Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m.
1917-04-25 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1917:94, Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 94.
1
Nr 94.
Godkänd av första kammaren den 25 april 1917.
Godkänd öv andra kammaren den 25 april 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m.
(Jordbrukssutskottets utlåtande nr 22.)
Till Konungen.
Riksdagen har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta motioner med yrkanden i den ena, att riksdagen
måtte anslå ett belopp av 40,000 kronor, varav 20,000 kronor må användas
redan i år, att, i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter,
användas till stödjande och befrämjande av inhemsk linodling,
samt i den andra, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående anläggande
under i motionen givna förutsättningar av en linberedningsanstalt
å lämplig plats i Norrland såsom försöksanstalt därstädes ävensom
kostnaderna härför samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Till stöd för förstnämnda hemställan har anförts:
»En fråga som under detta världskrigs fortgång blivit för vårt land
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 28 höft. (Nr 94—95.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 94.
synnerligen viktig är frågan om möjligheten att genom inhemsk linodling
söka delvis fylla textilindustriens behov av råmaterial, så att man
ej som nu skulle bli helt och hållet beroende av utlandet, ett förhållande
som visat sig vara ytterst vanskligt.
Frågan om linodlingens upphjälpande har flera gånger väckts på
tal senast för ett 10-tal år sedan, men tiden tycktes då ej vara mogen.
Trots livligt intresse från hemslöjdsföreningar, som ivrat för linneslöjdens
upplivande, har det enda praktiska resultatet hittills varit, att
en handbok i linodling utgivits, att ett hushållningssällskap upplivat
lärftspremieringen och att hemslöjdsföreningarnas riksförbund genom
skrivelser till hushållningssällskapen förordat en del åtgärder till linodlingens
upphjälpande. Sedan emellertid textilindustrien nu råkat i
trångmål av brist på råmaterial har även denna industri börjat ivrigt
intressera sig för linodlingens upphjälpande. Detta intresse tog sig förliden
riksdag uttryck i en interpellation, som i andra kammaren den 31
mars framställdes till jordbruksministern, vari påpekades, att Sverige av
gammalt varit ett linodlande land och att vissa trakter av kännare
betecknats såsom idealtrakter för frambringande av fin och mjuk lintåga.
Interpellationen avslutades med frågan: »har herr statsrådet för avsikt
att genom lämpliga åtgärder redan innevarande sommar söka främja en
sådan ökning av den inhemska linodlingen, att densamma skulle kunna
i avsevärd grad tillgodose landets behov av denna råvara?»
Härpå avgav herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
följande svar:
Ehuru han livligt intresserade sig för och följt denna fråga, hade
han dock ej »på grund av den utredning, som nu med anledning av
interpellationen blivit av sakkunniga verkställd, funnit tillräckliga skäl
föreligga att kunna hos Kungl. Maj:t förorda, att från statens sida särskilda
åtgärder vidtagas i det av interpellanten antydda syftet».
En ledamot av kammaren, representant för Hälsingland, uttalade
sig synnerligen förhoppningsfullt om linodlingens framgång i Norrland,
blott arbetskostnaderna vid linberedningen kunde nedbringas till rimliga
proportioner.
Sedermera hava representanter för textilindustrien utsänt särskilt
sakkunnig person, att i Tyskland och Österrike personligen göra sig
förtrogen med de framsteg, som sedan samma persons tidigare besök
där, som bysantinsk stipendiat blivit gjorda.
Denna resa har lämnat det synnerligen viktiga resultat, att textilindustriens
i Sverige målsmän erhållit tillåtelse, att tillämpa de patenträttigheter,
enligt doktor Schneiders röt- och beredningssystem, på grund
3
Riksdagens skrivelse Nr 94.
av vilka i Tyskland sedan krigets början ett 50-tal sådana anstalter
färdigbyggts eller äro under byggnad med ett statsbidrag av cirka 5
miljoner mark. Genom dessa anstalter, som var och en för uppförande
och drift kräver en kostnad av cirka 300,000 kronor, anser man i Tyskland,
att den därstädes sedan lång tid så svävande linodlingsfrågan blivit
löst. I Böhmens och Mährens bergstrakter, som mest erinra om Norrland,
har man åter löst frågan genom upprättande av icke mindre än
18 stycken linberedningsanstalter enligt Mullers system, rikt subventionerade
av staten och alla drivna enligt andelsprincipen. Önskvärt
vore, att svenska staten framdeles genom direkt understöd och lån främjade
tillkomsten av dylika smärre linberedningsanstalter på olika orter
inom riket.
