Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande användningen av s. k. förtyngning smedel vid läderberedningen i riket.

1917-05-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1917:149, Skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande användningen av s. k. förtyngning smedel vid läderberedningen i riket.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse. Nr .1-19.

7

N:r 149.

Godkänd av första kammaren den 16 maj 1917.

Godkänd av andra kammaren den 16 maj 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande

användningen av s. k. förtyngning smedel vid

läderberedningen i riket.

(Första kammarens 2:a tillfälliga utskotts utlåtande nr 17).

(Andra kammarens 3:e tillfälliga utskotts utlåtande nr 8).

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion tiar framhållits behovet därav

att utredning verkställdes beträffande i vilken omfattning landets garveriidkare

vid läderberedning begagnade s. k. förtyngningsmedel, samt att

åtgärder vidtoges till förhindrande av användningen av en sådan beredningsmetod.

Förevarande fråga har, enligt vad riksdagen har sig bekant, bland

annat varit föremål för uppmärksamhet uti ett av sko- och läderbranchens

fabrikant- och grossist förening avgivet yttrande över den så kallade patentlagstiftningskommitténs

betänkande med förslag till lag mot illojal

konkurrens in. in. Vidare har svenska skofabrikantföreningen uti en till

riksdagens vederbörande utskott avlämnad skrivelse huvudsakligen framhållit,

att det med hänsyn till den på senare åren allt mer tilltagande

användningen av förtyngt läder syntes föreningen påkallat, att tillverkningen

särskilt av förtyngt bottenläder, i den mån så ske kunde, snarast

möjligt förbjödes, enär sådant läder vore mindre slitstarkt och för

skotillverkningen i alla hänseenden synnerligen olämpligt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 149.

Riksdagens vederbörande utskott hava uti sina till riksdagen avgivna

betänkanden jämväl åberopat sig på utländska arbeten och utländsk

lagstiftning uti förevarande ämne, nämligen dels eu i betänkandena

återgiven artikel uti ett på tyska språket av J. Scbmidt och A.

Wagner utgivet arbete, benämnt »Gerberei—Techniches Auskunftsbuch

för die gesamte Lederindustrie», dels ock tyska och österrikiska lagar

till förhindrande av konstgjord föryngring av läder eller av försäljning

utav förtyngt läder utan särskilt angivande därav.

Enligt vad riksdagen inhämtat, ligger mineralämneshalten hos vanligt

läder (hänfört till lufttort läder) ungefär mellan 0,25 och 1,6% och

är lägre hos svedda lädersorter än hos kalkbehandlade. Eu halt av mer

än 1 % tyder vanligen på dåligt utförande av hudens reningsbehandling

(otillräckligt avlägsnande av kalken från kalkbladen) eller på användning

av mineralämnesrika garvämnesextrakt (sulfitbehandlade extrakt)

eller på tillsats av magnesiasalter till garvlutama för att påskynda garvningen

eller på appretering av lädret med mineralämnen (lera eller dylikt)

och en halt över 2 % på förtyngring med mineralämnen. I händelse

av förtyngning så överskrides denna gräns vanligen väsentligen

så, att emellanåt erhålles eu mineralämneshalt av 20 %. Av mineraliska

förtyngningsmedel användas huvudsakligen klorbarium, bariumsulfat (bildat

i lädret genom omsättning), mera sällan koksalt, svavelsyrad magnesia,

blysalter (salpetersyrat eller ättiksyra! bly).

Såsom framhållits uti svenska skofabrikantföreningens ovanberörda

skrivelse, hava under senare år vid vårt lands läderfabriker och garverier

olika metoder för lädrets förtyngning i ökad omfattning kommit till

användning liksom ock graden för förtyngning ökats. Av nyss åberopade

skrivelse framgår, att den lojala industriens representanter med

tillfredsställelse skulle hälsa tillkomsten av en lagstiftning, åsyftande att

omöjliggöra denna i allmänhet i illojalt konkurrenssyfte företagna varuförsämring.

Riksdagen anser det vara ådagalagt, att det allmänna användandet

av ifrågavarande förtyngningsförfarande måste komma att medföra menliga

resultat i fråga om beskaffenheten av det läder, som föres i marknaden

och följaktligen å de fabrikat, vari detta läder ingår såsom beståndsdel

i större eller mindre utsträckning. Alldeles särskilt komma givetvis dessa

menliga följder att framträda beträffande skoindustrien och handeln med

skodon. Det torde kunna framhållas, att, enligt vad erfarenheten synes

giva vid handen, läderförtyngning medelst gängse förtyngningsmetoder icke

blott åstadkommer, att lädret erhåller mindre slitstyrka, utan även med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 149.

