Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915.

1917-05-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1917:154, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154.

1

Nr 154.

Godkänd av första kammaren den 15 maj 1917.

Godkänd av andra kammaren den 15 maj 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av

statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter

den 8 oktober 1915.

(Statsutskottets utlåtande nr 98.)

Till Konungen.

I en vid innevarande riksdag väckt motion har hemställts dels att ur

kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara

sinnesslöa den 8 oktober 1915 uteslutes såväl 7 § som andra stycket

av 8 §, dels ock att ur kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel

åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka,

och åt epileptikeranstalter den 8 oktober 1915 uteslutas 7 och 8 §§.

Till stöd för framställningen har i motionen anförts följande:

»I ett den 19 februari 1915 avgivet yttrande fäste de för revision av

sinnessjukstadgan m. m. tillkallade sakkunnige, vilka även fått i uppdrag

att yttra sig om villkoren för statsbidrags utgående till sinnesslöanstalterna,

uppmärksamheten därpå, att sambandet mellan stadgandet uti fjärde stycket

av 9 § i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och frågan

om storleken av det till sinnesslöanstalterna för de olika kategorierna

sinnesslöa utgående statsunderstödet icke blivit berört vare sig uti Kungl.

Maj:ts proposition rörande allmän pensionsförsäkringslag eller vid dennas

behandling inom riksdagen, men att detta vore en fråga av den principiella

betydelse, att den borde underkastas särskild prövning. Därvid framhölls,

att då enligt nämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen, jämfört med

33 § uti densamma, anstalten äger att uppbära å densamma intagen perBihang

till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 43 käft. (Nr 154.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 154.

son tillkommande pensionstillägg resp. pensionsunderstöd och därav tillgodogöra

sig kostnaden för vården, så skulle därav följa, att statens utgifter

till sinnesslöanstalt för till pensionsunderstöd berättigad sinnesslö i

själva verket komme att ökas med den del av pensionsunderstödet, som

bestrides av statsmedel. Då en sådan ökning i statsunderstödet för å sinnesslöanstalt

vårdad väl icke torde bava varit av riksdagen avsedd, ifrågasattes

uti ovannämnda yttrande, huruvida icke för sådana å sinnesslöanstalter

vårdade sinnesslöa, för vilka pensionsunderstöd utgår, det enligt eljest

gällande grunder utgående statsunderstödet för sinnesslöa borde minskas

med tre fjärdedelar av pensionsunderstödets belopp. Sedan detta tillstyrkts

av medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen förklarat sig ej hava något att

däremot erinra, gjorde Kungl. Maj:t vid 1915 års riksdag (proposition nr

127) framställning av innehåll att, då å statsunderstödd anstalt intagen sinnesslö,

blind dövstum eller fallandesjuk tillerkänts pensionstillägg eller

understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

och detta enligt 9 § samma lag må uppbäras av anstalten, det statsunderstöd,

som enligt eljest gällande grunder skulle för den sålunda å anstalt

intagne utgå till anstalten, skall från och med 1915 minskas med ett

belopp, motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöper av kostnaden

för ifrågavarande pensionstillägg eller understöd, eller, där nämnda statsunderstöd

till beloppet ej överstiger statens andel av berörda kostnad, icke

till någon del utgå. Denna framställning blev efter tillstyrkan av statsutskottet

(uti. nr 67) av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse ur 96,

1915), varefter eu bestämmelse av nämnda innehåll blev intagen i de nådiga

kungörelser, som — med anledning av den vid 1914 års senare riksdag

beviljade förhöjniugen av statsbidraget för vissa kategorier sinnesslöa

och för fallandesjuka — den 8 oktober 1915 blevo utfärdade angående

understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter.

Emellertid hava de förutsättningar, på vilka ifrågavarande bestämmelse

är byggd, i realiteten visat sig icke vara för handen. Långt ifrån att det

i 9 § fjärde stycket, jämfört med 33 § av pensionsförsäkringslagen, gjorda

stadgandet, att sjukvårdsanstalt, som är allmän, skall för tid, under vilken

pensionstagare är å sådan intagen, uppbära honom tillkommande pensionstillägg,

resp. pensionsunderstöd, alltid efterföljes, synes det sålunda tvärtom

vara regel att sådant understöd uppbäres av vederbörande målsman (kommun

eller enskild), som till anstalten erlägger avgiften för anstaltsvården.

