Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag angående vintervägar å isen i allmän farled.

1918-06-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1918:341, Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag angående vintervägar å isen i allmän farled.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 341.

1

Nr 341.

Godkänd av första kammaren den 13 juni 1918.

Godkänd av andra kammaren den 13 juni 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och

framläggande för riksdagen av förslag till lag angående

vintervägar å isen i allmän farled.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 21.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen

ville i skrivelse till Eders Kungl. Magt anhålla, det Eders Kungl. Maj:t

täcktes skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

lag angående vintervägar isledes i allmän farled, i vilken lag trafikanternas

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter vidkommande isrännors öppenhållande

rättvist avvägdes.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»I den mån sjöfarten vintertiden genom isbrytning mer och mer

allmänt börjar äga rum, uppstå för skärgårdsbefolkningen de allra största

svårigheter och kostnader för att ej bli alldeles avstängda från samfärdsel

med fastlandet. Enligt vad undertecknad varit i tillfälle att inBihang

till riksdagens protokoll 1918. 14 saml. 108 käft. (Nr 341.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens skrivelse Nr 341.

hämta, anse sig sjöfartsintresserade ej skyldiga att taga någon hänsyn

till de svårigheter, som drabba skärgårdsbefolkningen genom att isrännor

öppenhållas i allmän farled. Vai-ken kungl. förordningen den 30 december

1880 om allmän farled eller kungl. förordningen av samma datum

om jordägares rätt över vatten på hans grund synes giva vid handen,

att den skärgårdsbefolkning, varom här är fråga, har någon laglig rätt

att obehindrat begagna sina vintervägar. Visserligen lyder § 7 i sistnämnda

förordning så: ''Allmän farled må ej genom uppdämning stängas,

ej heller må eljest i och vid allmän farled byggnad göras eller åtgärd

vidtagas, varigenom samfärdseln hindras eller leden kan försämras —

— —■ —’, men dessa föreskrifter hava tydligen endast avseende på

sjötrafiken och icke på de vägar, som av ålder korsat dessa allmänna

farleder vintertiden. Något stadgande till förmån för rätten att fritt

och obehindrat komma fram isledes finnes ej heller vare sig i lagen

den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

eller i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet. Det är

tydligt, att lagstiftning rörande vintervägarna å isen hittills ej ansetts

behövlig.

Då nu isbrytning i våra farleder börjar bli allmän och stora

grupper medborgare därigenom ställas i olidliga svårigheter, är tiden

inne, att den lagstiftning, som nu alldeles saknas rörande vintervägar å

isen, äntligen kommer till stånd.

Endast ett exempel, som bättre än vidlyftiga utläggningar visar nödvändigheten

av att statsmakterna omedelbart ta sig frågan an, må anföras.

Härförleden hände det sig, att posten till uppgående tåget från

Veda å Härnösand—Sollefteå järnväg jämte ett tiotal passagerare, som

ämnade sig till tåget vintervägen över Ångermanälven (Hornön—Veda),

blevo hindrade genom att Kramfors aktiebolags isbrytare gick ner och

bröt upp isrännan. Man må härvid ihågkomma, att vintertiden enda

möjligheten för befolkningen, som bor på Ångermanälvens norra strand,

att komma i förbindelse med yttervärlden, är isvägen över Ångermanälven.

Att befolkningens urgamla rätt att trafikera Ångermanälven

tvärs över är minst lika stor som ett sågverksaktiebolags rätt att trafikera

samma älv längs efter lärer icke behöva närmare motiveras, ehuru

den förstnämnda rätten saknar juridisk formulering, då däremot den

senare rätten är tryggad och lagfäst.

Det synes i första hand vara av behovet påkallat, att de vintervägar,

som korsa allmän farled och som av ålder funnits till, av vederbörande

Konungens befallningshavande jämlikt kungl. förordningen den 30 december

1891 förklaras såsom allmänna vägar med föreskrifter om ordnat

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens skrivelse Nr 341.

underhåll. Möjligt är att frågan, om vilkendera parten, de väghållningsskyldiga

eller de sjöfarande, som skola förpliktas bekosta broanordningar

över isrännorna, kan avgöras på administrativ väg. § 6 i

kungliga förordningen den 30 december 1880 om allmän farled synes

möjliggöra detta.

