Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor jämte en i ämnet väckt motion.
1918-05-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1918:243, Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
2
Riksdagens skrivelse Nr 243.
Nr 243.
Godkänd av första kammaren den 28 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 28 maj 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel
utgående livräntor jämte en i ämnet väckt motion.
(Statsutskottets utlåtande nr 117.)
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten den 8 mars 1918 dagtecknad proposition,
nr 176, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att godkänna följande allmänna grunder angående förhöjning av vissa
av statsmedel utgående livräntor:
1) Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst
åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel
med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må utöver till honom
på grund härav utgående livränta från och med år 1918 uppbära tillläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande hälften av samma ränta.
2) Anka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens
tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de
äro berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och med
år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande
hälften av samma ränta.
3) Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt
nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller
årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder,
må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i
Riksdagens skrivelse Nr 243.
3
övrigt, som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må
äga rum beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstillägg åtnjutes.
4) Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna
grunder skall, där Eders Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av
samma anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.
I sammanhang härmed har riksdagen till behandling förehaft en inom
riksdagen väckt motion, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
godkänna följande allmänna grunder angående förhöjning av vissa av
statsmedel utgående livräntor:
1) Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst
åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av
statsmedel med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må utöver till
honom på grund härav utgående livränta från och med år 1918 uppbära
tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande hela beloppet av
nu utgående ränta.
2) Anka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens
tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill
de äro berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och
med år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande
hela beloppet av nu utgående ränta.
3) Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt
nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller
årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder,
må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i
övrigt, som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må
äga rum beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstilllägg åtnjutes*
4) Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna
grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma
anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.
Efter att hava erinrat om, att sistlidet års riksdag i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion, nr 276, i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte utreda, huruvida och på vad sätt
en förbättring skulle kunna vidtagas i de arbetares eller deras efterlevandes
ställning, som till följd av i statens tjänst ådragen svårare skada
tillerkänts livränta enligt bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, ävensom
att de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda, snarast möjligt
4 Riksdagens skrivelse Nr 243.
måtte föreläggas riksdagen, har motionären till stöd för sitt förslag
anfört följande:
»önskligt hade varit, att det nu framlagda förslaget tillerkänt dessa
personer livräntor eller understöd i mera överensstämmelse med de ersättningsbelopp,
som komma att utgå enligt »lag om försäkring för olycksfall
i arbete den 17 juni 1916». Detta så mycket mer, som 1901 års
lag försämrade vissa statstj änaregruppers ställning, då förut gällande lag
tillförsäkrade dem större ersättning.
Kravet på en någorlunda god ersättning har i allt för liten utsträckning
tillgodosetts i ovan nämnda proposition, varför jag anser mig med
fog böra framställa förslag om förhöjning av den tilläggsersättning, som
Kungl. Maj:t föreslagit.
Enligt 4 § i 1901 års lag skall, då olycksfall medfört för framtiden
bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas
en årlig livränta, ,i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det
lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat från
och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt,
då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de fall, där
ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. Har olycksfallet
inom två år medfört döden, utgives, förutom begravningshjälp, till änka,
när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig livränta av 120 kronor
från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till varje minderårigt barn,
som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet i ett därförut
slutet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor från dödsfallet, till dess
det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor till efterlevande
skulle sammanlagt överstiga 300 kronor, de skola, i förhållande till vad
på en var livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge
anledningen till dylik nedsättning fortfar.
Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den
1 januari 1918. Ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilka
inträffat före sistnämnda dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.
I Kungl. Maj:ts proposition föreslås en förhöjning av nu utgående
livräntor eller understöd med 50 procent.
Det torde vara tydligt, att de personer, som tillerkänts livränta eller
understöd, då olycksfall medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan,
icke kunna anses vara skäligt tillgodosedda med en årlig livränta
eller understöd å 450 kronor, vilket skulle utgöra den högsta livränta
eller understöd, som kom att utgå enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Riksdagens skrivelse Nr 243
5
Likaså synes de föreslagna beloppen vara för små, då olycksfall medfört
minskning i arbetsförmågan.
Till änka kommer att utgå, enligt Kungl. Maj:ts förslag, en årlig
livränta eller understöd av 180 kronor, och till varje minderårigt barn
en årlig livränta eller understöd av 90 kronor.
Enligt min mening böra dessa livräntor och understöd förhöjas med
100 procent för att i någon mån kunna sägas vara tillfredsställande.
Detta innebär, att den som tillerkänts livränta eller understöd, då
olycksfall medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan,
skulle utfå en årlig livränta eller understöd av 600 kronor. Då olycksfall
medfört minskning i arbetsförmågan, skulle nu utgående belopp
också fördubblas.
Till änka kommer att utgå eu årlig livränta eller understöd av
240 kronor och till varje minderårigt barn en årlig livränta eller understöd
av 120 kronor.
Kostnaderna för en sådan förhöjning utgöra inga avsevärda belopp
och komma att minskas allt efter som livränte- eller understödstagarna
falla undan eller komma till sådan ålder, att de icke längre få åtnjuta
livräntor eller understöd.
Med hänvisning till den å sid. 20 i Kungl. Maj:ts proposition upprättade
tabellen över livräntor, utgående enligt 1901 års lag eller enligt
i samma lag angivna grunder till i statens tjänst skadade arbetare eller
deras efterlevande, komma kostnaderna för det av mig förordade förslagets
genomförande att medföra för statsverket i årligt belopp 45,075
kronor, med ett kapitalvärde den Vi 1918 av 657,000 kronor.»
Att åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda de personer, propositionen
avser, högre livräntor och understöd, än som utgå enligt 1901
års olycksfallsförsäkringslag, har av sistlidet års riksdag framhållits.
Vid prövning av de förslag, som av Eders Kungl. Maj:t och motionären
nu framlagts, har riksdagen funnit starka skäl tala för, att ifrågavarande
livräntor och understöd måtte kunna beviljas till högre belopp än
vad Eders Kungl. Maj:t ifrågasatt. Med hänsyn till den varsamhet, riksdagen
anser höra iakttagas å statens samtliga utgiftsområden, har riksdagen emellertid
icke funnit sig kunna besluta en så avsevärd ökning av desamma
som den av motionären föreslagna, utan har riksdagen ansett försiktigheten
bjuda, att ökningen fastställes till 75 % av nu enligt nämnda lag
utgående belopp. Vid bifall härtill skulle den, som tillerkänts livränta
eller understöd, då olycksfall medfört för framtiden bestående förlust av
arbetsförmågan, utfå ett belopp av 525 kronor för år och skulle änka
och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst ljutit döden,
tillförsäkras en årlig livränta å respektive 210 och 105 kronor.
6
Riksdagens skrivelse Nr 243.
Vad Eders Kung!. Maj:t föreslagit beträffande sättet för beredande av
ifrågavarande tilläggsersättning samt i fråga om villkoren för densammas
åtnjutande bar riksdagen funnit sig böra bifalla.
Riksdagen får sålunda anmäla, att riksdagen i anledning av Eders
Kungl. Maj:ts förevarande proposition och ovanberörda motion godkänt
följande allmänna grunder angående förhöjning av vissa av statsmedel
utgående livräntor:
1) Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst
åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel
med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må utöver till honom på grund
härav utgående livränta från och med år 1918 uppbära tilläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande tre fjärdedelar av samma ränta.
2) Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens
tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de
äro berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och med
år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande tre
fjärdedelar av samma ränta.
3) Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt
nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen
kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller
årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder, må
härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i övrigt,
som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må äga
rum beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstilllägg åtnjutes.
4) Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna
grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma
anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.
Stockholm den 28 maj 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.