impedimentbeteckning tillagts annan fastighet, skall ersättning

ej lämnas för marken. Till odlingsområde skall enligt förslaget uttagas

så stor areal odlingsbar jord, att avkastningen av densamma med beräkning

av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för hektar motsvarar

den myckenhet hö, som vid allmänna avvittringen beräknats kunna

skördas å ängarna. I första rummet skall till odlingsmark utväljas

myrmark eller i allmänhet mark, som kan odlas med minsta kostnad.

Medelkostnaden för uppodling av den jord, som till odling anvisas en

fastighet, må emellertid icke utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t

överstiga 800 kronor för hektar. Odlingsersättningen får av fastighetens

ägare uppbäras av statsmedel i sådan ordning, att en femtedel

utbetalas, så snart slutligt beslut rörande tilläggsavvittringen föreligger,

två femtedelar då så mycket fullgjorts, som motsvarar halva odlingskostnaden,

samt återstående två femtedelar, då arbetet är fullgjort. Utan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr 230.

att vara underkastad preskription skall ersättningen under tiden innestå

för fastighetens räkning och sedermera utbetalas till den, vilken såsom

ägare eller nybyggare innehar fastigheten vid tiden för arbetenas avsynande.

I varje fall skall tillses, att fastighet efter avträdande av

ängar i enlighet med i författningen givna föreskrifter har i reserv odlingsbar

mark, som uppgår till minst lika stor areal, som det uttagna

odlingsområdet. För att bereda en övergång till den nya ordningen

skola fastighetsinnehavarna äga att under 10 år, efter det beslut om

ängarnas avstående meddelats, bruka ängarna.

De för odlingsområdenas uttagande nödiga förrättningar utföras

enligt förslaget av en särskild avvittringsnämnd, bestående av en lantmätare,

en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig utbildning

samt en person, som utan att behöva äga dylik utbildning, besitter

praktisk insikt i jordbruk. Denna nämnd, som skall stå under Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillsyn, har att uppgöra plan för

odlingen, innefattande detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma

samt för den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig

konstgödsel ävensom, i händelse uppförande av bro i något fall

skulle finnas oundgängligen nödvändigt för odiingsområdes brukande, för

sådan bro. Av nämnden upprättat förslag till tilläggsavvittring för

varje fastighet skall insändas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som beslutar i ärendet. Över Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut må besvär anföras hos Eders Kungl. Maj:t.

Över tilläggsavvittringen och odlingsförslagen skola i nödig män

upprättas kartor; och skall av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

förordnad lantmätare förrätta utstakning av odlingsområde, som ej är beläget

inom fastighets egentliga ägoområde, varjämte han på konceptkarta

över allmänna avvittringen skall inlägga sådant område ävensom

i de vid allmänna avvittringen förda längder verkställa erforderliga anmärkningar

rörande förändringar i ägovälde.

Kostnaderna för genomförande inom Dorotea och Sorsele avvittringslag

av en dylik tilläggsavvittring hava av departementschefen beräknats

till 150,000 kronor; men har på grund av svårigheterna att

beräkna kostnadssummans belopp det anslag, som kunde komma att av

riksdagen för ändamålet beviljas, ansetts böra erhålla karaktären av

förslagsanslag. Med dessa kostnader hava jämförts de utgifter, som

kunde påkrävas för inlösen för nomadlapparnas räkning av en del ängar

inom Dorotea och Sorsele. Och anser departementschefen att, även om

till ovannämnda summa 150,000 kronor finge läggas de dock mindre

betydande utgifterna för själva arbetet med tilläggsavvittringens utförande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens skrivelse Nr 230.

en rationell lösning av ströängsfrågan på sätt nu föreslagits knappast

torde komma att ställa sig dyrare än det begränsade ängsförvärv, som

skulle bliva en följd av nämnda inlösen.

Departementschefen framhåller vidare, att, såsom av det ovan anförda

framginge, det av kanslisekreteraren Berglöf framställda förslaget

avsåge endast Dorotea och Sorsele avvittringsområden, enär vid förslagets

utarbetande avvittringsförslagen för Vilhelmina och StenseleTärna

avvittringslag ännu icke blivit avlämnade än mindre föremål för

granskning. Kammaradvokatfiskalsämbetet hade emellertid numera

genomgått sistnämnda förslag. Härvid hade befunnits, att de flesta av

de felaktigheter, vilka blivit iakttagna med avseende å avvittringen inom

Dorotea och Sorsele, återfunnes jämväl i berörda förslag, varjämte ytterligare

anmärkningar framställts, vilka dock ej egentligen inverkade på

kronans rätt. Enär ämbetets omförmälda granskning, vilken helt nyligen

blivit till Eders Kungl. Maj:t avlämnad, ännu icke hunnit bliva föremål

för en mera ingående behandling, samt ej heller vederbörande myndigheters

yttrande kunnat däröver inhämtas, kunde med stöd därav i detta

sammanhang ej avgivas något omdöme rörande det sätt, varpå avvittringen

kommit till utförande. Man hade emellertid grundad anledning till

den förmodan, att åtskilliga av de anmärkningar, som framställts rörande

Dorotea och Sorsele, skulle kunna göras jämväl mot dessa förslag. På

grund härav syntes man kunna förutse, att det torde möta svårigheter

för vederbörande myndighet att meddela fastställelse å förslagen. Under

sådana förhållanden och då ett uppskov till nästa riksdag med en behandling

motsvarande den, som nu ifrågasattes beträffande avvittringsförslagen

för Dorotea och Sorsele, skulle åstadkomma ett betydande

dröjsmål med den slutliga handläggningen av avvittringen i Vilhelmina

och Stensele-Tärna samt därav följande olägenheter, ansåge departementschefen,

att redan nu borde från riksdagen begäras ett uttalande, som

gjorde det möjligt för Eders Kungl. Maj:t att, i händelse närmare utredning

visade, att därvid icke förekomme på kronans rätt inverkande,

väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts i fråga om

avvittringen i Sorsele och Dorotea, förklara hinder från Eders Kungl.

Maj:ts och kronans sida ej möta för awittringsförslagens fastställande.

De över kanslisekreterare Berglöfs betänkande hörda myndigheter

hava framhållit lämpligheten av, att den ifrågasatta tilläggsavvittringen

utsträcktes att omfatta även Vilhelmina samt Stensele-Tärna avvittringslag,

där samma förhållanden vore rådande som i de båda övriga avvittringslagen.

Åven departementschefen ansåge, att samma skäl, som

motiverade indragning av ströängarna inom Dorotea och Sorsele, talade

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens skrivelse Nr 230.

för genomförande av samma förfarande i Vilhelmina och Stensele-Tärua,

samt att det upprättade förslaget med några mindre jämkningar kunde

lända till efterrättelse även vid en sådan förrättning.

Kostnaderna för en dylik utvidgad tilläggsavvittring kunde ej nu

beräknas. Det syntes departementschefen även mindre nödvändigt att

för tilläggsavvittringens utförande inom något av ifrågavarande avvittringsområden

av innevarande års riksdag begära anslag i vidare mån,

än att framställning borde göras om riksdagens medgivande, att det

av 1912 års riksdag på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget

å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns behov av vissa inom

Sorsele och Dorotea socknar belägna områden finge med ett till nämnda

summa fastställt belopp i stället användas till gäldande av kostnaderna

för återförvärvande enligt föreslagna bestämmelser av ströängar inom

förevarande fyra avvittringslag. Ovannämnda belopp torde under första

året vara för ändamålet väl tillräckligt.

Kostnaderna för avvittringsnämnden och lantmätare samt löpande

utgifter för förrättningarna ävensom för synemän har ansetts böra utgå

av förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

I den i ämnet väckta motionen har i huvudsak framhållits följande.

De förhållanden, varom här vore fråga, vore av mycket säregen

art, och de personer, som verkställt föreliggande utredning, torde i allmänhet

icke kunna anses äga större praktisk erfarenhet rörande desamma,

och av någon ingående speciell kännedom om förhållandena i

orten torde knappt någon av dem vara i besittning. Befolkningen i

orten hade icke varit i tillfälle att få del av de föreliggande förslagen,

och någon representant för densamma hade icke beretts tillfälle att deltaga

under förai’betena. På grund av dessa och jämväl andra omständigheter

syntes giltiga skäl förefinnas för riksdagen att innevarande

år undandraga sig prövningen av och därmed ansvaret för de förslag,

som innehölles i propositionen.

Ströängsproblemet syntes böra upptagas i ett sammanhang för

samtliga orter, som därav berördes, och önskvärt vore om i ett sammanhang

kunde behandlas även andra på dagordningen stående lagstiftningsfrågor,

som anginge näringsförhållanden i orten eller förhållandet mellan

den bofasta och nomadiserande befolkningen.