Det har nämligen ofta förekommit, att sinnesslöanstalters läkare avgivit

intyg rörande där vårdad sinnesslö, vilket av vederbörande pensionsnämnd

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 154. 3

begärts för ingivande av ansökan om understöd enligt pcnsionsförsäkringslagen,

utan att sådant understöd sedan kommit anstalten tillhanda. Enligt

vad jag liar mig bekant, hade sistlidne höst ännu endast 6 av de något

över 40 statsunderstödda anstalter för sinnesslöa och fallandesjuka, som i

vårt land finnas, uppburit något pensionsunderstöd. I allmänhet torde en

anstalt icke få kännedom om, huruvida pensionsunderstöd beviljats en å

densamma intagen sinuesslö (resp. fallandcsjuk), så mycket mera som detta

beviljande ju kan hava skett redan före intagningen å anstalt. l)är det

emellertid blivit bekant för anstalten, att pensionsunderstöd beviljats och

uppgift härom lämnats i dess ansökan om statsbidrag, men understödet

ifråga uppbäres av vederbörande i den sinnesslöes hemort, har dock - jämlikt 8 § andra stycket uti kungl. kungörelsen angående understöd av

statsmedel åt anstalter för obil dbara sinnesslöa den 8 oktober 1915 resp.

8 § i kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för

bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter

den 8 oktober 1915 — det till anstalten utgående statsbidraget minskats

med tre fjärdedelar av pensionsunder stödets belopp, oaktat intet av detta kommit

anstalten till godo. I sådant fall har anstalten alltså fått mindre bidrag

av staten än för övriga å densamma vårdade, mindre alltså än som varit

avsett med 1914 års senare riksdags beslut om statsunderstöd för sinnesslöanstalter

och å epileptikeranstalter vårdade. Ett sådant förhållande innebär

givetvis en orättvisa. När eu anstaltsstyrelse nu sökt att få detta

missförhållande rättat genom att vända sig till pensionsstyrelsen med anhållan

om dess medverkan till pensionsunderstödets utbetalning till anstalten,

har pensionsstyrelsen, när fråga varit om en av förening eller enskild

ägd anstalt (på samma gång den dock utlovat, så vitt möjligt vore, den begärda

medverkan), förklarat att 9 § fjärde stycket av pensionsförsäkringslagen

icke ägde tillämpning å anstalten, såsom varande enskild. Uppenbart

är väl dock, att den ovannämnda kungl. propositionen till 1915 års

riksdag var byggd på den förutsättningen, att alla de statsunderstödda sinnesslöanstalterna

och epileptikeranstalterna vore att betrakta som allmänna,

vare sig de ägdes av landsting eller stad eller av förening eller enskild person.

Med ovan anförda erfarenhet är det ju helt naturligt, att det bland

sinnesslövårdens målsmän råder en livlig önskan att här avhandlade bestämmelse

upphäves. För en sådan önskan har jag också vid mina besök å

sinnesslöanstalterna erfarit många uttryck. Initiativ till ifrågavarande bestämmelses

borttagande har ock blivit taget av medicinalstyrelsen. Denna

har nämligen i ett underdånigt yttrande av den 25 februari 1916 över ett

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 154.

av de för revision av sinnessjukstadgan in. m. tillkallade sakkunnige den

25 oktober 1915 avgivet utlåtande, som huvudsakligast rörde förhållandet

mellan stadgandet i 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen och

hospitalsavgifterna, föreslagit dels att nämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen

måtte upphävas, dels ock att stadgandena uti 8 § av de båda

nådiga kungörelserna angående statsunderstöd åt anstalter för sinnesslöa

och för epileptikeranstalter måtte underkastas den omarbetning, som av den

sålunda föreslagna lagändringen föranledes. Över denna framställning har

pensionsstyrelsen den 22 juli 1916 avgivit underdånigt yttrande. I detta

anför pensionsstyrelsen, att skäl synes föreligga att vidtaga åtgärder i syfte

att förtydliga och eventuellt till innehållet ändra ifrågavarande stadgande i

9 § i pensionsförsäkringslagen, men att styrelsen finner det lämpligt att

taga frågan härom i övervägande i samband med inom styrelsen pågående

utredning rörande ändring av andra bestämmelser i pensionsförsäkringslagen.

Därjämte yttrar pensionsstyrelsen emellertid här beträffande sinnesslöanstalterna,

att dessa i vissa fall onekligen genom stadgandena i 8 § av

de nådiga kungörelserna rörande statsunderstöd åt sådana den 8 oktober

1915 kommit i en sämre ställning ifråga om åtnjutande av statsbidrag än

de intogo före dessa kungörelsers utfärdande, tilläggande: »Därest det skulle

anses olämpligt att upphäva den i kungörelserna förekommande bestämmelsen

om minskning av eljest utgående statsbidrag för å anstalten intagen

person, som åtnjuter pensionstillägg, torde emellertid saken tillsvidare

kunna ordnas så, att, i händelse anstalten icke kommer i tillfälle att uppbära

pensionstillägget, avgiften till anstalten för pensionstagaren höjes med

ett belopp motsvarande tre fjärdedelar av det pensionstillägg, som tillerkänts

ifrågavarande person.»