Värdet av de linodlingsprodukter som årligen i vårt land förbrukas
— i form av lintåga, linfrö, linfrökakor, lingarn och linnevävnader —
är ingalunda så obetydligt som man på grund av linodlingens ringa
omfattning för närvarande skulle vara benägen att förmoda.
Importen av dessa olika produkter — utom de två sista — representerade
under det sista normala året 1913 följande värden:
Mängd i kg. Värde i kr.
Ohäcklat och häcklat lin ................................... 2,654,782 1,733,768
Linfrö.................................................................... 28,876,081 8,662,824
Linfrökakor.............................................................. 946,651 1,400,826
Summa 11,797,418.
Dessa produkter representerade sålunda ett värde icke långt ifrån
12 miljoner kronor. Skulle linnevävnader och linnetråd tilläggas, för
vilka endast ofullständig statistik finnes, överstiger importvärdet åtskilligt
den anförda summan.
Härvid är då att märka, att ännu på 1860-talet linodlingen var
så betydande, att den icke endast täckte behovet av linneprodukter utan
räckte till export.
År 1866 producerades i riket 5,463,000 kilogram ohäcklat lin,
åren 1866—70 » i medeltal per år 4,355,000 kg. ohäcklat lin,
» » » 5,230,000 )) linfrö,
men sedan dess har linodlingen gått alltmer tillbaka.
Åren 1866—90 producerades i riket i medeltal 2,288,000 kg. ohäcklat lin,
» » » » » » » 2,584,000 » linfrö,
» 1906—10 » » » » » 686,000 » ohäcklat lin,
® » » » » )) » 526,000 » linfrö,
4
Riksdagens skrivelse Nr 94.
År 1914 producerades i riket.............................. 182,300 » ohäcklat lin,
» » » » » ............................. 68,700 » linfrö.
Den till linodling använda arealen har även minskats i proportion
härtill:
1865 användes till linodling 27,097 hektar,
1885 » )> » 12,132 » ,
1905 d » » 3,751 » ,
1913 » » » 2,525 » .
Det nu i Sverige producerade linet går ej till storindustrien utan
användes mestadels att fylla lantbefolkningens eget behov av lin.
Såsom av det redan anförda framgår är dock frågan om linodlingens
upphjälpande en mycket invecklad och svår fråga, varför
många som arbetat på dess lösande misslyckats.
Å andra sidan får man ej förglömma, att den på vissa orter ända
in i våra dagar kunnat försvara sin plats till och med sida vid sida med
sockerbetsodlingen såsom i Belgien. Å andra orter, där densamma en tid
gått mycket tillbaka t. ex. i Böhmen och Mähren, har den åter gått framåt
på det sista årtiondet genom bildande av linodlingsföreningar som upprättat
icke mindre än 18 andelsberedningsanstalter. I Ryssland har linodlingen
särskilt gått framåt, skyddad av tullar. I Tyskland har som
nämnts sedan krigets början linodlingen kraftigt främjats.
Vi fästa uppmärksamheten på, att linodlingsfrågan är för vårt land,
ur alla synpunkter av stor nationalekonomisk betydelse. Vi kunna genom
återupplivande av förutvarande inhemska produktion av lin väsentligt
tillgodose den nuvarande förbrukningen och göra oss oberoende av
utlandet.
