Skrivelse till Konungen angående utredning i fråga om tillhandahållande av byggnadsoch rörelsekapital åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarna.
1916-05-13 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1916:84, Skrivelse till Konungen angående utredning i fråga om tillhandahållande av byggnadsoch rörelsekapital åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarna.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 84.
1
Nr 84.
Godkänd av första kammaren den 13 maj 1910.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående utredning i fråga
om tillhandahållande av byggnads- och rörelsekapital åt
nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarna.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion, bär hemställts, att riksdagén
ville besluta i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
på vilket sätt nödiga medel må kunna såsom lån ställas till förfogande
åt de hushållningssällskap inom Norrland och Dalarna, som vilja åt
nyinrättade andelsmejerier, som därav äro i behov, tillhandahålla nödigt
byggnads- och rörelsekapital.
Till stöd härför har anförts följande:
»För det norrländska bondejordbrukets fortsatta utveckling och för
•odlingens fortskridande inom de norrländska bygderna torde det ej finnas
någon fråga, som är av så stor och genomgripande betydelse som frågan
om möjligheten att förbättra jordbrukets avsättningsförhållanden.
Kommunikationernas utveckling är därför av en oerhöi''d betydelse.
Men näst efter åtgärderna till förbättrande av kommunikationerna
finnes det ingen åtgärd, som i Norrland visat sig i så hög grad ägnad
att befrämja såväl jordbrukets allmänna utveckling som också — och
i synnerhet — intresset för nyodlingar som anläggandet av nya mejerier.
Genom de möjligheter, som bönderna därigenom få att året om
vid mejerierna vinna avsättning för all den mjölk de producera, erhålla
de en kraftig impuls till att förbättra sin kreatursavel, att öka sina kreaBihang
till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 36 höft. (Nr 84—85.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 84.
tursbesättningar, att ägna utfodringen större uppmärksamhet och att
söka genom nyodling erhålla mera och bättre foder till sina kreatur.
Exempel skulle kunna i mängd anföras på byar, som under långa tider
låtit värdefull odlingsmark ligga obrukad, men som, sedan andelsmejeri
kommit till stånd i trakten, börjat att bedriva ett intensivt nyodlingsarbete,
som inom kort tid möjliggjort en stark ökning av deras kreatursbesättningar
och åstadkommit en allmän stegring av välståndet i hela
trakten. Detta är emellertid en sak, som numera är så allmänt känd
och erkänd, att många ord ej behöva spillas för belysande av detta
sakförhållande.
Men däremot synes det ej vara lika allmänt känt och erkänt, att
det i Norrland möter stora svårigheter för de nybildade andelsmejerierna
att erhålla det för deras startande nödiga kapitalet. Sparbanksväsendet
är jämförelsevis litet utvecklat i Norrland; och de där uppe verksamma
affärsbankerna synas icke ännu hava fått ögonen öppna för att understödjandet
av dylika företag är något, som kan befrämja traktens ekonomiska
utveckling och som det därföre borde ligga i deras intresse
att befordra genom att på billiga villkor tillhandahålla nödigt kapital
för uppförande av andelsmejerier.
På grund av påstötningar ifrån flere håll väckte jag vid 1910
års möte med hushållningssällskapens ombud en motion, att ombuden
ville ingå med underdånig framställning, att Kungl. Maj:t efter frågans
närmare utredning ville hos riksdagen utverka avsättandet av en lånefond,
ur vilken hushållningssällskapen kunde erhålla lån för att på
billiga rånte- och betalningsvillkor utlämnas till andelsmejerier, som
därav kunde vara i behov.
Ursprungligen var det min avsikt att inskränka detta yrkande till
Norrland, men på uppmaning av statskonsulenten i mejerihantering gav
jag yrkandet ovannämnda allmänna avfattning.
Till stöd för förslaget anfördes följande motivering:
’Mejerihanteringen och dess tidsenliga utveckling är för det
svenska jordbruket i allmänhet av en synnerlig stor betydelse. I särdeles
hög grad gäller detta för de delar av landet, där jordbruket, för
att leda till ett gott resultat, är av naturen hänvisat till att huvudsakligen
basera sig på foderväxtodling och kreatursskötsel.
Det måste därför betraktas såsom en mycket viktig uppgift för
våra statsmakter att söka på lämpligt sätt befrämja mejerihanteringens
utveckling. Också har på detta område från det allmännas sida vidtagits
många åtgärder, som varit ägnade att synnerligen kraftigt befrämja
mejerihanteringens utveckling inom landet. Man behöver i detta
3
Riksdagens skrivelse Nr 84.
avseende endast erinra om åtgärderna för beredande av bättre avsättning
av våra mejeriprodukter, åtgärderna för höjande av det svenska
exportsmörets beskaffenhet, åtgärderna för utbildande av duglig mejeripersonal
o. s. v. Men om man sålunda å ena sidan måste tacksamt
erkänna, att mycket från statsmakternas sida redan blivit åtgjort för
mejerihanteringens upphjälpande, så kan man dock å andra sidan vid
en granskning av förhållandena i vårt vidsträckta lands olika delar ej
undgå att lägga märke till en svårighet för mejerihanteringens kraftiga
uppblomstring, som förefinnes, visserligen icke inom hela landet, men
som inom vissa delar av landet gör sig synnerligen kraftigt kännbar,
och för vilkens avhjälpande ännu ingenting blivit åtgjort. Och det är
svårigheten för de nybildade andelsmejerierna att erhålla nödigt förlagskapital
för uppförande och inredande av fullt ändamålsenliga och moderna
mejerier.
Inom stora delar av landet förefinnes ingen sådan svårighet, i det
att mejerierna med lätthet erhålla gynnsamma amorteringslån i sparbankerna
och i andra bankinrättningar, därvid gynnade av bland annat
den omständigheten, att ibland delägarne befinna sig ett större antal
personer i gynnsammare ekonomisk ställning. Men i andra delar av
landet ställa sig förhållandena däremot på ett annat sätt; och man kan
säga, att det nästan gäller såsom en regel, att ju mera eu trakt är
hänvisad till att uteslutande basera sitt jordbruk på boskapsskötsel och
mejerihantering, desto större ställa sig för delägarne i ett påtänkt
andelsmejeri svårigheterna att på gynnsamma villkor erhålla det för
mejeriets startande nödiga kapitalet.
