Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915.
1917-05-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1917:154, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter den 8 oktober 1915.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 154.
1
Nr 154.
Godkänd av första kammaren den 15 maj 1917.
Godkänd av andra kammaren den 15 maj 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändring i kungl. kungörelserna angående understöd av
statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter
den 8 oktober 1915.
(Statsutskottets utlåtande nr 98.)
Till Konungen.
I en vid innevarande riksdag väckt motion har hemställts dels att ur
kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara
sinnesslöa den 8 oktober 1915 uteslutes såväl 7 § som andra stycket
av 8 §, dels ock att ur kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel
åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka,
och åt epileptikeranstalter den 8 oktober 1915 uteslutas 7 och 8 §§.
Till stöd för framställningen har i motionen anförts följande:
»I ett den 19 februari 1915 avgivet yttrande fäste de för revision av
sinnessjukstadgan m. m. tillkallade sakkunnige, vilka även fått i uppdrag
att yttra sig om villkoren för statsbidrags utgående till sinnesslöanstalterna,
uppmärksamheten därpå, att sambandet mellan stadgandet uti fjärde stycket
av 9 § i lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och frågan
om storleken av det till sinnesslöanstalterna för de olika kategorierna
sinnesslöa utgående statsunderstödet icke blivit berört vare sig uti Kungl.
Maj:ts proposition rörande allmän pensionsförsäkringslag eller vid dennas
behandling inom riksdagen, men att detta vore en fråga av den principiella
betydelse, att den borde underkastas särskild prövning. Därvid framhölls,
att då enligt nämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen, jämfört med
33 § uti densamma, anstalten äger att uppbära å densamma intagen perBihang
till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 43 käft. (Nr 154.)
2
Riksdagens skrivelse Nr 154.
son tillkommande pensionstillägg resp. pensionsunderstöd och därav tillgodogöra
sig kostnaden för vården, så skulle därav följa, att statens utgifter
till sinnesslöanstalt för till pensionsunderstöd berättigad sinnesslö i
själva verket komme att ökas med den del av pensionsunderstödet, som
bestrides av statsmedel. Då en sådan ökning i statsunderstödet för å sinnesslöanstalt
vårdad väl icke torde bava varit av riksdagen avsedd, ifrågasattes
uti ovannämnda yttrande, huruvida icke för sådana å sinnesslöanstalter
vårdade sinnesslöa, för vilka pensionsunderstöd utgår, det enligt eljest
gällande grunder utgående statsunderstödet för sinnesslöa borde minskas
med tre fjärdedelar av pensionsunderstödets belopp. Sedan detta tillstyrkts
av medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen förklarat sig ej hava något att
däremot erinra, gjorde Kungl. Maj:t vid 1915 års riksdag (proposition nr
127) framställning av innehåll att, då å statsunderstödd anstalt intagen sinnesslö,
blind dövstum eller fallandesjuk tillerkänts pensionstillägg eller
understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
och detta enligt 9 § samma lag må uppbäras av anstalten, det statsunderstöd,
som enligt eljest gällande grunder skulle för den sålunda å anstalt
intagne utgå till anstalten, skall från och med 1915 minskas med ett
belopp, motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöper av kostnaden
för ifrågavarande pensionstillägg eller understöd, eller, där nämnda statsunderstöd
till beloppet ej överstiger statens andel av berörda kostnad, icke
till någon del utgå. Denna framställning blev efter tillstyrkan av statsutskottet
(uti. nr 67) av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse ur 96,
1915), varefter eu bestämmelse av nämnda innehåll blev intagen i de nådiga
kungörelser, som — med anledning av den vid 1914 års senare riksdag
beviljade förhöjniugen av statsbidraget för vissa kategorier sinnesslöa
och för fallandesjuka — den 8 oktober 1915 blevo utfärdade angående
understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter.
Emellertid hava de förutsättningar, på vilka ifrågavarande bestämmelse
är byggd, i realiteten visat sig icke vara för handen. Långt ifrån att det
i 9 § fjärde stycket, jämfört med 33 § av pensionsförsäkringslagen, gjorda
stadgandet, att sjukvårdsanstalt, som är allmän, skall för tid, under vilken
pensionstagare är å sådan intagen, uppbära honom tillkommande pensionstillägg,
resp. pensionsunderstöd, alltid efterföljes, synes det sålunda tvärtom
vara regel att sådant understöd uppbäres av vederbörande målsman (kommun
eller enskild), som till anstalten erlägger avgiften för anstaltsvården.