Intill dess ny lagstiftning på området kan komma till stånd, är

denna utväg eu tvingande nödvändighet. Då trafikerandet av vintervägarna

å isen är ett samhällsintresse fullt jämställt med trafiken uti

uppbrutna isrännor, torde vara rättvist att såväl de väghållningsskyldiga

som de sjöfarande, intill dess förhållandena genom lagstiftning eller

eljest bli ordnade, åläggas att bekosta broar över isrännorna.

Förutom lagstiftning synes det mig ävan vara statens plikt att

medels anslag bispringa trafikanterna, och har jag i annan motion till

denna riksdag hemställt, att ett anslag för ändamålet ställes till Kungl.

Maj:ts förfogande.»

Förevarande fråga har i anledning av i ämnet väckt motion redan

år 1905 varit föremål för behandling av riksdagen; och anhöll riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 april samma år, att Kungl.

Maj:t ville låta utreda, i vad mån, med nödig hänsyn tagen till sjötrafikens

obehindrade fortgång, de olägenheter, som i följd av vintersjöfarten

förorsakades befolkningen i flera orter av landet, måtte kunna

lindras eller förekommas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill en sådan utredning kunde giva anledning. I skrivelsen anförde

riksdagen härutinnan följande:

»I en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet av

att åtgärder vidtoges till förekommande eller lindring av olägenheterna

för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs under vintertiden.

Till stöd för motionen har anförts, bland annat, hurusom för en

del av kustbefolkningen, vars enda förbindelseled med fastlandet isvägarna

under vintern ofta vore, deras sönderbrytande medförde avsevärda

kostnader för återställande av den därigenom avbrutna trafiken.

För uppehållandet av samfärdseln måste nämligen anskaffas dyrbara

flottbroar, vilkas skötsel och underhåll krävde ej obetydliga årliga kostnader,

som i de flesta fall uteslutande drabbade kustbefolkningen.

Vidare hade genom isbrytningen stora svårigheter vållats i fråga om

stora och viktiga transporter av olika slag, som plägat företagas endast

å isvägarna. På detta sätt hade för kustbefolkningen viktiga intressen,

som förr utan svårighet kunnat tillgodoses, nu måst uppoffras och helt

vika för sjöfartsintresset.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrivelse Nr 341.

Vid behandlingen av detta ärende har riksdagens uppmärksamhet

blivit fäst därå, att ett betydande antal hemman söder om Bråviken äro

för fyllande av sitt behov utav husbehovsvirke och vedbränsle hänvisade

till allmänningsskogar, belägna norr om samma vik. Transporten av

dessa skogsprodukter kan icke utan betydande kostnader och svårigheter

äga rum å annan tid, än då Bråviken är belagd med körbar is. Då

sådant vanligen äger rum åtminstone under någon del av vintern, har

det förhållandet, att hemmanen äro genom en bred havsvik skilda från

ifrågavarande skogsmarker, i äldre tider icke vållat någon avsevärd

olägenhet. Förhållandet har emellertid blivit ett annat, sedan numera

för Norrköpings stads räkning anskaffats en isbrytare-ångare med uppgift

att under vintern hålla segelrännan i Bråviken öppen. Till avhjälpande

av olägenheterna beträffande vägarna över Bråviken har på lantbefolkningens

bekostnad en flottbro blivit anbringad över segelrännan,

vilken bro med vindspel uppdragits på isen, då fartyg skolat passera

genom rännan, och ytterligare tre sådana broar hava ansetts nödiga för

att tillgodose behovet av vintervägar över isen, men anskaffandet av

dessa broar och den med deras användande förenade vakthållningen

medföra ej oväsentliga kostnader. Åven inom andra skärgårdar förekomma

dylika olägenheter av isbrytningen, och hava, enligt vad riksdagen

har sig bekant, i anledning härav upprepade underdåniga framställningar

ingivits till Eders Kungl. Maj:t från kustbevakningen inom

Stockholms län.