I hög grad gäller detta om vissa trakter av Norrland; men enligt
upplysningar, som benäget lämnats mig av statskonsulenten i mejerihushållning,
förefinnas liknande förhållanden även i vissa delar av
mellersta och södra Sverige.
Då man nu vet, av vilken oerhört stor betydelse det för hela
jordbrukets lyftning i en trakt är, att ett andelsmejeri — där förutsättningarna
i övrigt äro gynnsamma — kommer till stånd, så måste det
anses i hög grad önskvärt, att det påpekade missförhållandet blir avhjälpt,
så mycket mera som detta synes kunna ske utan några större uppoffringar
ifrån statens sida, och erfarenheterna ifrån ett av våra grannland
med i stort sett med våra mycket likartade jordbruksförhållanden
har tydligen visat, att ett utlämnande av statslån för detta ändamål
svnnerligen kraftigt befrämjat mejerihanteringens utveckling.
I Finland bildades redan på 1870-talet en särskild mejerilånefond,
ur vilken nybildade mejerier kunde erhålla byggnadslån. Fonden uppgick
4
Riksdagens skrivelse Nr 84.
år 1904 till omkring 400,000 mark, men då ansökningar om lån för
mejeriändamål det nämnda året lågo inne till ett sammanlagt belopp
av 700,000 mark och de fem i landet anställda mejerikonsulenterna
beräknade lånebehovet för sina distrikt under den närmaste tiden till
omkring 600,000 mark, så hemställde senaten, att ett belopp av intill
2,000,000 mark skulle av allmänna medel få användas till befrämjande
av uppkomsten av tidsenliga mejerier genom utlämnande av billiga
statslån. Sedan detta förslag den 13 augusti 1904 bifallits, utfärdade
senaten den 25 oktober samma år närmare bestämmelser angående villkoren
för åtnjutande av s. k. mejerilån.
De finska mejerilånen löpa med 4 procent årlig ränta och skola
amorteras inom 10 år med eu åttondedel av lånebeloppet vid slutet av
tredje året och sedermera med lika stort belopp under de sju återstående
åren, till dess att lånet är till fullo inbetalt. Inom det i jordbruksavseende
mera efterblivna Kajana härad lämnas lånen, enligt av senaten
den 22 mars 1906 gjort medgivande, med 20-årig amorteringstid, så
att lånen från och med det 5:te året återbetalas med V1G årligen.
Mejeri, som söker mejerilån, skall vara förlagt till en med hänsyn
till de lokala kommunikationsförhållandena lämplig plats, vara tidsenligt
inrett med moderna maskiner och redskap, och skall vara så organiserat,
att det under tiden 1 april — 30 september kan antagas producera minst
en drittel smör om dagen. I övrigt linnes en del bestämmelser, vilkas
uppfyllande och efterlevnad statskonsulenten äger att övervaka. Angående
de närmare bestämmelserna hänvisas till »Berättelse avgiven av jordbruksexpeditionen
i Kejserliga Senaten för Finland för åren 1904—1905
(Helsingfors 1907)» sid. 59 o. f.
YTid 1904 års början utestodo lån till belopp av 404,500 mark,
utlämnade ur den gamla mejerifonden. Under år 1904 och 1905 beviljades
ytterligare 62 lån till ett sammanlagt belopp av 1,349,000 mark
och år 1906 beviljades till 28 mejerier sammanlagt 689,500 mark.
Redan 1907 uppgingo mejerilånen (till 113 mejerier) till ett belopp av
2,005,000 mark, och då ytterligare ett stort antal låneansökningar då
förelåg, så överfördes det nämnda året på framställning av senaten
ytterligare 500,000 mark till mejerilånefonden, varefter ytterligare kunde
utlånas år 1907 till 34 mejerier 989,000 mark och år 1908 till 7 mejerier
ett belopp av 209,000 mark. (Se Finska Lantbruksstyrelsens berättelse
för åren 1904, 1905, 1906, 1907 och 1908. Helsingfors 1906—1910).
Såsom härav framgår, har den finska mejerilånefonden flitigt tagits
i anspråk för det avsedda ändamålet; och enligt samstämmiga uppgifter
från såväl finska som utländska fackmän har denna lånefond varit i hög
5
Riksdagens skrivelse Nr 84.
grad ägnad till att befrämja mejerihan teringens utveckling i Finland,
icke minst genom den effektiva kontroll, varunder de mejerier kommit,
som erhållit lån ur fonden.
Då förhållandena inom stora delar av vårt land på detta område
äro mycket likartade med de finska förhållandena, så synes det därför,
som om den svenska staten icke längre borde dröja med att lämna de
mejerier, som därav äro i behov, samma, stöd, som de finska mejerierna
redan länge åtnjutit.
Inrättandet av eu dylik lånefond måste dessutom anses såsom ett
synnerligen betydelsefullt led i de åtgärder, som numera från det allmännas
sida vidtagas för det mindre jordbrukets upphjälpande. Det diktart,
att en sådan lånefond så gott som uteslutande skulle komma att
tagas i anspråk av sammanslutningar mellan mindre jordbrukare, för
vilka svårigheterna att på annat sätt få det nödiga rörelsekapitalet äro
störst. Och skall upplysningsarbetet, som nu bedrives ibland det mindre
jordbrukets idkare, kunna bliva fruktbärande, så är det nödvändigt att
tillse, att det vaknande intresset för att genom sammanslutningar av
denna art söka förbättra sin ekonomi, också på lämpligt sätt befordras.
Då härtill lägges, att svenska riksdagen redan anvisat medel till
en lånefond för bland annat anläggande av torvströfabriker, vilkas betydelse
för jordbrukets utveckling i eu trakt icke på långt när kan
jämnställas med betydelsen av ett andelsmejeri, så synas synnerligen goda
skäl tala för bildandet av en mejerilånefond, ur vilken nybildade andelsmejerier
kunde på billiga rånte- och betalniugsvillkor erhålla byggnadslån.