Som av den citerade punktens ingress framgår, avstyrker pensionsstyrelsen

för sin del ingalunda medicinalstyrelsens förslag att upphäva

här avhandlade stadganden i 8 § av de nådiga kungörelserna angående

understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter. En sådan lösning av den

föreliggande frågan är ju också vida mer rationell än det av pensionsstyrelsen,

som av det anförda framgår, i själva verket endast alternativt

gjorda förslaget, att anstalterna skulle för de speciella fallen bestämma

olika avgifter, allt efter som beviljat pensiousunderstöd uppbures av anstalten

eller av den för årdavgiften svarande och i senare fallet allt efter

pensionsunderstödets storlek. För övrigt är emellertid att märka, att anstalten

i vissa fall alls icke äger rättighet att efter behag fastställa eller

höja vårdavgifterna, då det i 7 § av båda de ifrågavarande nådiga kun
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 151. 5

görelserna är stadgat, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda

målsmän bidraga till vård och underhåll för sinnesslö vid anstalten,

ej må för mindre bemedlade överstiga 50 kronor. Den av pensionsstyrelsen

i slutet av den citerade satsen anvisade utvägen är sålunda icke utan vidare

möjlig. Vid sådant förhållande vågar jag framställa förslag om upphävande

av det ovannämnda, vid 1915 års riksdag fattade och av Kungl.

Maj:t godkända beslutet om minskning i det enligt eljest gällande grunder

utgående statsunderstödet till sinnesslö- eller epileptikeranstalt i de fall,

där pensionstillägg resp. pensionsunderstöd tillerkänts någon å sådan anstalt

intagen. Visserligen innebär detta förslag att för sistnämnda fall statens

utgifter bliva större än de belopp, vilka — enligt 8 § första stycket i

nådiga kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara

sinnesslöa den 8 oktober 1915 och 1 § i nådiga kungörelsen angående

understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke

äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter den 8 oktober 1915 — äro

bestämda skola utgå som statsunderstöd för de olika kategorierna av sinnesslöa

och för de fallandesjuka. Härvid är emellertid att märka att detta i

själva verket redan mycket ofta förekommer, nämligen i alla de fall, där pensionsunderstöd

tillerkänts en å sinnesslöanstalt eller å epileptikeranstalt

intagen, utan att detta kommit till anstaltens eller medicinalstyrelsens

kännedom, i det att i sådana fall det jämlikt nämnda paragrafer uti kungörelserna

ifråga bestämda statsunderstödet utan någon minskning utgår

till vederbörande anstalt och staten dessutom med tre fjärdedelar bidrager

till det av vederbörande målsman uppburna pensionsunderstödet. Vidare

må i detta sammanhang erinras om att det redan nu finnes ett icke obetydligt

antal sinnesslöa — nämligen de å statens sinnessjuk anstalter jämlikt

sinnessjukstadgans § 28 intagna — för vilka statens utgifter belöpa

sig till mera än den sammanlagda summan av i nämnda paragrafer bestämda

statsbidrag till sinnesslöanstalterna + statens bidrag uti beviljat

pensionsunderstöd. Enligt medicinalstyrelsens senaste berättelse rörande

sinnessjukvården i riket, vilken gäller år 1914, vårdades vid slutet av

detta år sammanlagt 488 sinnesslöa å statens samtliga sinnessjukanstalter

(därav 301 under diagnosen imbecillitet och 187 under diagnosen idioti).

Då flertalet av dessa sinnesslöa torde vårdas i tredje betalningsklassen, i

vilken avgiften är 60 öre om dagen, men medelkostnaden under nämnda

år för varje patient å våra sinnessjukanstalter uppgick till 1,71 kronor för

dag, bli alltså statens utgifter för flertalet av ifrågavarande sinnesslöa —

räntor å bygguadskostnaderna oberäknade — 1,11 kronor för dag eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr loi.

över 400 kronor för år, medan statsunderstödet för å av landsting, stad,

förening eller enskild upprättad sinnesslöanstalt intagna utgår med högst

250 kronor. Även om staten för sådan sinnesslö utöver nämnda belopp

betalar tre fjärdedelar av beviljat pensionsunderstöd, stannar alltså statens

utgift för denne dock vid avsevärt lägre belopp än det som den å statens

sinnessjukanstalt intagne förorsakar statsverket, i all synnerhet som det,

trots stadgandet i 9 § fjärde stycket av pensionsförsäkringslagen vid sinnessjukanstalterna

råder den praxis, att i fall, där pensionstillägg resp. pensionsunderstöd

uppburits av anstalten (vilket i övrigt endast mera undantagsvis

synes förekomma), beloppet ifråga avdrages på avgiften för vården

och icke tillgodogöra anstalten dess kostnader för vården.