Beträffande de upprättade förslagen till allmän avvittring hade

författningsenlig granskning av desamma ännu ej skett. Särskilt vidkommande

Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag hade skriftväxlingen

ej hunnit längre, än att en av kammaradvokatfiskalsämbetet

avlåten underdånig inlaga inkommit till jordbruksdepartementet. Det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens skrivelse Nr 230.

ville synas, som om frågan om förslagens godkännande framkommit för

tidigt. Motionären ansåg sig emellertid icke böra framställa ett yrkande

på rent avslag av propositionen, utan ville motionären se till vad som

kunde anses bärande i densamma.

Härvid upptages först till bedömande spörsmålet om avvittringsförslagens

godkännande, och uttalar motionären den uppfattningen, att

det ville synas, som om ingen av de mot nämnda förslag framställda

anmärkningarna vid ett närmare skärskådande kunde vidhållas, åtminstone

icke i betraktande av det summariska förfarande, som varit

stadgat. Till stöd för detta påstående genomgår motionären särskilda

av de viktigare anmärkningspunkterna och framlägger med avseende

å dem i stort sett samma synpunkter, vilka av lantmäteristyrelsen

gjorts gällande, varjämte han för vissa fall åberopar dels en såsom

bilaga till motionen fogad framställning rörande avvittringen, vilken

framställning, som finnes omnämnd å sid. 132 i propositionen, blivit till

Eders Kungl. Maj:t ingiven av ombud för den bofasta befolkningen inom

en del av förevarande avvittringslag, dels ock advokatfiskalsämbetets i

kammarkollegiet underdåniga utlåtande i ärendet den 4 mars 1916.

Motionären kommer till den slutsatsen, att det ville synas, som om det

ur synpunkten av kronans rätt knappast funnits giltig anledning för

Eders Kungl. Maj:t att underställa awittringsförslagen riksdagens prövning;

och torde anledning saknas för riksdagen att ur synpunkten av kronans

rätt motsätta sig förslagens godkännande. Tvekan huru härmed borde

förfaras syntes däremot med skäl kunna uppstå, då man övervägde

frågan med hänsyn till vad i ärendet upplysts om otillräckligheten av

de områden, som tilldelats de mindre hemmanslotterna intill 4/64 och 5/6é

mantal. Det resultat, som i denna del förelåge, vore beroende på ett

förbiseende vid tillkomsten av 1909 års avvittringsförfattning. Denna

fråga borde ej lämnas åsido, och motionären kunde icke för sin del,

såsom i propositionen skett, lita till åtgärder, som skulle möjliggöra för

fastighetsinnehavarua att genom köp på billiga villkor från statens

skogar eller allmänningarna bereda sig tillgång till den felande virkeskvantiteten.

Att på grund av sistberörda förhållande ifrågasätta ett

underkännande av förslagen syntes motionären så mycket mindre böra

ifrågakomma, som felet läge hos författningen och icke berodde på

oriktig tillämpning av densamma. Förhållandet syntes lämpligen kunna

regleras vid den ifrågasatta tilläggsavvittringen, och endast under förutsättning

att så korame att ske, ansåge motionären, att riksdagen borde

för sin del förklara, att hinder ej mötte för avvittringsförslagens godkännande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 250.

Vad anginge de föreningar om förslagens godkännande, vilka av

Eders Kungl. Maj:t föreslagits skola träffas med vederbörande rättsägare,

framhålles, att den föreslagna utvägen kunde befaras komma att väcka till

liv en hel del anspråk, som eljest aldrig kommit att framställas, och att

anlitande av densamma komme att motverka det syfte, som avsetts.

Underskreves icke föreningarna av alla, komme de att sakna betydelse.

Gången, anser motionären, borde bliva, att sedan Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande meddelat utslag, kronans ombudsman reservationsvis

anförde besvär, och att man därefter avvaktade, huruvida sådana komme

att anföras av enskilda. Utebleve dessa, återkallades givetvis kronans

besvär. Anfördes däremot besvär av enskilda, kunde man tänka sig,

att underhandling med dem öppnades.

De av Eders Kungl. Maj:t i propositionen föreslagna villkor för

avvittringsförslagens godkännande anser motionären böra bortfalla. Innebörden

av dessa villkor vore, att kronan skulle med framhävande av

felen och med hot om avvittringens slopande eller dess omarbetning

söka framtvinga godkännande av såväl de föreliggande förslagen som

en efteravvittring, vars resultat icke förelåge vid den tidpunkt, då godkännandet

skulle givas.

Beträffande slutligen det framlagda förslaget till tilläggs avvittr ing

uppdrager motionären en jämförelse mellan de områden, som efter

avvittringens godkännande skulle komma att disponeras av de bofasta å ena

sidan samt lapparna å den andra sidan; och finner motionären, att de

senares områden bliva mångdubbelt större. Förslaget ginge ut på,

säger motionären, att ströängarna, vilka i runt tal innehölle 20,000 hektar,

och vilka åtminstone till hälften finge anses utgöra den för odling bäst

lämpade marken i trakten, skulle med obetydliga undantag utan vederlag

i mark fråntagas hemmanen och därmed såsom belägna ovan odlingsgränsen

även undandragas odling. Ersättning för ängarna skulle enligt

förslaget utgå med i runt tal 24 kronor för hektar och utbetalas endast

i mån av verkställt arbete. Beträffande särskilt Dorotea och i all synnerhet

Sorsele socken vore tillgången på för odling lämplig mark invid

gårdarna synnerligen ringa och även av dålig beskaffenhet. En del av

de marker första kommissionen upptagit såsom odlingsbara måste anses

otjänliga till odling; och åberopas till stöd härför ett utdrag ur den av

kommissionen avgivna beskrivning av undersökta områden. Förslaget

innebure en synnerlig hårdhet för att icke säga orättvisa mot befolkningen.

Utan fara för renskötseln kunde säkerligen stora delar av

ängarna eller däremot svarande mark bibehållas eller tilläggas de enskilda.

Enligt motionären borde, såsom ifrågasatts av lantbruksstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 11 sand. 89 käft. (Nr 230.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 230.

och byråchefen Eriksson i lantmäteristyrelsen, vilken nttalat en mot

styrelsen skiljaktig mening (såsom bilaga vidfogad motionen), utbytet

av ängarna ske efter gradering. Talet om att kronan vore ägare av

impediment, som folie inom fastigheternas egentliga ägoområden, vore

rättsvidrigt. Vidare . framhålles förutom annat, att befolkningen enligt

1879 års brev bibehållits vid ströängarna till dess ängarna kunde mot

annan mark utbytas.

Motionären vitsordade, att i Eders Kungl. Maj:ts nu föreliggande

förslag i förhållande till förut utarbetat förslag gjorts en förbättring därutinnan,

att jämlikt 11 § fastighet skulle garanteras ett reservområde

för odling lika stort som själva odlingsområdet. Det vore emellertid

förvånansvärt, att här icke gjordes undantag för äng och odlingsmark,

som tilldelats fastigheter och tagits i beräkning vid skattetalets bestämmande.

I allt fall borde man i billighetens intresse fordra, att vid

beräknande av reserven, som uppenbarligen tilltagits alldeles för liten,

inom fastigheten såsom äng och odlingsmark upptagen mark icke finge

tagas i betraktande. Det syntes motionären angeläget, att förhållandena

ordnades genom en verklig ägoreglering av till och med större omfattning

än lantmäteristyrelsen ifrågasatt, särskilt i så måtto att i samband

därmed de mindre ägolotternas ägoområden utökades, i den mån

sådant prövades erforderligt för deras tillgodoseende med skälig skogstillgång.

Motionären ansåg även frågan om väg till odlingsområdena

styvmoderligt behandlad i propositionen.

Beträffande avvittringsnämndens sammansättning upptager motionären

lantmäteristyrelsens förslag och finner sig i allt fall böra uttala

önskvärdheten av, att minst en inom orten, det vill säga länets lappmark,

bofast jordbrukskunnig person deltager.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle ängar, som läge inom

allmänning, liksom övriga återförvärvade ängar, tillfalla kronan. Detta

borde ej ifrågakomma. Rätten till nyttjanderättsupplåtelser av ängar borde

tryggas. Detta vore nödvändigt jämväl för att fylla foderbehovet i svåra

år och såsom en reserv för hemmanens framtida delning eller därest

befolkningen skulle sakna medel att, sedan verkningarna av förrådsgödslingen

upphört, anskaffa konstgödsel. Om lapplagens bestämmelse

om lapparnas skadeståndsskyldighet ändrades, torde hinder ej möta, att

ängar såväl på allmänning som inom kronans marker upplätes såsom

slåtterlägenheter, och för uppodling av desamma borde ej heller hinder

resas. I detta sammanhang framhölls, att man helt och hållet förbisett

underhållskostnaden för odlingarna, liksom det förhållandet att ängarna

fordrade utomordentligt ringa sådan. Den tidsperiod av tio år, varunder

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 230.

befolkningen, enligt vad som i förslaget förutsattes, skulle lägga om sin

lanthushållning, vore alltför kort.

