Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående beredande av skydd för vissa fågelarter.

1916-04-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1916:68, Skrivelse till Konungen angående beredande av skydd för vissa fågelarter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 68.

1

Nr 68-

Godkänd av första kammaren den 8 april 1916.

Godkänd av andra kammaren den 8 april 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående beredande av skydd

för vissa fågelarter.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner

bar gjorts framställning i syfte att efter verkställd utredning och undersökning

måtte vidtagas lämpliga åtgärder till skyddande av sådana fågelarter,

för vilka ur de i motionen framhållna synpunkter skydd funnes

böra beredas.

Till stöd för motionerna har anförts huvudsakligen följande.

Sedan, i samband med att inom riksdagen väckts frågan om vidtagande

av särskilda åtgärder för beredande av naturskydd, från olika

håll framhållits nödvändigheten av en revision av vår jaktlagstiftning,

avseende att bereda skydd även åt andra djur än de i egentlig mening

jaktbara och särskilt åt sådana arter, som på grund av sin sällsynthet

löpte fara att utrotas, hade dessa fordringar i någon ringa mån blivit

tillgodosedda i den nya lagen om rätt till jakt och den reviderade jaktstadgan

av den 8 november 1912.

Dock återstode ännu viktiga önskemål att fylla, innan man kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 29 höft. (Nr 68.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 68.

anse, att på jaktlagstiftningens väg gjorts vad som kunde och borde göras

i berörda hänseende. Detta gällde särskilt en hel grupp av fåglar, nämligen

våra rovfåglar, vilka — bortsett från tre ugglearter, som åtnjöte

fridlysning enligt kungl. förordningen angående skydd för åt lantbruket

nyttiga fåglar den 8 november 1912 — fortfarande vore i saknad av

varje slags skydd, prisgivna åt förödande förföljelse.

Den gamla åsikten att alla rovfåglar vore att betrakta endast och allenast

såsom blodtörstiga skadedjur, vilka borde förföljas och utrotas med alla till

buds stående medel, hade på senare tider så småningom fått vika för en

riktigare och mera vidsynt uppfattning. Framför allt hade man börjat

få ögonen öppna för den ovärderliga nytta, de flesta rovfåglar gjorde jordbruket

och skogsbruket genom att håila efter de skadliga gnagarna och

som i mångdubbel måtto uppvägde den skada, de stundom kunde förorsaka

genom att förgripa sig på fjäderfä eller matnyttigt villebråd. Till

åkerns och skogens skyddsandar bland rovfåglarna vore i främsta rummet

att räkna ugglorna, vråkarna och tornfalken, vilka enbart ur denna synpunkt

syntes väl förtjänta av fridlysning åtminstone under fortplantningstiden.

Nyare tiders biologiska erfarenheter hade för övrigt ådagalagt, att

en fullständig utrotning eller alltför stark decimering av rovfåglarna ej

heller kunde vara förenlig med jaktvårdens sanna intresse. Den roll,

rovfåglarna spelade i naturens hushållning, hade nämligen betydelse även

därutinnan, att de i första hand bemäktigade sig sjuka, skadade och

svagt utvecklade individer bland de andra djuren och sålunda bidroge

till att bevara respektive djurarter friska och livskraftiga. Eovfåglarnas

blotta närvaro tjänade dessutom till att hos de svagare djuren väcka och

vidmakthålla den vaksamhet och självbevarelsedrift samt de för arten

utmärkande egenskaper, utan vilka de ohjälpligt skulle duka under i

kampen för tillvaron.

Tack vare det livliga intresse för naturskydd, som på senare tider

gjort sig gällande hos oss så väl som i andra land, hade man emellertid

börjat inse, att rovfåglarna även förtjänade att skyddas för sin egen skull,

oavsett den nytta eller skada, de kunna göra. De vore onekligen de

vackraste och i alla avseenden mest fulländade av alla fåglar. Deras

höga, sirliga flykt och präktiga uppträdande i övrigt gjorde, att de måste

ådraga sig varje naturväns uppmärksamhet och i högre grad än andra

fåglar utgjorde en prydnad för det landskap, de tillhörde. Därtill komme,

att flera rovfågelarter, såsom örnarna, jaktfalken och pilgrims falken, gladan,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 68.

kärrhökarna och ugglan, hörde till de djurarter, som på senare tider till

den grad avtagit i antal, att de i stället för att utsättas för skoningslös

förföljelse borde skyddas såsom levande naturminnesmärken. I detta

sammanhang skulle även framhållas, att korpen, som visserligen icke

tillhörde rovfåglarnas ordning, likväl förtjänade att skyddas på samma

grunder, som anförts beträffande de nyssnämnda rovfåglarna.

Till de mångahanda skäl, som sålunda talade för beredande av skydd

åt våra rovfåglar, komme slutligen sådana av rent etisk art, i det att

förföljelsen mot rovfåglarna ofta toge former, som uppenbart strede mot

djurskyddets och naturskyddets enklaste fordringar.

