Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m.

1917-06-09 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1917:306, Skrivelse till Konungen angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 306.

1

Nr 306.

Godkänd av första kammaren den 9 juni 1917.

Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående utredning i fråga

om utveckling och uppehållande av en på inhemska råämnen

och naturtillgångar grundad, för landets behov

tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.)

Till Konungen.

Riksdagen har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta motioner, med yrkanden uti den ena att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om

en skyndsam och allsidig utredning rörande dels de förutsättningar, som

kunna föreligga beträffande möjligheten att på grundval av inhemska

råämnen och naturtillgångar utveckla och uppehålla en för landets behov

tillräcklig konstgödselmedelindustri, och dels de åtgärder, vilka staten,

i den mån förutsättningar av nu nämnt slag föreligga, kan och bör

vidtaga för att ej mindre stödja utvecklingen av en dylik inhemsk

industri, än även i allmänhet befordra jordbrukets tillgång på konstgödselmedel,

samt uti den andra, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t behagade taga under omprövning och låta

utreda, huru och på vilket sätt kvävegödning i form av kalksalpeter,

Bihang titt riksdagens protokoll 1917. 14 saml. 99 käft. (Nr 306—307.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse AV 306.

inom landet producerad i tillräcklig mängd, kunde ställas till jordbrukets

förfogande till pris, som motsvarade produktionskostnader med tilllägg

av skälig vinst på det kapital, som för ändamålet tages i anspråk;

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva

anledning.

Till stöd för förstnämnda yrkande bar anförts:

»I en vid fjolårets riksdag i denna kammare framlämnad motion

(nr 103) betonades, med utgångspunkt från erfarenheter under världskriget,

att det vore av oerhörd vikt för ett land att inom egna gränser

kunna producera, vad som oundgängligen erfordras för de dagliga behoven,

i främsta rummet födoämnen, och föreslogs, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta

om skyndsam utredning angående de åtgärder från det allmännas sida,

som ytterligare borde vidtagas för jordbrukets främjande, med beaktande

isynnerhet av de synpunkter, som i motionen framhöllos och vilka berörde

en hel rad av åtgärder i olika riktningar. Motionen blev i vissa

delar bifallen, i andra åter avslagen under hänvisning till redan i gång

varande eller planlagda åtgärder, som förmentes fylla rättmätiga krav

på statshjälp för det närvarande i vidkommande grenar av lanthushållningen.

Det är icke vår avsikt att här återkomma till de då avvisade förslagen,

vilka torde arbeta sig fram till ökat beaktande vart för sig och

i olika sammanhang. Vi vilja nu rikta riksdagens uppmärksamhet på

en särskild, enligt vår mening för vår lanthushållning och vår folknäring

synnerligen viktig fråga, nämligen frågan om tryggandet av

jordbrukets förseende med tillräckliga mängder växtnäring..— Denna

fråga hänger så till vida samman med den ovanberörda motionen, som

avhjälpandet av de där påtalade bristerna i fråga om vården av den

naturliga gödseln tydligen är det första, som bör vidtagas för tryggande

av växtnäringsförrådet vid varje enskilt jordbruk. De nuvarande förhållandena

tala synnerligen kraftigt för, att allt blir gjort som kan göras

för att ytterligare stegra jordbrukarnas intresse härvidlag. Just nu

måste kreatursgödselns rationella tillvaratagande och användning särskilt

uppmärksammas, med hänsyn till konstgödselmedlens höga pris

och svårigheten att överhuvudtaget anskaffa dylika.

Det är emellertid frågan om konstgödselmedlen som vi här vilja avhandla.

Att denna fråga för närvarande är högst aktuell visas bäst av

de många framställningar, som från jordbrukarehåll riktats till våra

myndigheter om vidtagande av åtgärder för tillhandahållande av konstgödselmedel

till skäliga priser. Vid frågans behandling bör man, synes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 306.

det oss, skilja på två väsentligt olika moment, nämligen 1) åtgärder för

fyllandet av de närmaste behoven, främst nästa jordbruksårs, men förövrigt

behoven så länge den nuvarande krisen varar, och 2) åtgärder

för lösande i stort av vårt lands framtida konstgödselmedel fråga. Det är det

första momentet, de ovanberörda framställningarna avse, och hava dessa

nu blivit föremål för framställning till riksdagen i en av Kungl. Maj:t

avgiven proposition. Här skall således till behandling upptagas huvudsakligen

det senare momentet, eller vad som från det allmännas sida

möjligen kan och bör göras för att trygga vårt lands framtida behov av

konstgödselmedel.

Att staten nu bör vidtaga kraftiga åtgärder för att till blivande

jordbrukssäsong nödiga kvantiteter konstgödselmedel tillföras marknaden

och där betinga skäliga priser, därom torde, praktiskt taget, full enighet

råda. Huruvida och i vad mån staten har anledning att medverka till

jordbrukets förseende med denna nödvändighetsvara även för framtiden,

kommer i det följande att i olika sammanhang avhandlas.

Om man vid början av 1916 års riksdag kunde åberopa den oerhörda

vikten för landet av att jordbruksproduktionen så långt möjligt motsvarar

landets behov, med hur mycket större eftertryck kan man icke i

år peka på detta faktum? Sedan några dagar har vårt neutrala land

måst pålägga sitt folk avsevärd konsumtionsinskränkning i fråga om den

främsta folknäringsartikeln, brödet, och stor knapphet råder redan även på

andra matvaruartiklar. Under senare år ha, som bekant, rätt mycket

ordats om att jordbruket borde inriktas mera på brödsädesodling samt

att mjölk- och smörproduktionen borde inskränkas, enär vår smörexport

egentligen vore förluBibringande. Från jordbrukarehåll har även medgivits

det riktiga uti att brödsädesproduktionen stegrades något, dock

ej på husdjursskötselns bekostnad, ty denna gren av lanthushållningen,

som under de senaste årtiondena med mödosamt och ihärdigt arbete

bragts till avsevärd såväl kvantitativ som än mer kvalitativ utveckling,

borde icke, menar man, trängas tillbaka. I sin nådda omfattning har den

mycket gott rum vid sidan om en ökad brödsädesproduktion. Rätt märkligt

är det ock att iakttaga, hurusom det endast behövts avstängning av

råvarutillförseln till margarinfabrikerna och försvårande av kraftfodertillförseln

för ladugårdarna, för att vi samtidigt med införande av brödransoneringen

skulle stå inför en kännbar såväl mjölk- som smörknapphet.

Detta synes oss tyda på, att utöver fordran på en och annan förskjutning

i livsmedelsproduktionen — och främst nu mot ökad brödsädesproduktion

— måste ställas kravet på stegring i jordbruksproduktionen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Biksdagens skrivelse Nr 306.

i allmänhet. Vårt jordbruk måste bringas därhän, att det kan frambringa

väsentligt större totalkvantitet livsmedelsprodukter.

Men om detta erkännes vara ett samhälleligt intresse, så måste

också statsmakterna göra vad på dem kan ankomma för ytterligare utveckling

av jordbruket och stegring av dess produktion.

Såsom väl är känt, ha också statsmakterna sedan långt tillbaka

på mångfaldigt sätt stött och befordrat särskilt jordbruksnäringen, och

att det allmännas verksamhet härvidlag icke varit förgäves, därom vittnar

den — man kan gott säga — storartade utveckling, vårt jordbruk haft att

uppvisa under senare tid, och varom några i förutberörda fjolårsmotion

anförda liksom andra statistikens siffror bära vittne. Särskilt om man

tager i betraktande, att industri- och stadssamhällena ständigt draga friska

armar från jordbruket, måste dettas utveckling sägas vara mycket aktningsvärd.