Av vad som nu blivit anfört torde väl ett upphävande av bestämmelsen

att det enligt eljest gällande grunder utgående statsbidraget för sinnes6löa

och fallandesjuka skall i fråga om sådana, vilka tillerkänts pensionsunderstöd,

minskas med tre fjärdedelar av detta, vara tillräckligt motiverat.

Det tillkommer emellertid ännu ett skäl för sådan åtgärd, nämligen det,

att pensionsunderstödet i sin helhet i många fall väl behöves såsom en hjälp

för den, som erlägger avgiften för den å sinnesslö- och epilept ther anstalt intagne.

Vid de av föreningar eller enskilda ägda sinnesslö- och epileptikeranstalterna

har avgiften nämligen i allmänhet varit 300 kronor om året

och vid några av dessa anstalter har man med anledning av nu rådande

dyrtid sett sig nödsakad att ytterligare höja densamma för att icke anstaltens

existens av ekonomiska skäl måtte äventyras. Som i det föregående

omnämnts torde, redan under nuvarande förhållanden, beviljat pensionsunderstöd

i allmänhet uppbäras av den å anstalt intagne sinnesslöes (resp.

fallandesjukes) målsman, en praxis, som medicinalstyrelsen — enligt mitt

förmenande på synnerligen goda grunder — velat ha lagstadgad. I de

hitintills dock relativt sällsynta fall, där anstalten emellertid på grund av

det ännu gällande stadgandet i 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen

verkligen uppbär pensionsunderstödet, kunde, därest det bestämdes

att detta ej skulle medföra någon minskning uti det enligt eljest gällande

grunder utgående statsbidraget, i stället avgiften i sådant fall nedsättas

med ett belopp, motsvarande det uppburna pensionsunderstödet, vilket på

så sätt likväl skulle komma den avgiftsbetalande till godo. I och med

detsamma den, som erlägger vårdavgiften för en sinneslö, för bestridandet

av denna har tillgång på för sådan beviljat pensionsunderstöd — någon

som redan nu såsom nämnts ofta är fallet — finnes det emellertid ingen

anledning att bibehålla 7 § i de nådiga kungörelserna angående statsut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens skrivelse Nr 154.

derstöd åt sinnesslö- och epileptikeranstalter, däri — som nämnts — är

stadgat, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda målsmän

bidraga till vård och underhåll för sinnesslö vid anstalten, för mindre bemedlade

ej må överstiga 50 kronor, då ju pensionsundcrstödet redan nu

överstiger denna summa, och det ju icke finnes rimlig anledning att den

sinnesslöes målsman skall betala mindre för dennes vård än vad han för

denne får lyfta i pensionsunderstöd. För övrigt har nämnda paragraf, som

(fast i något annorlunda form) även fanns i de äldre kungörelserna på området,

i mycket ringa grad fyllt den uppgift, som med densamma avsågs,

då det, förutom av landsting eller stad anordnade anstalter, endast varit

en och annan av förening ägd anstalt, som kunnat mottaga något nämnvärt

antal mot en avgift av allenast 50 kronor om året, då de av föreningar

och enskilda ägda anstalternas budget i allmänhet icke kan tåla den inkomstminskning

detta skulle innebära. Vid nämnda anstalter för sinnesslöa

och fallandesjuka har man därför bland de sökande brukat giva företräde

för dem, för vilka den vanliga avgiften erlades, medan de, för vilka

jämlikt 7 § uti här ifrågavarande nådiga kungörelser begärts vård mot en

årsavgift av allenast 50 kronor, i allmänhet icke vunnit inträde å anstalten.»

Riksdagen har vid övervägande av den föreliggande framställningen

väl funnit de nu. anförda synpunkterna beaktansvärda, men har riksdagen

dock icke ansett sig kunna enbart på den i motionen lämnade

utredningen fatta beslut i enlighet med motionärens förslag. Riksdagen

har sålunda funnit framställningen böra göras till föremål för Eders Ivungl.

Maj:ts prövning, och får förty anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t

låta verkställa utredning, huruvida icke de av motionären framhållna olägenheterna

av nu gällande bestämmelser angående förhållandet mellan å ena

sidan pensionsunderstöd och pensionstilllägg och å andra sidan statsbidraget

för å sinnesslöanstalt och epileptikeranstalt intagen person samt

maximiavgifter å sådana anstalter för mindre bemedlad må böra genom

ändring i berörda bestämmelser undanröjas, samt därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill sagda utredning må giva anledning.

Stockholm den 15 maj 1917.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.