Skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande användningen av s. k. förtyngning smedel vid läderberedningen i riket.
1917-05-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1917:149, Skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande användningen av s. k. förtyngning smedel vid läderberedningen i riket.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse. Nr .1-19.
7
N:r 149.
Godkänd av första kammaren den 16 maj 1917.
Godkänd av andra kammaren den 16 maj 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående, utredning beträffande
användningen av s. k. förtyngning smedel vid
läderberedningen i riket.
(Första kammarens 2:a tillfälliga utskotts utlåtande nr 17).
(Andra kammarens 3:e tillfälliga utskotts utlåtande nr 8).
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion tiar framhållits behovet därav
att utredning verkställdes beträffande i vilken omfattning landets garveriidkare
vid läderberedning begagnade s. k. förtyngningsmedel, samt att
åtgärder vidtoges till förhindrande av användningen av en sådan beredningsmetod.
Förevarande fråga har, enligt vad riksdagen har sig bekant, bland
annat varit föremål för uppmärksamhet uti ett av sko- och läderbranchens
fabrikant- och grossist förening avgivet yttrande över den så kallade patentlagstiftningskommitténs
betänkande med förslag till lag mot illojal
konkurrens in. in. Vidare har svenska skofabrikantföreningen uti en till
riksdagens vederbörande utskott avlämnad skrivelse huvudsakligen framhållit,
att det med hänsyn till den på senare åren allt mer tilltagande
användningen av förtyngt läder syntes föreningen påkallat, att tillverkningen
särskilt av förtyngt bottenläder, i den mån så ske kunde, snarast
möjligt förbjödes, enär sådant läder vore mindre slitstarkt och för
skotillverkningen i alla hänseenden synnerligen olämpligt.
8
Riksdagens skrivelse Nr 149.
Riksdagens vederbörande utskott hava uti sina till riksdagen avgivna
betänkanden jämväl åberopat sig på utländska arbeten och utländsk
lagstiftning uti förevarande ämne, nämligen dels eu i betänkandena
återgiven artikel uti ett på tyska språket av J. Scbmidt och A.
Wagner utgivet arbete, benämnt »Gerberei—Techniches Auskunftsbuch
för die gesamte Lederindustrie», dels ock tyska och österrikiska lagar
till förhindrande av konstgjord föryngring av läder eller av försäljning
utav förtyngt läder utan särskilt angivande därav.
Enligt vad riksdagen inhämtat, ligger mineralämneshalten hos vanligt
läder (hänfört till lufttort läder) ungefär mellan 0,25 och 1,6% och
är lägre hos svedda lädersorter än hos kalkbehandlade. Eu halt av mer
än 1 % tyder vanligen på dåligt utförande av hudens reningsbehandling
(otillräckligt avlägsnande av kalken från kalkbladen) eller på användning
av mineralämnesrika garvämnesextrakt (sulfitbehandlade extrakt)
eller på tillsats av magnesiasalter till garvlutama för att påskynda garvningen
eller på appretering av lädret med mineralämnen (lera eller dylikt)
och en halt över 2 % på förtyngring med mineralämnen. I händelse
av förtyngning så överskrides denna gräns vanligen väsentligen
så, att emellanåt erhålles eu mineralämneshalt av 20 %. Av mineraliska
förtyngningsmedel användas huvudsakligen klorbarium, bariumsulfat (bildat
i lädret genom omsättning), mera sällan koksalt, svavelsyrad magnesia,
blysalter (salpetersyrat eller ättiksyra! bly).
Såsom framhållits uti svenska skofabrikantföreningens ovanberörda
skrivelse, hava under senare år vid vårt lands läderfabriker och garverier
olika metoder för lädrets förtyngning i ökad omfattning kommit till
användning liksom ock graden för förtyngning ökats. Av nyss åberopade
skrivelse framgår, att den lojala industriens representanter med
tillfredsställelse skulle hälsa tillkomsten av en lagstiftning, åsyftande att
omöjliggöra denna i allmänhet i illojalt konkurrenssyfte företagna varuförsämring.
Riksdagen anser det vara ådagalagt, att det allmänna användandet
av ifrågavarande förtyngningsförfarande måste komma att medföra menliga
resultat i fråga om beskaffenheten av det läder, som föres i marknaden
och följaktligen å de fabrikat, vari detta läder ingår såsom beståndsdel
i större eller mindre utsträckning. Alldeles särskilt komma givetvis dessa
menliga följder att framträda beträffande skoindustrien och handeln med
skodon. Det torde kunna framhållas, att, enligt vad erfarenheten synes
giva vid handen, läderförtyngning medelst gängse förtyngningsmetoder icke
blott åstadkommer, att lädret erhåller mindre slitstyrka, utan även med
-
Riksdagens skrivelse Nr 149.