Men på intet område av nationell verksamhet få vi nöja oss

med vad vi redan uppnått, och allraminst på detta område. Ju mer vår

industri tillväxer, dess större krav rikta sig mot landets uråldriga modernäring

och dess angelägnare blir det för statsmakterna att på olika sätt

befrämja densamma. Härtill kommer, att i vårt nordliga, hårda klimat

och under vårt lands skiftande jordmånsförhållanden jordbruket bedrives

under väsentligt ogynnsammare omständigheter än i de flesta andra

jordbruksidkande länder, vilket ytterligare stegrar behovet av det allmännas

stöd.

Vid de ständigt ökade strävanden för jordbrukets förkovran, som

sålunda bli nödiga, har man att särskilja dem, som avse den kvantitativa

utvecklingen genom nyodlingar och verkligt nyskapande av självständiga

mindre jordbruk, och dem, som avse den så att säga kvalitativa utvecklingen

eller stegringen i såväl brutto- som nettoavkastningen vid de

enskilda jordbruken genom bättre utnyttjande av de hjälpmedel, som

vetenskap och teknik efterhand ställa till lantmannens förfogande. I

vårt land finnes, som bekant, ännu gott utrymme för båda dessa slag

av strävanden.

Bland de hjälpmedel, som under det senaste halvseklet kommit

till mera allmän användning vid jordbruket, torde konstgödselmedlen intaga

främsta platsen ifråga om förmåga att stegra åkerjordens avkastning.

Bättre, framförallt djupare brukning av jorden, förädling av kulturväxterna,

lämpligare växtföljder m. m. äro åtgärder, som var för sig

hava stor andel i det högre utbytet, men ingen torde kunna jäva, att

konstgödselmedlen, rätt använda, överträffa varje annan enskild åtgärd

för skördarnas förökning. Man kan utan överdrift säga, att utan konstgödselmedlen

skulle Europas folk stått på en lägre levnadsstandard än

s. 5 Kontrollera mot PDF

Biksdagens skrivelse ''Nr 306. 5

de nu stå, och dess övriga näringar skulle icke ha kunnat nå den utveckling

de ha att uppvisa.

Av stort intresse härvidlag äro några i Tyskland publicerade siffror

rörande förhållandena mellan konstgödselanvändning1 och skördesteerinoi

Tyskland och Frankrike.

Veteskörd per hektar i kilogram:

Årsgenomsnitt

1881—86

1911—13

Tyskland...................

2,230

Frankrike ...............

.......................... 1,200

1,360

Konstgödsel

per hektar, kilogram:

Tyskland ...................

kali

salpeter

8.10

Frankrike................

4.io

Sistnämnda siffror, som gälla de senaste åren före kriget, avse

växtnäringen i vederbörande gödselslag fördelad på landets hela odlade

jordareal. . Under det att för 30 år sedan de båda ländernas veteskördar

voro relativt lika höga, har Tysklands veteskörd per hektar nu nära

fördubblats medan Frankrikes ökats med en knapp tiondel.

Ett av de länder, som förbruka relativt största mängderna konstgödselmedel,

är Belgien, vilket land på sina knappa 2 miljoner hektar

odlad jord år 1909 förbrukade cirka 67, miljoner deciton konstgödselmedel,

eller i medeltal cirka 280 kilogram pér hektar, och därtill stora

mängder jordförbättringsmedel såsom kalk och märgel m. fl. Men så

står också Belgien inom jordbruksstatistiken främst bland länderna, vad

avkastningen av flertalet grödor angår. Av intresse kan vara att nämna,

att Belgien före kriget tävlade med det stora Frankrike om tredje platsen

såsom chilesalpeterförbrukande land.

För vårt eget land må här anföras några siffror rörande tillverkmng,

import och export samt förbrukning av konstgödselmedel för ett

par av de senaste åren:

Tillverkning, kilogram

Värde, kronor.............

Import, kilogram.........

Värde, kronor...............

Export, kilogram.........

1913

266,412,984

14,583,597

138,443,071

13,400,030

54,833,801

1914

260,166,062

14,346,460

150,742,781

15,843,406

57,614,564

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens skrivelse Nr 306.

1913

Värde, kronor....................................... 4,588,073

Importöverskott, kilogram..................... 83,609,270

Värdeskillnad, kronor................................... 8,811,957

Förbrukning, kilogram ................................ 350,022,254

Värde därav kronor....................................... 23,395,554

Gör, fördelat på 3,703,958 hektar odlad

jord, per hektar kilogram ..................

1914

4,337,545

93,128,217

11,505,861

353,294,279

25,852,321

95.4

Jämfört med Belgien använda vi sålunda cirka en tredjedel så

mycket konstgödsel, och vårt land befinner sig dock långt ifrån bland

de länder, som använda minst. Att märka är även, att Belgiens höga

tal till dels torde bero på att man där använder en del inhemska lågprocentiga

fosfat. _ ...

Till komplettering av jämförelsen med Belgien kan lörtjäna anföras

dess och våra skördesiffror per hektar för de tre växtslag, rörande vilka

siffror för en del främmande länder äro intagna i Statistisk årsbok,

nämligen spannmål, potatis och sockerbetor.

Skörd per hektar: 1912

spannmål, kilogram ...... 1,618

potatis » ...... 10,063

sockerbetor » ...... 29,190 I

Sverige

1913

1914

Belgien

1913

1914

1,724

1,336

2,432

2,425

13,495

11,318

20,006

?

29,145

27,416

26,767

V

I fråga om spannmål och potatis ligger sålunda Belgien betydligt

över, men i fråga om sockerbetor kunna vi gott taga upp tävlan, och

det ligger nära till hands att förklara detta därav, att vid sockerbetsodlingarna

använda även vi lämpliga mängder konstgödsel; för denna

gröda torde vi gödsla ungefär lika mycket som de belgiska jordbrukarna.

Utan att förbise eller förringa andra faktorers inverkan kan man

i de anförda exemplen säkerligen utläsa den störa betydelsen av en

riklig och rätt användning av konstgödselmedlen vid jordbruket, vilken

betydelse ju också länge varit insedd. Med tillhjälp av konstgödselmedlen

kan lantmannen tillföra jorden lättlöslig växtnäring i den

proportion, som passar för de olika växterna; han har i dem ett synnerligen

kraftigt medel att påverka växtodling i önskvärd riktning, främst

till högre avkastning men därmed också till gynnsammare ekonomiskt

resultat. . .

Att växtodlingens ekonomi röner en gynnsam inverkan av konstgödselmedlen,

är ju lätt insett. Den högre skörd, som framkallas, är ju

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 306. 7

ofta värd dera gånger så mycket som de använda gödselmedlen, medan

den kostnad för grödan, som härrör av jordegendomen och å densamma

nedlagda arbeten, husen, inventarierna, utsädet och brukningsarbetet,

är i stort sett oförändrad. Med de höga kostnader, som nu nedläggas

på dikningar, husbyggnader, anskaffande av maskiner och redskap m?m.,

följer såsom ett oavvisligt krav, att grödorna måste vara rikliga för att

ej bli för dyrbara.