9

för risk för att skodon, vari förtyngt läder använts till sulor, kunna

bliva i sin helhet förstörda genom inverkan av de såsom förtyngningsmedel

använda kemiska produkterna. Bortsett emellertid från frågan

om förtyngningens inverkan å det förtyngda lädrets kvalitet, måste

emellertid denna metod att på konstlat sätt åstadkomma en viktförhöjning

hos en efter vikt försåld vara, framstå såsom förkastlig.

Det kan även påpekas, att ett lättare läder underlättar exporten,

emedan alla tullar beräknas efter vikt och att ju lättare eu sko är, ju

mindre tull drager den. Härtill kommer, att det vid all skotillverkning

gäller såsom en eftersträvansvärd dygd att skodonen göras så lätta som

möjligt.

Vid nu angivna förhållanden har rikdagen i likhet med motionären

ansett den konstaterade tendensen av ett allt allmännare användande

utav förtyngningsmedel vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde

undgå uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Motionären har här berört ett område, varåt svensk lagstiftning hittills

icke ägnat någon vidsträcktare uppmärksamhet, varuförfalskningens

gebit. Vårt land kraftiga utveckling i industriellt hänseende har emellertid

åstadkommit, att under senare tider allt oftare och beträffande allt

flera förhållanden rests krav å lagbestämmelser till den konsumerande

allmänhetens skydd gent emot vissa producenters bristande hänsyn till

nämnda allmänhets berättigade anspråk att erhålla en med avseende å

de vid varans salubjudande utfästa egenskaper och det betingade priset

fullgod vara.

Att med tillämpning av nu gällande lag åstadkomma ett erforderligt

skydd gent emot den sig allt mer utbredande läderförtyngningen

lärer icke vara möjligt. Ifrågasättas kan, huruvida icke, åtminstone i

vissa fall, exempelvis där läder uttryckligen försålts såsom oförtyngt, den i

22 kapitlet 13 § 2 stycket strafflagen givna bestämmelse om straff för

den säljer »mängt för omängt», kan anses tillämplig, men någon praktisk

erfarenhet härom synes icke föreligga, och under alla omständigheter

torde näppelägen enbart genom straffbestämmelser kunna uppnås

något skydd av effektiv beskaffenhet.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att ovan omförmälta

förslag till lagstiftning emot s. k. illojal konkurrens, såsom vilande på

väsentligen andra grunder än dem, varå motionärens förevarande framställning

baserats, icke innebär någon lösning av det genom motionen

väckta spörsmålet.

En sådan synes kunna uppnås allenast genom en speciallagstiftning,

varigenom stadgas förbud för användande vid läderberedningen av

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 sand. 41 höft. (Nr 147—149.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 149.

vissa ämnen avsedda för lädrets förtyngning. Av de omständigheter,

som i ärendet förebragts, torde emellertid framgå, att utredning erfordras

med avseende å ett eventuellt dylikt förbuds omfattning beträffande

otillåtna förtyngningsmedel. Att sådant förbud måste kombineras med

därav föranledda bestämmelser rörande importen av läder ävensom bestämmelser

rörande kontrollen å efterlevnaden av förbudet är uppenbart,

men torde jämväl den närmare utformningen av dylika bestämmelser

böra bero av den utredning i ämnet, som riksdagen ifrågasatt, varvid i

samtliga dessa avseenden utländsk lagstiftning på samma område i ej

ringa grad torde kunna tjäna till ledning. Riksdagen vill beträffande

denna utredning betona, att vid densamma uppmärksamhet även bör

ägnas åt den i den åberopade tyska artikeln framförda tanken på stadgande

om försäljning av sulläder efter mått i likhet med rådande praxis

beträffande ovanläder. Om en sådan försäljningsform kunde tänkas

praktiskt genomförd, bortfölle nämligen den ekonomiska lockelsen till

hela förtyngningsförfarandet.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagon anhålla, det täcktes

Eders Kungl. Maj:t, efter utredning rörande användning av s. k. förtyngningsmedel

vid läderberedningen inom riket, vidtaga de åtgärder,

vartill en dylik utredning kunde giva anledning.

Stockholm den 16 maj 1917.

Med undersåtlig vördnad

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.