Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av landsbygden m. in.
1917-06-09 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1917:302, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av landsbygden m. in.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 60ti.
1
Nr 302.
Godkänt av riksdagens första kammare den 9 juni 1917.
Godkänt av riksdagens andra kammare den 9 juni 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande
av åtgärder för en allmän elektrifiering av
landsbygden m. in.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.)
Till Konungen.
I två inom riksdagen väckta motioner av samma lydelse har hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes skyndsamt låta verkställa utredning om de åtgärder, som kunna
inom den närmare framtiden ifrågasättas för att genom statens försorg få
till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden i riket, som omständigheterna
kunna medgiva; ävensom att riksdagen för den ovan berörda utredningen
måtte för år 1918 ställa ett förslagsanslag av 15,000 kronor till Kungl.
Maj :ts förfogande med rätt för Kungl. Maj:t att därav under år 1917 förskottsvis
disponera erforderligt belopp.
Till stöd härför har anförts följande.
»Den kristid, vari vårt land råkat genom världskriget, bär visat nödvändigheten
av att vi på olika områden i möjligaste grad göra näringslivet
oberoende av utlandet och att vi intensivare än förr arbeta på att
tillvarataga våra naturtillgångar.
Störa svårigheter hava sålunda mött för industrien och kommunikationsväsendet
att trygga sina bränslebehov; vad vi kunnat uppbringa av
stenkol har varit 3—4 gånger dyrare än under normala förhållanden och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. U saml. 96 käft. (Nr 3Of. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 302-
dessutom oftast av dålig beskaffenhet. Jämväl det inhemska bränslet, veden,
betingar osedvanliga pris, och tillgången därpå är mycket knapp. Att under
sådana förhållanden intresset för tillgodogörandet av den ännu obegagnade
vattenkraften i våra vattenfall stegrats, är uppenbart. Industrien, som fått
en hälsosam varning för sitt ljumma intresse att skaffa sig elektrisk kraft,
skall säkerligen mångdubbla sina ansträngningar att göra sig oberoende av
importen av stenkol och råolja. Att det förändrade läge, vari bränsleproblemet
kommit genom krigstiden och sannolikheten för att stenkolsmarknaden
fortfarande skall utmärkas av osedvanligt höga stenkolspris,
också måste inverka på frågan om statsjärnvägarnas övergång till elektrisk
drift, är uppenbart.
Ett livligt arbete på vattenkraftens tillgodogörande och en stark konkurrens
om den elektriska kraften torde sålunda vara att emotse för den
närmare framtiden.
Detta kan icke vara annat än glädjande samt för landet som helhet
gagnande, men det gäller att se till, att därvid viktiga intressen icke bliva
tillbakasätta eller överfly glade av andra.
Det är ett dylikt intresse, ett sådant område, på vilket vi hava anledning
att alldeles särskilt fästa uppmärksamhet, när det gäller vattenfallens
utbyggande för framalstrande av elektrisk energi; och det är landsbygdens
elektrifiering.
Frågan om landsbygdens förseende med elektrisk kraft har visserligen
tidigare varit föremål för intresse; och vissa i samband därmed stående
spörsmål äro under utredning. Likaledes söker man i olika bygder föra
denna fråga fram så gott man förmår och med större iver föi varje år.
Det må i detta sammanhang erinras om följande.
I motioner vid 1914 års A-nksdag, väckta i riksdagens båda kamrar,
påyrkades sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung! Maj:t hemställa
om utredning och förslag till de åtgärder, som från statens sida kunde
befinnas vara erforderliga och lämpliga för främjande av jordbrukets och
därmed närställda näringars förseende med elektrisk kraft. I följd av riksdagsupplösningen
nämnda ar blev denna motion emellertid icke behandlad
av riksdagen.
Vid 1915 års riksdag väcktes av herr Ingeström i första kammaren
motion om inrättande av statskonsulenter för kraftdistributioner å landsbygden;
och beslöt riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till Kung!
Maj:t hemställa, det täcktes Kung! Maj:t låta verkställa utredning i fråga
om anordnande av upplysningsverksamhet för landsbygdens förseende med
Riksdagens skrivelse Nr SOU.
3
elektrisk kraft samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I den sistnämnda motionen berördes också frågan om statslån för
elektriska kraftanläggningar å landsbygden. Spörsmålet om en statens lånefond
för finansiering av företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall
eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet
är av mera allmänt intresse, ävensom frågor om ändrade grunder för förvaltningen
av vissa kronan tillhöriga vattenfall är under utredning genom
särskilda den 8 januari 1915 tillkallade sakkunniga.
I sitt den 16 december 1914 avgivna betänkande har vidare den s. k.
elektriska kraftkommittén, tillsatt den 22 juni 1911, framlagt förslag, varigenom
dels kraftledningarna skulle bliva tillbehör till kraftstationerna och
ledningsnäten kunna belånas, dels ock inteckning kunna vinnas för avtal
om kraftleverans.