Då ,det y f°lknäringssynpunkt är av största intresse att kunna

såväl föröka våra åkrars avkastning som framställa deras skördar till

lägsta möjliga produktionskostnad, så torde i det föregående vara nog

anfört för att ådagalägga, att vi i konstgödselmedelsfrågan ha en fråga

av verkligt stor betydelse för hela landet. Konstgödselmedlen äro att

oetrakta såsom en oumbärlig råvara för vår förnämsta produktion, livsmedelsproduktionen,

och vilja vi se denna produktion tryggad och förkovrad,

så måste vi börja med att trygga dess tillgång på denna råvara.

År det ett nödvändigt säkerhetsvärn för landet, att dess egen livsmedelsproduktion

kan så långt möjligt fylla folkets behov, så är det sålunda

lika_ visst ett säkerhetsvärn, att tillräckliga mängder konstgödselmedel

stå jordbrukarna till buds samt alt dessa kunna frambringas så vitt möjligt

inom landet och av dess egna råämnen.

Det torde icke kunna undgå någon, att just häri ligger konstgödselmedelsfrågans

tyngdpunkt, då det gäller statsmakternas ställningstagande

till densamma. Men om tillgodoseendet av ett viktigt samhällsintresse

kan sammanfalla med uppmuntrande av nya industrigrenar,

stödda på inhemsk förbrukning, så ha statsmakterna, synes det oss,

dubbel anledning till kraftigt ingripande på det eller de sätt, som

befinnas lämpliga. Av de ovan anförda siffrorna framgår, att värdet å

i det svenska jordbruket årligen använda konstgödselmedel för närvarande

uppgår till omkring 25 miljoner kronor, att den inhemska tillverkningen

är värd något över 14 miljoner, att importen representerar

över 15 miljoner och att vi 1913 och 1914 exporterade för omkring

4 /2 miljoner kronor. per år. Utgå vi från att förbrukningen inom ej

långt avlägsen framtid kan fördubblas och att det importerade kan till

väsentlig del ersättas av inhemsk produkt men exporten tilltaga, så är

det tydligt, att det skulle finnas rum för en betydande industri på detta

område, om andra förutsättningar finnas eller skapas.

Frågan är sålunda dels denna: Aga vi förutsättningar för att inom

landet grunda och uppehålla en på egna råämnen baserad konstgödselmedelindustri?

Och dels denna: Vad kan och bör staten göra för att

stödja uppkomsten och utvecklingen av en dylik industri, om förutsätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse AV 306.

ningarna finnas? Men en tredje fråga framställer sig även: Vad kan

och bör staten göra för att i möjligaste mån trygga tillgången av konsto-ödselmedel

till skäligt pris av det eller de slag,^ som eventuellt ej

kunna frambringas inom landet? — Det är dessa frågor, som nu med

styrka framträda och för vilkas besvarande vi finna en skyndsam och

allsidig utredning starkt av behovet påkallad.

Innan vi gå att formulera vår hemställan, må emellertid på grundval

av tillgängliga uppgifter ävensom en del upplysningar, som vi varit i

tillfälle inhämta, lämnas en kort översikt av frågans allmänna läge ävensom

eu antydan om, vad som enligt vår mening kan tänkas ifrågakomma

att åtgöras från statens sida.

Bland konstgödselmedlen förekomma som bekant främst tre slag

eller grupper: kvävegödselmedel, fosfatgödselmedel och kaligödselmedel.

Det ges även blandade eller sammansatta konstgödselmedel, men dessa

äro åtminstone för närvarande av mindre betydelse.

Bland kvävegödselmedlen intager alltjämt chilesalpetern hedersplatsen.

Sverige använde under åren 1912—1914 cirka 35 miljoner kilogram

chilesalpeter per år för en kostnad av omkring 7 miljoner kronor; en

ganska stor summa, men helt säkert väl använd. De naturliga salpeterlagren

i Chile äro emellertid av så begränsat omfång,, att deras uttömmande

anses vara en tidsfråga. Det är därför lyckligt, att vetenskap

och teknik förmått att efter hand öppna flera nya vägar för jordbrukets

förseende med kvävenäring åt växterna, med utnyttjande av den outtömliga

kvävekällan luften. På detta område kan alltså varje land, som

det vill, bli oberoende av andra länder; dock ha icke alla lika goda

förutsättningar för alla slag av luftkväveindustri.

Det ges för närvarande tre, praktiskt tillämpade förfaranden för

utvinnande av gödselkväve ur luften: 1) Förbränning av luften genom

elektrisk ström enligt den kända Birkeland-Eyde-metoden. 2) Bindande, av

luftkväve vid högre temperaturer genom kalciumkarbid. 3) Direkt förening

av kväve och väte till ammoniak enligt Habers (och en del ändras;

förfarande. Dessa tre metoder lämna var sin produkt, nämligen respektive

kalksalpeter (eller Norgesalpeter), kalkkväve samt ammoniak, som

överföres i ammoniumsulfåtj det sistnämnda som bekant ett sedan lätt

länge ifrån kokserier och gasverk hämtat gödselsalt, som där erhålles

såsom biprodukt. Kalksalpeterframställningen enligt det anförda förfarandet

kräver så stora mängder elektrisk energi, att den är ekonomiskt lönande,

endast där man förfogar över omfattande mängder billig vattenkraft,

vilket är fallet t. ex. i Norge, där metoden exploaterats. Av kalkkväve

tillverkas ganska betydande mängder i vårt land. Tillverkningen ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 306.

gjorde för år 1913 18,352,492 kilogram och 1914 13,328,385 kilogram,

varav exporterades år 1913 16,929,803 kilogram och 1914 4,957,993

kilogram. Det är tydligt att detta gödningsmedel i början mötts med

misstro inom landet. Professor Söderbaum uttalar också (i meddelande

nr 138 från Centralanstalten) den meningen, att »den i användningen

obekväma och till sina verkningar icke fullt säkra cyanamiden» (= kalkkvävet)

icke i längden kan väntas kunna uthärda konkurrensen med sina

värdefullare medtävlare, salpeter och ammoniak. I Tyskland synes man

dock, åtminstone tills vidare, vara mindre sträng mot detta gödselmedel,

men kan detta, såsom av uttalanden framgår, bero på nu rådande

exceptionella förhållanden.

I ammoniumsalterna har man, enligt fackmäns mening, att se

framtidens förnämsta kvävegödselmedel, och det är till belysande härav

ganska intressant att se utvecklingen härvidlag inom Tyskland de senaste

aren. Tyskland konsumerade följande mängder chilesalpeter under här

nämnda år: 1880 55,000 ton, 1885 155,000 ton, 1890 330,000 ton,

1901 517,000 ton, 1910 723,000 ton och 1913 747,000 ton. Samtidigt

användes ammoniumsulfat — delvis importerat, delvis erhållet från kokserierna

— i följande mängder: 1900 125,000 ton, 1909 280,000 ton,

1911 368,000 ton och 1913 450,000 ton. Dessa siffror belysa ytterligare

vilken snabb utveckling användningen av konstgödselmedel har att uppvisa

inom det tyska riket. Vad vi här velat åskådliggöra är emellertid

det förhållandet, att redan innan den av luftkvävet (på syntetisk väg)

framställda ammoniaken fanns att tillgå, hade ammoniumsulfatet upptagit

en mycket skarp konkurrens med chilesalpetern. Härtill har kommit,

att år 1914, då tillförseln av chilesalpeter som följd av krigstillståndet

avstängdes, den föromnämnda Haberska metoden var klar till praktiskt

utnyttjande. Den fabrik, som exploaterar metoden, nämligen Badische

Anilin- und Sodafabrik, har att uppvisa följande snabba utveckling i

sin tillverkning av ammoniumsalt: 1913 30,000 ton, 1914 60,000 ton,

1,915 150,000 ton och 1916 (uppskattning) 300,000 ton och har under

sista tiden upprättat väldiga nya fabriksanläggningar för produktionens

ytterligare utvidgning. Samtidigt har ammoniumsulfatframställningen

vid kokserier och gasverk högst avsevärt utvecklats, så att den tyska

industrien redan kan leverera det tyska jordbruket mera kvävegödselmedel

än detta använde före kriget, då chilesalpeterinförseln var fri.