Orsaken till den tillbakagång, som hos oss ägt rum torde vara att
söka däruti, att linodlingen, men framför allt linberedningen, arbetat med
föråldrade metoder och att man icke gjort några allvarliga bemödanden
att förbättra dessa. Visserligen hava av olika hushållningssällskap vidtagits
diverse åtgärder, när linodlingen började att gå alltmera tillbaka,
men dessa hava i regel endast vidrört olika detaljer och lämnat de stora
grundfrågorna obeaktade och lika olösta som förut. Linodlingen och
linberedningen består av flera viktiga moment, som vart och ett måste
praktiskt lösas, för att slutresultatet i och för sig skall bliva tillfredsställande.
Sådana moment äro utsädesfrågan, gödslingsfrågan, linstjälkens
torkning, rötning, torkning ånyo och beredning, såsom bråkning och
skäktning. Brister något i något enda av dessa olika hänseenden, kan
Riksdagens skrivelse Nr 94. 5
lida linodlingen misslyckas. Utsädesfrågan har sina svårigheter men
kan sannolikt om d-en rätt ordnas lösas på ett tillfredsställande sätt.
Det är en gammal linodlareerfärenhet, både från Sverige, Belgien och
Holland, att man ej längre än två å tre år bör taga linskördar efter
samma utsäde, enär linet urartar, så att det blir mycket grenigt, varigenom
tågan blir kortare och sämre. Man måste då skaffa linfrö från
annat håll. Om denna olägenhet kan avhjälpas genom att frö ifrån södra
Sverige sändes norrut och vice versa, — vilket är möjligt, — därom
veta vi intet, då inga systematiska försök i den vägen äro gjorda. En
gammal erfarenhet från såväl Sverige som Belgien och Holland säger,
att det bästa linfröt erhålles ifrån Ryssland; därifrån söka ock linodlarne
än i dag att erhålla sitt utsäde. I Sverige har det så kallade »Riga-Pyk»,
som såldes i tunnor försedda med staden Rigas vapen (två nycklar i
kors) och som stod under borgerskapets kontroll, haft mycket anseende
av gammalt och varit mycket efterfrågat. Man har dock nu ingen
garanti för att det frö, som säljes i Riga, är från Lifland. Anledning
linnes förmoda, att det ofta förskriver sig från mellersta och södra Ryssland,
vars linfrö ej alls passar för västra och norra Europa. Som exempel
härpå kan anföras, att för några år sedan ville man tillskriva den dåliga
linskörd, som både Belgien och Holland erhöllo — trots förhållandena i
linodlingen i övrigt voro gynnsamma — dåligt linfrö från södra Ryssland,
som uppgivits härstamma från Lifland.
Då nu en stor del av Sverige är beläget på samma polhöjd som
Lifland och båda gränsa till Östersjön, tyckes det, som det borde finnas
lika goda förutsättningar för linfröodling här som i Lifland. Inga försök
att utreda den frågan äro hittills gjorda. Skulle sådana försök
lyckas, bleve vi oberoende av Ryssland för linfröimport och skulle möjligen
kunna exportera utsädeslinfrö till andra länder. Man kunde hoppas,
att Svalöv, som löst så många andra utsädesspörsmål, även skulle kunna
lösa denna fråga genom sina anstalter i Skåne och i Norrland i samarbete
med linberedningsanstalten.
Uppgifter av gammalt om linets längd i Sverige hava angivit
densamma såsom växlande mellan 50—75 centimeter; i Belgien når det ofta
en längd av 125 centimeter. När skörden av lintåga står i direkt proportion
till stjälkens längd, och långt lin värderas mest, förstå vi, vad betydelse
det innebär, att linet är väl utvecklat. Detta sker genom gödsling,
dock ej direkt med kreatursgödsel, ty denna ger skört och ojämnt lin,
utan genom användning av konstgödsel. Nu har man visserligen de
stora grundlinjerna för dess användning åt linet klara, men mycket återstår
att utreda rörande tillämpligheten i Sverige. Några hushållnings
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 94.
sällskap hava de senare åren låtit anordna lingödslingsförsök, men dessa
gödslingsförsök ha ej kunnat komma till sin fulla rätt, enär det ej finnes
någon försöksinstitution, dit produkterna kunna sändas för att kunna
bedömas med full sakkunskap ur linteknisk synpunkt. Aven om försöken
utfördes av centralanstalten bleve resultaten ej säkrare, ty där finnes ej
något lintekniskt biträde.