Huru dessa lån lämpligen skulle utlämnas, om låneförmedlingen,
såsom fallet är vid lån ur torvlånefonden, skulle ske direkt genom
kungl. lantbruksstyrelsen eller om den, såsom fallet är vid egnahemslånen,
de norrländska nyodlingslånen och fiskerilånen, skulle ske genom
vederbörande hushållningssällskap; vilka närmare bestämmelser, som
böra träffas såsom villkor för lån ur mejerilånefonden o. s. v., detta är
frågor, som lämpligast torde böra överlämnas åt en blivande utredning
att bestämma.’
Det utskott, som till behandling fått sig överlämnad den ifrågavarande
motionen, fann dess syfte synnerligen beaktansvärt och hemställde,
att ombuden ville till Kungl. Maj:t avlåta en underdånig skrivelse
i enlighet med motionärens förslag.
I sitt utlåtande anförde utskottet bland annat, att det därest eu
dylik lånefond skulle inrättas, naturligtvis vore svårt att bestämma,
vilken summa, som för ändamålet erfordrades. Inom vissa län behövdes
6 Riksdagens skrivelse Nr 84.
flera lån, under det att inom ett annat län fonden kanske ej alls behövde
anlitas. Det vore därför nödvändigt att i denna punkt b ava en grundlig
utredning. Inom utskottet hade den mening uttalats, att för närvarande
en summa av omkring 500,000 kronor måhända kunde anses lämplig.
Den tid, under vilken lånen borde amorteras, vore likaledes svår
att fixera, men kunde en tid av exempelvis 15 år anses skälig, varvid
lånen under de första åren borde vara fria från amortering. Likaledes
kunde såsom villkor för åtnjutande av dylika lån bestämmas, att medlemmarna
genom någon insats bidroge vid mejeriernas tillkomst.
Utskottet hade därjämte kommit till den uppfattningen, att förevarande
lån borde genom hushållningssällskapens förmedling utdelas,
enär sällskapet bäst och säkrast kunde bedöma, om och i vad mån
ifrågasatt andelsmejeri vore av behov av låneunderstöd ur fonden.
I anledning av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att ombuden
behagade till Kungl. Maj:t avlåta en underdånig skrivelse i fiågan,
och denna framställning blev också av ombuden bifallen.
Den ifrågavarande framställningen blev sedan av Kungl. Maj:t för
yttrande remitterad till kungl. lantbruksstyrelsen, där den blev liggande
till den 17 oktober 1914, då den av kungl. styrelsen avstyrktes med
följande motivering:
Behovet för andelsmejeri erna av tillgång på lån med billiga ränteoch
betalningsvillkor för uppförande av mejeribyggnader torde icke
kunna bestridas. Men svårigheterna för dem att erhålla dylika lån lära
ingalunda vara så stora, som i sagda motion framhållits, vilket ock
framgår av det stora antalet under de senare åren uppförda andelsmejerier.
Ett av skälen för sammanslutning i andelsföreningar är ju
även den större lättheten för dylika att anskaffa billigt byggnads- och
rörelsekapital, något som för den enskilde mejeriägaren ofta medför
svårigheter. Det syntes därföre lantbruksstyrelsen, som om ett bildande
av eu statens lånefond särskilt för andelsmejeriernas behov av billigt
byggnadskapital med uteslutande av enskilda mejeriägare knappast kunde
anses lämpligt. Då det därjämte under nuvarande förhållanden skulle
bliva nödvändigt, att, för att staten icke skulle behöva göra årliga föiluster
på en dylik lånerörelse, bestämma räntan för lånen så hög, att
andelsmejeri erna skulle kunna på i det närmaste samma villkor erhålla
lån av enskilda lånegivare, syntes det lantbruksstyrelsen som om åtminstone
för närvarande några åtgärder icke borde vidtagas i den av
hushållningssällskapens ombud angivna riktningen.
På grund av vad sålunda anförts avstyrkte kungl. lantbruksstyrelsen
bifall till den gjorda framställningen.
7
Riksdagens skrivelse Nr 84.
De av kungl. lan tbrukss tyr elsen anförda skälen äga emellertid icke
giltighet för Norrland. Åven om en sådan lånefond skulle vara av
mindre betydelse för de södra och mellersta delarna av landet med
deras i många avseenden mera utvecklade förhållanden, så kvarstår dock
för Norrland alltjämt det ifrågavarande behovet. Och då det gäller att
befordra utvecklingen i Norrland på ett visst område, så bör ju den
omständigheten, att den för det ifrågasatta målets vinnande avsedda åtgärden
är av mindre betydelse för det övriga landet, icke få utgöra
något skäl för att ej försöka få den genomförd för Norrland. Och
säkert är, att om man vill vidtaga kraftiga åtgärder för det norrländska
jordbrukets utveckling och särskilt vill befrämja Norrlands fortsatta inre
kolonisation, så får man icke lämna denna viktiga fråga obeaktad. Den
norrländska bonden må få aldrig så goda möjligheter att få sin odlingsmark
undersökt och utdikad och att få odlingsplan uppgjord och lån
beviljat för dess läggande under plog, ser han sig ej i stånd att få en
lönande avsättning för sina produkter och särskilt för sin mjölk, så
bliva alla de andra i och för sig viktiga och betydelsefulla åtgärderna
dock utan någon större praktisk betydelse för det syfte man med dem
velat fullfölja. Och då det i Norrland visat sig vara förenat med mycket
stora svårigheter att uppbringa nödigt anläggningskapital till ifrågasatta
nya andelsmejerier, så anser jag, att man såsom ett viktigt led i arbetet
för det norrländska jordbrukets utveckling och därmed också för Norrlands
fortsatta uppodling och kolonisation måste vidhålla fordran på att
möjlighet genom statens ingripande beredes de norrländska hushållningssällskapen
att till ifrågasatta nya andelsmejerier, som därav äro i behov,
på billiga rånte- och betalningsvillkor kunna utlämna mejerilån.