Aven kalkkväve tillverkas nu i stor omfattning i Tyskland, men de

anförda siffrorna tyda dock på, att ammoniumsalterna komma att bli de

förhärskande. Man kan med skäl fråga, huru de allmänna förhållandena

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 99 höft. (Nr 306—307.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens skrivelse Nr 306.

nu skulle tett sig för Tyskland, om icke dess kväveindustri varit mäktig

av den utveckling, som här ovan berörts.

Vad nu beträffar frågan om kvävegödselmedel och kväveindustri

för vårt land, så torde den kunna sägas ligga ganska gynnsamt. . Skulle

det efter utredning befinnas lämpligt att igångsätta tillverkning av

kalksalpeter, så ha vi, åtminstone i Norrland, vattenkraft av det billiga

slag, som erfordras. Kalkkväve tillverkas, som nämnt, redan, men synes

man, så vitt nu kan bedömas, för framtiden ej böra bygga så mycket

på detta såsom gödselmedel. Ur kalkkväve lär dock numera såväl

ammoniak som ammomumsulfat med ekonomiskt tillfredsställande resultat

framställas, och är för övrigt dylik tillverkning redan igångsatt inom

landet. Ammoniumsulfat med ammoniak framställd på direkt (syntetisk)

väg ur luftkvävet tillverkas också redan inom landet, nämligen av aktiebolaget

kväveindustri i Göteborg efter en av svenskarna Björne och

Thorssell utarbetad, tills vidare hemlighållen metod för ammoniakframställning.

I pressen har meddelats, att nämnda bolag redan till instundande

vårsäsong kommer att utsläppa sitt gödselmedel i marknaden.

Liksom fallet är i Tyskland vid de Haberska fabrikerna, så ställer man

även vid Göteborgsfabriken i utsikt att framdeles tillverka även salpetersyrade

saker för jordbruket. Ammoniumsalterna ha nämligen, såsom

av föromnämnda meddelande (nr 138) från Centralanstalten kan inhämtas,

vissa skadliga verkningar på en del växter, då salterna givas i större

kvantiteter, och är det därför ett önskemål att även kunna tillverka

salpeter för gödslingsändamål. Särskilt för vårt lands jämförelsevis

kalla och torra klimat visa sig salpetersalterna äga vissa företräden

framför ammonit!msulfatet.

Tekniskt ligger frågan sålunda fördelaktigt, men detta är, såvitt

av förefintliga uppgifter framgår, även fallet ekonomiskt sett. Före

kriget kostade ett kilogram kväve i chilesalpeter kronor 1.40 å 1.5 0

per kilogram, nu kostar det kronor 2.50 å 2.80. Det uppgives att den

nämnda tyska fabriken (Badische Anilin- und Sodafabrik) kan framställa

svavelsyrad ammoniak (ammoniumsulfat) för 50pfennig per kilogram kväve.

Detaljpriset till jordbrukarna är, så vitt av tillgängliga uppgifter framgår,

1.08 mark för närvarande, men tänker man sig efter kriget 0.95 å 1.00

mark per kiloprocent kväve i svavelsyrad ammoniak och 0.8o å 0.8 5

mark i kalkkväve. Verkan av kvävet i dessa gödselmedel är i regel

åtskilligt lägre än i chilesalpetern, men de angivna siffrorna tyda på,

att tävlan med dennas före kriget gällande pris kan upptagas, och man

bör även ha rätt vänta, att metoderna kunna ytterligare förbilligas

efterhand vid verklig stordrift.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens skrivelse Nr 306.

Att vi äga möjligheter att själva lösa den viktiga kvävegödselfrågan,

synes oss alltså fullt klart; frågan är blott, hur den bäst löses

och i vad mån staten bör medverka. — Härvid kan bland annat komma

ifråga anläggande av en fabrik för tillverkning av kalksalpeter eller

Norgesalpeter i Norrland, där såsom nämnt den lämpliga vattenkraften,

till väsentlig del tillhörande staten, linnes att tillgå. För en sådan

anläggning talar också, att salpeter är den form för kvävegödselmedel,

som bäst lämpar sig för Norrland och att de dryga frakterna göra det

önskligt att hava något slag av kvävegödseltill verkning även i övre

Norrland. I Trollhättan planeras visserligen, av intressenter förbundna

med den norska luftkväveindustrien, en fabrikationsanläggning (om 10,000

kilowatt) för framställande av kväveprodukter, dock ej, efter vad det

antages, kalksalpeter för jordbruket, utan närmast produkter för sprängämnes-

och andra behov. — Visar det sig emellertid, att den förutberörda

frågan om överförande av den enligt Habers och andra liknande

metoder framställda ammoniaken till salpeter är löst på ett även ekonomiskt

tillfredsställande sätt, så kan det hända att den Birkeland-Eydeska kalksalpetermetoden

befinnes mindre lämplig. Kan till exempel ammoniumsalpeter

framställas billigt nog, så menar man, att vi i detta salt skulle

få ett kvävegödselmedel förenande chilesalpeterns och ammoniumsulfatets

förtjänster utan att äga någonderas nackdelar, och då detta salt rent

innehåller 35 procent kväve, skulle det erbjuda även den för särskilt

vårt land så önskvärda egenskapen att såsom koncentrerat draga relativt

mindre frakt.

En viktig faktor är bland annat att kolindustrien mer och mer

synes röna påverkan av dess biproduktanvändning. I Tyskland övergår

man nu alltmer från den rena kolförbränningen såsom oekonomisk till

kolens förkoksning, varigenom ammoniakutvinningen ur kol mångdubblas

mot tidigare. Åven hos oss kan möjligen koksframställning i förening

med gödselmedeltillverkning befinnas böra befrämjas. Här finnas sålunda

en hel del spörsmål att klarlägga.

Men även på ett annat område än produktionens kan statens medverkan

bli nödig för en betryggande lösning av vår kvävegödselmedelfråga,

nämligen handelns område. Att jordbruket bör beredas tillgång

på konstgödselmedel till så låga pris som möjligt, är redan framhållet.