Frågan om befordrande av kraftfördelningen på landsbygden skall likaledes
vara föremål för uppmärksamhet vid pågående överarbetning av 1910
års förslag till ny vattenlag.
Det är vidare bekant, att vattenfallsstyrelsen under åren 1911—1914
verkställt ganska omfattande utredningar angående lämpligaste sättet för
elektrisk kraftdistribution å landsbygden samt praktiskt sökt realisera en
bygdedistribution från kraftstationerna vid Trollhättan och Älvkarleby.
Samtidigt har genom föredrag (i lantbruksakademien, i svenska vattenkraftföreningen
o. s. v.) viktiga spörsmål rörande landsbygdens elektrifiering
blivit behandlade, varjämte även svenska motokulturföreningen verkat för
nämnda ändamål.
o
Åtskilliga tidskriftsuppsatser och broschyrer visa också, att intresset
för landsbygdens elektrifiering är ganska livligt bland fackmännen på det
elektriska området.
$ H:
*
Betydelsen av en elektrifiering i vidsträcktaste omfattning av vår landsbygd
kan icke överskattas. Vad först och främst jordbruket och dess binäringar
beträffar, så känner en var, att den mänskliga arbetskraften blivit
allt svårare att erhålla och allt dyrbarare. För en mängd tidsödande och
mera mekaniska göromål å jordbruket, vartill nu användes mänsklig arbetskraft,
ställer sig maskin- och verktygskraften som den mest ekonomiska
och effektiva och erbjuder härvid den elektriska kraften stora fördelar framför
andra kraftkällor i lätthanterlighet, anpassningsförmåga, snygghet o. s. v.
4
Riksdagens skrivelse Nr 302.
Det tillfälliga utskottet i första kammaren, som behandlade herr Ingeströms
ovanberörda motion, yttrade också i detta avseende bl. a. följande:
»I mån som jordbrukets produktionskostnader stegras genom arbetskraftens
fördyrande och svårigheten att erhålla tillräcklig sådan, är det ett livsvillkor
för vår modernäring att i allt större omfattning kunna betjänas av maskinoch
motordrift, vartill den elektriska kraften lämpar sig framför andra kraftkällor.
Det må härvid framhållas den betydligt mindre risken för eldfara
vid användning av elektrisk kraft för tröskning m. m. och den stora fördel
i övrigt elektrisk belysning i boningshus, stall och lador erbjuder.»
En omfattande elektrifiering av jordbruket kan tilläventyrs medföra
ett lösgörande i viss omfattning av den arbetskraft, som i form av statare
och annan årsanställd arbetskraft nu kräves och som, då den näppeligen
kan fullt utnyttjas hela året om, är med alltjämt stigande arbetspris ekonomiskt
ogynnsam för jordägaren. Jordbruksarbetarklassen strävar alltmer
att få självständigt och för egen räkning ägna sig åt jordbruk. Åtgärder
för upprättande av småbruk och egna hem pågå såväl från det allmännas
sida som från enskilda; och med varje år torde dessa åtgärder bli allt mer
omfattande. Det lärer således vara i allas intresse, såväl de större jordägarnas,
vilkas behov av årsanställd arbetskraft blir allt svårare att fylla,
som i jordbruksarbetarnas, vilka sträva efter att vinna en egen torva att
odla och bygga sitt hem på, om jordbrukets elektrifiering i någon mån
möjliggör eu reducering .av stataresystemet. Betydelsen, socialt och ekonomiskt,
av en sådan utveckling ligger i öppen dag.
Det torde kunna sägas, att det större och medelstora jordbrukets ekonomiska
drift i hög grad är i behov av att elektrisk kraft för skäligt pris
kan i största utsträckning stå detta jordbruk till huds. Men jämväl småbruket,
särskilt när egendomarna ligga nära varandra, i kolonier, skall hava
avsevärt gagn av tillgång till elektrisk kraft, varigenom en del tyngre arheten
kunna lättas och dessutom andra fördelar och ökad trevnad vinnas.
Under en lång utvecklingsperiod har industrien koncentrerats i städerna;
gamla industrier på landsbygden hava överflyttats till städerna och de nya
industrierna hava i stor omfattning också sökt sig dit. Här och var, särskilt
vad storstäderna beträffar, har man dock under senare år kunnat iakttaga
en rörelse i motsatt riktning, beroende främst på det höga markvärdet
i städerna och de större utgifterna därstädes för anläggningarnas uppförande,
för arbetarnas levnadskostnader o. s. v. Men denna återinvandring till
landsbygden är dock ännu mycket sporadisk. Då landsbygden med sin
stora och ojämna skattebörda är i starkt behov att vinna ökade beskatt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr H02.
ningsföremål, är det för densamma av synnerlig betydelse att kunna draga
till sig industriella anläggningar. För att landsbygden emellertid varaktigt
skall kunna med utsikt till framgång konkurrera med städerna om industrien,
måste denna landsbygd också kunna erbjuda tillgång till elektrisk
energi för kraft och belysning.