Vidare påpekar motionären, att giltigheten av 1909 års lag om

uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte torde efter avvittringens

avslutande böra upphävas för ifrågavarande trakter.

Vidkommande frågan huruvida förevarande författningsförslag hade

egenskapen av administrativ författning eller civillag har motionären

ställt sig på lantmäteristyrelsens ståndpunkt, och anser sålunda, att författningen

bort tillkomma i den ordning, som för civillag finnes stadgad.

I anslutning till det anförda framhåller motionären, att det vore

angeläget, att man ej ginge alltför bröstgänges till väga, utan syntes

det böra tagas i övervägande, huruvida icke inlösen av ströängar ovan

odlingsgränsen kunde ske i skilda omgångar. Den erinran, som försports

mot eu reglering av det slag motionären ifrågasatt, nämligen att eu sådan

innebure en delvis ny avvittring, kunde ej tillmätas större betydelse. Kunde

en sådan reglering ske nedom odlingsgränsen, borde det möta mindre

betänkligheter att företaga densamma ovan nämnda gräns. Kostnaden

för dess genomförande torde visserligen bliva något större än för en

tilläggsavvittring enligt förevarande förslag, men detta torde icke få

spela någon roll i betraktande av sakens stora betydelse. På sätt såväl

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande som byråchefen Eriksson framhållit,

hade förslaget om tilläggsavvittring icke något ovillkorligt sammanhang

med frågan om godkännande av de föreliggande avvittringsförslagen,

och såsom en stor .egendomlighet måste anses, att förslag förelädes riksdagen

till en författning, som berörde endast två av de fem socknar,

varom fråga vore.

Till ytterligare upplysning i ämnet hänvisades till ett av kommunalstämman

i Sorsele socken den 9 april 1916 gjort uttalande, vilket såsom

bilaga fogats till motionen.

Förevarande proposition omhandlar två särskilda med varandra

inbördes sammanhängande frågor. A ena sidan hemställes om förklarande

från riksdagen, att riksdagen för sin del medgiver, att utan hinder

av begångna felaktigheter förslagen till avvittring inom ifrågakomma

fyra avvittringslag må, såvitt berör kronans rätt, vinna fastställelse. A

andra sidan åsyftas att för omförmälda trakter bringa ströängsfrågan

till lösning genom en särskild förrättning (tilläggsavvittring) avseende

ströängarnas återförvärv i största utsträckning till kronan samt i samband

därmed införande av ett mera ekonomiskt jordbrukssystem än det,

som för närvarande tillämpas därstädes. Föreningsbandet mellan dessa

frågor ligger dels däri, att den enkla form, nämligen ett efter vissa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 . Riksdagens skrivelse Nr 230.

grunder ordnat ägoutbytesförfarande, som föreslagits för ängarnas indragande,

kan genomföras endast i anslutning till avvittringen, dels

däri att vid beräkningen av det vederlag, som bör utgå för ängarna,

den vid avvittringsförrättningarna verkställda uppskattningen av ängarnas

avkastning skulle, till stor förenkling av förfarandet, läggas till grund,

varjämte de lantmäteritekniska åtgärder, som krävas, lättast utföras såsom

en fullföljd och komplettering av avvittringen, dels ock däri att enär

avvittringens avslutande måste föra med sig en ny ordning i äganderätts-

och jord förhållandena, hemmansägare och åbor torde komma att

vara mera intresserade för de nyheter, som genom tilläggsavvittringen

äro avsedda att införas i traktens jordbruk.

Vid prövning av de utav Eders Kungl. Maj:t till förevarande

frågors lösning föreslagna huvudgrunder har riksdagen ansett sig böra

i huvudsak bifalla vad därutinnan hemställts.

Vad först vidkommer spörsmålet om godkännande av de föreliggande

avvittringsförslagen är påtagligt och har jämväl icke blivit från

något håll bestritt, att vissa formella oriktigheter blivit med avseende å desamma

begångna, och att bestämmelserna i de för avvittringens genomförande

givna författningar i flera avseenden icke tagits till efterföljd.

I andra fall har rörande föreliggande bestämmelsers tolkning av lantmäteristyrelsen

liksom i den i ärendet väckta motionen, vilken i stort

sett synes upptaga de av styrelsen framställda synpunkter, gjorts gällande

en annan mening än den, som i överensstämmelse med de åsikter, vilka

blivit uttalade av kammarkollegiet och advokatfiskalsämbetet därstädes

samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län med

flera, bildat utgångspunkten för Eders Kungl. Maj:ts proposition. Särskilt

har fråga uppstått, rörande i vad mån avvikelserna från författningarna

varit betingade av omständigheterna, samt angående omfattningen

av den förlust, som må hava genom de begångna felaktigheterna

drabbat kronan. Naturligt är, att riksdagen icke kan pröva i vad omfattning

de mot förslagen riktade anmärkningarna äro berättigade eller

storleken av nämnda förlust, rörande vilken i det skick ärendet föreligger

endast i vissa avseenden kunnat nämnas rent approximativa siffror. Riksdagen

må emellertid konstatera, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som har att i första hand för eventuell fastställelse pröva avvittringsförslagen,

rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele, vilka förslag

blivit föremål för närmare granskning, i sitt underdåniga utlåtande i ärendet

uttalat, att »nu berörda felaktigheter synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i och för sig vara av beskaffenhet, att de därmed behäftade förslagen

av sådan anledning icke borde fästställas; och skulle vid deras

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 230.

prövning enbart komma till beaktande de grunder, som överensstämma

med författningarnas föreskrifter, torde, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förmenande, en återförvisning av ärendet icke gärna

kunna undvikas.» Advokatfiskal en i kammarkollegiet, vilken det tillkomme

att i fall av befogenhet fullfölja kronans talan emot av Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande över avvittringsförslag meddelade utslag, har i avgivet

underdånigt utlåtande anfört, att »av vad advokatfiskalsämbetet ovan

anfört samt av den granskning i övrigt ämbetet med stöd av det föreliggande

materialet verkställt av de beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag

föreliggande avvittringsförslag, finner ämbetet otvetydigt

framgå, att, för den händelse Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

skulle få att upptaga sagda förslag till prövning med stöd ensamt av

nu gällande författningar samt förslagen mot förmodan bleve av Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt,

hade att emot sådant beslut fullfölja talan».

Hellre än att se förevarande avvittringsförslag återförvisade till

ny behandling och det verkställda arbetet upprivet har Eders Kungl.

Maj:t ansett åtgärder böra vidtagas, som genom ett suspenderande av

gällande föreskrifter möjliggjorde, att förslagen kunde godkännas. Enligt

Eders Kungl. Maj:ts mening hade genom förslagen kronan vid sidan av

författningarna avhänts omfattande markområden, iföljd varav Eders

Kungl. Maj:t ansett sig böra hänskjuta frågan om godkännandet till

riksdagens prövning.

Såsom i propositionen framhållits hava avvittringsförslagen rörande

Vilhelmina och Stensele—Tärna ännu icke hunnit underkastas granskning

i vidare mån, än att advokatfiskalen i kammarkollegiet genomgått

desamma. Advokatfiskalen har emellertid i avgivet utlåtande ansett sig

kunna uttala, att »av den granskning advokatfiskalsämbetet med stöd

av det föreliggande materialet verkställt av ifrågavarande avvittringsförslag

för Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag finner ämbetet

framgå, att — i trots av de åtgärder från avvittringsstyresmannens

sida, vilka under senaste tiden av avvittringsarbetets fortgång rörande

ifrågavarande avvittringslag förekommit för rättelse av förefintliga bristfälligheter

eller eljest för iakttagande av det allmännas intressen —

desamma, jämförda med gällande författningar, äro, i vad rör Eders

Kungl. Maj:ts och kronans rätt, behäftade med brister, som skulle föranleda

ämbetet att, om förslagen i föreliggande skick fastställdes, sin

plikt likmätigt, emot sådant beslut fullfölja talan».

Att under sålunda föreliggande förhållanden och med hänsyn till

de synnerliga olägenheter, som skulle uppstå genom avvittringens åter
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 230.

förvisande till ny behandling, framställning gjorts om riksdagens medgivande

till förslagens godkännande har synts riksdagen välbetänkt, och

torde ett motsatt tillvägagångssätt kunnat leda till avsevärda svårigheter.