Ä andra sidan är det av största intresse för landet, att en kväveindustri

av lämplig omfattning kan uppehållas, varav följer, att den i vissa lägen

kan behöva stöd mot utländsk konkurrens, om denna skulle hota vår

industris bestånd. Det är av allt att döma ej alls omöjligt, att några

år efter krigets slut stark utländsk konkurrens kan uppstå på detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens skrivelse Nr 306.

område. I Tyskland, där som nämnt kväveindustrien skjutit stark fart

under kriget, synes man redan planera en omfattande export av kväveindustrialster,

främst gödselmedel. Vad chilesalpetern angår är den i

och för sig mycket konkurrenskraftig, enär dess pris ej väsentligt behöver

påverkas av dess brytnings- och beredningskostnader. Och med den

utveckling luftkväveindustrien nu visar sig mäktig, kan det tänkas, att

innehavarna av chilesalpeterlagren finna det klokast att ej för mycket

spara på dem, ty nya kväveindustrier kunna möjligen sänka deras ekonomiska

värde än mer. Åtminstone före kriget ägdes de största salpeterlagren

av engelska kapitalister, och det är ju icke uteslutet, att även

andra än de anförda omständigheterna kunna medverka till att salpeterlagren

i raskare tempo än förr komma att realiseras. Det kan här

förtjäna omnämnas, att under trycket av krigsförhållandena Tyskland

funnit sig nödsakat att provisoriskt införa ett statsmonopol beträffande

handeln med kväveindustriens produkter.

Om sålunda under fria handelsförhållanden tillförseln av kvävegödning

till en tid skulle kunna bliva nog så tillfredsställande, talar

erfarenheten sitt tydliga språk, att vi icke böra onödigtvis göra oss

beroende av tillförsel utifrån. Ur denna synpunkt, liksom även med

hänsyn till blivande traktatsförhandlingar, är det av största vikt, att

våra möjligheter till inhemsk tillverkning av kvävegödningsmedel klarläggas,

och att sedermera produktionen, där den befinnes ekonomiskt

bärkraftig, på allt sätt befordras. Endast härigenom blir det möjligt

att effektivt reglera priset å denna för vårt jordbruk så viktiga vara,

samtidigt som utsikten öppnas för en export, för vilken vårt land synes

äga vissa förutsättningar.

Någon fara för överproduktion på kvävegödselmedlens område torde

under inga förhållanden vara att räkna med de närmaste åren, allraminst

för vårt land, ty vårt behov är särskilt på detta område mycket tänjbart

uppåt. Vårt jordbruk kan, om tillgången blir tryggad samt priserna

moderata och någorlunda stabila, med lätthet utnyttja den dubbla och

snart nog den tredubbla mängden kvävegödselmedel mot förr. Kvävenäringen

befordrar, som känt, främst växternas vegetativa delar och

därmed deras massa, något som är att taga vara på isynnerhet hos oss

med vår särskilt i vissa landsdelar utpräglade foderproduktion. Bästa

sättet att utvidga brödsädesodlingen utan tillbakaträngande av nötkreatursskötseln,

är att höja avkastningen från våra ängs- och hagmarker, betesvallar

och andra vallar samt att stödja den nämnda husdjursskötseln

mera på betesdrift än för närvarande. Detta är också vad man nu

planerar vid jordbruket, men intet kan mera effektivt bidraga till genom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens skrivelse Nr SOU.

förande av detta program än lätt tillgång till lämpliga och billiga

kvävegödselmedel att användas å de olika vallarna och betesmarkerna.

Vad spannmålsproduktionen angår, så är det ett bland jordbrukare allmänt

känt och erkänt förhållande, att särskilt de sädesgrödor, vanligen

havregrödor, som komma sist i omloppet, i regel lida brist på kvävenäring.

Endast till dessa grödor skulle med fördel kunna användas mer

kvävegödsel, än som svarar mot de 35,000 ton chilesalpeter, som vi per

år importerade före kriget. Såsom allmän sats kan sägas, att vårt jordbruk

knappast kan använda för mycket kvävegödselmedel, om de användas

rätt.

En sak, som hänger intimt samman med kvävegödselmedelfrågan

och kväveindustrifrågan i stort, är i det föregående endast vidrörd, men

bör här ytterligare framhållas med ett par ord. Det är den stora betydelsen

för staten att säker tillgång finnes på inhemsk råvara för sprängämnestillverkningen

och dithörande industrigrenar. Betydelsen härav

behöver ju icke vidare utvecklas. År en inhemsk konstgödselmedelsfabrikation

i och för sig ett säkerhetsvärn för landet, så är detta i dubbel

måtto fallet med kväveindustrien. En inhemsk kväveindustri av tillräckligt

omfång måste numera sägas vara av fundamental betydelse för

varje lands oberoende.

Bland fosfatgödselmedlen är främst att nämna superfosfat, därnäst

tomasfosfat och slutligen benmjöl, det sista ett sammansatt gödselmedel,

som dock kvantitativt är av så ringa betydelse att det kan lämnas å

sido i detta sammanhang. Följande siffror angiva inhemsk produktion

import, export och förbrukning av superfosfat och tomasfosfat för nedannämnda

år:

År 1913

mängd kg. värde kr.

År 1914

mängd kg. värde kr.

Tillverkades

Superfosfat

Tomasfosfat

184,259,070 9,882,891 188,116,470 10,631,374

18,353,900 584,860 16,688,000 550,491

Importerades:

Superfosfat

Tomasfosfat

3,260,464 187,477

21,169,540 783,273

4,162,633 289,771

14,428,710 552,304

Exporterades:

Superfosfat

Tomasfosfat

36,036,998 1,982,035

1,846,550 64,629

41,842,062 1,836,359

3,747,265 128,708

Tillgängligt för förbrukning:

Superfosfat

Tomasfosfat

. 151,486,536 8,088,333 150,437,041 9,084,786

. 37,676,890 1,302,904 27,369,445 974,087

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Riksdagens skrivelse Nr 306.

Av dessa siffror framgår, att vår inhemska fosfattillverkning, tagen

i dess helhet, mer än täcker den egna förbrukningen, i det exportöverskottet

av superfosfat är ej oväsenligt större än importöverskottet

av tomasfosfat, helst procenthalten av för växterna upptagbar fosforsyra

är avsevärt högre hos superfosfatet (20 procent mot 10—17 procent).

Vad tomasfosfatet beträffar, så erhålles detta, som bekant, såsom biprodukt

vid viss tackjärnstillverkning, och är dess mängd sålunda beroende av

denna tillverkning. I följd härav kan aldrig den inhemska tomasfosfatfabrikationen

väntas täcka mer än en mindre del av vårt jordbruks

fosforsyrebehov, den övervägande delen måste täckas av andra fosfatgödselmedel

och fylles för närvarande, som synes, av superfosfat. Det

är därför i och för sig glädjande, att var superfosfatindustri nått den

utveckling, som de ovan anförda siffrorna angiva, men tyvärr lider

denna industri av den svagheten, att den icke bygger på inhemska råämnen.

Vad detta innebär under osäkra yttre förhållanden, ha vi <- rhållit

mycket kännbar erfarenhet av under nu pågående kristid. Under

det att * priset per 100 kilogram 20-procentig superfosfat åren närmast

före kriget var omkring 7 kronor, var det hösten 1916 uppe i 17 kronor

och för instundande vårsäsong lär ännu högre pris vara att vänta, såvida

ej något effektivt kan åtgöras häremot från statens sida. En prisstegring

på 150 procent på en för jordbruksproduktionen så ytterst

viktig vara som fosfatgödselmedlen, kan ej undgå att få menliga följder.