• Dessa och andra frågor inom linodlingen och linberedningen kräva,
för att kunna lösas, att resultaten bedömas av en verkligen lintekniskt
bildad person, som dessutom kan kalla till hjälp inom industrien utbildade
och framstående fackmän. Önskvärt är därför, att vid t. ex. den tekniska
skolan i Borås inrättas en försöksavdelning för att utbilda och bedöma
linkulturella och lintekniska frågor. Den ligger ju särdeles väl till för
ett sådant ändamål just i ett textilindustricentrum och i en trakt, som
av ålder varit bekant för sin linodling. Där kan man sålunda vänta, att
all den sakkunskap skall stå till buds, som kan vara nödvändig för att
bedöma och utreda varjehanda förhållanden, som beröra olika sidor av
linodlingen och linberedningen och som kunna tjäna till att befrämja
densamma.
Då både statistiska och andra undersökningar visat, att man i
Sverige vid rätt skött odling och behandling av linet kan beräkna lika
rika skördar och lika gott lin som i andra länder, tala alla skäl för,
att vi böra söka uppmuntra linodlingen på alla sätt. Bland de åtgärder,
som i främsta rummet borde ifrågakomma och vilka i det ena eller
andra hänseendet äro värda statsunderstöd, må framhållas följande:
Premiering av linodling;
upprättande av en linteknisk försöksavdelning vid tekniska skolan
i Borås;
anställande av försök vid Svalövs Skåne- och Norrlandsavdelning
rörande möjligheten att i Sverige frambringa linutsäde, eventuellt till
export;
anställande av gödslingsförsök, anordnade genom centralanstalten,
liksom utsädesförsöken i närmaste samarbete med lintekniska försöksavdelningen
i Borås.»
Såsom skäl för sistberörda yrkande bär anförts:
»Liksom Norrland och Dalarna i så många andra avseenden avvika
från det övriga Sverige, så är ock förhållandet beträffande detta landskap
med avseende på linodlingen. Linstjälken torkas där ej på fältet,
innan den rötes, alldenstund klimatet är så fuktigt och skörden sker
sent, utan den rötes grön. Rötningen sker här i särskilda tjärnar, sjöar
eller åar, då den däremot i det övriga Sverige sker genom att linet ut
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 94.
bredes på gräset till rötning (ängsrötning). Linet blir därigenom i
Norrland mycket jämnare och bättre rött än i det övriga Sverige.
Detta har också gjort, att linet och lärftet från Norrland sedan
gammalt haft anseende att vara av bättre beskaffenhet än från andra delar
av landet, varför även kyrkan och konungarna i forna tider tagit lärft som
skattepersedel från Norrland men ej från några andra delar av Sverige.
Redan i slutet av 1100-talet ålade ärkebiskopen »hälsingarna» d. v. s.
norrländingarna att, var gång han hos dem höll visitation, erlägga 100
alnar lärft som tionde. Enligt kung Birgers stadgar av 1297 fingo likaledes
hälsingarna i vissa fall erlägga kronotionde i form av lärft. De
lärfter, som då tillverkades i Norrland, voro sannolikt ganska grova om
ock finare i Norrland än annorstädes på grund av det vattenrötta linets
goda beskaffenhet. I Ångermanland var det särskilt i norra Ångermanland
och i socknarna Nätra, Sidensjö, Själevad och Anundsjö som linodlingen
redan år 1747 var ganska utbredd. Boding skattar då för
tiden linfröutsädet i dessa socknar till cirka 250 tunnor eller i runt tal
25,000 kg.
Redan då beräknades från dessa socknar kunna säljas icke mindre
än 72,500 kg. lin, varjämte förbrukningen uppskattades till 34,000 kg.