Beträffande frågan, huruvida de föreliggande avvittringsförslagen

rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag, vilka redan varit föremål för

granskning, kunna anses böra bliva föremål för godkännande, delar riksdagen

Kungl. Maj:ts uppfattning härutinnan, därvid riksdagen tillika vill

påpeka, att alla äro eniga om, att ett dylikt medgivande bör meddelas.

De olägenheter, som skulle bliva en följd av en återförvisning av förslagen

och dessas omarbetande, äro påtagliga, så mycket mer som vid sådan

utgång torde böra tagas under övervägande, huruvida icke vid nya förrättningar

i olika avseenden ändrade grunder böra komma till användning.

Det dröjsmål, som skulle uppstå vid en återförvisning, torde bliva högst

betydande samt komma att i hög grad menligt inverka på utvecklingen

inom orten. Härtill kommer de synnerligen avsevärda kostnaderna,

beräknade till flera hundratusen kronor, för nya förrättningar. I detta

avseende må erinras om departementschefens beträffande Dorotea och

Sorsele avvittringslag gjorda uttalande, att det torde ställa sig synnerligen

tvivelaktigt, huruvida den skogsmark — och med hänsyn till

dennas utmätande anses kronans förlust vara störst — kronan genom

strängt fasthållande av gällande bestämmelser skulle kunna, utöver de

i förslagen tillämnade kronoparksområdena, åt sig bevara, i värde motsvarade

kostnaderna för förnyade avvittringsförrättningar inom samma

avvittringslag. Åven om de enskilda delägarna i vissa avseenden, till

förlust för kronan, gynnats genom avvittringen, föreligga dock åtskilliga

omständigheter, som tala för att de må behålla vad som för mycket

tillagts dem. Särskilt gäller detta skogsanslag, som, utöver vad författningarna

medgiva, må hava tillkommit de mindre brukningsdelarna.

Den i ärendet lämnade utredningen ger vid handen, att den husbehovsskog,

som tillagts dessa, torde vara väl knapp, och skogsområdena torde

hava utmätts än mindre, om författningarnas föreskrifter tagits till noggrannare

efterföljd.

Enär särskilt med stöd av advokatfiskalsämbetets uttalande anledning

finnes antaga att liknande förhållanden föreligga med avseende å

Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag som beträffande Dorotea och

Sorsele, anser riksdagen, att åt Eders Kungl. Maj:t bör, på sätt föreslagits,

överlåtas, att i händelse vidare utredning rörande avvittringen

i förstnämnda avvittringslag skulle giva vid handen, att därvid icke

förekomma på kronans rätt inverkande, väsentliga felaktigheter av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens skrivelse Nr 230.

annan art än de, som anmärkts under granskningen av avvittringsförslagen

rörande Sorsele och Dorotea, medgiva godkännande även av förslagen

rörande Vilhelmina och Stensele—Tärna.

Departementschefen har tänkt sig, att ett godkännande av förslagen

skulle göras beroende av, huruvida delägarna komme att för sin

del anföra besvär över blivande avvittringsutslag. Sedan nämligen förslagen

på förhand blivit godkända av Eders Kungl. Maj:t och desamma

med anledning därav vunne Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

godkännande, kunde inträffa, att enskild delägare besvärade sig över

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut. Genom sitt förut lämnade

godkännande av förslagen hade Eders Kungl. Maj:t därvid för sig omöjliggjort

att gent emot nämnda besvär framkomma med de erinringar,

vilka med stöd av vid avvittringen begångna felaktigheter eljest varit

möjliga. Till förekommande härav har departementschefen föreslagit,

att med vederbörande rättsägare borde söka iståndbringas föreningar,

som då tydligen närmast skulle gå ut på, att staten för sin del medgåve

att godkänna avvittringsförslagen i föreliggande skick, samt att vederbörande

rättsägare å sin sida förklarade sig nöjda med ett Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavandes utslag, varigenom förslagen fastställdes.

Motionären har ansett ett dylikt tillvägagångssätt mindre välbetänkt;

och har i sådant hänseende framhållits, att erfarenheten från

närliggande förhållanden gåve vid handen, att den föreslagna utvägen

kunde befaras komma att väcka till liv en hel del anspråk, som eljest

aldrig skulle framställts, och att anlitande av nämnda utväg komme

att motverka det syfte, som avsetts. Enligt motionären borde gången

bliva, att sedan Eders Kungl. Maj:ts befallniugshavande meddelat utslag,

kronans ombudsman reservationsvis anförde besvär, och att man därefter

avvaktade, huruvida sådana komme att anföras av enskilda. Utebleve

besvär från deras sida, skulle givetvis kronans besvär återkallas. Anfördes

däremot besvär av enskilda, kunde man tänka sig, att underhandlingar

med dem öppnades.

I överensstämmelse med motionären anser riksdagen det kunna

dragas i tvivelsmål, huruvida den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna ordningen

i förevarande avseende kan anses lämplig. Det torde kunna förutses,

att stora svårigheter skola uppkomma att åvägabringa föreningar av

föreslaget innehåll. Med den utgångspunkt, varifrån riksdagen utgått,

innebär det i motionen föreslagna tillvägagångssättet dock icke någon

lösning. Motionären torde utgå från, att avvittringsförslagen, utan att

godkännande i sådant hänseende lämnas från statsmakternas sida, kunna

fastställas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Såsom ovan fram
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens skrivelse Nr 230.

hållits synes emellertid föga utsikt förefinnas, att detta skall bliva fallet,

utan torde själva medgivandet från Eders Kungl. Maj:ts sida komma att

läggas till grund för en fastställelse. Under sådana omständigheter föreligger

samma situation som den, varifrån Eders Kungl. Maj:t i sitt förslagom

föreningar utgått. Det synes riksdagen emellertid ej uteslutet, att

eu mera praktisk utväg skall kunna utfinnas för lösande av frågan, och

torde fördenskull möjlighet därtill böra hållas Eders Kungl. Maj:t öppen.

Riksdagen anser därför, att det föreslagna tillståndet för Eders Kungl.

Maj:t att med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar om

förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens avslutande

inom en snar framtid, bör upptaga ett generellt medgivande för Eders

Kungl. Maj:t att för vinnande av nämnda ändamål träffa nödiga åtgärder

beträffande kronans rätt.

Den andra huvudfrågan, som i propositionen avhandlas, avser

ströängsfrågans lösning beträffande förevarande trakter genom en särskild

tilläggsavvittring samt denna förrättnings förbindande med den

allmänna avvittringen. Härvid möter då först spörsmålet om överhuvud

ett återförvärvande till staten av ströängarna bör komma till stånd.

Detta är en punkt, där meningsskiljaktigheter icke råda. Fördelarna

av ett dylikt förvärv i sådan form, att den ersättning, som bör komma

hemmansägare och åbor till del för ängarna, användes till odlingar

närmare gårdarna, har ansetts ostridig. Åven riksdagen är övertygad

om de synnerliga fördelar, som genom en dylik anordning skulle tillföras

såväl staten som den enskilde. För staten är ängarnas förvärv

av stor betydelse ej mindre ur renskötselns och skogsvårdens synpunkt

än även med hänsyn därtill, att om möjligen framdeles förändrade förhållanden

inom renskötseln skulle medgiva och i övrigt kunde anses

lämpligt, att nya odlingsupplåtelser tillåtas i förevarande trakter ovan

odlingsgränsen, det torde vara av största betydelse, att ängarna, vilka

i många fall torde innehålla mark, som åtminstone i statens hand lämpligen

kan disponeras för odling, innehavas av staten till bebyggelsens

-enhetliga ordnande och förhindrande av jordspekulation.

För den enskilde skulle ett avstående av ströängarna mot vederlag

av uppodlad jord betyda en fullständig omläggning av jordbruket och

övergång från ett mera improduktivt system utan möjlighet till avsevärd

utveckling till rationella jordbruksmetoder, som måste i hög grad medverka

till framåtskridandet inom orten.

Beträffande denna omläggnings förbindande med den allmänna

avvittringen har i motionen uttalats, att ströängsproblemet syntes böra

upptagas i ett sammanhang för samtliga orter, som därav berördes,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens skrivelse Nr 230.

d. v. s. Norrland och Dalarna. Denna åsikt delas icke av riksdagen.