Den industri, som kräver så mycken kraft, att den själv kan ordna
därmed efter omständigheterna, är ju att mindre fästa avseende vid; denna
större industri är ej heller den som, där ej särskilda anläggningar föreligga,
söker förläggning å landsbygden eller som utvandrar från städerna till landsbygden.
Det är små-industrien, som företrädesvis bör uppmärksammas, i
allmänhet den industri, vars kraftbehov icke är så stort, att den skäligen
kan skaffa sig egen kraftkälla.
Denna industri står hantverket nära. Hantverket, som i stor utsträckning
förefinnes å landsbygden, kämpar en ofta ojämn och oviss konkurrenskamp
med storindustrien. Inom hantverkerierna finnes mycket kvar av
yrkesskicklighet och händighet, och det vore en förlust ur många synpunkter,
om hantverket skulle uppslukas av storindustriens schablonmässiga masstillverkning.
Det är för hantverkaren under nuvarande förhållanden ofta omöjligt
att tillfredsställande möta behovet av maskinkraft; daglig tillgång till
en eller annan elektrisk hästkraft skulle däremot för honom vara av betydligt
värde.
Hemslöjden, som i många landsdelar spelar en betydande roll, skulle
få en betydlig lättnad, om elektrisk kraft därvid kunde komma till användning.
Redan i motionerna till 1914 års A-riksdag uppmärksammades
den betydelse, som i Schweiz handvävstolarnas ersättande med elektriskt
drivna vävstolar åstadkommit och den minskade fysiska ansträngning, som
därmed vunnits för de kvinnor, som yrkesmässigt driva vävnadstillverkning.
Det klagas från olika håll över vantrevnaden å landsbygden och att
städerna med sin sammanträngda befolkning, sina upplysta gator, sina lätt
tillgängliga förströelser o. s. v. har en med varje år allt starkare dragningskraft
på landsbygdens söner och döttrar. Det är sannolikt att så är,
men varje åtgärd, som kan sprida ökad trevnad över landsbygdens glest
liggande och ofta torftiga hem, skall dock i sin mån verka återhållande; det
iir många tusenden, som ännu äro med starka band fästade vid fädernetorvan.
Landsbygdens avfolkning är ett av de betänkligaste tecknen i den
svenska befolkningsrörelsen. Det måste vara av synnerlig vikt att vidtaga
alla rimliga åtgärder häremot; och vi äro livligt övertygade om, att tillgång
till elektrisk kraft och elektrisk belysning runt om i våra bygder
6
Riksdagens skrivelse Nr 302.
skall motverka invandringen till städerna. Och vem vågar påstå, att icke
emigrationen skall i någon mån minskas, om landsbygden allmänt kunde
erbjuda de ökade möjligheter till trevnad och välstånd, som tillgång till
elektrisk kraft kan bereda?
De betydande kostnader, som bygdeelektrifieringen medför, hava föranlett
att, trots allt intresse och alla insatser för saken, en elektrifiering
av landsbygden hittills i blott ringa mån kommit till stånd. Några uppgifter
om, huru och efter vilka system denna elektrifiering försiggått torde
här vara på sin plats. Uppgifterna äro hämtade väsentligen från dr Alfred
Ekströms föredrag vid svenska vattenkraftsföreningens årsmöte 1916.
Sydsvenska kraftaktiebolaget, vari aktiemajoriteten innehaves av städerna
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Halmstad, har icke alls
själv befattat sig med landsbygdens elektrifiering, utan, där en transformatorcentral
på grund av andra intressen uppförts, har landsbygden tillåtits
köpa högspänd kraft av i allmänhet 20,000 volts spänning. Några större
sammanslutningar, vanligen i form av enskilda bolag, bildade av lantbrukarna
själva, hava därefter utfört bygdelinjer, transformatorkiosker och fördelningsnät
och även omhändertagit detalj distributionen av kraft. Dr Ekström
tillägger vid denna redogörelse följande: »För ett kommunalt bolag som
sydsvenska kraftaktiebolaget är ju denna ställning också förklarlig. Städernas
avsikt med sitt bolag var ju endast att tillförsäkra sig och sin industri
billig kraft, och de hava väl knappast något intresse för landsbygden i
detta avseende. Det kan ju till och med ifrågasättas, huruvida icke städerna
hava större fördel av att landsbygden, i motsats till städerna, icke
kan erbjuda de bekvämligheter, som tillgången på elektrisk kraft medför.
