Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande förhållanden samt en i ämnet väckt motion.
1916-06-07 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1916:230, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande förhållanden samt en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 230.
1
t
i
Nr 230.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1916.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen
inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande
förhållanden samt en i ämnet väckt motion.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 93.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 7 april 1916 avlåten proposition, nr 166,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden av samma dag, föreslagit riksdagen att
l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig
prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele
och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar
om förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens
avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock att i blivande
avvittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller
nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan
avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas
egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning,
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.) 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 230.
mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge;
_ , _ *
2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning
rörande avvittringen i Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag
skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt
inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts
under granskningen av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea ,
avvittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag
träffa sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts,
under den i samma punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings
genomförande;
3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år
1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för
renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna
områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället
användas till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till
gäldande av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande
fyra avvittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande
och beredande för omedelbart bruk.
Tillika har Eders Kungl. Maj;t velat inhämta riksdagens yttrande
över ett propositionen bilagt förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring
i vissa delar av Västerbottens läns lappmark; och har Eders
Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, efter mottagandet av riksdagens svar,
företaga frågan om nämnda författning till slutlig prövning.
I sammanhang med denna proposition har riksdagen till behandling
förehaft en i anledning av densamma inom riksdagen väckt motion däri
hemställes, att riksdagen ville dels förklara, att för riksdagens del
hinder på grund av hittills framställda anmärkningar icke möter för
fastställande av de föreliggande förslagen till allmän avvittring inom
Dorotea, Sorsele, Vilhelmina samt Stensele-Tärna avvittringslag, dels,
med avslag i övrigt å ifrågavarande proposition samt med uttalande av
önskvärdheten av att utbyte av ströängar inom ifrågavarande fyra avvittringslag
fortast möjligt åvägabringas, hemställa, att Kung!. Maj:t
vid utarbetande av härför erforderligt författningsförslag ville beakta de
synpunkter, som i motionen utvecklats.
Till upplysning rörande de i förevarande proposition framlagda
frågor har departementschefen först lämnat en utredning angående nybyggesväsendets
utveckling i lappmarkerna. Bosättningen därstädes,
som kunde sägas hava tagit sin början först i slutet av 1600-talet, hade
3
Riksdagens skrivelse Nr 230.
närmare reglerats genom ett kungl. reglemente den 24 november 1749
»för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter
till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja». Detta
reglemente vore ännu icke upphävt, ehuru genom senare tillkomna författningar
däri skett en hel del ändringar, i vilket avseende särskilt
märktes, att genom nådigt brev den 13 december 1867 till skyddande
, av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter samt till förekommande
av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet otjänliga
för kultur föreskrivits, att en gräns (den så kallade odlingsgränsen),
ovan vilken anläggning av nybyggen icke vidare finge medgivas, skulle
bestämmas emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga
delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.
Vid upptagande av nybygge i lappmarkerna hade i allmänhet gått
till på sådant sätt, att nybyggaren åt sig uppsökt en plats, där tillgång
funnits på någon åkerjord men framförallt i närheten legat naturliga
slåtterlägenheter (utängar, ströängar) i tillräcklig mängd för att genom
höskörden från dessa föda några kor och smånöt. Jordbruket i dessa
trakter kunde nämligen ej grundas på sädesproduktion utan hade att
söka sitt förnämsta stöd i boskapsskötsel, som jämte fiske och även i
viss mån jakt beredde befolkningen dess utkomst. Enligt 1749 års
reglemente ägde emellertid ingen att slå sig ned såsom nybyggare
utan att först söka tillstånd hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Innan
medgivande i sådant hänseende gavs, skulle syn på stället förrättas; och
i de utslag, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelades å jordupplåtelser,
vare sig dessa avsåge anläggandet av ett nytt ställe eller
endast nya insyningar under ett äldre sådant, funnes alltid intagen uppgift
om de särskilda ägor i tomt- och åkermark samt ängslägenheter,
som skulle tillhöra varje gård. Nybygget brukades av sin innehavare
under stadgad åborätt. Enligt senare meddelade bestämmelser ägde
emellertid nybyggesinnehavaren, såframt han fullgjort sina åboskyldigheter,
att få nybygget omfört till skatte, varefter detsamma med äganderätt
tillkomme honom. Den räft, som enligt ovannämnda reglemente
tillförsäkrades nybyggaren till de särskilda under fastigheten insynade
utängarna, vore ganska osäker. Sålunda hette det i reglementet: »Ager
ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare kan
hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande att
betjäna, än så vida brist vara kan på andra när belägnare och till röjning
dugliga platser, och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika
myrer bättre betarva torde». Vidkommande nybyggarens rätt till skogsfångst
funnes i reglementet icke några föreskrifter, men vore det natur
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 230.
ligt, att nybyggaren ägde taga nödigt husbehovsvirke från den närliggande
skogen. Under 1800-talets senare hälft hava emellertid givits
bestämmelser härutinnan, numera intagna i 1894 års skogsordning.
Enligt dessa tillkomme hemmansägare och åbor uteslutande rätt tilk
utsyning å viss trakt av angränsande skogsmarken.
Redan 1749 års reglemente avsåge, att nybyggena skulle »geometrice
avtagas», d. v. s. få vissa till gränserna bestämda områden.
Detta kom dock aldrig till utförande. Med mera utvecklade förhållanden ’
gjorde sig emellertid behovet allt mera gällande att vinna klarhet rörande
hemmans och nybyggens områden, ej minst för att fastställa dessas
rättigheter gent emot den omgivande kronomarken. Efter långvariga
förarbeten tillkom så nådiga stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna stadga innehölle
bestämmelser om, huru hemman och nybyggen skulle utbrytas
från kronans marker genom att av dessa tilldelas nödiga områden. Det
vore sålunda ett skifte mellan kronan och den enskilde; och vore det
detta skifte, som kallades avvittring.
Avvittringen inom lappmarkerna hade numera genomförts så långt,
att såsom oavvittrade återstode allenast västra delarna av Västerbottens
läns lappmark eller i stort sett de ovan odlingsgränsen belägna trakterna
av Dorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele socknar samt hela Tärna
socken. Även här hade emellertid avvittringsförrättningar igångsatts
nämligen i Sorsele 1894, i Stensele och Tärna 1896 samt i Dorotea och
Vilhelmina 1901. Varje sockendel hade bildat särskilt avvittringslag,
med undantag därav att Tärna socken jämte Stensele sockendel behandlats
såsom ett avvittringslag.
Ehuru avvittringen inom berörda avvittringslag sålunda redan länge
fortgått, hade den dock ej ännu bringats till slut. Huvudanledningen
härtill vore, att under tiden företagits en revision av avvittringsbestämmelserna,
närmast föranledd av framställningar från riksdagen i skrivelse
den 1 juli 1901 samt från kommittén för utredande av frågan om vidmakthållande
av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarna, den så kallade norrlandskommittén, i skrivelse den 16 november
samma år. Dessa framställningar avsåge i främsta rummet ändrade föreskrifter
rörande skogstilldelningen till hemman och nybyggen. Norrlandskommittén
hade särskilt framhållit de felaktigheter, som vid föregående
avvittriugar blivit begångna vid tillämpningen av avvittringsstadgans
bestämmelser i berörda hänseende. Med anslutning till nämnda framställningar
hade genom kungörelser den 20 april 1906 och den 5 juni
1909 meddelats åtskilliga nya bestämmelser rörande avvittringen inom
5
Riksdagens skrivelse Nr 230.
lappmarkerna. Dessa kungörelser järnte awittringsstadgan hade sedermera
legat till grund för avvittringsarbetet inom ovan omförmälda avvittringslag
i Västerbottens läns lappmark, vilket arbete nu fortskridit därhän,
att slutliga förslag till avvittring blivit för vederbörlig prövning
överlämnade till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet rörande
Dorotea och Sorsele avvittringslag i december 1913 och januari 1914,
samt beträffande Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag i januari
innevarande år.
Emellertid hade, medan avvittringsarbetet ännu pågick inom avvittringslagen,
advokatfiskalen i kammarkollegiet fått anledning att därå
rikta sin uppmärksamhet. Jämlikt nådigt bemyndigande hade av ämbetet
verkställts en granskning av samma arbete, vilken till att börja med
inriktade sig på vissa förhållanden inom Sorsele men sedermera utsträckts
till förrättningarna i deras helhet.
Resultatet hade beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag
framlagts i ett memorial av den 31 december 1914. Enär, såsom nämnts,
avvittringsfÖrslagen rörande Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag
avgivits i januari innevarande år, hade granskningen härutinnan först
nyligen kunnat utföras.
I nämnda memorial hade mot avvittringsarbetet inom Dorotea och
Sorsele framställts flera betydelsefulla anmärkningar av såväl formell som
materiell innebörd. I förra hänseendet hade framhållits bland annat,
att vid upprättande av ägobeskrivningarna samt av hävdeförteckningen
i Sorsele socken använts ett mot författningarna uppenbart stridande
tillvägagångssätt. Vidkommande den sakliga granskningen vore de
huvudsakliga anmärkningspunkterna, att hemman och nybyggen i avsevärd
omfattning tillagts ägor utöver dem, som enligt de av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande utfärdade insyningsutslagen skulle tillhöra fastigheterna,
varav bland annat blivit en följd, att mantalet uppdrivits och
på grund därav jämväl de särskilda fastigheternas skogsområden, vilka
bestämdes efter mantal, blivit större än som vederbort; att skogsanslaget
satts nära maximum av den i författningen medgivna latituden istället
för att bestämmas med hänsyn till högsta och lägsta anslaget enligt
samma latitud; att i stor utsträckning duglig skogsmark upptagits såsom
impediment och i denna form tillagts fastigheterna; att i avvittringsstadgan
medgivet avdrag från ägofigurs areal för därinom möjligen förekommande
impediment använts för reglering av själva skogens bättre
och sämre beskaffenhet; samt att ägoutbyten i syfte att undvika bibehållande
utanför hemmanens egentliga tifldelningsområden av de hemmanen
tillhöriga, vitt kringspridda ängarna icke syntes hava förekommit,
6 Riksdagens skrivelse Nr 230.
ehuru tillgång på till vederlag lämplig kronomark enligt vunnen upplysning
förefunnes.
Sedan utlåtande över advokatfiskalsämbetets memorial inhämtats
från lantmäteristyrelsen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Västerbottens län, som i sin ordning infordrat yttrande av avvittringsstyresmannen
Tycho Bergman, hade chefen för jordbruksdepartementet jämlikt
nådigt bemyndigande den 21 maj 1915 för undersökningar i nära överensstämmelse
med förslag av advokatfiskalsämbetet tillkallat två särskilda
kommissioner, av vilka den ena, som bestått av fyra personer och till
ledare haft svenska mosskulturföreniugens botanist och torvgeolog, filosofie
doktorn Emil Haglund, haft till uppdrag att verkställa undersökning
inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, huruvida i närheten av gårdarna
funnes odlingsmark i sådan utsträckning, att avkastningen från densamma
i odlat skick enligt vissa beräkningsgrunder motsvarade avkastningen
från gårdarnas ströängar. Man utgick nämligen från, att, i
händelse staten gäldade kostnaden för markens uppodling, nämnda mark
skulle efter vissa ändringar i avvittringsförfattningarna kunna användas
såsom vederlag i ändamål att tillvinna kronan äganderätten till ströängarna.
Den andra kommissionen, som utgjorts av två personer, därav e. o.
notarien i Svea hovrätt John Olof Johnsson såsom ledare, hade att med
stöd av insyningsutslagen angående de särskilda fastigheterna utreda,
huruvida och i vilken omfattning inägor, som nu hävdades av enskilda,
innehades med laglig rätt eller icke. Båda dessa kommissioner, vilka
dessutom skulle hava sin uppmärksamhet riktad därå, huruvida vid avvittringen
duglig skogsmark upptagits såsom impediment, hade slutfört
sina undersökningar under sommaren 1915.
