Skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om ändrad lydelse av 8 kapitlet 25 § strafflagen.
1916-04-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1916:83, Skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om ändrad lydelse av 8 kapitlet 25 § strafflagen.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 83.
I
Nr 83.
Godkänd av första kammaren den 13 april 1916.
Godkänd av andra kammaren den 13 april 1916.
Riksdagens skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel
och utförsel av varor m. m. samt lag om ändrad
lydelse av 8 kapitlet 25 § strafflagen.
(Sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande ur 1.)
Till Konungen.
I eu till riksdagen avlåten, den 10 mars 1916 dagtecknad proposition,
nr 84, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till dels lag angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor in. m., dels ock lag om ändrad
lydelse av 8 kapitlet 25 § straffiagem
Den föreslagna lagstiftningen föranledes, såsom känt är, av vissa
svårigheter, som de genom världskriget uppkomna förhållandena på de
internationella handelsförbindelsernas område medfört för vår industri,
handel och sjöfart; den åsyftar att söka förhindra, att vanoskligheterna
stegras, utöver vad redan tidsläget oundvikligt betingar. Å ena sidan
kan nämligen befaras, att en och annan enskild låter sig av obetänksamhet
eller vinningslystnad frestas att brista i lojalitet vid uppfyllande av en
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 35 Käft. (Nr 83) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 83.
förbindelse, som blivit ingången i samband med varuimport eller övertagande
av importerad vara, — något som i viss mån kan förklaras av den
understundom onekligen alltför stora räckvidden av de förbindelser, som
avfordrats från främmande land och detta från såväl det ena som det andra
av de stridande lägren. Genom sådana, låt vara enstaka fall av bristande
lojalitet utsättas emellertid vårt näringslivs utövare för i allmänhet visserligen
ogrundade, men i nuvarande ömtåliga situation blott allt för lätt uppväckta
misstankar, till uppenbar skada för landets importmöjligheter. A
andra sidan kan jämväl inträffa, att förbindelser av nu nämnd art ingås,
som binda avgivaren strängare än som ur det allmännas och den enskildes
egen synpunkt varit tillbörligt eller lämpligt.
Den tankegång, som uppbär lagförslagets 1 och 2 §§, är att härav
föranledda svårigheter bäst bekämpas i ett sammanhang. Enligt 2 § är
det för där avsedda fall belagt med synnerligen allvarliga påföljder —
vilka, vad straff angår, kunna enligt 4 § skärpas i händelse av upprepande,
— att bryta en given utfästelse. Vidtagandet av en så exceptionell åtgärd,
som denna kriminalisering innebär, har i sin ordning ansetts kräva
såsom förutsättning, att svenskt statsorgan äger pröva,, huruvida utfästelsen
i det särskilda fallet icke går utöver vad som rimligen kan medgivas.
Denna prövning kan icke undanskjutas till att verkställas först av domstol
i händelse av anställt åtal. En förhandsprövning, som skapar klarhet, är
påkallad, och tydligen bör all dylik prövning vara samlad på en hand och
företagas i administrativ väg.
Om en dylik prövning stadgas i 1 §, enligt vilken den företages
antingen av Konungen eller ock av den som Konungen därtill förordnar.
Den kan vidare utföras i varje enskilt fall eller ock så, att genom utfärdad
kungörelse generellt godkännande gives åt vissa typer av utfästelser. Förslaget
går i fråga om kriminalisering den väg, att alla klausuler av ifrågavarande
art, som vid prövning anses kunna tilläggas civilrättsligt bindande
verkan, jämväl komma i åtnjutande av straffrättsskydd. Men denna ståndpunkt
innebär visserligen då ock å andra sidan, att den enskildes avtalsfrihet
på förevarande område väsentligen kringskäres, — att varje i främmande
makts intresse ingången förbindelse, som innebär inskränkning i
friheten att förfoga över eller transportera varor, för sin giltighet kräver
offentlig myndighets godkännande.