Detta innebär ju alltid en möjlighet till att tilldraga sig skatteobjekt från
landsbygden eller till att konkurrera om den industri, som till äventyrs
eljest skulle föredraga landsbygden framför städerna.»
Däremot har Hemsjö kraftaktiebolag, som arbetar i Blekinge, östra
hälften av Skåne och södra Småland, intagit en banbrytande verksamhet
med avseende å landsbygdens elektrifiering. Detta bolag bygger såväl bygdelinjer
och transformatorstationer som ortsnäten ända till abonnenternas husväggar
och omhänder har detalj distributionen till varje enstaka abonnent,
som alltså får köpa strömmen vid förbrukningsplatsen.
Vad vattenfallsstyrelsen beträffar bygger den också bygdelinjer för 20,000
volt från transformatorcentraler till mindre transformatorstationer på lämpliga
platser, där en större samling av abonnenter förefinnes. Åt dessa sistnämnda
överlåtes att finansiera och bygga ortsnätet inom eget område, för
Riksdagens skrivelse Nr 302.
7
vilket ändamål i allmänhet andelsföreningar bildas. Dessa föreningar köpa
1,500 volt ström vid vattenfallsstyrelsens små transformatorstationer och omhänderhava
själva detaljdistributionen till sina medlemmar. Därigenom att
vattenfallsstyrelsen på egen bekostnad utför bygdelinjer och transformatorstationer
för nedtransformering till 1,500 volt, underlättas andelsföreningarnas
arbete väsentligt, då detta inskränker sig till att finansiera och utbygga
ortsnäten till medlemmarna, som vanligen bo inom transformatorstationernas
närmaste rayon, på 3, högst 4 kilometers avstånd från desamma.
En spänning på 1,500 volt kan användas för en motor å 8 hästkrafter.
För småmotordrift och betsning måste strömmen avsevärt nedtransf orm eras.
Med hänsyn till att vattenfallsstyrelsen än så länge blott har ett par kraftstationsanläggningar,
varom här kan vara fråga, låt vara betydande sådana,
har dock vattenfallsstyrelsens verksamhet för landsbygdens elektrifiering hittills
givetvis varit mycket begränsad.
* *
Med avseende å landsbygdens elektrifiering hava huvudsakligen två
utvägar eller, om man så vill kalla dem, två system anlitats. Antingen
anslutes ett distributionsnät till statens eller de stora distributionsbolagens
anläggningar — vare sig detta sker genom en sammanslutning i orten eller
genom att distributionsbolaget anlägger ortsnätet — eller också utbyggas
mindre vattenfall i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala
kraftbehofvet.
Vad beträffar förstnämnda sätt för bygdedistribution, så är det uppenbart,
att det är för orten enklast och i allmänhet förmånligast, om distributionsföretaget
bygger såväl bygdelinjer och transformatorstationer som ortsnäten.
Långlinjerna bliva därmed i regeln också billigare i anläggningskostnad.
Och de bliva bättre byggda och eftersedda. Den ekonomiska och tekniska
skötseln av ortsanläggningen blir även billigare och bättre, om distributionsföretaget
handhaver densamma. En montör kan exempelvis tillse flera
nät, och tillgång till ingenjörer för inspektion av näten finnes alltid. Skall
åter en liten ort ensam organisera skötseln av sitt nät, medför nödvändigheten
att i möjligaste mån reducera omkostnaderna förr eller senare, att
nätet kommer att lida därpå.
Att såväl de enskilda kraftdistributionsföretagen som vattenfallsstyrelsen
givit affärssynpunkten ett framträdande rum i sin politik för landsbygdens
elektrifiering, är naturligt. Denna synpunkt har också tagit sig uttryck
8
Riksdagens skrivelse Nr 302.
i, att man ansett allenast vissa av våra landskap vara »elektrifierbara■», att
man funnit betingelserna, för att landsbygdsdistribution i större skala skall
tänkas kunna genomföras, vara »å ena sidan sammanhängande och bördiga
åkerbruksområden, å vilka anspråken kunna minskas i den mån inslag förefinnas
av mindre industriella anläggningar och samhällen, å andra sidan i
förhållande till dessa bördiga områden välbelägna inmatningspunkter för
billig elektrisk energi >.
Vissa undersökningar hava skett angående gränserna för »elektrifierbarheten».
Ingenjör A. F. Enström kommer sålunda till det resultatet,
att möjligheten för att ett område skall kunna ekonomiskt elektrifieras
upphör, då förhållandet mellan områdets odlade areal och totala areal understiger
0,3. Vattenfallsstyrelsen har i sina undersökningar kommit till ungefär0
samma resultat, dock att med hänsyn tagen till de industriella kraftbehoven,
särskilt hantverks- och den vanliga småindustrien, gränsen för
förhållandet mellan den odlade och den totala arealen satts något lägre än
0,30, nämligen 0,25.