Förstnämnda kommission hade kommit till det resultat, att ett
utbyte av ströängar mot mark, som uppodlades med statsbidrag, vore
möjligt att utföra inom rimlig tid och för måttliga kostnader; och hade
den antecknat ett stort antal ägofigurer, som, ehuru betecknade såsom
impediment, enligt kommissionens förmenande bort upptagas såsom duglig
skogsmark. Den senare kommissionen hade ansett sig kunna konstatera,
att ett till flera hundratal uppgående antal ägofigurer, som tillagts de
särskilda fastigheterna, icke blivit under dem i vederbörlig ordning
insynade.
Efter det kommissionerna framlagt sina utredningar, hade kanslisekreteraren
L. Berglöf erhållit i uppdrag att inom jordbruksdepartementet
biträda med utarbetande av förslag till de författningsändringar
och övriga föreskrifter, som i ärendet kunde finnas påkallade. Uti sitt
med anledning härav avgivna yttrande hade Berglöf till att börja med
7
Riksdagens skrivelse Nr 230.
behandlat de av advokatfiskalsämbetet mot avvittringsarbetet framställda
anmärkningarna. Berglöf hade för sin del funnit desamma med ett par
obetydliga undantag berättigade samt ansåge sig kunna fastslå, att vid
nämnda arbete begåtts bland andra samma felaktigheter, som av norrlandskommittén
m. fl. påpekats beträffande tidigare avvittringar.
Att dylikt kunnat förekomma, kunde, framhåller Berglöf, synas
påfallande men torde i själva verket ej vara alltför överraskande. Det
måste erkännas, att avvittringsförfattningarna i flera hänseenden vore
svårtolkade, och att i vissa fall åtskilligt kunde anföras till försvar för
den ståndpunkt avvittringsförrättarna intagit. Obestridligt vore även,
att åtskilliga bestämmelser, strängt tolkade och tillämpade, kunde leda
till eu hårdhet, som statsmakterna knappast med insikt om bestämmelsernas
innebörd och verkan skulle hava åsyftat.
Att emellertid i det läge, vari frågan för närvarande befunne sig,
de myndigheter, som enligt författningarna hade att pröva avvittringsförslagen,
näppeligen kunde komma att i huvudsak fastställa desamma,
torde kunna tämligen bestämt förutsägas. Sannolikt torde vara, att
dessa myndigheter funne sig föranlåtna att i väsentliga delar förkasta
förslagen och återförvisa ärendena till förnyad behandling enligt grunder,
som överensstämde med författningarnas föreskrifter.
Det torde, anser kanslisekreteraren Berglöf, under sådana förhållanden
böra tagas under omsorgsfullt övervägande, huruvida en dylik
utgång vore ur statens synpunkt önskvärd, eller om tilläventyrs kronan
såsom en av de huvudsakliga rättsägarna vid avvittringen borde genom
eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättigheter
söka möjliggöra avvittringens fullbordande på de grunder förslagen
innebure.
Berglöf kommer till den uppfattningen, att ett tillvägagångssätt,
överensstämmande med sistnämnda synpunkter, vore att föredraga. Såsom
skäl härför åberopas särskilt den långa tid, som till störa olägenheter
för befolkningen skulle förflyta, innan avvittringen, vilken redan nu
fortgått under många år, kunde avslutas. Vidare påpekas de mycket
betydande kostnaderna för en revision av avvittringen, vilken beräknats
till flera hundratusentals kronor, ävensom att ovisst vore, huruvida värdet
av vad kronan kundo vinna motsvarade nämnda kostnader.
Då ett avstående av de rättsanspråk kronan skulle kunna göra
gällande torde kunna komma till stånd endast genom ett samstämmigt
beslut av statsmakterna, har Berglöf föreslagit vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av ett dylikt beslut.
Härvid har han emellertid ansett, att ett viktigt förbehåll borde
8
Riksdagens skrivelse Nr 230.
göras, icke i kronans omedelbara intresse men i befolkningens eget.
Detta gällde de i det föregående omtalade utängar eller ströängar,
närmare bestämt de ängar, som enligt avvittringsförslaget skulle komma
att ligga utanför fastigheternas egentliga ägoområden. Det syntes nämligen
som om kronan icke borde släppa ur sina händer det tillfälle, som
avvittringen erbjöde, att under en närmare framtid förmå befolkningen
att övergiva bruket av dessa ängar och i stället företaga odling i närheten
av gårdarna.
Alla auktoriteter vore ense om, att det system med ströängsbruk,
som tillämpades i lappmarkerna, vore oförenligt med fordringarna på
nutida jordbrukskultur. Författningarnas mening hade även varit att
nybyggaren skulle övergiva ströängarna, när han hunnit odla invid
gården. Utredningar, som företagits av doktor Haglund år 1914 samt
av 1915 års av honom ledda kommission, visade på ett övertygande
sätt icke blott ströängarnas ringa produktivitet utan även möjligheterna
för att genom odlingsarbeten, i de flesta fall myrodling av enkelt och
billigt slag, bereda gårdarna en avkastning, som i kvalitet och kvantitet
överträffade den ströängarna lämnade.
Själva vore nybyggarna icke i stånd att genomföra en övergång
till ett nytt, bättre jordbrukssystem. Såsom medel härutinnan föreslås,
att ströängarna återförvärvades till kronan, mot det att denna åtoge sig
att bekosta erforderlig nyodling.
Ett dylikt återförvärv av ängarna skulle även bereda staten fördelar
i andra avseenden såsom större möjlighet till utdikning av försumpad
skogsmark samt renskötselns upphjälpande, i det flertalet ströängar
i ifrågavarande trakter torde i avsevärd grad vara till förfångför
nämnda näring.
I sistnämnda avseende har framhållits, att till inlösen för nomadlapparnas
räkning hade föreslagits ett stort antal ströängar, vilkas förvärvande
skulle stiga till högst avsevärda belopp. 1912 års riksdag
hade för dylik markinlösen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag
beviljat ett förslagsanslag å 52,000 kronor. Vid ett genomförande av
Berglöfs förslag torde åtgärder i det med anslaget avsedda syftet bliva
obehövliga.
Tillika har erinrats om tidigare förslag, som till Kungl. Maj:t
avgivits av landshövdingen i Norrbottens län, nuvarande statsrådet
Oscar von Sydow rörande ströängars återförvärvande till kronan ävensom
de anslag, som av flera riksdagar beviljats till inköp av, förutom skogbärande
och till skogsbörd tjänlig mark, jämväl ströängar å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna.
9
Riksdagens skrivelse Nr 230.
Skulle staten finna lämpligt att genom sin mellankomst åvägabringa
ett dylikt betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor, vore det
emellertid angeläget, att statens ingripande komme till stånd, innan
avvittringen fullbordats på ett sätt, som fastare än förut knöte ströängarna
till hemman och nybyggen.
Kanslisekreteraren Berglöf har därefter framlagt ett förslag till
reglering av ströängsfrågan i anknytning till den pågående avvittringen.
Enligt detta skulle intet hinder behöva uppkomma för de föreliggande
avvittringsförslagens godkännande. Prövning av dem skulle ske på
grundvalen av hittills gällande bestämmelser men med förbehåll om en
tilläggsavvittring för ströängarnas indragande mot vederlag av kostnaden
för viss, kronan eller enskilda tillhörig marks uppodling. Den kompletterande
avvittringen kunde äga rum under enklare former än huvudförrättningen
och i följd därav göras mindre dyrbar och långvarig. Detta
förslag, vilket upprättats i samråd med doktor Haglund och andra personer,
som besutte sakkunskap å hithörande områden, hade intagits i
ett utkast till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av
Västerbottens läns lappmark.
Slutligen framställes en beräkning av kostnaderna för den tilltänkta
tilläggsavvittringens genomförande.
Över Berglöfs yttrande och författningsförslag hava underdåniga
utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet efter kammaradvokatfiskalsämbetets
hörande, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Beträffande
de mot avvittringen framställda anmärkningarna, framhåller departementschefen,
vore det av de myndigheter, som närmare yttrat sig därom,
endast lantmäteristyrelsen, som toge de verkställda förrättningarna i
försvar, ehuru jämväl styrelsen ansåge, att ej allt vore som det borde
vara. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som hade att pröva och meddela
utslag angående avvittringen, hade förklarat, att om vid prövningen
av de nu ifrågavarande avvittringsförslagen rörande Dorotea och Sorsele
enbart skulle komma till beaktande de grunder, som överensstämde med
författningarnas föreskrifter, torde en återförvisning av ärendet icke
gärna kunna undvikas. Advokatfiskalsämbetet, å vilket enligt avvittringsstadgan
ankomme att för bevakande av kronans rätt i fall av befogenhet
hos Eders Kungl. Maj:t fullfölja talan mot Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
utslag i avvittringsärenden, uttalade, att ämbetet funne
otvetydigt framgå, att, för den händelse nämnda avvittringsförslag mot
förmodan bleve av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda,
ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att emot sådant beslut fullfölja talan.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 89 höft. (Nr 230.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 230.
I den senare avgivna redogörelsen rörande granskningen av avvittringsförslagen
angående Vilhelmina och Stensele-Tärna awittringslag
hade advokatfiskalsämbetet i stort sett haft att framställa samma anmärkningar
som beträffande avvittringsförrättningarna inom Dorotea och Sorsele
awittringslag, varjämte tillkommit ett par andra anmärkningspunkter.
Eders Kungl. Maj:t har i föreliggande proposition tagit till utgångspunkt
de av kanslisekreteraren Berglöf framlagda förslag. Beträffande
de mot avvittringen i Dorotea och Sorsele framställda anmärkningar
uttalar departementschefen, att han i stort sett ansåge sig kunna ansluta
sig till vad Berglöf med avseende därå anfört. Departementschefen
konstaterade, att alla hörda myndigheter, vilka yttrat sig rörande avvittringsarbetets
utförande, vore ense om, att felaktigheter blivit begångna.
Han ansåge emellertid, vad anginge frågan om billigheten av att strängt
tillämpa gällande avvittringsbestämmelser, det icke kunna förnekas, att
en dylik tillämpning i vissa fall kunde medföra olägenheter för den
enskilde. Man måste dock, såsom kammarkollegiet med skärpa framhållit,
avvisa en uppfattning, som överläte åt avvittringspersonalen att
efter eget godtycke pröva författningarnas lämplighet och frågan, huruvida
de borde komma till efterföljd, samt bestämma den nya ordning,
vilken såsom för ändamålet bäst borde träda i stället.
Om man sålunda, säger departementschefen, måste fasthålla, att
väsentliga felaktigheter till kronans nackdel blivit begångna, torde
emellertid vid frågans bedömande icke kunna bortses därifrån, att författningarna
i vissa delar icke syntes taga nödig hänsyn till förhållandena
sådana de i verkligheten förelåge inom avvittringslagen. Övervägas
borde, om en återförvisning för förnyad prövning enligt författningarna
kunde vara önskvärd ur statens synpunkt eller om kronan borde söka
möjliggöra avvittringens fullbordande på de grunder förslagen innebure.
Departementschefen ställer sig, med stöd jämväl av de hörda
myndigheternas uttalanden, utan tvekan på den ståndpunkten, att staten
syntes böra avstå från de rättsanspråk på skogsmark och utängar den
med stöd av författningarna skulle kunna göra gällande. Härvid borde
man emellertid tillse, att statsmakterna rörande ett från deras sida gjort
medgivande om avvittringsförslagens godkännande i föreliggande skick
icke bunde sina händer gent emot enskilda delägare, som tilläventyrs
kunde vilja söka uppnå större fördelar, än enligt förslagen skulle tillkomma
dem, samt i sådant ändamål anföra besvär över av Eders Kungl.
Maj:ts befallningskavande meddelade godkännande utslag. I överensstämmelse
med ett av kammarkollegiet framställt förslag borde underhandlingar
upptagas med vederbörande delägare och med dem söka
11
Riksdagens skrivelse Nr 230.
träffas formliga föreningar angående förslagens godkännande. I händelse
föreningarna icke komme att biträdas av alla delägare eller omfatta
varje fråga, borde överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att bedöma, huruvida
tvistefrågan kunde vara av sådan omfattning och betydelse, att på grund
därav medgivande för kronans del till avvittringsförslagens godtagande
icke borde ifrågakomma.
Lika med kanslisekreteraren Berglöf ansåg departementschefen, att
i samband med avvittringsförslagens eventuella godkännande borde upptagas
spörsmålet om ströängsfrågans lösning inom ifrågavarande trakter,
så att medgivande från statsmakternas sida om godkännande av
avvittringen i föreliggande skick borde bindas vid ett förbehåll från
kronans sida, som vore ägnat att möjliggöra en dylik åtgärds genomförande.
Samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, hade jämväl
framhållit betydelsen för jordbruket därav, att den jordbrukande befolkningen
förmåddes övergå från det nu använda extensiva systemet med
bruk av ströängar till en rationellare ordning med odling av mark i
närheten av bostäderna. Bland andra hade lantbruksstyrelsen och Eders
Kungl. Majrts befallningshavande erinrat om de sociala och folkpolitiska
fördelar, som skulle vinnas med en sådan ordning, vilken skulle innebära
ett betydande framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till
befolkningens välstånd. Men icke blott de nu hörda myndigheterna
vore ense därom, utan alla auktoriteter, som yttrat sig i ämnet, hade
varit av samma uppfattning.
Såsom framginge av den utav doktor Haglund år 1914 i ämnet
verkställda utredning samt av den berättelse, som avgivits av 1915 års
av honom ledda kommission, samt jämväl vore genom erfarenheten
bestyrkt, förefunnes i förevarande trakter goda möjligheter att införa ett
lämpligare jordbrukssystem och därigenom även förbättra befolkningens
ställning.
Avvittringen erbjöde ett icke mera återkommande tillfälle att
främja berörda betydelsefulla utveckling. Åtskilliga svårigheter av
praktisk och rättslig art, som annars förefunnes för ströängarnas återförvärvande
under kronan, kunde genom denna frågas förbindande med
avvittringen undgås, varförutom man med hänsyn till de stora fördelar,
som vid sidan av författningen genom föreliggande avvittringsförslag
beretts befolkningen, kunde vänta bättre förståelse och medverkan från
dennas sida vid en jordbruksreforms genomförande.
Det av kanslisekreteraren Berglöf upprättade förslag till tilläggsavvittring
har departementschefen ansett kunna läggas till grund för ett
återförvärv av ströängarna och jordbruksnäringens därmed samman
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 230.
ställda främjande. Departementschefen har emellertid, bland annat med
föranledande av de erinringar, vartill förslaget givit anledning, från de
myndigheter, vilka blivit däröver hörda, ansett nödigt att i detsamma
vidtaga åtskilliga ändringar och tillägg; och har nu över det sålunda
omarbetade författningsförslaget riksdagens yttrande inhämtats.
Nämnda förslag innebär i sina huvuddrag, att i blivande utslag
angående allmän avvittring i Dorotea och Sorsele socknar införes
förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att, i den
mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå slåtterängar
utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden ävensom i
den utsträckning, så prövas nödigt för fyllande av annan fastighets behov
av odlingsmark, odlingsbart område, som vid avvittringen under
beteckningen av impediment tillagts fastighet inom dess föreslagna
skifte. Från detta stadgande undantagas emellertid ängslägenketer i
Sorsele socken, vilka ligga invid vissa angivna större vattendrag och i
allmänhet torde utgöras av mera växtkraftiga ängar, som årligen kunna
skördas. Under stadgandet inbegripas ej heller ängar, som ligga i
omedelbart samband med fastighetens egentliga ägoområde eller förut
uppodlats till åker. Ersättning för ängarna skall utgå medelst bekostande
av odling å viss för ändamålet utsedd mark, vilken icke i något fall
må vara längre bort belägen från boplatsen än fem kilometer. Annan
fastighet tillhörigt område må icke tillgripas såsom odlingsområde i
annat fall, än att detsamma såsom impediment tilldelats fastigheten.
Uttages till odlingsmark område, som varit insynat under fastighet,
skall vid odlingsersättningens bedömande hänsyn tagas till den avkastning,
som förut tagits från området. Utväljes till odlingsområde mark,
som med impedimentbeteckning tillagts annan fastighet, skall ersättning
ej lämnas för marken. Till odlingsområde skall enligt förslaget uttagas
så stor areal odlingsbar jord, att avkastningen av densamma med beräkning
av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för hektar motsvarar
den myckenhet hö, som vid allmänna avvittringen beräknats kunna
skördas å ängarna. I första rummet skall till odlingsmark utväljas
myrmark eller i allmänhet mark, som kan odlas med minsta kostnad.
Medelkostnaden för uppodling av den jord, som till odling anvisas en
fastighet, må emellertid icke utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t
överstiga 800 kronor för hektar. Odlingsersättningen får av fastighetens
ägare uppbäras av statsmedel i sådan ordning, att en femtedel
utbetalas, så snart slutligt beslut rörande tilläggsavvittringen föreligger,
två femtedelar då så mycket fullgjorts, som motsvarar halva odlingskostnaden,
samt återstående två femtedelar, då arbetet är fullgjort. Utan
13
Riksdagens skrivelse Nr 230.
att vara underkastad preskription skall ersättningen under tiden innestå
för fastighetens räkning och sedermera utbetalas till den, vilken såsom
ägare eller nybyggare innehar fastigheten vid tiden för arbetenas avsynande.
I varje fall skall tillses, att fastighet efter avträdande av
ängar i enlighet med i författningen givna föreskrifter har i reserv odlingsbar
mark, som uppgår till minst lika stor areal, som det uttagna
odlingsområdet. För att bereda en övergång till den nya ordningen
skola fastighetsinnehavarna äga att under 10 år, efter det beslut om
ängarnas avstående meddelats, bruka ängarna.
De för odlingsområdenas uttagande nödiga förrättningar utföras
enligt förslaget av en särskild avvittringsnämnd, bestående av en lantmätare,
en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig utbildning
samt en person, som utan att behöva äga dylik utbildning, besitter
praktisk insikt i jordbruk. Denna nämnd, som skall stå under Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillsyn, har att uppgöra plan för
odlingen, innefattande detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma
samt för den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig
konstgödsel ävensom, i händelse uppförande av bro i något fall
skulle finnas oundgängligen nödvändigt för odiingsområdes brukande, för
sådan bro. Av nämnden upprättat förslag till tilläggsavvittring för
varje fastighet skall insändas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som beslutar i ärendet. Över Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut må besvär anföras hos Eders Kungl. Maj:t.
Över tilläggsavvittringen och odlingsförslagen skola i nödig män
upprättas kartor; och skall av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordnad lantmätare förrätta utstakning av odlingsområde, som ej är beläget
inom fastighets egentliga ägoområde, varjämte han på konceptkarta
över allmänna avvittringen skall inlägga sådant område ävensom
i de vid allmänna avvittringen förda längder verkställa erforderliga anmärkningar
rörande förändringar i ägovälde.
Kostnaderna för genomförande inom Dorotea och Sorsele avvittringslag
av en dylik tilläggsavvittring hava av departementschefen beräknats
till 150,000 kronor; men har på grund av svårigheterna att
beräkna kostnadssummans belopp det anslag, som kunde komma att av
riksdagen för ändamålet beviljas, ansetts böra erhålla karaktären av
förslagsanslag. Med dessa kostnader hava jämförts de utgifter, som
kunde påkrävas för inlösen för nomadlapparnas räkning av en del ängar
inom Dorotea och Sorsele. Och anser departementschefen att, även om
till ovannämnda summa 150,000 kronor finge läggas de dock mindre
betydande utgifterna för själva arbetet med tilläggsavvittringens utförande,
14
Riksdagens skrivelse Nr 230.
en rationell lösning av ströängsfrågan på sätt nu föreslagits knappast
torde komma att ställa sig dyrare än det begränsade ängsförvärv, som
skulle bliva en följd av nämnda inlösen.
Departementschefen framhåller vidare, att, såsom av det ovan anförda
framginge, det av kanslisekreteraren Berglöf framställda förslaget
avsåge endast Dorotea och Sorsele avvittringsområden, enär vid förslagets
utarbetande avvittringsförslagen för Vilhelmina och StenseleTärna
avvittringslag ännu icke blivit avlämnade än mindre föremål för
granskning. Kammaradvokatfiskalsämbetet hade emellertid numera
genomgått sistnämnda förslag. Härvid hade befunnits, att de flesta av
de felaktigheter, vilka blivit iakttagna med avseende å avvittringen inom
Dorotea och Sorsele, återfunnes jämväl i berörda förslag, varjämte ytterligare
anmärkningar framställts, vilka dock ej egentligen inverkade på
kronans rätt. Enär ämbetets omförmälda granskning, vilken helt nyligen
blivit till Eders Kungl. Maj:t avlämnad, ännu icke hunnit bliva föremål
för en mera ingående behandling, samt ej heller vederbörande myndigheters
yttrande kunnat däröver inhämtas, kunde med stöd därav i detta
sammanhang ej avgivas något omdöme rörande det sätt, varpå avvittringen
kommit till utförande. Man hade emellertid grundad anledning till
den förmodan, att åtskilliga av de anmärkningar, som framställts rörande
Dorotea och Sorsele, skulle kunna göras jämväl mot dessa förslag. På
grund härav syntes man kunna förutse, att det torde möta svårigheter
för vederbörande myndighet att meddela fastställelse å förslagen. Under
sådana förhållanden och då ett uppskov till nästa riksdag med en behandling
motsvarande den, som nu ifrågasattes beträffande avvittringsförslagen
för Dorotea och Sorsele, skulle åstadkomma ett betydande
dröjsmål med den slutliga handläggningen av avvittringen i Vilhelmina
och Stensele-Tärna samt därav följande olägenheter, ansåge departementschefen,
att redan nu borde från riksdagen begäras ett uttalande, som
gjorde det möjligt för Eders Kungl. Maj:t att, i händelse närmare utredning
visade, att därvid icke förekomme på kronans rätt inverkande,
väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts i fråga om
avvittringen i Sorsele och Dorotea, förklara hinder från Eders Kungl.
Maj:ts och kronans sida ej möta för awittringsförslagens fastställande.
De över kanslisekreterare Berglöfs betänkande hörda myndigheter
hava framhållit lämpligheten av, att den ifrågasatta tilläggsavvittringen
utsträcktes att omfatta även Vilhelmina samt Stensele-Tärna avvittringslag,
där samma förhållanden vore rådande som i de båda övriga avvittringslagen.
Åven departementschefen ansåge, att samma skäl, som
motiverade indragning av ströängarna inom Dorotea och Sorsele, talade
15
Riksdagens skrivelse Nr 230.
för genomförande av samma förfarande i Vilhelmina och Stensele-Tärua,
samt att det upprättade förslaget med några mindre jämkningar kunde
lända till efterrättelse även vid en sådan förrättning.
Kostnaderna för en dylik utvidgad tilläggsavvittring kunde ej nu
beräknas. Det syntes departementschefen även mindre nödvändigt att
för tilläggsavvittringens utförande inom något av ifrågavarande avvittringsområden
av innevarande års riksdag begära anslag i vidare mån,
än att framställning borde göras om riksdagens medgivande, att det
av 1912 års riksdag på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget
å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns behov av vissa inom
Sorsele och Dorotea socknar belägna områden finge med ett till nämnda
summa fastställt belopp i stället användas till gäldande av kostnaderna
för återförvärvande enligt föreslagna bestämmelser av ströängar inom
förevarande fyra avvittringslag. Ovannämnda belopp torde under första
året vara för ändamålet väl tillräckligt.
Kostnaderna för avvittringsnämnden och lantmätare samt löpande
utgifter för förrättningarna ävensom för synemän har ansetts böra utgå
av förslagsanslaget till skiften och avvittringar.
I den i ämnet väckta motionen har i huvudsak framhållits följande.
De förhållanden, varom här vore fråga, vore av mycket säregen
art, och de personer, som verkställt föreliggande utredning, torde i allmänhet
icke kunna anses äga större praktisk erfarenhet rörande desamma,
och av någon ingående speciell kännedom om förhållandena i
orten torde knappt någon av dem vara i besittning. Befolkningen i
orten hade icke varit i tillfälle att få del av de föreliggande förslagen,
och någon representant för densamma hade icke beretts tillfälle att deltaga
under förai’betena. På grund av dessa och jämväl andra omständigheter
syntes giltiga skäl förefinnas för riksdagen att innevarande
år undandraga sig prövningen av och därmed ansvaret för de förslag,
som innehölles i propositionen.