Även i fråga om isrännans öppenhållande i insjö hava klagomål

blivit anförda. Bland övriga olägenheter av vintersjöfarten torde även

böra uppmärksammas det avbräck, som isbrytningen mångenstädes vållar

fisket. Starka och, som det vill synas, ingalunda obefogade klagomål

hava i synnerhet inom Stockholms skärgård anförts över de betydande

förluster, vilka i många fall förorsakats vinterfisket genom isrännans

öppenhållande. I detta hänseende yttrar bland annat fiskeriinspektören

i ett år 1892 avgivet utlåtande, att den skada för fisket, som vållas

därav, att segelränna genom Stockholms skärgård vintertiden hålles

öppen medelst isbrytande ångbåtar, kunde för innehavarna inom Värmdö

kommun av vissa strömmingsvinternotvarp upptagas, lågt beräknad,

till mellan 7,000 och 8,000 kronor för år. Åven i Bråviken anses

strömmingsfisket lida av isrännans öppenhållande.

Att genom isbrytningen olägenheter av allvarlig art förorsakas

den vid segelleden bosatta befolkningen synes genom vad sålunda anförts

vara uppenbart.

1 fråga om av dylik anledning uppkommen skada innehöll 1734

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens skrivelse Nr 341.

års lag den bestämmelsen, att ''hvar som lmgger upp vinterväg över

sjö — — svare till skadan’.

Motsvarande bestämmelse återfinnes dock icke i 1891 års väglag,

som beträffande landsbygden trätt i stället för det kapitel av byggningabalken,

vilket innehåller berörda stadgande. Ehuru någon anledning

ej torde föreHnnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan

inträtt, lärer dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda

hänseende böra betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.

Önskvärdheten av lagbestämmelser i den angivna riktningen har

också blivit uttalad bland annat uti ett underdånigt utlåtande, som

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län avgivit i anledning

av en utav Värmdö socknemän gjord framställning.

Såväl till skyddande av rätten till vintervägar över isarna som

ock för tillvaratagandet av fiskarebefolkningens intressen finner riksdagen

en lagstiftning vara av behovet påkallad, därvid dock riksdagen,

med hänsyn till den stora betydelse för vårt lands näringar, som ligger

däruti, att sjötrafiken även under vintertiden såvitt möjligt upprätthålles,

anser nödvändigt, att icke sjöfarten genom en sådan lagstiftning

i för hög grad försvåras eller betungas.»

Sedan yttranden häröver avgivits av åtskilliga myndigheter, har

ärendet av Kungl. Maj:t remitterats till den inom finansdepartementet

jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september 1911 tillsatta vägkommissionen.

I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande med förslag

till lag om allmänna vägar på landet har kommissionen i ärendet

framhållit huvudsakligen följande:

»Vad som föranlett påkallande av lagstiftningens mellankomst i

detta ämne är det i senare tid uppkomna förhållandet, att sjöfarten flerstädes

i kusttrakternas skärgårdar och jämväl över vattendrag i inlandet

fortgår även vinterviden genom uppbrytning och öppenhållande av isrännor

i tillfrusna farleder. Härigenom hava för befolkningen nyttiga

och behövliga isvägar, vilka förr utan svårighet kunnat begagnas, blivit

avskurna, så att de icke kunnat trafikeras annat än efter särskilda kostsamma

anstalter med flottbroar eller färjor, vilkas anskaffande och

hållande icke alltid blivit verklighet, då frågan om skyldigheten därtill

icke blivit genom lag ordnad. Jämväl för fisket har nämnda isbrytning

uppgivits förorsaka skada.

Med hänvisning till dessa förhållanden har riksdagen förklarat sig

finna en lagstiftning såväl till skyddande av rätten till vintervägar över

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens skrivelse Nr 341.

isarna som ock för tillvaratagandet av fiskarbefolkningens intressen av

behovet påkallad.

I 25 kap. 7 § byggningabalken stadgas: ''Allmän vinterväg, över

sjöar och mossar, skall var by för sina ägor utstaka, där isen starkast

är, och minsta fara: Där stora sjöar äro, göre det socknarna, som däromkring

ligga; ändre ock väg så ofta det tarvas, och märke de ställen

ut, där store vakar och vråkar äro, och lede väg där förbi, eller bygge

bro över; vid tre dalers bot. Häradsfogde have där inseende å, att

sådant i rättan tid sker. Väcker någon notvak vid vinterväg, märke

själv den ut. Var som hugger upp vinterväg över sjö, eller fördärvar

bro, plikte som i missgärningsbalken sägs och svare till skadan.’