Då det emellertid för bedömande av denna fråga måste anses vara
av mycket stor betydelse att få utrett, huru detta behov ställer sig i
olika delar av Norrland, liar jag dels till statskonsulenten i mejerihushållning
och dels till mejerikonsulenterna m. fl. i de olika norrlandslänen
framställt följande frågor:
l:o. Hava vid inrättandet av nya andelsmejerier inom den del av
Norrland, där Ni haft Eder verksamhet förlagd, några svårigheter visat
sig med hänsyn till möjligheten att på billiga rånte- och betalningsvillkor
erhålla nödigt byggnads- och rörelsekapital?
2:o. Kan det för mejerihanteringens fortsatta utveckling inom
Norrland (respektive Edert län), anses vara av någon större betydelse,
att staten på lämpligt sätt ställer medel till hushållningssällskapets förfogande
i och för tillhandahållande åt nyinrättade andelsmejerier av
nödigt byggnads- och rörelsekapital?
8
Riksdagens skrivelse Nr 84.
På dessa frågor hava erhållits följande för det ifrågavarande spörsmålet
synnerligen belysande svar.
Statskonsulenten Gustaf Liljhagen skriver:
»Som inledning till besvarandet av dessa frågor vill jag lämna ett
utdrag av min berättelse till kungl. lantbruksstyrelsen för år 1912.
Smörproduktionen i hemmen är fortfarande avsevärd och står ej
långt efter den i mejerierna, vilket följande beräkning konstaterar. I
vårt land finnas nämligen något över 1,800,000 kor över 2 år. Man
kan beräkna, att av dessa -1,600,000 äro mjölkande. Såväl kontrollföreningarna
som mejeridriftstatistiken visar, att vi kunna beräkna en
medelmjdikning av minst 2,000 kilogram o per ko och år. Detta gör eu
mjölkmängd av 3,200,000,000 kilogram. År 1910 invägdes i mejerierna
i runt tal 1,012,000,000 kilogram, vilken mjölkmängd användes till
produktion av smör och ost. Gjorda beräkningar visa oss, att till direkt
konsumtion användes ungefär 200 kilogram oskummad mjölk per person
och år. Detta gör för år 1910, då invånareantalet i vårt land var
5,521,943, en summa av i runt tal 1,104,300,000 kilogram. Till utfodring
av djur in. m. kan beräknas ungefär 5 procent av hela mjölkmängden,
och härtill skulle således åtgå per år 160,000,000 kilogram. Lägges
nu den till mejerierna invägda mjölken till ost och smör till mjölken
för människo- och djurföda och summan fråndrages den i vårt land
producerade mjölkmängden, återstår eu mjölkmängd av över 900,000,000
kilogram. Det är denna kvantitet, som användes huvudsakligast till
smörberedning hos allmogen.
Då man betänker, att samma summa eller ungefär 900,000,000
kilogram utgör hela den mjölkmängd, som förädlas vid alla landets
mejerier, så inses lätt, vilka möjligheter, som ännu återstå i vårt land
för att driva den större mejerihanteringen framåt och vilka mejerianläggningar,
som ytterligare böra kunna komma till stånd.
Som regel kan sägas, att de förmögnare och mera tätt bebodda
trakterna hava numera mejerier, men däremot de fattigare och mera
glest bebyggda orterna sakna sådana.
Att få till stånd mejerier i de senare trakterna visar sig i allmänhet
mycket svårt och detta av brist dels på företagsamhet och dels,
och oftast, av brist på kapital för anläggning och drift. Det är icke
ovanligt, att en nybildad andelsmejeriförening får sin låneansökan hos
en bank avslagen på den grund, att de ej kunna ställa nog god säkerhet.
»Alla medlemmarna i föreningen», svarades det mig en gång av en
bankman, »äro ej tillsammans vederhäftiga för lånet.»
På ovanstående fråga nr 1 kan jag därför svara följande:
9
Riksdagens skrivelse Nr 84.
Min erfarenhet är att i vissa delar av Norrland och isynnerhet
glest bebyggda trakter mejerianläggningar icke kunnat komma till stånd,
då det ej varit möjligt att erhålla lån på billiga villkor.
Som svar på nr 2 kan jag svara: att med all säkerhet det skulle
vara av största betydelse för att kunna driva fram mejerihanteringen —
icke allenast i Norrland utan även i det övriga Sverige — om staten
ställde medel till förfogande i och för tillhandahållande åt nyinrättade
andelsmejerier av nödigt byggnads- och rörelsekapital».
Sekreteraren i Kopparbergs läns hushållningssällskap direktör Bengt
Torssell meddelar, att det i Dalarna finnes minst 15 socknar, som ännu
ej hava något ordnat mejeri och att i vissa socknar, där mejeri finnes,
flera behövde anläggas, och tillägger därefter: »då, även med den
penningtillgång, som i detta län torde finnas, det i alla händelser måste
högst betydligt underlätta föreningsbildande och därmed avsett mejeriföretag,
om man ser sig i tillfälle för byggnader och uppsättning kunna
erhålla fördelaktigt lån, tror jag, att det även för Dalarnes mjölkhushållning
vore till stor nytta, om där funnes sådana att tillgå. Man frågar
också ibland å sekreterareexpeditionen, om icke mejeribyggnadslån kunna
av hushållningssällskapet erhållas.»
Ifrån Gävleborgs län har jag icke erhållit något svar å min förfrågan.
Länsagronomen i Västernorrlands län Algot Lägervall har lämnat
följande svar:
»Edert ärade brev av den 20 november, som kom mig tillhanda
lör några dagar sedan, förde till nytt liv länge närda förhoppningar
om ytterligare framgång uti och utveckling av det nordliga Sveriges
mejerihantering och jordbruk, och om jag i min mån nu möjligen kan
bidraga härtill förmedels några upplysningar om förhållandena inom
Västernorrlands län, avsedda att stödja eder motivering för en framställning
till riksdagen att bevilja billiga lån till anläggning och drift
av andelsmejerier i Norrland, så gör jag naturligtvis detta ofantligt
gärna och uttalar på samma gång en livligt känd förhoppning om att
eder blivande framställning i denna sak måtte vinna riksdagens bifall.