Vid 1756 års riksdag prisades särskilt de fina lärfter, som tillverkades i
Nätra socken, varför riksens ständer beslöto att tilldela »äreskänker» till
trenne skickliga spinnerskor och väverskor i form av trenne stora silverkannor
med lämplig inskrift. Dessa kannor ha sedan gått i arv inom
släkterna till senaste tid och stimulerat intresset för linodlingen. Vid
samma tid upprättade eu prostinna Norberg i Nätra en spinnskola, i
vilken skickliga spinnerskor utbildades, vilka sedan på grund av sin
skicklighet voro eftersökta i andra provinser i Sverige.
Premiering av »premielärft» med statsunderstöd infördes i Ångermanland
1762 och fortsatte långt in på 1800-talet, då den övertogs av
hushållningssällskapet. Vid premiering representerade 10:de klass allra
finaste och klass I grövsta premielärft. Uppvisningen av sådant lärft
steg till 1840, men sjönk därefter allt mer och mer för att utmynna i
en ren obetydlighet.
År 1830 uppvisades 122,985 alnar lärft i klass 1—9
»
1840
»
186,560
»
»
»
»
1—10
»
1849
»
105,075
»
»
»
»
1—6
»
1860
»
27,738
»
»
»
»
1—4
»
1870
»
14,013
»
»
»
»
1—4
»
1880
»
7,155
»
»
»
»
1—4
»
1889
»
711
»
»
»
»
1—3
»
1901
»
593
»
»
»
»
1—2.
8
Riksdagens skrivelse Nr 94.
Dock förekommer ännu linodling i desBa socknar och även annorstädes
i Ångermanland, där ännu nästan varje by har sin »linsönkeplats»
där linet rötes. På grund av arbete för dess återupplivande synes intresset
härför sedan början av 1900-talet ånyo hava uppblomstrat. Det lin, som
ännu 1905 producerades, lär enligt utländska fackmäns utsago ha varit
ypperligt.
För övrigt gälla även här liksom för övriga delar av Norrland
samma skäl för strävandena att återuppbjälpa linodlingen, som anförts i
en annan av undertecknad Lindman m. fl. framlagd motion om allmänna
åtgärder för linodlingens upphjälpande i mellersta och södra Sverige.
I Norrland kan man dock svårligen tänka på att uppföra någon anstalt
enligt doktor Schneiders system, då densamma dels skulle bliva för
kostsam, (c:a 250—300 tusen kronor), dels ej är möjligt att kunna anskaffa
lufttorkad linstjälk, och då man dels knappast kan tänka sig
någon trakt i Norrland, där man skulle kunna odla tillräckligt med lin
att mata densamma. Härtill kommer att då den norrländska rötningsmetoden
(vattenrötning i grönt tillstånd) är vida bättre än den syd- och
mellansvenska (ängsrötning) och då folket ännu kan röta sitt lin, finnes
ingen anledning att avskaffa densamma utan istället bör den utvecklas,
så mycket mer, som man på grund av den framskridna årstid i Norrland,
då linet skördas, ej kan tänka på att torka linstjälken, vilket är ett
huvudvillkor för doktor Schneiders system.
Här är det därför sannolikt att österrikaren Mullers system äger
företräde med sitt torktorn och sitt beredningssätt. En sådan anstalt
kostar dessutom endast en sjättedel av den förra eller c:a 50,000 kronor
av minsta typ och kräver för att enbart för linberedning kunna ekonomiskt
drivas cirka 50 hektar odlat lin.
I Norrland skulle densamma dessutom få andra viktiga uppgifter
att utföra nämligen dels att fort kunna torka linknopp, dels att kunna
torka klöverfröhylsor och annat frö och även säd. En av de största
svårigheterna vid linodlingen i Norrland är att få den gröna linknoppen
med däri inneslutna linfrö torkad. Vid den fuktiga och kalla väderlek,
som råder vid linskörden, är detta mycket svårt och besvärligt, så att
densamma ej möglar och fördärvas. I Mullers torktorn skulle det ga
förträffligt. Detsamma gäller även om klöverfröhylsorna för nötningen.
Genom den fröodlareförening med andelsfrörenseri, som tidigast av alla
i Norrland upprättats i Nätra och Sidensjö m. fl. socknar, har fröodlingen
tagit stor fart, men en stor svårighet är att under höstar med ogynnsamt
bärgningsväder få klöverhylsor och frö torrt. Åven spannmålen
Riksdagens skrivelse Nr 94. 9
skulle stundom behöva torka och allt detta skulle gå lätt och praktiskt
på dessa anstalter.