Det har nämligen ofta förekommit, att sinnesslöanstalters läkare avgivit
intyg rörande där vårdad sinnesslö, vilket av vederbörande pensionsnämnd
Riksdagens skrivelse Nr 154. 3
begärts för ingivande av ansökan om understöd enligt pcnsionsförsäkringslagen,
utan att sådant understöd sedan kommit anstalten tillhanda. Enligt
vad jag liar mig bekant, hade sistlidne höst ännu endast 6 av de något
över 40 statsunderstödda anstalter för sinnesslöa och fallandesjuka, som i
vårt land finnas, uppburit något pensionsunderstöd. I allmänhet torde en
anstalt icke få kännedom om, huruvida pensionsunderstöd beviljats en å
densamma intagen sinuesslö (resp. fallandcsjuk), så mycket mera som detta
beviljande ju kan hava skett redan före intagningen å anstalt. l)är det
emellertid blivit bekant för anstalten, att pensionsunderstöd beviljats och
uppgift härom lämnats i dess ansökan om statsbidrag, men understödet
ifråga uppbäres av vederbörande i den sinnesslöes hemort, har dock - jämlikt 8 § andra stycket uti kungl. kungörelsen angående understöd av
statsmedel åt anstalter för obil dbara sinnesslöa den 8 oktober 1915 resp.
8 § i kungl. kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för
bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter
den 8 oktober 1915 — det till anstalten utgående statsbidraget minskats
med tre fjärdedelar av pensionsunder stödets belopp, oaktat intet av detta kommit
anstalten till godo. I sådant fall har anstalten alltså fått mindre bidrag
av staten än för övriga å densamma vårdade, mindre alltså än som varit
avsett med 1914 års senare riksdags beslut om statsunderstöd för sinnesslöanstalter
och å epileptikeranstalter vårdade. Ett sådant förhållande innebär
givetvis en orättvisa. När eu anstaltsstyrelse nu sökt att få detta
missförhållande rättat genom att vända sig till pensionsstyrelsen med anhållan
om dess medverkan till pensionsunderstödets utbetalning till anstalten,
har pensionsstyrelsen, när fråga varit om en av förening eller enskild
ägd anstalt (på samma gång den dock utlovat, så vitt möjligt vore, den begärda
medverkan), förklarat att 9 § fjärde stycket av pensionsförsäkringslagen
icke ägde tillämpning å anstalten, såsom varande enskild. Uppenbart
är väl dock, att den ovannämnda kungl. propositionen till 1915 års
riksdag var byggd på den förutsättningen, att alla de statsunderstödda sinnesslöanstalterna
och epileptikeranstalterna vore att betrakta som allmänna,
vare sig de ägdes av landsting eller stad eller av förening eller enskild person.
Med ovan anförda erfarenhet är det ju helt naturligt, att det bland
sinnesslövårdens målsmän råder en livlig önskan att här avhandlade bestämmelse
upphäves. För en sådan önskan har jag också vid mina besök å
sinnesslöanstalterna erfarit många uttryck. Initiativ till ifrågavarande bestämmelses
borttagande har ock blivit taget av medicinalstyrelsen. Denna
har nämligen i ett underdånigt yttrande av den 25 februari 1916 över ett
4
Riksdagens skrivelse Nr 154.
av de för revision av sinnessjukstadgan in. m. tillkallade sakkunnige den
25 oktober 1915 avgivet utlåtande, som huvudsakligast rörde förhållandet
mellan stadgandet i 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen och
hospitalsavgifterna, föreslagit dels att nämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen
måtte upphävas, dels ock att stadgandena uti 8 § av de båda
nådiga kungörelserna angående statsunderstöd åt anstalter för sinnesslöa
och för epileptikeranstalter måtte underkastas den omarbetning, som av den
sålunda föreslagna lagändringen föranledes. Över denna framställning har
pensionsstyrelsen den 22 juli 1916 avgivit underdånigt yttrande. I detta
anför pensionsstyrelsen, att skäl synes föreligga att vidtaga åtgärder i syfte
att förtydliga och eventuellt till innehållet ändra ifrågavarande stadgande i
9 § i pensionsförsäkringslagen, men att styrelsen finner det lämpligt att
taga frågan härom i övervägande i samband med inom styrelsen pågående
utredning rörande ändring av andra bestämmelser i pensionsförsäkringslagen.
Därjämte yttrar pensionsstyrelsen emellertid här beträffande sinnesslöanstalterna,
att dessa i vissa fall onekligen genom stadgandena i 8 § av
de nådiga kungörelserna rörande statsunderstöd åt sådana den 8 oktober
1915 kommit i en sämre ställning ifråga om åtnjutande av statsbidrag än
de intogo före dessa kungörelsers utfärdande, tilläggande: »Därest det skulle
anses olämpligt att upphäva den i kungörelserna förekommande bestämmelsen
om minskning av eljest utgående statsbidrag för å anstalten intagen
person, som åtnjuter pensionstillägg, torde emellertid saken tillsvidare
kunna ordnas så, att, i händelse anstalten icke kommer i tillfälle att uppbära
pensionstillägget, avgiften till anstalten för pensionstagaren höjes med
ett belopp motsvarande tre fjärdedelar av det pensionstillägg, som tillerkänts
ifrågavarande person.»
