Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
1918-05-29 · 36 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 28 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1918:265, Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Nr 265.
Godkänd av första kammaren den 29 maj 1918.
Godkänd av andra kammaren den 29 maj 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
(Andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 och memorial nr 6.)
Till Konungen.
Genom en den 8 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 135,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt, i
statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om fattigvården och
2) lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
De genom propositionen nr 135 framlagda förslagen hava icke
kunnat av riksdagen oförändrade godkännas, utan har riksdagen i anledning
av nämnda proposition, ävensom i ärendet väckta motioner för
sin del antagit lagar av den lydelse här nedan angives. Beträffande
skälen till de i lagförslagen vidtagna ändringarna får riksdagen hänvisa
till riksdagens andra särskilda utskotts utlåtande nr 1 samt memorial
nr 6, varav tryckta exemplar härvid fogas.
De av riksdagen alltså i anledning av propositionen nr 135 för dess
del antagna lagarna införas här som följer:
Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 14 saml. 87 käft. (Nr 265.) 1
2347 18
2
Riksdagens skrivelse Nr 265.
i:o) Lag
om fattigvården.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.
1 §•
Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom,
lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att
genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,
där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i
denna lag sägs.
Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård,
som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.
Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år.
2 §.
För beviljande av fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas,
äger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder, som böra av
samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande ej
skett, ankommer på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen
prövar nödigt. Fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse hava härvid
att, på sätt i 23 § sägs, ombesörja, att den, som finnes vara i behov
av fattigvård, erhåller sådan.
3 i
Föräldrar
äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man
gentemot hustrun.
I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av behov, å ena,
samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården
till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru
gentemot mannen.
3
Riksdagens skrivelse Nr 2(iit.
Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja varandra, som, enligt vad i denna
paragraf sägs, åligger föräldrar och barn. Adoptivbarnets löräldrar äro
i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra försörjningen, där
ej adoptanten blir ur stånd därtill.
4 §•
Där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare
har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, åligger
det honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så
att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.
2 KAP.
Om fattigvårdssamhälle.
5 §•
Varje socken på landet samt varje stad eller köping, som har egen
kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig
ordna sin fattigvård.
Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle.
6 §.
Två eller flera kommuner må förena sig att tillsammans utgöra ett
fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening göres
hos Konungens befallningshavande, som, efter det erforderlig utredning
ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t för
prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.
Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,
som därom inhämtar yttrande från kommunerna och, därest
dessa samtycka till föreningen, i övrigt förfar på sätt ovan är sagt.
7 §•
Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige äro utsedda, av dessa samt i
stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.
4
Riksdagens skrivelse Nr 265.
8 §•
Varje fattigvårdssamhälle skall hava ett reglemente för fattigvården,
innehållande de allmänna grunder för ordnande och handhavande av
samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock må efter Konungens
befallningshavandes beprövande mindre samhällen, vilkas fattigvård är
av ringa omfattning, vara befriade från denna skyldighet.
Fattigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter förslag
av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas prövning av Konungens
befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock
ogilla detsamma. Finner Konungens befallningshavande andra gången,
ett förslag underställes, detsamma allt fortfarande icke kunna fastställas,
har Konungens befallningshavande att hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t,
som utfärdar reglemente för fattigvårdssamhället.
3 KAP.
Om fattigvårdsstyrelse.
9 §•
I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse.
10 §.
Fattigvårdsstyrelsen har att ombesörja alla de angelägenheter inom
samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.
I sådant hänseende åligger fattigvårdsstyrelsen särskilt:
att bestämma, i vilka fall och under vilka former fattigvård skall
meddelas;
att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel,
fastigheter och annan egendom;
att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för fattigvården
under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel,
styrelsen har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning,
allt i överensstämmelse med kommunallagarna;
att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva
statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter, som
Konungen låter utfärda;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 265. •’
att i ärenden, som röra fattigvården, själv eller genom ombud företräda
fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt; samt
att hos fattigvårdssamhället göra framställningar rörande de pa
samhällets beslut ankommande åtgärder, som lattigvårdsstyrelsen finnei
böra vidtagas för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.
11 §.
1 mom. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället
till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd
erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem; och skall minst
en av ledamöterna vara kvinna.
2 mom. Suppleanter för ledamöterna utses av fattigvårdssamhället
till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt,
till minst det antal, som är närmast över hälvten. Minst en av suppleanterna
skall vara kvinna.
12 §.
Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen utses bland inom
fattigvårdssamhället bosatta svenska män och kvinnor, som fyllt tjugufem
år.
Ledamot eller suppleant kan ej vara
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom adömd straffpåföljd icke ma utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under
framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd,
c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Grift kvinna vare ej på den grund, att hon star under mannens malsmanskap,
obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställmng må landshövding,
landssekreterare, landskamrerare eller landsfogde icke vara ledamot
eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fångvårdsstyrelse
inom sitt distrikt. Av “kommunen avlönad tjänsteman, som
i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen,
må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.
Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i
fattigvårdsstyrelse samt ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång
6
Riksdagens skrivelse Nr 265.
gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och
i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att
kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom
här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande
särskilda avsägelserätt.
13 §.
Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga
i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I annexförsamling, där komminister
finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet,
när kyrkoherden ej själv är tillstädes.