Stora fördelar synas riksdagen stå att vinna, för den händelse, när

nu tillfälle därtill en gång står Öppet, åtgärderna för ängarnas återförvärv

inordnas i avvittringens ram, isynnerhet då detta, såsom genom

det föreliggande förslaget till tilläggsavvittring möjliggöres, kan ske

utan att den allmänna avvittringen därigenom behöver fördröjas utan

endast i en mindre betydande detalj lämnas öppen. Genom en dylik

anordning blir det möjligt att på en gång slutgiltigt och i ett sammanhang

reglera befolkningens äganderättsförhållanden. Den tidsbesparing,

som för befolkningen härigenom vinnes, torde även bliva

högst avsevärd, ty med visshet kan förutses, att om med ströängarnas

återförläggande under kronan skulle anstå tills ströängsfrågan i sin helhet

vunnit sill lösning, befolkningen ännu många år torde få vänta på

sin jordbruksreform. Den allmänna avvittringens avslutande innebär

jämväl ett synnerligen lämpligt tidsmoment för själva övergången till

ett nytt jordbrukssystem. Befolkningen står inför i flera avseenden n}ra

förhållanden. Utflyttade gårdar skola brytas upp och de nya möjligheter

innehavet av bestämda ägoområden innebära skola utnyttjas. Det

synes riksdagen, som om det då skulle vara lättare än annars att utbyta

gamla vanor mot nya och som om det odlingsunderstöd, som skall

lämnas för ströängarna, vid ett sådant tillfälle skulle komma till största

nytta. Härtill kommer, att vid ströängarnas återförvärvande i samband

med avvittringen kronan kan såsom vederlagsmark begagna sig av

kronan tillhörig mark, vartill äganderätten annars genom den allmänna

avvittringen överföres på de enskilda. Härigenom kan kronan även för

vissa fall bidraga till åstadkommande av en rättvisare fördelning av tillgången

på odlingsmark. En del hemman hava nämligen under form av

oduglig mark eller impediment inom sina vid avvittringen utlagda

egentliga ägoområden bekommit till odling tjänliga mossar av sådan

omfattning, att de jämte gårdens övriga odlingsmark måste anses vida

överstiga behovet. Före avvittringen tillhöra dessa mossar staten, enär

då till hemmanen icke hör annan mark, än som blivit till dem i behörig

ordning upplåten, d. v. s. mark, som kan anses tillkomma dem genom

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes insyningsutslag. Genom att,

på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, vid avvittringens fastställande göra

förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att utan ersättning

avstå dylik såsom impediment betecknad mark skulle kronan

bevara sin äganderätt till densamma och kunna förfoga över den så,

att för eu fastighet överflödig odlingsmark av omförmälda slag kunde

tilläggas en annan fastighet. En dylik ägoreglering bär synts riksBihang

till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens skrivelse Nr 230.

dagen vila på billighetens grund och överensstämmer jämväl med lantmäteristyrelsens

förslag till tilläggsavvittring.

En omedelbar lösning av ströängs frågan innebär även en stor

fördel därutinnan, att de vid avvittringen för beräknande av hemmanens

mantal verkställda uppskattningarna rörande ströängarnas avkastning

lämpligen kunna läggas till grund för beräkning av den ersättning, som

bör utgå för ängarna. Härigenom förenklas i högsta grad utbvtesförfarandet

och sparas tid och kostnader. Vid ängarnas utbrytande från

fastigheterna i sammanhang med allmänna avvittringen kunna lätt åtgärder

vidtagas för förrättningens sammanförande å kartor och handlingar med

nämnda avvittring, vilket innebär en stor fördel för överskådandet av

vederbörande fastigheters innehav. Svårigheterna med odlingsområdenas

sammanslagning med sina stam fastigheter, i den mån de icke redan tillhöra

dessa, med flera dylika tekniska frågor ordnas även lätt i samband

med avvittringen. Slutligen torde ej få helt bortses därifrån, att

genom de fördelar, som beredas hemmansägare och åbor genom avvittringsförslagens

fastställande i föreliggande skick, man har anledningförvänta,

att dessa ställa sig mera förstående gent emot den nya ordning,

som är avsedd att införas genom tilläggsavvittringen.

Med stöd av vad sålunda anförts vill riksdagen för sin del förorda,

att ströängsfrågan genom en särskild tilläggsavvittring löses i samband

med den allmänna avvittringen.

Vad då beträffar de särskilda grunder för en sådan förrättning,

vilka av Eders Kungl. Magt framlagts till riksdagens yttrande, kräves för

ett ingående bedömande av desamma särskild kännedom om förhållandena

inom de trakter av Norrland, där bruket av ströängar ingår såsom ett

led i jordbruksdriften. Åven om en allmän överblick kan erhållas rörande

lämpligheten av de principer, varå de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna

bestämmélserna grundas, torde fördenskull i allmänhet verkningarna av

förslagets detalj föreskrifter icke kunna av riksdagen fullt överskådas.

I enlighet med vad förut anförts synes det riksdagen, i överensstämmelse

med den mening, som uttalats av alla vederbörande, vilka i

ärendet avgivit yttrande, som om själva huvudprincipen i förslaget eller

övergången från det primitiva jordbrukssystem ströängsbruket innebär

till en mera rationell ordning med odling invid gårdarna vore i hög

grad förtjänt att tagas till efterföljd såsom medgivande en utveckling

till bättre levnadsvillkor för befolkningen. Jämlikt förslaget skulle denna

omläggning möjliggöras därigenom, att ströängarnas innehavare tillförbundes

att använda den kontanta gottgörelse, som av staten skulle

komma dem till del för ängarna, på nyodlingar å gårdarna. Åven

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens skrivelse Nr 230.

denna anordning har vunnit bifall hos dem, som uttalat sig i saken,

och sjmes jämväl riksdagen tilltalande. Genom ett dylikt tillvägagångssätt

vunnes garanti för att nämnda gottgörelse komme fastighetsinnehavarna

till nytta även för framtiden och detta på ett sätt, som måste

innebära ett framåtskridande för hela orten.

Båda dessa huvudgrunder i Eders Kungl. Maj:ts förslag hava upptagits

även av lantmäteristyrelsen i det av styrelsen upprättade förslaget

till tilläggsavvittring, vilket förslag kommunalstämman i Sorsele

i avgivet uttalande i frågan förordat att i huvudsak antagas. I

förhållande till nämnda huvudgrunder äro de övriga bestämmelserna

angående tilläggsavvittringen att betrakta mera som detaljer. Såsom

ofta är fallet, äro emellertid en del av dessa av minst lika stor eller

kanske större betydelse för den enskilde än huvudgrunderna. I förevarande

fall gäller detta särskilt frågorna om storleken och anordnandet

av den ersättning, som bör utgå för ängarna, samt om övervinnandet

av övergångstidens svårigheter.

I överensstämmelse med vad ovan anförts anser riksdagen näppeligen

möjligt att med tillräcklig säkerhet överblicka huru berörda frågor

eller detaljspörsmålen i övrigt böra ordnas. Vissa huvudönskemål kunna

framställas, men synes det riksdagen böra stå Eders Kungl. Maj:t öppet att

efter sig företeende omständigheter vidtaga de jämkningar, vilka kunna

anses av behovet påkallade vid lösningen av förekommande frågor och

förrättningens genomförande. Härvid torde böra tagas under övervägande

jämväl den ytterligare utredning, som i ärendet inkommit,

sedan detsamma senast var föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning,

varjämte eventuellt tillfälle borde beredas befolkningen att vidare uttala

sig i ämnet. Det torde ock böra stå Eders Kungl. Maj:t öppet att vidtaga

de modifikationer rörande detaljfrågorna, som kunna bliva påkallade till

följd av de erfarenheter, som under tilläggsavvittringens gång må vinnas.

Denna befogenhet bör inrymmas åt Eders Kungl. Maj:t även av det

skäl, att tillräcklig utredning ännu icke torde föreligga för bedömande

av frågan, huruvida de föreslagna bestämmelserna äro lika lämpade för

förhållandena inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag som för

de båda avvittringslag, vilka direkt avses i förslaget.

Beträffande frågan om de önskemål, som kunde vara att framställa

med hänsyn till de blivande bestämmelserna om tilläggsavvittring, förekommer

först spörsmålet om den ersättning, som bör utgå för ströängarna.

Enligt det av kanslisekreteraren Berglöf upprättade förslaget till

tilläggsavvittring skulle vid bestämmandet av nämnda ersättning förfaras

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens skrivelse Nr 230.

så, att avkastningen av ängarna uppskattades till vissa lass (= 425 kilogram)

hö, med ledning varav uträknades hur stor areal odlingsmark behövdes

för att efter en uppskattad avkastning av 1,700 kilogram för varje

hektar av samma mark i uppodlat skick erhålla fyra femtedelar av den

myckenhet hö, som skördades å ängarna. Anledningen till att kanslisekreteraren

Berglöf ansåg sig kunna ifrågasätta, att höskörden från

ängarna kunde uppvägas av en mindre kvantitet hö från odlingarna,

vore att söka däri, att kvaliteten av höet från odlingsmarken, som komme

att bestå av vanlig hårdvall, vore överlägsen kvaliteten av höet från

ströängarna.