Nämnda beräkningar torde vara alltför teoretiska för att praktiskt hålla
stånd i alla fall. Flera andra faktorer än blott förhållandet mellan odlad jord
och totalarealen, t. ex. jordens belägenhet o. s. v., torde härvid spela in.
Och i varje fall utgår man vid dessa beräkningar från att områdena skola
elektrifieras med ur affärssynpunkt tillfredsställande resultat, och anspråken
på ett sådant resultat variera givetvis avsevärt.
Om nämnda grundsatser godtoges, skulle ej blott nästan hela Norrlands
landsbygd, utan även landsbygden i vissa delar av Svealand och
Oötaland icke vara »elektrifierbara. För dessa delars elektrifiering skulle
således återstå att anlita det andra av de ovannnämnda sätt för landsbygdens
elektrifiering, som hittills ifrågakommit, eller utbyggande av små vattenfall
i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala behovet, naturligtvis
under förutsättning att tillgång till dylik lokal vattenkraft finnes,
vilket ingalunda är fallet överallt. Men villkoret blir väl även här under
nuvarande förhållanden, att ett dylikt företag är ekonomiskt möjligt. På
många håll i vårt land, särskilt i Norrland, hava dylika småfall i allt fall
till stort gagn för orten utbyggts. Om deras möjligheter att kunna ekonomiskt
bestå torde vara för tidigt att döma, men förhoppningarna på att
så kan ske synas flerstädes vara välgrundade.
Hur som helst, — den omskapning av landsbygdens hela liv, som
en genomförd elektrifiering skulle åstadkomma, den vinnes ej, om blott de
tätast bebyggda egentliga jordbrukstrakterna kunna ifrågakomma till elektn
-
Riksdagens skrivelse Nr 302.
9
fiering. Må vara, att elektrifieringen närmast söker sig till dessa trakter
och där ger bästa resultat; må vara att det finnes trakter i landet, där
möjligheterna för en bygdeelektrifiering i stor skala länge än komma att
saknas. Det finnes i allt fall många ofantligt utvecklingskraftiga trakter
av vårt land, som efter ovannämnda grunder för »elektrifierbarheten» skulle
vara så gott som uteslutna från elektrifiering. Dessa landsdelar, som hava
mindre arealer odlade marker, behöva synnerligen väl komma i åtnjutande
av de ökade möjligheter till jordbrukets och dess binäringars förbättrande
och av den uppryckning i övrigt, som tillgången till elektrisk kraft bjuder.
Och om jordbruket ej allestädes i dessa bygder till en början är så
utvecklat att det medgiver en tillräcklig kraftkonsumtion, så erbjuda ej sällan
hantverk och småindustri samt handel, ja, till och med privatbostäder
beaktansvärda kraftbehov. Och vinnande av elektrisk belysning är i allt
fall av synnerlig betydelse ur alla synpunkter. Jämväl för uppvärmning
torde elektriciteten så småningom få en allt större betydelse.
Vilka åtgärder kunna då från det allmännas sida vidtagas för landsbygdens
allmänna elektrifiering?
Förut är redogjort för, vilka på denna fråga inverkande spörsmål nu
äro under utredning. De äro — frånsett lagstiftningsspörsmålen, som vi
ej här avse att närmare beröra — frågorna om en statens lånefond för
kraftstationsanläggningar och om anordnande av upplysningsverksamhet för
landsbygdens förseende med elektrisk kraft.
Med avseende å sistberörda fråga hava vi bemärkt, att Kungl. Maj:t
ärnar för innevarande riksdag framlägga förslag och för dess genomförande
beräknat visst anslag i statsverkspropositionen. Men dessa spörsmål äro
dock splittrade detaljer — låt vara viktiga nog. Rätt ordnade kunna de
givetvis bli av betydelse för den elektrifiering av landsbygden, som kan
komma till stånd genom enskild företagsamhet. Icke minst är så fallet
med frågan om beredande genom statens försorg av billiga lån framför allt
för bygdeelektrifiering. Och det må kraftigt framhållas, att den enskilda
företagsamheten måste på allt rimligt sätt uppmuntras att fortfarande med
iver arbeta på distribution av elektrisk kraft.
Men skall landsbygdens allmänna elektrifiering verkligen komma till
stånd inom överskådlig tid, och de betydelsefulla omvälvningar i landsbygdens
ekonomiska och sociala liv, som därav enligt vår mening skulle bliva
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 sand, 96 käft. (Nr 302). 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 302.
en följd, uppnås, då måste frågan läggas efter större linjer. Och skall en
elektrifiering av hela den landsbygd, som kan nås av med vattenkraft alstrad
elektrisk energi, en gång vinnas, då måste det vara staten, som till
väsentlig del själv tager hand om denna elektrifiering, liksom staten redan
till så väsentlig del gjort med telefoner och järnvägar.