Riksdagen har nu beträffande stadgandet om skadeståndsplikt för

upphuggande av vinterväg över sjö påpekat, att motsvarande stadgande

icke återfinnes i 1891 års väglag, som för landsbygden trätt i stället

för nämnda kapitel i bj^ggningabalken; och ehuru anledning ej syntes

förefinnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan inträtt,

finge dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda hänseende

betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.

I de i ärendet avgivna yttranden har också givits uttryck åt den

uppfattning, att varken berörda stadgande i byggningabalken, såsom för

landsbygden redan upphävt, eller allmänna strafflagens bestämmelser i

19 kap. 15 § om ansvar för skadegörelse å allmän väg kunde anses i

förevarande fall tillämpliga. I stället har hänvisats på gällande lagstiftning

om allmän farled den 30 december 1880 såsom innebärande

en viss möjlighet till ordnande av här avsedda förhållanden, då det

enligt nämnda lagstiftning ankomme på Konungens befallningshavande

att i avseende å farleds inrättande och begagnande meddela bestämmelser,

huru tjänligast förfaras borde, så att ändamålet måtte utan

oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, vars rätt vore i

fråga. Emellertid har man mestadels ansett farledslagstiftningens bestämmelser

icke vara för här avsedda syfte tillräckliga, utan uttalat sig

för en kompletterande lagstiftning i den av riksdagen angivna riktning.

För egen del får kommissionen till en början erinra, att, sedan,

på sätt i ärendet omförmälts, byggningabalkens förbud mot upphuggande

av isväg upphört att gälla för landsbygden och jämväl gästgivareordningen

den 12 december 1734, vilken i 7 § innehållit alldeles samma

stadgande, numera — genom stadgan om skjutsväsendet den 22 juni

1911 — blivit upphävd, lagstiftningen icke upptager någon speciell

bestämmelse till skydd för de allmänna vintervägarna över isarna.

Däremot torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke även dylik väg är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrivelse Nr 341. 7

att hänföra till allmän väg i strafflagens mening, så att vad denna lag

stadgar om ansvar för skadegörelse å allmän väg är tillämpligt å det

fall, att isränna upptages så, att allmän vinterväg därigenom avskäres.

Här ifrågavarande vintervägars allmänegenskap enligt väglagen synes

åtminstone icke tvivelaktig. Den har fått sitt uttryck genom bestämmelsen

i 66 §, att ’där särskilda vintervägar av ålder funnits eller nödiga

prövats, ingå jämväl de i ploglagsindelningen’. Vägkommittén, på vars

förslag stadgandet tillkommit, anförde i sin motivering, att detsamma

just avsåg isvägarna, att den förut mera obestämda skyldigheten till

deras utstakning borde fastare regleras och att den utjämning av hela

väghållningsbesväret, som med kommitténs lagförslag avsågs, borde omfatta

även isvägarna. På grund härav hade kommittén föreslagit, att

isvägarnas utstakning skulle ingå i ploglagsindelningarna, varav åter

bleve en följd, att kostnaderna därför fördelades på alla de beskattningsföremål,

som skulle bidraga till vintervägunderhållet. Vid ploglagsindelningen

skulle avgöras, vilka isvägar av ålder funnits eller prövades nödiga.

Ännu tydligare fastslås i kommissionens förslag isvägarnas allmänegenskap

genom eu direkt förklaring, att för samfärdseln allenast vintertiden

avsedd körled, som av ålder funnits eller prövas nödig, (särskild

vinterväg), skall anses såsom annan väg i förslagets mening.

Nu är det emellertid givet, att anspråket på skydd för isvägen icke

kan eller får drivas därhän, att det allmänna intresset av sjöfartens uppehållande

vintertiden genom uppbrytning av isen, över vilken vintervägen

framgår, skulle behöva offras, där detta intresse finnes vara av större

betydelse än istrafiken. För en avvägning av de båda härutinnan stridiga

intressenas betydelse och en prövning, huruvida och på vilka villkor

istrafiken skall vara skyldig att tåla olägenheterna av isrännans uppbrytning

och öppenhållande, allt i varje särskilt fäll, måste lagstiftningen

anvisa förmer och giva regler. Någon särskild lagstiftning härom gives

för närvarande icke. Frågan kan då vara, huruvida vad som gäller om

farled i egentlig mening i förhållande till vanlig allmän väg utan vidare

skall gälla jämväl om en genom isbrytning åstadkommen ränna för sjöfarten

i förhållande till allmän isväg. Historiskt sett måste frågan

nekande besvaras, eftersom vid den tid, då nu gällande förordningen

om allmän farled och förordningen angående särskilda förskrifter för

handläggning av frågor om farled, båda av den 30 december 1880,

tillkommo, sjöfartens bedrivande vintertiden på här ifrågavarande sätt

ännu torde varit så gott som okänt och nu avsedda förhållanden följaktligen

då icke rimligtvis kunnat vara föremål för lagstiftningens uppmärksamhet.