1 stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,
förste stadsläkaren, rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.
På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet
i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.
14 §.
Fattigvårdssamhälle utser bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter ordförande
och vice ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till
ledamöter.
Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande,
skall ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som låter
meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från styrelsens
sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.
Fattigvård sstyrelsen utser inom sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.
15 §.
1 mom. Ordinarie sammanträden böra av fattigvårdsstyrelsen hållas
i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och
ställe för dessa sammanträden böra av styrelsen till allmänhetens kännedom
kungöras.
Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller
minst halva antalet av styrelsens ledamöter gör framställning därom.
Kallelse till sådant sammanträde meddelas på sätt styrelsen beslutar.
Riksdagens skrivelse Nr 265
7
2 mom. Ärende må icke hos fattigvårdsstyrelsen till avgörande
företagas, såvida ej flera ledamöter än hälvten av hela antalet åro tillstädes;
och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.
3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer värjo
röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder
Val
skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten
mellan lika röstetal.
4 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde galler
vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd
eller om stadsfullmäktig.
16 §.
Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande
styrelsens beslut och skälen därför.
Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid styrelsens
nästa sammanträde; dock kan styrelsen särskilt för varje gång uppdraga
åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa
justeringen.
17 §•
Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen tillkommer:
att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant ändamål
å styrelsens vägnar ingå avtal;
att föra eller låta föra protokoll vid styrelsens sammanträden;
att vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande; _
att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden,
som skola delgivas styrelsen; samt
att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom
ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och
föra dess talan.
18 §.
Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av
fattigvårdssamhället anslås för de honom genom uppdraget åsamkade
kostnader för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp,
än även, därest fattigvårdssamhället anser, att jämväl ersättningför
det med uppdraget förenade besvär må till honom utgå, arvode till
8 Riksdagens skrivelse Nr 265.
belopp, som samhället med hänsyn, till arbetets omfattning finner skäligt.
Beslut om tilldelande av sådant arvode eller förhöjning därav skall underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
19 §.
1 mom. På det fattigvårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra
den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov
samt att öva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, bör fattigvårdssamhället,
där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i
distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i
styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess
särskilda förhallanden lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens
.ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning,
huruvida sådan anordning må godkännas.
2 mom. För ändamål, som i 1 mom. sägs, må, enligt bestämmande
i fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas
därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare),
vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda
styrelser (distriktsstyrelser).
3 mom. Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet må ock kunna
uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män
och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt
eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet.
4 mom. Därest fattigvårdssamhället anser nödigt att i fråga om
uppdrag, som i 2 och 3 mom. sägs, meddela bestämmelser om skyldighet
att mottaga sådant och om tjänstgöringstid, må det kunna ske;
dock att dessa bestämmelser ej må göras strängare än de, som gälla om
ledamöter i fattigvårdsstyrelse.
20 §.
Där fattigvårdssamhället så aktar nödigt, äger samhället besluta, att
särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra
något eller några, av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i
andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.
21 §.
I fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper och
förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Envar ledamot av fattigvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med de
övriga för de medel, som styrelsen haft under sin förvaltning, ävensom
för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning
till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen
blivit godkänd av fattigvårdssamhället eller, om klander anställes, av
vederbörlig domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.
22 §.
De föreskrifter, som äro meddelade i detta kap., gälla ej för Stockholms
stad, utan lända i stället till efterrättelse förordningen- angående
kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som i
avseende å organisationen av fattigvården därstädes äro eller varda av
Konungen fastställda.
För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen
kan i allo anordnas enligt de i detta kap. angivna grunder, äger
Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.
4 KAP.
Om sökande och meddelande av fattigvård.
23 §.
Vill någon komma i åtnjutande av fattigvård, göre anmälan därom
hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamliälle, där han vistas.
Anmälan må göras, förutom hos fattigvårdsstyrelsen, hos dess ordförande
eller annan ledamot av styrelsen eller hos den, som styrelsen
kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, eller hos prästerskapet i
församlingen.
Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, vare den, som mottagit
anmälan, skyldig att ofördröjligen fortskaffa densamma till fattigvårdsstyrelsen
eller dess ordförande.
Polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon
vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden,
bör därom göra anmälan hos styrelsen.
Oavsett om anmälan skett, åligger det fattigvårdsstyrelsen att ombesörja,
att den, som vistas inom samhället och finnes vara i behov av
fattigvård, erhåller sådan.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 87 haft. (Nr 265.) 2
2347 18
10
Riksdagens skrivelse Nr 265.
24 §.
1 mom. Då någon är i så trängande behov av fattigvård, att med
dess avhjälpande ej kan anstå, till dess fattigvårdsstyrelsen sammanträder,
må ordföranden tillsvidare bevilja den nödställde fattigvård.
Enahanda befogenhet må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,
tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman hos densamma.
Om sålunda beviljad fattigvård skall anmälan göras vid styrelsens
nästa sammanträde, då anteckning därom och om dagen för beviljandet
skall ske i protokollet.
2 mom. I fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, må, enligt
föreskrift i fattigvårdsreglementet, åt sådan styrelse kunna uppdragas
att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.
25 §.
Innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, skall fattigvårdsstyrelsen
göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden
och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov må på
lämpligaste sätt avhjälpas.
26 §.
