Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag angående vintervägar å isen i allmän farled.
1918-06-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1918:341, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag angående vintervägar å isen i allmän farled.
Dokumentets text
Riksdagens skrivelse Nr 341.
1
Nr 341.
Godkänd av första kammaren den 13 juni 1918.
Godkänd av andra kammaren den 13 juni 1918.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och
framläggande för riksdagen av förslag till lag angående
vintervägar å isen i allmän farled.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 21.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kungl. Magt anhålla, det Eders Kungl. Maj:t
täcktes skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
lag angående vintervägar isledes i allmän farled, i vilken lag trafikanternas
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter vidkommande isrännors öppenhållande
rättvist avvägdes.
Till stöd för motionen har anförts följande:
»I den mån sjöfarten vintertiden genom isbrytning mer och mer
allmänt börjar äga rum, uppstå för skärgårdsbefolkningen de allra största
svårigheter och kostnader för att ej bli alldeles avstängda från samfärdsel
med fastlandet. Enligt vad undertecknad varit i tillfälle att inBihang
till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 108 käft. (Nr 341.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 341.
hämta, anse sig sjöfartsintresserade ej skyldiga att taga någon hänsyn
till de svårigheter, som drabba skärgårdsbefolkningen genom att isrännor
öppenhållas i allmän farled. Vai-ken kungl. förordningen den 30 december
1880 om allmän farled eller kungl. förordningen av samma datum
om jordägares rätt över vatten på hans grund synes giva vid handen,
att den skärgårdsbefolkning, varom här är fråga, har någon laglig rätt
att obehindrat begagna sina vintervägar. Visserligen lyder § 7 i sistnämnda
förordning så: ''Allmän farled må ej genom uppdämning stängas,
ej heller må eljest i och vid allmän farled byggnad göras eller åtgärd
vidtagas, varigenom samfärdseln hindras eller leden kan försämras —
— —■ —’, men dessa föreskrifter hava tydligen endast avseende på
sjötrafiken och icke på de vägar, som av ålder korsat dessa allmänna
farleder vintertiden. Något stadgande till förmån för rätten att fritt
och obehindrat komma fram isledes finnes ej heller vare sig i lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
eller i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet. Det är
tydligt, att lagstiftning rörande vintervägarna å isen hittills ej ansetts
behövlig.
Då nu isbrytning i våra farleder börjar bli allmän och stora
grupper medborgare därigenom ställas i olidliga svårigheter, är tiden
inne, att den lagstiftning, som nu alldeles saknas rörande vintervägar å
isen, äntligen kommer till stånd.
Endast ett exempel, som bättre än vidlyftiga utläggningar visar nödvändigheten
av att statsmakterna omedelbart ta sig frågan an, må anföras.
Härförleden hände det sig, att posten till uppgående tåget från
Veda å Härnösand—Sollefteå järnväg jämte ett tiotal passagerare, som
ämnade sig till tåget vintervägen över Ångermanälven (Hornön—Veda),
blevo hindrade genom att Kramfors aktiebolags isbrytare gick ner och
bröt upp isrännan. Man må härvid ihågkomma, att vintertiden enda
möjligheten för befolkningen, som bor på Ångermanälvens norra strand,
att komma i förbindelse med yttervärlden, är isvägen över Ångermanälven.
Att befolkningens urgamla rätt att trafikera Ångermanälven
tvärs över är minst lika stor som ett sågverksaktiebolags rätt att trafikera
samma älv längs efter lärer icke behöva närmare motiveras, ehuru
den förstnämnda rätten saknar juridisk formulering, då däremot den
senare rätten är tryggad och lagfäst.
Det synes i första hand vara av behovet påkallat, att de vintervägar,
som korsa allmän farled och som av ålder funnits till, av vederbörande
Konungens befallningshavande jämlikt kungl. förordningen den 30 december
1891 förklaras såsom allmänna vägar med föreskrifter om ordnat
3
Riksdagens skrivelse Nr 341.
underhåll. Möjligt är att frågan, om vilkendera parten, de väghållningsskyldiga
eller de sjöfarande, som skola förpliktas bekosta broanordningar
över isrännorna, kan avgöras på administrativ väg. § 6 i
kungliga förordningen den 30 december 1880 om allmän farled synes
möjliggöra detta.