Ströängsproblemet syntes böra upptagas i ett sammanhang för
samtliga orter, som därav berördes, och önskvärt vore om i ett sammanhang
kunde behandlas även andra på dagordningen stående lagstiftningsfrågor,
som anginge näringsförhållanden i orten eller förhållandet mellan
den bofasta och nomadiserande befolkningen.
Beträffande de upprättade förslagen till allmän avvittring hade
författningsenlig granskning av desamma ännu ej skett. Särskilt vidkommande
Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag hade skriftväxlingen
ej hunnit längre, än att en av kammaradvokatfiskalsämbetet
avlåten underdånig inlaga inkommit till jordbruksdepartementet. Det
16
Riksdagens skrivelse Nr 230.
ville synas, som om frågan om förslagens godkännande framkommit för
tidigt. Motionären ansåg sig emellertid icke böra framställa ett yrkande
på rent avslag av propositionen, utan ville motionären se till vad som
kunde anses bärande i densamma.
Härvid upptages först till bedömande spörsmålet om avvittringsförslagens
godkännande, och uttalar motionären den uppfattningen, att
det ville synas, som om ingen av de mot nämnda förslag framställda
anmärkningarna vid ett närmare skärskådande kunde vidhållas, åtminstone
icke i betraktande av det summariska förfarande, som varit
stadgat. Till stöd för detta påstående genomgår motionären särskilda
av de viktigare anmärkningspunkterna och framlägger med avseende
å dem i stort sett samma synpunkter, vilka av lantmäteristyrelsen
gjorts gällande, varjämte han för vissa fall åberopar dels en såsom
bilaga till motionen fogad framställning rörande avvittringen, vilken
framställning, som finnes omnämnd å sid. 132 i propositionen, blivit till
Eders Kungl. Maj:t ingiven av ombud för den bofasta befolkningen inom
en del av förevarande avvittringslag, dels ock advokatfiskalsämbetets i
kammarkollegiet underdåniga utlåtande i ärendet den 4 mars 1916.
Motionären kommer till den slutsatsen, att det ville synas, som om det
ur synpunkten av kronans rätt knappast funnits giltig anledning för
Eders Kungl. Maj:t att underställa awittringsförslagen riksdagens prövning;
och torde anledning saknas för riksdagen att ur synpunkten av kronans
rätt motsätta sig förslagens godkännande. Tvekan huru härmed borde
förfaras syntes däremot med skäl kunna uppstå, då man övervägde
frågan med hänsyn till vad i ärendet upplysts om otillräckligheten av
de områden, som tilldelats de mindre hemmanslotterna intill 4/64 och 5/6é
mantal. Det resultat, som i denna del förelåge, vore beroende på ett
förbiseende vid tillkomsten av 1909 års avvittringsförfattning. Denna
fråga borde ej lämnas åsido, och motionären kunde icke för sin del,
såsom i propositionen skett, lita till åtgärder, som skulle möjliggöra för
fastighetsinnehavarua att genom köp på billiga villkor från statens
skogar eller allmänningarna bereda sig tillgång till den felande virkeskvantiteten.
Att på grund av sistberörda förhållande ifrågasätta ett
underkännande av förslagen syntes motionären så mycket mindre böra
ifrågakomma, som felet läge hos författningen och icke berodde på
oriktig tillämpning av densamma. Förhållandet syntes lämpligen kunna
regleras vid den ifrågasatta tilläggsavvittringen, och endast under förutsättning
att så korame att ske, ansåge motionären, att riksdagen borde
för sin del förklara, att hinder ej mötte för avvittringsförslagens godkännande.
17
Riksdagens skrivelse Nr 250.
Vad anginge de föreningar om förslagens godkännande, vilka av
Eders Kungl. Maj:t föreslagits skola träffas med vederbörande rättsägare,
framhålles, att den föreslagna utvägen kunde befaras komma att väcka till
liv en hel del anspråk, som eljest aldrig kommit att framställas, och att
anlitande av densamma komme att motverka det syfte, som avsetts.
Underskreves icke föreningarna av alla, komme de att sakna betydelse.
Gången, anser motionären, borde bliva, att sedan Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande meddelat utslag, kronans ombudsman reservationsvis
anförde besvär, och att man därefter avvaktade, huruvida sådana komme
att anföras av enskilda. Utebleve dessa, återkallades givetvis kronans
besvär. Anfördes däremot besvär av enskilda, kunde man tänka sig,
att underhandling med dem öppnades.
De av Eders Kungl. Maj:t i propositionen föreslagna villkor för
avvittringsförslagens godkännande anser motionären böra bortfalla. Innebörden
av dessa villkor vore, att kronan skulle med framhävande av
felen och med hot om avvittringens slopande eller dess omarbetning
söka framtvinga godkännande av såväl de föreliggande förslagen som
en efteravvittring, vars resultat icke förelåge vid den tidpunkt, då godkännandet
skulle givas.
Beträffande slutligen det framlagda förslaget till tilläggs avvittr ing
uppdrager motionären en jämförelse mellan de områden, som efter
avvittringens godkännande skulle komma att disponeras av de bofasta å ena
sidan samt lapparna å den andra sidan; och finner motionären, att de
senares områden bliva mångdubbelt större. Förslaget ginge ut på,
säger motionären, att ströängarna, vilka i runt tal innehölle 20,000 hektar,
och vilka åtminstone till hälften finge anses utgöra den för odling bäst
lämpade marken i trakten, skulle med obetydliga undantag utan vederlag
i mark fråntagas hemmanen och därmed såsom belägna ovan odlingsgränsen
även undandragas odling. Ersättning för ängarna skulle enligt
förslaget utgå med i runt tal 24 kronor för hektar och utbetalas endast
i mån av verkställt arbete. Beträffande särskilt Dorotea och i all synnerhet
Sorsele socken vore tillgången på för odling lämplig mark invid
gårdarna synnerligen ringa och även av dålig beskaffenhet. En del av
de marker första kommissionen upptagit såsom odlingsbara måste anses
otjänliga till odling; och åberopas till stöd härför ett utdrag ur den av
kommissionen avgivna beskrivning av undersökta områden. Förslaget
innebure en synnerlig hårdhet för att icke säga orättvisa mot befolkningen.
Utan fara för renskötseln kunde säkerligen stora delar av
ängarna eller däremot svarande mark bibehållas eller tilläggas de enskilda.
Enligt motionären borde, såsom ifrågasatts av lantbruksstyrelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 11 sand. 89 käft. (Nr 230.) 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 230.
och byråchefen Eriksson i lantmäteristyrelsen, vilken nttalat en mot
styrelsen skiljaktig mening (såsom bilaga vidfogad motionen), utbytet
av ängarna ske efter gradering. Talet om att kronan vore ägare av
impediment, som folie inom fastigheternas egentliga ägoområden, vore
rättsvidrigt. Vidare . framhålles förutom annat, att befolkningen enligt
1879 års brev bibehållits vid ströängarna till dess ängarna kunde mot
annan mark utbytas.
Motionären vitsordade, att i Eders Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag i förhållande till förut utarbetat förslag gjorts en förbättring därutinnan,
att jämlikt 11 § fastighet skulle garanteras ett reservområde
för odling lika stort som själva odlingsområdet. Det vore emellertid
förvånansvärt, att här icke gjordes undantag för äng och odlingsmark,
som tilldelats fastigheter och tagits i beräkning vid skattetalets bestämmande.
I allt fall borde man i billighetens intresse fordra, att vid
beräknande av reserven, som uppenbarligen tilltagits alldeles för liten,
inom fastigheten såsom äng och odlingsmark upptagen mark icke finge
tagas i betraktande. Det syntes motionären angeläget, att förhållandena
ordnades genom en verklig ägoreglering av till och med större omfattning
än lantmäteristyrelsen ifrågasatt, särskilt i så måtto att i samband
därmed de mindre ägolotternas ägoområden utökades, i den mån
sådant prövades erforderligt för deras tillgodoseende med skälig skogstillgång.
Motionären ansåg även frågan om väg till odlingsområdena
styvmoderligt behandlad i propositionen.
Beträffande avvittringsnämndens sammansättning upptager motionären
lantmäteristyrelsens förslag och finner sig i allt fall böra uttala
önskvärdheten av, att minst en inom orten, det vill säga länets lappmark,
bofast jordbrukskunnig person deltager.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle ängar, som läge inom
allmänning, liksom övriga återförvärvade ängar, tillfalla kronan. Detta
borde ej ifrågakomma. Rätten till nyttjanderättsupplåtelser av ängar borde
tryggas. Detta vore nödvändigt jämväl för att fylla foderbehovet i svåra
år och såsom en reserv för hemmanens framtida delning eller därest
befolkningen skulle sakna medel att, sedan verkningarna av förrådsgödslingen
upphört, anskaffa konstgödsel. Om lapplagens bestämmelse
om lapparnas skadeståndsskyldighet ändrades, torde hinder ej möta, att
ängar såväl på allmänning som inom kronans marker upplätes såsom
slåtterlägenheter, och för uppodling av desamma borde ej heller hinder
resas. I detta sammanhang framhölls, att man helt och hållet förbisett
underhållskostnaden för odlingarna, liksom det förhållandet att ängarna
fordrade utomordentligt ringa sådan. Den tidsperiod av tio år, varunder
19
Riksdagens skrivelse Nr 230.
befolkningen, enligt vad som i förslaget förutsattes, skulle lägga om sin
lanthushållning, vore alltför kort.
Vidare påpekar motionären, att giltigheten av 1909 års lag om
uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte torde efter avvittringens
avslutande böra upphävas för ifrågavarande trakter.
Vidkommande frågan huruvida förevarande författningsförslag hade
egenskapen av administrativ författning eller civillag har motionären
ställt sig på lantmäteristyrelsens ståndpunkt, och anser sålunda, att författningen
bort tillkomma i den ordning, som för civillag finnes stadgad.
I anslutning till det anförda framhåller motionären, att det vore
angeläget, att man ej ginge alltför bröstgänges till väga, utan syntes
det böra tagas i övervägande, huruvida icke inlösen av ströängar ovan
odlingsgränsen kunde ske i skilda omgångar. Den erinran, som försports
mot eu reglering av det slag motionären ifrågasatt, nämligen att eu sådan
innebure en delvis ny avvittring, kunde ej tillmätas större betydelse. Kunde
en sådan reglering ske nedom odlingsgränsen, borde det möta mindre
betänkligheter att företaga densamma ovan nämnda gräns. Kostnaden
för dess genomförande torde visserligen bliva något större än för en
tilläggsavvittring enligt förevarande förslag, men detta torde icke få
spela någon roll i betraktande av sakens stora betydelse. På sätt såväl
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande som byråchefen Eriksson framhållit,
hade förslaget om tilläggsavvittring icke något ovillkorligt sammanhang
med frågan om godkännande av de föreliggande avvittringsförslagen,
och såsom en stor .egendomlighet måste anses, att förslag förelädes riksdagen
till en författning, som berörde endast två av de fem socknar,
varom fråga vore.
Till ytterligare upplysning i ämnet hänvisades till ett av kommunalstämman
i Sorsele socken den 9 april 1916 gjort uttalande, vilket såsom
bilaga fogats till motionen.
Förevarande proposition omhandlar två särskilda med varandra
inbördes sammanhängande frågor. A ena sidan hemställes om förklarande
från riksdagen, att riksdagen för sin del medgiver, att utan hinder
av begångna felaktigheter förslagen till avvittring inom ifrågakomma
fyra avvittringslag må, såvitt berör kronans rätt, vinna fastställelse. A
andra sidan åsyftas att för omförmälda trakter bringa ströängsfrågan
till lösning genom en särskild förrättning (tilläggsavvittring) avseende
ströängarnas återförvärv i största utsträckning till kronan samt i samband
därmed införande av ett mera ekonomiskt jordbrukssystem än det,
som för närvarande tillämpas därstädes. Föreningsbandet mellan dessa
frågor ligger dels däri, att den enkla form, nämligen ett efter vissa
20 . Riksdagens skrivelse Nr 230.
grunder ordnat ägoutbytesförfarande, som föreslagits för ängarnas indragande,
kan genomföras endast i anslutning till avvittringen, dels
däri att vid beräkningen av det vederlag, som bör utgå för ängarna,
den vid avvittringsförrättningarna verkställda uppskattningen av ängarnas
avkastning skulle, till stor förenkling av förfarandet, läggas till grund,
varjämte de lantmäteritekniska åtgärder, som krävas, lättast utföras såsom
en fullföljd och komplettering av avvittringen, dels ock däri att enär
avvittringens avslutande måste föra med sig en ny ordning i äganderätts-
och jord förhållandena, hemmansägare och åbor torde komma att
vara mera intresserade för de nyheter, som genom tilläggsavvittringen
äro avsedda att införas i traktens jordbruk.