Onekligen företer eu sålunda lagd lagstiftning sidor, som synas
ägnade att låta densamma vid en klok tillämpning verka utjämnande på uppkommande
intressemotsättningar och därigenom främja vårt ekonomiska liv.
Genom att straffbelägga brytandet av de åtagna förbindelserna
lämnas från svensk sida ett nytt kraftigt vittnesbörd om allvaret i vårt
Riksdagens skrivelse Nr 83.
3
uppsåt att sörja för uppfyllandet av de förpliktelser, som åligga vårt folk
i fråga om ett lojalt och opartiskt uppträdande även på handelns område.
En måttfull begränsning av de ingångna utfästelsernas räckvidd måste
utan tvivel i längden verka ej blott till gagn för Sverige och den svenske
näringsidkaren, utan i själva verket visa sig vara jämväl i de främmande
makternas eget välförstådda intresse.
I ett särskilt hänseende bör kriminaliseringen vara speciellt ägnad
att överflödiggöra ett hittills ofta förekommande moment i klausulerna,
nämligen det som avser övervakning. Till förslagets ovanberörda bestämmelser
ansluter sig därför ock ett i 3 § intaget förbud mot utländskt
handelsspionage och mot meddelande av upplysningar, som tjäna ett sådant
spionage.
A andra sidan innefatta utan tvivel bestämmelserna i 1 och 3 §§ ett
anmärkningsvärt ingrepp i enskildas handlingsfrihet. Visserligen hava dylika
ingrepp tidigare under kristiden förekommit på olika områden inom näringslivet,
men givet är, att varje ny restriktion i och för sig är ägnad att framkalla
en viss betänksamhet. Detta har ock givit sig tillkänna vid frågans
behandling inom det riksdagens utskott, som haft att bereda detta ärende.
Härunder har man sökt inhämta upplysning angående den uppfattning om
lagens antagliga verkningar, vilken kunde förefinnas dels inom de olika
kommissioner, som för närvarande syssla med reglering av vårt internationella
varuutbyte, dels ock från industriellt håll. Av medlemmar i nyssnämnda
kommissioner, som satts i tillfälle att delgiva utskottet sin mening,
har därvid den föreslagna lagstiftningen antingen förordats eller lämnats
utan erinran. Från industriellt håll har den farhåga uttalats, att de mångahanda
framställningar och förfrågningar, som måste bliva en följd av
lagen, icke skulle bliva behandlade med det förstående och den skyndsamhet,
som är en oeftergivlig fordran inom allt affärsliv. Skulle en dylik
farhåga besannas, vore det utan tvivel synnerligen olyckligt. Riksdagen
har emellertid grundad anledning att utgå därifrån, att den myndighet, till
vilken ifrågavarande ärenden varda hänvisade, skall ordna sitt arbete fullt
affärsmässigt, så att även högt ställda anspråk på omgående erkännande
av ingångna skrivelser, på raskhet i meddelandet av allehanda besked samt
på expeditionella anordningar i övrigt komma att motsvaras.
I övrigt synes man på industriellt håll ännu knappast hava bildat
sig någon bestämd mening angående lagens antagliga inverkan på industrien;
en viss osäkerhet och tveksamhet är — helt naturligt för övrigt —
vad som främst kommit till uttryck. Från ett håll har uttalats farhåga
för att lagen skulle kunna leda till missräkningar.
Jämväl inom riksdagen hava framförts betänkligheter mot ifrå
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 83.
gavarande paragrafer, av såväl principiell art — beträffande det riktiga
i att genom lag grundlägga en administrativ förfoganderätt av här avsedda
vidsträckta art — som även ur praktiska synpunkter. Att här närmare
redogöra för de anmärkningar, som i dessa hänseenden uttalats, finner
riksdagen dock icke nödigt eller lämpligt; utan inskränker sig riksdagen till
det uttalande, att då riksdagen finner sig böra i huvudsak antaga det
kungliga förslaget, riksdagen därvid letts av den uppfattningen, att i nuvarande
handelspolitiska situation förhållandenas egen utveckling redan tillfört
regeringen ett så betydande faktiskt inflytande på förevarande område
och därmed följande ansvar i avseende på en omsiktsfull och varsam ledning
genom svårigheterna, att riksdagen icke synes böra förvägra regeringen
den ytterligare maktbefogenhet och ansvarighet, som regeringen själv
genom framläggande av förevarande lagförslag äskat få sig tillagda. Riksdagen
är ock förvissad därom, att regeringen även på detta maktpåliggande
område låter sig angeläget vara att uppehålla önskvärd kontakt med
riksdagen.