En dylik omfattande bygdeelektrifiering torde kunna komma till stånd
utan intrång på statens egna behov av elektrisk energi för andra ändamål
och på storindustriens behov, enär bygdeelektrifieringen upptar relativt små
kraftillgångar.
Med teknikens utveckling kan högspänd ström numera med fördel
framföras på betydande avstånd, vilket uppenbart underlättar från kraftkällan
avlägset belägna orters förseende med elektrisk kraft.
De långa bygdelinjer, som för landsbygdens elektrifiering måste utbyggas,
anläggande av transformatorstationer och ortsnät, genom vilka senare
strömmen överföres i en lätt användbar och ofarlig form, kräva relativt
stora kostnader. Jämväl denna omständighet hänvisar till staten, såsom
den som ensamt kan i tillräcklig utsträckning ordna med landsbygdens
elektrifiering; den må nu härvid gå mer eller mindre långt med avseende
å den egentliga ortsdistributionen. Det har också visat sig, att de stora
enskilda kraftbolagen allenast i ringa utsträckning vågat belasta sig med så
allvarliga kapitalutlägg, som landsbygdens elektrifiering kräver. Och de
smärre företag, som här och var i orterna uppstått och ytterligare kunna
uppstå, de räcka icke, och deras ekonomiska möjligheter äro också starkt
begränsade.
Staten äger redan betydliga vattenfall, som ligga obegagnade. Åtminstone
flera av dessa kunna inom den allra närmaste tiden tagas i anspråk
för kraftstationsbyggnader. Att man vid byggande av dylika stationer ej
allena kan lita till den egentliga bygdeelektrifieringen är uppenbart. Men
bygdeelektrifieringen bör alltid räknas som ett oundgängligt viktigt bihang
vid kraftstationers planerande. Och vi antaga som visst, att efterfrågan
på elektrisk kraft för olika ändamål under den närmaste framtiden blir så
betydande, att det måste vara klokt att i tid bereda sig för att möta denna
efterfrågan.
Grenom att staten själv uppträder med distribution i stor skala av
elektrisk kraft, har staten i sin hand att förekomma en tilläventyrs annars
hotande monopolbildning på området. Staten får därmed i sin makt att
på ett effektivt sätt reglera prisen på elektrisk kraft, varmed ej är sagt,
Riksdagens skrivelse Nr 302.
11
att icke även andra åtgärder kunna ifrågasättas, för att hindra att konsumenterna
av elektrisk kraft uppskörtas av enskilda distributionsföretag.
Staten har också utvägar, som ej stå de enskilda i samma grad till
buds, att skaffa sig materialier, maskiner o. s. v. till rimliga pris.
Staten har hittills utbyggt de stora kraftkällorna och i regeln blir väl
även framgent förhållandet det, att dessa i främsta hand tillgripas, då de
i allmänhet medgiva ett bättre ekonomiskt utbyte. Men enligt vår mening
är det av mycket stor betydelse, att statens verksamhet på detta område
icke inskränker sig härtill. Jämväl utbyggandet av mindre kraftkällor har
ofta fog för sig och skulle giva goda erfarenheter och lämna efterföljansvärda
exempel för de enskilda företag av samma art, som man alltid måste
hoppas på och befrämja för att komma tillräckligt långt i förevarande avseende.
Och dessa statens små kraftstationer, om de förläggas här och var i landet,
få en avgörande betydelse för vissa delars av landsbygden elektrifiering.
Det måste framhållas, att staten vid ett antytt vidsträckt tillhandahållande
av elektrisk kraft måste inrikta de allvarligaste ansträngningar att
också kunna bygga billigt och anspråkslöst.
Med den betydande erfarenhet på området, som vattenfallsstyrelsen
äger, och som givetvis vidgas allt mer i samma mån som styrelsens verksamhet
på detta område utsträckes, skall det bliva möjligt att även i tekniskt
avseende göra nya landvinningar, som kunna underlätta landsbygdens
allmänna elektrifiering.
Av den redogörelse, som förut lämnats för de principer, som vattenfallsstyrelsen
följt med avseende å den bygdeelektrifiering som hittills från
dess sida ifragakommit, framgår, att styrelsen ej tagit befattning med de
egentliga ortsnäten, utan att dessas utbyggande fått ankomma på sammanslutningar
i orterna. Det synes oss dock, som om jämväl det av Hemsjöbolaget
praktiserade, ovan angivna systemet, att jämväl utbygga ortsnäten
och de små transformatorstationerna ända till abonnenternas husväggar samt
omhänder hava detaljdistributionen till varje enskild abonnent, bör komma
till användning. Vid någon utbyggnad av en mindre kraftkälla, helst i
någon trakt, som enligt vad som antagits icke skulle vara »elektrifierbar»,
vore det enligt vår mening till en början skäl i att antaga sistberörda
system, som ju för abonnenterna är synnerligen bekvämt och tilltalande.