Vid prövning av de utav Eders Kungl. Maj:t till förevarande
frågors lösning föreslagna huvudgrunder har riksdagen ansett sig böra
i huvudsak bifalla vad därutinnan hemställts.
Vad först vidkommer spörsmålet om godkännande av de föreliggande
avvittringsförslagen är påtagligt och har jämväl icke blivit från
något håll bestritt, att vissa formella oriktigheter blivit med avseende å desamma
begångna, och att bestämmelserna i de för avvittringens genomförande
givna författningar i flera avseenden icke tagits till efterföljd.
I andra fall har rörande föreliggande bestämmelsers tolkning av lantmäteristyrelsen
liksom i den i ärendet väckta motionen, vilken i stort
sett synes upptaga de av styrelsen framställda synpunkter, gjorts gällande
en annan mening än den, som i överensstämmelse med de åsikter, vilka
blivit uttalade av kammarkollegiet och advokatfiskalsämbetet därstädes
samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län med
flera, bildat utgångspunkten för Eders Kungl. Maj:ts proposition. Särskilt
har fråga uppstått, rörande i vad mån avvikelserna från författningarna
varit betingade av omständigheterna, samt angående omfattningen
av den förlust, som må hava genom de begångna felaktigheterna
drabbat kronan. Naturligt är, att riksdagen icke kan pröva i vad omfattning
de mot förslagen riktade anmärkningarna äro berättigade eller
storleken av nämnda förlust, rörande vilken i det skick ärendet föreligger
endast i vissa avseenden kunnat nämnas rent approximativa siffror. Riksdagen
må emellertid konstatera, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som har att i första hand för eventuell fastställelse pröva avvittringsförslagen,
rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele, vilka förslag
blivit föremål för närmare granskning, i sitt underdåniga utlåtande i ärendet
uttalat, att »nu berörda felaktigheter synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i och för sig vara av beskaffenhet, att de därmed behäftade förslagen
av sådan anledning icke borde fästställas; och skulle vid deras
21
Riksdagens skrivelse Nr 230.
prövning enbart komma till beaktande de grunder, som överensstämma
med författningarnas föreskrifter, torde, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande, en återförvisning av ärendet icke gärna
kunna undvikas.» Advokatfiskal en i kammarkollegiet, vilken det tillkomme
att i fall av befogenhet fullfölja kronans talan emot av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande över avvittringsförslag meddelade utslag, har i avgivet
underdånigt utlåtande anfört, att »av vad advokatfiskalsämbetet ovan
anfört samt av den granskning i övrigt ämbetet med stöd av det föreliggande
materialet verkställt av de beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag
föreliggande avvittringsförslag, finner ämbetet otvetydigt
framgå, att, för den händelse Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle få att upptaga sagda förslag till prövning med stöd ensamt av
nu gällande författningar samt förslagen mot förmodan bleve av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt,
hade att emot sådant beslut fullfölja talan».
Hellre än att se förevarande avvittringsförslag återförvisade till
ny behandling och det verkställda arbetet upprivet har Eders Kungl.
Maj:t ansett åtgärder böra vidtagas, som genom ett suspenderande av
gällande föreskrifter möjliggjorde, att förslagen kunde godkännas. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts mening hade genom förslagen kronan vid sidan av
författningarna avhänts omfattande markområden, iföljd varav Eders
Kungl. Maj:t ansett sig böra hänskjuta frågan om godkännandet till
riksdagens prövning.
Såsom i propositionen framhållits hava avvittringsförslagen rörande
Vilhelmina och Stensele—Tärna ännu icke hunnit underkastas granskning
i vidare mån, än att advokatfiskalen i kammarkollegiet genomgått
desamma. Advokatfiskalen har emellertid i avgivet utlåtande ansett sig
kunna uttala, att »av den granskning advokatfiskalsämbetet med stöd
av det föreliggande materialet verkställt av ifrågavarande avvittringsförslag
för Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag finner ämbetet
framgå, att — i trots av de åtgärder från avvittringsstyresmannens
sida, vilka under senaste tiden av avvittringsarbetets fortgång rörande
ifrågavarande avvittringslag förekommit för rättelse av förefintliga bristfälligheter
eller eljest för iakttagande av det allmännas intressen —
desamma, jämförda med gällande författningar, äro, i vad rör Eders
Kungl. Maj:ts och kronans rätt, behäftade med brister, som skulle föranleda
ämbetet att, om förslagen i föreliggande skick fastställdes, sin
plikt likmätigt, emot sådant beslut fullfölja talan».
Att under sålunda föreliggande förhållanden och med hänsyn till
de synnerliga olägenheter, som skulle uppstå genom avvittringens åter
-
22
Riksdagens skrivelse Nr 230.
förvisande till ny behandling, framställning gjorts om riksdagens medgivande
till förslagens godkännande har synts riksdagen välbetänkt, och
torde ett motsatt tillvägagångssätt kunnat leda till avsevärda svårigheter.
Beträffande frågan, huruvida de föreliggande avvittringsförslagen
rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag, vilka redan varit föremål för
granskning, kunna anses böra bliva föremål för godkännande, delar riksdagen
Kungl. Maj:ts uppfattning härutinnan, därvid riksdagen tillika vill
påpeka, att alla äro eniga om, att ett dylikt medgivande bör meddelas.
De olägenheter, som skulle bliva en följd av en återförvisning av förslagen
och dessas omarbetande, äro påtagliga, så mycket mer som vid sådan
utgång torde böra tagas under övervägande, huruvida icke vid nya förrättningar
i olika avseenden ändrade grunder böra komma till användning.
Det dröjsmål, som skulle uppstå vid en återförvisning, torde bliva högst
betydande samt komma att i hög grad menligt inverka på utvecklingen
inom orten. Härtill kommer de synnerligen avsevärda kostnaderna,
beräknade till flera hundratusen kronor, för nya förrättningar. I detta
avseende må erinras om departementschefens beträffande Dorotea och
Sorsele avvittringslag gjorda uttalande, att det torde ställa sig synnerligen
tvivelaktigt, huruvida den skogsmark — och med hänsyn till
dennas utmätande anses kronans förlust vara störst — kronan genom
strängt fasthållande av gällande bestämmelser skulle kunna, utöver de
i förslagen tillämnade kronoparksområdena, åt sig bevara, i värde motsvarade
kostnaderna för förnyade avvittringsförrättningar inom samma
avvittringslag. Åven om de enskilda delägarna i vissa avseenden, till
förlust för kronan, gynnats genom avvittringen, föreligga dock åtskilliga
omständigheter, som tala för att de må behålla vad som för mycket
tillagts dem. Särskilt gäller detta skogsanslag, som, utöver vad författningarna
medgiva, må hava tillkommit de mindre brukningsdelarna.
Den i ärendet lämnade utredningen ger vid handen, att den husbehovsskog,
som tillagts dessa, torde vara väl knapp, och skogsområdena torde
hava utmätts än mindre, om författningarnas föreskrifter tagits till noggrannare
efterföljd.
Enär särskilt med stöd av advokatfiskalsämbetets uttalande anledning
finnes antaga att liknande förhållanden föreligga med avseende å
Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag som beträffande Dorotea och
Sorsele, anser riksdagen, att åt Eders Kungl. Maj:t bör, på sätt föreslagits,
överlåtas, att i händelse vidare utredning rörande avvittringen
i förstnämnda avvittringslag skulle giva vid handen, att därvid icke
förekomma på kronans rätt inverkande, väsentliga felaktigheter av
23
Riksdagens skrivelse Nr 230.
annan art än de, som anmärkts under granskningen av avvittringsförslagen
rörande Sorsele och Dorotea, medgiva godkännande även av förslagen
rörande Vilhelmina och Stensele—Tärna.
Departementschefen har tänkt sig, att ett godkännande av förslagen
skulle göras beroende av, huruvida delägarna komme att för sin
del anföra besvär över blivande avvittringsutslag. Sedan nämligen förslagen
på förhand blivit godkända av Eders Kungl. Maj:t och desamma
med anledning därav vunne Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
godkännande, kunde inträffa, att enskild delägare besvärade sig över
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut. Genom sitt förut lämnade
godkännande av förslagen hade Eders Kungl. Maj:t därvid för sig omöjliggjort
att gent emot nämnda besvär framkomma med de erinringar,
vilka med stöd av vid avvittringen begångna felaktigheter eljest varit
möjliga. Till förekommande härav har departementschefen föreslagit,
att med vederbörande rättsägare borde söka iståndbringas föreningar,
som då tydligen närmast skulle gå ut på, att staten för sin del medgåve
att godkänna avvittringsförslagen i föreliggande skick, samt att vederbörande
rättsägare å sin sida förklarade sig nöjda med ett Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes utslag, varigenom förslagen fastställdes.
Motionären har ansett ett dylikt tillvägagångssätt mindre välbetänkt;
och har i sådant hänseende framhållits, att erfarenheten från
närliggande förhållanden gåve vid handen, att den föreslagna utvägen
kunde befaras komma att väcka till liv en hel del anspråk, som eljest
aldrig skulle framställts, och att anlitande av nämnda utväg komme
att motverka det syfte, som avsetts. Enligt motionären borde gången
bliva, att sedan Eders Kungl. Maj:ts befallniugshavande meddelat utslag,
kronans ombudsman reservationsvis anförde besvär, och att man därefter
avvaktade, huruvida sådana komme att anföras av enskilda. Utebleve
besvär från deras sida, skulle givetvis kronans besvär återkallas. Anfördes
däremot besvär av enskilda, kunde man tänka sig, att underhandlingar
med dem öppnades.
I överensstämmelse med motionären anser riksdagen det kunna
dragas i tvivelsmål, huruvida den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna ordningen
i förevarande avseende kan anses lämplig. Det torde kunna förutses,
att stora svårigheter skola uppkomma att åvägabringa föreningar av
föreslaget innehåll. Med den utgångspunkt, varifrån riksdagen utgått,
innebär det i motionen föreslagna tillvägagångssättet dock icke någon
lösning. Motionären torde utgå från, att avvittringsförslagen, utan att
godkännande i sådant hänseende lämnas från statsmakternas sida, kunna
fastställas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Såsom ovan fram
-
24
Riksdagens skrivelse Nr 230.
hållits synes emellertid föga utsikt förefinnas, att detta skall bliva fallet,
utan torde själva medgivandet från Eders Kungl. Maj:ts sida komma att
läggas till grund för en fastställelse. Under sådana omständigheter föreligger
samma situation som den, varifrån Eders Kungl. Maj:t i sitt förslagom
föreningar utgått. Det synes riksdagen emellertid ej uteslutet, att
eu mera praktisk utväg skall kunna utfinnas för lösande av frågan, och
torde fördenskull möjlighet därtill böra hållas Eders Kungl. Maj:t öppen.
Riksdagen anser därför, att det föreslagna tillståndet för Eders Kungl.
Maj:t att med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar om
förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens avslutande
inom en snar framtid, bör upptaga ett generellt medgivande för Eders
Kungl. Maj:t att för vinnande av nämnda ändamål träffa nödiga åtgärder
beträffande kronans rätt.
Den andra huvudfrågan, som i propositionen avhandlas, avser
ströängsfrågans lösning beträffande förevarande trakter genom en särskild
tilläggsavvittring samt denna förrättnings förbindande med den
allmänna avvittringen. Härvid möter då först spörsmålet om överhuvud
ett återförvärvande till staten av ströängarna bör komma till stånd.