För uppskattningen av ströängarnas avkastning, vilken som nämnts

skulle ligga till grund för gottgörelsens fastställande, har Berglöf ansett

sig kunna utgå från de i sådant hänseende vid avvittringsförrättningarna

i och för mantalets bestämmande verkställda beräkningarna.

I sitt yttrande över kanslisekreteraren Berglöfs förslag har lantmäteristyrelsen

uttalat, att det icke överensstämde med billighet att göra

avdrag med eu femtedel av den beräknade nuvarande höskörden å ströängarna,

varjämte styrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka, att varje

möjlighet till prövning bleve utesluten vad anginge den vid den allmänna

avvittringen skedda uppskattningen av höavkastningen. Styrelsen

föreslog fördenskull, att odlingsområdet borde få den storlek, att foderavkastningen

därav, med beräkning av en årlig höskörd av ovan angivna

storlek eller 1,700 kilogram för varje hektar odlad jord, efter avdrag

av vad därå redan bärgades, motsvarande den myckenhet hö, som

avträdd lägenhet lämnade enligt den uppskattning därav, som skett vid

allmänna avvittringen, därest densamma icke vore uppenbart oriktig i

förhållande till den uppskattning, som inom avvittringslaget verkställts

å lägenhet av enahanda beskaffenhet.

Departementschefen kan sägas hava gått en medelväg mellan kanslisekreteraren

Berglöfs och lantmäteristyrelsens förslag. Väl anser departementschefen

av anförda skäl och med hänsyn till statens intressen

mindre berättigat att helt jämnställa det hö, som erhölles från de odlade

vallarna, med det å ströängarna skördade höet. Departementschefen

framhåller emellertid den särskilda vikten av att skaffa så starka garantier

som möjligt för, att befolkningen ej bleve lidande på den ifrågasatta

regleringen, varvid borde tagas i betraktande, att det ej kunde förutsättas,

att insikten om sättet för odlingarnas rätta brukande och hävdande

skulle redan från början bliva så allmänt spridd, att avkastningen

städse kunde hållas vid normal kvantitet. Med anledning härav och då

befolkningen törhända ej så lätt kunde sätta sig in i skillnaden mellan

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens skrivelse Nr 230.

de olika kösorternas värde föreslog departementschefen, att vid odlingsersättningens

beräknande hö från odlingarna och från ängarna jämnställdes.

Styrelsens förslag att prövning skulle kunna ske rörande riktigheten

av den vid avvittringen verkställda uppskattningen av ströängarnas

avkastning upptogs däremot icke av departementschefen, efter vad det

vill synas av den anledning att förfarandet vid tilläggsawittringen därigenom

skulle invecklas. De jämförelsevis enkla former, varunder

nämnda förrättning skulle komma att utföras, har synts departementschefen

vara en av de största fördelarna med kanslisekreteraren Berglöfs

förslag.

I likhet med departementschefen är riksdagen av den mening, att

det är av största vikt, att visshet kan råda därom, att det föreslagna

sättet för ströängsfrågans lösning och den nya ordning, som man avser

att i samband därmed införa i traktens jordbruk, lända befolkningen

till nytta samt äro ägnade att lätta utkomstmöjligheterna och höja välståndet.

En förutsättning för det nya jordbrukssystemets framgång är

att det även av befolkningen själv mottages såsom ett medel till utveckling

och icke som ett hinder däremot. Väl synes Eders Kungl. Maj:ts

förslag i rätt vidsträckt mån träda befolkningen till mötes, men på

grund av de särskilda omständigheter, som föreligga, har det synts

riksdagen, att staten bör visa en särskild frikostighet för att därigenom

skapa ytterligare garantier för tryggandet av en säker utgång av det

föreslagna och hittills vid utförande i den omfattning, varom här är

fråga, oprövade tillvägagångssättet.

I sådant ändamål vill riksdagen föreslå, att ersättningen för ströängarna

sättes icke oväsentligt högre än av Eders Kungl. Maj:t föreslagits.

För vinnande av detta syftemål kunna flera utvägar tänkas. Lantmäteri - styrelsen har i sammanhang med denna fråga föreslagit, att en ny

värdering av ängarna i vissa fall borde ske. Ett sådant tillvägagångssätt

torde dock vara mindre lämpligt. Förutom svårigheten att avgöra,

i vilka fall omvärdering bör ifrågakomma, torde förrättningen genom en

dylik ordning komma att i hög grad försvåras och fördröjas med därav

följande förhöjda omkostnader och andra olägenheter. Ån mindre kan

tillrådas att, såsom i motionen föreslagits, en helt ny uppskattning av

ströängarnas värde verkställes genom ängarnas gradering. Riksdagen

är av den uppfattningen, att såsom utgångspunkt för ersättningens

bestämmande fortfarande bör tagas den av förrättningsmännen vid avvittringen

verkställda beräkningen av ströängarnas avkastning, vilken

beräkning legat till grund för så viktiga åtgärder som mantalets och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens skrivelse Nr 230.

de därav beroende skogsanslagens bestämmande. Däremot kan man

utan någon större olägenhet ändra den beräkuingsgrund, som föreslagits

för fastställande av den areal odlad jord, som skall ersätta ströängarna.

Om den beräknade höavkastningen ifrån denna jord sättes lägre än den

i författningsförslaget upptagits, så skulle med tillämpning av de i författningsförslaget

givna regler för ersättningens utgående det markområde,

som behövde uppodlas för att kunna giva samma avkastning som

ströängarna, i motsvarande grad förstoras och statens kontanta gottgörelse

ökas. Kostnaden för ängarnas återförvärvande komme väl att

härigenom stiga; men torde detta vara av mindre betydelse vid betraktande

av den trygghet, som skulle vinnas med hänsyn till verkningarna

av tilläggsavvittringens genomförande. Skulle icke i varje fall odlingsmark

finnas i tillräcklig utsträckning för ängarnas indragande, torde man

få nöja sig med, att i nu förevarande ordning så stort antal ströängar

återförvärvades, som möjliggjordes av den förefintliga odlingsmarkens

omfattning. För sådant fall bör i främsta rummet bibehållas sådana

ängar, som äro av särskild betydelse för befolkningen samt å andra

sidan icke lända renskötseln till större intrång.

En av de punkter, som kraftigast framhållits i de skrivelser från

befolkningens sida, vilka inkommit i ärendet, är nödvändigheten av, att

tillräcklig odlingsmark tillförsäkras fastigheterna för möjliggörande av

framtida utveckling. Åven motionären har erinrat om betydelsen av,

att god tillgång på reservmark finnes och anser, att enligt Eders Kungl.

Maj:ts förslag denna reserv uppenbarligen tilltagits alldeles för liten.

Riksdagen anser det vara en fråga av stor betydelse, att fastigheternas

utvecklingsmöjligheter väl tillgodoses, och vill därför föreslå,

att områdena av reservmark tilltagas avsevärt större, än av Eders Kungl.

Maj:t i 11 § i förslaget till tilläggsavvittring ifrågasättes. Eventuellt

kan till övervägande upptagas, huruvida icke en viss minimiareal i hektar

dylik mark bör tillförsäkras varje fastighet av viss storlek. Att såsom

motionären föreslagit utsträcka stadgandet i förevarande avseende därhän,

att vid beräknandet av reservmarken icke skulle tagas i betraktande inom

fastigheten liggande, såsom äng och odlingsmark upptagna områden,

synes kunna föranleda orättvisa fastigheter emellan, i det en fastighet,

som redan hade mer än behövlig reserv i dylika områden inom sina

skiften, skulle erhålla ytterligare mark, under det en fastighet, som

törhända icke hade någon användbar odlingsjord inom det egentliga

ägoområdet, endast skulle få ett i förhållande till grannens odlingsmöjligheter

jämförelsevis litet extra odlingsområde. Detta förslag kan fördenskull

icke av riksdagen biträdas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens skrivelse Nr 230.

Vad därefter angår frågan om förekommande av övergångstidens

olägenheter, skola enligt 21 § i författningsförslaget de ströängar, som

bliva föremål för återförvärv, avträdas till kronan, då 10 år förflutit

efter det tilläggsavvittringen vunnit laga kraft. Den sålunda utmätta

tiden synes riksdagen väl knapp. Förslaget avser införandet av en fullständig,

för befolkningen främmande omläggning av deras jordbruk.

För att befolkningen rätt skall komma under fund med innebörden av

det nya systemet kräves att upplysning bibringas den därutinnan, varjämte

fastighetsinnehavarnas eget intresse måste väckas för saken. Detta

tager tid, vartill är att märka, att för åtminstone en del av befolkningen

avvittringens avslutande kommer att medföra en hel del arbete med utflyttningar

och dylikt. För att lätta övergången synes riksdagen, som

om ifrågavarande tidsperiod borde utsträckas till 15 år samt indelas i

två perioder på sådant sätt, att en del av ängarna, motsvarande med

hänsyn till höavkastning hälften av fastighetens samtliga ängar, som

skola bliva föremål för återförvärv, indragas efter exempelvis 10 år

och de återstående efter det ytterligare 5 år gått till ända. De ängar,

som skola avstås i första omgången, böra i främsta rummet uttagas

bland dem, vilka lända renskötseln till förfång.