I Österrike, d. v. s. Böhmens och Mährens bergstrakter, som i
mångt och mycket erinra om Norrland, har man enligt ingenjör
H. Hennigs uppgifter av år 1916 icke mindre än 18 linheredningsanstalter
av olika storlek upprättade enligt Mullers system, till vilkas upprättande
den österrikiska staten bidragit med stora belopp gående upp till 100,000- tals kronor. Alla drivas enligt andelsprincipen. Dessa hava gått bra i
ekonomiskt hänseende för medlemmarna och gett ett berett lin, som på
många utställningar vunnit pris, trots man i Böhmen och Mähren endast
använder den ojämna ängsrötningsmetoden. I Norrland torde de bästa
förutsättningarna för upprättande av en sådan första linberedningsanstalt,
där man kunde vinna erfarenhet från andra håll, lämpligen böra upprättas
i någon socken i Västernorrlands län, exempelvis vid Själevads
station.
Att märka är att vid denna anstalt skulle beredas bråkat och
skäktat (eller »draget») lin, som direkt efter den lätta häcklingen kan
användas i hemmen och även kunde komma hemslöjden samt med sitt
överskott linindustrien till godo. Det vid de Schneiderska anstalterna
beredda linet är endast rött och bråkat och lämnas så beskaffat till
fabrikerna. Det kan sålunda ej komma hemslöjden direkt till godo.
Vi hava tänkt oss, att staten skulle anslå ett visst fixerat belopp
till kostnaderna för anstaltens anläggande, förslagsvis hälften, att återstoden
därefter skulle fyllas genom anslag från vederbörande hushållningssällskap
eller andra intresserade inom orten samt att odlare av lin
med eventuell anslutning till registrerad linodlingsförening skulle förbinda
sig till linodling å arealer, som kunde beräknas tillräckliga för
en lönande drift av anstalten. Vi anse det emellertid icke lämpligt att
härom framlägga detaljerade förslag, utan anse, att en utredning i ärendet
lämpligen borde genom Kungl. Maj:ts försorg verkställas.»
Vikten för vårt land att i möjligaste mån bliva oberoende av import
från utlandet torde ligga i öppen dag. Angelägenheten av att söka
ernå ett sådant oberoende har givetvis i följd av de genom det pågående
kriget ökade importsvårigheterna blivit särskilt framträdande. Att härvid
uppmärksamheten riktats jämväl på odlingen av lin, som ju för hemslöjden
i åtminstone vissa delar av vårt land tidigare spelat en avsevärd
roll, är helt naturligt. Riksdagen delar motionärernas uppfattning, att
främjandet av en inhemsk linodling skulle kunna medföra stora fördelar
för vår folkhushållning. Det synes riksdagen jämväl vara angeläget, att
Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 14 samt. 28 käft. (Nr 94 — 95.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 94.
råämnena på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöras inom landet.
I anslutning härtill finner riksdagen de i motionerna framställda synpunkter
väl värda beaktande. Riksdagen håller emellertid före, att innan
några särskilda åtgärder till understödjande av förevarande syfte beslutas,
de i motionerna framförda spörsmål böra bliva föremål för en allsidig
utredning, varvid självfallet de av motionärerna angivna synpunkter
komma att bliva tillbörligen uppmärksammade. Särskilt synes riksdagen
härvid frågan om beredande av lämpligt utsäde för linodlingen böra
undersökas.
Slutligen vill riksdagen betona angelägenheten av att vid de åtgärder,
som kunna komma att vidtagas till linodlingens och linberedningens
främjande, det tillses, att icke den i vissa delar av vårt land
förefintliga hemslöjdens fortbestånd och möjlighet till framtida utveckling
må äventyras.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående de åtgärder, som
från det allmännas sida må kunna vidtagas för främjandet av odling och
förädling av lin inom landet samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 25 april 1917.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.