Det säger sig självt, att det tvivelsutan mycket arbete krävande bestyret
med mottagande och prövning av till godkännande underställda
utfästelser samt meddelande av begärda anvisningar måste närmast tillkomma
någon viss myndighet, låt vara i samarbete under den ena eller
andra formen med eljes verksamma handelspolitiska organ. Riksdagen har
vidare grundad anledning att förutsätta, att regeringen vid organiserandet
och utförandet av den blivande verksamheten behjärtar vikten därav, att
nödig kontinuitet vid lagens tillämpning upprätthålles under intim känning
med den erfarenhet och sakkunskap, som på näringslivets område förefinnes
icke blott rörande förhållandena i ett konkret fall eller inom en
speciell gren utan även beträffande ekonomiska förhållanden i allmänhet.
Sålunda torde det kunna antagas vara avsett, att — jämte det speciella
experter i förekommande fall anlitas — ett antal för vårt näringsliv
representativa personer inkallas till rådplägning såväl vid den nya ordningens
igångsättande som ock tid efter annan sedermera för att med sin
erfarenhet bidraga till belysningen av spörsmål av mera allmän räckvidd
och avsevärd betydelse.
I 1 § av förslaget synes förutsättas, att allmänna kungörelser rörande
tillåtligheten av vissa typer av utfästelser skola utfärdas. För sådana utfästelser
skall tillstånd sedermera ej behöva i det enskilda fallet inhämtas.
Det är uppenbart, vilken väsentlig lättnad genom ett sådant tillvägagångssätt
skulle beredas importörerna på samma gång den måhända än värdefullare
fördelen tillföres dem att kunna på förhand med säkerhet räkna
med att hinder ej möter för en viss utfästelses ingående. Det hade för be
-
Riksdagens skrivelse Nr 83.
5
dömandet av lagens verkningar givetvis varit av stort värde, om i propositionen
kunnat lämnas något meddelande, vilka huvudtyper av klausuler
man för närvarande finner sig kunna redan i denna ordning legalisera.
Med hänsyn till vad hittills från statsmyndigheternas sida praktiserats,
och då det icke lärer vara avsett att anlägga strängare synpunkter, än vad
i allmänhet hittills skett, finner sig riksdagen emellertid kunna utgå från
att ett dylikt generellt godkännande, utan prövning av det enskilda fallet,
kan givas i ganska stor utsträckning.