Intill dess ny lagstiftning på området kan komma till stånd, är
denna utväg eu tvingande nödvändighet. Då trafikerandet av vintervägarna
å isen är ett samhällsintresse fullt jämställt med trafiken uti
uppbrutna isrännor, torde vara rättvist att såväl de väghållningsskyldiga
som de sjöfarande, intill dess förhållandena genom lagstiftning eller
eljest bli ordnade, åläggas att bekosta broar över isrännorna.
Förutom lagstiftning synes det mig ävan vara statens plikt att
medels anslag bispringa trafikanterna, och har jag i annan motion till
denna riksdag hemställt, att ett anslag för ändamålet ställes till Kungl.
Maj:ts förfogande.»
Förevarande fråga har i anledning av i ämnet väckt motion redan
år 1905 varit föremål för behandling av riksdagen; och anhöll riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 april samma år, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, i vad mån, med nödig hänsyn tagen till sjötrafikens
obehindrade fortgång, de olägenheter, som i följd av vintersjöfarten
förorsakades befolkningen i flera orter av landet, måtte kunna
lindras eller förekommas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill en sådan utredning kunde giva anledning. I skrivelsen anförde
riksdagen härutinnan följande:
»I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet av
att åtgärder vidtoges till förekommande eller lindring av olägenheterna
för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs under vintertiden.
Till stöd för motionen har anförts, bland annat, hurusom för en
del av kustbefolkningen, vars enda förbindelseled med fastlandet isvägarna
under vintern ofta vore, deras sönderbrytande medförde avsevärda
kostnader för återställande av den därigenom avbrutna trafiken.
För uppehållandet av samfärdseln måste nämligen anskaffas dyrbara
flottbroar, vilkas skötsel och underhåll krävde ej obetydliga årliga kostnader,
som i de flesta fall uteslutande drabbade kustbefolkningen.
Vidare hade genom isbrytningen stora svårigheter vållats i fråga om
stora och viktiga transporter av olika slag, som plägat företagas endast
å isvägarna. På detta sätt hade för kustbefolkningen viktiga intressen,
som förr utan svårighet kunnat tillgodoses, nu måst uppoffras och helt
vika för sjöfartsintresset.
4
Riksdagens skrivelse Nr 341.
Vid behandlingen av detta ärende har riksdagens uppmärksamhet
blivit fäst därå, att ett betydande antal hemman söder om Bråviken äro
för fyllande av sitt behov utav husbehovsvirke och vedbränsle hänvisade
till allmänningsskogar, belägna norr om samma vik. Transporten av
dessa skogsprodukter kan icke utan betydande kostnader och svårigheter
äga rum å annan tid, än då Bråviken är belagd med körbar is. Då
sådant vanligen äger rum åtminstone under någon del av vintern, har
det förhållandet, att hemmanen äro genom en bred havsvik skilda från
ifrågavarande skogsmarker, i äldre tider icke vållat någon avsevärd
olägenhet. Förhållandet har emellertid blivit ett annat, sedan numera
för Norrköpings stads räkning anskaffats en isbrytare-ångare med uppgift
att under vintern hålla segelrännan i Bråviken öppen. Till avhjälpande
av olägenheterna beträffande vägarna över Bråviken har på lantbefolkningens
bekostnad en flottbro blivit anbringad över segelrännan,
vilken bro med vindspel uppdragits på isen, då fartyg skolat passera
genom rännan, och ytterligare tre sådana broar hava ansetts nödiga för
att tillgodose behovet av vintervägar över isen, men anskaffandet av
dessa broar och den med deras användande förenade vakthållningen
medföra ej oväsentliga kostnader. Åven inom andra skärgårdar förekomma
dylika olägenheter av isbrytningen, och hava, enligt vad riksdagen
har sig bekant, i anledning härav upprepade underdåniga framställningar
ingivits till Eders Kungl. Maj:t från kustbevakningen inom
Stockholms län.