Detta är en punkt, där meningsskiljaktigheter icke råda. Fördelarna
av ett dylikt förvärv i sådan form, att den ersättning, som bör komma
hemmansägare och åbor till del för ängarna, användes till odlingar
närmare gårdarna, har ansetts ostridig. Åven riksdagen är övertygad
om de synnerliga fördelar, som genom en dylik anordning skulle tillföras
såväl staten som den enskilde. För staten är ängarnas förvärv
av stor betydelse ej mindre ur renskötselns och skogsvårdens synpunkt
än även med hänsyn därtill, att om möjligen framdeles förändrade förhållanden
inom renskötseln skulle medgiva och i övrigt kunde anses
lämpligt, att nya odlingsupplåtelser tillåtas i förevarande trakter ovan
odlingsgränsen, det torde vara av största betydelse, att ängarna, vilka
i många fall torde innehålla mark, som åtminstone i statens hand lämpligen
kan disponeras för odling, innehavas av staten till bebyggelsens
-enhetliga ordnande och förhindrande av jordspekulation.
För den enskilde skulle ett avstående av ströängarna mot vederlag
av uppodlad jord betyda en fullständig omläggning av jordbruket och
övergång från ett mera improduktivt system utan möjlighet till avsevärd
utveckling till rationella jordbruksmetoder, som måste i hög grad medverka
till framåtskridandet inom orten.
Beträffande denna omläggnings förbindande med den allmänna
avvittringen har i motionen uttalats, att ströängsproblemet syntes böra
upptagas i ett sammanhang för samtliga orter, som därav berördes,
25
Riksdagens skrivelse Nr 230.
d. v. s. Norrland och Dalarna. Denna åsikt delas icke av riksdagen.
Stora fördelar synas riksdagen stå att vinna, för den händelse, när
nu tillfälle därtill en gång står Öppet, åtgärderna för ängarnas återförvärv
inordnas i avvittringens ram, isynnerhet då detta, såsom genom
det föreliggande förslaget till tilläggsavvittring möjliggöres, kan ske
utan att den allmänna avvittringen därigenom behöver fördröjas utan
endast i en mindre betydande detalj lämnas öppen. Genom en dylik
anordning blir det möjligt att på en gång slutgiltigt och i ett sammanhang
reglera befolkningens äganderättsförhållanden. Den tidsbesparing,
som för befolkningen härigenom vinnes, torde även bliva
högst avsevärd, ty med visshet kan förutses, att om med ströängarnas
återförläggande under kronan skulle anstå tills ströängsfrågan i sin helhet
vunnit sill lösning, befolkningen ännu många år torde få vänta på
sin jordbruksreform. Den allmänna avvittringens avslutande innebär
jämväl ett synnerligen lämpligt tidsmoment för själva övergången till
ett nytt jordbrukssystem. Befolkningen står inför i flera avseenden n}ra
förhållanden. Utflyttade gårdar skola brytas upp och de nya möjligheter
innehavet av bestämda ägoområden innebära skola utnyttjas. Det
synes riksdagen, som om det då skulle vara lättare än annars att utbyta
gamla vanor mot nya och som om det odlingsunderstöd, som skall
lämnas för ströängarna, vid ett sådant tillfälle skulle komma till största
nytta. Härtill kommer, att vid ströängarnas återförvärvande i samband
med avvittringen kronan kan såsom vederlagsmark begagna sig av
kronan tillhörig mark, vartill äganderätten annars genom den allmänna
avvittringen överföres på de enskilda. Härigenom kan kronan även för
vissa fall bidraga till åstadkommande av en rättvisare fördelning av tillgången
på odlingsmark. En del hemman hava nämligen under form av
oduglig mark eller impediment inom sina vid avvittringen utlagda
egentliga ägoområden bekommit till odling tjänliga mossar av sådan
omfattning, att de jämte gårdens övriga odlingsmark måste anses vida
överstiga behovet. Före avvittringen tillhöra dessa mossar staten, enär
då till hemmanen icke hör annan mark, än som blivit till dem i behörig
ordning upplåten, d. v. s. mark, som kan anses tillkomma dem genom
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes insyningsutslag. Genom att,
på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, vid avvittringens fastställande göra
förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att utan ersättning
avstå dylik såsom impediment betecknad mark skulle kronan
bevara sin äganderätt till densamma och kunna förfoga över den så,
att för eu fastighet överflödig odlingsmark av omförmälda slag kunde
tilläggas en annan fastighet. En dylik ägoreglering bär synts riksBihang
till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.) 4
26
Riksdagens skrivelse Nr 230.
dagen vila på billighetens grund och överensstämmer jämväl med lantmäteristyrelsens
förslag till tilläggsavvittring.
En omedelbar lösning av ströängs frågan innebär även en stor
fördel därutinnan, att de vid avvittringen för beräknande av hemmanens
mantal verkställda uppskattningarna rörande ströängarnas avkastning
lämpligen kunna läggas till grund för beräkning av den ersättning, som
bör utgå för ängarna. Härigenom förenklas i högsta grad utbvtesförfarandet
och sparas tid och kostnader. Vid ängarnas utbrytande från
fastigheterna i sammanhang med allmänna avvittringen kunna lätt åtgärder
vidtagas för förrättningens sammanförande å kartor och handlingar med
nämnda avvittring, vilket innebär en stor fördel för överskådandet av
vederbörande fastigheters innehav. Svårigheterna med odlingsområdenas
sammanslagning med sina stam fastigheter, i den mån de icke redan tillhöra
dessa, med flera dylika tekniska frågor ordnas även lätt i samband
med avvittringen. Slutligen torde ej få helt bortses därifrån, att
genom de fördelar, som beredas hemmansägare och åbor genom avvittringsförslagens
fastställande i föreliggande skick, man har anledningförvänta,
att dessa ställa sig mera förstående gent emot den nya ordning,
som är avsedd att införas genom tilläggsavvittringen.
Med stöd av vad sålunda anförts vill riksdagen för sin del förorda,
att ströängsfrågan genom en särskild tilläggsavvittring löses i samband
med den allmänna avvittringen.
Vad då beträffar de särskilda grunder för en sådan förrättning,
vilka av Eders Kungl. Magt framlagts till riksdagens yttrande, kräves för
ett ingående bedömande av desamma särskild kännedom om förhållandena
inom de trakter av Norrland, där bruket av ströängar ingår såsom ett
led i jordbruksdriften. Åven om en allmän överblick kan erhållas rörande
lämpligheten av de principer, varå de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmélserna grundas, torde fördenskull i allmänhet verkningarna av
förslagets detalj föreskrifter icke kunna av riksdagen fullt överskådas.
I enlighet med vad förut anförts synes det riksdagen, i överensstämmelse
med den mening, som uttalats av alla vederbörande, vilka i
ärendet avgivit yttrande, som om själva huvudprincipen i förslaget eller
övergången från det primitiva jordbrukssystem ströängsbruket innebär
till en mera rationell ordning med odling invid gårdarna vore i hög
grad förtjänt att tagas till efterföljd såsom medgivande en utveckling
till bättre levnadsvillkor för befolkningen. Jämlikt förslaget skulle denna
omläggning möjliggöras därigenom, att ströängarnas innehavare tillförbundes
att använda den kontanta gottgörelse, som av staten skulle
komma dem till del för ängarna, på nyodlingar å gårdarna. Åven
27
Riksdagens skrivelse Nr 230.
denna anordning har vunnit bifall hos dem, som uttalat sig i saken,
och sjmes jämväl riksdagen tilltalande. Genom ett dylikt tillvägagångssätt
vunnes garanti för att nämnda gottgörelse komme fastighetsinnehavarna
till nytta även för framtiden och detta på ett sätt, som måste
innebära ett framåtskridande för hela orten.
Båda dessa huvudgrunder i Eders Kungl. Maj:ts förslag hava upptagits
även av lantmäteristyrelsen i det av styrelsen upprättade förslaget
till tilläggsavvittring, vilket förslag kommunalstämman i Sorsele
i avgivet uttalande i frågan förordat att i huvudsak antagas. I
förhållande till nämnda huvudgrunder äro de övriga bestämmelserna
angående tilläggsavvittringen att betrakta mera som detaljer. Såsom
ofta är fallet, äro emellertid en del av dessa av minst lika stor eller
kanske större betydelse för den enskilde än huvudgrunderna. I förevarande
fall gäller detta särskilt frågorna om storleken och anordnandet
av den ersättning, som bör utgå för ängarna, samt om övervinnandet
av övergångstidens svårigheter.
I överensstämmelse med vad ovan anförts anser riksdagen näppeligen
möjligt att med tillräcklig säkerhet överblicka huru berörda frågor
eller detaljspörsmålen i övrigt böra ordnas. Vissa huvudönskemål kunna
framställas, men synes det riksdagen böra stå Eders Kungl. Maj:t öppet att
efter sig företeende omständigheter vidtaga de jämkningar, vilka kunna
anses av behovet påkallade vid lösningen av förekommande frågor och
förrättningens genomförande. Härvid torde böra tagas under övervägande
jämväl den ytterligare utredning, som i ärendet inkommit,
sedan detsamma senast var föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning,
varjämte eventuellt tillfälle borde beredas befolkningen att vidare uttala
sig i ämnet. Det torde ock böra stå Eders Kungl. Maj:t öppet att vidtaga
de modifikationer rörande detaljfrågorna, som kunna bliva påkallade till
följd av de erfarenheter, som under tilläggsavvittringens gång må vinnas.
Denna befogenhet bör inrymmas åt Eders Kungl. Maj:t även av det
skäl, att tillräcklig utredning ännu icke torde föreligga för bedömande
av frågan, huruvida de föreslagna bestämmelserna äro lika lämpade för
förhållandena inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag som för
de båda avvittringslag, vilka direkt avses i förslaget.
Beträffande frågan om de önskemål, som kunde vara att framställa
med hänsyn till de blivande bestämmelserna om tilläggsavvittring, förekommer
först spörsmålet om den ersättning, som bör utgå för ströängarna.
Enligt det av kanslisekreteraren Berglöf upprättade förslaget till
tilläggsavvittring skulle vid bestämmandet av nämnda ersättning förfaras
28
Riksdagens skrivelse Nr 230.
så, att avkastningen av ängarna uppskattades till vissa lass (= 425 kilogram)
hö, med ledning varav uträknades hur stor areal odlingsmark behövdes
för att efter en uppskattad avkastning av 1,700 kilogram för varje
hektar av samma mark i uppodlat skick erhålla fyra femtedelar av den
myckenhet hö, som skördades å ängarna. Anledningen till att kanslisekreteraren
Berglöf ansåg sig kunna ifrågasätta, att höskörden från
ängarna kunde uppvägas av en mindre kvantitet hö från odlingarna,
vore att söka däri, att kvaliteten av höet från odlingsmarken, som komme
att bestå av vanlig hårdvall, vore överlägsen kvaliteten av höet från
ströängarna.
För uppskattningen av ströängarnas avkastning, vilken som nämnts
skulle ligga till grund för gottgörelsens fastställande, har Berglöf ansett
sig kunna utgå från de i sådant hänseende vid avvittringsförrättningarna
i och för mantalets bestämmande verkställda beräkningarna.
I sitt yttrande över kanslisekreteraren Berglöfs förslag har lantmäteristyrelsen
uttalat, att det icke överensstämde med billighet att göra
avdrag med eu femtedel av den beräknade nuvarande höskörden å ströängarna,
varjämte styrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka, att varje
möjlighet till prövning bleve utesluten vad anginge den vid den allmänna
avvittringen skedda uppskattningen av höavkastningen. Styrelsen
föreslog fördenskull, att odlingsområdet borde få den storlek, att foderavkastningen
därav, med beräkning av en årlig höskörd av ovan angivna
storlek eller 1,700 kilogram för varje hektar odlad jord, efter avdrag
av vad därå redan bärgades, motsvarande den myckenhet hö, som
avträdd lägenhet lämnade enligt den uppskattning därav, som skett vid
allmänna avvittringen, därest densamma icke vore uppenbart oriktig i
förhållande till den uppskattning, som inom avvittringslaget verkställts
å lägenhet av enahanda beskaffenhet.