Mjölkboskapsskötseln inom Västernorrlands län har numera nått
en sådan utveckling, att den behöver de bästa möjliga anordningar för
förädling av dess produkter, som ökas för varje år. Inom vissa och
stora distrikt, där industrien slagit sig ned som kraftigast, är visserligen
icke mejeridrift nödig i vanlig grad, ty där förbrukas mjölken
direkt, med möjligen en ordnad mjölkhandel såsom mellanhand, men
inom övriga trakter, som också äro hänvisade att taga sina huvudBihang
till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 36 höft. (Nr 84—85.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 84.
sakliga inkomster av jordbruket genom ladugården, är en ordnad mejeridrift
nödvändig, för så vitt ej utvecklingen på detta område skall avstanna
eller rent av gå tillbaka. Detta har även stått fullt klart för dem, som
närmast haft och hava åt sig anförtrott uppdraget att tillvarataga och
föra framåt denna gren av lanthushållningen, och från deras sida har
visserligen gjorts vad rimligen kunnat göras under nuvarande förhållanden,
men att resultatet av detta arbete bort vara bättre äro de själva de
första att erkänna.
Vid förarbeten för en andelsmejerianläggning möter det i regel
inga egentliga hinder att få tecknade det nödiga antalet kor, att sämjas
om platsen för anläggningen, att få lämplig styrelse, att enas om mejeritypen
o. s. v., men när så den ekonomiska delen av frågan skall lösas,
gå meningarna isär och det hela går om intet. Kunde därför genom
statens mellankomst nödigt anläggnings- och driftkapital mot billiga
rånte- och amorteringsvillkor ställas till nya mejerianläggningars förfogande,
så skulle detta, det största hindret, vara undanröjt för tillkomsten
av det bästa stödet för utvecklingen av det norrländska jordbruket:
nämligen en vitt utdelad andelsmejeridrift. Den lämpligaste förmedlaren
av en eventuell statens mejerilånerörelse är hushållningssällskapen, som
på så många andra Iåneområden fått sig anförtrott att vara mellanhanden,
och vilka förtroenden de hittills motsvarat i den grad, att allmänheten
ger sig in på deras låneformer utan minsta tvekan. Med
anledning härav kan med säkerhet förutsägas, att eu ny möjlighet till
lån å det av eder nu påtänkta området genast skall omfattas med
belåtenhet och utnyttjas i den grad, att mejerilånerörelsen blir av den
största och mest omfattande betydelse för det norrländska jordbrukets
framtid.
Lägges härtill, att mejeri hanteringens egen fortsatta utvecklinginom
länet i högsta grad skulle befrämjas av den nya lånerörelsen, så
ligger även häri ett tungt vägande skäl för att önska framgång åt Eder
motion i riksdagen.»
Angående förhållandena i Jämtlands län har förre mejerikonsulenten
direktören Per Sylvan lämnat en utförlig redogörelse, ur vilken
meddelas följande utdrag:
»Vid bildandet av mejerisammanslutningar i vårt län har man gått
efter olika mönster i fråga om principerna för kapitalanskaffningen:
l:o. Dels har man utgått från den rena aktiebolagsprincipen med
aktieteckning samt på aktierna inbetalt större delen av erforderligt byggnadskapital
och resten har täckts genom upplåning.
2:o. Dels har man moderniserat aktieprincipen till ungefär halv
11
Riksdagens skrivelse Nr 84.
andelsprincip och tecknat andelar eller lotter i förhållande till brukade
hektar odlad jord och på dessa andelar inbetalt större delen av behövliga
byggnadskapitalet och resten av behövligt kapital har anskaffats
genom lån.
3:o. Slutligen hava vi några sammanslutningar, där den rena
andelsprincipen genomförts, d. v. s. medlemmarne hava med lika ansvar
upplånat allt behövligt kapital för anläggning och rörelse samt i stadgarne
inrymt tiden för skuldens återbetalande (ex. 15 år) samt huru
därefter den gemensamma egendomen skall fördelas på medlemmarne
andels för delningen).
Nu är det så, att mejerirörelsen egentligen har utvecklat sig inom
de bördigare och mera tätt bebyggda delarna av Jämtland (silurområdet),
där den jordbrukande befolkningen är övervägande självägande och innehar
ganska god ekonomisk ställning.
Det är huvudsakligen härstädes som mejerihanteringen går framåt
och här hava mejerisammanslutningarna företrädesvis tagit sådana former,
som äi-o omnämnda under punkt 1 och 2.
Man torde val kunna påstå, att egentliga svårigheter härstädes
icke förekomma för att få erforderligt kapital för startandet av nya
mejeriföretag.
Annorlunda är förhållandet på de trakter inom länet, där jordbrukarne
mera allmänt icke äro självägande eller där på grund av dåliga
kommunikationer m. in. jordbruksintresset är mera svagt. I dylika
trakter spelar mejerirörelsen i vårt län knappast någon roll alls. Sålunda
tinnes t. ex. icke något mejeri i provinsen Härjedalen och endast undantagsvis
förekommer något mejeri i Jämtlands nordligaste, sydligaste och
östligaste delar.
Vill man försöka föra fram mejerihanteringen i dessa trakter blir
det nog nödvändigt att bedriva en på sakkunskap grundad kraftig agitatorisk
verksamhet och se till att erforderligt byggnads- och rörelsekapital
för nya mejerianläggningar på billiga villkor kan erhållas. Här
torde typ 3 av våra mejerisammanslutningar bäst passa.
Som svar på frågan nr 1 vill jag säga, att några större svårigheter
icke visat sig med hänsyn till möjligheten att på billiga villkor
(mot vanlig bankränta) erhålla nödigt byggnads- och rörelsekapital därför
att den livskraftiga mejerirörelsen för närvarande är knuten till
länets burgnare jordbruksbefolkning.
Frågan nr 2 är svårare att besvara.