Det ligger i sakens natur, att jordbrukarna, som av nödtvång och vana

äro ytterst försiktiga i sin ekonomi, av dylik prisstegring bringas att

inskränka användningen till det minsta möjliga, pcb då fosforsyrenäringen

särskilt inverkar på växternas kärnbildning, blir brödsädesfrågan

eller spannmålsfrågan över huvud på grund av det anförda förhållandet

än sämre ställd, än som betingas av läget i övrigt. Det torde

vara en bland jordbrukarna allmänt gjord erfarenhet, att 1916 års skörd

givit väsentligt mindre i kärna, än vad man väntat; detta beror visserligen

av flera orsaker, men för många fall är en av orsakerna saknaden

av den fosforsyra, som skulle ha tillförts, om fosfatpriserna varit lägre.

Prisstegringen beror delvis på att de nödiga råvarorna stigit i

pris, men mest på de stegrade frakterna för råämnena. Superfosfatet

tillverkas av i naturen befintliga högprocentiga råfosfat genom dessas

finfördelning och behandling med svavelsyra. 1 det färdiga superfosfatet

är fosforsyrehalten ungefär hälften så hög som i råfosfatet. För att

undvika allt för dryga frakter för superfosfatets nyttiga del, fosforsyran,

böra alltså möjligast högprocentiga råfosfat användas vid fabrikationen.

Förekomsterna av dylika högprocentiga råfosfat äro emellertid få, även
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 306. 15

soni rätt begränsade; den förnämsta råvaran till det 20-procentiga superfosfatet

hämtas från biorida. Enligt erhållna uppgifter lia de ökade

frakterna och assuransavgifterna medfört en prisstegring, beräknad per

100 kilogram superfosfat, av nära samma belopp som superfosfatets pris

före kriget. För svavelsyrans framställande måste råämne, svavelkis,

för närvarande också hämtas utifrån, nämligen från Norge eller andra

länder. Prisstegringen å svavelkis är en av de starkaste kristiden har

att uppvisa och bidrager därför rätt avsevärt till prishöjningen på det

färdiga superfosfatet.

Frånsett att det liksom rörande chilesalpetern endast är en tidsfråga,

när de nu kända förekomsterna av verkligt högprocentiga råfosfat

börja sina, så är det av de anförda förhållandena tydligt, att även i

fosfatgödselfrågan en så att säga ny lösning skulle vara önskvärd liksom

i kvävegödselfrågan. När en gång fraktsatserna återgått till normal

nivå, bör väl superfosfat åter kunna säljas till rimligt pris, men det

kan vara långt dit, och tiden synes nu därför vara inne att på allvar

återupptaga den gamla frågan om utnyttjande av våra apatitförekomster

för framställande av fosfatgödselmedel. Åpatiten, som bland annat förekommer

inblandad i järnmalm i våra norrbottniska malmfält, kan ej användas

för superfosfatberedning, men försök ha icke saknats att på

annan väg utnyttja de möjligheter, som här erbjuda sig. På 1890-talet

gjordes försök av professor Wiborgh, varvid det en tid omtalade Wiborghsfosfatet

framställdes. För några år sedan uppfann numera professorn

vid tekniska högskolan W. Palmaer en metod att på elektrokemisk

. väg ur apatit och andra mindervärdiga råfosfat framställa högprocentigt

dikalcium fosfat (eller Palman-fosfat, som det ock benämnes).

Forsökstillverkning pågår i mindre skala vid Trollhättan, och man synes

vara beredd att nu upptaga en tillverkning i stort. Denna metod" har

särskilda fördelar att uppvisa. Den utnyttjar inhemska råfosfattillgångar

av även mycket låg procenthalt, andra ingredienser, såsom vid superfosfattillverkningen

t. ex. svavelkisen, förbrukas icke, enär det för elektrods011

nödiga saltet regenereras under processen. Utom råvaran är det

därför strängt taget endast vattenkraft som förbrukas, och då såväl råvaran,

apatiten, som vattenkraften finnas i rikliga mängder inom landet,

kan denna tillverkning sålunda byggas helt och hållet på inhemsk

grund. Den framställda produkten, difosfatet, lär bliva av en jämn,

högprocentig sammansättning, oberoende av det använda råfosfatets fosforsyrehalt.

Dess halt av för växterna uppsägbar fosforsyra uppgår till

35 å 38 procent, alltså nära dubbelt mot i de högprocentiga superfosfaten,

en stor fördel med hänsyn till våra dryga frakter. Gödselmedlet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens skrivelse Nr 306.

är prövat både inom och utom landet av kända vetenskapsmän på området,

och alla intyga att detsamma i gödselverkan fullt ut mäter sig

med superfosfat. Professor Söderhamn sammanfattar i en berättelse sitt

omdöme sålunda: »På grund av de fleråriga vegetationsförsök, som i

det föregående dels i korthet refererats, dels utförligare blivit beskrivna,

kan såsom slutomdöme uttalas, att det elektrolytiskt utfällda kalciumfosfatet

— förutsatt att det till sammansättningen motsvarar dikalciumfosfat

— under de iakttagna försöksbetingelserna utövat lika stor och

lika långvarig gödslingsverkan som superfosfat.» (Meddelande nr 95

(1907) från Kungl. lantbruksakademiens experimentalfält.) Aven vetenskapliga

fältförsök (bland annat av professor Rhodin vid Centralanstalten)

synas bekräfta difosfatets goda verkan.

Vad tillgången på råvara för difosfatberedning angår, så torde

man åtminstone till en början hava att bygga på förekomsterna vid de

norrbottniska malmfälten, om ock efterforskningar givit vid handen^ att

lämplig råvara i någon utsträckning torde finnas även i mellersta Sverige

Vid Gellivare (Malmberget) erhålles vid järnmalmens anrikning

värdelöst apatitavfall, och vid Kiruna ges det vissa relativt fosforrika

malmsorter (så kallad G-malm), lämpliga att använda för difosfatframställning.

Malmen blir genom processen rikare på järn och därför förbättrad.

Mängden råvara synes ge möjlighet att framdeles fylla landets

hela behov av fosfatgödselmedel. Snperfosfat och difosfat ha emellertid

helt visst gott utrymme bägge två, särskilt om man tager i betraktande

att mycket större mängder fosfatgödsel med fördel kunna användas

i den mån prisen kunna modereras. Huru difosfatframställningen

ställer sig ekonomiskt, kan ju icke ännu med säkerhet bedömas, då tillverkning

i stort icke prövats, men mycket talar för, att den bör kunna

visa sig bärkraftig, och nu rådande förhållanden äro tydligen särskilt

ägnade att i detta avseende gynna fabrikationens igångsättande.

Att staten bör medverka till denna viktiga industris grundande

synes vara så mycket naturligare, som staten i egenskap av delägare i

de bolag, som äga de ovannämnda malmfälten, är hälftenägare till råvaran

samt disponerar den nödiga vattenkraften, och blir det en viktig

uppgift för eu utredning att utan dröjsmål klargöra det ur olika synpunkter

lämpligaste sättet för statens medverkan härvidlag. _ En sådan

medverkan är ock särskilt motiverad av att difosfattillverkningen ännu

icke prövats så i stort, att det privata kapitalet kan väntas draget till

densamma i nödig omfattning och att det här gäller ett område av stor

nationalekonomisk betydelse. Om ytterligare experiment och försökstillverkning

i stor skala behövas för metodens förbättring före dess ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens skrivelse Nr 306.

nyttjande i stort, bör också staten, efter vederbörlig prövning, icke

underlåta att medverka härtill. Det gäller att såvitt möjligt påskynda

arbetet med att förse den svenska åkerjorden med fosfat av helt och

hållet inhemskt ursprung, då beroendet av utlandet visat sig kunna

bliva vanskligt nog.