Departementschefen kan sägas hava gått en medelväg mellan kanslisekreteraren
Berglöfs och lantmäteristyrelsens förslag. Väl anser departementschefen
av anförda skäl och med hänsyn till statens intressen
mindre berättigat att helt jämnställa det hö, som erhölles från de odlade
vallarna, med det å ströängarna skördade höet. Departementschefen
framhåller emellertid den särskilda vikten av att skaffa så starka garantier
som möjligt för, att befolkningen ej bleve lidande på den ifrågasatta
regleringen, varvid borde tagas i betraktande, att det ej kunde förutsättas,
att insikten om sättet för odlingarnas rätta brukande och hävdande
skulle redan från början bliva så allmänt spridd, att avkastningen
städse kunde hållas vid normal kvantitet. Med anledning härav och då
befolkningen törhända ej så lätt kunde sätta sig in i skillnaden mellan
29
Riksdagens skrivelse Nr 230.
de olika kösorternas värde föreslog departementschefen, att vid odlingsersättningens
beräknande hö från odlingarna och från ängarna jämnställdes.
Styrelsens förslag att prövning skulle kunna ske rörande riktigheten
av den vid avvittringen verkställda uppskattningen av ströängarnas
avkastning upptogs däremot icke av departementschefen, efter vad det
vill synas av den anledning att förfarandet vid tilläggsawittringen därigenom
skulle invecklas. De jämförelsevis enkla former, varunder
nämnda förrättning skulle komma att utföras, har synts departementschefen
vara en av de största fördelarna med kanslisekreteraren Berglöfs
förslag.
I likhet med departementschefen är riksdagen av den mening, att
det är av största vikt, att visshet kan råda därom, att det föreslagna
sättet för ströängsfrågans lösning och den nya ordning, som man avser
att i samband därmed införa i traktens jordbruk, lända befolkningen
till nytta samt äro ägnade att lätta utkomstmöjligheterna och höja välståndet.
En förutsättning för det nya jordbrukssystemets framgång är
att det även av befolkningen själv mottages såsom ett medel till utveckling
och icke som ett hinder däremot. Väl synes Eders Kungl. Maj:ts
förslag i rätt vidsträckt mån träda befolkningen till mötes, men på
grund av de särskilda omständigheter, som föreligga, har det synts
riksdagen, att staten bör visa en särskild frikostighet för att därigenom
skapa ytterligare garantier för tryggandet av en säker utgång av det
föreslagna och hittills vid utförande i den omfattning, varom här är
fråga, oprövade tillvägagångssättet.
I sådant ändamål vill riksdagen föreslå, att ersättningen för ströängarna
sättes icke oväsentligt högre än av Eders Kungl. Maj:t föreslagits.
För vinnande av detta syftemål kunna flera utvägar tänkas. Lantmäteri - styrelsen har i sammanhang med denna fråga föreslagit, att en ny
värdering av ängarna i vissa fall borde ske. Ett sådant tillvägagångssätt
torde dock vara mindre lämpligt. Förutom svårigheten att avgöra,
i vilka fall omvärdering bör ifrågakomma, torde förrättningen genom en
dylik ordning komma att i hög grad försvåras och fördröjas med därav
följande förhöjda omkostnader och andra olägenheter. Ån mindre kan
tillrådas att, såsom i motionen föreslagits, en helt ny uppskattning av
ströängarnas värde verkställes genom ängarnas gradering. Riksdagen
är av den uppfattningen, att såsom utgångspunkt för ersättningens
bestämmande fortfarande bör tagas den av förrättningsmännen vid avvittringen
verkställda beräkningen av ströängarnas avkastning, vilken
beräkning legat till grund för så viktiga åtgärder som mantalets och
30
Riksdagens skrivelse Nr 230.
de därav beroende skogsanslagens bestämmande. Däremot kan man
utan någon större olägenhet ändra den beräkuingsgrund, som föreslagits
för fastställande av den areal odlad jord, som skall ersätta ströängarna.
Om den beräknade höavkastningen ifrån denna jord sättes lägre än den
i författningsförslaget upptagits, så skulle med tillämpning av de i författningsförslaget
givna regler för ersättningens utgående det markområde,
som behövde uppodlas för att kunna giva samma avkastning som
ströängarna, i motsvarande grad förstoras och statens kontanta gottgörelse
ökas. Kostnaden för ängarnas återförvärvande komme väl att
härigenom stiga; men torde detta vara av mindre betydelse vid betraktande
av den trygghet, som skulle vinnas med hänsyn till verkningarna
av tilläggsavvittringens genomförande. Skulle icke i varje fall odlingsmark
finnas i tillräcklig utsträckning för ängarnas indragande, torde man
få nöja sig med, att i nu förevarande ordning så stort antal ströängar
återförvärvades, som möjliggjordes av den förefintliga odlingsmarkens
omfattning. För sådant fall bör i främsta rummet bibehållas sådana
ängar, som äro av särskild betydelse för befolkningen samt å andra
sidan icke lända renskötseln till större intrång.
En av de punkter, som kraftigast framhållits i de skrivelser från
befolkningens sida, vilka inkommit i ärendet, är nödvändigheten av, att
tillräcklig odlingsmark tillförsäkras fastigheterna för möjliggörande av
framtida utveckling. Åven motionären har erinrat om betydelsen av,
att god tillgång på reservmark finnes och anser, att enligt Eders Kungl.
Maj:ts förslag denna reserv uppenbarligen tilltagits alldeles för liten.
Riksdagen anser det vara en fråga av stor betydelse, att fastigheternas
utvecklingsmöjligheter väl tillgodoses, och vill därför föreslå,
att områdena av reservmark tilltagas avsevärt större, än av Eders Kungl.
Maj:t i 11 § i förslaget till tilläggsavvittring ifrågasättes. Eventuellt
kan till övervägande upptagas, huruvida icke en viss minimiareal i hektar
dylik mark bör tillförsäkras varje fastighet av viss storlek. Att såsom
motionären föreslagit utsträcka stadgandet i förevarande avseende därhän,
att vid beräknandet av reservmarken icke skulle tagas i betraktande inom
fastigheten liggande, såsom äng och odlingsmark upptagna områden,
synes kunna föranleda orättvisa fastigheter emellan, i det en fastighet,
som redan hade mer än behövlig reserv i dylika områden inom sina
skiften, skulle erhålla ytterligare mark, under det en fastighet, som
törhända icke hade någon användbar odlingsjord inom det egentliga
ägoområdet, endast skulle få ett i förhållande till grannens odlingsmöjligheter
jämförelsevis litet extra odlingsområde. Detta förslag kan fördenskull
icke av riksdagen biträdas.
31
Riksdagens skrivelse Nr 230.
Vad därefter angår frågan om förekommande av övergångstidens
olägenheter, skola enligt 21 § i författningsförslaget de ströängar, som
bliva föremål för återförvärv, avträdas till kronan, då 10 år förflutit
efter det tilläggsavvittringen vunnit laga kraft. Den sålunda utmätta
tiden synes riksdagen väl knapp. Förslaget avser införandet av en fullständig,
för befolkningen främmande omläggning av deras jordbruk.
För att befolkningen rätt skall komma under fund med innebörden av
det nya systemet kräves att upplysning bibringas den därutinnan, varjämte
fastighetsinnehavarnas eget intresse måste väckas för saken. Detta
tager tid, vartill är att märka, att för åtminstone en del av befolkningen
avvittringens avslutande kommer att medföra en hel del arbete med utflyttningar
och dylikt. För att lätta övergången synes riksdagen, som
om ifrågavarande tidsperiod borde utsträckas till 15 år samt indelas i
två perioder på sådant sätt, att en del av ängarna, motsvarande med
hänsyn till höavkastning hälften av fastighetens samtliga ängar, som
skola bliva föremål för återförvärv, indragas efter exempelvis 10 år
och de återstående efter det ytterligare 5 år gått till ända. De ängar,
som skola avstås i första omgången, böra i främsta rummet uttagas
bland dem, vilka lända renskötseln till förfång.
Vidare anser sig riksdagen böra erinra om följande bestämmelser i
Eders Kungl. Maj:ts författningsförslag.
Den nämnd, som har att utföra tilläggsavvittringsförrättningen,
skall enligt 5 § i förslaget bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan
att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk; och
skulle nämndens ledamöter förordnas av Eders Kungl. Maj:t efter förslag.
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Kanslisekreteraren Berglöf
hade i sitt förslag upptagit, att nämnden skulle bestå endast av två
ledamöter, nämligen en lantmätare samt en jordbrukskonsulent eller
annan person med jämförlig utbildning. 1 yttrande över sistnämnda
förslag uttalade lantmäteristyrelsen den mening, att tilläggsavvittringen
borde utföras av lantmätare med biträde av gode män, ehuru styrelsen
ej ville avstyrka, att även jordbrukskonsulent eller person med liknande
utbildning tillkallades. Domänstyrelsen ansåg, att avvittringsnämnden
borde utgöras av såväl en'' lantmätare och en i jordbruk kunnig person
som ock av gode män, och lantbruksstyrelsen föreslog, att antalet ledamöter
lämpligen borde ökas till tre, därav en borde vara en i jordbruk
kunnig person med kännedom om förhållandena i orten.
I närmaste överensstämmelse med sistnämnda hemställan föreslog
departementschefen, att då det understundom kunde vara av god nytta
32
Riksdagens skrivelse Nr 230.
att i nämnden äga tillgång till en lantbrukare med praktisk utbildning
och hemmastadd särskilt i de modernare jordbruksmetoder, som börjat
komma till användning i Norrland, en person med dylika kunskaper
borde jämte de av kanslisekreteraren Berglöf föreslagna ledamöterna få
säte i nämnden. Med sådan sammansättning av denna ansåg departementschefen
obehövligt att nämnden biträddes av gode män.
Motionären anser, att lantmäteristyrelsens förslag med en nämnd
bestående av lantmätare med gode män och en konsulent eller därmed
jämförlig person vore det lämpligaste. I annat fall fann motionären
sig böra uttala önskvärdheten av, att minst en inom orten, det ville
säga länets lappmark, bofast jordbrukskunnig person deltoge.
Med hänsyn till den jämförelsevis enkla beskaffenheten av den
föreslagna tilläggsavvittringen synes det riksdagen i likhet med Eders
Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen innebära tillräcklig säkerhet för
förrättningens ordentliga utförande, att avvittringsnämnden består av tre
personer med de kvalifikationer, som i Eders Kungl. Maj:ts förslag
föreskrivits. Det synes emellertid i enlighet med motionärens mening
böra uttryckligen föreskrivas, att den ledamot i nämnden, som skulle
uttagas med hänsyn till praktisk utbildning och kunskap i norrländska
jordbruksmetoder, borde nämnas bland inom länets lappmark bofasta,
jordbrukskunniga personer.
Tillika vill riksdagen hemställa, huruvida icke sistnämnda ledamot
bör utses genom val av avvittringsdelägarna själva eller korporation,
vilken kan anses representera deras intressen. Såsom sådan korporation
torde kunna tänkas kommunalstämman i vederbörande socken, därvid
riksdagen ej förbiser, att med undantag av Tärna socken, vilken i sin
helhet ingår i ett av avvittringslagen, dessa i övrigt endast utgöras av
delar av socknar. Genom en dylik anordning skulle sakägarna säkerligen
känna sig mera lugna för att deras särskilda synpunkter komme
till sin rätt vid nämndens avgöranden.
I 18 § föreskrives, att det ersättningsbelopp, som enligt upprättad
odlingsplan motsvarar kostnaden för uppbrukning av område, vilket
skall gå i vederlag för ströängar, samt markens första gödsling med
erforderlig konstgödsel ävensom brobyggnad, där sådan ifrågakommer,
skall utbetalas i tre särskilda poster, därav'' den första, utgörande en
femtedel av ersättningen, så snart utslaget rörande tilläggsavvittringen
äger laga kraft. En dylik bestämmelse torde lätt kunna leda till missbruk,
i det icke någon som helst garanti finnes för, att penningarna tagas i
användning för det med desamma avsedda ändamål. Närmast till hands
synes ligga, att nämnda utbetalning finge anstå, till dess odlingsarbetet
Riksdagens skrivelse Nr 230. 33
blivit påbörjat. På grund av den omgång och kostnad, som kunde
komma att uppstå för konstaterande i varje särskilt fall, när åtgärder
i sådant hänseende vidtagits, samt med hänsyn jämväl därtill, att berörda
del av odlingsersättningen bör vara tillgänglig för inköp av redskap för
arbetets utförande, har riksdagen emellertid icke trott sig böra ifrågasätta
en föreskrift av nämnda innehåll. Riksdagen har ansett sig allenast
höra framhålla lämpligheten av ett stadgande, att för vinnande av åtminstone
ett moraliskt band på vederbörande hemmansägare eller åbo
första utbetalningen bör äga rum först då denne hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande anmäler sig ämna påbörja odlingsarbetet eller
därmed sammanhängande brobyggnadsarbete.