Vill man driva ut mejerirörelsen på trakter, där den på grund av
förutnämnda orsaker ännu ej fått fotfäste, t. ex. i södra, norra och östra
12
Riksdagens skrivelse Nr 84.
delarna av Jämtland samt i hela provinsen Härjedalen, så torde det nog
vara av betydelse att staten på lämpligt sätt'' ställer medel till förfogande
i och för tillhandahållande åt nyinrättade andelsmejerier, av nödigt
byggnads- och rörelsekapital.»
Mejerikonsulenten B. Unger i Västerbottens län skriver:
»På. den första frågan, om det vid inrättandet av nya andelsmejerier
inom Västerbottens län yppat sig några svårigheter med hänsyn
till möjligheten att på billiga rånte- och betalningsvillkor erhålla
nödigt byggnads- och rörelsekapital, kan jag svara, att sådana svårigheter
i regel äro för handen och att dessa svårigheter äro de värsta,
som möta vid anläggande av nya andelsmejerier här inom länet.
Vad den andra frågan beträffar, huruvida det för mejerihanteringens
fortsatta utveckling inom länet anses vara av någon större betydelse,
att staten på lämpligt sätt ställer medel till hushållningssällskapets förfogande
i och för tillhandahållande åt nyinrättade mejerier av nödigt
byggnads- och rörelsekapital, kan därpå svaras, att det otvivelaktigt
måste vara av allra största betydelse för mejerihanteringens fortsatta
utveckling i länet, om medel till byggnads- och rörelsekapital på detta
sätt bleve tillgängliga vid startande av nya mejeriföretag, ävensom att,
därest sådana medel ej kunna uppbringas, allt fortfarande en hel del
orter, som äro i behov av en ordnad mejerihantering, komma att sakna
sådan och till följd härav få en dålig avsättning och dålig valuta för
mjölken.
Vad i övrigt Västerbottens län beträffar äro dess samtliga nu
varande andelsmejerier belägna nere mot kusten, under det att lappmarken
och övriga delar sakna sådana. Men även inom dessa senare
områden skulle med säkerhet mejerihantering i någon form vara behövlig.
För att emellertid kunna ordna den saken i dessa trakter fordras
enligt mitt förmenande just tillgång till nödiga lån för byggnads- och
rörelsekapital.
En sak, som särskilt skulle göra här omnämnda tillgången på
byggnads- och rörelselån nödvändig i detta län är, att så gott som samtliga
mejerier tillverka ost och denna ost bör lagras minst 8 månader.
Härigenom har man å ett nyanlagt mejeri ej några inkomster att räkna
på förr än efter cirka 1 år, sedan mejeriet börjat sin verksamhet.
Den norrländske jordbrukarens ekonomiska ställning måste väl i
allmänhet anses något sämre än hans yrkesbröders i landets sydligare
delar och detta bör väl även vara ett skäl för att den här omnämnda
lånefrågan begränsas till de norrländska länen, som för övrigt även hava
de största utvecklingsmöjligheterna efter vad det kan synas.»
13
Riksdagens skrivelse Nr 84.
I samma riktning- går ett av f. mejerikonsulenten Johan Söderblom
lämnat uttalande i frågan.
Slutligen har länsmejerskan Anna Gustafsson, som inom Norrbottens
län fullgör de tjänsteåligganden, som tillkomma en mejerikonsulent,
anfört följande:
»På Eder fråga: ''Hava vid inrättandet av nya andelsmejerier i
Norrbotten några svårigheter visat sig med hänsyn till möjligheten att
på billiga rånte- och betalningsvillkor erhålla nödigt byggnads- och
rörelsekapital?’ kan svaret endast bliva, att svårigheterna ha varit både
många och stora.
Då jordbrukarna inom länet i allmänhet få betraktas som småbrukare,
enär blott en ringa del av deras ägande jord är lagd under
kultur, ha de icke i likhet med jordbrukare inom andra delar av landet
möjlighet att vid bildande av mejeriföreningar inbetala någon nämnvärd
insats, utan äro hänvisade att upptaga lån för mejerianläggningen och
för mejeridriften under de första månaderna.
Det har hänt under penningedyra tider, att mejerierna varit tvungna
att i bank betala eu så hög ränta som 7 72 procent. Och ändå har det
under stundom varit rätt svårt att erhålla nödiga medel ens till det
priset, enär de enskilda bankerna hellre lämna ut lån till trävara- eller
annan större industri än till en handfull småbönder, även om dessa
kunna ställa fullgod säkerhet. Under sådana förhållanden har det icke
varit lätt för våra små andelsmejerier att kunna förränta och amortera
skulderna samt samtidigt månatligen med någotsånär gällande priser
betala den invägda mjölken. Jordbrukarna äro här uppe mera än på andra
ställen i behov av att regelbundet erhålla likvid för sin mjölk, då denna
är den enda säljbara lantmannaprodukt, som hittills producerats.
Att de ekonomiska svårigheter, som vår unga mejerihantering haft
att kämpa med, delvis kunnat övervinnas, är de senare tidernas för
jordbrukets utveckling intresserade landshövdingars förtjänst. De ha
beredvilligt tagit del av framlagda förslag, och när penningebekymren
varit alltför stora, ha de ingripit och i regel utverkat billigare lån.
Svaret på den andra frågan: ''Kan det för mejerihanteringens
fortsatta utveckling inom Norrbottens län anses vara av någon större
betydelse, att staten på lämpligt sätt ställer medel till hushållningssällskapets
förfogande i och för tillhandahållande åt nyinrättade andelsmejerier
av nödigt byggnads- och rörelsekapital?’ framgår av det, som
redan sagts.
Det är icke mera än den svenskspråkiga delen av Norrbottens
kustland som nämnvärt berörts av mejerihanteringen. De inre delarna
14
Riksdagens skrivelse Nr 84.
av länet och linnbygden äro ännu, med undantag av några få byar,
utan mejeri. Dessa trakter ha stora utvecklingsmöjligheter, och då
mejerihanteringen även här uppe visat sig vara det enda. rätta medlet
att skapa jordbruksintresse, men penningar mot moderat ränta äro mer
eller mindre svåra att anskaffa, måste en statens av hushållningssällskapet
förmedlad lånerörelse bliva till stort gagn för mejerihanteringen.