I fråga om kaligödselmedlen synas våra utsikter att kunna göra oss

oberoende av utlandet åtminstone för närvarande vara rätt små. Vårt

behov av kalisalter för gödslingsändamål fylles nu så gott som uteslutande

genom import från Tyskland (Stassfurtersalter) och är denna import

numera ganska omfattande. Beräknat i rent kali införde vi 1882

endast 898,000 kilogram men 1912 20,670,000 kilogram. Den införda

saltmängden utgjorde år 1913 80,121,382 kilogram, värda 5,481,490

kronor och år 1914 90,494,718 kilogram, värda 6,840,084 kronor. Då

det är ett känt förhållande, att kaligödslingen är av största vikt på

mineralfattiga jordar, alltså torvjord och mossjord, varav vi ha så mycket

i vårt . land, samt att den även i övrigt lönar sig väl till vissa grödor

på fastjord, så är det endast i sin ordning att vår kaliförbrukning växer.

Ju mer densamma växer, dess mer framträder ur nationalekonomisk synpunkt

frågan, om icke någon utväg skulle kunna utfinnas, varigenom

våra kalirika bergarters tillgång på det värdefulla växtnäringsämnet

kunde utnyttjas. \i ha nämligen god tillgång på dylika bergarter och

försök ha ej heller saknats att tillgodogöra dem för gödslingsändamål.

Man har försökt med enbart finfördelning, men gödslingsförsöken med

fältspatmjöl ha givit negativa resultat. Under senare tid ha emellertid

ett par allvarliga försök gjorts att utvinna kalit i för växterna upptagbar

form. Det ena är ingenjören A. Lindblads och disponenten L. Yngströms

uppfinning att på elektrisk väg ur fältspat och fältspatrika bergarter

framställa ett i utspädda syror lättlösligt kalipreparat, som kallats

elektrokali, men gödslingsförsöken ha ännu ej utfallit till detta preparats

förmån, såsom framgår av bland annat meddelande nr 119 från Centralanstalten

(Elektrokali som kaligödselmedel, av S. Rhodin). Dessa arbeten

lära dock nu fortsättas i något annan riktning. Det andra försöket är

gjort av ingenjör W. Jungner, som vid en fabrik invid Norrköping efter

av honom utarbetad metod framställer kolsyrat kali, vilket såsom vattenlösligt

givetvis är_ ett ypperligt gödselmedel; huruvida denna fabrikation

är ekonomiskt möjlig i större omfattning synes dock tvivelaktigt av det

skäl, att metoden förutsätter samtidig framställning i relativt stor myckenhet,

av cement (cirka 3U av massan), som också måste avsättas, vadan

kalisaltet nästan får karaktär av biprodukt. Enligt sakkunnig-as mening

kan var kalifråga därför ännu icke anses löst, men det synes oss föreBihang

till riksdagens protokoll 1917. 14 saml. 99 käft. (Nr 306—307.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens skrivelse Nr 306.

ligga de starkaste skäl för staten att uppmuntra och understödja fortsatta

försök till en lösning. Vid de borrningar, som med anslag av

statsmedel nu igångsatts i Skåne, väntar man sig, som bekant, att möjligen

även anträffa kalisaltlager, ungefär motsvarande de tyska, och om

brytvärda dylika finnas, så ha vi givetvis där den bästa lösningen av

denna viktiga fråga.

Såsom saken nu står, synes det emellertid som om vi åtminstone

för den närmaste framtiden äro fortfarande hänvisade till de tyska kalisalterna

och vår strävan måste därför gå ut på att erhålla dessa i tillräckliga

mängder till lägsta möjliga priser. Det har under senare tid

emellanåt ifrågasatts, huruvida icke kalisaltimporten från Tyskland skulle

kunna ordnas så, att svenska jordbrukare kunde erhålla denna vara för

billigare pris. Denna fråga är ju för övrigt föremål för officiell utredning

för närvarande, men då på grund av de mellankommande kristidsförhållandena

denna utredning måste antagas bliva fördröjd, så synes

det oss lämpligt, att densamma kunde i den utsträckning lämpligt befinnes

ingå som ett led i en utredning av det slag, som vi föreslå. Av

särskild vikt är tydligen, att utredningen i kaligödselmedelfrågan tager

sikte på behovet av sakuppgifter för en blivande handelstraktatförhandling

med Tyskland.

Av vad sålunda anförts synes oss tydligt framgå, att en allsidig,

men dock möjligast snabb utredning av hela vår konstgödselmedelfråga

är en angelägenhet av största vikt. Många av de spörsmål, som uppställa

sig, fordra experiment och försök, men dessa få ej hindra att en

allmän utredning så fort som möjligt söker klargöra vad som omedelbart

bör planeras eller åtgöras under medverkan från statens sida. I

anslutning därtill kan staten med lämpliga anslag stödja den experimentoch

försöksverksamhet, som bör pågå för att vetenskapligt och tekniskt

föra konstgödselmedelfrågan ytterligare framåt. Bland annat måste man

tillse, att vederbörande avdelningar vid centralanstalten ej sakna medel

för sin viktiga verksamhets bedrivande i nödig omfattning samt att goda

uppslag, som synas ägnade att förbättra den tekniska gödselmedelframställningen,

ej nödgas stå tillbaka av brist på medel.

Det land, som kan förse sitt jordbruk med billiga konstgödselmedel

i rikliga mängder, har häri en stor fördel gent emot andra länder

i den ekonomiska kampen. Skola vi kunna bjuda våra arbetare vid

jordbruk och industri goda levnadsförhållanden och vilja vi, att vårt jordbruk

och vår industri skola kunna taga upp tävlan med andra länders

i den ekonomiska kamp, som synes vara att vänta efter världskriget,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens skrivelse Nr 306.

Bå lägga vi helt säkert en god grund härtill genom att förse vårt jordbruk

med billiga och goda konstgödselmedel.»

Såsom skäl för sistberörda hemställan har anförts:

»Under de tvenne krigsår, som förflutit, ha de svenska lantmännen

till följd av stegrade pris å jordbrukets produkter visserligen sett sina

bruttoinkomster ökade.

Samtidigt ha emellertid många av de produkter, på vilkas användande

bibehållandet och ökandet av ett rationellt lantbruks avkastning

till stor del bero, fördyrats i minst samma proportion. I vissa

fall har detta fördyrande närmat sig till och överskridit den gräns, som

betingar möjligheten av en viss varas användning i lantbrukets tjänst

såsom produktionsmedel. Detta sker ju, när den därigenom avsedda

skördeökningen icke ger tillräcklig kontant bruttovinst för att göra

nämnda användande ekonomiskt bärande. Ett sådant förhållande framträder

i synnerhet i fråga om de viktigaste konstgödselämnena, och detta

så mycket mer, som någon för lantbruket gynnsam, reglerande prisnorm

hittills icke pålagts handeln med nämnda ämnen, varemot som bekant

de gällande maximipriserna å spannmål i hög grad begränsa för lantmännen

möjligheten att till gällande konjunkturpriser realisera sin skörd.

I synnerhet är det de kvävehaltiga konstgödselämnena, som dels stigit

i pris, dels blivit så sparsamma i handeln, att lantbrukarna nödgats inskränka

sina rekvisitioner till ett minimum. Det är dock i många fall

just kvävegödseln, som skulle kunna lämna ett avgörande utslag i fråga

om skördeökning.