Vidare anser sig riksdagen böra erinra om följande bestämmelser i

Eders Kungl. Maj:ts författningsförslag.

Den nämnd, som har att utföra tilläggsavvittringsförrättningen,

skall enligt 5 § i förslaget bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent

eller annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan

att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk; och

skulle nämndens ledamöter förordnas av Eders Kungl. Maj:t efter förslag.

av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Kanslisekreteraren Berglöf

hade i sitt förslag upptagit, att nämnden skulle bestå endast av två

ledamöter, nämligen en lantmätare samt en jordbrukskonsulent eller

annan person med jämförlig utbildning. 1 yttrande över sistnämnda

förslag uttalade lantmäteristyrelsen den mening, att tilläggsavvittringen

borde utföras av lantmätare med biträde av gode män, ehuru styrelsen

ej ville avstyrka, att även jordbrukskonsulent eller person med liknande

utbildning tillkallades. Domänstyrelsen ansåg, att avvittringsnämnden

borde utgöras av såväl en'' lantmätare och en i jordbruk kunnig person

som ock av gode män, och lantbruksstyrelsen föreslog, att antalet ledamöter

lämpligen borde ökas till tre, därav en borde vara en i jordbruk

kunnig person med kännedom om förhållandena i orten.

I närmaste överensstämmelse med sistnämnda hemställan föreslog

departementschefen, att då det understundom kunde vara av god nytta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens skrivelse Nr 230.

att i nämnden äga tillgång till en lantbrukare med praktisk utbildning

och hemmastadd särskilt i de modernare jordbruksmetoder, som börjat

komma till användning i Norrland, en person med dylika kunskaper

borde jämte de av kanslisekreteraren Berglöf föreslagna ledamöterna få

säte i nämnden. Med sådan sammansättning av denna ansåg departementschefen

obehövligt att nämnden biträddes av gode män.

Motionären anser, att lantmäteristyrelsens förslag med en nämnd

bestående av lantmätare med gode män och en konsulent eller därmed

jämförlig person vore det lämpligaste. I annat fall fann motionären

sig böra uttala önskvärdheten av, att minst en inom orten, det ville

säga länets lappmark, bofast jordbrukskunnig person deltoge.

Med hänsyn till den jämförelsevis enkla beskaffenheten av den

föreslagna tilläggsavvittringen synes det riksdagen i likhet med Eders

Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen innebära tillräcklig säkerhet för

förrättningens ordentliga utförande, att avvittringsnämnden består av tre

personer med de kvalifikationer, som i Eders Kungl. Maj:ts förslag

föreskrivits. Det synes emellertid i enlighet med motionärens mening

böra uttryckligen föreskrivas, att den ledamot i nämnden, som skulle

uttagas med hänsyn till praktisk utbildning och kunskap i norrländska

jordbruksmetoder, borde nämnas bland inom länets lappmark bofasta,

jordbrukskunniga personer.

Tillika vill riksdagen hemställa, huruvida icke sistnämnda ledamot

bör utses genom val av avvittringsdelägarna själva eller korporation,

vilken kan anses representera deras intressen. Såsom sådan korporation

torde kunna tänkas kommunalstämman i vederbörande socken, därvid

riksdagen ej förbiser, att med undantag av Tärna socken, vilken i sin

helhet ingår i ett av avvittringslagen, dessa i övrigt endast utgöras av

delar av socknar. Genom en dylik anordning skulle sakägarna säkerligen

känna sig mera lugna för att deras särskilda synpunkter komme

till sin rätt vid nämndens avgöranden.

I 18 § föreskrives, att det ersättningsbelopp, som enligt upprättad

odlingsplan motsvarar kostnaden för uppbrukning av område, vilket

skall gå i vederlag för ströängar, samt markens första gödsling med

erforderlig konstgödsel ävensom brobyggnad, där sådan ifrågakommer,

skall utbetalas i tre särskilda poster, därav'' den första, utgörande en

femtedel av ersättningen, så snart utslaget rörande tilläggsavvittringen

äger laga kraft. En dylik bestämmelse torde lätt kunna leda till missbruk,

i det icke någon som helst garanti finnes för, att penningarna tagas i

användning för det med desamma avsedda ändamål. Närmast till hands

synes ligga, att nämnda utbetalning finge anstå, till dess odlingsarbetet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 230. 33

blivit påbörjat. På grund av den omgång och kostnad, som kunde

komma att uppstå för konstaterande i varje särskilt fall, när åtgärder

i sådant hänseende vidtagits, samt med hänsyn jämväl därtill, att berörda

del av odlingsersättningen bör vara tillgänglig för inköp av redskap för

arbetets utförande, har riksdagen emellertid icke trott sig böra ifrågasätta

en föreskrift av nämnda innehåll. Riksdagen har ansett sig allenast

höra framhålla lämpligheten av ett stadgande, att för vinnande av åtminstone

ett moraliskt band på vederbörande hemmansägare eller åbo

första utbetalningen bör äga rum först då denne hos Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande anmäler sig ämna påbörja odlingsarbetet eller

därmed sammanhängande brobyggnadsarbete.

21 § stadgar, att de ströängar, vilka bliva föremål för återförvärv,

skola, med undantag allenast för sadana som utsetts till odlingsområde

för annan fastighet, avträdas till kronan, då tio år förflutit, efter det

laga kraft åkommit utslag angående tilläggsavvittring. Författningsförslaget

innehåller däremot icke bestämmelse om, att den odling och därunder

ingående arbeten, som skola utföras för den av staten tillhandahållna

ersättningen, skola vara verkställda inom viss tid. Tvärtom heter det

i. 19 §, att ersättningsbelopp skall, utan att vara underkastat preskription,

innestå för fastighetens räkning så länge arbetena ej äro utförda,

vilken bestämmelse tydligen utvisar, att författningen förutsätter, att det

kan draga längre ut på tiden med arbetenas slutförande. Undantag

härifrån utgör allenast, enligt 20 §, torrläggning eller brobyggnad, som

ankommer på flera åbor samfält. I följd av ifrågavarande anordning

kan sålunda komma att inträffa, att en gård mister sina ströängar, utan

att någon som helst odling till ersättande av det från ströängarna skördade

fodret blivit fullgjord. Härav synas kunna uppstå åtskilliga olägenheter.

Sålunda kan fastighetsinnehavare, som på grund av bristande

företagsamhet försummar att i tid fullgöra uppbrukandet av sitt odlingsomrade,

se sig försatt i en situation, som kan bliva ödesdiger för hans

framtid. Åven beträffande trävarubolag och enskilda skogsspekulanter,

vilka innehava en del brukningsdelar inom awittringslagen, kan det

visa. sig nödvändigt, att en bestämd skyldighet föreskrives att fullgöra

det i författningsförslaget avsedda odlingsarbetet. Enligt vad riksdagen

inhämtat, är deras antal dock icke av vidare betydelse. Inom ett av

awittringslagen, nämligen Dorotea, ägas visserligen av därstädes befintliga

åtta hemman sex av en enskild affärsman och ett av bolag, varjämte

av det återstående hemmanet tre fjärdedelar innehavas av enskilda affärsmän.

Inom de andra awittringslagen innehavas däremot endast i undantagsfall

fastigheter av skogsintressenter. Såvitt av tillgängliga handlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 89 höft. (Nr 230.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Riksdagens skrivelse Nr 230.

kan bedömas besittes inom Stensele—Tärna av de till ett antal av 422

uppgående brukningsdelarna icke någon av skogsspekulant. Inom Sorsele

innehaves av 175 brukningsdelar en samt inom

brukningsdelar fyra av bolag.

Ytterligare olägenhet av att bestämd tid ej finnes föreskriven lör

odlingsarbetenas utförande är, att ju längre det dröjer därmed ju mindre

utsikter finnas med hänsyn till penningvärdets fall och stegrade, omkostnader

att den för täckande av kostnaderna för samma arbeten innestående

ersättningen skall förslå för sitt ändamål. Det synes även vara

oegentligt, att staten på föreslaget sätt skall vara förpliktad att under

oinskränkt tid tillhandahålla medel för arbeten, genom vilkas utförande

man önskar åvägabringa en snar utveckling av jordbruket i orten och

därav följande välstånd. Det torde icke vara obilligt att fordra, att när

staten bjuder den enskilde de förmåner, varom här är fråga, denne å

sin sida i någon mån bidrager till vinnande av de mål, som åsyftas.