Det vore fördelaktigt för Norrbottens mejerihantering att i större
utsträckning än hittills ägna sig åt osttillverkning, då det vid de försök,
som blivit gjorda, visat sig, att denna givit ett större utbyte än smörberedning.
Men härför nödigt rörelsekapital saknas. Att såsom hittills
laborera med tillfälliga lån, stundom så kallade handlån, för mjölklikviderna
under ostens mognande kan endast undantagsvis tillgripas.
Att mejerihanteringen är stadd i utveckling, framgår av nedanstående
exempel:
Hvitå—Högsö andelsmejeri invägde under mejeriets andra arbetsår,
1906, 157,923 kilogram mjölk, år 1913 287,500 kilogram och år 1914
285,000 kilogram.
Råne älvdals mejeri invägde under sitt första arbetsår, 1910,
439,903 kilogram mjölk och år 1914 1,355,466 kilogram. 1 mjölklikvider
utbetalades vid samma mejeri år 1910 kronor 33,749: 8 0 samt
år 1914 kronor 119,014: 6 9.
Vid Nederkalix andelsmejeri invägdes under första arbetsåret, 1909
—1910, 411,240 kilogram mjölk och under 1914 1,107,000 kilogram.
Omsättningen var här under första året kronor 44,000: — och under
1914 kronor 128,000: —
Skall mejerihanteringen, Norrbottens jordbruks förnämsta inkomstkälla,
kunna gå stadigt framåt, måste den på allt sätt stödjas.»
Av denna utredning torde med all önskvärd tydlighet framgå, att,
huru giltiga de av kungl. lantbruksstyrelsen anförda skälen än kunna
vara för de övriga delarna av vårt land, så gälla de icke för Norrland.
Uttalandena av såväl statens egen konsulent på detta område som också
av de personer, som genom sin verksamhet i respektive hushållningssällskaps
tjänst bäst varit i tillfälle att sätta sig in i de hithörande förhållandena,
visa tydligt, av vilken stor betydelse det måste anses vara
för mejerihanteringens fortsatta utveckling inom Norrland, att de planerade
mejerianläggningarna genom statens mellankomst beredas tillfälle
att på billiga villkor erhålla nödigt byggnads- och rörelsekapital.
15
Riksdagens skrivelse Nr 84.
Genom att begränsa frågan endast till de sex nordligaste länen,
som äro i största behov av det ifrågavarande stödet, vinnes också den
fördelen, att de penningemedel, som för detta ändamål behöva disponeras,
bliva ganska begränsade. Hushållningssällskapens ombud beräknade,
att ett belopp av 500,000 kronor skulle behövas, om fonden skulle vara
tillgänglig för alla hushållningssällskap. Då lånebehovet på detta område
otvivelaktigt är störst i norra Sverige, torde därföre, om lånefonden
inskränkes till att gälla endast denna del av landet, ett belopp av
300,000 kronor få anses vara tillräckligt för att möta lånebehovet under
den närmaste framtiden.
Under nu rådande tidsförhållanden torde det dock komma att möta
betänkligheter att till en lånefond avsätta även detta mindre belopp.
Möjligheter saknas emellertid icke att på annat sätt kunna tillgodose det
kreditbehov, om vilket det här är fråga.
Riksdagen har förra året på Kungl. Mapts förslag beslutat att bereda
de nya jordbrukskassorna nödig kredit genom att medgiva att för
varje centralkassa, som vinner godkännande från det allmännas sida, må
från riksgäldskontor till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens
obligationer till ett värde av 100,000 kronor att av riksbanken innehavas
såsom gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser.
Man skulle nu kunna tänka sig den möjligheten, att staten på samma
sätt skulle kunna till de olika hushållningssällskap, som önska åt nyinrättade
andelsmejerier bereda nödig för! ags kredit, överlämna obligationer
till visst belopp att av sällskapen användas såsom hypotek för de
lån, som de komma att förmedla åt nybildade andelsmejerier. Med ett
sådant hypotek borde det ej för hushållningssällskapen möta allt för
stora svårigheter att på rimliga rånte- och betalningsvillkor erhålla de
för denna lånerörelse behövliga penningemedlen. En mycket avsevärd
olägenhet kommer dock alltid att vidlåda en sådan lösning av kreditfrågan,
nämligen den att varje hushållningssällskap i så fall måste själv
verkställa upplåningen av de för lånerörelsen behövliga medlen. Härtill
kommer, att denna upplåning helt naturligt kommer att möta en del
svårigheter på grund därav, att amorteringstiden, om låneförmedlingen
skall kunna motsvara det med den avsedda syftet, måste utsträckas över
en längre tidsperiod, t. ex. 10 till 15 år.
På grund härav måste denna lösning av frågan anses, om icke
omöjlig, så dock mindre tilltalande.
Långt enklare ställer sig frågan, om hushållningssällskapen kunde
få de för låneförmedlingen avsedda medlen t. ex. ifrån folkpensioneringsfonden,
för vars medelsförvaltning en särskild kommitté för närvarande
16
Riksdagens skrivelse Nr 84.
håller på att uppgöra förslag till närmare bestämmelser. Med hänsyn
till de allmänna uppgifter, som denna fonds medels förvaltning anses
böra tillgodose utöver och vid sidan av den rena penningeförvaltningen,
synes det vara ganska rimligt, att någon mindre del av fonden finge
användas för tillgodoseende av det ifrågavarande kreditbehovet. I detta
avseende har man ett synnerligen beaktansvärt föredöme i det sätt, på
vilket den tyska folkpensioneringsfonden placerat sina tillgångar. Enligt
en sammanställning, av vilken jag blivit i tillfälle att taga del i kungl.
pensionsstyrelsen, uppgick det belopp, som den 31 december 1913 var
utlånat för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, såsom för markförbättringar,
vattenavlednings- och bevattningsändamål, mosskultur,
skogsodling, vägbyggnader och andra mindre kommunikationsföretag,
kreatursavelns höjande, lindring av foderbrist och dylikt, till ett sammanlagt
belopp av icke mindre än 119,675,614 mark, med en räntesats av 3—4}U %.