Vid fattigvårdens handhavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget
vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande så
vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja
sig och de sina. Fördenskull bör fattigvårdsstyrelsen särskilt göra
sig noga underrättad om de arbetstillfällen, som givas, för att kunna
anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, om arbetsförmedlingsanstalt
finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna.
27 §.
Fattigvård meddelas i allmänhet genom
understöd i hemmet,
utackordering i enskilt hem eller
vård å anstalt.
Fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller rotegång) må
icke äga rum.
11
Riksdagens skrivelse Nr 265.
28 §.
Understöd i hemmet bör ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat
av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej heller när anledning
eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning.
29 §.
^ackordering av behövande får endast ske till personer, rörande
vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för
vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning
gjort sig förvissad. Om utackorderingen bör upprättas skriftligt kontrakt,
i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas.
Anbud å behövandes vårdande må ej infordras genom anställande
av auktion eller annat därmed jämförligt förfarande.
30 §.
Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats
i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd
behörigen användes och att de, som emottagit barn eller andra
till vård, fullgöra sina skyldigheter.
31 §.
Fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem, försörjningshem,
vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov
av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande villkoren
för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga
för skötseln av anstalten, upptagas i reglemente, som fastställes av Konungens
befallningshavande.
Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller
del i sådan, må efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna
tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan; dock att samhället härigenom
icke fritages från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare,
som är i behov därav.
12
Riksdagens skrivelse Nr 265.
32 §.
I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs,
skall iakttagas, att åt män och. kvinnor beredes bostad i särskilda rum
samt att, därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare
sjukdom behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å anstalt,
som i 35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdsanstalten, dessa vårdas
i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat
finnes kunna ske utan men för den sjuke eller''Övriga understödstagare.
Aven i övrigt bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna
äger ruin. Där så ske kan, böra äkta makar få bo tillsammans
för sig, om ej någon av dem önskar annorlunda.
A anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare,
som äro i någon mån arbetsföra.
Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas
person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik
befattning.
Minderårig över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess
annan anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en
från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande
och vårdande inrättats.
33 §.
För omhändertagande av dels i någon män arbetsföra behövande,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas
eller behållas å anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga,
vilka jämlikt stadgandet i 71 § av fångvårdsstyrelse förelagts
arbete, skall för varje landstingsområde genom landstingets försorg upprättas
nödigt antal arbetshem. För stad, som ej deltager i landsting,
skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller
flera landsting eller landsting och nu nämnda stadsfullmäktige må förena
sig om gemensamt arbetshem.
Arbetshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller
stad, som nu _ är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av
Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest sådana
i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.
För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga
erlägges av fattigvårdssamhäile ingen avgift.
13
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej för
dem finnas fullständigt skilda avdelningar. Personer under aderton år
må ej intagas i arbetshem.
Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att
besluta om intagning i hemmet, samt vara försett med av Konungen
fastställt reglemente.
34 §•
För uppförande av anstalt, varom i 31 § förmäles, skall uppgöras
plan, vilken underställes Konungens befallningshavande, som prövar,
huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som
enligt denna lag därmed avses.
Plan till arbetshem underställes Konungens prövning.
35 §.
Understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov
av vård å särskild anstalt, skall, så vitt ske kan, beredas dylik
vård; och har fattigvårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för
att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.
36 §.
Då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, hunnit
den ålder samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i
stånd att försörja sig, har styrelsen att söka bereda honom lämplig tjänst
eller anställning samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.
37 §.
Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom
försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i
sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga,
sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att
genom tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.
Om på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden
utom riket vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kan
befaras uppkomma inom samhället, har fattigvårdsstyrelsen att, i den
mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma på annan myndig
-
14 Riksdagens skrivelse Nr 265.
het, hos denna göra den framställning, som av omständigheterna påkallas.
38 §.
Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete
såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet berör
fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva
understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället.
5 KAP.
Om bidrag till fattigvården.
39 §.
Kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas
med avkastningen av fattigvårssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter
och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster,
bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.
40 §.
Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka eller
sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller
för honom försörjningspliktig person; och äro ej sådana omständigheter
för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas
av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället
är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa
eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.
41 §.
1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller
för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles
rätt att utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift vad i 40 § sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 265. In
2 inom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt lör
personer, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i l mom.
sägs, bör tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget
fastställa eu avgift, ej överstigande hälvten av vårdkostnaden, som
vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt
intagen fattig.
Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke
avses, å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid
fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står
under läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas
vara tillfredsställande, äger det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden,
av vederbörande landsting erhålla gottgörelse med hälvten av
det belopp, vartill nämnda kostnad visas hava uppgått. Landstinget äger
för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas
lämpliga.
42 §.
Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning,
gäller om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven
vårdavgift vad i 40 § sägs.
6 KAP.
Om uppsikt över kommunernas fattigvård.
43 §.
Konungens befallningshavande hava att vaka över att fattigvården
inom länen i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden
ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande
av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla.
I allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med
fattigvårdsförvaltningen inom länen skola Konungens befallningshavande
hava biträde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka
jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd
rörande fattigvården. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas
av Konungen.
16
Riksdagens skrivelse Nr 265.
44 §.
Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 §
åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på statens fattigvårdsinspektör
att verka för fattig''vardens ändamålsenliga ordnande och
främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 §
om förmälda arbetshemmen. Angående fattig vårdsinspektörens verksamhet
meddelar Konungen närmare föreskrifter.
