Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.
1917-06-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1917:280, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 280.
7
Nr 280.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen ville
för sin del antaga såsom vilande till grundlagsenlig behandling följande
förslag till ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen:
» — — — — — — — — — — — — — — — — — —
den, som till följd av laga kraft vunnet utslag är förlustig medborgerligt
förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför förlust av
sådant förtroende.»
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»Som bekant föreslog 1894 års konstitutionsutskott i anledning av
en i andra kammaren av herr Themptander väckt motion sådan ändring
i § 26 mom. c) riksdagsordningen, att den skulle erhålla följande lydelse:
Ej må såsom riksdagsman godkännas — — —--—---
c) den som till följd av laga kraft vunnet utslag är förlustig medborgerligt
förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför förlust
av sådant förtroende.
Detta förslag motiverade utskottet med bl. a. följande: »Den i § 26
8
Riksdagms skrivelse Nr 280.
riksdagsordningen uttryckta grundsatsen, att även vissa icke laga kraftvunna
utslag höra medföra obehörighet till riksdagsmannaskapet, torde ha
sin grund i den i dylika fall starka anledning till antagande, att den tilltalade
verkligen gjort sig skyldig till det brott, för vilket han blivit lagförd,
men ett dylikt antagande kan vid högre rätts prövning befinnas förhastat.
Således kan en riksdagsman till följd av en utav underrätt eller
hovrätt uttalad uppfattning, vars riktighet sedermera underkännes av högre
domstol, gå förlustig sitt förtroendeuppdrag. Riksdagen avslog emellertid
detta förslag och biträdde i stället ett av reservanter i utskottet gjort
yrkande, enligt vilket ifrågavarande moment skulle erhålla följande lydelse:
c) »den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag,
vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant
förtroende eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket medför
nämnda påföljd.» Genom ifrågavarande beslut, som grundlagsfästes år
1897, upphävdes visserligen den gamla diskvalifikationsgrunden, att enbart
ett åtal för vanfrejdande brott gjorde en person obehörig till riksdagsmannaskapets
utövande. Men då riksdagen genom detta sitt beslut erkände,
att ett åtal av ifrågavarande art kunde vara obefogat och leda till
frikännande, varigenom vederbörande riksdagsman på ett obilligt och i
lagen icke avsett sätt kunde diskvalificeras, så borde konsekvensen ha
fordrat, att man erkände samma risk föreligga, om en person förklarades
obehörig att vara riksdagsman på grund av underrätts dom, som sedan
undanröjdes i högre instans. Visserligen har den invändningen gjorts,
att det är rimligt, att åtal ej må vara diskvalifikationsanledning, enär
vederbörande åklagare lättare kan tänkas ha begått ett fel vid åtalets anhängiggörande,
då brottsmålet ännu vore outrett, men att det däremot
skulle finnas fullt fog för diskvalifikation, då målet är vederbörligen prövat
och dom har fallit. Ty man skulle då kunna antaga, att mot den dömde
riksdagsmannen sådan bevisning förebragts, att domen icke komme alt i
högre insats rubbas.
Denna uppfattning har dock vederlagts genom det faktum, att en
ledamot av riksdagens andra kammare blev år 1916 dömd till förlust av
medborgerligt förtroende, varigenom han i realiteten blev diskvalificerad,
ehuru detta icke kom att bliva formellt bekräftat genom att kammaren
tills vidare underlät att göra anmälan till Konungen om den uppkomna
ledigheten. Sedermera korrigerades ifrågavarande rådhusrätts dom därhän,
att den slutgiltiga domen undanröjde all anledning till diskvalifikation för
den dömdes behörighet till riksdagsmannaskap.
Erfarenheten ger sålunda vid handen, att underdomstolars utslag
Riksdagens skrivelse Nr 280.
9
kunna bliva upphävda eller korrigerade i högre instans likaväl i fråga om
riksdagsmän som andra, så att ingen garanti finnes för att de i § 26,
mom. c) angivna domarna skulle ha lika bestående värde i första instans
som i andra eller tredje. Lagstiftarna synas ej ha räknat med den möjligheten,
att domar av så allvarlig natur skola mot riksdagsman fällas och
sedan av högre instans underkännas. I stället kur man tryggat sig vid,
att ett dylikt domslut i första instans skulle visa sig vila på så säkra
grunder, att ett överklagande ingenting skulle rubba däruti.