9
för risk för att skodon, vari förtyngt läder använts till sulor, kunna
bliva i sin helhet förstörda genom inverkan av de såsom förtyngningsmedel
använda kemiska produkterna. Bortsett emellertid från frågan
om förtyngningens inverkan å det förtyngda lädrets kvalitet, måste
emellertid denna metod att på konstlat sätt åstadkomma en viktförhöjning
hos en efter vikt försåld vara, framstå såsom förkastlig.
Det kan även påpekas, att ett lättare läder underlättar exporten,
emedan alla tullar beräknas efter vikt och att ju lättare eu sko är, ju
mindre tull drager den. Härtill kommer, att det vid all skotillverkning
gäller såsom en eftersträvansvärd dygd att skodonen göras så lätta som
möjligt.
Vid nu angivna förhållanden har rikdagen i likhet med motionären
ansett den konstaterade tendensen av ett allt allmännare användande
utav förtyngningsmedel vara av sådan beskaffenhet, att den icke borde
undgå uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Motionären har här berört ett område, varåt svensk lagstiftning hittills
icke ägnat någon vidsträcktare uppmärksamhet, varuförfalskningens
gebit. Vårt land kraftiga utveckling i industriellt hänseende har emellertid
åstadkommit, att under senare tider allt oftare och beträffande allt
flera förhållanden rests krav å lagbestämmelser till den konsumerande
allmänhetens skydd gent emot vissa producenters bristande hänsyn till
nämnda allmänhets berättigade anspråk att erhålla en med avseende å
de vid varans salubjudande utfästa egenskaper och det betingade priset
fullgod vara.
Att med tillämpning av nu gällande lag åstadkomma ett erforderligt
skydd gent emot den sig allt mer utbredande läderförtyngningen
lärer icke vara möjligt. Ifrågasättas kan, huruvida icke, åtminstone i
vissa fall, exempelvis där läder uttryckligen försålts såsom oförtyngt, den i
22 kapitlet 13 § 2 stycket strafflagen givna bestämmelse om straff för
den säljer »mängt för omängt», kan anses tillämplig, men någon praktisk
erfarenhet härom synes icke föreligga, och under alla omständigheter
torde näppelägen enbart genom straffbestämmelser kunna uppnås
något skydd av effektiv beskaffenhet.
I detta sammanhang torde böra anmärkas, att ovan omförmälta
förslag till lagstiftning emot s. k. illojal konkurrens, såsom vilande på
väsentligen andra grunder än dem, varå motionärens förevarande framställning
baserats, icke innebär någon lösning av det genom motionen
väckta spörsmålet.
En sådan synes kunna uppnås allenast genom en speciallagstiftning,
varigenom stadgas förbud för användande vid läderberedningen av
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 sand. 41 höft. (Nr 147—149.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 149.
vissa ämnen avsedda för lädrets förtyngning. Av de omständigheter,
som i ärendet förebragts, torde emellertid framgå, att utredning erfordras
med avseende å ett eventuellt dylikt förbuds omfattning beträffande
otillåtna förtyngningsmedel. Att sådant förbud måste kombineras med
därav föranledda bestämmelser rörande importen av läder ävensom bestämmelser
rörande kontrollen å efterlevnaden av förbudet är uppenbart,
men torde jämväl den närmare utformningen av dylika bestämmelser
böra bero av den utredning i ämnet, som riksdagen ifrågasatt, varvid i
samtliga dessa avseenden utländsk lagstiftning på samma område i ej
ringa grad torde kunna tjäna till ledning. Riksdagen vill beträffande
denna utredning betona, att vid densamma uppmärksamhet även bör
ägnas åt den i den åberopade tyska artikeln framförda tanken på stadgande
om försäljning av sulläder efter mått i likhet med rådande praxis
beträffande ovanläder. Om en sådan försäljningsform kunde tänkas
praktiskt genomförd, bortfölle nämligen den ekonomiska lockelsen till
hela förtyngningsförfarandet.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagon anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t, efter utredning rörande användning av s. k. förtyngningsmedel
vid läderberedningen inom riket, vidtaga de åtgärder,
vartill en dylik utredning kunde giva anledning.
Stockholm den 16 maj 1917.
Med undersåtlig vördnad
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.