7 KAP.
Om hemortsrätt.
45 §.
I fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses, med nedan
stadgade undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket
han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som
mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt
vad i 49 § sägs, utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt.
Har någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits
inom visst fattigvårdssamhälle, ej inflyttat dit, gäller den mantalsskrivning
icke till bestämmande av hans hemortsrätt.
46 §.
Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt.
47 §.
1 mom. Hustru har, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt
som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller
hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till
dess annan tillkommer henne.
2 mom. Barn inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns,
eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt.
Aro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist
avlidna ägde vid sin död.
Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern
eller, om hon är död, den hon senast ägde.
17
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Adoptivbarn, som är minderårigt, har samma hemortsrätt som adoptanten,
eller, om han är död, den han senast ägde. År barn adopterat
av makar, eller har ena maken adopterat den andres barn, skall, där
barnet är minderårigt, vad i första stycket av detta mom. sägs äga motsvarande
tillämpning.
Den hemortsrätt barn äger, då det fyller sexton år, behåller barnet,
tills det självt förvärvar annan.
3 mom. Har man, som avflyttat från riket, kvarlämnat hustru,
gäller i fråga om hennes förvärv av hemortsrätt vad i 45 och 46 §§
stadgas. Därest i sådant fall makarnas barn eller adoptivbarn, varom i
2 mom. 3 stycket 2 punkten förmäles, kvarlämnas i riket, har sådant
barn moderns hemortsrätt och, om hon utvandrar eller dör, den hemortsrätt
hon då ägde. Återflyttar mannen till riket, gäller vad i 1 och 2
mom. sägs; dock att, om hustrun under mannens frånvaro förvärvat
hemortsrätt, makarna hava denna hemortsrätt, till dess mannen vunnit
ny sådan; och skall hustruns mantalsskrivning för det år, då mannen
återflyttat, i avseende å förvärv av hemortsrätt så anses, som om den
gällt även mannen.
48 §.
Har någon, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens
försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem, under
villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn,
eller har någon eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för
erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist
eller svaghet, som blivit av läkare intygad, och har han på grund av
vistelsen i detta hem mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle, varest
hemmet är beläget, gäller denna mantalsskrivning ej till bestämmande
av hans hemortsrätt.
49 §.
1 mom. Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom
visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under
samma år fattigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle
än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på
grund av nämnda mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt
föranledes dock icke av fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 87 höft. (Nr 265.) 3
2347 18
18
jRiksdag em skrivelse Nr 265.
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshj älp.
2 mom. I fråga om inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes
med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av
hans minderåriga barn och adoptivbarn, så ock för mannen fattigvård,
vilken tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits
av minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes
minderåriga adoptivbarn, så vitt ifrågavarande barn hava hennes hemortsrätt.
Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv
av hemortsrätt, ej heller inverkar fattigvård åt barn, som blivit
adopterat, på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt.
8 KAP.
Om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om gottgörelse
bär fattigvård av staten in. in.
50 §.
Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman
eller annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare
samhället med de undantag och i den ordning, som här nedan sägs.
Öl §.
Ersättning enligt 50 § utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshj älp.
52 §.
Har fattigvård sstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill söka
ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten,
19
Riksdagens skrivelse Nr 265.
skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller
andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa utredning
angående
a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,
b) fattigvårdsbehovet och anledningen därtill,
c) fattigvård, som han förut åtnjutit,
d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle
äga hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt,
samt
e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras
ekonomiska ställning.
År den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande
de under a), c) och d) omförmälda, inhämtas jämväl rörande make
eller föräldrar.
De erhållna upplysningarna skola upptagas i protokoll, vars riktighet
skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret, samt
så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.
Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna
avseenden, skall detta anmärkas i protokollet.
53 §.
Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva
ersättning för fattigvård eller övertaga försörj ningsskvldigheten för
behövande, skall därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta
samhälle göra skriftlig anmaning, varvid skall fogas avskrift av protokoll
över förhör enligt 52 § jämte uppgift å fattigvårdskostnaden, så vitt
den då kan angivas.
Tillställande av anmaning må ske genom allmänna posten, och gäller
därvid rekommendationsbevis å försändelsen till den sökta fattigvårdsstyrelsen
såsom bevis om tillställandet.
54 §.
Bestrides kravet eller har svar icke erhållits inom trettio dagar efter
tillställandet eller, i fall som i 53 § andra stycket sägs, efter försändelsens
avlämnande å postanstalt, äger fattigvårdsstyrelsen att hos Konungens
befallningshavande i länet anhängiggöra sin talan; och bifoge
därvid bevis att anmaning skett jämte de handlingar, som enligt 53 §
skola åtfölja anmaningen.
20
Riksdagens skrivelse Nr 265-
Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle, men anledning
sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,
må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning
hos dess fattigvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning
må ock föras, därest vid förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits,
vilket samhälle ersättnings- eller försörj ningsskyldigheten åligger.
65 §.
Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom sextio dagar, efter
det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller,
om fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, inom
samma tid, efter det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits, vid
äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,
som utgivits mer än sextio dagar före det ansökningen hos Konungens
befallningshavande gjordes, anses förfallen.
Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,
hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna kravet,
men ersättning sedermera ej lämnats.
56 §.
Konungens befallningshavande hör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen
i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest
kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom parterna
eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara
behövlig för målets prövning.
Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt
inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning
av Konungens befallningshavande därstädes.
57 §.
Har fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat
fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka
synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger
fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att hos fattigvårdsstyrelsen i
det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,
sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att därmed
själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande
eller låta själv avhämta honom.
Riksdagens skrivelse Nr 265. 21
Hemsändning, som här sägs, må ej äga ruin, då understödstagaren
därav skulle lida men till sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning
därigenom skulle väsentligt minskas eller han har stadigvarande bostad
hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos adoptant eller
adoptivbarn eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot
hemsändningen; ej heller må hustru, vilkens sammanlevnad med mannen
upphört, mot sm vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt
efter inflyttning,'' som skett, sedan makarna börjat leva åtskilda.
Yppas i fråga om hemsändning olika meningar mellan vederbörande
fattigvårdsstyrelser, eller bestrider understödstagaren eller, där han ej
själv kan tillvarataga sin rätt, sådan honom närstående person, som i
nästföregående stycke av denna paragraf sägs, att hemsändning får ske, må
sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande
blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat
tillstånd.
Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,
som ägt rum i enlighet med denna paragraf. Om uttagande ^av
sådan ersättning gäller vad som stadgats om ersättning för fattigvård
av hemortssamhälle, dock att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig.
58 §.
Där offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som
enligt gällande föreskrifter åt någon lämnat underhåll och vård, varför
fattigvårdssamhälle är pliktigt att giva ersättning, vill utfå sådan, anhängiggöres
talan härom hos Konungens befallningshavande; och gäller
om målets behandling vad i 56 § 1 stycket sägs.
59 §.
Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42
§§ förmäles, skall sökas inom två år, efter det kostnaden av fattigvårdsstyrelsen
utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse
för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas
kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen eller
talan mot enskild, räknas tiden från det tvisten slutligen avgjorts.
Därest gottgörelse vägras för vårdkostnad, som här sägs, äger fattigvårdsstyrelsen
att hos Konungens befallningshavande föra talan om utfående
därav; och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning
vad som stadgas i 56 §.
22
Riksdagens skrivelse Nr 265.
60 §.
1 mom. För fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, vilken icke
är svensk medborgare eller vilkens hemortsrätt ej kan utrönas, erhåller
vederbörande fattigvårdssamhälle gottgörelse av staten.
2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt
sextio år, såväl han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom.
stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på hans förvärv av hemortsrätt,
oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle,
varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av
samhället åtnjutit fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse
för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma
tid fått bekosta för någon av dem.
Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats,
innan någon av ifrågavarande personer återvänt till samhället eller omedelbart
därefter. Därest hemortssamhället fått ersätta av annan utgiven
fattigvård, erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit,
innan hemortssamhället delgivits antingen anmaning, som i 53 §
sägs, eller, i de fall, då enligt 54 § 2 stycket talan om ersättning för
utgiven fattigvård må föras utan föregående anmaning, den till Konungens
befallningshavande i målet ingivna ansökning.
3 mom. Gottgörelse, som i denna paragraf sägs, utgår allenast
om ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person.
Fattigvård, som omförmäles i 51 §, gottgöres av staten endast för
det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.
61 §.
1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten för fattigvård,
göres ansökning därom hos Konungens befallningshavande för
varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället
utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat fattigvårdssamhälle
eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad,
men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse
från det Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga
kraft mot samhället eller, om det överklagats, från det kammarrättens
utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.
Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:
a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;
23
Riksdagens skrivelse Nr 265.
b) specificerad uppgift å fattigvårdskostuaden med angivande särskilt
för varje understödstagare av tiden, då utbetalningen skett; skolaude
uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten
styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller kassaförvaltare; samt
c) redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utrönande
av de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, eller för utbekommande
av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person, därvid
i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas.
Sedan Konungens befallningshavande granskat de ansökningar, som
inkommit, samt genom sökandena införskaffat eller själv låtit införskaffa
den ytterligare utredning, som må vara behövlig, meddelar Konungens
befallningshavande före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av
ansökningarna.
2 mom. Har fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare,
skall fattigvårdsstyrelsen dessutom, med överlämnande av tillgängliga
handlingar rörande den nödställdes person, hans nationalitet, födelseort
och senaste boningsort i hemlandet jämte de övriga upplysningar,
vilka genom förhör med honom eller annorledes kunna erhållas angående
berörda omständigheter och den tid, som förflutit, sedan han lämnade
sitt hemland, inom fjorton dagar efter den dag, då fattigvården
började utgå, hos Konungens befallningshavande göra framställning om
den nödställdes hemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till
ersättning för fattigvård, som utgivits mer än fjorton dagar före det
ansökning gjorts hos Konungens befallningshavande, anses förfallen. I
fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer Konungens
befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan, skall densamma underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
3 mom. Konungen må med främmande makt under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse om behandling av dess undersåtar
här i riket i fattigvårdshänseende och om gottgörelse för därvid
uppkommen kostnad.
4 mom. Angående fattigvård åt svensk medborgare, som av myndighet
i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort, är särskilt
stadgat.
24
Riksdagens skrivelse Nr 265.