Som av den citerade punktens ingress framgår, avstyrker pensionsstyrelsen
för sin del ingalunda medicinalstyrelsens förslag att upphäva
här avhandlade stadganden i 8 § av de nådiga kungörelserna angående
understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter. En sådan lösning av den
föreliggande frågan är ju också vida mer rationell än det av pensionsstyrelsen,
som av det anförda framgår, i själva verket endast alternativt
gjorda förslaget, att anstalterna skulle för de speciella fallen bestämma
olika avgifter, allt efter som beviljat pensiousunderstöd uppbures av anstalten
eller av den för årdavgiften svarande och i senare fallet allt efter
pensionsunderstödets storlek. För övrigt är emellertid att märka, att anstalten
i vissa fall alls icke äger rättighet att efter behag fastställa eller
höja vårdavgifterna, då det i 7 § av båda de ifrågavarande nådiga kun
-
Riksdagens skrivelse Nr 151. 5
görelserna är stadgat, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda
målsmän bidraga till vård och underhåll för sinnesslö vid anstalten,
ej må för mindre bemedlade överstiga 50 kronor. Den av pensionsstyrelsen
i slutet av den citerade satsen anvisade utvägen är sålunda icke utan vidare
möjlig. Vid sådant förhållande vågar jag framställa förslag om upphävande
av det ovannämnda, vid 1915 års riksdag fattade och av Kungl.
Maj:t godkända beslutet om minskning i det enligt eljest gällande grunder
utgående statsunderstödet till sinnesslö- eller epileptikeranstalt i de fall,
där pensionstillägg resp. pensionsunderstöd tillerkänts någon å sådan anstalt
intagen. Visserligen innebär detta förslag att för sistnämnda fall statens
utgifter bliva större än de belopp, vilka — enligt 8 § första stycket i
nådiga kungörelsen angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara
sinnesslöa den 8 oktober 1915 och 1 § i nådiga kungörelsen angående
understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke
äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter den 8 oktober 1915 — äro
bestämda skola utgå som statsunderstöd för de olika kategorierna av sinnesslöa
och för de fallandesjuka. Härvid är emellertid att märka att detta i
själva verket redan mycket ofta förekommer, nämligen i alla de fall, där pensionsunderstöd
tillerkänts en å sinnesslöanstalt eller å epileptikeranstalt
intagen, utan att detta kommit till anstaltens eller medicinalstyrelsens
kännedom, i det att i sådana fall det jämlikt nämnda paragrafer uti kungörelserna
ifråga bestämda statsunderstödet utan någon minskning utgår
till vederbörande anstalt och staten dessutom med tre fjärdedelar bidrager
till det av vederbörande målsman uppburna pensionsunderstödet. Vidare
må i detta sammanhang erinras om att det redan nu finnes ett icke obetydligt
antal sinnesslöa — nämligen de å statens sinnessjuk anstalter jämlikt
sinnessjukstadgans § 28 intagna — för vilka statens utgifter belöpa
sig till mera än den sammanlagda summan av i nämnda paragrafer bestämda
statsbidrag till sinnesslöanstalterna + statens bidrag uti beviljat
pensionsunderstöd. Enligt medicinalstyrelsens senaste berättelse rörande
sinnessjukvården i riket, vilken gäller år 1914, vårdades vid slutet av
detta år sammanlagt 488 sinnesslöa å statens samtliga sinnessjukanstalter
(därav 301 under diagnosen imbecillitet och 187 under diagnosen idioti).
Då flertalet av dessa sinnesslöa torde vårdas i tredje betalningsklassen, i
vilken avgiften är 60 öre om dagen, men medelkostnaden under nämnda
år för varje patient å våra sinnessjukanstalter uppgick till 1,71 kronor för
dag, bli alltså statens utgifter för flertalet av ifrågavarande sinnesslöa —
räntor å bygguadskostnaderna oberäknade — 1,11 kronor för dag eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr loi.
över 400 kronor för år, medan statsunderstödet för å av landsting, stad,
förening eller enskild upprättad sinnesslöanstalt intagna utgår med högst
250 kronor. Även om staten för sådan sinnesslö utöver nämnda belopp
betalar tre fjärdedelar av beviljat pensionsunderstöd, stannar alltså statens
utgift för denne dock vid avsevärt lägre belopp än det som den å statens
sinnessjukanstalt intagne förorsakar statsverket, i all synnerhet som det,
trots stadgandet i 9 § fjärde stycket av pensionsförsäkringslagen vid sinnessjukanstalterna
råder den praxis, att i fall, där pensionstillägg resp. pensionsunderstöd
uppburits av anstalten (vilket i övrigt endast mera undantagsvis
synes förekomma), beloppet ifråga avdrages på avgiften för vården
och icke tillgodogöra anstalten dess kostnader för vården.