21 § stadgar, att de ströängar, vilka bliva föremål för återförvärv,
skola, med undantag allenast för sadana som utsetts till odlingsområde
för annan fastighet, avträdas till kronan, då tio år förflutit, efter det
laga kraft åkommit utslag angående tilläggsavvittring. Författningsförslaget
innehåller däremot icke bestämmelse om, att den odling och därunder
ingående arbeten, som skola utföras för den av staten tillhandahållna
ersättningen, skola vara verkställda inom viss tid. Tvärtom heter det
i. 19 §, att ersättningsbelopp skall, utan att vara underkastat preskription,
innestå för fastighetens räkning så länge arbetena ej äro utförda,
vilken bestämmelse tydligen utvisar, att författningen förutsätter, att det
kan draga längre ut på tiden med arbetenas slutförande. Undantag
härifrån utgör allenast, enligt 20 §, torrläggning eller brobyggnad, som
ankommer på flera åbor samfält. I följd av ifrågavarande anordning
kan sålunda komma att inträffa, att en gård mister sina ströängar, utan
att någon som helst odling till ersättande av det från ströängarna skördade
fodret blivit fullgjord. Härav synas kunna uppstå åtskilliga olägenheter.
Sålunda kan fastighetsinnehavare, som på grund av bristande
företagsamhet försummar att i tid fullgöra uppbrukandet av sitt odlingsomrade,
se sig försatt i en situation, som kan bliva ödesdiger för hans
framtid. Åven beträffande trävarubolag och enskilda skogsspekulanter,
vilka innehava en del brukningsdelar inom awittringslagen, kan det
visa. sig nödvändigt, att en bestämd skyldighet föreskrives att fullgöra
det i författningsförslaget avsedda odlingsarbetet. Enligt vad riksdagen
inhämtat, är deras antal dock icke av vidare betydelse. Inom ett av
awittringslagen, nämligen Dorotea, ägas visserligen av därstädes befintliga
åtta hemman sex av en enskild affärsman och ett av bolag, varjämte
av det återstående hemmanet tre fjärdedelar innehavas av enskilda affärsmän.
Inom de andra awittringslagen innehavas däremot endast i undantagsfall
fastigheter av skogsintressenter. Såvitt av tillgängliga handlingar
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 89 höft. (Nr 230.) 5
34 Riksdagens skrivelse Nr 230.
kan bedömas besittes inom Stensele—Tärna av de till ett antal av 422
uppgående brukningsdelarna icke någon av skogsspekulant. Inom Sorsele
innehaves av 175 brukningsdelar en samt inom
brukningsdelar fyra av bolag.
Ytterligare olägenhet av att bestämd tid ej finnes föreskriven lör
odlingsarbetenas utförande är, att ju längre det dröjer därmed ju mindre
utsikter finnas med hänsyn till penningvärdets fall och stegrade, omkostnader
att den för täckande av kostnaderna för samma arbeten innestående
ersättningen skall förslå för sitt ändamål. Det synes även vara
oegentligt, att staten på föreslaget sätt skall vara förpliktad att under
oinskränkt tid tillhandahålla medel för arbeten, genom vilkas utförande
man önskar åvägabringa en snar utveckling av jordbruket i orten och
därav följande välstånd. Det torde icke vara obilligt att fordra, att när
staten bjuder den enskilde de förmåner, varom här är fråga, denne å
sin sida i någon mån bidrager till vinnande av de mål, som åsyftas.
Riksdagen anser därför, att under övervägande bör tagas, huruvida icke
i författningen bör införas en bestämmelse, som vid visst äventyr ålägger
hemmansägare och åbor att inom bestämd tid fullgöra de i planen föl
odlingsområdes uppbrukande angivna arbeten. Då denna tid synes
böra stå i överensstämmelse med de tidpunkter, vilka föreskrivas för
ängarnas avträdande till kronan, anser riksdagen, att, i enlighet med
vad i sådant avseende här ovan ifrågasatts, hälften av förevarande
arbeten skola vara utförda efter 10 år och den återstående hälften efter
ytterligare 5 år.
I händelse av försumlighet med odlingsarbetet har riksdagen ansett
kunna ifrågasättas, huruvida ej åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kan uppdragas att vidtaga nödiga åtgärder för arbetets utförande.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt kanslisekreteraren
Berglöfs förslag kronan komme att bliva ägare av ängslägenheter icke
blott inom allmänning, som tillhörde enskilda, utan även inom samfäld
husbehovsskog; och torde i denna del icke någon ändring hava skett i
det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Uppkomsten av en sådan
ordning hade styrelsen ej kunnat finna stå i överensstämmelse med
önskvärd reda i äganderättsförhållandena, och då förhållandet ej heller
syntes betingat av några viktigare statsintressen,. ville styrelsen föreslå
ändring i dessa delar, så att ängarna å allmänning borde tillfalla allmänningen.
Ångarna å samfälld husbehovsskog borde däremot ej avträdas
i annat fall, än då sådant erfordrades för beredande av odlingsområde.
Departementschefen har härutinnan anfört, att vad vidkomme frågan
om ägoblandning någon skillnad knappast syntes föreligga, om ifråga
-
35
Riksdagens skrivelse Nr 230.
varande ängar ägdes av kronan eller av enskild person. Snarare torde
i förra fallet det intrång, som orsakades å skogsmarkerna, bliva mindre,
än om ägorna brukades av enskilda. Någon anledning syntes sålunda
departementschefen ej förefinnas att av angiven orsak rubba principen om
ströängarnas allmänna indragning. Däremot ansåg departementschefen
böra framdeles tagas under övervägande, om man icke må söka åvägabringa
sådana bestämmelser, som möjliggjorde ängarnas förenande med
vederbörande allmänning och samfällda husbehovsskog. Härvid torde
emellertid tillses, att sådana villkor föreskreves, att ängarna icke kunde
bliva till hinder för renskötseln i orten. I sådant hänseende kunde tänkas
bestämmelse om, att ängarna ej finge begagnas till annat än för skogsbörd
och sålunda ej upplåtas såsom slåtterlägenheter.
Motionären vänder sig emot en sådan inskränkning i ströängarnas
användning, som i departementschefens nämnda uttalande ifrågasättes.
Om lapplagens bestämmelser rörande lapparnas skadeståndsskyldighet
ändrades, torde, anser motionären, hinder ej möta, att såväl ängar på
allmänning som ängar inom kronans marker upplätes såsom slåtterlägenheter,
och vad uppodling av desamma anginge, torde, vid det
förhållandet att i sådant fall uppförandet av stängsel vore ofrånkomligt,
hinder därför ej böra uppresas. Motionären ville med avseende härå
starkt betona orimligheten av, att staten skulle göras till ägare av de
ängslägenheter, som läge inom allmänning.
Riksdagen anser sig böra instämma i departementschefens uttalande,
att det bör tillses, huruvida icke sådana bestämmelser må åvägabringas,
som möjliggöra att till staten återförvärvade ströängar förenas med
den allmänning eller samfällda husbehovsskog, varå de må vara belägna.
Riksdagen inser väl de svårigheter, som från renskötselns synpunkt måste
med nuvarande lagstiftning möta för en dylik anordning, i det då skulle
kunna inträffa, att renägare skulle se sig förpliktade att till ägare av
allmänning eller samfälld husbehovsskog utbetala ersättning för skada
å marker, vilka blivit till dem skänkta. En av de fördelar man velat
genom indragningen av ängarna vinna skulle härigenom genom statens
eget åtgörande gå förlorad. Med hänsyn till departementschefens nämnda
uttalande är emellertid riksdagen förvissad om, att åtgärder snarast möjligast
vidtagas för att utan olägenhet för statens intressen förevarande
fråga bringas till lösning.
Motionären har anfört, att i sammanhang med ströängsfrågan
borde behandlas även spörsmålen om bland annat befolkningens fiskerätt
och jakträtt; och har frågan om fiskerätten jämväl varit föremål för uttalande
från lantmäteristyrelsens sida.
36
Riksdagens skrivelse Nr 230.
Departementschefen har framhållit, att frågan om upplåtande av
fiske åt enskilda i kronans vatten för närvarande vore under utredninggenom
särskilda av chefen för jordbruksdepartementet efter nådigt bemyndigande
tillkallade sakkunniga. Vederbörande hemmansåbors tillgodoseende
i förevarande avseende torde av dessa sakkunniga tagas under
omprövning. I avbidan på de bestämmelser, som kunde komma att meddelas,
syntes, säger departementschefen, vara till fyllest, att vid avvittringen
vederbörande hemmansåbor finge sig tillförsäkrade att tillsvidare
åtnjuta den fiskerätt i nämnda vatten, som för närvarande tillkomme dem;
och torde detta kunna beaktas vid ingående av de av Eders Kungl.
Maj:t ifrågasatta föreningarna rörande avvittringsförslagens godkännande.
Efter vad riksdagen varit i tillfälle inhämta hava ovanbemälda sakkunniga
fått i uppdrag jämväl att verkställa utredning och avgiva förslag
i fråga om bestämmelser för tillgodogörandet av jakten å kronans
marker inom lappmarken samt vad med denna fråga äger sammanhang.
Vad beträffar befolkningens fiskerätt torde densamma genom meddelande
av det av departementschefen föreslagna förbehåll om bibehållande
tillsvidare av nuvarande rätt vara tillräckligt tillgodosedd, intill
dess denna fråga blivit slutgiltigt löst. Såväl för att bringa det därhän
som för att snarast ordna jakträtten, vilken väl ej spelar samma
roll för befolkningen som fisket men dock är av stor betydelse, vill
riksdagen uttala önskvärdheten av, att förslag i förevarande fråga
så fort som möjligt får emotses från de för ändamålet utsedda sakkunniga.
Vidare bar av motionären framhållits, att utredning saknas i avseende
å frågan om befolkningens rätt att efter avvittringens genomförande
beta sina kreatur å kronans marker, varjämte påpekats behovet
av bättre tillgodoseende av de mindre brukningsdelarnas tillgång på skog.
Förevarande frågor hava varit föremål för erinran jämväl från andra,
som i ärendet avgivit yttrande.
Vidkommande frågan om fyllande av de små brukningsdelarnas
virkesbebov, bar departementschefen framhållit, att statsmakterna böra
hava sin uppmärksamhet riktad å saken för vidtagande av de åtgärder,
som kunna vara av nöden. Med instämmande häx-i synes riksdagen även
frågan om de bofastas betesrätt å kronans marker böra bliva föremål
för undersökning, därvid bör tagas i beaktande de förmåner befolkningen
i sådant hänseende hittills åtnjutit.
Riksdagen får alltså anmäla,
A. att riksdagen med anledning av förevarande proposition och
den i ämnet väckta motionen
Riksdagens skrivelse Nr 230.
37
dels
l:o) för sin del medgivit, att Eders Kung!. Maj:t må, innan författningsenlig
prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring
inom Sorsele och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare
träffa sådana föreningar om förslagens godkännande eller vidtaga
sådana åtgärder i fråga om kronans rätt, som lämna utsikt till, att den
allmänna awittringen kan inom en snar framtid avslutas, dock sålunda
att i blivande awittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare
eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring
bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför
hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk
på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts
hemman eller nybygge;
2:o) bemyndigat Eders Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning
rörande awittringen i Vilhelmina och Stensele-Tärna awittringslag
skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma på kronans rätt
inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts
under granskningen av awittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea
awittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag
träffa sådana föreningar eller vidtaga sådana åtgärder i fråga
om kronans rätt, som i föregående punkt omförmälts, under den i samma
punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings genomförande;
3:6) medgivit, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år
1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns
behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna
områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället användas
till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till gäldande
av de för tilläggsawittrings genomförande uti nu ifrågavarande
fyra awittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande och
beredande för omedelbart bruk;
dels ock vidkommande det propositionen bilagda förslag till kungörelse
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns
lappmark förklarat, att riksdagen icke har något att däremot erinra i vidare
mån, än som framgår av vad riksdagen här ovan anfört.
Stockholm den 7 juni 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 89 höft. (Nr 230.)
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.