I Sverige har hittills såsom kvävehaltigt konstgödselämne nästan

uteslutande använts det importerade chilesaltet med en kvävehalt av

cirka 15.5 procent. Priset har normalt varit 20—23 kronor per 100

kilogram räknat, eller cirka 1.25—1.50 kronor per kilogram kväve.

Detta pris har sedan krigets början undergått en sådan stegring, att

det nu är uppe i 38—40 kronor per 100 kilogram utan någon utsikt

till nedgång. Priset per kilogram kväve är alltså för närvarande cirka

2.50 kronor eller dubbelt mot förut.

De inom Sverige producerade kväveämnena, nämligen s. k. kalkkväve

och svavelsyrad ammoniak, vinna alltmera användning, men

noteras efter sin kvävehalt till dagens pris, därvid följande chilesaltets

prisförändringar. De ställa sig proportionsvis föga billigare än chilesaltet,

i synnerhet som de ej överallt kunna ersätta detsamma, såsom

vid övergödsling, till betor m. m.

Det är därför med stora förhoppningar, lantmännen emotse den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens skrivelse Nr 306.

nu av ett bolag projekterade fabriken, som vid Trollhättan medelst

elektrisk ström skall framställa det kväveämne, som till sin användning

kommer chilesaltet närmast, nämligen kalksalpeter. Tillverkningspatentet

härå lärer av nämnda bolag nyligen förvärvats från Norge. Villkoren

för att lantbruket skall hava någon verklig fördel av denua produktion

är emellertid, dels att en tillräcklig mängd kalksalpeter kan framställas,

dels att denna i främsta rummet och till ett måttligt pris kommer lantmännen

tillgodo.

Vad det svenska jordbruket bland annat behöver är en tryggad

tillgång till rimliga priser på lämpliga kvävegödselämnen för att täcka

sitt normala årsbehov, som torde beräknas till cirka 30,000 tons. Utöver

denna kvantitet skulle otvivelaktigt minst lika mycket kunna med fördel

användas för höjande av till exempel havreskörden, förutsatt att priset

ställde sig sådant, att resultat bleve ekonomiskt lönande. Glädjande är

därför erfara, att eu produktion av detta för vårt jordbruk nödväudiga

gödningsämne nu i stor skala är planlagd, men samtidigt maste det

betonas, att denna produktion i huvudsak möjliggöres genom de kraftresurser,

som staten ställt till förfogande, och att själva huvudämnet —

kvävet — hämtas ur luften. För att binda detta, lärer endast kalk

erfordras. Sålunda vill det synas, som icke det utländska chilesaltets

marknadspris bör vara normerande för priset å kalksalpetern, utan att

detta pris i stället bör vara baserat på denna varas produktionskostnad.

Betydelsen av att underlätta jordbrukets produktionsmöjligheter i

vårt land och göra det ekonomiskt lönande lärer icke behöva framhållas. —

Vi se dagliga exempel på nödvändigheten härav, liksom att det knappast

genom andra medel än de, som göra jordbruksnäringen i varje tid ekonomiskt

bärig, kan leda till detta mål. Vi ha därför tillåtit oss fästa

riksdagens uppmärksamhet på ovan framhållna angelägenhet.»

Den först omförmälda motionen avser en allsidig utredning av

frågan om åtgärder från det allmännas sida i syfte att trygga vårt jordbruks

behov av konstgödselmedel till lägsta möjliga priser. För detta

ändamål anse motionärerna, att i första rummet bör undersökas möjligheten

att medelst en inhemsk tillverkning, baserad på landets egna råämnen,

helt eller i avsevärd grad kunna tillgodose vårt behov å förevarande

viktiga område.

I den senare motionen har tagits sikte på angelägenheten av, att

ett särskilt konstgödselmedel, kalksalpeter, må kunna i för vårt jordbruk

erforderlig utsträckning framställas inom landet samt därefter tillhandahållas

till skäligt pris.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens skrivelse Nr 306.

Riksdagen delar motionärernas uppfattning, att befrämjandet av

jordbruksnäringens tillgång å de för densamma synnerligen betydelsefulla

konstgödselmedlen till lägsta möjliga priser är ett viktigt led i de

åtgärder, som från det allmännas sida kunna vidtagas för nämnda närings

understödjande. Att uppmärksamheten härvid i främsta rummet bör

ägnas utnyttjandet i möjligaste mån av våra egna tillgångar synes

riksdagen uppenbart.

Såsom i den förstnämnda motionen erinras, förefinnas tre särskilda

grupper konstgödselmedel, nämligen fosfatgödselmedel, kvävegödselmedel

och kaligödselmedel, vilka samtliga äro av stor betydelse för vårt jordbruk.

För framställande av nämnda gödselmedel medelst inhemska råämnen

hava framkommit åtskilliga metoder och uppslag, som synas

förtjänta av beaktande.

Vad fosfatgödselmedlen beträffar så har innevarande års riksdag

på framställning av Eders Kungl. Maj:t beviljat ett anslag av 100,000

kronor till understöd för fortsättande och avslutande av aktiebolaget

Difosfats försöksverksamhet för framställning på elektrokemisk väg av

till gödselmedel avsett dikalciumfosfat.

Enligt vad riksdagens vederbörande utskott inhämtat har Skånska

superfosfat- och svavelsyrefabriksaktiebolaget i Hälsingborg i skrivelse

till statens industrikommission anhållit, att inhemska råvaror måtte ställas

till bolagets förfogande för framställning av fosforsyrehaltiga gödningsämnen

enligt en särskild metod ävensom erbjudit sig att utan kostnad

för statsverket upptaga en försökstillverkning efter denna metod, vilken

skrivelse överlämnats till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Vid sådant förhållande lärer enligt riksdagens förmenande Eders Kungl.

Maj:t icke underlåta att taga under övervägande huruvida och i vad

mån råämnen må kunna från fyndigheter, varöver staten äger att bestämma,

tillhandahållas för framställning av sådana gödselmedel.

Rörande kvävegödselmedlen och kaligödselmedlen vill riksdagen

åberopa den ingående motivering beträffande dessa gödselmedel, vilken

återfinnes i den förstberörda motionen.

I likhet med motionärerna håller riksdagen före, att åtgärder böra

från statsmakternas sida vidtagas för understödjande av de i motionerna

angivna syftemål, och anser riksdagen, att motionärerna i sådant avseende

framfört beaktansvärda synpunkter.

För utrönande av de åtgärder, som kunna vara ägnade att främja

ifrågavarande spörsmål, synes även riksdagen en allsidig utredning av

frågan i hela dess vidd snarast möjligt böra komma till stånd.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens skrivelse Nr 306.

Kungl. Maj:t måtte föranstalta om eu skyndsam och allsidig utredning

rörande dels de förutsättningar, som kunna föreligga beträffande möjligheten

att på grundvalen av inhemska råämnen och naturtillgångar utveckla

och uppehålla en för landets behov tillräcklig konstgödselmedelindustri

och dels de åtgärder, vilka staten, i den mån förutsättningar

av nu nämnt slag föreligga, kan och bör vidtaga för att såväl stödja

utvecklingen av en dylik inhemsk industri som ock i allmänhet befordra

jordbrukets tillgång å konstgödselmedel, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 9 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.