I fråga om det i 3 § givna stadgandet har det visserligen synts riksdagen
önskligt, att i förslagets text kommit till mera tydligt uttryck den
innebörd stadgandet i visst avseende, enligt vad under ärendets beredning
inhämtats, är avsett att äga, nämligen att allenast rikta sig mot det av kriget
föranledda handelsspionaget och mot de upplysningar av eljest icke bruklig
art, som man i och för nämnda spionage sökt tvinga de svenska näringsidkarna
att lämna eller eljest sökt förskaffa sig, medan däremot de upplysningar,
som av gammalt vare sig i enlighet med allmännare bruk eller
på grund av särskild uppgörelse i viss handelsförbindelse redan före kriget
plägat lämnas, icke falla under förbudet. I enlighet härmed äro alltså
exempelvis tillåtna de meddelanden eu speditör i enlighet med speditionsuppdragets
natur lämnar sina uppdragsgivare, likasom den kontroll en
innehavare av en patentlicens eller en generalagent eller annan försäljare
plägar underkasta sig från patenthavarens eller fabrikantens sida allenast
för att denne må äga trygghet att en avtalad distriktsgräns för licensen
eller försäljningen respekteras. Likaledes är tydligt att en person i Sverige,
vilken erhållit varor för befordran i tillåten transitering till visst land,
är både berättigad och skyldig att redovisa för uppdragets fullgörande till
uppdragsgivare även inom annat land. Då svårigheter onekligen resa sig
mot att uppnå full tydlighet i lagtexten i dessa stycken, hade det varit
önskvärt, att erforderlig ledning lämnats i den kungliga propositionens
motivering. Riksdagen vill emellertid erinra, att en sammanställning av 3
§:ns andra stycke med å ena sidan det stadgande i 1 §, att i lagen avsett
förordnande, som utgör förutsättning för 3 §:ns tillämplighet, blott får
utfärdas under vissa av krig föranledda utomordentliga förhållanden, samt
å andra sidan med slutstadgandet rörande begränsningen i lagens giltighetstid
bör giva god ledning i de hänseenden riksdagen nu berört.
\tterligare
grafens andra stycke jämväl tydligt framgår, att därest jämlikt 1 § tillstånd
meddelats till en utfästelse av där avsedd art, varigenom någon underkastat
sig kontroll i ett visst avseende, fullgörande av sådan utfästelse
naturligen är berättigat och straffritt.
6
Riksdagens skrivelse Nr 83.
Slutligen vill riksdagen framhålla, att i fråga om sådana i främmande
makts tjänst anställda konsuler och konsulatstjänstemän, vilka icke äro
i avseende å sina egna handlingar genom vad i 6 § (7 § i utskottets förslag)
stadgas helt undantagna från lagens tillämplighetsområde, det i 3 §
meddelade förbudet icke drabbar avgivandet av övliga handels- och konsularrapporter
eller utövande av annan konsulär verksamhet, i den mån
densamma står i överensstämmelse med vad som enligt internationell sedvänja
kan anses tillhöra egentlig konsulstjänst.
1 fråga om förslagets särskilda bestämmelser får riksdagen anföra
följande.
1 §•
Då i denna paragraf för utfästelses giltighet uppställes, fordran på
tillstånd, så snart det kan antagas, att den utfästa inskränkningen i handlingsfrihet
skulle kunna tjäna främmande makts intresse, är det att förvänta,
att underställande av en eller annan utfästelse kommer att äga rum,
även där den i själva verket ej faller under lagen.
Med hänsyn till den formulering av straffbarhetsförutsättningarna,
som givits i förslagets 2 §, är det emellertid av vikt att icke andra utfästelser
varda enligt 1 § godkända, än sådana som äro av däri avsedd
art; och vill i anledning härav riksdagen erinra om angelägenheten av
att, om för godkännande företes en utfästelse, som icke faller under bestämmelserna
i 1 §, besked härom varder sökanden meddelat.
3 §•
Riksdagen har funnit förevarande paragrafs lydelse böra undergå
jämkning i tvänne särskilda hänseenden. I paragrafens första stycke angives
den straffbara medverkan till där omförmält övervakande kunna ske
»genom underrättelse om egen eller annans verksamhet eller annorledes».
Genom de båda slutorden torde främst hava avsetts att uttrycka, att även
annan medverkan än den, som sker aktivt, genom meddelande av underrättelser,
är straffbar, exempelvis om någon tillåter annan att taga del av
ens egna eller ens principals handelsböcker. Det synes emellertid riksdagen,
att brottsbeskrivningen genom bruket av nyss anmärkta uttryck fått en
formulering, som blivit alltför vag och tänjbar. Riksdagen har på grund
härav företagit en ändring av den lydelse nedan intagna redaktion utvisar.
Riksdagens skrivelse Nr 83.
