Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.

1917-06-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1917:280, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 280.

7

Nr 280.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1917.

Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt

motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen ville

för sin del antaga såsom vilande till grundlagsenlig behandling följande

förslag till ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen:

» — — — — — — — — — — — — — — — — — —

den, som till följd av laga kraft vunnet utslag är förlustig medborgerligt

förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför förlust av

sådant förtroende.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Som bekant föreslog 1894 års konstitutionsutskott i anledning av

en i andra kammaren av herr Themptander väckt motion sådan ändring

i § 26 mom. c) riksdagsordningen, att den skulle erhålla följande lydelse:

Ej må såsom riksdagsman godkännas — — —--—---

c) den som till följd av laga kraft vunnet utslag är förlustig medborgerligt

förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför förlust

av sådant förtroende.

Detta förslag motiverade utskottet med bl. a. följande: »Den i § 26

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagms skrivelse Nr 280.

riksdagsordningen uttryckta grundsatsen, att även vissa icke laga kraftvunna

utslag höra medföra obehörighet till riksdagsmannaskapet, torde ha

sin grund i den i dylika fall starka anledning till antagande, att den tilltalade

verkligen gjort sig skyldig till det brott, för vilket han blivit lagförd,

men ett dylikt antagande kan vid högre rätts prövning befinnas förhastat.

Således kan en riksdagsman till följd av en utav underrätt eller

hovrätt uttalad uppfattning, vars riktighet sedermera underkännes av högre

domstol, gå förlustig sitt förtroendeuppdrag. Riksdagen avslog emellertid

detta förslag och biträdde i stället ett av reservanter i utskottet gjort

yrkande, enligt vilket ifrågavarande moment skulle erhålla följande lydelse:

c) »den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag,

vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant

förtroende eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket medför

nämnda påföljd.» Genom ifrågavarande beslut, som grundlagsfästes år

1897, upphävdes visserligen den gamla diskvalifikationsgrunden, att enbart

ett åtal för vanfrejdande brott gjorde en person obehörig till riksdagsmannaskapets

utövande. Men då riksdagen genom detta sitt beslut erkände,

att ett åtal av ifrågavarande art kunde vara obefogat och leda till

frikännande, varigenom vederbörande riksdagsman på ett obilligt och i

lagen icke avsett sätt kunde diskvalificeras, så borde konsekvensen ha

fordrat, att man erkände samma risk föreligga, om en person förklarades

obehörig att vara riksdagsman på grund av underrätts dom, som sedan

undanröjdes i högre instans. Visserligen har den invändningen gjorts,

att det är rimligt, att åtal ej må vara diskvalifikationsanledning, enär

vederbörande åklagare lättare kan tänkas ha begått ett fel vid åtalets anhängiggörande,

då brottsmålet ännu vore outrett, men att det däremot

skulle finnas fullt fog för diskvalifikation, då målet är vederbörligen prövat

och dom har fallit. Ty man skulle då kunna antaga, att mot den dömde

riksdagsmannen sådan bevisning förebragts, att domen icke komme alt i

högre insats rubbas.

Denna uppfattning har dock vederlagts genom det faktum, att en

ledamot av riksdagens andra kammare blev år 1916 dömd till förlust av

medborgerligt förtroende, varigenom han i realiteten blev diskvalificerad,

ehuru detta icke kom att bliva formellt bekräftat genom att kammaren

tills vidare underlät att göra anmälan till Konungen om den uppkomna

ledigheten. Sedermera korrigerades ifrågavarande rådhusrätts dom därhän,

att den slutgiltiga domen undanröjde all anledning till diskvalifikation för

den dömdes behörighet till riksdagsmannaskap.

Erfarenheten ger sålunda vid handen, att underdomstolars utslag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 280.

9

kunna bliva upphävda eller korrigerade i högre instans likaväl i fråga om

riksdagsmän som andra, så att ingen garanti finnes för att de i § 26,

mom. c) angivna domarna skulle ha lika bestående värde i första instans

som i andra eller tredje. Lagstiftarna synas ej ha räknat med den möjligheten,

att domar av så allvarlig natur skola mot riksdagsman fällas och

sedan av högre instans underkännas. I stället kur man tryggat sig vid,

att ett dylikt domslut i första instans skulle visa sig vila på så säkra

grunder, att ett överklagande ingenting skulle rubba däruti.