9 KAP.
Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem försörj
ningspliktiga
personer.
62 §.
Fångvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga
ersättning därför, i den män styrelsen icke finner skäl till eftergift. För
fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning
dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.
Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen
omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren
eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav
bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen
äger hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning
för sådan egendoms omhändertagande.
63 §.
Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som
enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan
enligt 3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den,
vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den
mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
64 §.
Där fattigvårdssamhälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande
av framtida fattigvårdsbehov eller för ändamål, som i 37 § 2 stycket
sägs, anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande, ankommer
det på fattigvårdssamhället att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,
varom i 62 och 63 §§ stadgas, skall äga rum för understöd,
som utlämnas av dessa medel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 205. 2o
65 §.
Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare
eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del. därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och
de sina.
66 §.
Har fattigvård enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning
annan enligt 3 § är ansvarig, och finnes behovet av fattigvård vara stadigvarande,
må den försörj ningspliktige kunna åläggas , att till fattigvårdssamhället
å lämpliga tider, så länge behovet av fattigvård fortfar,
utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.
& Kommer den försörjningsberättigade eller den försörj ningspliktige i
förändrade förhållanden’ må försörjniugsbidraget utan hinder av förut
meddelat beslut jämkas efter som skäligt finnes.
67 §.
Talan om utbekommande av ersättning enligt 62 och 63 §§ ävensom
om utgivande av försörj ni ngsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres
hos Konungens befallningshavande i länet; och gäller om målets
behandling i motsvarande tillämpning vad i 56 § stadgas.
68 §.
Om tiden för anhängiggörande av talan, som. i 67 § sägs, gäller,
när kravet grundas å försörjningsplikt, som avses i 3 § 2 stycket, vad
i 55 § 1 stycket stadgas, i andra fall skall vad enligt allmänna lagen
gäller om preskription av fordran äga tillämpning.
69 §.
Den, som åtnjuter fattigvård, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn.
Gör någon, som intagits å fattigvårdsanstalt, varom i 31 § förmärs,
sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen å anstalten, äger fattigvårdsstyrelsen
eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, denna styrelse
att tillrättavisa honom genom minskning i kosten eller genom inskränkning
i eljest medgivna friheter och förmåner. För gossar under fem
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 11 samt. S7 käft. (Nr 265.) 4
2347 18
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 265.
ton år och flickor under tolv år må aga användas. Fattigvårdsstyrelsen - eller anstaltsstyrelsen må uppdraga åt föreståndaren för anstalten att vidtaga
åtgärd, som här sägs.
Över den, som intagits i arbetshem, äger anstaltsstyrelsen myndighet
i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. I reglementet
må icke medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel.
70 §.
Den, som enligt 1 § åtnjuter_ fattigvård, vilken icke är allenast tillfällig,
eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är
skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen
eller å dess vägnar anvisas.
71 §•
Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt
1 § måste lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast
tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa
sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest anvisat arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört,
kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig
själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.
Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom
åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden
må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.
72 §.
Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning
dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels för
inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant föreläggande,
. dels ock för återhämtande av understödstagare eller försöriningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han
varit intagen.
Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen
eller anstalten.
27
Riksdagens skrivelse Nr 265.
73 §.
Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit,
på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser
överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å
fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att lämna anstalten, med mindre
grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen
försörja sig.
74 §.
Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller
hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat
arbete, eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska
att efterkomma givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande,
som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen,
där han icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning med
erinran om den påföljd, som i 75 § omförmäles.
Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen
eller av Konungens befallningshavande, må jämväl enligt stadgande
i reglementet kunna meddela i anstalten intagen person sådan varning,
som nyss är sagd.
Varning, som i denna § avses, må meddelas, förutom av styrelse,
som där sägs, antingen av dess ordförande eller av den, som styrelsen
kan hava utsett att meddela varning, därvid anmälan om varningen skall
göras vid styrelsens nästa sammanträde.
Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas
den felande muntligen av den, som beslutat varningen, eller skriftligen
genom delgivning av utdrag av protokollet; och har polismyndighet att
på begäran verkställa sådan delgivning utan kostnad för styrelsen.
75 §.
Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 § sägs,
må fattigvårdsstyrelsen eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis
om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande
göra framställning om den felandes dömande till tvångsarbete.
Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen,
och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning
. förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger
28
Riksdagens skrivelse Nr 265.
förordna om förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande ålägga
den felande tvångsarbete eller, da mildrande omständigheter förekomma,
låta bero vid varning. Där tvångsarbete ålägges, skall tiden därför bestämmas
till minst en och högst sex månader.
Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts,
avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning,
att han håller sig undan, må Konungens befallningshavande
kunna förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller
utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga kraft.
76 §.
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest
den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning
icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de
närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte
och där hållas till lämpligt arbete.
Bliver någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till
arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet ej heller, om tvångsarbetet
tagit sin början, detsamma fortfara; och förfares med honom på sätt
i 7 § av lagen om lösdrivares behandling sägs.
I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda lag stadgas.
77 §.
Där någon, som icke nått myndig ålder, på fattigvårdssamhälles
bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, har
samhällets fångvårdsstyrelse malsmansrätt över honom.
Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts
tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter
fattigvård, öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.