7
I paragrafens andra stycke har riksdagen företagit en ändring till
närmare motsvarighet av vad i andra stycket av 1 § stadgas. Det synes
nämligen böra tydligare än som skett komma till uttryck, att de
av offentlig myndighet meddelade anvisningar, varom förevarande stycke
förmäler, kunna icke blott givas för det förhållningssätt, som är att iakttaga
i ett enskilt fall, utan ock mera allmänt innefatta legaliserandet av
en viss anordning i ifrågavarande avseende. Med hänsyn till den betydelse,
som meddelandet av en anvisning av sistnämnda art kan äga, har
det ock synts lämpligt utmärka, att densamma förutsättes i vissa fall bliva
meddelad av Kungl. Maj:t.
§ 5.
Med hänsyn till den understundom ömtåliga innebörden av förhållanden,
om vilka här är fråga, har det synts riksdagen påkallat, att lämplig
garanti beredes mot fullföljd av förhastade åtal; och har i anledning
härav tillfälle ansetts böra lämnas justitiekanslern att, där han finner så
erforderligt, förordna om nedläggande av anhängiggjort åtal.
Riksdagen har ansett åklagarens andel i böter och vad eljest kan
enligt 2 § utdömas böra begränsas till femtusen kronor.
Bestämmelserna angående åtalsrätt och om bötesandel m. in. har riksdegen
ansett lämpligen böra fördelas på två särskilda paragrafer.
Såsom i lagrådet erinrats, innehåller lagen icke några stadganden
angående dess tillämplighet på förhållanden, som inträtt eller grundlagts
redan vid tiden för dess ikraftträdande. Såvitt angår 2 och 3 §§ uppstår
väl icke härigenom någon oklarhet eller tvekan. Stadgandet i 2 §
förutsätter nämligen enligt sin lydelse, att Kungl. Maj:ts godkännande
enligt lagen erhållits på den sedermera brutna utfästelsen. Eljest inträder
här ej straffbarhet. I fråga om 3 § förhåller sig tydligen däremot så, att
en upplysning, som efter det lagen trätt i kraft lämnas i strid mot stadgandet
i nämnda paragraf, faller under straffbudet, även om den gives
till fullgörande av en tidigare åtagen utfästelse. I en dylik äldre utfästelse
ligger, såsom lagrådets majoritet erinrat, icke fog för meddelande
av sådana upplysningar, som numera äro i lag förbjudna.
Beträffande åter lagens återverkan på den civilrättsliga giltigheten
av äldre utfästelser av den beskaffenhet 1 § avser, lämnar lagen själv icke
något svar på frågan härom. Att, såsom en ledamot av lagrådet hemställt,
överlämna spörsmålet att med ledning av allmänna rättsgrundsatser be
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 83.
svaras av domstolspraxis, synes riksdagen icke tillrådligt. För envar, som
av frågan beröres, skulle härigenom uppstå en alltför besvärande osäkerhet
om hans verkliga rättsställning.
Riksdagen har därför funnit sig böi''a antaga bestämmelser i förevarande
avseende; och har riksdagen därvid letts av den uppfattning, att
i fråga om utfästelser, givna efter den dag den kungliga propositionen i
ämnet är dagtecknad, principen om offentlig myndighets tillstånd såsom
förutsättning för utfästelsens giltighet bör komma till användning, varemot
frågan om äldre utfästelsers giltighet synes böra vara att bedöma
fullt oberoende av den nya lagstiftningen.
Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen^ som icke kunnat i oförändrat skick antaga det
i propositionen innefattade förslag till lag angående vissa utfästelser rörande
införsel och utförsel av varor m. m., för sin del antagit följande
Lag
angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna,
för viss tid eller tills vidare, att utfästelse, som innebär inskränkning i
friheten att till riket införa eller ur riket utföra eller inom riket förfoga
över varor eller att fortskaffa eller eljest befordra varor till eller från riket
eller inom riket, skall, där inskränkningen är eller kan antagas vara av
beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse, icke vara gällande, med
mindre tillstånd till utfästelsen meddelats.
Tillstånd, som nu är sagt, meddelas, för särskilda fall eller i därom
utfärdade kungörelser, av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.