Även må erinras därom, att när i § 26 riksdagsordningen bland

dem, som förklaras obehöriga att utöva riksdagsmannaskap, uppräknas,

när någon »är förklarad ovärdig» att inför rätta föra annans talan eller

att i rikets tjänst vidare nyttjas samt den, som »blivit förvunnen» att vid

riksdagsmannaval ha sökt värva röster, så synes därmed avses laga kraftvunnen

dom, vilket ock av grundlagskommentarer framgår. Konsekvensen

torde då kräva detsamma i fråga om mom. c i nämnda paragraf.»

Motionären anför slutligen såsom skäl för framläggandet av förslag

om grundlagsändring, att det synts honom vara av största vikt, att grundlagens

bokstavliga lydelse och efterlevnad ej på någon punkt bör skapa

situationer, som både. för grundlagens anda och det allmänna rättstänkandet

te sig såsom ohållbara, varigenom aktningen för gällande lag

lätteligen rubbas.

Då den nu gällande lydelsen av § 26 mom. c) riksdagsordningen

år 1894 antogs, åberopades till stöd för denna lydelse bland annat den

omständigheten, att den överensstämde med vad som var stadgat såsom

villkor för innehavande av vissa kommunala förtroendeuppdrag. Det har

också inom riksdagen yppats starka betänkligheter mot att för riksdagsmannaskapets

utövning uppställa mindre stränga villkor än dem, som

gälla för andra offentliga uppdrag. Ovedersägligen kan för övrigt, såsom

ock framhölls 1894, ett sådant fall tänkas, att en person, som av underrätt

blivit dömd för ett brott av nu ifrågavarande art, genom utnyttjande

av medgiven klagotid fördröjde avkunnandet av ett slutligt utslag, som

dock med visshet kunde förutsättas komma att sammanfalla med underrättens.

Den av motionären föreslagna bestämmelsen skulle i ett dylikt

fall leda till föga tilltalande konsekvenser.

Ä andra sidan tala starka skäl för den uppfattningen, att en doms

egenskap att diskvalificera för innehavande av riksdagsmannabefattning

bör inträda först sedan domen vunnit laga kraft. Ett dylikt stadgande

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 91 höft. (Nr 278—2SO.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens skrivelse Nr 280.

skulle också, såsom motionären framhållit, väl överensstämma med den

princip, som ligger till grund för mom. d) och e) av § 26 riksdagsordningen.

De båda i viss mån motsatta synpunkter, vilka sålunda inom riksdagen

gjort sig gällande, skulle enligt riksdagens mening tillgodoses genom

en sådan bestämmelse, att den, som av underrätt blivit ådömd sådan straffpåföljd,

varom det ifrågavarande momentet talar, icke skulle förrän domen

vunnit laga kraft förlora sitt riksdagsmannaskap, men däremot redan

genom underrättens utslag bliva obehörig att utöva detsamma. Han skulle

således återinträda i utövandet av sin befattning efter den slutliga domen,

därest denna lydde på frikännande eller på ett icke diskvalificerande straff

— i sistnämnda fall efter det straffet avtjänats. Ett slags suspension av

riksdagsmannaskapet skulle således, i anslutning till vad som i fråga om

ämbetsmän är stadgat, införas. En förutsättning för en dylik anordning

synes emellertid vara, att suppleant i ett sådant fall skulle i stället få

inkallas.

I vilka former en sådan anordning må kunna träffas, synes lämpligen

böra göras till föremål för en utredning. Om denna utredning giver

vid handen, att eu dylik utveckling av suppleantinstitutionen är möjlig

och lämplig att genomföra, skulle det också kunna tagas under övervägande,

huruvida den kan komma till användning i andra fall, där

riksdagsman blir förhindrad att utöva sin befattning utan att därmed förlora

sin behörighet att innehava densamma.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning och framlägga förslag i

syfte att riksdagsman, som blivit ådömd straffpåföljd enligt 2 kap. 19 §

strafflagen, ej må, så länge domen icke vunnit laga kraft, på den grund

vara obehörig att innehava riksdagsmannabefattning, utan allenast att

utöva densamma, och att, vid sådant fall, suppleant skall inkallas för att

under nämnda tid utöva hans befattning.

Stockholm den 7 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.

O. L. Svaubäcks Boktr. Stockholm 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.