Sannolikt skulle man för en dylik anordning vara villig att betala efter
en något högre tariff, då man slapp allt besvär och alla vanskligheter med
ortsnätets utbyggande genom ortens egen försorg. Det hela skulle också
bliva bättre anordnat och bättre eftersett.
12
Riksdagens skrivelse Nr 802.
Vi avse icke blott att staten skall utbygga allt fler och fler av sina
vattenfall i särskilt syfte att främja landsbygdens elektrifiering, utan även
att staten för detta ändamål bör förvärva lämpliga i enskild ägo befintliga
vattenfall. Framför allt i de trakter, där staten nu ej äger tillräcklig
vattenkraft och där det knappast kan påräknas att den elektrifiering, varom
här närmast är fråga, kan genom enskildas försorg påräknas inom en nära
framtid, måste dylika förvärv anses påkallade.
Det må vara sannolikt, att icke alla de företag, som staten, efter de
linjer vi ovan antytt, skulle komma att driva, komme att »bära sig» redan
från början. Men detta synes oss ej böra inverka avgörande i en så utomordentligt
betydelsefull fråga som den nu förevarande; och det är vår övertygelse,
att man så småningom skall nå gynnsamma resultat. Blir landsbygdens
befolkning van vid den elektriska kraften, skall konsumtionen
raskt stiga, och denna krafts erhållande snart bli ett lika känt behov som
telefonen nu är, ja ett än större. Statsjärnvägarna ha gått samma utvecklingsväg;
det har dröjt kortare eller längre tid, tills de »burit sig» i olik&
trakter av landet. Liksom man nu anser vissa delar av landet icke vara
av ekonomiska skäl »elektrifierbara», så var järnvägsbyggandet t. ex. i övre
Norrland en gång för ganska många närmast en galenskap eller en ruinerande
affär. Men var stode vi nu, om norrlandsjärnvägarna ej kommit
till? Och vi äro nu allmänt beredda att gå än längre i framdragandet av
järnvägar i denna landsdel.
Det är också mindre av vikt, att varje särskild kraftstationsanläggning
»bär» sig, än att vattenfallsstyrelsens förvaltning i sin helhet, i vad den
avser distribution av elektrisk kraft, icke visar underskott, som kunna anses
äventyrliga för staten. Landsbygdens allmänna elektrifiering är, såsom vi
förut frånhålla, icke blott av ekonomisk betydelse, den är också en ideell
faktor av stor vikt, som skall skapa trevnad och tillfredsställelse i hundratusenden
svenska hem.
Vi hava här huvudsakligen sysselsatt oss med den allmänna verksamheten
från statens sida såsom distributör av elektrisk kraft i stor utsträckning
och det ur synpunkten av landsbygdsbefolkningens ekonomiska
intresse och uppryckning och ur de näringars synpunkt, som drivas å denna
bygd, främst jordbrukets, vars utveckling är en av våra viktigaste uppgifter.
Men det är för envar uppenbart, att jämväl vår storindustri skall
av en dylik elektrifiering hämta betydande fördelar. Yad vi betecknat med
bygdeelektrifieringen är blott ett av ändamålen med vattenkraftens omvandlande
i elektrisk energi. Bygdeelektrifieringen måste stödjas av distri
-
Riksdagens skrivelse Nr 302.
13
bution till stora kraftkonsumenter. Dygdeelektrifieringen ger därmed också
ökade möjligheter för industrien att få sina växlande kraftbehov tillgodosedda
genom statens försorg. Jämväl för statens egna ändamål, t. ex. elektrifiering
av vissa statsbanelinjer, bleve nu berörd verksamhet också av stor
betydelse.
Ingen tidpunkt kan enligt vår mening vara lämpligare för kraftstationsanläggningar
i stor skala genom statens försorg än den nuvarande och den
närmare framtidens. Aldrig någonsin torde svårigheterna för erhållande av
bränsle hava varit så framträdande som nu. Visserligen ställas i denna
tid ofantliga anspråk på statens ekonomi; men för produktiva ändamål, för
att på olika områden gorå oss oberoende av utlandet, för en så betydelsefull
fråga som landsbygdens elektrifiering i stor skala, måste även de mest
betydande ekonomiska ansträngningar vara påkallade. Det gäller här icke
mer och icke mindre än att skapa nya förutsättningar i olika riktningar för ett
rikare och av utlandets produkter mera oberoende Sverige. Den generation,
som får uppleva, att Sveriges vattenfall helt tagas i anspråk för landets
elektrifiering, så långt de räcka härtill, och att även avlägsna bygder hava
tillgång till elektrisk kraft för jordbrukets, för industriens, den stora som
den lilla, drift, och för belysning och andra dylika ändamål, den skall förvisso
också finna bättre bärgning och bättre trevnad i alla Sveriges bygder,
än nu ofta är fallet.