De faktorer, som verkade förödande på vår svenska rovfågelfauna och

som, om allt finge fortgå som hittills, förr eller senare måste medföra

fullständig utrotning åtminstone av mera sällsynta arter, vore rovfågelpremieringen,

rovfågelfångsten med sax, samt skyttel för av och skyttel vid

fåglarnas boplatser.

I fråga om rovfågelpremieringen torde framhållas, att på åtskilliga

orter i vårt land fortfarande utbetalades skottpenningar för dödande av

duvhök, vartill landstingen, hushållningssällskapen och i vissa trakter

även kommunerna bidroge med större eller mindre belopp. Emellertid

kunde varken den stora massan av skyttar eller flertalet av de personer,

som hade att utbetala skottpenningar, skilja duvhöken från andra mer

eller mindre närbesläktade fåglar. Följden härav bleve den, att premieringen

i fråga drabbade icke blott duvhöken, utan även en hel del

andra oskadliga eller nyttiga fåglar. Särskilt vore detta fallet med den

för jordbruket så avgjort nyttiga ormvråken, till följd av denna fågels

likhet med duvhöken.

En genom domänstyrelsens bemedling för något år sedan företagen

sakkunnig undersökning av ett större antal fötter av fåglar, för vilka

skottpenningar utbetalats inom olika län under ett och samma år, har

givit till resultat, att endast 43 proc. av de premierade fåglarna varit

duvhökar, under det resten utgjorts av andra fåglar av de mest skilda

arter, från ormvråk och bivråk till gök och trast. Då hela antalet i

Sverige årligen premierade »duvhökar» enligt statistiken uppgått till i

medeltal 15,000, skulle alltså årligen betalas skottpenningar för dödandet

av mellan 8- och 9,000 nyttiga eller oskadliga fåglar, vartill givetvis

komme ett mångdubbelt större antal, som utmönstrats vid kontrollen och

sålunda icke blivit premierade.

I anledning av skrivelse från 1912 års riksdag stadgades för hela

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 68.

landet gällande förbud mot användande av sax för fångande av däggdjur.

Emellertid läge det en betänklig inkonsekvens i att å ena sidan

förbjuda allt fångande av däggdjur medels sax men att å andra sidan

fortfarande tillåta, att fåglar utsattes för detta fångstsätt.

Frånsett det föga humana i denna metod, vore rovfågelsaxarna fullkomligt

blint verkande redskap, som utgjorde en lika stor fara för nyttiga

som för s. k. skadliga fåglar, för fridlysta som för icke fridlysta, för

sällsynta såväl som för allmännare arter. Detta gällde särskilt om de

mycket använda s. k. pålsaxarna, som gillrades utan lockbete på stolpar,

i trädtoppar eller på andra upphöjda föremål, där rovfåglar brukade slå

sig ned. Erfarenheten från Finland, där saxfångsten vunnit ännu större

utbredning än hos oss och där statistik förts över på detta sätt fångade

fåglar, bekräftade riktigheten av ovan uttalade uppfattning. Nämnda

statistik utvisade nämligen, att av hela antalet sålunda fångade fåglar

högst 25 proc. utgjorts av såsom övervägande skadliga ansedda rovfåglar.

Med hänsyn till det anförda torde det med fog kunna ifrågasättas,

huruvida det vore klokt och överensstämmande med god hushållning

att för att komma ett visst antal skadliga fåglar till livs uppoffra,

såsom man med ledning av nämnda statistik kunde antaga, cirka tre

gånger så många nyttiga varelser, och detta med användande av sådana

redskap som saxarna.

Genom det, särskilt av våra jaktvårdare och sportjägare numera

ganska allmänt praktiserade skyttet för uv, åstadkommes även stort manfall

bland rovfåglarna. Detta skytte, som grundade sig på den instinktiva

fiendskap, de flesta andra fåglar hyste mot berguven, vore närmast avsett

att användas mot kråkan och duvhöken, men bleve ofta ödesdigert även

för andra fågelarter, som då de plägade gå till anfall mot den som lockfågel

uppställda uven jämväl nedskötes.

Ett hittills över hela vårt land mycket använt sätt för rovfåglarnas

utrotande hade slutligen varit att vårtiden uppsöka deras bon och från

ett bakhåll nedskjuta de gamla fåglarna. Därvid inträffade ej sällan, att

de värnlösa ungarna, sedan föräldrarna dödats, lämnades att svälta ihjäl i

det svårtillgängliga nästet. Ett sådant omänskligt förfarande skulle kunna

förekommas, om rovfåglarna bereddes skydd under fortplantningstiden.

Med hänsyn till jaktvårdens intressen torde man emellertid från en dylik

fridlysning måhända böra undantaga duvhök och sparvhök.