Det synes då icke vara orimligt, om även utav den svenska folkpensioneringsfonden
någon mindre del kunde få användas för tillgodoseende
av det mindre jordbrukets kreditbehov. Och då det måste anses
vara en i hög grad behjärtansvärd uppgift att genom underlättande av
andelsmejeriers uppkomst bereda de små jordbrukare i norra Sverige
möjlighet att få avsättning för den viktigaste av deras jordbruksprodukter,
så synes det böra ligga mycket nära till hands, att det jämförelsevis
lilla belopp, som skulle erfordras för detta viktiga måls vinnande, ställes
till förfogande av folkpensioneringsfonden. Med hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare behöver fonden säkerligen icke löpa någon risk,
att de utlånade penningemedlen icke ordentligt skola åter inflyta till fonden.
Angående det sätt, på vilket kreditfrågan i detalj bör ordnas, kan
en enskild motionär naturligtvis ej lämna några närmare anvisningar, utan
torde den frågan lämpligen böra överlämnas åt Kungl. Maj:ts prövning.
Mejerihanteringens stora betydelse för det svenska jordbruket och
dess framtida utveckling torde ligga i öppen dag. Särskilt är ett väl
utbildat mej eri väsen av vikt för Norrland, varest ett bärkraftigt jordbruk
måste baseras på foderväxtodling och kreatursskötsel.
Också hava, såsom i motionen framhålles, på senare tider från
det allmännas sida vidtagits åtskilliga åtgärder till mejerihanteringens
befrämjande. I sådant hänseende erinrar motionären om åtgärderna för
beredande av bättre avsättningsmöjligheter för våra mejeriprodukter,
för höjande av det svenska exportsmörets beskaffenhet, för utbildande
av duglig mejeripersonal o. s. v. Emellertid har hitintills en viktigfråga
av statsmakterna lämnats opåaktad, nämligen den om understöd
-
17
Riksdagens skrivelse Nr 84.
jande av tillkomsten av ett tillräckligt antal mejerianläggningar. I detta
avseende beslöt visserligen hushållningssällskapens år 1910 samlade
ombudsmöte, på motionärens förslag, en skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
med hemställan om åtgärder lör inrättande av en lånefond för utlämnande
av lån till nya andel smejerier. Sedan emellertid skrivelsen blivit
av lantbruksstyrelsen avstyrkt, har densamma ej föranlett vidare åtgärd.
I den föreliggande motionen har motionären för Norrlands och
Dalarnas vidkommande upptagit den tanke, som låg till grund för nyssnämnda
framställning.
Till belysande av ifrågavarande spörsmåls betydelse för skilda
delar av Norrland har motionären hänvänt sig dels till statskonsulenten
i mejerihushållning och dels till hushållningssällskapens mejerikonsulenter
in. fl. i de olika norr]andslänen.
Av den utredning i ämnet, som av motionären förebragts och för
vilken i motionen närmare redogöres, synes framgå, att åtgärder från
statens sida i syfte att underlätta tillkomsten av nya mejeriföretag i de
nordliga länen äro av behovet påkallade. Riksdagen delar i sådant hänseende
motionärens uppfattning att statens mellankomst bör gå ut på,
att möjlighet beredes nyinrättade andelsmejerier att förmedelst lån erhålla
nödigt byggnads- och rörelsekapital.
Vad beträffar frågan om lämpligaste formen för de för ändamålet
erforderliga medlens anordnande lärer densamma ej kunna avgöras utan
en ingående och noggrann utredning. Motionären ifrågasätter i sådant
avseende i första rummet upprättandet av en statens lånefond samt,
därest detta från statens sida skulle möta betänkligheter, antingen en
finansiering i anslutning till vad av föregående års riksdag på Eders Kungl.
Maj:ts förslag beslöts för beredande av kredit åt de s. k. jordbrukskassorna,
vilket beslut innebar, att statens obligationer skulle kunna
lämnas såsom pant för kassornas låneförbindelser i riksbanken, eller ock
att de erforderliga medlen ställdes till förfogande från folkpensioneringsfonden.
I samtliga fall skulle länen förmedlas genom vederbörande
hushållningssällskap.
Utan att i frågans nuvarande läge kunna intaga någon bestämd
ståndpunkt vill riksdagen såsom sin åsikt uttala, att den för jordbrukskassornas
finansiering beslutade kreditformen näppeligen synes för ifrågavarande
ändamål lämplig, utan att i stället någon av de övriga i motionen
föreslagna utvägarna bör komma till användning.
I likhet med motionären håller riksdagen före, att lånen i detta
såsom i flera liknande fall böra förmedlas genom vederbörande hushållningssällskap.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 36 höft. (Nr 84—85.) 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 84.
Vad beträffar de närmare villkoren för lånens erhållande synes räntan
å desamma ej böra sättas lägre än den, som staten själv får erlägga för
sina upplånade medel. På det att återbetalningen av lånen ej må bliva
alltför betungande torde amorteringstiden böra göras tämligen lång och
icke bestämmas kortare än till 15 år.
Motionärens hemställan går ut på, att den föreslagna lånerörelsen
skulle komma såväl Norrland som ock Dalarna tillgodo. Emellertid
torde det kunna ifrågasättas, huruvida förhållandena i Dalarna och
Gävleborgs län äro av beskaffenhet att påkalla statens mellankomst uti
ifrågavarande hänseende. Utan att härutinnan vilja göra något bestämt
uttalande håller riksdagen dock före, att utredningen i varje fall bör
omfatta jämväl sistnämnda landsdelar.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, på vilket sätt och i
vilken omfattning nödiga medel må kunna såsom lån ställas till förfogande
åt de hushållningssällskap inom Norrland och Dalarna, som vilja
åt nyinrättade andelsmejerier, vilka därav äro i behov, tillhandahålla
nödigt byggnads- och rörelsekapital, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill en dylik utredning må kunna föranleda.
Stockholm den 13 maj 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.