*
*
Uppenbart kräva de stora frågor, vi här berört, en ingående utredning,
som allenast Kungl. Maj:t kan åvägabringa. Givetvis fordras härvid största
planmässighet, enhetlighet och förutseende. Men vi hysa också den mening,
att vi j ust i vattenfallsstyrelsen hava ett organ och krafter, som kunna föra
fram denna fråga på ett sätt, som garanterar att alla möjligheter utnyttjas
och att alla legitima intressen beaktas.
För att det må vara klart, att den omfattande utredning, varom här
är fråga, och som vi förutsätta kommer att närmast anförtros vattenfallsstyrelsen,
måste göras på sidan om styrelsens vanliga verksamhet och
kräver skyndsamhet, anse vi att ett särskilt anslag bör ställas till Kungl.
Majrts förfogande för den nämnda utredningen. Detta anslag torde för år
1918 kunna begränsas till ett förslagsanslag av 15,000 kronor, varav erforderliga
belopp torde böra få disponeras även under innevarande år.»
14
Riksdagens skrivelse Nr 302.
Riksdagen delar motionärernas uppfattning, att vår landsbygds förseende
med elektrisk kraft är en angelägenhet av största vikt. Genom en rationell
elektrifiering av landsbygden skulle uppenbarligen avsevärda fördelar beredas
dess befolkning och näringsliv. Också hava, på sätt motionärerna
erinra, från statsmakternas sida redan vidtagits åtgärder i sådant syfte.
Motionärerna förmena, att ännu mycket torde återstå i detta avseende samt
ifrågasätta i anledning härav en allsidig utredning angående de åtgärder,
som kunna från statens sida vidtagas för elektrifiering av landsbygden i
största möjliga utsträckning. Riksdagen har tagit del av ett utav vattenfallsstyrelsen
avgivet underdånigt yttrande över ifrågavarande motion. I
detta yttrande, vari vattenfallsstyrelsen tillstyrkt den begärda utredningen,
har styrelsen lämnat en utförlig redogörelse för styrelsens verksamhet med
elektrifiering av landsbygden samt framfört enligt riksdagens förmenande
synnerligen beaktansvärda synpunkter beträffande nu förevarande spörsmål.
Jämväl riksdagen håller före, att ytterligare åtgärder böra från statsmakternas
sida vidtagas för främjande av ifrågavarande viktiga angelägenhet,
och anser riksdagen förty, att den föreslagna utredningen snarast bör komma
till stånd.
Såsom vattenfallsstyrelsens yttrande utvisar, har vattenfallsstyrelsen framdragit
åtskilliga bygdelinjer för elektrisk kraftöverföring från transformatorcentraler
till mindre transformatorstationer och såmedelst möjliggjort för
vissa trakter att erhålla elektrisk kraft. Härvid har vattenfallsstyrelsen i
sin egenskap av affärsdrivande verk ansett sig av statsekonomiska skäl böra
begränsa nämnda verksamhet i enlighet med vissa av styrelsen tillämpade
principer, vilka riksdagen, som erhållit kännedom om desamma, funnit
i sådant hänseende väl avvägda. Emellertid synas riksdagen ur nationalekonomisk
och social synpunkt starka skäl tala för att elektrifiering av landsbygden
bör genom statsmakternas försorg kunna komma till stånd, även där
sådan elektrifiering ej kan förväntas mera omedelbart giva ett i statsekonomiskt
avseende gynnsamt resultat, och håller riksdagen före, att detta spörsmål
bör bliva föremål för undersökning vid den ifrågasatta utredningen.
Det torde enligt riksdagens förmenande jämväl ankomma på en blivande utredning
att avgöra, huruvida en ökad statsverksamhet för elektrifiering av
landsbygden bör gå ut på allenast framdragande av huvudlinjer till de trakter,
som skola bliva föremål för elektrifiering, eller jämväl bör avse ett vidare
utbyggande av ledningssystemet.
Yad angår den föreslagna utredningens verkställande, synes det riksdagen
Riksdagens skrivelse Nr 302.
15
böra överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att avgöra, åt vilken myndighet
eller vilka personer densamma bör anförtros.
Då det torde vara förenat med svårigheter att redan nu beräkna kostnaderna
för den ifrågasatta utredningen, anser riksdagen det icke vara lämpligt
att, på sätt motionärerna föreslagit, ett bestämt anslag för ändamålet
ställes till Eders Kungl. Maj:ts förfogande, utan håller riksdagen före, att
ifrågavarande kostnader böra av Eders Kungl. Maj:t med omhänderhavande
medel förskjutas och framdeles hos riksdagen anmälas till ersättande.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta verkställa utredning om de åtgärder, som
kunna inom den närmaste framtiden ifrågasättas för att genom statens försorg
få till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna
kunna medgiva, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 9 juni 1917.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.