2 §•
Handlar någon i strid mot av honom avgiven utfästelse, vartill tillstånd
meddelats efter ty i 1 § sägs, straffes med böter från och med tio till
Riksdagens skrivelse Nr 83. • 9
och med tiotusen kronor eller fängelse från och med en månad till och
med ett år.
Har gärningsmannen eller annan, för vilkens räkning sådan åtgärd
vidtagits, därav haft vinst, vare skyldig utgiva det belopp, vartill vinsten
högst kan skattas; dock att denna påföljd icke ådömes den, som genom
samma handling gjort sig förfallen till straff för olovlig varuutförsel och,
enligt vad därom är stadgat, förverkat den olovligen utförda varan eller
dess värde.
3 §•
Den, som under tid, då förordnande jämlikt 1 § är gällande, genom
att lämna underrättelse om egen eller annans verksamhet eller främja inhämtande
av sådan underrättelse medverkar till övervakning rörande sådan
in- eller utförsel eller förfogande över eller befordran av varor, som i
1 § omförmäles, skall, där övervakningen utövas av främmande makt eller
gärningsmannen insett eller bort kunna inse, att den är av beskaffenhet att
tjäna främmande makts intresse, dömas till böter från och med tio till
och med tiotusen kronor eller till fängelse från och med en månad till och
med ett år.
Har gärningen stöd av lag, handelsbruk eller annan sedvänja, eller
har gärningsmannen handlat i överensstämmelse med anvisning, som för
visst fall eller eljest meddelats av Konungen eller av myndighet, som enligt
Konungens förordnande är därtill behörig, eller har han allenast på
övligt sätt bevakat rätt eller utfört talan eller har han av annan sådan
anledning ägt fog för gärningen, vare från straff fri.
4 §•
Begår någon brott, som i 2 eller 3 § sägs, andra gången eller oftare,
vare straffet fängelse från och med en månad till och med två år eller
straffarbete från och med två månader till och med två år.
Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter från och
med tio till och med tiotusen kronor dömas.
5 §•
Allmän åklagare åligger att tala å förbrytelse, som i denna lag sägs.
Om åtals anhängiggörande skall åklagaren ofördröjligen underrätta justitiekanslern.
Finner justitiekansler!! sådana omständigheter vara för handen,
att åtalet bör nedläggas, äge han därom förordna.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 35 Käft. (Nr 83.)
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 83.
6 §•
Av böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom av vad gärningsmannen
eller annan jämlikt 2 § andra stycket förpliktats utgiva tillfälle
en tredjedel, dock högst femtusen kronor, åklagaren och återstoden kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.
7 §.
Denna lag har icke tillämpning å främmande makts beskickning här
i riket eller å konsul, som är i främmande makts tjänst här anställd
och är dess undersåte samt icke här i riket driver handel eller annan
näring, ej heller å den, som är konsulatstjänsteman hos sådan konsul och
är samma makts undersåte.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen eldigt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 31 mars 1917. Av Konungen jämlikt denna lag givet
förordnande må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda
dag. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen sägs, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
Varder förordnande, varom i denna lag stadgas, vid lagens utfärdande
meddelat, äge Konungen jämväl föreskriva, att, där utfästelse, som
i denna lag avses, givits före lagens ikraftträdande men efter den 10 mars
1916, utfästelsen icke skall vara gällande, med mindre tillstånd till densamma,
på sätt i 1 § sägs, sökes inom trettio dagar efter det lagen trätt
i kraft samt sökt tillstånd varder beviljat eller ock inom tid, som nu
sagts, tillstånd meddelats i därom utfärdad kungörelse. Har tillstånd å
utfästelsen meddelats, skall i fråga om handling, som därefter i strid mot
utfästelsen företages, vad i 2 § samt 4—6 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning.
Det i propositionen innefattade förslag till lag om ändrad lydelse
av 8 kapitlet 25 § strafflagen har av riksdagen antagits.
Stockholm den 13 april 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1916. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.
161483
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.