Av vad som nu blivit anfört torde väl ett upphävande av bestämmelsen
att det enligt eljest gällande grunder utgående statsbidraget för sinnes6löa
och fallandesjuka skall i fråga om sådana, vilka tillerkänts pensionsunderstöd,
minskas med tre fjärdedelar av detta, vara tillräckligt motiverat.
Det tillkommer emellertid ännu ett skäl för sådan åtgärd, nämligen det,
att pensionsunderstödet i sin helhet i många fall väl behöves såsom en hjälp
för den, som erlägger avgiften för den å sinnesslö- och epilept ther anstalt intagne.
Vid de av föreningar eller enskilda ägda sinnesslö- och epileptikeranstalterna
har avgiften nämligen i allmänhet varit 300 kronor om året
och vid några av dessa anstalter har man med anledning av nu rådande
dyrtid sett sig nödsakad att ytterligare höja densamma för att icke anstaltens
existens av ekonomiska skäl måtte äventyras. Som i det föregående
omnämnts torde, redan under nuvarande förhållanden, beviljat pensionsunderstöd
i allmänhet uppbäras av den å anstalt intagne sinnesslöes (resp.
fallandesjukes) målsman, en praxis, som medicinalstyrelsen — enligt mitt
förmenande på synnerligen goda grunder — velat ha lagstadgad. I de
hitintills dock relativt sällsynta fall, där anstalten emellertid på grund av
det ännu gällande stadgandet i 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen
verkligen uppbär pensionsunderstödet, kunde, därest det bestämdes
att detta ej skulle medföra någon minskning uti det enligt eljest gällande
grunder utgående statsbidraget, i stället avgiften i sådant fall nedsättas
med ett belopp, motsvarande det uppburna pensionsunderstödet, vilket på
så sätt likväl skulle komma den avgiftsbetalande till godo. I och med
detsamma den, som erlägger vårdavgiften för en sinneslö, för bestridandet
av denna har tillgång på för sådan beviljat pensionsunderstöd — någon
som redan nu såsom nämnts ofta är fallet — finnes det emellertid ingen
anledning att bibehålla 7 § i de nådiga kungörelserna angående statsut
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 154.
derstöd åt sinnesslö- och epileptikeranstalter, däri — som nämnts — är
stadgat, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda målsmän
bidraga till vård och underhåll för sinnesslö vid anstalten, för mindre bemedlade
ej må överstiga 50 kronor, då ju pensionsundcrstödet redan nu
överstiger denna summa, och det ju icke finnes rimlig anledning att den
sinnesslöes målsman skall betala mindre för dennes vård än vad han för
denne får lyfta i pensionsunderstöd. För övrigt har nämnda paragraf, som
(fast i något annorlunda form) även fanns i de äldre kungörelserna på området,
i mycket ringa grad fyllt den uppgift, som med densamma avsågs,
då det, förutom av landsting eller stad anordnade anstalter, endast varit
en och annan av förening ägd anstalt, som kunnat mottaga något nämnvärt
antal mot en avgift av allenast 50 kronor om året, då de av föreningar
och enskilda ägda anstalternas budget i allmänhet icke kan tåla den inkomstminskning
detta skulle innebära. Vid nämnda anstalter för sinnesslöa
och fallandesjuka har man därför bland de sökande brukat giva företräde
för dem, för vilka den vanliga avgiften erlades, medan de, för vilka
jämlikt 7 § uti här ifrågavarande nådiga kungörelser begärts vård mot en
årsavgift av allenast 50 kronor, i allmänhet icke vunnit inträde å anstalten.»
Riksdagen har vid övervägande av den föreliggande framställningen
väl funnit de nu. anförda synpunkterna beaktansvärda, men har riksdagen
dock icke ansett sig kunna enbart på den i motionen lämnade
utredningen fatta beslut i enlighet med motionärens förslag. Riksdagen
har sålunda funnit framställningen böra göras till föremål för Eders Ivungl.
Maj:ts prövning, och får förty anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
låta verkställa utredning, huruvida icke de av motionären framhållna olägenheterna
av nu gällande bestämmelser angående förhållandet mellan å ena
sidan pensionsunderstöd och pensionstilllägg och å andra sidan statsbidraget
för å sinnesslöanstalt och epileptikeranstalt intagen person samt
maximiavgifter å sådana anstalter för mindre bemedlad må böra genom
ändring i berörda bestämmelser undanröjas, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill sagda utredning må giva anledning.
Stockholm den 15 maj 1917.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.