I betraktande härav synes det kommissionen uppenbart,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens skrivelse Nr 341.

att man icke är berättigad att utan vidare överföra tillämpningen av

farledsförordningarnas föreskrifter på förhållandena med avseende å

vintersjöfartens isrännor. I varje fall torde de säregna förhållandena

här böra betinga särskilda bestämmelser åtminstone i vissa avseenden,

såsom i fråga om förutsättningarna för isrännans erkännande som allmän

farled ävensom skyldigheten att bekosta anordningar till uppehållande

av trafiken å isränna korsande vinterväg.

Det nu antydda och ganska allmänt vitsordade behovet av en

särskild eller fullständigande lagstiftning i ämnet hänför sig emellertid

i huvudsak icke, såvitt kommissionen kan finna, till väglagen eller därmed

sammanhörande författningar utan skulle utgöra en utbyggnad av lagstiftningen

om farled. Förhållandena mellan vattenrättsliga intressen, å

ena, och allmän väg, å andra sidan, hava nämligen hittills i vår lagstiftning

reglerats genom de särskilda vattenrättsförfattningarna — om allmän

farled, om allmän flottled, om dikning m. m. — och icke genom väglagen.

Den föreliggande frågan borde följaktligen efter kommissionens

tanke tagas till bearbetning och behandling i sammanhang med den på

dagordningen stående frågan om ny vattenlagstiftning. I vattenrättsoch

dikningslagkommittéernas betänkande och förslag till vattenlag har

emellertid det nu förevarande ämnet icke berörts.

Med denna uppfattning och då den av riksdagen begärda lagstiftningen

skulle inrymma bestämmelser om skydd jämväl för vinter,fisket,

har kommissionen funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som

inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning. Endast

så till vida har det synts böra ankomma på väglagstiftningen att i

berörda avseende medverka, att däri gives klart uttryck åt isvägens

karaktär av allmän väg, och genom den i kommissionens förslag intagna

förut angivna positiva förklaringen i sagda hänseende beträffande vinterväg

blir också frågan i denna del slutgiltigt ordnad. Härav bör också,

vilket kan förtjäna framhållas, utan vidare följa, att kostnad för byggande

och hållande av för trafiken å allmän vinterväg nödig flottbro eller färja

över isränna skall, i den mån samma kostnad ej enligt den ovan antydda

särskilda lagstiftningen skall drabba farledsintresset eller möjligen statsverket,

bäras av vederbörande väghållningsdistrikt, d. v. s. enligt kommissionens

förslag i huvudsak hela landstingsområdet.»

Av det ovan anförda synes riksdagen vara tydligt ådagalagt, att

bestämmelser i motionens syfte äro erforderliga. Vägkommissionen har

funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som inom dess kompetens,

att avgiva förslag till frågans lösning, och hava vattenrätts- och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens skrivelse Nr 341.

dikningslagkommittéerna, till vilka kommissionen hänvisat, i sitt avgivna

betänkande och förslag till vattenlag enligt vad ovan nämnts, icke

heller berört det nu förevarande ämnet, varför detsamma sålunda synes

böra göras till föremål för särskild utredning. Riksdagen tillåter sig

understryka nödvändigheten av att frågan vinner sin lösning snarast

möjligt.

Riksdagen får sålunda hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

föranstalta om förnyad utredning, i vad mån, med nödig hänsyn tagen

till sjötrafikens obehindrade fortgång, de olägenheter, som i följd^ av

vintersjöfarten förorsakas befolkningen i flera orter av landet, måtte

kunna lindras eller förekommas, samt för riksdagen snarast möjligt

framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.

Stockholm den 13 juni 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 samt. 108 höft. (Nr 341.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.