Även i fråga om isrännans öppenhållande i insjö hava klagomål
blivit anförda. Bland övriga olägenheter av vintersjöfarten torde även
böra uppmärksammas det avbräck, som isbrytningen mångenstädes vållar
fisket. Starka och, som det vill synas, ingalunda obefogade klagomål
hava i synnerhet inom Stockholms skärgård anförts över de betydande
förluster, vilka i många fall förorsakats vinterfisket genom isrännans
öppenhållande. I detta hänseende yttrar bland annat fiskeriinspektören
i ett år 1892 avgivet utlåtande, att den skada för fisket, som vållas
därav, att segelränna genom Stockholms skärgård vintertiden hålles
öppen medelst isbrytande ångbåtar, kunde för innehavarna inom Värmdö
kommun av vissa strömmingsvinternotvarp upptagas, lågt beräknad,
till mellan 7,000 och 8,000 kronor för år. Åven i Bråviken anses
strömmingsfisket lida av isrännans öppenhållande.
Att genom isbrytningen olägenheter av allvarlig art förorsakas
den vid segelleden bosatta befolkningen synes genom vad sålunda anförts
vara uppenbart.
1 fråga om av dylik anledning uppkommen skada innehöll 1734
5
Riksdagens skrivelse Nr 341.
års lag den bestämmelsen, att ''hvar som lmgger upp vinterväg över
sjö — — svare till skadan’.
Motsvarande bestämmelse återfinnes dock icke i 1891 års väglag,
som beträffande landsbygden trätt i stället för det kapitel av byggningabalken,
vilket innehåller berörda stadgande. Ehuru någon anledning
ej torde föreHnnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan
inträtt, lärer dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda
hänseende böra betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.
Önskvärdheten av lagbestämmelser i den angivna riktningen har
också blivit uttalad bland annat uti ett underdånigt utlåtande, som
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län avgivit i anledning
av en utav Värmdö socknemän gjord framställning.
Såväl till skyddande av rätten till vintervägar över isarna som
ock för tillvaratagandet av fiskarebefolkningens intressen finner riksdagen
en lagstiftning vara av behovet påkallad, därvid dock riksdagen,
med hänsyn till den stora betydelse för vårt lands näringar, som ligger
däruti, att sjötrafiken även under vintertiden såvitt möjligt upprätthålles,
anser nödvändigt, att icke sjöfarten genom en sådan lagstiftning
i för hög grad försvåras eller betungas.»
Sedan yttranden häröver avgivits av åtskilliga myndigheter, har
ärendet av Kungl. Maj:t remitterats till den inom finansdepartementet
jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september 1911 tillsatta vägkommissionen.
I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande med förslag
till lag om allmänna vägar på landet har kommissionen i ärendet
framhållit huvudsakligen följande:
»Vad som föranlett påkallande av lagstiftningens mellankomst i
detta ämne är det i senare tid uppkomna förhållandet, att sjöfarten flerstädes
i kusttrakternas skärgårdar och jämväl över vattendrag i inlandet
fortgår även vinterviden genom uppbrytning och öppenhållande av isrännor
i tillfrusna farleder. Härigenom hava för befolkningen nyttiga
och behövliga isvägar, vilka förr utan svårighet kunnat begagnas, blivit
avskurna, så att de icke kunnat trafikeras annat än efter särskilda kostsamma
anstalter med flottbroar eller färjor, vilkas anskaffande och
hållande icke alltid blivit verklighet, då frågan om skyldigheten därtill
icke blivit genom lag ordnad. Jämväl för fisket har nämnda isbrytning
uppgivits förorsaka skada.
Med hänvisning till dessa förhållanden har riksdagen förklarat sig
finna en lagstiftning såväl till skyddande av rätten till vintervägar över
6 Riksdagens skrivelse Nr 341.
isarna som ock för tillvaratagandet av fiskarbefolkningens intressen av
behovet påkallad.
I 25 kap. 7 § byggningabalken stadgas: ''Allmän vinterväg, över
sjöar och mossar, skall var by för sina ägor utstaka, där isen starkast
är, och minsta fara: Där stora sjöar äro, göre det socknarna, som däromkring
ligga; ändre ock väg så ofta det tarvas, och märke de ställen
ut, där store vakar och vråkar äro, och lede väg där förbi, eller bygge
bro över; vid tre dalers bot. Häradsfogde have där inseende å, att
sådant i rättan tid sker. Väcker någon notvak vid vinterväg, märke
själv den ut. Var som hugger upp vinterväg över sjö, eller fördärvar
bro, plikte som i missgärningsbalken sägs och svare till skadan.’