Riksdagen anser därför, att under övervägande bör tagas, huruvida icke

i författningen bör införas en bestämmelse, som vid visst äventyr ålägger

hemmansägare och åbor att inom bestämd tid fullgöra de i planen föl

odlingsområdes uppbrukande angivna arbeten. Då denna tid synes

böra stå i överensstämmelse med de tidpunkter, vilka föreskrivas för

ängarnas avträdande till kronan, anser riksdagen, att, i enlighet med

vad i sådant avseende här ovan ifrågasatts, hälften av förevarande

arbeten skola vara utförda efter 10 år och den återstående hälften efter

ytterligare 5 år.

I händelse av försumlighet med odlingsarbetet har riksdagen ansett

kunna ifrågasättas, huruvida ej åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

kan uppdragas att vidtaga nödiga åtgärder för arbetets utförande.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt kanslisekreteraren

Berglöfs förslag kronan komme att bliva ägare av ängslägenheter icke

blott inom allmänning, som tillhörde enskilda, utan även inom samfäld

husbehovsskog; och torde i denna del icke någon ändring hava skett i

det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Uppkomsten av en sådan

ordning hade styrelsen ej kunnat finna stå i överensstämmelse med

önskvärd reda i äganderättsförhållandena, och då förhållandet ej heller

syntes betingat av några viktigare statsintressen,. ville styrelsen föreslå

ändring i dessa delar, så att ängarna å allmänning borde tillfalla allmänningen.

Ångarna å samfälld husbehovsskog borde däremot ej avträdas

i annat fall, än då sådant erfordrades för beredande av odlingsområde.

Departementschefen har härutinnan anfört, att vad vidkomme frågan

om ägoblandning någon skillnad knappast syntes föreligga, om ifråga
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens skrivelse Nr 230.

varande ängar ägdes av kronan eller av enskild person. Snarare torde

i förra fallet det intrång, som orsakades å skogsmarkerna, bliva mindre,

än om ägorna brukades av enskilda. Någon anledning syntes sålunda

departementschefen ej förefinnas att av angiven orsak rubba principen om

ströängarnas allmänna indragning. Däremot ansåg departementschefen

böra framdeles tagas under övervägande, om man icke må söka åvägabringa

sådana bestämmelser, som möjliggjorde ängarnas förenande med

vederbörande allmänning och samfällda husbehovsskog. Härvid torde

emellertid tillses, att sådana villkor föreskreves, att ängarna icke kunde

bliva till hinder för renskötseln i orten. I sådant hänseende kunde tänkas

bestämmelse om, att ängarna ej finge begagnas till annat än för skogsbörd

och sålunda ej upplåtas såsom slåtterlägenheter.

Motionären vänder sig emot en sådan inskränkning i ströängarnas

användning, som i departementschefens nämnda uttalande ifrågasättes.

Om lapplagens bestämmelser rörande lapparnas skadeståndsskyldighet

ändrades, torde, anser motionären, hinder ej möta, att såväl ängar på

allmänning som ängar inom kronans marker upplätes såsom slåtterlägenheter,

och vad uppodling av desamma anginge, torde, vid det

förhållandet att i sådant fall uppförandet av stängsel vore ofrånkomligt,

hinder därför ej böra uppresas. Motionären ville med avseende härå

starkt betona orimligheten av, att staten skulle göras till ägare av de

ängslägenheter, som läge inom allmänning.

Riksdagen anser sig böra instämma i departementschefens uttalande,

att det bör tillses, huruvida icke sådana bestämmelser må åvägabringas,

som möjliggöra att till staten återförvärvade ströängar förenas med

den allmänning eller samfällda husbehovsskog, varå de må vara belägna.

Riksdagen inser väl de svårigheter, som från renskötselns synpunkt måste

med nuvarande lagstiftning möta för en dylik anordning, i det då skulle

kunna inträffa, att renägare skulle se sig förpliktade att till ägare av

allmänning eller samfälld husbehovsskog utbetala ersättning för skada

å marker, vilka blivit till dem skänkta. En av de fördelar man velat

genom indragningen av ängarna vinna skulle härigenom genom statens

eget åtgörande gå förlorad. Med hänsyn till departementschefens nämnda

uttalande är emellertid riksdagen förvissad om, att åtgärder snarast möjligast

vidtagas för att utan olägenhet för statens intressen förevarande

fråga bringas till lösning.

Motionären har anfört, att i sammanhang med ströängsfrågan

borde behandlas även spörsmålen om bland annat befolkningens fiskerätt

och jakträtt; och har frågan om fiskerätten jämväl varit föremål för uttalande

från lantmäteristyrelsens sida.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens skrivelse Nr 230.

Departementschefen har framhållit, att frågan om upplåtande av

fiske åt enskilda i kronans vatten för närvarande vore under utredninggenom

särskilda av chefen för jordbruksdepartementet efter nådigt bemyndigande

tillkallade sakkunniga. Vederbörande hemmansåbors tillgodoseende

i förevarande avseende torde av dessa sakkunniga tagas under

omprövning. I avbidan på de bestämmelser, som kunde komma att meddelas,

syntes, säger departementschefen, vara till fyllest, att vid avvittringen

vederbörande hemmansåbor finge sig tillförsäkrade att tillsvidare

åtnjuta den fiskerätt i nämnda vatten, som för närvarande tillkomme dem;

och torde detta kunna beaktas vid ingående av de av Eders Kungl.

Maj:t ifrågasatta föreningarna rörande avvittringsförslagens godkännande.

Efter vad riksdagen varit i tillfälle inhämta hava ovanbemälda sakkunniga

fått i uppdrag jämväl att verkställa utredning och avgiva förslag

i fråga om bestämmelser för tillgodogörandet av jakten å kronans

marker inom lappmarken samt vad med denna fråga äger sammanhang.

Vad beträffar befolkningens fiskerätt torde densamma genom meddelande

av det av departementschefen föreslagna förbehåll om bibehållande

tillsvidare av nuvarande rätt vara tillräckligt tillgodosedd, intill

dess denna fråga blivit slutgiltigt löst. Såväl för att bringa det därhän

som för att snarast ordna jakträtten, vilken väl ej spelar samma

roll för befolkningen som fisket men dock är av stor betydelse, vill

riksdagen uttala önskvärdheten av, att förslag i förevarande fråga

så fort som möjligt får emotses från de för ändamålet utsedda sakkunniga.

Vidare bar av motionären framhållits, att utredning saknas i avseende

å frågan om befolkningens rätt att efter avvittringens genomförande

beta sina kreatur å kronans marker, varjämte påpekats behovet

av bättre tillgodoseende av de mindre brukningsdelarnas tillgång på skog.

Förevarande frågor hava varit föremål för erinran jämväl från andra,

som i ärendet avgivit yttrande.

Vidkommande frågan om fyllande av de små brukningsdelarnas

virkesbebov, bar departementschefen framhållit, att statsmakterna böra

hava sin uppmärksamhet riktad å saken för vidtagande av de åtgärder,

som kunna vara av nöden. Med instämmande häx-i synes riksdagen även

frågan om de bofastas betesrätt å kronans marker böra bliva föremål

för undersökning, därvid bör tagas i beaktande de förmåner befolkningen

i sådant hänseende hittills åtnjutit.

Riksdagen får alltså anmäla,

A. att riksdagen med anledning av förevarande proposition och

den i ämnet väckta motionen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 230.

37

dels

l:o) för sin del medgivit, att Eders Kung!. Maj:t må, innan författningsenlig

prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring

inom Sorsele och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare

träffa sådana föreningar om förslagens godkännande eller vidtaga

sådana åtgärder i fråga om kronans rätt, som lämna utsikt till, att den

allmänna awittringen kan inom en snar framtid avslutas, dock sålunda

att i blivande awittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare

eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring

bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför

hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk

på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts

hemman eller nybygge;

2:o) bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning

rörande awittringen i Vilhelmina och Stensele-Tärna awittringslag

skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma på kronans rätt

inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts

under granskningen av awittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea

awittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag

träffa sådana föreningar eller vidtaga sådana åtgärder i fråga

om kronans rätt, som i föregående punkt omförmälts, under den i samma

punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings genomförande;

3:6) medgivit, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år

1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns

behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna

områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället användas

till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till gäldande

av de för tilläggsawittrings genomförande uti nu ifrågavarande

fyra awittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande och

beredande för omedelbart bruk;

dels ock vidkommande det propositionen bilagda förslag till kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns

lappmark förklarat, att riksdagen icke har något att däremot erinra i vidare

mån, än som framgår av vad riksdagen här ovan anfört.

Stockholm den 7 juni 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.