De fågelarter, vilka i främsta rummet genom särskilda åtgärder borde

utöver vad redan vore fallet beredas lämpligt skydd, vore kungsörn och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 68.

5

havsörn, gladan, kärrhök, samtliga ugglearter med undantag möjligen av

kattugglan, samtliga vråkar och falkar ävensom fiskgjuse och korp.

Flera utvägar kunde tänkas, ägnade att förekomma eller åtminstone

minska den förödelse, som enligt vad anförts hotade att drabba de fågelarter,

som ovan berörts. Förbud, gällande för hela riket, skulle kunna

införas mot användande av sax till fångande av fåglar eller ock skulle

för vissa fågelarter detta förbud kunna inskränkas att gälla endast vissa

delar av landet. Vidare skulle syftet kunna främjas genom stadgande

av förbud i lämplig omfattning mot skytte för uvbulvan samt genom

fridlysning hela året eller under fortplantningstiden av de fågelarter, vilkas

fredande funnes önskvärt. Genom åtgärder i nu antydd riktning skulle

tydligen jämväl i väsentlig mån förtagas de skadliga verkningarna av

rovfågelpremieringen.

Vilka utvägar, som borde väljas, finge emellertid bero på närmare utredning

och övervägande. Det torde nämligen vara oundvikligt, att de

åtgärder, som avsåges, åtminstone vad vissa fågelarter anginge, delvis

måste lämpas efter vad vid skedd undersökning kunde finnas för olika

delar av landet ändamålsenligt, efter fågelarternas talrikare eller sparsammare

förekomst på skilda orter och huvudsakligen därpå beroende

betydelse för lånt- och skogshushållningen, efter de levnadsförhållanden,

under vilka de förekomme m. m. Exempelvis kunde nämnas, att kattugglan

förekomme ganska sparsamt i Skåne och där kunde anses vara en om icke

nyttig så åtminstone föga skadlig fågel, under det densamma i nordligare

delar vore talrikt förekommande och genom ingrepp såväl på hemdjur

som nyttiga småfåglar måste betraktas som övervägande skadlig.

Beträffande skytte för uvbulvan, vilket i hög grad förekomme i Skåne,

förtjänade uppmärksammas, att åtskilliga rovfåglar under sina flyttningsfärder

mot söder under hösten droge över denna provins i stora skaror

och särskilt vid vissa vindar stannade några dagar eller i varje fall kortare

tid. De vore då lätt åtkomliga för skytte för uvbulvan och nedskötes

i mängd. Liknande förhållanden kunde ej påvisas från andra

landsdelar. Fåglarna förekomme där spridda på vidsträckta områden och

skyttet för uv kunde ej där verka särskilt ödeläggande.

Åtgärder i ämnet måste alltså föregås av en sakkunnig, genom

Eders Kungl. Maj:ts åtgöranden föranstaltad utredning i nu nämnda avseenden,

vilken ock borde avse de fågelarter, som vore i avtagande i den

grad, att deras skyddande påkallades med hänsyn till deras betydelse

för lånt- och skogshushållningen samt ur naturskyddssynpunkt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 68.

Över motionerna hava i den ordning, 46 § riksdagsordningen stadgar,

yttranden avgivits av kungl. lantbruksstyrelsen och av kungl. domänstyrelsen.

Ävenså hava på framställningar från riksdagens vederbörande

utskott svenska skogsvårdsföreningens och svenska naturskyddsföreningens

styrelser samt en del vetenskapsmän uttalat sig i frågan.

Samtliga sålunda inkomna yttranden äro såsom bilagor vidfogade vederbörande

utskotts utlåtanden.

Riksdagen finner motionärernas syfte mycket beaktansvärt och anser

sig i allt väsentligt kunna instämma i vad dessa anfört till stöd för sin

hemställan. Samtliga de myndigheter och andra sakkunniga, vilka inkommit

med yttranden över motionerna, hava också förordat den påyrkade

utredningen, ehuru de visserligen uttalat i någon mån olika meningar

beträffande dels vilka fågelarter, som böra skyddas, och dels

vilka åtgärder, som för ändamålet lämpligen böra vidtagas. Av de upplysningar,

som under ärendets behandling av riksdagen inhämtats, framgår

även, att dessa frågor äro av en synnerligen komplicerad natur och

kräva en noggrann och sakkunnig undersökning. Det synes emellertid

riksdagen önskvärt, att en dylik genom Eders Ivungl. Maj:ts försorg

verkställd utredning ej bör begränsas till endast rovfåglarna, utan även

omfatta samtliga de fågelarter, vilkas skyddande ur de i motionerna angivna

synpunkterna kan anses lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, vidtaga lämpliga åtgärder

till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskyddssynpunkt

och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen

beredande av skydd må anses önskvärt, samt, därest för ändamålet

riksdagens medverkan erfordras, därom till riksdagen inkomma

med förslag.

Stockholm den 8 april 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.