Skrivelse till Konungen angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden av skatte frälser äntå.
1918-05-08 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1918:198, Skrivelse till Konungen angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden av skatte frälser äntå.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 198. 5
3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t vill meddela,
gjorts till förtäring av människor obrukbart (denaturerats), erlägges
ej skatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.
Stockholm den 7 maj 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 198.
Godkänd av första kammaren den 8 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 8 maj 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående viss ändring i fråga
om sättet för uppbörden av skatte frälser äntå.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 18.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion har framhållits, att den procedur,
som för närvarande användes vid uppbörden av ännu av statsverket
oinlösta skattefrälseräntor — nämligen att ränteägaren årligen
tillställde räntegivaren debetsedel å räntebeloppet i fråga, vilket denne
sedermera både att å utsatt ort och tid kontant gälda, varefter räntegivaren
hade att för bekommande av ersättning för vad sålunda utbetalats
inlämna den kvitterade debetsedeln till vederbörande lantränteri eller
6
Riksdagens skrivelse Nr 19S.
landskontor — vore förenad med avsevärda besvär och kostnader förutom
onödig omgång; och hava motionärerna för avhjälpande härav
hemställt om åtgärds vidtagande för att ränteägare själv måste i landskontoret
få uppbära de räntor, till vilka han vore ägare.
Över ifrågavarande motion har utlåtande i den ordning, 46 § riksdagsordningen
föreskriver, inhämtats av vederbörande riksdagsutskott
från kammarkollegium. I sitt berörda utlåtande har kammarkollegium
på anförda skäl anfört, att det endast i så måtto borde komma i fråga
att åtgöra något i motionens syfte, att en anvisning meddelades för
räntegivare och räntetagare, att de, om de så önskade, kunde låta avsedda
räntelikvid förmedlas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i landskontoret; och har kollegium ansett ett kungl. cirkulär i sådant
avseende till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna vara för
ändamålet tillfylles.
Uppenbart är, att genom av motionärerna föreslagna åtgärd en
avsevärd förenkling i sättet för uppbörden av skattefrälseräntan skulle
vinnas. Att behovet av ett förenklat uppbördssätt verkligen förefinnes
framgår, utom av förevarande motion, av den omständigheten, att den
av motionärerna angivna metoden redan på visst håll — nämligen beträffande
Stockholms län — funnit tillämpning på frivillighetens väg.
Riksdagen, som, förutom den av kammarkollegium gjorda invändningen
mot ifrågavarande förslag, beaktat det förhållandet, att, om ränteägaren
sättes i tillfälle att å landskontoret lyfta honom tillkommande
skattefrälseränta, den i hemmanet förefintliga realsäkerheten för räntans
utfående faktiskt upphör, sedan staten åtagit sig att direkt av statsmedel
utbetala ett skattefrälseräntan motsvarande belopp, och att med
hänsyn härtill kan ifrågasättas, om ränteägarnas rätt sålunda kan anses
i lika grad betryggad, som om han ägde nämnda realsäkerhet, anser eu
utredning av förevarande fråga erforderlig.
Vad beträffar den av kammarkollegium anvisade utvägen till förevarande
frågas lösning anser riksdagen för sin del det vara tvivel underkastat,
om något väsentligt stål- att vinna genom anlitandet av samma
utväg. Skall den önskvärda förändringen i nu existerande uppbördsförhållanden
verkligen kunna komma till stånd, synes nämligen en allmän
förordning i ämnet vara påkallad. De skäl, som av kammarkollegium
häremot anförts, synas riksdagen icke vara avgörande. Till stöd för denna
sin mening får riksdagen jämväl åberopa det till kollegii protokoll av
e. o. asessor Grönvall avgivna särskilda yttrande. I alla de fall, vilka
praktiskt- taget för här förevarande spörsmål spela den största rollen,
7
Riksdagens skrivelse Nr 198.
torde såväl för räntogivare som räntetagare enbart fördela!'' vara att
motse som eu följd av den ifrågasatta förenklingen av ränteuppbörden.
Det lilla besvär, som räntetagare!! skulle åsamkas med rekvisition av
räntan bos Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, torde nämligen mer
än väl uppvägas av, att lian befriades från säkerligen ej sällan förekommande
svårigheter av olika slag att utfå räntebeloppet av räntegivaren.
Vad beträffar den avsevärt mindre omfattande kategori av
räntor, som utgöra eu sammansättning av skattefrälse- och frälseskatteräntor,
för vilka senare ingen ersättning utgår av statsverket, skulle de
i motionen föreslagna stadgandena för räntegivaren innebära enbart fördelar,
för räntetagaren visserligen något mera besvär — då lian på två
håll hade att avfordra honom tillkommande räntebelopp — men även
vissa fördelar. Den omständigheten, att i ett fåtal tall de föreslagna
bestämmelserna skulle kunna medföra för den av den hittillsvarande lagstiftningen
på området ojämförligt bäst tillgodosedda av parterna eller
ränteägaren någon obetydlig nackdel, kau emellertid icke väsentligen
rubba värdet av hela det framställda förslaget, vilket i stort sett skulle
komma att för alla parter medföra förenkling samt mindre besvär och
kostnader än de nuvarande bestämmelserna. Från statsverkets sida torde
det vara likgiltigt, om rekvisitionen hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sker av räntetagare eller räntegivare.
Innan man fattar en definitiv ståndpunkt till motionärernas hemställan,
synes det dock riksdagen vara nödvändigt, att utredning verkställes
angående åtskilliga, i det av kammarkollegium avgivna yttrandet,
berörda frågor. Särskilt torde det vara av vikt för ett fullt sakligt
bedömande av den föreliggande frågan, att vederbörande Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, vilka med hänsyn till sin befattning med
frälseränteärenden äga den största erfarenheten för bedömande av behörigheten
och lämpligheten av den här föreslagna ändringen i uppbördssätt et
för skattefrälseräntor, beredas tillfälle inkomma med yttranden i ärendet.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Magt täcktes låta utreda, på vad sätt ägare av skattefrälseränta
måtte hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande få uppbära de räntor,
till vilka han är ägare, samt därefter företaga de åtgärder, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 8 maj 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.