Kräves på grund av understödstagare tillfallet arv eller eljest förmyndare
för honom, har fattigvårdsstyrelsen att hos vederbörande domstol
göra anmälan därom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagens skrivelse Nr 265.
10 KAP.
Om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt denna lag.
78 §.
1 mom. över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård
helt och hållet eller till någon del vägrats, eller som avser sättet för
fattigvårds meddelande, ävensom över beslut av fångvårdsstyrelse eller
styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner eller som tillhör
landsting, rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,
eller beträffande kvarhallande a anstalt i fall, som avses i 71
och 73 §§, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet
erhållit del. Beslutet går dock i verkställighet, där ej förbud däremot
meddelas av Konungens befallningshavande.
2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har Konungens
befallningshavande ej blott att tillhålla fattigvardssamhälle, som
underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras, att. fullgöra
sin skyldighet, utan även att, där eljest missförhållande föreligger
i något av de i föregående moment omförmälda hänseenden, förordna
om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande.
En var äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande, som nu
nämnts, göra anmälan hos Konungens befallningshavande eller hos fattigvårdsinspektören
eller fattig vårdskonsulent.
3 mom. Över varning, som i 74 § sägs, må klagan ej föras; dock
äger Konungens befallningshavande, i sammanhang med prövning av
yrkande om den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.
4 mom. över fattigvårdsstyrelsens beslut i ärende, som icke avses
i 1 och 3 mom. samt icke heller angår annan förvaltningsfråga, för vars
behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället,
må besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar,
räknade från det klaganden av beslutet erhållit del. Om verkställighet
av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller vad i 1 mom. sägs.
5 mom. Fångvårdsstyrelse, som är missnöjd med beslut av styrelse
för arbetshem rörande understödstagares eller försörjningspliktigs
30 Rilcsdagens skrivelse Nr 265-
intagande å hemmet, äger över beslutet anföra besvär hos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar från det fattigvårdsstyrelsen av
beslutet, erhållit del.
6 mom. Utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstvrelses protokoll i
ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som
är i behov därav för klagan över styrelsens beslut.
79 §.
År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande till
tattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.
80 §.
hör talan mot beslut, som i frågor rörande fattigvården enligt
denna lag fattats av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga, gäller vad om besvär över deras beslut är
stadgat i kommunallagarna. Om underställning av beslut, varom i 18
§ förmärs, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande underställning av
där avsedda beslut.
81 §.
1 mom. År någon missnöjd med Konungens befallningshavandes
utslag i mål om fullgörande av försörjningsplikt, eller om hemsändning
eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad eller i
mål, som omförmälas i’78 § 1 och 2 inom., må han däröver anföra besvär
hos kammarrätten.
Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
klaganden erhållit del av utslaget, avlämnas till Konungens befallningshavande,
som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan
sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet jämte
bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.
2 mom. År utslaget meddelat av Konungens befallningshavande i
annat län, än det klaganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager,
inom ovan stadgade tid avlämnas till Konungens befallningshavande
i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till Konungens
_ befallningshavande, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas
i föreskriven ordning.
Riksdagens skrivelse Nr 265. 31
3 mom. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles
därav beroende anspråk på ersättning för hans fattigvård, förevarit
hos Konungens befallningshavande i särskilda län, och anföras besvär
över det i huvudsaken sist meddelade utslaget; då må ock i sammanhang
därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat
beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess
helhet.
4 mom. Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom.
avses, ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom
Konungens befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och
klagande, jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-
eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av
honom såsom sökande först anhängig]orts; och skall bevis om delgivningen
av Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran
tillhandahållas.
5 mom. Vad i 1 och 4 mom. stadgas skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i
ärende, som avses i 61 § 1 mom.
82 §.
Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna
lag, må ej klagan föras.
83 §.
Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i
mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 75 §, äger att ingiva
sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande innan
klockan tolv å åttonde dagen, räknad, om han är häktad, från det utslaget
för honom avkunnades, men i annat fäll från det beslutet delgavs
honom. Konungens befallningshavande infordrar yttrande över besvären
från vederbörande, om anledning därtill förekommit, samt insänder därefter
ofördröjligen handlingarna tillika med eget utlåtande till Konungens
nedre justitierevision.
I sammanhang med prövning av besvär,-som här sägs, må ock komma
under bedömande lagligheten av den dömde enligt 74 eller 75 § tilldelad
varning.
Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häktande
eller kvarhållande i häkte, vare tiden för besvärs ingivande icke inskränkt
till viss tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.''52
Riksdagens skrivelse Nr 265.
Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, foge Konungens
befallningshavande anstalt, att det erhålles.
84 §.
För klagan över Konungens befallningshavandes beslut i andra frågor,
som beröras i denna lag, än här förut är sagt, gäller, efter varje
saks beskaffenhet, vad om besvär över Konungens befallningshavandes
beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.
85 §.
Konungens befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om
meddelande av fattigvård åt nödställd person, går i verkställighet utan
hinder därav att klagan förts.
11 KAP.
Övergångsbestämmelser.
86 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1919; dock att därvid skall iakttagas,
att envar behåller den hemortsrätt, han ägde vid nämnda tid, intill
dess han enligt stadgandena i denna lag förvärvat annan sådan,
att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård av
fattigvårdssamhälle eller enskild person icke skall tillämpas i fråga om
fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, utan skall i sådant
hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet, samt
att i fråga om fullföljd av talan i fattigvårdsärende, som före lagens
ikraftträdande avgjorts av fattigvårdsstyrelse, skall gälla vad förut varit
stadgat.