Riksdagen har nu beträffande stadgandet om skadeståndsplikt för
upphuggande av vinterväg över sjö påpekat, att motsvarande stadgande
icke återfinnes i 1891 års väglag, som för landsbygden trätt i stället
för nämnda kapitel i bj^ggningabalken; och ehuru anledning ej syntes
förefinnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan inträtt,
finge dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda hänseende
betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.
I de i ärendet avgivna yttranden har också givits uttryck åt den
uppfattning, att varken berörda stadgande i byggningabalken, såsom för
landsbygden redan upphävt, eller allmänna strafflagens bestämmelser i
19 kap. 15 § om ansvar för skadegörelse å allmän väg kunde anses i
förevarande fall tillämpliga. I stället har hänvisats på gällande lagstiftning
om allmän farled den 30 december 1880 såsom innebärande
en viss möjlighet till ordnande av här avsedda förhållanden, då det
enligt nämnda lagstiftning ankomme på Konungens befallningshavande
att i avseende å farleds inrättande och begagnande meddela bestämmelser,
huru tjänligast förfaras borde, så att ändamålet måtte utan
oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, vars rätt vore i
fråga. Emellertid har man mestadels ansett farledslagstiftningens bestämmelser
icke vara för här avsedda syfte tillräckliga, utan uttalat sig
för en kompletterande lagstiftning i den av riksdagen angivna riktning.
För egen del får kommissionen till en början erinra, att, sedan,
på sätt i ärendet omförmälts, byggningabalkens förbud mot upphuggande
av isväg upphört att gälla för landsbygden och jämväl gästgivareordningen
den 12 december 1734, vilken i 7 § innehållit alldeles samma
stadgande, numera — genom stadgan om skjutsväsendet den 22 juni
1911 — blivit upphävd, lagstiftningen icke upptager någon speciell
bestämmelse till skydd för de allmänna vintervägarna över isarna.
Däremot torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke även dylik väg är
Riksdagens skrivelse Nr 341. 7
att hänföra till allmän väg i strafflagens mening, så att vad denna lag
stadgar om ansvar för skadegörelse å allmän väg är tillämpligt å det
fall, att isränna upptages så, att allmän vinterväg därigenom avskäres.
Här ifrågavarande vintervägars allmänegenskap enligt väglagen synes
åtminstone icke tvivelaktig. Den har fått sitt uttryck genom bestämmelsen
i 66 §, att ’där särskilda vintervägar av ålder funnits eller nödiga
prövats, ingå jämväl de i ploglagsindelningen’. Vägkommittén, på vars
förslag stadgandet tillkommit, anförde i sin motivering, att detsamma
just avsåg isvägarna, att den förut mera obestämda skyldigheten till
deras utstakning borde fastare regleras och att den utjämning av hela
väghållningsbesväret, som med kommitténs lagförslag avsågs, borde omfatta
även isvägarna. På grund härav hade kommittén föreslagit, att
isvägarnas utstakning skulle ingå i ploglagsindelningarna, varav åter
bleve en följd, att kostnaderna därför fördelades på alla de beskattningsföremål,
som skulle bidraga till vintervägunderhållet. Vid ploglagsindelningen
skulle avgöras, vilka isvägar av ålder funnits eller prövades nödiga.
Ännu tydligare fastslås i kommissionens förslag isvägarnas allmänegenskap
genom eu direkt förklaring, att för samfärdseln allenast vintertiden
avsedd körled, som av ålder funnits eller prövas nödig, (särskild
vinterväg), skall anses såsom annan väg i förslagets mening.
Nu är det emellertid givet, att anspråket på skydd för isvägen icke
kan eller får drivas därhän, att det allmänna intresset av sjöfartens uppehållande
vintertiden genom uppbrytning av isen, över vilken vintervägen
framgår, skulle behöva offras, där detta intresse finnes vara av större
betydelse än istrafiken. För en avvägning av de båda härutinnan stridiga
intressenas betydelse och en prövning, huruvida och på vilka villkor
istrafiken skall vara skyldig att tåla olägenheterna av isrännans uppbrytning
och öppenhållande, allt i varje särskilt fäll, måste lagstiftningen
anvisa förmer och giva regler. Någon särskild lagstiftning härom gives
för närvarande icke. Frågan kan då vara, huruvida vad som gäller om
farled i egentlig mening i förhållande till vanlig allmän väg utan vidare
skall gälla jämväl om en genom isbrytning åstadkommen ränna för sjöfarten
i förhållande till allmän isväg. Historiskt sett måste frågan
nekande besvaras, eftersom vid den tid, då nu gällande förordningen
om allmän farled och förordningen angående särskilda förskrifter för
handläggning av frågor om farled, båda av den 30 december 1880,
tillkommo, sjöfartens bedrivande vintertiden på här ifrågavarande sätt
ännu torde varit så gott som okänt och nu avsedda förhållanden följaktligen
då icke rimligtvis kunnat vara föremål för lagstiftningens uppmärksamhet.