Även må erinras därom, att när i § 26 riksdagsordningen bland
dem, som förklaras obehöriga att utöva riksdagsmannaskap, uppräknas,
när någon »är förklarad ovärdig» att inför rätta föra annans talan eller
att i rikets tjänst vidare nyttjas samt den, som »blivit förvunnen» att vid
riksdagsmannaval ha sökt värva röster, så synes därmed avses laga kraftvunnen
dom, vilket ock av grundlagskommentarer framgår. Konsekvensen
torde då kräva detsamma i fråga om mom. c i nämnda paragraf.»
Motionären anför slutligen såsom skäl för framläggandet av förslag
om grundlagsändring, att det synts honom vara av största vikt, att grundlagens
bokstavliga lydelse och efterlevnad ej på någon punkt bör skapa
situationer, som både. för grundlagens anda och det allmänna rättstänkandet
te sig såsom ohållbara, varigenom aktningen för gällande lag
lätteligen rubbas.
Då den nu gällande lydelsen av § 26 mom. c) riksdagsordningen
år 1894 antogs, åberopades till stöd för denna lydelse bland annat den
omständigheten, att den överensstämde med vad som var stadgat såsom
villkor för innehavande av vissa kommunala förtroendeuppdrag. Det har
också inom riksdagen yppats starka betänkligheter mot att för riksdagsmannaskapets
utövning uppställa mindre stränga villkor än dem, som
gälla för andra offentliga uppdrag. Ovedersägligen kan för övrigt, såsom
ock framhölls 1894, ett sådant fall tänkas, att en person, som av underrätt
blivit dömd för ett brott av nu ifrågavarande art, genom utnyttjande
av medgiven klagotid fördröjde avkunnandet av ett slutligt utslag, som
dock med visshet kunde förutsättas komma att sammanfalla med underrättens.
Den av motionären föreslagna bestämmelsen skulle i ett dylikt
fall leda till föga tilltalande konsekvenser.
Ä andra sidan tala starka skäl för den uppfattningen, att en doms
egenskap att diskvalificera för innehavande av riksdagsmannabefattning
bör inträda först sedan domen vunnit laga kraft. Ett dylikt stadgande
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 91 höft. (Nr 278—2SO.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 280.
skulle också, såsom motionären framhållit, väl överensstämma med den
princip, som ligger till grund för mom. d) och e) av § 26 riksdagsordningen.
De båda i viss mån motsatta synpunkter, vilka sålunda inom riksdagen
gjort sig gällande, skulle enligt riksdagens mening tillgodoses genom
en sådan bestämmelse, att den, som av underrätt blivit ådömd sådan straffpåföljd,
varom det ifrågavarande momentet talar, icke skulle förrän domen
vunnit laga kraft förlora sitt riksdagsmannaskap, men däremot redan
genom underrättens utslag bliva obehörig att utöva detsamma. Han skulle
således återinträda i utövandet av sin befattning efter den slutliga domen,
därest denna lydde på frikännande eller på ett icke diskvalificerande straff
— i sistnämnda fall efter det straffet avtjänats. Ett slags suspension av
riksdagsmannaskapet skulle således, i anslutning till vad som i fråga om
ämbetsmän är stadgat, införas. En förutsättning för en dylik anordning
synes emellertid vara, att suppleant i ett sådant fall skulle i stället få
inkallas.
I vilka former en sådan anordning må kunna träffas, synes lämpligen
böra göras till föremål för en utredning. Om denna utredning giver
vid handen, att eu dylik utveckling av suppleantinstitutionen är möjlig
och lämplig att genomföra, skulle det också kunna tagas under övervägande,
huruvida den kan komma till användning i andra fall, där
riksdagsman blir förhindrad att utöva sin befattning utan att därmed förlora
sin behörighet att innehava densamma.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning och framlägga förslag i
syfte att riksdagsman, som blivit ådömd straffpåföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen, ej må, så länge domen icke vunnit laga kraft, på den grund
vara obehörig att innehava riksdagsmannabefattning, utan allenast att
utöva densamma, och att, vid sådant fall, suppleant skall inkallas för att
under nämnda tid utöva hans befattning.
Stockholm den 7 juni 1917.
Med undersåtlig vördnad.
O. L. Svaubäcks Boktr. Stockholm 1917.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.