87 §.
Genom denna lag upphävas
förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården tillika med alla
de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av nämnda förordning
eller tillägg därtill;
kungörelsen den 21 augusti 1885 angående handlingar, som böra
bifogas ansökningar om ersättning av statsmedel för fattigvårdskostnader;
-
Riksdagens skrivelse Nr 265.
33
kungörelsen den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig
myndighets försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål;
så oek vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat
stridande mot denna lags bestämmelser.
88 §.
I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fattigvård sstyrelse ej
finnes, väljes sådan, med iakttagande av bestämmelserna i 11 och 12 §§,
å ordinarie kommunalstämma i december år 1918.
I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse finnes,
skola vid nämnda kommunalstämma, om val av ledamöter eller
suppleanter i fattigvårdsstyrelsen då skall äga rum, omformälda bestämmelser
lända till efterrättelse, men i annat fall skola desamma bringas
till tillämpning vid första efter lagens ikraftträdande infallande val.
I stad skola vid det tillfälle, då val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
första gången infaller efter det lagen trätt i kraft, ledamöter och
suppleanter utses i enlighet med bestämmelserna i 11 och 12 §§.
89 §.
Reglemente, som avses i 8 §, skall före utgången av år 1919 underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
Fattigvårdssamhälle, som vill vinna befrielse från skyldighet att
hava dylikt reglemente, skall före den 1 april 1919 hos Konungens
befallningshavande göra ansökan därom.
90 §.
Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omformälda anstalter
må anstå under en tid av tio år från det denna lag trätt i kraft.
Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande
att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter,
i fall där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna
om gemensam anstalt; och må såsom anstalt av det ena eller
andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras
lämplig för ändamålet.
91 §.
1 mom. I fattigvårdssamhälle, där roteindelning finnes införd, då
denna lag träder i kraft, må roteindelningen fortfarande bestå, intill dess
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 87 höft. (Nr 265.) 5
8347 18
34 Riksdagens skrivelse Nr 265.
densamma enligt 8 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
blivit upphävd, dock ej längre än fem år efter det lagen trätt i kraft;
och skall för sådant fattigtårdssamhälle fortfarande gälla vad nämnda
förordning innehåller beträffande rofeindelning och fattigvården i samhälle
med roteindelning.
2 mom. Därest vid lagens trädande i-kraft tillskottsavgift utgår
eller enskilt fattigvårdssamhälle tinnes, som omförmäles i 34 § fattigvårdsförordningen,
må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse
eller given föreskrift gäller; _ och skall för sådant fall lända till efterrättelse
vad i nämnda förordning stadgas.
3 mom. Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. fattigvårdsförordningen
vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår till
fattigvårdssamhälle för fattigvård åt person, som tillhört manskapet vid
krigsmakten eller varit anställd såsom arbetare eller hantverkare vid
kronans varv eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn,
skall, så länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande
därför åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.
92 §.
1 stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar
eller vanvårdas, skola följande bestämmelser gälla:
1. mom. Envar, som efter fyllda sexton år gör sig förfallen till
bettleri, ma anhallas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att
han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen
angående lösdrivares behandling är stadgat.
Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn
under sexton ar, som star under hans vård, att bettla eller använder barn
eller andra att bettla för sin räkning.
2 mom. Om barn under sexton år anträffas bettlande eller befinnes
vara vanvårdat, skall fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas,
varom stadgas i. lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn, göra anmälan till vederbörande
barnavårdsnämnd och i annat fall förfara på sätt styrelsen finner
vara av omständigheterna påkallat.
3 mom. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen
anställa behövligt antal tillsyningsman, vilka hava att anhålla bettlare
Riksdagens skrivelse Nr 2(15.
35
och inställa dom, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov
böra överlämnas till samhällets fångvårdsstyrelse, till sådant förhör, som
avses i 2 § 1 mom. och 16 § av lagen angående lösdrivares behandling.
För detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som
fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvård sstyrelsen bestämmer.
2:o) Lag''
om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
Härigenom förordnas som följer:
Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i
penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension
eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni
1913 och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd på grund
av stadgandet i 9 § uti nämnda lag, men ändock finnas vara i behov av
fattigvård, dels ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande,
gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till
förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle
ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola
vara att anse såsom fattigvård. Sådana pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
må icke tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna
inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård.
I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som för beviljande av pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas.
Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Pensionstillskott
må efter omständigheterna indragas och jämkas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.
36
Riksdagens skrivelse Nr 265.
I anledning av den av riksdagen för dess del antagna lagen om
fattigvården får riksdagen vidare, med åberopande av vad dess andra
särskilda utskott i bilagda utlåtande nr 1 anfört å sid. 22 och 23, hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta föranstalta om utredning
rörande ökning av de statsbidrag, som utgå för vård av sinnesslöa,
fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, och om medgivande av statsbidrag
för vård å sinnessjukhus, som tillhöra landsting och de städer,* som ej
deltaga i landsting, samt för riksdagen så snart ske kan framlägga
förslag härom.
Stockholm den 29 maj 1918.
Med undersåtlig vördnad.
-
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.