I betraktande härav synes det kommissionen uppenbart,
8
Riksdagens skrivelse Nr 341.
att man icke är berättigad att utan vidare överföra tillämpningen av
farledsförordningarnas föreskrifter på förhållandena med avseende å
vintersjöfartens isrännor. I varje fall torde de säregna förhållandena
här böra betinga särskilda bestämmelser åtminstone i vissa avseenden,
såsom i fråga om förutsättningarna för isrännans erkännande som allmän
farled ävensom skyldigheten att bekosta anordningar till uppehållande
av trafiken å isränna korsande vinterväg.
Det nu antydda och ganska allmänt vitsordade behovet av en
särskild eller fullständigande lagstiftning i ämnet hänför sig emellertid
i huvudsak icke, såvitt kommissionen kan finna, till väglagen eller därmed
sammanhörande författningar utan skulle utgöra en utbyggnad av lagstiftningen
om farled. Förhållandena mellan vattenrättsliga intressen, å
ena, och allmän väg, å andra sidan, hava nämligen hittills i vår lagstiftning
reglerats genom de särskilda vattenrättsförfattningarna — om allmän
farled, om allmän flottled, om dikning m. m. — och icke genom väglagen.
Den föreliggande frågan borde följaktligen efter kommissionens
tanke tagas till bearbetning och behandling i sammanhang med den på
dagordningen stående frågan om ny vattenlagstiftning. I vattenrättsoch
dikningslagkommittéernas betänkande och förslag till vattenlag har
emellertid det nu förevarande ämnet icke berörts.
Med denna uppfattning och då den av riksdagen begärda lagstiftningen
skulle inrymma bestämmelser om skydd jämväl för vinter,fisket,
har kommissionen funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som
inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning. Endast
så till vida har det synts böra ankomma på väglagstiftningen att i
berörda avseende medverka, att däri gives klart uttryck åt isvägens
karaktär av allmän väg, och genom den i kommissionens förslag intagna
förut angivna positiva förklaringen i sagda hänseende beträffande vinterväg
blir också frågan i denna del slutgiltigt ordnad. Härav bör också,
vilket kan förtjäna framhållas, utan vidare följa, att kostnad för byggande
och hållande av för trafiken å allmän vinterväg nödig flottbro eller färja
över isränna skall, i den mån samma kostnad ej enligt den ovan antydda
särskilda lagstiftningen skall drabba farledsintresset eller möjligen statsverket,
bäras av vederbörande väghållningsdistrikt, d. v. s. enligt kommissionens
förslag i huvudsak hela landstingsområdet.»
Av det ovan anförda synes riksdagen vara tydligt ådagalagt, att
bestämmelser i motionens syfte äro erforderliga. Vägkommissionen har
funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som inom dess kompetens,
att avgiva förslag till frågans lösning, och hava vattenrätts- och
9
Riksdagens skrivelse Nr 341.
dikningslagkommittéerna, till vilka kommissionen hänvisat, i sitt avgivna
betänkande och förslag till vattenlag enligt vad ovan nämnts, icke
heller berört det nu förevarande ämnet, varför detsamma sålunda synes
böra göras till föremål för särskild utredning. Riksdagen tillåter sig
understryka nödvändigheten av att frågan vinner sin lösning snarast
möjligt.
Riksdagen får sålunda hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
föranstalta om förnyad utredning, i vad mån, med nödig hänsyn tagen
till sjötrafikens obehindrade fortgång, de olägenheter, som i följd^ av
vintersjöfarten förorsakas befolkningen i flera orter av landet, måtte
kunna lindras eller förekommas, samt för riksdagen snarast möjligt
framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.
Stockholm den 13 juni 1918.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 108 höft. (Nr 341.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.